Inte-så-lyckad marknadsföring

Jag har funderat en del på det där med hur företag och organisationer väljer att visa upp sig i vissa situationer. Till exempel när det gäller rekryteringsärenden. En schysst hantering kan göra att också de som inte fick jobbet lämnar processen med en positiv bild av arbetsplatsen, som de i bästa fall sprider till sin omgiving. (Det kallas, tror jag, något i stil med varumärkesvård på managmentspråk.) Tafflighet eller rent oprofessionellt beteende leder dock ofta till slutsatsen att man nog inte vill jobba där i alla fall. Jag har, genom egna och andras erfarenheter, kunnat konstatera att svenska lärosäten ofta hamnar i den senare kategorin. Dock trodde jag nog att det var lite bättre i det berömda näringslivet, men det har visat sig (genom andras erfarenheter förvisso) att det kan variera ganska mycket.

Min goda vän J. är, som det heter, arbetssökande. Förutom att det innebär att hon för diverse arbetsförmedlingsdokument måste bestämma om doktorerandet i fysikalisk kemi bör klassificeras som "teknik" eller "offentlig sektor" så ägnar hon förstås en del tid till att gå på en och annan intervju och rekryteringsevent av olika slag. Den senaste veckan har hon haft två mycket olika erfarenheter.

Den ena med ett pyttelitet konsultföretag (som jag aldrig hade hört talas om men som tydligen är the-place-to-be för laserspektroskopister) som var allt igenom positiv, alldeles oavsett om hon får jobbet eller ej.

Den andra, negativa, stod ett internationellt konsultföretag för. Väldigt nyligen ordnade de ett rekryteringsevent här i Göteborg. Jag har varit på få sådana och hade därför vissa, som det skulle visa sig, fördomar om hur de går till. Jag trodde tex att ett av målen med sådana tillställningar är att deltagarna ska gå därifrån med en positiv bild av företaget, alldeles oavsett om de är de minsta intressanta som potentiella anställda, eller ej. (För det är uppenbart, också för mig, att det förstås dyker upp många vid sådana tillfällen som kanske inte alls är rätt personer för varken aktuella jobb eller CV-databasen.)

Det tycks dock inte som om det var tanken den här gången. För istället för att berätta för J. vad hon, eller andra med lämpligare kompetens, skulle kunna göra på företaget i fråga, eller vilken kompetens som efterfrågades, så fick hon en föreläsning om varför hon var fel på exakt alla sätt. (doktorsexamen=dåligt, ingen civilingenjörsexamen=dåligt (fast det kom senare fram att det inte nödvändigtvis vore ett plus att ha en), inte vetat sen gymnasiet att hon ville jobba på det aktuella företaget=jättedåligt, inte nämnt det magiska kodordet validering när hon kom in genom dörren=alldeles fruktansvärt dåligt, detta trots att hon knappt fick en syl i vädret).

Behöver jag säga att hon gick därifrån med en ganska taskig inställning till företaget i fråga? Och att hennes upplevelse numera är förmedlad till ganska många människor? Sannolikt dessutom till en hel del människor som kanske har av företaget efterfrågad kompetens? Och att vi är många som är grymt nyfikna på det lilla konsultbusinessen?

Uppdatering: Syftet med den här bloggposten är alltså inte att hänga ut det ovan nämnda konsultföretaget (då hade jag nämnt det vid namn) - det är ju fullt möjligt att övriga representanter gjorde ett bra jobb i att marknadsföra sin arbetsgivare - utan mer en betraktelse över det faktum att "man" verkar förhålla sig väldigt olika till det där med varumärkesvård och mun-till-mun-marknadsföring, som ju ändå anses vara mycket viktig faktor.

Apropå "arbetsgivarservice"

Jag fick ett svar från en arbetsgivare, angående ett av de jobb som AF tyckte passade mig att söka (som vårdbiträde inom demensomvårdnad, de krävde erfarenhet av arbeta med dementa personer för övrigt) och som rent ut säger att han är så trött på AF som tvingar folk att söka jobb som de inte är kompetenta för, och inte vill ha. Till ovan nämnda jobb hade han haft 600 sökande...

Känns det rimligt? Hur många tror att alla de 600 sökande ville ha jobbet? Självklart är det här ett systemfel, och självfallet är det så att de nya reglerna för A-kasseersättning skjuter högt över målet. Jag har all respekt för regeringens vilja att få fler i arbete, men de metoder de använder gynnar inte det syftet. Och för övrigt är det upprörande att regeringen vill tvinga in alla i en a-kassa. Det är inte precis en frihetsreform.

Ja, jag tror alldeles bestämt att det får bli en längre bloggpost om det här med arbetsmarknadspolitik vad det lider. Tills dess upmanar jag regeringen: Lägg ner arbetsförmedlingen, de lyckas ju uppenbarligen ändå inte med att varken uppdraget att fömedla jobb eller att ge service till arbetsgivare.

AF-nytt

Ja, kära läsare - jag antar att ni alla väntar på senaste nytt om mina mellanhavanden med det som kallas arbetsförmedlingen (vilket ju, som bland annat [cmh] konstaterat är ett extremt missvisande namn, ett namnbyte till vad som helst som inte innehåller ordleden "arbets" respektive "förmedling" skulle vara mer passande.) I alla fall, anledningen till att det dröjt är dessvärre inte brist på saker att rapportera om, utan bara det faktum att jag var tvungen att lugna ner mig lite innan jag formulerar detta.

Men, låt oss börja i måndags - då var jag tvungen att ringa AF kundtjänst för en "uppföljning av mitt arbetssökande". Det hela börjar med ca 20 minuters telefonkö... Sen får jag prata med en person vi kan kalla arbetsförmedlaren (hädanefter [AF1]) varpå följande konversation utspelar sig:

[AF1]: Jag tycker det är märkligt att du inte fått komma på intervju på det där jobbet
[Maria]: Jaha, ja själv tycker jag ju inte det, eftersom de sökte en undersköterska, vilket du ju kanske vet är en befattning som kräver utbildning, som jag inte har, så jag tycker snarare att det var märkligt att ni på AF ansåg att det var ett lämpligt arbete för mig att söka.
[AF1]: Ja men smälla du, vi har ju inte tid att sitta och titta så noga på varje jobb innan vi anvisar någon att söka det.
[Maria] (som redan nu börjar känna sig lite trött...): Men, tror ni inte att det är lite irriterande för arbetsgivaren att behöva sitta och gå igenom en massa ansökningar från människor som inte är kompetenta för jobbet. De människor jag träffat på AF i Uppsala talar sig gärna varma för sin arbetsgivarservice, men det här känns inte som så mycket service...
[AF1]: Ja, men nu har ju vi inte tid att titta på saker så noga...
....

Och det är här någonstans som en otäck idé får fäste i min hjärna, jag ska ställa en massa frågor till den här människan, samma frågor som jag ställt till en person jag träffat i Uppsala, bara för att se om jag får samma svar. Det får jag (surprise!) nu inte.

[Maria]: Men du, det här är konstigt, när jag pratade med NN på AF Uppsala den 1 juni så sa NN* att följande gäller, och nu säger du tvärt emot. Det är svårt för mig att veta hur jag ska göra då.
[AF1]: Ja, men vi har våra regler att följa.
[Maria]: Ja jag förstår det, det jag inte förstår är hur två personer kan tillämpa samma regler så olika. Det måste ju tyda på att det finns ett ledningsproblem någonstans inom AF?
[AF1]: Ja det kan inte jag diskutera med dig.
[Maria]: Och vart ska jag vända mig om jag vill diskutera den frågan?
[AF1]: Ja det vet inte jag. Det är inte mitt ansvarsområde.
[Maria]: OK. Men du måste i alla fall kunna tala om för mig om jag ska följa dina uppmaningar eller NN:s uppmaningar, det är ju svårt att veta hur man ska agera när man får olika besked.
[AF1]: Ja, vi har som sagt våra regler, och förresten så är det ju a-kassan som gör den slutgiltiga prövningen.
[Maria]: Jo, men a-kassan skriver ju på sin hemsida att det är till AF man ska vända sig med den här typen av frågeställningar?
[AF1]: Ja men det är de som gör den slutgiltiga prövningen
[Maria]: Jo, men min poäng är att jag ju måste få klara besked från er först
[AF1]: Ja, men jag kan ju inte ta ansvar för hur någon annan tillämpar reglerna.
....

Samtalet fortgår, eftersom AF-personen tycker att det ingår i hennes arbetsupgifter att leta fram jobb i platsbanken åt mig att söka. De har ju, som många av er vet, snöat in på att jag borde söka vårdbiträdes- och undersköterskejobb. (Vårdbiträde kräver inte utbildning, undersköterska kräver utbildning, men det vet de inte på AF.)

[AF1]: Ja men här hittade jag ett, det passar bra.
[Maria]: Jaha, låt höra
[AF1]: Ja det är ett jobb som timvikarie, på ett äldreboende
[Maria]: Jaha, var är det någonstans då?
[AF1]: Ja, få se, jo här står det... Mölndal!
[Maria] (med lite svårt att hålla sig för skratt inför det absurda i att tvingas söka timvikarejobb (det är såna där man blir inringd på morgonen när någon har blivit sjuk) på andra sidan av landet): Vet du var Mölndal ligger?
[AF1]: Nej, vet du?
[Maria](skrattandes): Göteborg kanske är bekant, Mölndal ligger inte så långt därifrån. Jag vet inte varför jag tror att de inte kommer vilja ha en timvikarie bosatt i Uppsala
[AF1]: Fast så kan man inte tänka! ... Fast det är klart, ett timvikariat kanske är lite för lite...

Tja, vad säger man?


Min nästa AF-kontakt var på tisdagen, när jag eftersom jag ändå var på stan, gick förbi AF för att ställa en fråga.

[Maria]: Jo, jag undrar om den här typen av ärenden, ska man göra det här på kontoret, eller ska man ringa kundtjänst när det gäller dem?
[AF2]: Eh, eh, ja du kan ju göra det här, tror jag...
[Maria]: Jaha, bra, men går det att göra via kundtjänst också?
[AF2]: Eh, kundtjänst, ja dit kan man ju ringa...
[Maria]:...Och få svar på den här typen av frågor?
[AF2]: Eh, jag jag tror det
[Maria]: Så du kan alltså inte ge mig ett direkt svar på vart jag kan respektive inte kan vända mig med den här typen av frågor?
[AF2]: Jag föreslår att du ringer kundtjänst och frågar om de kan hjälpa dig med detta...

Och då gav jag helt enkelt upp, sa tack och gick. Och så tänkte jag en massa onda saker om bristande kompetens och total brist på koll. Uppenbarligen ett ofantligt mått av godtycke som alltid motiveras av "vi har våra regler" även om dessa regler tillämpas helt olika av olika personer. (Och innan någon blir upprörd - jag vet att det finns regler, och jag vet att om jag inte gillar dem så får man påverka på politisk väg, men det är ett problem och en fråga för AF att ta tag i när deras personal tillämpar dessa nu gällande regler helt olika!)

* Jo ett tips till alla er som ska ha kontakter med denna inrättning. För anteckningar över vem ni pratar med, vilket datum samtalet förs och vad som sägs. Det är enda chansen att kunna argumentera med dem om att du fått andra direktiv från någon annan. Jag har gjort det sen första besöket och jag uppmanar verkligen alla andra att också göra det. Däremot kommer jag förstås inte att lämna ut deras namn här, ni får nöja er med en anonymiserad bild av deras verksamhet...