Bloggstafett

Här kan ni läsa mitt inlägg i radioprogrammet Klotets bloggstafett. Enligt uppgift (hoppas att det stämmer eftersom jag släpade mig upp redan 5.30 imorse på grund av detta) lär man kunna höra min ljuva stämma (nåja) i programmet som sänds imorgon, under säkert 15 sekunder eller så. Och nej, inga smartgrids. Det blev bilar och solenergi och sånt istället. P1, imorgon kl 13.20, eller repris torsdag kl 19.03. Svenska tider förstås. Nu ska jag dricka kaffe...

As good as it gets...

1. Vädret.
Efter att ha haft några dagar med typiskt dåligt svenskt sommarväder (kallt och regnigt) är det nu varmt och skönt igen. Ungefär så bra som det kan bli som bäst i Sverige på sommaren. Och det är väl ungefär så bra som det blir här också. För nu kommer temperatur- och luftfuktighetskurvorna bara att stiga i några månader framöver...

2. The smartest woman in Europe...
... är nog inte jag. Men det hindrar inte kollegorna A. och J. från att hävda det. Och att säga det till alla som vill lyssna. (Och ganska många andra också för den delen.) Allt detta sedan det i tisdags stod klart att jag är en av två* som har tilldelats European Photochemistry Associations pris för bästa doktorsavhandling 2006-2007. Fantastiskt roligt förstås! Jag får erkänna att jag inte riktigt trodde att det var sant när jag först läste mailet... Och fast det rörde till mina sommarplaner lite grann (eftersom jag inte hade tänkt åka på just den konferensen - jag hade liksom inte räknat med att jag skulle behöva vara där för att hålla ett föredrag om min avhandling, jag tyckte att det var tillräckligt kul att det fanns människor som ville nominera mig, och planerade sedan glatt för helt andra saker) så ser jag nu bara fram emot att få spendera några dagar på konferens i Göteborg i sommar! Det är så länge sen jag var där senast att jag inte ens minns när det var.

Tja, bättre än så här blir det nog inte just nu.

Och annars så funderar jag ju aktivt, som ju framgått här på bloggen redan, en hel del på min framtida karriär, eller vad man nu ska kalla det. Ännu finns många, många obesvarade frågor på mina (förvisso till största delen imaginära) listor, och ännu är inga som helst beslut fattade, och ännu är det kanske en och annan invand föreställning kvar att ifrågasätta, men jag börjar i alla fall känna mig lite säkrare på vad jag faktiskt vill, vilken riktning som är att föredra. Sen är det förstås många pusselbitar som ska på plats innan något alls kan realiseras, men det får bli nästa steg.

*Om den andra pristagaren vet jag inte mycket, mer än att han jobbade med ultrasnabb spektroskopi och att han nu håller till på Stanford.

Varför?

Det är frågan man ställer sig, när man springer där på löpbandet. Varför i herrans namn gör man det? Det är ju sååååå tråkigt.

Att springa utomhus är liksom en annan sak, det är solsken*, omväxling i miljön, det går lite upp och lite ner, man kan höra fåglar och titta på hundar eller ekorrar eller andra löpare (eller här, bilar). Det är helt enkelt ganska trevligt. Och nyttigt. Två bra saker i en liksom.

Så, man (dvs jag) frågar sig ivrigt: Varför i herrans namn gör jag då detta? Tja... Jag vet inte riktigt. Men jag börjar misstänka att jag är självplågare. Jag tycker nämligen, helt seriöst, att det finns vissa fördelar med löpband.

Det går tex inte att låtsas att man sprungit längre eller snabbare än man faktiskt har. Man ställer in sin hastighet, och sen springer man, i just den hastigheten. Och vill man nu komma ned på 5 min/km** (på längre sträckor än en km) så är det utmärkt sätt att faktiskt tvinga sig själv att springa i det tempot, känna hur det känns, skaffa sig en känsla för hur fort det går (eller snarare hur jobbigt det är). Som extra bonus får man ju dessutom också öva sig på huvudräkning när man ska konvertera miles/timme till min/km. Ja, fast huvudvinsten är förstås att det ju är en lysande mental träning. Just för att det är så tråkigt. Kan man motivera sig till det, då kan man nog motivera sig till nästan vad som helst.

Och om någon undrar över den djupare meningen med denna postning så erkänner jag att den inte existerar. Jag ville bara berätta att jag tränar igen... Och eftersom jag ändå erkänt att hela posten är en lite egotripp så kan jag ju passa på att berätta att jag de senaste sju dagarna gjort drygt 950 situps. Undrar när det kommer att hända igen...

*Jo, det är ofta solsken när jag springer, motivationen tenderar att vara större när vädret är fint...

**obs! det är ett sk långsiktigt mål, det kommer inte att hända den här veckan, och inte nästa eller nästnästa heller...

PS. Jo, det är fullt tillåtet att komma med syrliga kommentarer för att ta ner mig på jorden lite, jag vet att det inte är särskilt imponerande egentligen, men... lite nöjd kan jag väl få vara?

Fotoförsäljning

Jo, det är faktiskt sant - jag har sålt mitt första foto!!! Men jag gissar att det nog inte blir en vana, men det var en rolig ovana i alla fall.

Det är inte det här, men det är ett snarlikt. Dessutom har jag faktiskt tagit ett foto som visst ska få äran att figurera på framsidan på en avhandling... (Möjligen kan det på något sätt kompensera att jag inte själv tog fotot som pryder framsidan på min avhandling).

Så har jag varit i Småland också. Där finns det stenmurar. Massor av stenmurar. Några försök att föreviga några av dem (och en del annat) finns som vanligt på Picasa.

Smultronfrukost

Idag blev det (egenhändigt plockade) smultron i frukostfilen - det smakade sommar!

Annars regnar det, mycket! Dock inte lika mycket som det verkar ha regnat på sina håll i Småland på senare tid. Min första livekontakt med trygghetsstiftelsen var förresten en mycket positiv upplevelse; klar, tydlig och koncis information om vad som gäller, och inga som helst problem med att förstå skillnaden mellan en magisterexamen och en doktorsexamen!

Och så har pappersadministrationen tagit fart på allvar, när det gäller min stundande vistelse i USA. Många mail fram och tillbaka blir det...

Annars är dagens egotripp att jag fått en förfrågan om jag vill skriva i nästa nummer av vetenskapsrådets webbtidning Tentakel - det sa jag så klart ja till!

Slutligen så antar jag att alla läsare är extremt intresserade av hur mina omplanterade blommor mår - utmärkt* skulle jag säga!


*Allt är som bekant relativt, och det är inte 100% säkert att deras tillstånd skulle klassas som "utmärkt" om de tex bodde hemma hos min mamma, eller hemma hos Jenny eller så. Då kanske det istället skulle vara deras normaltillstånd, men nu är de ju vana vid mig, och alltså mår de utmärkt.

del I - Otroligt...

...men sant.

I förra veckan fick jag veta att jag fått ett post doc-stipendium till. Från Vetenskapsrådet.

Först trodde jag inte på det. Sen trodde jag fortfarande inte på det. Därefter berättade jag det för min gamla handledare (och from idag min f.d. chef) och hans reaktion är värd att beskriva. Först blev han nämligen helt tyst, och det är inte alldeles vanligt för honom (faktiskt så ovanligt att vi i vanliga fall brukar undra om han är allvarligt sjuk när han är tyst så länge). Han var alldeles tyst i ungefär30 sekunder innan han med eftertryck utbrast "J-vlar! Grattis Maria!!!!"

Ja, och då började ag ändå tro att det kanske var sant. Även om jag misstänkte att det kanske ändå skulle kunna vara ett elakt practical joke. Men idag så låg faktiskt kontraktet i brevlådan när jag kom hem. Så det är på riktigt. Otroligt men sant. Jag har fått forskningspengar av vetenskapsrådet! Och sitter nu i den rätt otippade situationen att jag måste välja vilket stipendium jag ska tacka ja till. Förundrande, om man tänker på hur det kändes i mars när jag verkligen slet med den här ansökan.

kort introspektiv

5 km löpning - utan stopp för vadstretchning. Det kanske händer andra nästan jämt. För mig har det inte inträffat de senaste fem åren eller så. Förrän idag. Det är fantastiskt vad några nålar kan åstadkomma.

Inte gjorde det särskilt ont efter torsdagens vandring heller. (Mer än i fötterna, men det är en helt annan sak.) Och efter gårdagens halvlånga cykeltur var heller inga protester märkbara. Vågar man hoppas på att man kan få ha det så här ett tag nu?

Dessutom noterar jag till min glädje att det uppenbarligen finns fler än jag som har ett problematiskt förhållande till handväskor.

Hur man läser ett brev

Fredag kväll, kom hem sent och kände mig lika trött som en halvdöd häst. Tittade på posten. Försökte förstå varför SEB skickar brev till mig - har aldrig varit kund där. Tänkte "Nej, jag vill inte ha någon reklam". Funderade allvarligt på att låta det ligga till lördag morgon och öppna det först då. Men lite nyfiken är man ju, så till sist rev jag upp kuvertet. Kunde, i halvmörkret i köket, konstatera att det inte riktigt såg ut som reklam ändå. Såg att det fanns en riktig namnteckning med riktigt bläck ungefär mitt på sidan. Tänkte: "jag kanske ska läsa det här ändå..."

Och jag läste. Och sen läste jag en gång till. Och en gång till. Sen tände jag lampan, och läste det en gång till. Det stod fortfarande samma sak. Ändå var jag tvungen att läsa ungefär 20 gånger till, för att verkligen övertyga mig. Sen läste jag det i vardagsrummet också. Samma text, fortfarande. (OK, ni kanske inte tycker att det är så otippat att det stod samma sak varje gång, men min hjärna var inte riktigt med i matchen just då.)

Texten i sig var (och är) inte särskilt svår att begripa. Innebörden av texten var dock lite svår att ta till sig. Och det är väl därför som jag fortfarande kollar på pappret med jämna mellanrum. För att förvissa mig om att det står samma sak, fortfarande. Jag kollade alldeles nyss, faktiskt. Och det står där fortfarande. Så, vad står det då? Ingen som är nyfiken väl? :-)

"På uppdrag av styrelsen för rubricerade stiftelse kan vi meddela att styrelsen vid sitt sammanträde 2007-05-08 har behandlat din ansökan och har beviljat dig ett anslag på 250 000 kr. Anslaget rekvireras skriftligen på bifogad blankett."

Jag har alltså fått ett post doc-stipendium! Jag kommer att kunna fortsätta forska i alla fall ett år till! Ja, det är förstås förutsatt att amerikanska ambassaden beviljar mig visum och att en del andra praktiska detaljer går i lås (peppar, peppar osv...), men för tilfället kan jag i alla fall glädja mig åt att det var någon mer än jag som tyckte att jag skulle få fortsätta forska! Ja, förutsatt att det fortfarande står samma sak på det där pappret imorgon vill säga.

(Hmm, är det verkligen ett gott tecken att vara såååå trögfattad som jag verkar vara i det här fallet...?)