Förbud. rättigheter och ansvar

En ekorr-post om vad som är mindre bra med piratpartiets valmanifest fick mig att börja kontemplera det här inlägget (istället för att korka igen kommentarsfältet därborta fullständigt)...

Jag har ju tidigare skrivit om att jag anser att man inte kan, eller bör, förbjuda allt som är dåligt. Jag anser nog att många politiker och opinionsbildare skulle må väl av att överväga de långsiktiga konsekvenserna av sina förbudsförslag lite oftare än vad de gör. För väldigt ofta handlar det ju om att något som är olämpligt ska förbjudas, men när de förbuden blir för många så blir det också lätt, lätt att gå ännu längre ut på det sluttande planet, och förbjuda också det som man för tillfället finner opassande. (Och jodå, sådana förslag komponeras i Sveriges riksdag redan idag.) Dessutom, ju fler förbud, desto större risk för övervaknings"behov", och ännu viktigare, ju fler förbud desto mindre krav ställer vi på att människor ska ta eget ansvar och bedöma konsekvenserna av sina egna handlingar. Dessutom misstänker jag att en inflation i förbud kommer att leda till att respekten för de som faktiskt är rimliga kommer att minska.

Det om förbud, nu något om rättigheter, inspirerat av det piratpartistiska förslaget om att "Regeringen ska utfärda direktiv till Luftfartsverket att senast den 1 juli 2011 erbjuda gratis,
inloggningsfritt och obegränsat trådlöst internet på samtliga större flygplatser." (sic!) Rättigheter är ett intressant begrepp, inte minst mot bakgrund av att det ju existerar en FN-deklaration om de universella mänskliga rättigheterna. Dessa debatteras då och då i politiska kretsar, inte så mycket för de första artiklarna som bland annat stadgar rätten till liv och frihet från slaveri, eller rätten att söka asyl, som för de senare som bland annat handlar om rätt till arbete och rätt till betald ledighet. Förvisso mycket trevliga fenomen, men kanske ändå rättigheter på ett något annat plan. Kan jag tycka. Rätten till liv ger liksom inte så mycket utrymme för tolkningar, medan rätt till betald ledighet faktiskt gör det.

Kanske har jag fel, men jag tycker mig också ana en trivialisering av rättighetsbegreppet - lite åt hållet "allt som jag vill ha är en rättighet och helst ska det vara gratis också". Ett annat exempel på hur rättighetsbegreppet urholkats är den före detta kollegan som hävdade att det var hans rättighet att, trots att han inte var sjuk, plocka ut sjukpenning eftersom han varit med och betalat in till systemet. (Hans politiska övertygelse låg, i alla fall på den tiden, långt till vänster.) Den typen av resonemang är både principiellt mycket märkligt (folk kräver ju ändå inte sina försäkringsbolag på pengar lite då och då, och gjorde de det skulle premierna rusa i höjden) och kontraproduktivt för alla som vill ha någon form av offentligt finansierad och allmänt tillgängligt socialförsäkringssystem.

Nåväl, om detta inlägg inte är så stringent och saknar slutpoäng (utom den vanliga då, att folk borde ta mer ansvar och tänka efter före) så beror det nog på att det är väldigt tidigt på morgonen och att jag har sovit väldigt lite inatt eftersom det bär av västerut idag. Någon slags semesterbildsuppdatering kan det nog tänkas bli här de närmaste veckorna...

Slutligen ett meddelande till mina föräldrar: Eftersom ni inte svarar i telefon så meddelas härmed att jag räknar med att vara tillbaka i landet den 23:e augusti.

Förbud, eller lite sunt förnuft kanske?

Jag råkade se på Agenda ikväll, där det ingick ett indignerat reportage om det faktum att Sverige, Albanien och Malta var de enda länder inom EU som inte har infört förbud mot att använda mobiltelefon vid bilkörning.

Ja, man behöver väl inte vara så där vansinnigt intelligent för att inse att uppmärksamheten på trafiksituationen blir sämre om man ska trassla med en telefon under tiden. Men man skulle ju kunna tänka sig att just den insikten gör att man väljer att inte använda telefonen samtidigt som man kör bil? Bara för att man liksom förmår använda sitt sunda förnuft, och för att man begriper att det kan finnas sådant som är olämpligt fast det inte är förbjudet?

Eget ansvar, kan det vara något kanske?

Jag bara undrar...

Och den här gången är det allvarliga saker som jag inte begriper.

Jag läser ju svenska tidningar på nätet numera, och det, och diverse bloggar är alltså min informationskälla när det gäller debatten kring rättegång och dom i våldtäktsmålet mot de sk stureplansprofilerna... Medierapportering finns bland annat här.

Och jag tycker att Hanne Kjöller skriver utmärkt om saken i DN, och Marie gör kloka reflektioner på sin blogg. Jag kan bara instämma i vad de båda skriver.

Och i mer allmänna termer konstatera att jag inte begriper det HUR det är möjligt att det kan hända. Vad är det för mekanismer som gör att två personer tror att de, trots protester, kan behandla en människa så illa och så våldsamt att en gynekologisk underskning är möjlig först efter nedsövning av offret? Det borde inte vara så svårt att begripa att ingen, ingen, vill bli utsatt för det, oavsett hur mycket någon kan ha varit med på att ha sex, innan övergreppen började.

Hur många människor känner du som frivilligt väljer att skada sig själva eller låta någon annan skada dem? Hur många?

Och varför ser vi aldrig "vanliga" misshandelsmål där gärningsmannen/männen påstår att offret var med på det, och i själva verket faktiskt ville få tänderna utslagna/bli knivskuren/få käken krossad? Varför är det bara när skadorna finns i en kvinnas underliv som det plötsligt går att anta att hon kan ha önskat sig dem? Jag begriper inte. Jag gör verkligen inte det.

För mig får folk ha sex precis hur de vill, och om de känner för att ha sex med våldsinslag, eller rent av våldsamt sex så har jag inga invändningar mot det. Om det är en ömsesidig önskan.

Men, och det här är ett stort MEN, det personliga ansvaret för ens handlingar försvinner inte bara för att aktiviteten är av sexuell natur. Vi har alltid ansvar för våra handlingar, och vi har alltid ansvar för hur de påverkar andra människor. Och i det ansvaret ingår att förvissa sig om att motparten är av samma uppfattning som man själv, och särskilt om det man tänker göra är potentiellt skadligt. Det är inte särskilt komplicerat. Det är bara vanligt hederligt (och tydligen inte allmänt utbrett) sunt förnuft.

Det personliga ansvaret kommer man inte ifrån. Det försvinner inte, inte någonsin. HUR kan det vara svårt att förstå?