Spännande kombo

Det har funnits ett minst sagt sunkigt ställe som sålt bagels inte så långt från mig. Häromdagen dök det upp en lapp på dörren om att det var stängt för re-modeling. Två dagar senare var det öppet igen, fortfarande exakt lika sunkigt och utan synbara förändringar någon annanstans än på menyn. Tydligen bar det sig inte riktigt med bara bagels, så därför har verksamheten utökats, med det uppenbara komplementet till bagels...

...sushi. Tja, jag hade inte kommit på det själv, det måste jag erkänna. Jag är visserligen väldigt förtjust i sushi, men jag föredrar att äta det någonstans där det är rent.

För övrigt är jag inte heller helt förtjust i det amerikanska fenomenet att folk går och tränar tidigt på morgonen och sedan går till jobbet, och spenderar resten av dagen där, utan att duscha mellan gymbesöket och arbetsdagen...

Resetips: New Orleans

Jag är alltså tillbaka från New Orleans. Har klappat katterna och sorterat foton. Den intresserade kan titta på ett urval här.

Nå, New Orleans alltså. Besöket kan sammanfattas i följande råd:

1. Åk dit
2. Ha mer än 3.5 dagar till ditt förfogande
3. Tänk inte ens tanken att försöka hålla en slags normal diet eller att låta bli att köpa böcker

Det är en underbar liten stad, som är intressant på många sätt. Påminnelserna om Katrina är allerstädes närvarande - man kan fortfarande se märken på en del hus som visar hur högt vattnet stod. Fortfarande finns områden där nästan inget är åtgärdat sen Katrina. Musik finns det som bekant mycket av i NO, bland annat en hel park uppkallad efter Louis Armstrong. Och riktigt bra gatumusikanter. En redan bra fikastund på Cafe du Monde
blev ännu bättre tack vare en lysande gatuviolinist. (Fiolen var dessutom svart med små små vita blommor på, oerhört snygg!). På Cafe Du Monde dricker man med fördel kaffe och äter beignets. Beignets består av friterad vetedeg dränkt i florsocker. (Godare än det låter). Ja, och kaffet då. I New Orleans vet de hur kaffe ska smaka! Så var man än köper en kopp kaffe så är den riktigt bra. En underbar upplevelse för ett kaffefreak som undertecknad.

En annan trevlig sak med staden är att snabbmatskedjorna helt enkelt inte finns där. Man måste i princip åka till förorterna för att hitta sådana, i downtown New Orleans finns bara "riktiga" restauranger och kafeer och barer. Och mat- och dryckeskvaliteten är det då sannerligen inget fel på. Vad sägs tex om alligatorcheesecake? Eller shrimp creole i tomatsås med röda bönor och ris. Som frukost vill jag bestämt rekommendera Eggs Sardou. Eller pecan pancakes på the Coffee Pot. Och nämnde jag pralinerna?


Och så kultur då. Förutom musiken finns det tex en mycket trevlig skulpturträdgård. Och boklådor. Just den sorten som får ordet boklåda att verka mycket mer passande än "bokhandel". Tex den på Maple street. Eller den som är inrymd i huset där William Faulkner bodde. Och så finns det ju djur också. Fåglar vid dammen i Audubon park tex. Det påstås också att det bor en fem fot lång alligator i den dammen (som sannolikt kom dit under Katrina) - den äter sig nog mätt på fåglar...

Pärlorna i träden finns i skulpturträdgården. Otroligt nog överlevde kombinationen Katrina. Ingen begriper hur det gick till.


Marmortrapporna är en installation, för att påminna om hur just trapporna var det enda som var kvar av många hus efter Katrina.


Dock undrar man ju lite vad som var uppprinnelsen till att den här skylten sattes upp:



Bilden är tagen på Whole Foods (som för övrigt grundades där) i New Orleans. Ingen diskriminering dock - det satt en likadan skylt på ingången till damtoaletten. Men det är inte utan att man undrar över hur det kan behövas...

Lönnsirap

Lönnsirap är en alldeles utmärkt form av flytande socker, mycket användbar till många maträtter. (Jo, jag har börjat tycka att amerikanska pannkakor med lönnsirap är mycket gott!) Alldeles nyss kunde jag också konstatera att den fungerar utmärkt att använda som substitut för det en svensk skulle kalla vanlig sirap (som inte finns att få tag på här). Vilket var tur, eftersom det innebär att jag på onsdag kan förse de nästan-svenska* julfirarna med nästan-svensk glögg och nästan-svensk, och om jag får säga det själv, mycket god vaniljkola**. Att lönnsirapssmaken slår igenom lite är bara trevligt faktiskt.


* Släkten Gardner har visst svenskpåbrå (från Växjötrakten faktiskt) och J. och R. hos vilka vi ska husera flyttar ju dessutom snart dit.

** Inte så otippat i och för sig, man blandar ju faktiskt bara socker i fast form med flytande socker med fast fett och flytande fett (och lite protein och lite vatten) och kokar det tills det polymeriserat nog, och en sådan blandning blir det ju gärna söt och god...

Hur man imponerar på sina amerikanska kollegor

1. Berätta att du inte använder kakmix när du bakar
2. Överlista din ugn
3. Gör smet till en alldeles vanlig kladdkaka (inte att förväxlas med en helt vanlig j-a kaka)
4. Häll i en lagom stor mängd kokosflingor. (De är för övrigt mycket större, saftigare och godare här.)
5. Grädda kakan i den överlistade ugnen
6. Strö på mera kokosflingor till garnering
7. Baka en alldeles vanlig sockerkaka
8. Inse att du, eftersom du trots allt inte överlistade ugnen fullständigt, måste skära bort det översta lite väl bruna lagret och dölja detta genom att smälta choklad och breda ut över kakan.
9. Ta med dem till jobbet, bjud på dem och ta emot de stående ovationerna från kollegorna och avhandlingsförsvararens föräldrar. (De fotograferade den stackars sockerkakan med choklad på toppen ur alla möjliga vinklar i förhoppningen om att kunna förklara för någon äldre släkting och se om de möjligen kunde upprepa det hela...)

Jag vet inte om det är så att mina kollegor är ovanligt illitterata när det kommer till kakbak, men de blir i alla fall alldeles lyriska varje gång jag får för mig att baka.

Spaningar från affären

Jag vet inte när det här blev en blogg som mest handlar om mat, men så verkar det ha blivit. Men jag har lovat Johan att jag ska skriva om primärvalen, och eftersom det aldrig skulle falla mig in att bryta ett löfte till Kultur- och fritidsnämnden i Väsby så kan jag garantera att det kommer så småningom.

Men för kvällen får det räcka med några spaningar från mataffären. För man kan göra en del intressanta sådana. De gillar mixer av olika slag här. Kakmixer, pannkaksmixer, brödmixer etc av karaktären "blanda mixen med ägg, smör och vatten och grädda sedan". Det verkar inte ha slagit dem att momentet blanda mjöl, socker och ev bakpulver och kakao, inte är det mest komplicerade momentet inom bakningen. (Jag bjöd mina kollegor på mjuk pepparkaka idag, de frågade var man kunde köpa sån kakmix, och blev lite besvikna när de fick veta att det inte gick... Men, jag och en av mina vänner har ju haft bakningskurser för amerikaner förr, så det ska nog kunna gå bra en gång till.)

En annan sak man slås av är alla onödiga förpackningar. Det är lite som Sverige på 80-talet, med tandkrämstuber som förpackas i en extra pappersförpackningar, och ett antal sådana exempel till.

Men det mest intressanta jag såg idag, när jag spanade lite, var de finfina aluminiumformarna med ett färdigt pajskal i, i ett och samma kit. Fanns både i sötat och osötat utförande. Praktiskt. Fast ärligt talat, skulle ni köpa en pajdeg som vakuumförpackats i sin aluminiumform och legat i affären vem vet hur länge? Jag menar, själva pajdegen är ju inte det svåra (om det nu finns något svårt moment med att göra paj) i tillagandet/bakandet. Förundrande.

Luciadagen...

...firades faktiskt med lussebullar och pepparkakor, precis som sig bör. Kollegorna satte i sig mina (köpta) pepparkakor i ett rasande tempo. De uttryckte dock vissa tvivel på deras snällhetsbringande effekt. Men historien om att man ska knacka pepparkakan i tre delar och sen under tystnad önska och äta, den köpte de med hull och hår...

Dock skulle det visa sig att mina, hembakade, lussekatter gjorde succe, både smakmässigt och att jag bakat dem själv. Argumentet att det 1) inte är särskilt svårt, och 2) att de alla är kemister och alltså borde kunna utan större problem gick inte hem. Amanda och James åt tre var. Det får jag lov att erkänna att jag nästan blev lite imponerad av.

Någon Lucia blev det ju förstås inte, men de fick se en väldig vacker bild från kemistudenternas luciatåg i Uppsala...

Matblogg

Det är ju, om nu någon hade missat det, snart jul. Och jul innebär förstås att man måste ha pepparkakor*. Det kan man faktiskt köpa i mitt lilla lokala snabbköp. Annas pepparkakor, bakade i Kandada efter svenskt recept med särskilt utvalda ingredienser för att så långt det är möjligt vara autentiska. (Fritt översatt). Där säljs för övrigt också pepparkakor med citronsmak och med cappucinosmak. Jag har inte testat dem och jag måste medge att jag är skeptisk...

Lussekatter är dock något som man inte kan få tag på här. Men man kan ju baka själv. Och i ett anfall av sinnesförvirring lovade jag glatt mina kollegor att de skulle få smaka svenska lussekatter den kommande veckan. Så jag skred till verket, medveten om att det antagligen skulle kräva viss anpassningsförmåga.

När man köper mjöl här måste man vara uppmärksam, för om man inte letar noga kommer man att komma hem med self-rising flour, dvs mjöl med något slags bakpulver iblandat, redan från början. Halvirriterande... Jäst är ett annat litet problem - jag har inte hittat någon annan jäst än torrjäst och när jag frågade efter färsk jäst i den gigantiska (den heter faktiskt Giant) affären så tittade de mycket skeptiskt på mig som om jag inte vore klok. Sen såg de att jag hade tre paket knäckebröd i min vagn varpå de raskt drog slutsatsen att jag var utlänning och alltså kanske inte var komplett galen trots att jag frågade efter något så mystiskt som färsk jäst.

Ja, och så saffran då, som det inte är en helt enkel match att få tag på här. Den enda kollegan som brukar köpa det kände till en affär i hela Baltimore... Besvärligt läge alltså. det hela löste sig dock briljant genom att han blev så sugen på att få testa de svenska lussekatterna att han helt enkelt donerade lite saffran till mig.

Återstår bara att hitta en ersättning för kesella, som inte är något man hittar här. Lite surfande på nätet ledde till förslaget om att ersätta med ricotta, men jag var lite skeptisk och bestämde mig för att satsa på keso istället. Ja, och sen får man ju köra lite på känsla också, eftersom man inte orkar hålla på att omvandla enheter mellan de cups som de använder här, och de enheter som nästan hela resten av världen använder. Det var dock det minsta problemet, eftersom jag alltid gör så när jag bakar.

Resultatet? Jodå, bortsett från att saffranet inte hade någon särskild lust att delokalisera sig i hela degen, som följaktligen inte blev så där vackert gul som den brukar bli, och att det var si och så med jäsningen (vilket kan bero på att jag helt enkelt tog för lite jäst, jag iddes inte kolla upp vad den mystiska enheten egentligen motsvarade i g färsk jäst) så. Ja, de blev riktigt goda faktiskt, saftiga, och man lider inte särskilt av att en deg med keso aldrig blir helt slät.
Återstår nu bara att se vad kollegorna tycker om dem.



*Min käre bror brukade när vi var mycket yngre än vi är nu, hävda att jag behövde äta pepparkakor året om för att hålla mig någorlunda snäll. När vi blev lite äldre ändrade han sig till att det inte fanns så många pepparkakor i världen att de skulle räcka för att göra mig snäll, och därför var det lika bra att jag inte åt några alls så att han kunde få dem istället...