Ett så kallat "Chalmersögonblick"

Göteborgs universitet fick kritik häromdagen, för att de internrekryterar för mycket (ett problem de anses dela med en del andra svenska universitet*). Samma kritik kan utan tvivel riktas mot undertecknads arbetsgivare, vilket vackert illustreras av följande lunchrumshistoria.

Kollegan som sitter jämte mig ska snart sluta. Det känns lite konstigt tycker han, efter 8 år och en grundutbildning, på samma ställe. Förståeligt, anser folk runt omkring. Så vänder han sig till mig (av alla människor i detta lunchrum) och säger "Men du måste ju också ha gjort bra många år här nu". Först förstod jag inte ens att det var mig han talade till, och när jag väl kopplade så talade nog mitt lätt förvånade ansiktsuttryck om att det kanske inte var ett helt korrekt uttalande. Det visar sig att han, trots vetskap om Uppsaladoktorerande och Baltimorepostdok, helt enkelt har antagit att jag måste ha pluggat på Chalmers innan dess, eftersom alla andra alternativ tydligen tycks orealistiska...

Det skulle visa sig, efter lite analyserande, att av de ca 30 personerna i fikarummet var jag, med mina knappa 1.5 år på Chalmers, så att säga "yngst" i skaran. Lite ytterligare analyserande av icke-närvarande doktorander och postdoks gjorde att vi kunde konstatera att det nog fanns hela två personer (båda med icke-svenska grundutbildningar) med kortare Chalmerstid än undertecknad.

Provinsialism är onekligen ett ord som dyker upp i huvudet. (Även om det inte alls är säkert att det är värre här än någon annanstans i Sverige.) Liksom frågan om detta är bra (att jag smälter in så bra) eller dåligt (att jag tydligen redan kan anses vara en del av inventarierna)?

*Ett ämne jag skulle kunna skriva km-långa bloggposter om, men jag misstänker att ingen vill läsa.

Uppdatering: På förekommen anledning måste jag påpeka att jag tycker att ovanstående historia är komisk, inte upprörande.

Att det finns människor som är outsägligt korkade är ju tyvärr känt. Men det här tar liksom ändå priset: Begå ett avskyvärt brott, beskriv det på nätet till allmän beskådan och filma det dessutom med en mobiltelefon. Kanske inte den mest begåvade idé jag hört talas om på senare tid.

Måndagspepp

Vissa måndagar behöver man mer pepp än andra. Tex sådana när man måste utstå trilskande lasrar, inte-så-bra vetenskapliga presentationer och föredragningar av orealistiska femårsplaner, f'låt verksamhetsplaner... Bland annat fick vi veta att i målen ingår att institutionen ska ha en jämn könsfördelning på alla positioner. Verkar ju troligt. Not. Reality check här, någon? (För man får ändå anta att de inte har tänkt vare sig säga upp en massa människor, eller anställa ett 10-tal nya forskare på ett bräde.) Det hela är säkert väl menat och så, men att ha sådana, komplett orealistiska mål bevisar faktiskt bara att man inte på allvar har tänkt på vad verklig jämställdhet innebär, och hur man ska uppnå det. (Och nej, en arbetsplats som har könsfördelningen 50/50 bland de anställda är inte definitionsmässigt en jämställd arbetsplats - fast det visste ni ju förstås redan.) Och dessutom så fanns det bara gammalt kaffe efter lunchen. Med andra ord så är måndagspepp nödvändigt. Kommer här:

Dean Martin: Happy feet! (Finns också på spotify för den som föredrar det.)

Galenskaper

Galenskap 1. Jo, jag letar ju bostadsrätt. Det är en sysselsättning som periodvis är underhållande och periodvis mycket frustrerande. Inte minst för att det, uppenbarligen, dräller av folk utan koll. I söndags insåg jag att det, på riktigt, finns människor som anser att en rimlig kalkyl för månadskostnaden kan baseras på ett amorteringsfritt lån och att räntan inte kommer att stiga, alls, under överskådlig tid... Mycket fascinerande. Ännu mer förundrande är att det alldeles nyss diskuterades bolånemarknad på aktuellt, och programledaren kände sig tvungen att ställa frågan "varför är det bra att amortera?" Kanske är det smartaste alternativet att sitta still i båten i väntan på att räntan stiger, och sen kan man fynda på exekutiv auktion...

Galenskap 2. Jag har för tillfället cykelproblem, viket har lett till att jag utnyttjar kollektivtrafiken mer än vad jag egentligen är nöjd med. (Jag har helt enkelt inte tålamod nog för detta.) Och man undrar onekligen om det vore möjligt för folk att fatta att det bli enklare för alla om de som ska gå av, får gå av innan folk börjar gå på? Det känns ju ändå som en relativt logisk slutsats. Dessvärre verkar jag tillhöra en minoritet i den här frågan.

Galenskap 3. Av olika långrandiga och tvärrutiga skäl* så lyssnade jag, helt mot alla mina vanor, på reklamradio igår och idag. Och insåg att bland all annan "vanlig" reklam så hårdlanseras tydligen en ny datingsajt nu. En datingsajt enbart för gifta som vill ha en affär. Jag vill inte vara moraltant eller så, och folk får för all del göra som de vill, men jag måste ändå säga att jag blev lite (mycket faktiskt) förvånad över att det tydligen anses finnas en ansenlig marknad för denna aktivitet. Annars skulle man ju lätt kunna tro att folk gifter sig, och fortsätter vara gifta av en anledning liksom, men det var tydligen att tänka lite väl konformistiskt.

*jag glömde min shuffle hemma, och taskig radiomottagning i labbet gör att man liksom bara har ett radiokanalalternativ.

---
Och jo, för den som undrar hur det gick med kollegan så kan jag meddela att hon mår bra igen.

Hej matematik: Lärarens svar

Jo, jag har ju utlovat "svaret" till den här uppgiften. Jag kan meddela att en av kommentatorerna faktiskt har prickat in lärarens svar...

Dock kan jag, dessvärre, inte redogöra för hur läraren räknat. Motiveringen till svaret är nämligen det mycket korta och koncisa "Det blir så."

Och själva svaret då? Enligt läraren är det 10 kr.

Jag ska fundera på om jag inte ska överväga att ändra min uppfattning om "home schooling". Särskilt som det tycks som att det snart kommer mer i den här matematikföljetongen. Stay tuned...

Dagens quiz

Man vet att man jobbar på en akademisk institution för att...

A. ...man har kollegor som, utan minsta antydan till självironi eller självdistans, jämför sig själva med Jesus*?
B. ...man aldrig någonsin är helt ensam på jobbet?
C. ...man inte har några som helst problem att hitta människor som är villiga att göra tvärsäkra uttalanden om saker som de egentligen inte kan eller vet ett dyft om?
D. ...man upplever alla ovanstående alternativ i kombination?


*Detta är alltså helt och hållet sant. Inte minsta lilla tänjande på sanningen för att åstadkomma en bättre bloggpost. Undrar hur detta skulle tas emot i mindre sekulärt land än Sverige...

Favorit i repris: Hej Matematik!

Jag träffade syskonbarnen i helgen. Bland annat lät de meddela att de inte var så förtjusta i sin mattelärare, bland annat därför att "hon inte kan någonting". Efter att ha hört det, så kallade, rätta svaret till följande matteuppgift är jag helt beredd att hålla med dem i deras analys.

Uppgiften:
Du handlar ost för 28.40 kr, leverpastej för 23 kr och 3 liter mjölk, för 6.70 kr litern. Du betalar
med 4 stycken 20-kronorssedlar. Hur mycket växel får du tillbaka?

Vi gör väl som vanligt, läsekretsen får klura lite, den som så önskar kan lämna sitt svar i kommentarsfältet, och så tar vi "det rätta svaret" om några dagar. (Uppgiften gavs efter att 50-öringen hade slutat att gälla som betalningsmedel.)

Om du tycker att det här verkar lätt som en plätt så vill jag påminna om att syskonbarnens lärare och mattebok inte alltid tänker som vi andra...

En tidigare matteuppgift, och facit till densamma.

Elitisttripp

Igår drabbades jag, återigen, av insikten att jag förmodligen är en rätt elitistisk personlighet. (Alternativt har en mycket skruvad uppfattning om vad normalbegåvning är.) Eftersom jag, för första gången, ska vara röstmottagare under årets val så var jag tvungen att gå på en 2-h utbildning. Kan ju verka vettigt, kan man tycka.

Jag får dock erkänna att jag hade vissa farhågor om att det hela bara skulle gå ut på att någon skulle berätta det som jag, och alla andra läskunniga, skulle kunna läsa oss till, och inte tillföra så mycket utöver det. Den infriades... Dock får man säga att om man ska döma av de frågor som ställdes så var det kanske ändå bra att ha en utbildning. För att uttrycka det milt kan jag säga att jag inte direkt blev imponerad av en del av de frågor som ställdes.

Så, i akt och mening att ta reda på om jag förväntar mig lite för mycket av mina medmänniskor, så tänkte jag att vi kan göra ett litet test här och se hur bloggens läsare tänker kring följande frågor:

1. En anledning till att alla valsedlar, från alla partier*, bör behandlas på samma sätt?
2. En anledning till att det är viktigt att inte markera fel i röstlängden?
3. En anledning till att man inte får ändra i röstlängden ute i vallokalerna?
4. En anledning till varför det är viktigt att kuvertet som en förtidsröst kommer i är förslutet och inte ser ut som att det har öppnats och återförslutits?
5. En anledning till att man inte får slänga valsedlar under rösträkningen även om de har förklarats ogiltiga?

*Även om man personligen hyser starka aversioner/sympatier mot/med ett eller annat parti.

Om vikten av kaffe

Kaffe är viktigt på min arbetsplats. Oerhört viktigt, så viktigt att man ibland kan tro att vi är där för att ha kaffepaus och inte för att forska*. Framför allt är det oerhört viktigt att man sköter sina Kaffeveckor på ett oklanderligt sätt.

Att ha Kaffevecka innebär att man brygger kaffe till alla (ca 60 pers) till klockan 10, och till klockan 15, och dessutom lite till lunch, och däremellan plockar man ur diskmaskinen, och in i diskmaskinen** osv. Om någon tror att man faktiskt kan få något vettigt gjort den veckan så kan jag meddela att det är mycket svårt. Ja, och så kommer man ihåg att värma tevatten till tedrickarna för annars kan lappolisen dyka upp och tapetsera lite och det blir det så dålig stämning... Skulle någon råka vara sjuk under sin Kaffevecka börjar det genast spekuleras i om denne någon verkligen är sjuk, eller om personen i fråga möjligtvis inte bara är lite (mycket) lat och vill slippa ifrån kaffekokandet.

Eftersom kaffe är så viktigt så finns det förstås en mängd åsikter om saken. Så många att det tydligen var föremål för en 15 minuter lång diskussion på det senaste avdelningsmötet. Det är lite oklart vad som kom ut av diskussionen, förutom en ny lista över vem som är kaffeansvarig de närmaste 40 veckorna (för övrigt en lista som de flesta tycks vara missnöjda med av en eller annan anledning). Själv har jag kunnat konstatera att mitt namn finns på den, en vecka långt efter att min nuvarande anställning går ut, och funderar nu på om någon gjort ett allvarligt misstag eller om detta är någon slags indikation om framtiden. 2000-talets motsvarighet till att spå i kaffesump kanske?

*Med tanke på en av moderaternas annonser i dagens SvD kan man nästan tro att de håller med om det... Själv skulle jag tycka att det vore trevligt om tex nya LHC-experiment kunde diskuteras med samma entusiasm någon gång...

**I teorin ska nog var och en ställa in sin egen disk i diskmaskinen, men i praktiken tycks det vara lite si och så med den förmågan.

Otippat

Alldeles nyss uppmuntrade jag min ena brorsdotter att börja spela fotboll. Man undrar om kombinationen konferens och semester verkligen är bra för mig.

Veckans citat II och III

Råkade se den här nyheten på DNs webbsida: "Många dör efter skuldsanering"

Artikeln meddelar att "Det innebär att gruppen har 33 gånger högre dödlighet än befolkningen i stort." (Gruppen=svenskar som fått skuldsanering beviljad). Men det blir faktiskt ännu bättre, för senare i artikeln så meddelas också att "Det finns en motsvarande studie i Norge och där är dödligheten bara 6 procent"...

Jag måste alldeles bestämt ha missat något viktigt forskningsresultat på sistone, för jag trodde att en av de få saker här i världen som man kan vara helt säker på är just att dödligheten faktiskt är just exakt 100%...

News flash

Man kan nästan tänka sig att tycka att tro att detta borde ha varit känt ett längre tag... I alla fall vet jag några stycken som känt till det ett tag...

Det är tydligen svårt att göra akademisk karriär i Sverige.

Att kommunicera

Måndagen gick i kommunikationens tecken. Mer bestämt bestod det i att försöka kommunicera varför just jag borde få den där überfloffiga foasstjänsten på Chalmers. Till skillnad från det där skämtet till jobbintervju i Uppsala i december, så var gårdagens dito med tillhörande seminarium definitivt på riktigt. Det var t ex ingen som sov sig igenom det hela. Kanske var det därför som det, mitt i all nervositet, faktiskt också var riktigt roligt… (även om jag insåg någonstans mitt i att jag borde intervjuat den här bloggaren om kolnanorörs egenskaper senast jag hade äran att luncha med honom.)

Kort summering:

Antal sekunder in i mitt seminarium innan jag blev avbruten för att få första frågan: ca 30
(Intressant. Vi kan väl säga som så att de kan knappast bedöma någons presentationsförmåga genom det momentet, men definitivt hur bra man är på att hantera relativt aggressiva frågor.)

Antal sekunder som den meste frågeställaren (gissa hans profession...) var tyst i sträck under nämnda seminarium: ca 90

Antal sekunder som jag fick prata i sträck under detta föredrag (som längst): ca 90

Konstigaste intervjufrågan: "Do you aspire to become a head of department?"
(Man kan väl anta att "rätt" svar på den frågan är nej, i det här läget.)

Roligaste intervjufrågan: "Can you communicate with physicists?"
(Det var ganska tydligt att frågeställaren ansåg att 1) det är viktigt att kunna det, och att 2) det inte alltid är så lätt...)

Ni kan förresten gissa om det var jag eller någon annan som pratade mest under själva intervjun. (Och då ska ni veta att det var 5 personer i intervjugruppen, och så jag i det där rummet...)

Nu återstår bara att vänta (och på grund av den där vulkanaskan kan det ta ett tag) och se vad de bestämmer sig för. Och förstås tacka för allt peptalk och alla hållna tummar!

Finn fem fel...

1. Häromdagen blev jag (bildligt talat) överfallen av en expedit i en affär som säljer skönhetsprodukter. Av oklara skäl försökte hon övertyga mig om att jag skulle köpa produkt A istället för B. (Till saken hör att jag inte var intresserad av att inhandla varken A eller B, utan var där för att inhandla handkräm.) Hon motiverade det hela med att det visserligen var samma sak i både A och B, men att "molekylerna är mindre" i A jämfört med B. Intressant tyckte jag, och frågade om hon var säker på att hon verkligen menade att molekylerna var mindre och det menade hon bestämt. Lika säker var hon på att det var samma (jo, hon sa samma, inte lika) molekyler i de båda produkterna.

2. Kvinnan som igår eftermiddag deklamerade första versen ur Karin Boyes dikt "Visst gör det ont" om och om och om igen utanför stadsbiblioteket. Tonvikten låg förvisso på raden om "varför skulle annars våren tveka" men jag tror att hon kanske tog de orden något mer bokstavligt än vad författaren ursprungligen avsåg.

3. De båda kvinnorna (i ca 30-årsåldern) som väntade på att gårdagens träningspass skulle börja och som diskuterade hurvida det var OK att göra slut på ett +5 år långt förhållande via sms, och kom fram till att det var det.

4. Snubbarna som, trots att de hade en hel trottoar (utan både is, snö och grus) att spankulera omkring på, valde att gå på cykelbanan och svära över det stora antalet cyklister som var i vägen för dem.

5. Gissningsvis: Att försöka att, cyklandes, ta sig från Chalmers till Olskroken vid ungefär den tid man antagligen skulle vilja lämna jobbet idag, eftersom det tydligen är dags för såna där fotbollsfans att vallfärda mot Ullevi igen. Det gick ju inte så toppenbra senast det begav sig... Å andra sidan får man säga till fotbollsfansens försvar att de, till skillnad från hockeyfans, sällan försöker dirigera spårvagnstrafiken.

Saker jag verkligen inte begriper

Inte undra på att folk inte nödvändigtvis gillar att behöva ha kontakt med försäkringskassan. Och, även om det finns en hel del att säga om hur politikerna hanterat socialförsäkringsfrågorna på sistone, så bör man i detta ärende notera att det är försäkringskassan som väljer att överklaga länsrättens dom. De skulle också kunna välja att inte överklaga. Lite mänsklighet, någon?

Noteringar från veckan

1. Det finns en viss sorts människor som känner att de alltid behöver kommentera allt som sägs. Alldeles oavsett hurvida de har något intelligent eller intressant att säga om saken. Tyvärr verkar den folkgruppen vara något överrepresenterad på min fotokurs. Som tur är har vi också en otroligt pensionerad fysikprofessor som protesterar när de först nämnda människorna hittar på hittills oupptäckta fenomen inom optiken.

2. Jag hade glömt bort hur vansinnigt ont det gör att vakna av att man har kramp i en vad. Men nu är jag vederbörligen påmind. Tyvärr.

3. Jag hade också, tydligen, fullständigt glömt bort hur det kan kännas att vara förstaårsdoktorand och upptäcka en artikel som får en att tro att allt man gjort hittills är meningslöst. (Närmare granskning visade dock att det hela, om än irriterande, inte är värre än ett kliande myggbett.)

4. Folk är uppenbarligen inte kloka. Inte för att det var någon nyhet, men det här är värre än det mesta. Att låta bli att söka läkarvård för sitt svårt sjuka barn med motiveringen att man tror på gud, att nämnda gud hör bön och att det enda man följaktligen behöver göra är att be. Barnet avled. Föräldrarna står nu anklagade för mord. Nyhetsrapporteringen förtäljer inget om några sprickor i den religiösa övertygelsen.

Nyspråk

På senare tid har det visat sig att vi inte bara ägnar oss kemi i det här labbet, här sker också en viss språkutveckling. (Dock har den ännu inte fått lika stort genomslag som när Maud Olofsson fick hela centerpartiet att använda det, i mitt tycke, något märkliga ordet argumentering istället för argumentation.)

De två exempel som bäst illustrerar denna, får man ändå säga, rätt nydanande utveckling är:

1. Briljant
De här kollegorna har definierat om det till att betyda "du kunde/visste/förstod något som inte jag kunde, alltså är du briljant." Fördelen med denna nya definition är att det inte är särskilt krävande att uppnå det...

2. Ignorant
Två av kollegorna diskuterade varför så många europeer beskyller amerikaner för att vara ignoranta och okunniga om resten av världen. Med sig själva som utgångspunkt konstaterade de att detta bara var en fördom som resten av världen hade om amerikaner men som var just en fördom. Något senare samma dag diskuterade samma två kollegor en fotomodell vars förnamn är Bar. Diskussionen, översatt till svenska (utom allra sista kommentaren), gick ungefär så här:

Kollega 1 (K1): Bar, det är väl ett konstigt namn?
Kollega 2: Ja, hennes föräldrar kan inte ha tänkt efter inte de gav henne det namnet
K1: Elaka föräldrar, det är vad det är
K2: Fast förresten, hon kanske inte är amerikan?
K1: Det är klart att hon är amerikan, och förresten kan man inte heta Bar.
K2: Nej, jag tror att hon är från Brasilien, på spanska* kanske man kan heta det.
(Någon, jag säger inte vem, som hittills inte deltagit i diskussionen biter sig hårt i tungan för att inte säga något besserwissrigt om att man faktiskt talar portugusiska i Brasilien...)
K1: Nej, det är klart att hon är amerikan.
K2: (googlar) Nej, hon är visst från Israel.
K1: Nej!
K2: Det är hon visst det, kolla här...
K1 (skriker): I don't care! It's not a name!!! It's a f-ing bar!

Problemet med exempel två är förstås att det är lite svårt att veta den nya betydelsen av ignorant verkligen är, men att det pågår någon sorts språkförändring (vill inte gärna kalla det utveckling) torde vara helt klart...

PS. Dock ska sägas att både K1 och K2 har sina goda sidor, också...

Spikmatta?

Jag har förstått att spikmattor verkar vara på tapeten i Sverige just nu. Om man ska tro hemsidan som någon var vänlig nog att tipsa mig om så är de bra mot de mesta. Eller för det mesta. Eller, ja bra helt enkelt. Men som den forskartyp man ändå är så undrar man ju lite över bakgrunden till dessa påståenden. Och se där, hemisdan ger svar. Och jag citerar nu:

"Den Vetenskapliga Effekten av spikmatte-terapi finns dokumenterad i forskning."

Jag vill understryka att det verkligen är skrivet med versalt V och E, det är inget jag hittat på. Det finns förstås heller inga referenser till denna forskningsdokumentation. Vem är intresserad av dem, liksom, när man ändå vet att Den Vetenskapliga Effekten är dokumenterad.

För övrigt har jag ingen erfarenhet av spikmattor annat än att jag hört folk som menar sig sova bättre. Kanske funkar det, kanske är det placebo, kanske finns verkligen den där forskningen på riktigt. Vad vet jag?

För övrigt måste jag säga ni skött er bra på nyhetsfronten - bara bra nyheter sen senast tror jag; somliga har fått lämna sjukhuset (hurra!) och Josefina Victoria har gjort entre i världen, bland annat.

Trippelironi. Minst.

Så min gode vän J, aka min f.d. kollega som nu postdokar i mitt gamla doktorandlabb, (J:s fru kallar det arrangemanget för "hostage exchange") har lyckats med konststycket att bli ordentligt sjuk sen han kom till Sverige. Så sjuk att han är inlagd på sjukhus, och verkar få vara stanna kvar där ett bra tag till. Alltså måste man ju försöka muntra upp honom så gott det går.

Imorse när jag pratade med honom så började han fråga om sport - fotbollslag och hockeylag och sånt... Och det vet ju alla som känner mig, att jag verkligen är rätt person att uttala mig med någon slags auktoritet om dessa två sporter. Likväl tycks det som att mitt nästa mail till J. ska innehålla just sådan information. Ironi på högsta nivå med andra ord.

Även om jag väljer att inkludera saker som som tex bandy och särskilt annandagsbandy (och bandyportföljer) så har jag en känsla av att det blir ett ganska kort mail...

Förresten ska jag spela fotboll ikväll igen. Det var alltså inget aprilskämt senast, för er som trodde det.

Ur led är tiden

Ur led är tiden. Det måste den vara, det är den enda rimliga förklaringen till att det som jag nu ska berätta om, har kunnat hända. En del av er kommer nog att finna det här avslöjandet lätt chockerande. (Jag gör det själv, så det är inte så konstigt.) Så sitt för all del bekvämt medan ni läser detta. Jag vill ju inte gärna att ni slår er när ni svimmar.

Nå, som ju alla vet så är ju en gång ingen gång. Och två gånger är alltså fortfarande bara en gång fast vid två olika tillfällen. Men, till och med jag måste inse att när det har hänt tre gånger så kan man inte längre förneka det. Det är bara att erkänna faktum (samt fundera på exakt hur galen man har blivit).

Och även om jag kan skylla det på intensiv övertalning från kollegorna J, A och S, så har jag ju likväl gjort det. Och kommer dessutom antagligen att göra det igen. Och det värsta av allt - jag tycker faktiskt inte alls att det är så outhärdligt trist och fånigt som jag alltid, mycket bestämt, har hävdat att det är.

Det hela handlar om fotboll. (Alltså inte amerikansk fotboll, utan vanlig fotboll. Den som kallas soccer på amerikanska.) Visserligen inomhusfotboll, men likväl fotboll. (Fast, tack och lov, utan offsideregel). Ja, så härmed blir det alltså offentligt (och för er som inte känner mig jätteväl, var medvetna om att det ni nu läser kan betraktas som en slags milstolpe i mitt liv).

Jag har spelat fotboll.
Jag kommer antagligen att göra det igen.
Och.
Jag tycker faktiskt att det är lite roligt.* Fast jag inleder varje match med att säga "I can't really believe that I'm doing this."

Tja, om ni undrar så kan jag berätta att jag är inte precis är en naturbegåvning när det gäller att hantera en boll med fötterna, men än så länge går i alla fall utvecklingskurvan skarpt uppåt. Fast jag räknar kallt med att den planar ut ganska snart...

Jag vet inte om det är bra eller dåligt att ingen i laget riktigt vill tro på att jag inte alls har spelat fotboll förut**. Men de är i alla fall väldigt uppmuntrande. Och, jag har inte orsakat några av motståndarlagens mål. Och jag har avstyrt ett och annat av deras målgörarförsök också. Och jag har inte, som snubben i söndags, reflexmässigt fångat bollen med händerna heller. Däremot förhåller jag mig seriöst tveksam till påståendet att jag skulle ha "good instincts" för den där verksamheten...

Ja, nu vet ni. Bekymrade kommentarer om mitt mentala hälsotillstånd emottages i kommentarsfältet, på skype, googletalk eller via e-post.


*Jag vet inte om det borde oroa mig mest att jag tycker att det är roligt (jag har trots allt under många år hävdat att detta är en av de absolut tråkigaste och fånigaste sporterna som alls existerar) eller att jag erkänner att jag kanske haft fel på den här punkten...

**Innan jag kom hit tror jag att jag eventuellt hade befunnit mig på en fotbollsplan, tillhörande ett lag, där det pågick fotbollspel en gång i mitt liv. Jag har vaga minnen av att detta kan ha inträffat på någon idrottslektion under mellanstadiet. Det är förstås mycket tveksamt om det alls kan klassas som spel, med tanke på att den gängse regeln för alla bollsporter som utövades i min mellanstadieklass var "passa aldrig, whatsoever, till en tjej".