Att åka tåg

Det har inte blivit mycket bloggat på sistone, delvis för jag har varit ute och rest, bland annat med tåg*. Och det tar ju lite tid i dessa dagar. Förra fredagen blev jag tex 2 timmar och 30 minuter sen på sträckan Göteborg-Uppsala. Det är faktiskt en imponerande kort försening med tanke på att vi på denna relativt korta sträcka klarade av följande fel: 1. Fordonsfel (det är oklart exakt vilken slags fel detta egentligen är, men en stark misstanke är att det kan översättas till oplogad bangård). 2. Lokfel (vilket ledde till ett längre stopp i Skövde för omstart av tåget). 3. Rälsbrott. 4. Signalfel. Och slutligen, 5. Växelfel. (Jag hann förstås inte fram till själva disputationen, men däremot anlände jag alldeles lagom till det efterföljande champagnedrickandet, så det var ju ingen större skada skedd...)

Fredagens resa var ändå, måste man säga, oerhört bekväm i jämförelse med mina reseförsök i söndags och måndags. Att ta sig sträckan Knivsta-Stockholm via Upplands-Väsby var en mycket lång, förfärligt kall och synnerligen märklig upplevelse. (Det tog ca 3.5 timmar i söndags vilket kan jämföras med de normala ca 50 minutrarna). Västtrafik må ha vissa lätt surrealistiska drag, men det är ändå intet mot känslan när det plötsligt dyker upp ett tåg vid perrongen i Knivsta, för att plocka upp passagerare, strax efter att informationstavlan meddelat att också de närmaste tre tågen söderut har blivit inställda... (Att försöka åka tåg mellan Stockholm och Göteborg i måndags var inte att tänka på, så det blev, tyvärr, flyg istället. Att linjera lasrar på distans är nämligen inte möjligt.)

*I dessa tider då gnället på SJ tycks outtömligt (med viss rätt, deras information till resenärer är riktigt usel) så måste jag ändå påpeka att att all SJ-personal som jag hade med att göra under den senaste helgen faktiskt var väldigt trevlig, om än de inte heller hade tillgång till den information som fanns tillgänglig för vem som helst som kikade in på banverkets hemsida.

Konst(igt)

Jag har noterat att det pågår en konstdebatt i gamla Svedala. (Nej jag syftar inte på kulturutredningen...) Eller kanske snarare en Konstfacks-debatt. Det är möjligt att tilltagen - den spelade psykiska sjukdomen och den nedklottrade tunnelbanevagnen - är konst, och man kan möjligen ha olika uppfattningar om hurvida det är bra konst eller ej.

Mer intressant tycker jag är att ingen av upphovsmännen visar någon större vilja att diskutera sina verk, eller konsekvenserna av dem. Och det är naturligtvis lite synd, för om det nu är sådan bra konst (kriteriet att konst ska provocera är ju i alla fall uppfyllt) så kan det väl inte vara någon match att försvara den mot människor som anser att deras skattepengar kan användas till bättre saker än de ovan nämnda.

För övrigt 1. Jag anser att den här graffitin är mycket coolare än den på tunnelbanevagnen.

För övrigt 2. Den som vill veta något om hur det är att vistas på en psykiatrisk klinik kan ju med fördel fråga någon som faktiskt varit intagen, frivilligt eller med tvång. För om nu konstfackseleven inte lider av en psykisk åkomma är det ju ändå rätt så troligt att hennes upplevelse av den psykiatriska vården inte är representativ för något annat än hur en frisk person som simulerar psykos uppfattar den, medan den torde säga mycket lite om hur en psykotisk person uppfattar samma vård...

På en helt annan not noterar jag (om än lite sent) ännu ett tecken på att världen är galen: En tilltänkt nämndeman i pirate bay-rättegången fick bytas ut på grund av jäv, men själv förstår han ingenting. Han skriver ju bara musik, och är medlem i en förening som har som uttalat syfte att värna upphovsrätten, men han har ju aldrig laddat ner något och anser sig därför inte vara jävig... Är inte det mer än lovligt korkat, så säg?

Det är nog synd om min granne...

För att inte tala om hur synd det är om mig. På grund av samma granne. Sedan i torsdags kväll har han bara spelat en enda artist, och bara tre låtar. I torsdags gick de på repeat i tre och en halv timme. På högsta volym. I helgen har det tack och lov inte varit konstant, men tillräckligt mycket för att tvinga mig att skruva upp volymen på min egen musik till oanade decibeltal för att överrösta eländet. (Han har nog lite bättre högtalare än jag...)

Vad han spelar? James Blunt.

Ja, just det. James Blunt. Tänk er själva vilka traumatiska saker som måste ha hänt och som får honom att spela samma tre låtar, om och om igen, på högsta volym*. Det är antagligen väldigt synd om honom. Men att tro att något ska bli bättre av James Blunt på högsta volym tyder på en större sinnesförvirring än vad som rimligen kan anses vara nyttigt ens i minimala doser.


*Kom igen, inte är James Blunt något man spelar på hög volym? Hur skulle någonsin något kunna bli bättre av att man själv och alla ens grannar tvingas lyssna till detta? Obegripligt!

Surrealism

OK, det här blir både surrealistiskt och lätt internt, men i alla fall. I fredags när jag passade på att dansa lite Lindy var jag med om en mycket surrealistisk upplevelse. Mitt i en swingout fångas min uppmärksamhet av det in genom dörren träder en människa som ser ut exakt som Christian Ottosson, fast gråhårig. Och bakom honom kliver en Roland Agius-look a like in i lokalen... Nästan som att (bortsett förstås från att varken CO eller RA mig veterligen någonsin uppenbarat sig på någon danstillställning av det här slaget sen jag började dansa Lindy) vara tillbaka i Uppsala igen...