Fusk eller inkompetens?

Jojo, det rapporteras upprört att folk fuskar igen. En och annan bloggare är upprörd, och såväl Svt som SvD och DN rapporterar om saken. Problemet? Att många arbetslösa inte söker anvisade jobb. Och att de säger till arbetsförmedlingen att de sökt jobbet fast de inte gjort det. Typiskt fusk med andra ord.

Bo Bylund är upprörd. Han tycker att det behövs mer kontroller. Fast frågan är om det är rätt sätt att använda pengarna, att kontrollera mera. En annan tanke kan vara att använda dem på att utbilda folket på AF så att de kan 1) anvisa jobb att söka på ett vettigt sätt som är bra både för arbetssökande och arbetsgivare, och 2) bemöter de arbetssökande bara lite mer professionellt och så kanske en hel del av den här problematiken försvinner av sig självt. De flesta människor vill nämligen helst försörja sig själva. Det är bara det att inkompetensen på AF kan ta död på vilken järnvilja som helst.

Bland annat därför att de anvisar folk att söka jobb som de uppenbarligen inte är kompetenta för. Vilket inte bara ställer till problem för de arbetssökande utan också för arbetsgivarna. Eller för att de inte begriper skillnaden mellan en doktorsexamen och en magisterexamen. Eller för att de vägrar inse att personer med doktorsexamen med största sannolikhet behöver en annan sorts hjälp än den som har avbrutna gymnasiestudier bakom sig.

Och visst, det finns säkert riktiga fuskare bakom de där siffrorna som svenska medier rapporterar om idag. Och man ska inte fuska. Så långt är vi överens. Men arbetsförmedlingens så kallade "service" ska inte vara komplett inkompetent heller. Och nej, alla människor som jobbar på AF är inte inkompetenta eller otrevliga. Men om inget ofantligt stort har hänt sen i augusti så finns där ett gigantiskt organisationsproblem. Jag tycker fortfarande som i somras. Avskaffa arbetsförmedlingen i dess nuvarande form. Och att ens tänka på förslaget om obligatorisk a-kassa får mig att vilja emigrera för gott.

Folk är olika, part III

Dags för ett nytt avsnitt i min lilla "serie" - folk är olika. Nog för att jag är måttligt förjust i att behöva ha kontakter med arbetsförmedlingen, men till skillnad från detta östgötska par så tycker jag i alla fall inte att kontakten med AF är ett öde värre än döden. Östgotacorrespondenten rapporterar om paret som säger "Hellre nackskott än arbetsförmedlingen". Läs och förundras!

Kanske är allt de behöver lite tips från den här killen? Det måste ändå vara en ganska särskild och ovanlig sorts arbetshandikapp. Får man anta. Och så kan man nog än en gång konstatera att folk är olika.

Apropå "arbetsgivarservice"

Jag fick ett svar från en arbetsgivare, angående ett av de jobb som AF tyckte passade mig att söka (som vårdbiträde inom demensomvårdnad, de krävde erfarenhet av arbeta med dementa personer för övrigt) och som rent ut säger att han är så trött på AF som tvingar folk att söka jobb som de inte är kompetenta för, och inte vill ha. Till ovan nämnda jobb hade han haft 600 sökande...

Känns det rimligt? Hur många tror att alla de 600 sökande ville ha jobbet? Självklart är det här ett systemfel, och självfallet är det så att de nya reglerna för A-kasseersättning skjuter högt över målet. Jag har all respekt för regeringens vilja att få fler i arbete, men de metoder de använder gynnar inte det syftet. Och för övrigt är det upprörande att regeringen vill tvinga in alla i en a-kassa. Det är inte precis en frihetsreform.

Ja, jag tror alldeles bestämt att det får bli en längre bloggpost om det här med arbetsmarknadspolitik vad det lider. Tills dess upmanar jag regeringen: Lägg ner arbetsförmedlingen, de lyckas ju uppenbarligen ändå inte med att varken uppdraget att fömedla jobb eller att ge service till arbetsgivare.

AF-nytt

Ja, kära läsare - jag antar att ni alla väntar på senaste nytt om mina mellanhavanden med det som kallas arbetsförmedlingen (vilket ju, som bland annat [cmh] konstaterat är ett extremt missvisande namn, ett namnbyte till vad som helst som inte innehåller ordleden "arbets" respektive "förmedling" skulle vara mer passande.) I alla fall, anledningen till att det dröjt är dessvärre inte brist på saker att rapportera om, utan bara det faktum att jag var tvungen att lugna ner mig lite innan jag formulerar detta.

Men, låt oss börja i måndags - då var jag tvungen att ringa AF kundtjänst för en "uppföljning av mitt arbetssökande". Det hela börjar med ca 20 minuters telefonkö... Sen får jag prata med en person vi kan kalla arbetsförmedlaren (hädanefter [AF1]) varpå följande konversation utspelar sig:

[AF1]: Jag tycker det är märkligt att du inte fått komma på intervju på det där jobbet
[Maria]: Jaha, ja själv tycker jag ju inte det, eftersom de sökte en undersköterska, vilket du ju kanske vet är en befattning som kräver utbildning, som jag inte har, så jag tycker snarare att det var märkligt att ni på AF ansåg att det var ett lämpligt arbete för mig att söka.
[AF1]: Ja men smälla du, vi har ju inte tid att sitta och titta så noga på varje jobb innan vi anvisar någon att söka det.
[Maria] (som redan nu börjar känna sig lite trött...): Men, tror ni inte att det är lite irriterande för arbetsgivaren att behöva sitta och gå igenom en massa ansökningar från människor som inte är kompetenta för jobbet. De människor jag träffat på AF i Uppsala talar sig gärna varma för sin arbetsgivarservice, men det här känns inte som så mycket service...
[AF1]: Ja, men nu har ju vi inte tid att titta på saker så noga...
....

Och det är här någonstans som en otäck idé får fäste i min hjärna, jag ska ställa en massa frågor till den här människan, samma frågor som jag ställt till en person jag träffat i Uppsala, bara för att se om jag får samma svar. Det får jag (surprise!) nu inte.

[Maria]: Men du, det här är konstigt, när jag pratade med NN på AF Uppsala den 1 juni så sa NN* att följande gäller, och nu säger du tvärt emot. Det är svårt för mig att veta hur jag ska göra då.
[AF1]: Ja, men vi har våra regler att följa.
[Maria]: Ja jag förstår det, det jag inte förstår är hur två personer kan tillämpa samma regler så olika. Det måste ju tyda på att det finns ett ledningsproblem någonstans inom AF?
[AF1]: Ja det kan inte jag diskutera med dig.
[Maria]: Och vart ska jag vända mig om jag vill diskutera den frågan?
[AF1]: Ja det vet inte jag. Det är inte mitt ansvarsområde.
[Maria]: OK. Men du måste i alla fall kunna tala om för mig om jag ska följa dina uppmaningar eller NN:s uppmaningar, det är ju svårt att veta hur man ska agera när man får olika besked.
[AF1]: Ja, vi har som sagt våra regler, och förresten så är det ju a-kassan som gör den slutgiltiga prövningen.
[Maria]: Jo, men a-kassan skriver ju på sin hemsida att det är till AF man ska vända sig med den här typen av frågeställningar?
[AF1]: Ja men det är de som gör den slutgiltiga prövningen
[Maria]: Jo, men min poäng är att jag ju måste få klara besked från er först
[AF1]: Ja, men jag kan ju inte ta ansvar för hur någon annan tillämpar reglerna.
....

Samtalet fortgår, eftersom AF-personen tycker att det ingår i hennes arbetsupgifter att leta fram jobb i platsbanken åt mig att söka. De har ju, som många av er vet, snöat in på att jag borde söka vårdbiträdes- och undersköterskejobb. (Vårdbiträde kräver inte utbildning, undersköterska kräver utbildning, men det vet de inte på AF.)

[AF1]: Ja men här hittade jag ett, det passar bra.
[Maria]: Jaha, låt höra
[AF1]: Ja det är ett jobb som timvikarie, på ett äldreboende
[Maria]: Jaha, var är det någonstans då?
[AF1]: Ja, få se, jo här står det... Mölndal!
[Maria] (med lite svårt att hålla sig för skratt inför det absurda i att tvingas söka timvikarejobb (det är såna där man blir inringd på morgonen när någon har blivit sjuk) på andra sidan av landet): Vet du var Mölndal ligger?
[AF1]: Nej, vet du?
[Maria](skrattandes): Göteborg kanske är bekant, Mölndal ligger inte så långt därifrån. Jag vet inte varför jag tror att de inte kommer vilja ha en timvikarie bosatt i Uppsala
[AF1]: Fast så kan man inte tänka! ... Fast det är klart, ett timvikariat kanske är lite för lite...

Tja, vad säger man?


Min nästa AF-kontakt var på tisdagen, när jag eftersom jag ändå var på stan, gick förbi AF för att ställa en fråga.

[Maria]: Jo, jag undrar om den här typen av ärenden, ska man göra det här på kontoret, eller ska man ringa kundtjänst när det gäller dem?
[AF2]: Eh, eh, ja du kan ju göra det här, tror jag...
[Maria]: Jaha, bra, men går det att göra via kundtjänst också?
[AF2]: Eh, kundtjänst, ja dit kan man ju ringa...
[Maria]:...Och få svar på den här typen av frågor?
[AF2]: Eh, jag jag tror det
[Maria]: Så du kan alltså inte ge mig ett direkt svar på vart jag kan respektive inte kan vända mig med den här typen av frågor?
[AF2]: Jag föreslår att du ringer kundtjänst och frågar om de kan hjälpa dig med detta...

Och då gav jag helt enkelt upp, sa tack och gick. Och så tänkte jag en massa onda saker om bristande kompetens och total brist på koll. Uppenbarligen ett ofantligt mått av godtycke som alltid motiveras av "vi har våra regler" även om dessa regler tillämpas helt olika av olika personer. (Och innan någon blir upprörd - jag vet att det finns regler, och jag vet att om jag inte gillar dem så får man påverka på politisk väg, men det är ett problem och en fråga för AF att ta tag i när deras personal tillämpar dessa nu gällande regler helt olika!)

* Jo ett tips till alla er som ska ha kontakter med denna inrättning. För anteckningar över vem ni pratar med, vilket datum samtalet förs och vad som sägs. Det är enda chansen att kunna argumentera med dem om att du fått andra direktiv från någon annan. Jag har gjort det sen första besöket och jag uppmanar verkligen alla andra att också göra det. Däremot kommer jag förstås inte att lämna ut deras namn här, ni får nöja er med en anonymiserad bild av deras verksamhet...

Sammanfattning

De två senaste dagarna kan kort sammanfattas på följande sätt: Makroobjektiv är kul, kontakter med arbetsförmedlingen är inte kul, om än på sitt eget lilla vis lite skrattretande ibland. Utförligare rapport kommer vad det lider. Resultatet av eftermiddagens strövtåg i Botan finns på Picasa.

Uppdatering 00.12, nu finns det ännu fler makrobilder på picasa. Den som inte har något bättre för sig kan lämna kommentarer om vad det är för arter. Ni kan dock lämna vitlöken därhän, den känner jag igen själv :-)

Andra världar - de finns på riktigt!

De senaste dagarna har bjudit på två studiebesök i helt andra världar än den jag normalt befinner mig i.

I lördags var jag på opera - Xerxes på Drottningholms slottsteater. Denna aktivitet föranleddes av att min kompis Matz frågat om jag ville följa med honom och ett gäng andra på studiebesök, picnic och opera. Eftersom min operaerfarenhet är begränsad (ett tidigare besök, I Zagreb, rysk opera textad på kroatiska, ca 10 minuters varsel från "vi ska gå på opera" tills dess att vi var inne i salongen - eventuellt var det besöket ett resultat av politisk korruption...) och eftersom jag gillar Händels musik så, klart att jag skulle följa med. Och det var en intressant upplevelse.

Operan var utmärkt men det som verkligen fascinerade mig var sällskapet. Jag låter er slippa detaljerna och kan bara berätta att sällskapet till största delen utgjordes av medlemmar i en av Uppsalas många mer eller mindre mystiska och studentikosa herrföreningar och deras sällskap (sällskap=kodord för flickvänner eller i undertecknads fall, operanyfikna vänner). Klädkoden för dagen var "ljus kostym" och de allra flesta av dem bar dessa ljusa kostymer, tillsammans med matchade hängslen och slipsar, eller bara helt mystiska hemstickade slipsar (i ungefär samma mörkt blå färgton som jag föreställer mig att bärarens politiska övertygelser kan beskrivas i). Och de gör det utan minsta lilla uns av ironi. Mycket intressant. Det grämer mig för övrigt att jag inte hade med kameran - den mörkblå stickade slipsen med pärlor hade varit värd att föreviga...

Mitt andra studiebesök gjordes på den s.k arbetsförmedlingen. Och som [cmh] så riktigt konstaterat så är detta ju ett något missvisande namn. Nå, rådet för att överleva ett besök på detta ställe är att utrusta sig med ett osedvanligt gott humör, mental förberedelse för att bli betraktad som mindre vetande samt mycket tid och en god bok, samt att betrakta det hela som ett forskningsprojekt.

Kommer dit, vid 10-tiden. Blir i första kön geniförklarad för att jag klarade av att fylla i mina registreringsuppgifter på nätet innan jag kom dit. Blir, enligt en mystiskt system baserat på födelseår, försedd med en nummerlapp och ett papper att fylla i som ska ligga till grund för den individuella handlingsplanen, och hänvisad tre trappor upp. I väntrummet sitter redan ca 8 personer och väntar, och väntar, och väntar... Efter så där en halvtimme kommer så en person ut och frågar, mycket förvånat, vad vi alla gör där. Någon av dem som väntat lite längre än jag blev i detta ögonblick lite irriterad, och när det visade sig att folket på tredje våningen verkade ovetande om nummerlappssystemet som tillämpas på entreplan blev stämningen nästan lite hätsk i väntrummet. AF hade nämligen ingen aning om att det kunde tänkas dyka upp nya arbetslösa bara så där första dagen i en månad. Nåja, efter ett tag så har de både lyckats leta fram ett par till som jobbar med inskrivning, samt provocera hela väntrummet till aggressioner varierande från stark irritation till ren ilska.

Efter ett par kapitel i boken blir det min tur, och här börjar det intressanta. En dålig egenskap hos mig är att jag alltid blir extremt irriterad på myndighetsfolk, chefer, AF-handläggare etc som inte lyssnar på vad jag säger, det tog ungefär tre sekunder att inse att den här mannen inte gjorde det. Så därför spenderade vi en kvart med att reda ut varför det finns två kemistutbildningar i min meritlista. Han kunde nämligen inte begripa skillnaden mellan en magisterutbildning och en forskarutbildning. "Det här är konstigt, du kan ju inte ha två kemistutbildningar." (Efter två försök gav jag upp att förklara skillnaden eftersom det var uppenbart att stolpskottet framför mig inte ens ville försöka begripa.) Därefter klargörs det att papprena man fick fylla i under väntetiden betraktas som ointressanta. Min hypotes är att man får det bara för att man under väntetiden ska vara sysselsatt med något hjärndödande som gör en mindre benägen att ifrågasätta deras enormt kränkande sätt att behandla människor.

Så diskuterar vi framtiden, och jag förklarar mina post doc-planer, vilket förstås är ett ord som snubben framför mig inte förstår, inte ens efter två försök till, vill jag påpeka, mycket pedagogiska, förklaringar. Och när jag berättar att a-kassan och försäkringskassan brukar betrakta detta som studier/vidareutbildning så säger snubben, på fullaste allvar, att det är i alla fall ingen utbildning som de erbjuder via AF. Surprise...! Och därifrån gick det bara utför, och det ganska fort, kan jag säga.

Hela besöket tog ca 2 h och 45 minuter i anspråk,varav kontakten med människor arbetandes på AF stod för ca 25 minuter. Effektivt och bra. Eller också inte. I övrigt - hur är det möjligt att någon som jobbar på AF i Uppsala inte kan veta skillnaden mellan magisterexamen och doktorsexamen? Stan dräller ju av arbetslösa doktorer!

Så det man kan konstatera är väl helt enkelt att det existerar helt andra världar, bara precis (bildligt talat) runt hörnet, men de tenderar att befolkas av ganska konstiga människor. Men kortare studiebesök är ju alltid intressanta, om än ibland synnerligen adrenalingenererande...

del II - Otroligt...

...men sant.

Imorgon blir jag arbetslös. Måste följaktligen till arbetsförmedlingen för att anmäla detsamma. Och nu för tiden kan man snabba på den processen genom att fylla i en massa uppgifter på nätet redan innan man kommer dit. (Och det är säkert bra, för förra gången tog det en evig tid bara att få komma fram till en dator och fylla i de där uppgfterna, och med tanke på att hela besöket nog tog tre timmar eller så i anspråk så är det nog bäst för alla om man kan effektivisera den processen något...)

Ja, och bland alla de där sakerna man ska fylla i så finns det en lång lista där man ska fylla i sina kompetenser. Den börjar med atomabsorptionsspektrofotometri och absorptionsspektrofotometri (uppdelat på UV, Vis och IR) och fortsätter med att räkna upp en lång rad kemiska analystekniker (nej, laserspektroskopi var inte en av dem, tyvärr) som hplc, gaskromatografi, masspektrometri mm. Och så, mitt bland alla dessa tekniker står det plötsligt "fysikalisk kemi", som om det vore en slags analysteknik. Tjena hejsan. Trodde kanske inte att de skulle ha järnkoll på arbetsförmedlingen, men det där var ändå lite för tröttsamt. Ingen koll alls, alltså. Otroligt men sant.

Undrar om jag ska gå dit imorgon och säga att jag jobbat med kemisk fysik, för att förvirra dem lite ytterligare...

Det kan nog bli en väldigt intressant dag imorgon.