Lördag i DC - fotodagbok

Veckan som gått har varit rätt kass faktiskt. Massor med jobb, inga riktiga framsteg, massor med stress och en att göra lista som har växt i takt med ökande frustration. (Alla som har ägnat sig åt forskning vet precis vilken sorts känsla jag menar.) Så, jag bestämde mig för att en hel dags paus var bästa receptet för att få tillbaka motivationen. Jag och kameran tog därför en liten tripp till DC med omgivningar igår.



Tågstationen i DC, Union station, är ganska pampig får man allt säga.



Och taket i tunnelbanan är ganska coolt det också.







Arlington Cemetery (som ligger i Virginia, inte i DC) är nationell begravningsplats för militärer och andra som av en eller annan anledning får en nationell begravning. Mängden gravstenar är helt enorm.



Den här snubben hade det roliga jobbet att trava fram och tillbaka på en kanske 15 meter lång matta, och utföra vad jag antar var militära moves. Ärligt talat såg det ganska fånigt ut.



Fast de här lustiga hattarna som verkade vara ute på resa verkade uppskatta det hela. (Någon slags krigsveteraner tror jag.)




En pyramid i skulpturträdgården utanför National Gallery of Art. Där fanns en minimal men väldigt trevlig fotoutställning - Alfred Stieglitz, Anselm Adams och Robert Adams i Oceans, Rivers, and Skies.

Stigelitz kunde konsten att fotografera moln, det kan man lugnt säga. Jag gjorde ett försök på väg till tåget, men resultatet blev dessvärre inte alls lika imponerande...

Lokalpatriotism

Som alla vet är lokalpatriotismen aldrig så stor som när man 1) befinner sig långt bort och 2) inte har bidragit det minsta lilla till vad det nu är för stordåd som har uträttats.

Således måste jag nämna Kalmar FF:s SM-guld i fotboll!

Och konstatera att 1) den där busskaravanen med 47 bussar som Barometern rapporterar om måste ha sett rätt fånig ut, och 2) en och annan varumärkesvårdare på Kalmar kommun antagligen hoppar av lycka just nu.

För övrigt kan jag också meddela att lokalpatriotismen tog slut när DN rappporterade att isterband tydligen ingår i firandet. Någon slags måtta får det allt vara.

Ett historiskt val

Ja, så vann han då, Barack Obama. Stort dessutom. Och han tog hem både elektorerna och det som kallas popular vote med en tre miljoner röster eller så, enligt de sista prognoser från CNN som vi såg innan jag gick hem.

Samtidigt som vallokalerna stängde på den demokratiska västkusten tillskrev CNN med flera nyhetskanaler Obama segern. Och mycket snabbt därefter gratulerade McCain OBama till segern. Och höll sedan ett tal som lät mycket mer som den senator han var innan han blev presidentkandidat... Och det var ett riktigt bra tal, rent retoriskt sett. Effekten förtogs dock lite av att Palin stod på scenen och såg mycket besvärad och mycket missnöjd ut...

Obamas tal innehöll inte mycket politisk substans (vilket man inte kan klandra honom för, den typen av tal gör sällan det...) utan byggdes istället runt det faktum att amerikanerna idag har gjort ett historiskt val (och då tänker jag inte på att Biden är katolik). Och det är stort. Hur stort insåg jag inte förrän i kväll/natt - helt enkelt eftersom jag aldrig riktigt på allvar har behövt konfrontera den segregation som absolut existerar här. Men bara rapporterna om hur många svarta som röstat för första gången idag säger något om vad detta faktiskt betyder. Och dessutom har USA bevisat att det inte är så ärkekonservativt som många tror.

En återstår förstås att se vad Obama tänker göra med det här mandatet. Och hur han ska lyckas leva upp till de enorma förväntningar som människor har på honom. Det blir en spännande tid framöver.

Och om ni hittar en massa stavfel och konstiga meningsbyggnader i det här inlägget så beror det nog på att kombinationen alkoholhaltiga drycker (det faktum att Palin inte blir vicepresident är definitivt värt att fira med champagne!) och bloggskrivande är inte alltid en höjdare. God natt!

PS

PS1. Den som har tråkigt kan ju alltid ta sig en titt på några Saturday Night Live-klipp. Man hittar dem här.

PS2. Jo, "vi" vann Halloweendoortävlingen. Bara så att ni vet. Risken är stor att nästa års upplaga kommer att ta formen av ett svart hål...

Dikt eller verklighet

Sveriges radios USA-korrespondenter överträffade faktiskt sig själva i dagens Godmorgon världen, genom att faktiskt verka som om de hade talat med några andra människor än de som befolkar Manhattan. (Missförstå mig rätt, det är ett trevligt ställe, men inte på minsta sätt representativt för USA.)

Jag är inte heller, måste jag medge, särskilt imponerad av någon av de fyra kandidaterna i det förestående presidentvalet. Sarah Palin delar jag antagligen inte en enda åsikt med, och det faktum att McCain valt henne gör det liksom till ett closed case. Å andra sidan, Obamas vänsterpartistiska ideer om att beskatta företag som också har verksamhet utanför USA:s gränser högre än andra tilltalar mig inte heller det minsta. Och ja, Joe Biden honom ser man inte mycket av nu för tiden... Men även om jag på sätt och vis är rätt nöjd med att jag inte får rösta så är det ju spännande, för att det är en så ovanlig valrörelse. Den har både kvinnor, svarta, katoliker och en kandidat som inte alltid gått i sitt partis ledband...

Som så många andra redan konstaterat - verkligheten är inte så långt från dikten i den sista säsongen av West Wing (som väl hette Vita Huset på svenska?). Slående är dock att det nästan var mer substans i de debatter och tal som TV-seriens manusförfattare levererade än vad verklighetens kandidater lyckas åstadkomma. Och jag kan inte se vad det är som gör att folk är så förblindade av Obama. Karln säger ju knappt något av substans. Och han har fortfarande inte lyckats göra klart vad hans "change" verkligen kommer innebära.

Intressant nog tycks det som om att svenskar är mer övertygade om hans storhet än amerikaner. I princip alla jag känner kommer att rösta demokratiskt, och i princip alla av dem röstar emot republikanerna snarare än för demokraterna. Och då ska man veta att en hel del av dem dessutom lägger ner en del tid på volontärarbete för demokraterna. (Det finns en hel del att lära av amerikanska kampanjer, men man måste också inse att vissa saker är så olika att det omöjligt går att översätta till svenska förhållanden. Tex är amerikaner ett frivilligarbetande och välgörenhetsgillande folk på ett helt annat sätt än svenskar, inte bara i valkampanjer utan alltid.)

Nå, det jag skulle komma till var i alla fall att ibland känns hela den här valrörelsen som om att alla (utom möjligen Palin) tror att den bara är en TV-serie, och att det egentligen inte spelar någon roll vad någon säger och gör, för det är ändå inte på riktigt... Och så kan man ju hoppas att förra valets alla problem med röstningsmaskiner som inte fungerade och misstänkt valfusk får tillhöra om inte dikten så i alla fall historien. Vi får väl se på tisdag, om inte annat så blir det election party då. Det är i alla fall verklighet. Tror jag...

Gratis kaffe och en störd bostadsmarknad

Kollegan J. och hans fru R. var i Sverige för ett par veckor sen, för att kolla läget inför sin flytt dit. De kom tillbaka väldigt nöjda men lätt förundrade. De påstod tex att det fanns gratis kaffe överallt, vilket jag inte alls har något minne av... (Men möjligen var det gratis kaffe-på-maten som gav upphov till detta intryck). Och så var de väldigt förvånade över alla människor som talade om för dem var de inte ville bo någonstans. De kom tillbaka och undrade om det verkligen var så illa, eller om folk bara inte fattade att man får en annan syn på bra och dåliga bostadsområden efter några år i Baltimore. (Baltimore lär förresten "bara" vara trea på listan över USA:s farligaste städer numera...)

Till förvåningen hörde också att det finns hemlösa i Sverige. Många amerikaner, särskilt de som verkligen beundrar svenska socialförsäkringsystem, har en tendens att tro att allt är perfekt i Sverige. Insikten att hemlösheten* har ungefär samma orsaker där som här, dvs att man stängt ner en massa institutioner som tidigare hjälpte människor med psykiska problem har fortfarande inte riktigt gått in. Ja, och så hade det visst träffat på några överförfriskade fotbollsfans som de inte var helt imponerade av...

Och så bostadsmarknaden då förstås. Det svenska systemet med bruksvärdeshyror och bostadsförmedlingar och årslånga köer gav deras Sverigebeundran en liten törn. De var tex, efter att ha varit ute i Solna och kollat på omgivningnarna, helt övertygade om att det var ett så oattraktivt område att det skulle vara lätt att hitta en lägenhet där. Jag tror de har insett sitt misstag nu dock. (Och för varje ny person som jag förklarar det svenska systemet för så möts jag av misstro - de kan helt enkelt inte föreställa sig att man kan konstruera ett sådant system...)

Jag gissar att deras beundran för den offentliga sjukvården kommer att få sig en liten törn när de första gången upplever det som landstingspolitiker brukar kalla för "tillgänglighetsproblemet". Hur som helst ska det bli intressant att se hur deras åsikter om Sverige utvecklas med tiden... Inte minst för att de båda två definierar sig som "vänster" politiskt och är övertygade om att de kommer att känna sig mer hemma i Sverige än här. Undertecknad tror dock att de kommer att finna att de inte är riktigt så vänster som de själva tror.

Maryland, och särskilt Baltimore är ju väldigt demokratiskt, och de flesta människor jag träffar definierar sig själva som mer eller mindre vänster. I allmänhet ska det tolkas som att de är för någon slags federal sjukförsäkring för alla. Men det som skiljer amerikansk vänster från svensk dito är att i princip alla här hyser en (enligt min mening) sund skepsis till vad staten faktiskt kan åstadkomma. Denna skepsis kan jag tyckas saknas i hela det politiska spektrat i Sverige...


*Jodå, man kan problematisera det där med hemlösheten lite mer, men det får vara ett ämne för ett annat inlägg...

Happy Halloween

Jaha, Happy Halloween dårå. Hoppas att det inte snöar för mycket på er i Sverige. Här har vi idag mest varit fokuserade på "vår" Halloweendoor. Domarna lär visst dyka upp om en dryg timme, men här bjuds det till beskådan redan nu.



De små skeletten föreställer våra förstaårsdoktorander, i ett trevligt torr-isbad...



De stora skeletten är vi som varit här ett tag, och ska vara här ett tag till... Observera ormen i ögat (det skulle egentligen varit en laser, men säkerhetsaspekten omöjliggjorde det.)



Benhögarna är de som är på väg ut - tom skelett bryts ner till slut...


Vem pumpadöden föreställer får man lista ut själv....

Vad som inte syns mycket av bilderna är de fantastiska gravstenstexterna. Tex "Back in the ground state" och "Finally his excited state decayed" (för oss som håller på med exciterade tillstånd), "Maximizing his entropy" liksom "He finally (spin)-crossed over" och "Finally reached thermal equilibrium" för att ta några exempel.

Och Nej, vi har nog aldrig påstått att vi inte är keminördar.

Jag mötte Lassie

Det finns numera en väldigt liten, men naggande god, svenskkoloni på Hopkins. Eller Hopkins och Hopkins, vi har en svenskkoloni i Meyerlab. (Och då räknar jag inte J. som snart ska flytta till Sverige.)

Den nyaste doktoranden i labbet är nämligen synnerligen svensk. Det bästa med detta är nu inte att han är svensk (även om det ska erkännas att det funnits stunder då vi båda känt oss väldigt svenska och tyckt att de andra är väldigt typiskt amerikanska*...), eller att han hjälper mig sprida (miss-)uppfattningen att all svenska talas med skorrande r**, utan att han med ett leende dessutom gör en massa tråkiga experiment åt mig. En intelligent person som labbar åt mig, helt enkelt. Kan inte bli bättre.

Dessutom kan jag numera påstå, utan att ljuga, att jag känner någon som har simmat med/emot Michael Phelps...

*Även om det ska sägas att han har bott här rätt länge och genom giftermål dessutom skaffat sig ett greencard.
** Hans frus svensklärare talar tydligen en ganska utpräglad stockholmska, så han jobbar enligt egen utsago hårt på att implementera en mer sydsvensk dialekt hos henne...

Frukt

Frukt är en grej som amerikaner inte riktigt verkar förstå sig på. Eller ja, det finns frukt av fantastisk kvalitet. Men den är alltid dyr, och för att få ett hyfsat utbud måste man till en ganska stor livsmedelsaffär. Men framför allt så har de missat konceptet "sälja frukt där man säljer kaffe". Vilket ibland, som nu ikväll när jag ska jobba länge och verkligen skulle vilja ha just frukt, är ofantligt irriterande.

Jag menar, man skulle kunna tro att det dygnet runt-öppna kafeet på campus skulle kunna klämma in en frukt eller två bland sitt sortiment av fettdrypande muffins och majonässtinna mackor, men nej, inte det. Och det enda fiket på campus som eventuellt har frukt till försäljning (sortimentet brukar bestå av stenhårda äpplen och gröna bananer) har mer normala öppettider och har alltså stängt för länge sen. Så jag får klara mig utan frukt.

Varumärkesintrång eller dumheter?

Håjajaja. Svenska myndigheter förnekar sig inte, det visar det här exemplet tydligt...

Delicato, som gör kakor och tårtor och sånt (väldigt typiskt onyttiga saker) gjorde visst en reklamaffisch med en tårta, med ett nyckelhål (i florsocker) på. Man skulle ju kunna tro att de flesta människor inser att en tårta inte blir nyttigare för att den är dekorerad med ett nyckelhålsmönster, och liksom bara se det roliga i den här reklamen. Men icke.

Livsmedelsverket anser att det är varumärkesintrång, och chefsjuristen skriver också "nyckelhålet är Livsmedelsverkets registrerade varumärke och att tårtor inte ingår i någon av de produktgrupper som får märkas med nyckelhålet" till Delicato.

Delicato verkar dock ta det med humor och har visst skickat ett gäng tårtor med texten förlåt på till livsmedelsverket...

Men ärligt talat, om detta (och att komma med mer eller mindre välgrundade kostrekommendationer) är det som de ägnar sig åt så kanske det faktiskt inte är nog för existensberättigande...

Värt att notera...

... är att Linda blivit kommunstyrelseordförande och kommunalråd i Övertorneå! Tydligen efter en ordentlig rysare i kommunfullmäktige, där det verkar som om en sosse eller två har röstat för Linda istället för den socialdemokratiska kandidaten... Grattis till Linda, men framför allt grattis till Övertorneåborna!

Anslag

Jag har sett en del intressanta anslag på senare tid. De har förekommit på papper eller varit av mer permanent karaktär (skrivet på en kyrkovägg) eller varit elektroniska.

Min nuvarande pappersfavorit:
#"5/4 of all students don't understand fractions" -flyers har synts överallt på Hopkins de senaste dagarna. Inte alla studenter har förstått alla delar av budskapet på de här anslagen, om jag säger så...

En annan favvo, av den permanenta sorten:
#"Excercise daily. Walk with Lord!" Jag har eller aldrig fått klart för mig om det är meningen att man ska promenerar på egen hand medan man konverserar honom däruppe, eller om det är organiserat promenerande i grupp och om det i så fall finns någon företrädare för the Lord himself med i promenadgruppen.

I den elektroniska kategorin måste jag nämna följande som dök upp i gårdagens "today's announcements" för Hopkinsanställda
#"WorkLife Programs presents: How to Be Generous During the Holidays Without Going into Debt, 12 noon to 1 p.m., Tuesday, Oct. 28, on the Homewood campus". Nu vet jag ju förstås inte vad de tänker säga under den där timmen, men jag tror att själva huvudbuskapet borde kunna formuleras lite snabbare än så. Typ handla inte för mer pengar än du har...

Höstsöndag

Söndagsförmiddagspromenad, från Charles Village till Roland Park, inkluderade Marylandsk foliage, kanske USA:s snyggaste parkeringshus, intressanta halloweendekorationer och ett torn vars funktion är mycket oklar. Bland annat. Sa jag att det är ett fantastiskt höstväder idag?

Committment

Kemiinstitutionen på Hopkins har varje höst en "Halloween door contest". Det är precis vad det låter som. Man utgår från en dörr, och runt densamma bygger man upp en Halloweendekoration, vilken sedan bedöms av ett väl valt antal domare. Vinnande dörr belönas med en pizzalunch för hela gruppen.

Meyerlab vann förra året tävling. Eller, en bättre verklighetsbeskrivning är att A. vann förra årets upplaga. Hon har planerat årets tävling sedan ca 5 minuter efter att förra årets vinst annonserades.

Igår var det dags för test av 2008 års dekoration, som bland annat innefattar ett antal skelett med blinkande röda ögon. Och här mina vänner uppstod ett litet problem, eftersom ögonen inte blinkade på det sätt som A. tänkt sig. Och stänger av sig helt efter ett tag.

Efter inspektion av samtliga sladdar, kopplingar, chip och en hel del elektrisk trial and error av typen "vad händer om jag kopplar ihop de här två sladdarna istället för de där två?"är problemet fortfarande olöst. Men, självfallet kan problemet inte lämnas åt sitt öde.

Så A. ringer upp tillverkaren av dessa låtsasskelett och frågar om de kan skicka henne kopplingsschemat för de blinkande ögonen. Tydligen hade de inget sånt. Och det var visst första gången i företagets historia som någon bett om ett sådant.

Vad kan man säga annat än "committment"?

"We had a bubble"

Jag var och shoppade lite i söndags.* Och ur högtalarna i en butik strömmade vagt bekant musik. Sångarens röst kändes så välkänd, men ändå oplacerbar. Det var först när personalen kommenterade till varandra att de aldrig någonsin hade hört det där förut (och de verkade inte särskilt ledsna för det) som jag fick en insikt. Det var, the Ark. En låt jag inte hört förut, men det var garanterat Ola Salo som sjöng, och det var deras väldigt typiska sound.

Som om inte detta var nog, så vaknar jag på måndag morgon av att radion går igång och jag hör en välbekant röst, med garanterat skånsk-svensk brytning på NPR. Någon nitisk journalist på NPR hade visst uppptäckt att Sverige hade sin egen (lyckade) bailout i början på nittiotalet, och har letat upp den ansvariga ministern för en intervju. Att höra Bo Lundgren förklara orsaken till den svenska 90-talsfinanskrisen med orden "We had a bubble" var humor på sitt eget lilla sätt.


*Jenny, Emelia: Det tog sin tid, men nu tror jag att alla saker ni tyckte att att jag borde köpt redan i Lidköping i somras är inköpta... Nu ska jag väl bara öva också, och det är ju den riktigt svåra biten :-)

Recept för en god natts sömn

Bilder uppe från förra helgens utflykt till New Hampshire finns nu där de brukar finnas.

New England den här tiden på året betyder foliage, och även om det påstås att toppen sker den här helgen, så var det inte direkt något fel på färgprakten förra veckan heller...

Första aktiviteten i New Hampshire var en nätt liten promenad på knappt 15 km och ca 1000 höjdmeter, med tre bergstoppar längs vägen. Enligt guideboken en 6.5-timmestur, med en femma (av tio möjliga) på svårighetsskalan.

Vi startade, lite senare än tänkt, i ihållande regn. Ungefär samtidigt som vi tog oss över första vattendraget kom solen fram, och det kändes ganska behagligt. Färden uppåt var helt OK, men med några passager av den sorten att vi snabbt insåg att vi nog inte skulle klara av att gå ner samma väg (på denna svårighetsgrad 5-tur). Efter ett par timmar blev vi omgångna av ett par hikare som hade 1) exakt alla hikingprylar man kan tänka sig, 2) ett tempo som fick oss att tro att deras vanligaste varddagssysselsättning var "nu ska vi gå ut och gå upp för ett berg och ner igen på kortare tid än tre timmar" och 3) troligen de kraftigaste vader vi någonsin sett.

Allt eftersom vi närmade oss toppkammen blev det förstås brantare och brantare (inga meandrande vägar uppåt här inte) och kallare och kallare, och lite här och där såg vi snö. Med ca 800 meter kvar upp till kammen möter vi superhikarna som nu är på väg ner, eftersom vädret är för dåligt för dem där uppe. Där och då blev vi lite lätt nervösa, eftersom det inte alls gått så snabbt uppför som vi hade tänkt oss. Men, som alla vet så är ju framåt/uppåt bästa vägen, och att gå ner samma väg var som sagt inte ens ett alternativ.

Och mycket riktigt, väl uppe bergskammen så är det snö, moln och hyfsat blåsigt (fast inte alls så illa som vi föreställt oss, men det var skönt med mössa, det kan jag säga...). Å andra sidan slutade det vara ruskigt brant uppför, så likväl var det en befrielse att komma upp där. Och i de stunder när utsikten inte skymdes av moln var det fantastiskt vackert.

Vi passerade topparna Little Haystack Mountain, Mount Lincoln och Mount Lafayette innan kampen mot klockan började på allvar. Eftersom vi var sena ut visste vi att det fanns risk för att sista etappen skulle ske i mörker, så vi ville gärna hinna ner på någorlunda plan mark och bara ha rötter och stenar att kämpa emot och inte så mycket lutning och svåra passager. Sju timmar och fem minuter efter starten var vi tillbaks vid bilen, men då hade vi gått sista halvtimmen med med ficklampor i kompakt mörker (vi var, om inte förberedda på vintervädret på toppen, så i alla fall beredda på mörker). Sa jag att vi kände oss hyfsat möra när vi kom ner?

En matbit senare var vi förvisso mycket nöjda med dagen, men inte så väldigt pigga... Och oj vad vi sov gott den natten. Nästa dag visade det sig att guideboken, på en annan sida, påstod att vägen ner var rankad nia på svårighetsskalan, och plötsligt kändes det genast mycket bättre. (Vi ville inte gärna tro att vi var sååå otränade att vi inte fixade en femma inom utsatt tid...) Viss stelhet och träningsvärk, tillsammans med en utpräglad ovilja att gå nedför trappor präglade dagen. Därför blev det bara lite stilla promenad på mer plan mark under lördagen. Och söndagen ägnade vi åt att långsamt avnjuta pannkaksfrukost samt att jaga ett ställe där man kunde köpa fiskelicens. Efter att ha frågat på ungefär 10 ställen, och hela tiden fått rådet att fortsätta till nästa lilla ort där de "garanterat" sålde dylika började det hela kännas lite lätt farsartat... (Inte minst med tanke på att New Hampshires valspråk är "Live free or die" och att de tex bara har bilbältestvång för personer under 18 år, då verkar det liksom lätt onödigt att kräva fiskelicens, skulle man kunna tycka...)

Till sist hittade vi i alla fall en kombinerad kiosk-jakt-fiske-vapen-leksaksaffär som hade det vi behövde (fiskelicenser till dem som klarar av att sätta en stackars mask på en metkrok, det är en kategori som undertecknad är alltför blödig för att kvala in i, och coca cola till oss andra). Jag hade gärna fotograferat det där stället för det var då sannerligen en syn, men jag kom mig inte riktigt för. Ägaren var visserligen trevlig men såg inte ut som den typen man vill reta upp i onödan... Och sen blev det fiske respektive fotografering innan vi drog söderut mot Boston, och för min del ett flyg tillbaks till Baltimore aptidigt på måndag morgon. Fast, det var det utan tvivel värt.

För den som har vägarna förbi White Mountains i New Hampshire kan jag klart rekommendera en dags (eller två) hikande i bergen. Och den som vill få en uppfattning om terrängen där vi gick kan kika här. Start och mål är precis norr om där det står Franconia Notch State Park, på östra sidan om vägen.

Toronto?

Jag funderar på min ännu så länge extremt oplanerade Kanadaresa. (Det enda jag för tillfället vet om den är att förr eller senare så kommer den att hända...). Jag hade liksom siktat in mig på trakterna runt Banff, men nu hör jag folk påstå att Toronto ska vara the place to be. Jag känner mig obeslutsam, och undrar därför om läsekretsen möjligen har några insikter i frågan?

Försmak

Fler bilder från White Mountains (New Hampshire, inte Arizona) med omgivningar kommer vad det lider. Det gör också en rapport om vår hike (den svåraste men roligaste jag gjort) upp på Mount Lincoln och Mount Lafayette men några andra saker på att-göra-listan måste fixas innan det blir av. Tills vidare får ni nöja er med denna försmak av foliage i New Hamshire.

Norrut

Jag åker norrut över i helgen. I bästa fall kommer det att bli ett och annat schysst foto på New England i höstskrud.

Ur led är tiden

Ur led är tiden. Det måste den vara, det är den enda rimliga förklaringen till att det som jag nu ska berätta om, har kunnat hända. En del av er kommer nog att finna det här avslöjandet lätt chockerande. (Jag gör det själv, så det är inte så konstigt.) Så sitt för all del bekvämt medan ni läser detta. Jag vill ju inte gärna att ni slår er när ni svimmar.

Nå, som ju alla vet så är ju en gång ingen gång. Och två gånger är alltså fortfarande bara en gång fast vid två olika tillfällen. Men, till och med jag måste inse att när det har hänt tre gånger så kan man inte längre förneka det. Det är bara att erkänna faktum (samt fundera på exakt hur galen man har blivit).

Och även om jag kan skylla det på intensiv övertalning från kollegorna J, A och S, så har jag ju likväl gjort det. Och kommer dessutom antagligen att göra det igen. Och det värsta av allt - jag tycker faktiskt inte alls att det är så outhärdligt trist och fånigt som jag alltid, mycket bestämt, har hävdat att det är.

Det hela handlar om fotboll. (Alltså inte amerikansk fotboll, utan vanlig fotboll. Den som kallas soccer på amerikanska.) Visserligen inomhusfotboll, men likväl fotboll. (Fast, tack och lov, utan offsideregel). Ja, så härmed blir det alltså offentligt (och för er som inte känner mig jätteväl, var medvetna om att det ni nu läser kan betraktas som en slags milstolpe i mitt liv).

Jag har spelat fotboll.
Jag kommer antagligen att göra det igen.
Och.
Jag tycker faktiskt att det är lite roligt.* Fast jag inleder varje match med att säga "I can't really believe that I'm doing this."

Tja, om ni undrar så kan jag berätta att jag är inte precis är en naturbegåvning när det gäller att hantera en boll med fötterna, men än så länge går i alla fall utvecklingskurvan skarpt uppåt. Fast jag räknar kallt med att den planar ut ganska snart...

Jag vet inte om det är bra eller dåligt att ingen i laget riktigt vill tro på att jag inte alls har spelat fotboll förut**. Men de är i alla fall väldigt uppmuntrande. Och, jag har inte orsakat några av motståndarlagens mål. Och jag har avstyrt ett och annat av deras målgörarförsök också. Och jag har inte, som snubben i söndags, reflexmässigt fångat bollen med händerna heller. Däremot förhåller jag mig seriöst tveksam till påståendet att jag skulle ha "good instincts" för den där verksamheten...

Ja, nu vet ni. Bekymrade kommentarer om mitt mentala hälsotillstånd emottages i kommentarsfältet, på skype, googletalk eller via e-post.


*Jag vet inte om det borde oroa mig mest att jag tycker att det är roligt (jag har trots allt under många år hävdat att detta är en av de absolut tråkigaste och fånigaste sporterna som alls existerar) eller att jag erkänner att jag kanske haft fel på den här punkten...

**Innan jag kom hit tror jag att jag eventuellt hade befunnit mig på en fotbollsplan, tillhörande ett lag, där det pågick fotbollspel en gång i mitt liv. Jag har vaga minnen av att detta kan ha inträffat på någon idrottslektion under mellanstadiet. Det är förstås mycket tveksamt om det alls kan klassas som spel, med tanke på att den gängse regeln för alla bollsporter som utövades i min mellanstadieklass var "passa aldrig, whatsoever, till en tjej".

Språkkonservatism

På en punkt är jag duktigt konservativ. Nämligen när det gäller språk. Jag tycker att man ska stava rätt*, och att grammatik är en bra sak. Felaktiga särskrivningar på svenska kan irritera mig enormt. Och jag anser att man bör inse skillnaden mellan stadsbidrag och statsbidrag, och stava därefter, för att ta ett exempel.

Jag såg ett stavningstest på SvD:s hemsida, och blev förstås nyfiken eftersom testet enligt SvD skulle innehålla de vanligaste felstavade orden. Det var 20 ord, jag hade alla rätt och jag hade skämts gruvligt mycket om jag inte hade haft det. Med tanke på att jag tror att jag lärde mig stava de aktuella orden någon gång i årskurs ett eller två i grundskolan tror jag att det finns anledning att fråga sig vart språkundervisningen är på väg. Ord som "lugnt", "fåtölj" och "egentligen", ska de verkligen tillhöra svenskans mest felstavade ord?

För övrigt vill jag tillägga att 1) detta inte på något sätt är en känga mot människor som har verkliga läs- och skrivsvårigheter och 2) om någon undrar varför jag är så förtjust i ett korrekt skriftspråk kan jag meddela att det helt enkelt beror på att det ökar chanserna att man som läsare förstår vad skribenten vill säga, och att man som textförfattare lättare får fram sitt budskap om man skriver korrekt.


*Det händer förvisso också mig att jag ibland slinter på tangentbordet och stavar fel, men skriver jag för hand så blir det faktiskt nästan alltid rätt. (Däremot är min handstil på god väg mot professorskvalitet, dvs oläslig, så det hjälper inte så mycket att jag stavar rätt.) Och viktigare texter kan man med fördel korrekturläsa.

Att känna sig som en kommunist.

Den allra första presidentvalsdebatten hölls i fredags kväll. Den skulle egentligen handla om utrikespolitik, men givet det som händer på finansmarknaden just nu var det förstås ganska mycket ekonomi också. Det tog ca tre minuter innan begreppet "main street vs wall street" var lätt utslitet. Och då ska man ändå veta att det har klagats i mängder på att ingen brydde sig om att nämna medelklassen under den här debatten.

Hur som helst var det rätt intressant att se det hela tillsammans med ett gäng amerikaner. Särskilt som samtliga av dem påstår sig ligga till vänster i politiken, somliga tom så långt till vänster att de tycker att de egentligen inte hör hemma i demokraterna. Likväl (även om de vägrar fatta det) så står de oftast långt till höger om mig, och nästan alla andra svenskar också.* Samtliga var alltså pro Obama. Vilket medför att de anser att exakt allt McCain säger är fel, oavsett vad det är han säger. (Alltså även om det är samma sak som man själv påstod att man tyckte tidigare samma dag.) Och att exakt allt Obama säger är rätt**. Med tanke på hur ofta en ordinär centerpartist inte gillar det centerpartiets företrädare säger i en valdebatt är detta en, låt oss kalla den intressant, skillnad.

Och så är det det här med utrikespolitiken då. I just det vardagsrum där jag befann mig gjordes en enorm sak av skillnaden mellan kandidaterna i det här avseendet. Samtliga, även de som själva aldrig varit utanför USA:s gränser, kände sig lämpade att göra narr av Sarah Palins förvisso mycket begränsade utrikeserfarenheter samt göra tvärsäkra uttalanden om hur viktigt det är för USA:s rykte i världen att USA väljer Obama i november. I egenskap av enda utlänning i rummet var det tydligen meningen att jag skulle bekräfta detta påstående. Inte alla uppskattade det faktum att jag inte alls gjorde det.

Saken är den, att det de inte förstår, är att för många av de människor som inte gillar USA så är problemet inte alls vem som är president i det här landet, utan att USA är, och vill fortsätta vara, den enda supermakten i världen. Det som i amerikanernas ögon uppfattas som enorma differenser mellan de båda kandidaterna blir i yttervärldens ögon inte till några större skillnader eftersom både McCain och Obama vill, och säger rent ut, att USA ska fortsätta vara den ledande makten i världen. Detta mitt påpekande ledde till en del höjda ögonbryn och en och annan kommentar om att "men vi måste ju vara det..."***. Den enda som fullt ut förstod min poäng var K, men så har hon också bott ett tag i Europa.

Det hela var mycket intressant, inte så mycket för debattens skull som var rätt trist (ingen av dem är några lysande debattörer) utan för upplevelsen att höra spontana kommentarer om det hela. Det var, för en utomstående betraktare, rätt uppenbart att många i rummet egentligen inte lägger sin röst för något, utan emot något. Och med tanke på det i Sverige kan vara ganskt svårt att få människor att engagera sig och arbeta för något så är det intressant att flera av dem som är mer mot McCain än för Obama ändå deltar i Obamakampanjens arbete.


*Det ska bli mycket intressant att höra vad J och R har att säga om Sverige när de har bott där något år - för tillfället är de övertygade om att det måste vara det sociala paradiset på jorden, enbart på grund av det svenska skattetrycket. Jag är, med tanke på deras åsikter, ganska övertygad om att de kommer att ha vissa invändningar mot hur det fungerar i Sverige när de har upplevt det i verkligheten... Och som en annan svensk (moderat) påpekade häromdagen "ibland när man diskuterar politik med amerikaner så känner man sig verkligen som en kommunist, även om de påstår att deras åsikter ligger till vänster". I detta kan jag bara instämma även om jag i Sverige oftast blir kallad för sådant som nyliberal eller libertarian...

**Fast i ärlighetens namn ska det erkännas att en, säger en, person, faktiskt påpekade att Obamas (skit)snack om clean-coal technology är just bullshit. Men det var det enda undantaget.

***I princip håller jag ju med, jag ser hellre att USA är världsledande än att Ryssland eller Kina skaffar sig sådana ambitioner.

Dagens citat

Kollegan J2, (inte J1 som snart lämnar Meyerlab och flyttar till Sverige i mars) yttade i morse apropå sitt ultimate frisbee-team och deras bristande miljövänlighet.

"If you're gonna smoke marijuana, you have to pick up trash. That's the way it works"

Jag kände mig väldigt, väldigt svensk, och väldigt, väldigt ordentlig... Jag är dessutom inte övertygad om logiken i det hela, men det är en annan historia.

Vådan av att läsa branschtidning till frukost

Dagens fråga kan enklast formuleras så här:

Ska man söka ett tenure-track jobb som assistant professor på University of Washington, i Seattle, eller ska man inte det?

Kan tyckas som om att det enkla svaret på den frågan är "man kan alltid söka". Dock, givet det faktum att ens ansökningspaket bör innehålla tre olika forskningsansökningar (enligt råd från dem som gjort det här förut, ca 5 sidor styck), tre letters of recommendation och en uppdaterad CV (när gjorde jag det senast....?) och att alltihopa ska vara på plats i Seattle 9:e oktober, så är svaret ett helt annat. Inte ens om man lägger allt annat åt sidan de närmaste två veckorna har de där forksningsansökningarna chansen att bli bra nog...

Dagens sensmoral: Om du halvt om halvt drömmer om att flytta till Seattle, läs inte Chemical & Engineering news samtidigt som du äter frukost.

Tvåspråkig eller nollspråkig?

Jag hade en, språkligt sett, ganska bisarr konversation idag. Med en annan svensk, (nåja, skåning i alla fall) som har hållit till USA bra mycket längre än jag. Så, vi pratade förstås svenska med varandra. Men hela tiden ramlar det in engelska ord i samtalet bara för att man inte kommer på vad det heter på svenska. När det motsatta händer, att man inte kommer på ett ord på engelska, så känns det ändå inte så konstigt - det är ju trots allt ganska självklart att svenskan är mitt förstaspråk.

Jag trodde att det var meningen att man skulle bli tvåspråkig (det är förresten en ganska konstig ordkonstruktion), inte att det skulle sluta med att man inte kan uttrycka sig ordentligt på svenska... Extra irriterande för oss som råkar gilla saker som korrekt grammatik och språkanvändning.

Lästips

Läs, läs, läs. Läs! Torbjörn Nilsson (och Anita Kratz) på Fokus om hela spelet kring FRA. En intressant men inte särskilt vacker historia.

Ris

Träffade på en postdok från Hong Kong häromdagen, med stenkoll* på svensk geografi. Han kunde redogöra för var i Sverige Stockholm, Göteborg och Malmö låg, utan några som helst problem. Fast han aldrig har varit i Europa. De båda ukrainarna som också befann sig i samma rum klarade av Uppsala (och det var av rent akademiska skäl) men inget mer**.

Hong Kong-postdoken var rätt nyfiken på Europa överhuvudtaget, och ställde rätt många frågor. Bland annat om matvanor. Ukrainarna svarade i lätt ironisk ton att de inte äter, bara dricker (fast aldrig rysk) vodka. Den ironin var dock helt bortkastad för den uppfattades inte alls av frågeställaren. Själv kunde jag dock bidra med den chockartade insikten att man äter ris i Sverige, och att man kan köpa det i vilken affär som helst.

Sådana diskussioner kan man också ha, när man väntar på att ett möte ska ta slut...


*Det mesta är relativt...
*Jag klandrar dem inte på något sätt, jag tror inte att jag skulle kunna placera en enda stad rätt på en blindkarta över Ukraina.

Sommarsummering

Jag utlovade ju någon slags sommarsummering för ett tag sen. Och även om sommaren inte är riktigt slut ännu (enligt den definition som tillämpas här är det sommar mellan sommarsolståndet och höstdagjämningen, dvs typ mellan 20 juni och 2o september) och det framför allt inte känns så för en svensk som knappast är van vid 29 grader Celsius i september, så är den defintivt över rent jobbmässigt. Jag tänker inte räkna hur många timmar jag jobbat de senaste 10 dagarna, men det är garanterat fler än vad som är nyttigt i längden.

Nå, hela den är sommarsummeringen är ju egentligen inte särskilt viktig, eller särskilt spännande, utan mest en ursäkt för att få lägga upp lite blandade foton, och få göra en och annan spaning av mindre vikt som kanske egentligen inte borde bloggas alls. Att beskriva allt skulle bli lite som Galenskaparnas husvagnslåt från Macken... (Fast i mitt fall då Boston, Baltimore, Newark, Uppsala, Nybro, Öland, Nybro, Uppsala, Stockholm, Uppsala, Knivsta, Södertälje, Uppsala, Nybro, Linköping, Köpenhamn, Lidköping, Vänersborg, Göteborg, Baltimore, Newport, New York, Baltimore, Boulder, Denver, Baltimore, Harpers Ferry, Shenandoah, på ca två månader... Kanske inte är så konstigt att jag känner mig lite trött nu? Men roligt var det nästan hela tiden.)

I blandad ordning således.

Snille och smak kan inte sägas gå hand i hand på fotokemikonferenser, därtill är mängden hawaiiskjortor alltför stor. "Smakfullt" är inte heller det första ord man tänker på när man ser det diplom som (tillsammans med en liten summa pengar) utgör mitt avhandlingspris. Men som så klokt påpekades för mig när jag gnällde över detta, så är ett fult diplom fortfarande bättre än inget diplom. Men snyggt är det inte. Dessutom finns det ett litet men irriterande stavfel på det...








Osnyggt diplom, och ett par övergivna converse (troligen ägda av en hawaiiskjortsbeklädd fotokemist) på first beach i Newport.



Småland och Öland var ungefär som det brukar vara. Fast inte lika stillsamt som vanligt. Det senaste tillskottet till släkten, den jämfotahoppande hunden Krutis (som det bara finns en enda någorlunda skarp bild på, eftersom han sällan är tillräckligt stilla tilllräckligt länge), ordnar mer oordning i mina föräldrars hus än de sett på länge. Men han är ofantligt charmig!

Om tiden som tillbringades i Uppsala skulle man kunna säga mycket. Men det är sannolikt klokast att inte säga något alls. Men det var förstås mycket trevligt att träffa vänner, bekanta och före detta kollegor. Och det var trist att packa flyttkartonger, men inget av detta är ju särskilt förvånande.

Västsverige bjöd på strålande väder utan några spår av det sneda regn som påstås vara så frekvent förekommande i Göteborg. Bland spaningarna därifrån märks att 1) tidningarna där rapporterar inte om riktigt samma sorts brott som här. Snatterier tar sig liksom inte riktigt in på de Baltimoriska motsvarigheterna till "polisronden" ("Polisronden" påstås för övrigt vara den mest lästa sidan i Nya Lidköpings-tidningen, men jag vet inte om det verkligen är sant). Och 2) Göteborg är för övrigt den enda svenska stad jag besökte i somras som åtminstone pyttelite förstått vad konceptet takeaway-kaffe går ut på. (Och det är inte att man ska vara tvungen att ta sig till city innan man kan köpa sitt kaffe, utan att man kan göra det på vägen dit, typ.)

I Västsverige bjöds det också på nya trevliga bekantskaper (fast egentligen kanske det är bättre att beskriva det som nya IRL-bekantskaper), vilket i denna bildkavalkad får illustreras av Tora. (Och till mjn med fru vill jag bara säga att jag är ledsen att jag sabbade er tidpslanering för sista kvällen i Sverige så kapitalt, men jag vill säga till mitt försvar att det inte bara var mitt fel för det var faktiskt inte bara var jag som pratade... :-) )












Tora och så "polisronden" då. Bortsett från att tidningen kanske inte var så spännande visade sig Lidköping dock från en betydligt bättre sida i år jämfört med förra sommaren.


New York-trafiken skulle jag inte vilja uppleva som bilist. Som tur är kan man ju åka tunnelbana istället... Eller gå. Men Manhattan från förbifartsvägen är ganska OK som utsikt. (Det finns vägar där med 13 filer i samma riktning. 13!)










Tunnelbanestationsdekoration längs med en av de gröna linjerna, Manhattan från Brooklyn bridge och Manhattan sett från I-95.

Jag kan säga att det räcker, alldeles utmärkt dessutom, med att köra bil runtomkring DC en söndagskväll med allt vad det innebär av (lika mycket, med betoning på mycket) trafik i fem filer i vardera riktning, med lika mycket trafik i alla, avfarter både till höger och vänster, högerfiler som blir exit only-filer, omkörningar från alla håll och hastighetsbegränsingar som av ens medbilister betraktas som ett inte-särskilt-roligt skämt. (Man kan liksom inte hålla en hastighet minst 15 miles/timme långsammare än alla andra, eftersom det skulle störa trafikrytmen lite för mycket för att det skulle bli poppis...)

Och då får jag nog ändå erkänna att jag var mindre stressad över detta bilkörningsmoment än utsikten att träffa på en livs levande björn i Shenandoah, som andra tydligen hade skådat längs med vår vandringsväg. (Låt oss säga som så att det är oklart om det där prasslet vi hörde verkligen var en björn, eller om det var något annat, men det var alldeles tillräckligt misstänkt för att undertecknad skulle tycka att det var onödigt spännande, och somliga andra bestämde sig för att dra slutsatsen att det var en björn.)
Utsikt från Skylinde drive i Shenandoah, och utsikt över Harpers Ferry från Maryland Heights. Det var inte lika mycket folk i Shenandoah som i Harpers Ferry...




Man kan i alla fall konstatera att det finns riktigt vildmark på någorlunda nära håll. Och utsikten var fantastisk. För den som har vägarna förbi kan jag rekommendera en tur på Skyline drive. Fler bilder finns förstås där de brukar finnas. Och man skulle kunna säga massor av andra saker förstås, men nu tror jag bestämt att det får räcka så här.

Orkaner och annat läskigt

Det är ju orkansäsong*. Den pågår defintionsmässigt mellan 1 juni och 30 november (för Atlanten, för Stilla havet gäller 15 maj till 30 november.) Och även om stormen Hanna letade sig ända upp till de här trakterna och resulterade i ordentligt med regn och kraftigare vindar än vanligt, så var det inte direkt skrämmande. Däremot är jag faktiskt rätt nöjd med att det inte blev någon postdok varken i New Orleans eller Houston, som båda var tapeten ett tag. Jag är rätt nöjd med att ha sluppit både Gustav och Ike.

För övrigt noterar jag att svarta änkan tydligen är på god väg att etablera sig i Sverige. Inte för min skull.

*97% av all orkanaktivitet sker under de här månaderna, statistiskt sett. Det finns dock ingenting som säger att det inte kan bildas orkaner eller tropiska stormar under andra tider på året.

Gårdagens mantra eller TGIF

"Jag är trevlig mot folk även när de inte lyssnar på vad jag säger. Jag är trevlig mot folk även när de håller på att ta sönder überviktig experimentutrustning (som en direkt konsekvens av att de inte lyssnade på vad jag sa tidigare.) Jag är trevlig mot folk även när de ställer idiotiska frågor utan att ens tänka efter en endaste liten nanosekund. Jag är trevlig mot folk även när de kräver att jag ska avbryta mina experiment för att fixa deras oscilloskopinställningar"*. Och så vidare.

Fast det hjälpte tydligen inte alls.

Samma kollega som åsyftas ovan kom och klagade på att hans anpassning var "fel". Och vi diskuterade länge och väl det där med att göra anpassningar till sina data för att kunna säga något om avklingningshastigheter och reaktionshastigheter och andra världsviktiga saker. Hur man bör göra det på bästa sätt, skillnaden mellan lokala och globala minima, vikten av residualplottar och rimlighetsbedömningar och fysikalisk mening och val av startparametrar och varför det alls inte är meningsfullt att göra den sorts experiment som kollegan gjort om man hoppar över den allra mest grundläggande karaktäriseringen (som tar ca 30 sekunder att genomföra...) av sitt prov.

Det slutar med att jag ger några förslag på vad han kan göra för att både göra bättre experiment och bättre anpassningar i fortsättningen, vilket ledde till att han tittade mycket surt på mig, och utbrast (fast på engelska då) "Du vill ju inte jag ska få bra resultat!". Själv tyckte jag att jag just hade gett tips om just hur han skulle få "bra (och dessutom reproducerbara) resultat" men här hade vi tydligen helt olika uppfattning. Så det slutade med att han** kallade mig elak och med bestämda steg marscherade därifrån. En kvart senare kom han förbi bara för att snäsa att det var mitt fel att han fortfarande var kvar på jobbet. Då fick jag nog och föreslog att han inte skulle fråga efter mina råd om han inte ville ha dem. Det lär funka ända fram till nästa gång han inte kan hantera oscilloskopet, lasern, spektrofotometrarna, databehandlingsprogrammet eller chefen föreslår att han ska diskutera med mig, dvs i bästa fall ända tills på måndag.

Håhåjaja. Och ni har det bra på era jobb?

TGIF

*I vissa sammanhang kan man bli utnämnd till oscilloskopexpert bara för att man förstår att om man vill ändra tidsskalan så gör man lämpligen det med time/division-ratten. Man skulle kunna tänka sig att den som ska försvara sin doktorsavhandling inom ett halvår eller så, och som spenderat en stor del av sin tid med instrument som gör datainsamlingen med oscilloskop, skulle kunna komma på den faktiskt inte helt originella och nyskapande idéen själv. Men tydligen inte.

**Det här är samma kille som när jag precis hade kommit hit förklarade att han inte brydde sig om ifall jag var bäst lämpad att svara på en fråga för att i hans hemland (som inte är USA) är kvinnor "inte bra på sånt"...

Saker som kan vara lite irriterande

Tex när en av ens kollegor, med vilken man delar utrustning, inte vet skillnaden mellan Tuesday och Thursday. (Tisdag och torsdag alltså.) Det gör det lite svårt att planera sina experiment. Typ.

Löjligt?

Tomas Gür skrev i SvD häromdagen, under rubriken "Löjligt är bättre än jobbförstörande" att han föredrar en kreationist som vicepresident framför en protektionist som president i USA. Johan Ingerö och Dick Erixon hängde förstås på utan att reflektera det minsta över vad som egentligen påstods, och de långsiktiga konsekvenserna av detsamma.

Gür hade en mycket märkligt formulerad slutkläm som tydligen gillades. "Palins pappa har varit lärare i naturvetenskap och Obama kan inte ha undgått att lära sig basala ekonomiska sanningar när han läste på Harvard*. Sannolikt talar de mot bättre vetande och deras positioner kan därför antas vara av opportunistisk karaktär."

Eh? Så att Palins pappa var lärare i naturvetenskap är alltså, enligt Gür och hans påhejare, någonslags garant för att hon tror på evoultionsläran? Det finns rätt många uppenbara problem med det påståendet. Som att vi inte vet var Palins pappa stod/står i frågan om evoultion vs kreationism/ID. Som att alldeles oavsett var han står/stod finns det ingenting som säger att hans dotter har samma åsikt som han. (Ni vet, många av de där stenkastande vänsterkidsen har över- eller medelklassföräldrar. För att bara ta ett exempel.) Som att Palin faktiskt sagt "teach both". Och det kan ju verka harmlöst, eller som Gür skriver, lite löjligt, för den som inte är insatt i den amerikanska ID/kreationismdebatten. För den som är det står det dock klart att ett sådant uttalande mycket väl kan betyda att man är redo att med berått mod beträda det sluttande plan som ID/kreationismundervisning innebär.

Erixon och Ingerö jublar. Men det har de ingen anledning till. Det är, enligt deras sätt att se, löjligt men inte problematiskt, att undervisa om något som inte har någon som helst grund i etablerad vetenskap. Att detta leder till att det blir svårt för de elever som utsätts för det att komma in på toppuniversiteten, och att det i längden riskerar att sänka kvaliteten på hela naturvetenskapsundervisningen bekymrar inte herrarna det minsta. Det är nu inte så konstigt eftersom särskilt Erixon, men även Ingerö ibland, uppvisar en extrem okunskap blandad med lite förakt om och för naturvetenskapen. Erixon har tex fortfarande inte greppat skillnaden mellan växthuseffekten som fysikaliskt fenomen och den antropogena växthuseffekten, och han har mer än en gång bevisat att han inte begriper skillnaden mellan väder och klimat, vilket inte på något sätt hindrar honom från att recensera forskningsresultat som om han vore någon slags auktoritet på området.

Men det borde bekymra dem. Därför att den där frihandeln som de (och jag också för den delen) så gärna vill ha bygger liksom på att det finns något att exportera, och det bygger i sin tur på ett samhälle och en ekonomi där det produceras inte bara saker men också ideer. För det är de där ideerna som ska leda till utvecklingen, som gör att USA kan behålla sin plats i världsekonomin. (OK. Jag ska medge att jag i detta resonemang gör förutsättningen att de tre frihandelsivrarna önskar att USA ska behålla sin plats i världsekonomin och inte bara exportera majs, vete och andra jordbruksprodukter för då behövs förstås inte lika mycket utvecklingsarbete.) Och om man devalverar kvaliteten på naturvetenskapsutbildningen kommer man förr eller senare att bli omsprungen av de länder som satsar på den.

Jag kan inte heller låta bli att undra om Gür, Erixon och Ingerö skulle tycka att det var "löjligt" om någon föreslog att vi skulle lära ut i skolorna att Margret Thatcher var diktator? Det är visserligen ett påstående som helt saknar grund, men det finns likväl människor som hävdar det, så, varför inte inte lära ut båda sidorna? De har väl inget emot en öppen diskussion heller?

Eller för den delen, varför inte inkorporera historierevisionisternas syn på förintelsen i historieundervisningen? Den har visserligen ingen vetenskaplig grund att stå på, men det finns likväl både forskare och författare som argumenterar för den, så varför inte? De har väl inget emot en diskussion och olika synsätt? Även om det är lite löjligt så kan vi väl låta dem hållas? Det vore onekligen intressant att se herrarna lägga ut texten om detta. (Samt förstås få veta om de betraktar allt som deras föräldrar någon gång sagt som bevisade sanningar från vilka de aldrig avvikit i åsikt.)

Spridandet av vidskepelse, osanningar och ovetenskaplighet i utbildningsystemet är inte "löjligt" utan osedvanligt dumt. Och bör bekämpas med kraft. Och man skulle på något sätt kunna tro att dessa motståndare till "flumskolan" borde gilla kvalitet i utbildningen världen över, och i alla ämnen. Men att lobba för republikanerna är tydligen viktigare än så. Tja, Erixon, Ingerö och Gür får förstås tycka vad de vill. Men så länge de förfäktar påståendet att ID/kreationismundervisning är löjligt men inte problematiskt får de nog finna sig i att deras trovärdighet i utbildninsgfrågor måste betraktas som icke-existerande.

*Vad Obama lärt sig eller inte på Harvard vet jag inte mycket om. Det jag däremot vet är att det finns en särskild sorts studenter, som jag har undervisat på Uppsala universitet, som besitter en helt fantastisk förmåga att ignorera och/eller glömma precis allt de hör under en föreläsning, lektion eller genomgång, så det är nog teoretiskt möjligt att han kan ha missat även de mest grundläggande ekonomiska sanningarna trots sina år på Harvard. Men hur det är med den saken vet jag inte mycket om.

Sarah Palin...

...republikansk vicepresidentkandidat, guvernör i Alaska, och bland en och annan svensk förståsigpåare utnämnd till kvinnoalibi har just hållit sitt konventstal.

Och låt mig först göra klart en sak. Hon kanske är ett alibi, men i så fall ett ärkekonservativt abortmotståndar- och vapenförespråkaralibi för en presidentkandidat som inte är säker på att plocka hem den religiösa extremhögern på egen hand. Den som tror att hon är ett kvinnoalibi förstår sig nog inte riktigt på rebuplikanska partiet.

Innehållet i talet då? Skattesänkningar, inhemskt producerad olja, nya kärnkraftverk och kanske eventuellt lite förnyelsebar energi också. Utrikespolitiskt framstod hon som en ärkehök om man ska döma efter hur det lät i detta tal. Och riktigt många nålstick (och ett och annat hammarslag också för den delen) mot Obama. En god talare. Och att döma av hennes trackrecord i Alaska en politiker som inte är rädd för att gå mot strömmen, och som inte drar sig för att göra oväntade, men helt rimliga, saker som att sälja delstatens flygplan eftersom hon ansåg att det inte behövdes.

Hon imponerar på många sätt, men åsiktsmässigt står hon och jag så långt ifrån varandra att det likväl är lite skrämmande att hon kan vara på väg mot Vita Huset. (Även om man i och för sig aldrig vet på förhand hur mycket vicepresidenten faktiskt får att säga till om. Men i alla fall.)

Till sist, en liten upplysning. Dick Erixon har rätt när han påpekar att svenska medier inte direkt är objektiva i sin rapportering om det här presidentvalet. Men tro för all del inte att ni får en mer objektiv bild av att läsa hans blogg.

Déjà Vu

Lyssnar lite förstrött på CNN:s webbaserade livesändningar från republikanernas konvent. Och gissa min förvåning när det plötsligt börjar låta som på centerstämmorna runt år 2000, när det helt bisarra begreppet Småortssverige var på tapeten. Fast på engelska då förstås. För vad annat kan motsvara Small Town America? Och inte blev det bättre av att Kansasbonden som talade lät som valfri centerpartistisk landsbygdsfundamentalist. Hon verkade för övrigt ha ungefär samma inställning till EU som kategorin ovan.

Man kan säga mycket om konventen, och den här presidentvalskampanjen, men en sak är säker. Man upphör aldrig att förvånas.

Kvällsnoteringar

Jag bryr mig inte så där väldigt mycket om fotboll, men efter att ha läst den här totalsågningen känner man ju att man nästan blir nyfiken... (Oroa er inte, jag sa nästan, än har jag inte genomgått någon total personlighetsförändring, även om man förstås kan börja undra efter vårens alla konstigheter som ju nästan innefattade att spela fotboll - men som tur var (för laget i alla fall) så krockade ju spelschemat lite olyckligt med båda bröllopen.)


Och i brist på bättre sysselsättning (ehrm, nej jag försöker inte alls slippa undan den halvtråkiga upppgiften att lägga in referenser i ett manus, hur kan någon tro det?) så kommer det ett par foton från ett av de nämnda bröllopen.







För övrigt är det ju september nu, vilket torde betyda att sommaren är officiellt slut och att hösten är här. Och då borde man ju kanske summera lite, men det får bli en annan dag. (Här kan inte den svenska definitionen om dygnsmedeltemperatur över 10 grader celsius användas, eftersom det nog överhuvudtaget inte tänker gå under den temperaturen än på ett par månader, tidigast...)

Labor Day

Idag är det första måndagen i september, vilket betyder att det är Labor Day. Helgdag med andra ord. En av alla helgdagar här som liksom inte alls betyder något för en. Det är märkligt det där, ledig som ledig, skulle man ju kunna tycka. (Åh oroa er inte, jag kommer säkert sakna Thanksgiving- och Labor Day-ledigt när jag kommer tillbaka till Sverige.) I praktiken betyder det att alla myndigheter, banker etc är stängda och att att arbetsstyrkan på jobbet är ungefär halverad idag. Själv tänker jag göra någon slags kompromiss och jobba hemifrån.

Och jo, förresten. Somliga magsura Sverigebaserade bloggar menar att demokraterna som parti skulle "jubla" över att orkanen Gustav snart sveper in över gulfkusten och har potential att skapa minst lika mycket förödelse i Nwe Orleans som orkanen Katrina gjorde för tre år sedan.

Och jodå, det finns några stolpskott som kläckt ur sig helt bisarra dumheter om saken, bland annat Michael Moore. Men att antyda att detta är demokraternas officiella hållning är bara dumheter och förolämpande mot alla dem som just nu, i likhet med mig, är oroade över de människor vi känner som bor i området.

Om stora ord, och små

Demokraternas konvent pågår för fullt. Bästa talarna hittills är enligt min mening Hillary Clinton och Al Gore. (Fast jag hörde i och för sig inte Michelle Obamas tal, som lär ha varit riktigt bra.) Barack Obama själv talar senare ikväll. Fast talmanuset ligger redan ute på CNN.

Det är många goda retoriker på plats. Och det är förstås en mycket välregisserad tillställning. (I det avseendet, och i hur okritiskt somliga partiföreträdare hyllas, oavsett vad de kläcker ur sig, påminner det rätt mycket om centerpartiets stämmor på senare år). Det är relativt lite politiskt innehåll, men många stora ord. Det brukar, om inte tilltala mig, så i alla fall intressera mig. Men ikväll går tankarna någon annanstans.

Till en kvinna som inte imponerades av stora ord, om de inte förenades med handling. Till en kvinna som inte imponerades det minsta av titlar om innehavaren inte kunde förklara sin verksamhet och sina drivkrafter så att hon förstod. Till en kvinna som, någonstans i mitten av sitt liv, fann kraft och styrka nog att skapa sig ett helt nytt liv, sitt eget liv. Jag var kanske 14 eller 15 första gången hon spände ögonen i mig, och med eftertryck sa:

Låt ingen annan bestämma över ditt liv. Det är ditt, och inte ens om någon påstår att det är för ditt eget bästa, så har de rätt att bestämma över ditt liv.

Då förstod jag inte hur djupt denna insikt satt i henne, då visste jag inte vilka erfarenheter hon hade som gjorde att hon uttalade de orden med sådant eftertryck. Idag vet jag. Idag vet jag att den resa hon gjorde under sitt liv var mycket ovanlig för kvinnor i hennes generation, och jag tror att den krävde båda styrka och mod. Jag vet att hon var nöjd med att hon gjorde den. Jag vet att hon var nöjd med att till sist få vara en fri människa, att hon till sist fick bestämma över sitt eget liv.

Hon brukade också ofta påpeka för mig att det alltid finns en annan sida av saken. Att man ska respektera andras synvinkel, också de gånger man inte alls förstår den eller finner den fullständigt orimlig, därför att det alltid finns så mycket vi inte vet om andra människor. Att man aldrig ska döma någon enbart på hörsägen, och att samma historia kan te sig väldigt olika beroende på perspektiv. Men hon brukade också säga, att lika mycket som man ska ta hänsyn till andra, och vara försiktigt med sina omdömen, så ska man också kräva respekt och hänsyn tillbaka. Den som vill ha respekt och hänsyn från dig, men som inte förmår ge detsamma tillbaka är inte värd din tid.

Jag hade förmånen att få ta farväl av denna kvinna, min mormor, medan hon ännu levde. Vi visste nog båda att det var sista gången vi sågs. De sista åren brukade hon i och för sig alltid säga att det kanske var sista gången, bara så där för säkerhets skull, och jag brukade alltid försäkra henne att vi skulle ses igen. Men den här julieftermiddagen hoppade hon över sitt kanske, sa bara att nu Maria, nu ses vi inte mer. Och innan jag hann säga något så såg hon mig stint i ögonen, och sa det igen.

Det är ditt liv. Låt ingen annan ta makten över det.

Det är en dryg månad sedan hon uttalade de orden. Sedan dess har hon lugnt och stilla lämnat den här världen. Och även om min mormor inte var mycket för stora ord, och säkert skulle frågat vad Barack Obama egentligen vill med allt sitt prat om förändring om hon varit tillräckligt pigg för att hänga med i nyhetsflödet, så gjorde hon stor skillnad i det lilla.

För min mamma och hennes syskon, för min bror och mina kusiner, för mina syskonbarn och kusinbarn. För mig. (Och inte att förglömma, för släktens alla hundar som snabbt lärde sig var det var mest strategiskt att placera sig när det var dags för mat.) Genom att alltid finnas där för oss. Genom att vara ett levande exempel på att det aldrig är för sent att åstadkomma en förändring. Genom att bevisa att det som ter sig omöjligt går att genomföra, om det sker i tillräckligt små steg. Genom att alltid vägra vara ett offer - till och med under den tid hon behandlades för cancer vägrade hon vara ett offer.

Nu finns hon inte mer. Men hon lever genom alla de minnen vi alla har av henne. Imorgon (idag för er läsare i Sverige), är det hennes fördelsdag. Och hennes begravningsdag. Cirkeln är sluten.

R.I.P.

Användbara språkkunskaper

Min kollega J. ska snart försvara sin avhandling, och sen ska han flytta till Sverige. För att postdoka hos min gamla chef. Därför håller han på och försöker lära sig svenska nu. Det sker på två sätt. Han lär sig ord med hjälp av Rosetta Stone, och övar uttal med mig. Men jag måste säga att jag undrar lite över hur rosetta stone-pedagogiken är upplagd, eftersom den första mening han skulle lära sig var "Hästen är på flygplanet." Eventuellt inte den mest användbara mening man kan tänka sig. Kanske tom en av de mest oanvändbara man kan tänka sig. Nog för att det diskuterades många ganska märkliga saker på fikarasterna på min gamla arbetsplats, men hästar på flygplan var trots allt aldrig en av dem.

Effektivitet?

När jag gick till jobbet i morse så arbetades det hårt för att snygga upp campus inför terminsstarten. Bland annat skulle målarfärgsstänken på gångvägarna bort. Denna arbetsupppgift utfördes av två personer. En vars arbetsuppgift var att sköta högtryckstvätten och faktiskt tvätta bort färgen, och en vars arbetsuppgift bestod i att ge stopptecken till killen med tvätten när någon kom och ville gå förbi. Utöver det stod han och hängde vid ett träd. Säkert trevligt, men möjligen inte så effektivt...

The Rockies II

Bilder finns nu där de brukar finnas. Andra foton från den sommar som gått kommer också att dyka upp där vad det lider.

Klippiga bergen

Igår var konferenssäsongen över för den här gången, och jag hade en hel dag (det räcker inte alls) på mig att uppleva klippiga bergen. Regnet öste ner i går morse, och det var så tjocka moln att man inte ens såg konturerna av de berg som ligger kant i kant med Boulder.

Men, nu var jag ju inte där för att hänga på ett hotellrum så jag gav mig iväg i alla fall, i förhoppningen att vädret skulle vara bättre längre norrut och högre upp. Boulder ligger på 5400 fot (Baltimore är ca 60 fot, och ja, man märker av skillnaden...) och nu skulle jag alltså ännu högre upp. Och det var helt fantastiskt. Vädret var bättre, även om det snöade(!) på 10500 fot så en del vägar var tyvärr avstängda. Det dåliga vädret gjorde attturisterna var relativt få, och det gjorde inget...

Vyerna är fantastiska, mina vandringar otroligt uppfriskande, även om man tvingas inse att även modesta uppförslut kan innebära viss ansträngning när man är uppe på 9400 fot.

Några spaningar:

Bergsbilkörning är en intressant upplevelse. I hällregn är den ännu intressantare. Bergsvägar är smala och har skarpa svängar, och en och annan sten på sig. När det öser ner regn ser man inte ens fram till nästa krök. Och så går det antingen kraftigt uppåt eller så lutar det ordentligt neråt. Man får rådet att vara uppmärksam på om ens bromsar börjar lukta illa... Det är också intressant med folk som tar hastighetsbegränsningen 15 miles i timmen som en uppmaning att köra minst det tredubbla. Det är jag garanterat för feg för...

En del människor har en intressant uppfattning om lämpliga skodon för vandringar i bergen. Själv skulle jag nog inte kommit på tanken att åka dit i flipflops*, men folk är ju olika.

Smoky Mountains och Rocky Mountains har sina likheter, och sina skillnader. Oändligt vackert är det i alla fall på båda ställena. Och det gjorde mig ännu mer övertygad om att jag _måste_ åka till Kanada och spana in de bergen också.

Det blir lätt väldigt många foton... Några av dem lär dyka upp här vad det lider.

Om jag skulle ge upp vetenskapskarriären så kan jag tänka mig att bli park ranger istället. Då kanske man tom skulle få se en björn eller ett bergslejon någon gång. (Jast jag får nog erkänna att jag inte var så våldsamt kaxig i morse när jag var på en morgontur i Boulders berg och mötte en ranger som berättade att de sett dagsfärska björnspår...)

*Jag skulle inte heller ha kommit på tanken att skälla på en park ranger för att välmålade tånaglar inte längre var så fina efter en tur i bergen med ovan nämnda skodon... Jag tror inte att park rangern hade hört just det klagomålet förut.

Lokalpatriotism

Man tager vad man haver. Så även i OS- och lokalpatriotssammanhang. Så jag ville bara säga att Michael Phelps, aka the bullet from Baltimore, kommer från Baltimore.

Two down, one to go

Två av sommarens tre konferenser är nu avklarade. Och just nu är jag på en ca 46 timmar lång visit i Baltimore. Imorgon förmiddag flyger jag till Denver och imorgon kväll börjar den tredje och sista konferensen för den här sommaren. Ska bli roligt, men det är också rätt skönt att det är den sista. Och jag ser fram emot två dagar i Colorado på alldeles egen hand efter konferensens slut.

Men sen kommer jag tillbaka till Baltimore och då ska det bli mer bloggande av hoppas jag. Och ett och annat foto från denna sommar på resande fot, och så ska jag ju jobba och... Ja, ni förstår. Men stay tuned så kommer det mer så småningom, för det finns en del att säga om den sommar som varit. Men nu är det dags att packa. Stay tuned!

Kackerlackan-i-datorn

Jag delar rum med A. på konferensen här i Newport. Häromdagen började hon plötsligt skaka sin dator våldsamt, sen slog hon lite på den och så skakade hon lite till på den, nu med något desperat i blicken.

Den utlösande faktorn till detta något omilda beteende mot den stackars oskyldiga datorn visade sig bero på att en ouppfostrad (och ganska liten) kackerlacka bestämt sig för att flytta in i hennes dators innanmäte. Så där satt A., och tittade på kackerlackan som värdigt promenerat in genom en usb-port, och nu vägrade komma ut trots våldsamt skakande. Och ju mer hon skakade desto längre in flyttade kackarlackan.

Det tog mer än ett dygn innan den kom utkrypandes igen... Och när den väl var ute igen så blev livet kort. A. som annars är en lugn och sansad person visade ingen som helst sympati eller hänsyn mot en bostadslös kackerlacka, utan gjorde helt enkelt processen kort. Det är inte utan att jag förstår henne...

Breakfast at Starbucks

Är tillbaka i USA efter en resa som i bästa fall kan kallas intressant. Dåligt väder i NYC. Strax innan landning får vi veta att hela Newark har stängts på grund av busvädret, varpå vi vänder norrut mot Connecticut och Bradley International Airport* där vi ska tanka, och vänta på att få klartecken för ny start mot NYC. Det gjorde några andra plan också, och det var ju bra. För vi hade slut på vatten på vårt plan så vi kunde inte ens få något att dricka, men tack vare humanitära insatser av personalen på planet från Edingburgh, som stod precis jämte oss ute på plattan, fick vi i alla fall både vatten och en extra kopp kaffe...

Drygt tre timmar sena är vi i alla fall på ett knökfullt Newark och det blir dags för migrationskontroll, som förstås tog ovanligt lång tid. Men de släppte i alla fall in mig den här gången också, utan att ställa alls lika många frågor till mig som de gjorde till asiaterna med samma typ av visum som jag och som stod strax före mig i kön. Den sorgliga sanningen är förstås den att det hjälper att vara vit och ha ett svenskt pass.

Och sen börjar det riktigt roliga. För väl ute blir vi skickade än hit, än dit, för att bli ombokade. Till sist uppenbarar sig den riktigt låååånga kön, som bara fylls på med nya människor hela tiden. Då var jag mycket glad och tacksam att S, J och E var med på samma flyg så att jag hade sällskap. Så att jag kunde gå och köpa mat och dricka till oss medan de köade, så att alla kunde gå på toaletten etc.

Men fort gick det inte och ideen om att ta ett tåg hem kändes allt mer lockande. Efter en del ringande och trixande inser jag att jag har ca 20 minuter på mig att hinna med tåget, och det blir dags för den där roliga sortens flygplatsrace. Väl ute på Amtrakstationen hävdar personalen att tåget är 45 minuter sent, men, säger de, ta du nästa tåg som kommer och som går söderut. Sagt och gjort - även om jag var lite förvånad över att "nästa" tåg gick exakt på min avgångstid. Det visade sig bero på att mitt tåg inte alls var försenat utan var just det tåg jag gick på. (Fast det blev förstås försenat innan vi var framme i Baltimore). Efter en halvtimme på tåget kommer meddelande från S, J och E som just kommit innanför avspärrningsbanden i ombokningskön... Då var jag oändligt tacksam över att sitta på ett luftkonditionerat tåg på väg hem. Och när jag fick nästa sms klockan 9, om att de äntligen fått giltiga boardingkort så satt jag och åt middag hemma hos J. och R. som klurat ut att jag nog skulle uppskatta både hämtning och mat (hjältar!) och kände att det inte alls var särskilt synd om mig.

Tur för mig att allt var tvättat innan jag lämnade Sverige. Och tur att man kan äta frukost på Starbucks. Iden om att faktiskt handla mat gick liksom förlorad i den där förseningen...

Igår var alltså ingen toppenbra resdag, och förhoppningsvis blir dagens bilfärd upp mot Newport, Rhode Island och nästa konferens betydligt trevligare. Och eftersom det är avfärd om en och en halv timme är det dags att ta itu med att packa om lite grann. Men trots jetlag och trötthet efter resan så känns det bra att vara tillbaka. Även om det förstås var jättetrevligt att vara i Sverige också.

*Vari den internationella delen består är mycket oklart eftersom flygplatsen i fråga inte ens hade tull.