Att välja sina strider

En gång för länge, länge sen skrev jag (och andra också för den delen) om computer rage. De senaste två dagarna har detta fenomen varit mycket nära att inträffa.

"Vi" har gjort lite beräkningar. ("Vi" innebär att jag sa till någon "Det vore intressant att titta lite på geometrin och orbitalerna för de här molekylerna och så på något helt magiskt sätt så hände de där beräkningarna.) För att kunna titta på resultatet behöver man något slags visualiseringsprogram. (Eventuellt finns det människor som kan titta på det enorma antalet siffror i outputfilen och visualisera orbitalerna alldeles själva men de flesta av oss vanliga dödliga fixar inte det.) Det finns flera gratisalternativ som man ska kunna använda för detta, och följaktligen skred jag till verket.

Jag visste att mitt förstahandsalternativ inte alltid beter sig så väl på PC. Och efter att ha spenderat ett par dagar med att försöka öpppna programmet är jag helt beredd att ge min gode vän E. rätt i hans kommentar: "Du kan inte vinna mot Molden. Men om du alls lyckas öppna programmet kan du betrakta det som oavgjort". (Min fråga är: Om jag kan öppna programmet men det stänger sig självt efter ca 2 sekunder, räknas det som oavgjort då?)

Så jag gick vidare till nästa gratisprogram. Lyckan var något större, jag kan både öppna det och läsa in viss information från outputfilen. Dock inte den verkligt intressanta informationen. Men skam den som ger sig. Ett nytt program och ett nytt försök ledde till samma resultat, med den lilla skillnaden att det faktiskt framgick av manualen att mina outputfiler inte innehöll vissa nödvändiga kommandon. Vid det här laget var frustrationen ganska omfattande... Men eftersom jag är envis så fick jag ju testa ännu ett program. Resultatet? Nja... Jag kan se mer information än tidigare, men inte alls allt. Vid det här laget har jag bestämt mig för att skjuta upp de här problemen på obestämd tid. Att välja sina strider liksom, både för min, och mina kollegors sinnesfrid.

Mitt förhållande till datorer har för övrigt inte förbättrats det minsta av att det faktum att Windows Vista kräver att man gör en massa manuella inställningar och korrektioner för att kunna använda (det ständigt kraschande) referenshanteringsprogrammet.

Fast annars tycker jag om min dator. Jättemycket faktiskt. Och önskar att jag var väldigt mycket mer kompetent avseende både mjuk- och hårdvara än vad jag är. Nåja, dags att bege sig tillbaka till referenserna. Om jag inte bloggar på ett tag så kan ni ju gissa vad som har hänt...

Surt sa räven...

Att bli scoopad i forskningsvärlden innebär att någon annan har jobbat på samma sak som du, och publicerat det innan du hinner göra det. Ibland händer det av en ren slump, ibland för en forskare faktiskt har snott någon annan forskares ideer.

Jag trodde dock, fram till igår, inte att man skulle behöva bekymra sig om att kollegorna i sin egen forskargrupp i det här avseendet. Det visade sig att jag hade fel.

Så ja, en av mina kollegor här har, trots att han visste att jag och en av förståårsdoktoranderna jobbar på projektet, gjort samma sak själv, vid sidan av, utan att nämna det för någon, förrän igår. Vilket, som av en ren händelse, råkade vara när alla resultat som behövdes för en publikation var klara.

Sa jag att jag är rätt sur? Och arg. (Och då är jag ändå på solskenshumör idag om man jämför med igår...). Men framför allt är jag ledsen och besviken. Jag uppskattar min chef på många sätt, men den här situationen hanterade inte särskilt väl. För att uttrycka sig milt. Och jag blev visst ännu lite mer cynisk beträffande akademin än vad jag var tidigare.

Surt sa räven. Men det är väl bara att försöka omvandla ilskan till produktivitet.

PS. För att förekomma eventuella funderingar hos de av er som vet att ni inom kort kommer att bli kollega med en av mina nuvarande kollegor - ni behöver inte oroa er, J. är inte inblandad i detta på något sätt.

Gårdagens mantra eller TGIF

"Jag är trevlig mot folk även när de inte lyssnar på vad jag säger. Jag är trevlig mot folk även när de håller på att ta sönder überviktig experimentutrustning (som en direkt konsekvens av att de inte lyssnade på vad jag sa tidigare.) Jag är trevlig mot folk även när de ställer idiotiska frågor utan att ens tänka efter en endaste liten nanosekund. Jag är trevlig mot folk även när de kräver att jag ska avbryta mina experiment för att fixa deras oscilloskopinställningar"*. Och så vidare.

Fast det hjälpte tydligen inte alls.

Samma kollega som åsyftas ovan kom och klagade på att hans anpassning var "fel". Och vi diskuterade länge och väl det där med att göra anpassningar till sina data för att kunna säga något om avklingningshastigheter och reaktionshastigheter och andra världsviktiga saker. Hur man bör göra det på bästa sätt, skillnaden mellan lokala och globala minima, vikten av residualplottar och rimlighetsbedömningar och fysikalisk mening och val av startparametrar och varför det alls inte är meningsfullt att göra den sorts experiment som kollegan gjort om man hoppar över den allra mest grundläggande karaktäriseringen (som tar ca 30 sekunder att genomföra...) av sitt prov.

Det slutar med att jag ger några förslag på vad han kan göra för att både göra bättre experiment och bättre anpassningar i fortsättningen, vilket ledde till att han tittade mycket surt på mig, och utbrast (fast på engelska då) "Du vill ju inte jag ska få bra resultat!". Själv tyckte jag att jag just hade gett tips om just hur han skulle få "bra (och dessutom reproducerbara) resultat" men här hade vi tydligen helt olika uppfattning. Så det slutade med att han** kallade mig elak och med bestämda steg marscherade därifrån. En kvart senare kom han förbi bara för att snäsa att det var mitt fel att han fortfarande var kvar på jobbet. Då fick jag nog och föreslog att han inte skulle fråga efter mina råd om han inte ville ha dem. Det lär funka ända fram till nästa gång han inte kan hantera oscilloskopet, lasern, spektrofotometrarna, databehandlingsprogrammet eller chefen föreslår att han ska diskutera med mig, dvs i bästa fall ända tills på måndag.

Håhåjaja. Och ni har det bra på era jobb?

TGIF

*I vissa sammanhang kan man bli utnämnd till oscilloskopexpert bara för att man förstår att om man vill ändra tidsskalan så gör man lämpligen det med time/division-ratten. Man skulle kunna tänka sig att den som ska försvara sin doktorsavhandling inom ett halvår eller så, och som spenderat en stor del av sin tid med instrument som gör datainsamlingen med oscilloskop, skulle kunna komma på den faktiskt inte helt originella och nyskapande idéen själv. Men tydligen inte.

**Det här är samma kille som när jag precis hade kommit hit förklarade att han inte brydde sig om ifall jag var bäst lämpad att svara på en fråga för att i hans hemland (som inte är USA) är kvinnor "inte bra på sånt"...

Saker som kan vara lite irriterande

Tex när en av ens kollegor, med vilken man delar utrustning, inte vet skillnaden mellan Tuesday och Thursday. (Tisdag och torsdag alltså.) Det gör det lite svårt att planera sina experiment. Typ.

På önskelistan: Ett nytt, liberalt parti

Under de senaste åren har jag och några andra "unga" (många saker i världen är som bekant relativa) centerpartister, moderater, folkpartister och kristdemokrater kunnat konstatera, med jämna mellanrum, att vi ofta har mer gemensamt med varandra, än med våra respektiver partier.

Vi har diskuterat halvt på skämt, halvt på allvar, hur lång tid det kommer att ta innan den nuvarande partistrukturen bryts upp, och ersätts med andra partier - gissningsvis ett som är mer tydligt (värde)konservativt, ett som hyser förbudsliberalerna och så ett för oss andra som betraktar oss som frihetsliberaler (eller nyliberaler eller libertarianer eller vad man nu vill kalla det).

Och jag tror faktiskt, även om det kan verka motsägelsefullt, att hanteringen av frågan om signalspaning i kabel, är ett steg på vägen mot ett sådant liberalt parti. För uppenbarligen är utrymmet ganska begränsat i de existerande partierna. (Naturligtvis hade det utrymmet varit lite större med en starkare majoritet för den sittande regeringen, men knappast särskilt mycket större.) Uppenbarligen är det lättare att tala om att vara liberal än att vara det, att döma av det man hört från minst tre partiers riksdagsgruppsammanträden på senare tid. Förr eller senare tröttnar tillräckligt många. Det tar säkert några år ännu, men jag tror att det kommer. Till sist.

Och till sist bara en liten passning till alla som i dessa dagar diskuterar Atlas Shrugged och Dagny Taggarts eventuella likheter med en eller annan liberal riksdagsledamot: Låt mig bara påminna om att i en rätt stor del av boken så tycker Taggart förvisso att socialisterna har fel, men hon accepterar spelets regler, de rådande systemen och gör allt vad hon kan för att skademinimera istället för att lämna järnvägen åt sitt öde. Minns att hon till och med tar en paus, för att sedan komma tillbaka, och göra ännu ett, sista, försök. Det är en väldigt lång utvecklingsprocess fram tills dess att hon faktiskt är beredd att lämna det gamla bakom sig. Men till slut händer det, och jag tror nog att Sverige får det verkligt liberala partiet till slut. Men troligen inte till nästa val.

PS. Nej, jag är inte heller nöjd med hur slutresultatet blev i FRA-frågan. Efter återremissen blev det något bättre än ursprungsförslaget, men, enligt mig, inte tillräckligt bra. Likväl kan jag förstå Annies och Fredricks agerande, och det kostade nog på ordentligt att få till den där återremissen, eftersom regeringen investerat så obegripligt mycket prestige i frågan. Johan Hammarqvist kommenterade den saken väl i gårdagens Studio ett.

Djup suck

Ja, en del av er vet ju vilket strul det var att få Hopkins att skicka rätt papper med rättstavade namn, rätt visakategori etc för min visumansökan inför det här året. Och nu har det visst börjat om på samma tema igen. Fast det är förstås ingen ände på vilka fel det kan vara. Och att rätta till saker som blivit fel tar förstås en evighet, trots att det inte är jag som gjort fel. Suck. Djup suck.

Så, den bistra sanningen är att i skrivande stund är det synnerligen oklart när jag kan åka till Sverige. Time will tell. Håll tummarna för att det löser sig.

Och nej, förra veckans frustrationer var ingenting mot detta. Det var ett sånt härligt sätt att börja en måndagsmorgon på. Not.

Bästa strategin?

Om jag hade bloggat anonymt skulle jag ha skrivit en lång post om bristen på meritokrati som grund för tjänstetillsättningar vid utländska och för den delen också svenska universitet och räknat upp en massa exempel jag känner till. Men, det får vara. Ibland när jag hör historier, oavsett om de kommer härifrån Hopkins, från andra universitet i USA eller om det är rapporter från Sverige eller Europa, så blir jag sååå trött. (Och undrar om jag är komplett galen som vill satsa på en framtid inom det området.)

Det talas om rekryteringskommitter där man inte bara diskuterar vad som kommit ut av intervjuer och handlingar utan även kvinnliga sökandes utseende i slutdiskussionerna. Detta beteende försvarades med att det i alla fall inte hade någon betydelse för det slytgiltiga tillsättningsbeslutet. Nehej, och i så fall, varför alls diskutera det? Man frågar sig ivrigt om dessa personer diskuterar hudfärg och sexuella preferenser också i samma kommitter... Något får mig att tro att man inte gör det. Men rätta mig gärna om jag har fel.

För övrigt är det ju ganska svårt att veta hur man ska förhålla sig till den här utseendefixeringen hos kvinnor. Det finns visserligen undersökningar som visar att det är lättare att bli anställd om man ser bra ut (detta gäller såvitt jag förstår samtliga kön) men om råkar vara kvinna och vill bli tagen på allvar i sin professionella position så ska man förstås inte se bra ut (för gör man det har man ju fått jobbet för sitt utseende.) Så man kan ju fråga sig vilken som egentligen är bästa strategin...

Att läsa Female Science Professor är upplysande men inte särskilt upplyftande. Så kom igen nu. Om ni faktiskt vill ha jämställdhet (och jag tror nog att de allra flesta, män och kvinnor, vill det) så är det dags att börja jobba för det. Och tro mig, det första steget är att granska sig själv, sina handlingar och bedömningar, kritiskt. Jag började göra det för några år sedan och det har varit en mycket intressant resa. Låt mig säga så här, även för någon som mig, som trodde sig vara en inbiten individualist i både ord och handling fanns det plats för förbättringar. (Och det gör det säkert fortfarande för den delen.) Så, vill du ha jämställdhet? Börja då med att ta reda på om du är så jämställd som du tror.

Trilskande lasrar...

... är inte roligt. Vår N2 laser, som funkade finfint igår, bestämde sig för att den inte ville vara med längre, när det blev onsdag. Så den vägrar att pulsa. Hög spänning, låg spänning, högt gasflöde, lågt gasflöde, 20Hz, eller typ 0.2Hz, spelar ingen roll. Den vägrar.

Så därför har jag spenderat dagen med att undersöka om det brunnit någonstans, eftersom någon tyckte att det hade luktat bränt igår. Någon brännskada kunde dock inte lokaliseras. Sen skruvade jag ihop allt igen, och ökade gasflödet, vilket enligt den samlade (förvisso ganska lilla) expertisen trodde skulle kunna hjälpa. Det gjorde det inte. Så sen läste jag manualen, och plockade isär allt igen, justerade och rengjorde elektroderna. Behöver jag säga att det inte hjälpte?

Och så hittade vi ett transmission board (vad farao heter det på svenska?) som låg och drällde, och tänkte att vi kan ju lika gärna byta ut det också. Fast det visade sig när allt var isärtaget att det inte passade... Så det var bara att sätta dit det gamla igen. Och nej, det blev inga laserpulser
efter det heller. Suck... Varför kan den inte bara lasra? Och leverera sin "crisp pulse at 337 nanometers with a hefty 2.4 megawatts of peak power"...???

Det är nog synd om min granne...

För att inte tala om hur synd det är om mig. På grund av samma granne. Sedan i torsdags kväll har han bara spelat en enda artist, och bara tre låtar. I torsdags gick de på repeat i tre och en halv timme. På högsta volym. I helgen har det tack och lov inte varit konstant, men tillräckligt mycket för att tvinga mig att skruva upp volymen på min egen musik till oanade decibeltal för att överrösta eländet. (Han har nog lite bättre högtalare än jag...)

Vad han spelar? James Blunt.

Ja, just det. James Blunt. Tänk er själva vilka traumatiska saker som måste ha hänt och som får honom att spela samma tre låtar, om och om igen, på högsta volym*. Det är antagligen väldigt synd om honom. Men att tro att något ska bli bättre av James Blunt på högsta volym tyder på en större sinnesförvirring än vad som rimligen kan anses vara nyttigt ens i minimala doser.


*Kom igen, inte är James Blunt något man spelar på hög volym? Hur skulle någonsin något kunna bli bättre av att man själv och alla ens grannar tvingas lyssna till detta? Obegripligt!

Ibland är forskning urtråkigt

Idag är en av de dagarna... Jag är inne på mitt fjärde försök att göra zirkoniumioxidpasta, och kan bara hoppas att det går bättre den här gången. Så att jag kan börja göra roliga saker snart.

Dessutom är det dumt att hälla koncentrerad salpetersyra på saker som man tänker ta i direkt efteråt. Jättedumt faktiskt.

I övrigt har dagen mest bestått av att revidera ett manuskript (från Uppsalatiden, inga genombrott som lett till sådana arbetsupgifter här ännu), och man kan inte låta bli att undra hur dumma en del reviewers kan vara. En som tex påstår att vi ska ändra "silvertrifluoromonosulfonat" till "silverhexafluorofosfat" och det kunde vi ju ha gjort, om han (eller hon) hade haft rätt, men nu har vi skrivit "silvertrifluoromonosulfonat" för att det var det vi använde, inte för att skoja till det lite och låta reviewers ha gissningslek om vad vi egentligen använde... Suck. Och så där i största allmänhet, hur vore det om de bekymrade sig bara lite mer om den vetenskapliga kvaliteten, och lite mindre om hurvida det är bäst med prickar eller streck i figurerna...

Jag vill ha lasertid... Och zirkoniumoxidfilmer!

Jag bara undrar...

Och den här gången är det allvarliga saker som jag inte begriper.

Jag läser ju svenska tidningar på nätet numera, och det, och diverse bloggar är alltså min informationskälla när det gäller debatten kring rättegång och dom i våldtäktsmålet mot de sk stureplansprofilerna... Medierapportering finns bland annat här.

Och jag tycker att Hanne Kjöller skriver utmärkt om saken i DN, och Marie gör kloka reflektioner på sin blogg. Jag kan bara instämma i vad de båda skriver.

Och i mer allmänna termer konstatera att jag inte begriper det HUR det är möjligt att det kan hända. Vad är det för mekanismer som gör att två personer tror att de, trots protester, kan behandla en människa så illa och så våldsamt att en gynekologisk underskning är möjlig först efter nedsövning av offret? Det borde inte vara så svårt att begripa att ingen, ingen, vill bli utsatt för det, oavsett hur mycket någon kan ha varit med på att ha sex, innan övergreppen började.

Hur många människor känner du som frivilligt väljer att skada sig själva eller låta någon annan skada dem? Hur många?

Och varför ser vi aldrig "vanliga" misshandelsmål där gärningsmannen/männen påstår att offret var med på det, och i själva verket faktiskt ville få tänderna utslagna/bli knivskuren/få käken krossad? Varför är det bara när skadorna finns i en kvinnas underliv som det plötsligt går att anta att hon kan ha önskat sig dem? Jag begriper inte. Jag gör verkligen inte det.

För mig får folk ha sex precis hur de vill, och om de känner för att ha sex med våldsinslag, eller rent av våldsamt sex så har jag inga invändningar mot det. Om det är en ömsesidig önskan.

Men, och det här är ett stort MEN, det personliga ansvaret för ens handlingar försvinner inte bara för att aktiviteten är av sexuell natur. Vi har alltid ansvar för våra handlingar, och vi har alltid ansvar för hur de påverkar andra människor. Och i det ansvaret ingår att förvissa sig om att motparten är av samma uppfattning som man själv, och särskilt om det man tänker göra är potentiellt skadligt. Det är inte särskilt komplicerat. Det är bara vanligt hederligt (och tydligen inte allmänt utbrett) sunt förnuft.

Det personliga ansvaret kommer man inte ifrån. Det försvinner inte, inte någonsin. HUR kan det vara svårt att förstå?