Inte visste jag att rosa var sååå farligt...

Dagens underhållning hittas här.

Ravioli

Det här landet är ju känt för de ganska stora portioner* som ofta serveras på restauranger här. Men det finns en rätt som, av outgrundliga anlednningar nästan alltid serveras i små mängder. Ravioli.**

Det spelar ingen roll vad den är fylld med eller vad som eventuellt serveras till, i allmänhet serveras fem stycken ravioli per tallrik. Det är ju inte utan att man undrar varför. Vad har raviolin gjort för ont?


*Som varierar från "onödigt stort" till "enormt stora" med både breddgrad och längdgrad. Vill man äta små portioner bör man söka sig till ordentligt dyra ställen.

**Ska erkännas att denna studie huvudsakligen är utförd i den östa tidszonen av det här landet.

Spännande kombo

Det har funnits ett minst sagt sunkigt ställe som sålt bagels inte så långt från mig. Häromdagen dök det upp en lapp på dörren om att det var stängt för re-modeling. Två dagar senare var det öppet igen, fortfarande exakt lika sunkigt och utan synbara förändringar någon annanstans än på menyn. Tydligen bar det sig inte riktigt med bara bagels, så därför har verksamheten utökats, med det uppenbara komplementet till bagels...

...sushi. Tja, jag hade inte kommit på det själv, det måste jag erkänna. Jag är visserligen väldigt förtjust i sushi, men jag föredrar att äta det någonstans där det är rent.

För övrigt är jag inte heller helt förtjust i det amerikanska fenomenet att folk går och tränar tidigt på morgonen och sedan går till jobbet, och spenderar resten av dagen där, utan att duscha mellan gymbesöket och arbetsdagen...

New Orleans-kaffe

Som jag tidigare nämnt är kaffet i New Orleans av en sällan (på den här kontinenten i alla fall) skådad (smakad?) kvalitet. Och det skiljer sig också från den vanliga amerikanska kaffet på några viktiga punkter.

Ett bra amerikanskt kaffe har en tendens att smaka lite (eller mycket) bränt*, även om det är alldeles nybryggt. När detta kombineras med deras tendens att späda ut kaffet till något som i bästa fall liknar te i färgen, ja då blir slutresultatet som det blir. På vissa ställen, tex Starbucks och Barnes & Noble cafe brukar de oftast brygga tillräckligt starkt kaffe, men med den nackdelen att den brända tonen slår igenom alltför mycket.

Därför förhöll jag mig mycket skeptisk till J.s & R.s försäkringar om att New Orleans-kaffet var något alldeles speciellt som jag absolut skulle uppskatta. (Helst som J. tillhör de människor som frivilligt dricker Americano.**) Min första kaffeupplevelse i NO var på CC:s. Och medan jag tyckte att detta var ett högt lyft jämfört allt annat köpekaffe jag druckit här i landet så börjar J. & R. klaga på att det minsann inte alls var lika bra som det brukar. Surrealistiskt värre. Dock, nästa kopp kaffe var betydligt bättre och de hade alltså rätt.

Hemligheten bakom det goda kaffet i NO är, ironiskt nog, kaffesurrogat. Till NO-kaffe tillsätts nämligen ett välkänt kaffesurrogat, närmare bestämt cikoriarot. Det tar bort den brända smaken och gör att andra smaker kommer fram tydligare. Dessutom är det lagom starkt också för mig.

För övrigt är cafe au lait the-New-Orleans-way inte baserad på espresso utan på bryggkaffe (med cikoria) och varm (men inte skummad) mjölk. Gott! Nästan lika bra som Zoegas...

*Den brända tonen ska dock inte förväxlas med den beska som vissa kafferostningar har, och som kan vara väldigt god. Det som åsyftas här är snarare att jämföra med det som skulle ha blivit knaperstekt men som blev svart och stenhårt, om ni förstår liknelsen. Då förstår ni också att sådant kaffe som har stått en stund är ingen riktig höjdare...

**Jag har alldeles bestämt för mig att jag har bloggat om detta bisarra och inte alls välsmakande påfund tidigare, men jag kan inte hitta det inlägget nu...

Jämförande (ovetenskaplig studie) studie

Kvinnor är hårdare kritiker än män. (Men alla kommentarer var väldigt bra.)

Juniora forskare är hårdare kritiker än seniora forskare. (Det beror iofs antagligen mest på att de juniora fortfarande läser ordentligt. Har för övrigt fortfarande inte bestämt mig för om det är bra eller dåligt att chefen kallade min ansökan för "imaginative".)

Konsulter är bättre på ordvridande än alla sorters forskare. (Å andra sidan ska jag, så fort jag blir tillräckligt rik, livstidsanställa just den här konsulten som min personliga redaktör.)

Icke-svenskar är hårdare kritiker än svenskar. (Fast det resultatet hänger egentligen bara på en försöksperson - outlier?)

Fysiker är bättre än biologer på att förelå lämplig ansökningsskrivarmusik. (Fast det utfallet kan ha att göra med att bara en av dem föreslog i linje med instruktionen. Den andra musiken är dock utmärkt vid andra tillfällen.)

Ansökan är alltså inskickad. Flera timmar innan deadline. Beslut kommer tidigast i oktober.Och jag har lovat mig själv att jag ska få ledigt från ansökningar i minst en vecka innan jag ger mig i kast med de två kommande vändorna. Nästa deadline infaller i början av mars.

För övrigt så kan jag andas igen, och har fått tillbaka luktsinnet. Det senare är visserligen positivt på ett generellt plan men gör å andra sidan att jag nu kan känna lukten av den kattmat som numera finns i min lägenhet. Jag är nämligen kattvakt igen, fast den här gången har katterna flyttat hit. Claudia och Lola ska bo här ända tills det är dags för J & R att ta sitt pick och pack och flytta till Sverige. Vilket innebär att jag kan klappa dem (bra sak) men också att jag måste stå ut med kattmatslukten (dålig sak). Och så måste jag utfordra dem med laktosfri mjölk. Amerikanska katter påstås nämligen vara laktosintleranta. Det hindrar dem dock inte från att mycket hellre vilja dricka vanlig mjölk.

Att åka tåg

Att åka tåg i USA är oftast en ganska trevlig, men lite märklig upplevelse. Ramverket runt omkring påminner ganska mycket om att flyga faktiskt...

Några skillnader gentemot Sverige:

#Man får inte gå ner på perrongen hur som helst. Därför annonseras inte spåret förrän ett par minuter innan tåget kommer in. I allmänhet står det också någon järnvägsanställd och kollar att alla som passerar ner till perrongen har en giltig biljett för just detta tåg. Här kan man inte springa på ett tåg vilket som helst minsann.

#Man får inte ha hur mycket bagage som helst med sig. Det vill säga, man får det, men man måste i så fall checka in det, precis som på ett flygplan. (Jag har aldrig testat själv, men jag har hört många svära över att bagaget inte kommit av på rätt station.)

#Man måste ha en sittplats på tåget. Fast det hindrar inte att de ibland säljer fler biljetter än det finns platser. Och platserna är inte numrerade, så man får helt enkelt leta sig fram till en som är ledig. Och att den är ledig vet man genom att spana uppåt. Om det inte finns en liten papperslapp ovanför sätet är den ledig.

#Den lilla papperslappen tjänar som information till konduktörerna om när det är dags att personligen meddela passageraren att nästa stopp är deras destination. Det händer att de ropar ut det i högtalaren också, men ofta är ljudkvaliten så dålig att man bara kan höra vad de säger om man vet vilken nästa station är.

#De kräver att man signerar biljetten. Och kan bli rätt så sura om man inte gjort det innan konduktören kommer. Och i och med att man köper biljetten förbinder man sig också att ha med någon slags fotolegitimation. De kollar inte varje gång, men det händer.

#Slutligen är alla passagerare "for security reasons subject to random searches". Som flygplatssäkerhetskontroll fast godtycklig och utan metalldetektor.

Vad beträffar att komma i tid är det ungefär lika vanligt på amerikanska tåg som på svenska. Det vill säga, det inträffar...

Julpynt...

Jag råkade passera den fantastiskt smakfullt* julpyntade 34:e gatan idag. Som tur var hade jag med mig den gamla kameran** så att jag kunde fotografera spektaklet. Hulktomten är något utöver det vanliga. Och har man platsbrist så har man, och då får man kombinera pepparkakshus, julkrubba och fantastiska tomtefigurer i plast. Och det är ju jättebra att alla gamla navkapslar kommer till användning... Fler smakfullheter finns på picasa.

*Nej, ironin är inte död. Ännu. Även riktiga julpyntsfundamentalister tode bli något överväldigade av detta. I ärlighetens namn ska dock tilläggas att det inte riktigt är representativt för Baltimore som helhet.

**Tänkte faktiskt att så länge batteriet håller någorlunda får den gamla kameran kanske följa med ut till en del ställen där man skulle vilja fota men inte törs ha med sig sin enda kamera pga rånrisken. Fast det är nog bara det sämsta objektivet som får följa med, sådana är ju inte heller gratis.

Hur man går på is

Dagens "Today's Announcements" innehöll en godbit utöver det vanliga. Nämligen den bestämda uppmaningen att alla med någon slags Hopkins-anknytning skulle läsa dokumentet "Winter safety tips" så att vi kunde få oss till livs några olika bra-att-veta-saker om hur man undviker att (för)frysa och framför allt om hur man tar sig fram på snö och is. Bland annat förespråkas, något oväntat, användandet av galoscher, underkläder av polypropylen(!) samt solglasögon. (Fast galoscher och solglasögon verkar kunna få vara av andra material...)

Litet smakprov kommer här:

• When walking on an icy or snow-covered walkway, take short steps and walk at a slower pace so you can react quickly to a change in traction.

• When walking on a sidewalk which has not been cleared and you must walk in the street, walk against the traffic and as close to the curb as you can.
  

• Select proper clothing for cold, wet, and windy conditions.

Det humoristiska med detta är att det faktiskt brukar snöa i Baltimore varje vinter. Vi pratar trots allt inte om något ställe som får snö i genomsnitt en gång vart 30:e år där det kanske är motiverat att tipsa folk om hur man går på snö...

Julstämning? Nja...

Julstämning? Nja... Ute öser regnet ner (fast det haglar inte längre och det är en bra sak), lägenheten är inte precis julstädad och att det var 20 grader varmt häromdagen hjälper inte heller. Men imorgon blir det nog ändring på den saken, för då är det dags för den årliga julfesten i Meyerlab. Förra året var temat kinesiskt, men i år blir det svenskt dito. (För övrigt något som A. bestämde redan i november förra året... Sa jag att hon gärna planerar i förväg? Långt i förväg?) Jag avsmakar glöggen medan detta skrivs, för övrigt.

På menyn står, förutom glögg och pepparkakor bland annat
- julskinka (att den serveras kall tycker de är mycket märkligt, för att inte tala om påfundet att griljera den)
- ägghalvor
- sill (här finns en stark misstanke bland både svenskar och amerikaner att endast två personer kommar att uppskatta senapssill, löksill och vitlökssill... )
- Janssons frestelse (de amerikanska kollegorna är mycket övertygade om att detta är den enklaste rätten att fixa, och varje gång jag eller P. säger att det faktiskt är en konst att göra en riktigt bra Janssons frestelse så fnyser de lite föraktfullt och mumlar något om potatis, grädde och hur svårt kan det vara...)
- ost, och knäckebröd
- köttbullar

Och diverse annat. Som ni ser tycks alla grönsaker helt ha försvunnit från menyn. På något sätt antagligen symptomatiskt*. Svenskt julbord the American way liksom.


*Inte för att jag kommer att sakna brysselkålen så där särdeles mycket, men i alla fall...

Saker man pratar om...

...med människor som kommer från Detroit: Bailouts för amerikansk bilindustri. (Det är nog inte jätteroligt när hela familjen har sin försörjning från nämnda insdustri.)

...med andra svenskar i USA: bristen på saffransinnehållande bakverk i USA (samtalsämne vars popularitet har en mycket hög topp i december och inte är särskilt ofta förekommande resten av året).

För övrigt kan man notera att Detroit har massor med bilindustri och är en riktigt farlig stad (farligare än Baltimore enligt officiell statistik). Göteborgstrakten har också massor med bilindustri och (om man ska döma av nyhetsrapporteringen) verkar jobba hårt på att bli ett rätt farligt ställe. (Dock med svenska mått mätt förstås...)

Thanksgiving - eller finns det svenskt kaffe på hotellet...

Förra torsdagen inföll den kanske amerikanskaste av alla högtider - Thanksgiving. Konceptet går i stort sett ut på att man 1) är ledig fyra dagar i sträck, 2) äter löjligt stora mängder mat* i familjens och/eller glada vänners lag på torsdagen (det är också ganska vanligt att det konsumeras stora mängder alkoholhaltiga drycker) och 3) att man ägnar fredagen åt att antingen vara a) bakfull eller att b) shoppa (Black Friday sales är en riktigt stor grej**) eller båda samtidigt.

Själv spenderade jag årets Thanksgiving i Ohio. Worthington närmare bestämt. Och om man nu inte hört talas om denna metropol så är det inte så konstigt - det är inte så väldans stort och Ohio är kanske inte delstaten där det händer... För att ta sig dit måste man ta sig över bergen, vilket ledde till att även jag fick uppleva lite vinterväder, eftersom jag för ovanlighetens skull körde bil. Det gjorde ju också att jag fick möjlighet att utnyttja min nyaste leksak (som faktiskt inte är kamerarelaterad) - gps:en.


Att valet föll på Ohio beror på det enkla faktum att jag genom att åka dit fick umgås med fd kollegan A och hennes familj, och som en extra bonus då också kunde plocka upp en del av livets nödvändigheter som hon haft goda smaken att transportera över den stora pölen, för min skull. (Dessa nödvändigheter inkluderade svensk choklad, lakrits, glöggkryddor och alldeles äkta svenskrostat kaffe!) Dessutom innebär besök i Ohio att man får umgås med den här krabaten... Det bör dock påpekas att stillsamheten på dessa bilder inte alls avspeglar någon slags normaltillstånd vad gäller aktivitetsgrad.



Förresten kan alla jul- och adventsfundamentalister där hemma var lugna, vi drack glögg, och åt pepparkakor också. Och om ni inte visste det så kan jag meddela att efter Thanksgiving så vidtar julen, mer eller mindre omedelbart. Vilket betyder att jag tvingades lyssna till julsånger hela vägen hem, eftersom de enda radiokanaler som gick att få in spelade just julmusik. Och tro mig när jag säger att det finns en gräns för hur många gånger på en dag man kan höra "Jingle Bells" och "Come let us adore him" utan att få bestående men av det.

Dessutom känner jag det påkallat att utfärda en varning. Budweiser, detta så kallade ölmärke, har ganska nyligen lanserat en sort som de kallar "American ale". Om denna kan man säga att den har fler likheter med öl än vanlig Budweiser, men att det egentligen inte betyder något alls. Om det är ale ni är ute efter, välj en annan... Det finns faktiskt god amerikansk öl, men den är vanligen inte förknippad med budweiser.


*Kalkon; ugnsstekt, friterad, kokad, klubbad, fylld, ofylld, tofu osv i enorma mängder, cranberries, potatismos i alla möjliga former (på vanlig potatis och sötpotatis), gröna bönor, stuffing, pumpapajer så långt ögat når etc etc etc...

*Många köpcenter slår upp portarna redan vid fyra-fem snåret på morgonen, och har speciella erbjudanden som bara gäller fram till lunch eller så. Och många köper en stor andel av sina julklappar denna dag.

Råa grönsaker

Jag har ju tidigare klagat på bristen på frukt till försäljning på våra cafeer på campus. Det är fortfarande lika illa ställt med den saken, men däremot har ett av dem på senare tid börjat sälja råa grönsaker (med dip förstås). Råa babymorötter (brukar vara ca 7 st), råa selleribitar (brukar vara 4-5 st) och så, som pricken över i (?), en pytteliten bit rå broccoli är vad som brukar finnas i dessa förpackningar.

Råa morötter har jag inga problem med. Och även om selleri inte är min bästa grönsak så gör den sig absolut bättre rå än tillagad. Men rå broccoli? (Det är för övrigt ovanligt med salladsbuffer, men hittar man en kan man utgå från att det finns rå broccoli att tillgå i densamma).

Om ni inte testat att rå broccoli föreslår jag att ni låter bli. Det är nämligen inte någon särskild smaksensation man får uppleva när man tuggar på det. Till skillnad från tex rå blomkål som är krispigt och gott så är rå broccoli mest bara segt och trist. (Ja, jag vet att blomkål och broccoli är typ samma sak men jag kan meddela att i rå version är det inte bara färgen utan också krispigheten och smaken som skiljer.)

Happy Halloween

Jaha, Happy Halloween dårå. Hoppas att det inte snöar för mycket på er i Sverige. Här har vi idag mest varit fokuserade på "vår" Halloweendoor. Domarna lär visst dyka upp om en dryg timme, men här bjuds det till beskådan redan nu.



De små skeletten föreställer våra förstaårsdoktorander, i ett trevligt torr-isbad...



De stora skeletten är vi som varit här ett tag, och ska vara här ett tag till... Observera ormen i ögat (det skulle egentligen varit en laser, men säkerhetsaspekten omöjliggjorde det.)



Benhögarna är de som är på väg ut - tom skelett bryts ner till slut...


Vem pumpadöden föreställer får man lista ut själv....

Vad som inte syns mycket av bilderna är de fantastiska gravstenstexterna. Tex "Back in the ground state" och "Finally his excited state decayed" (för oss som håller på med exciterade tillstånd), "Maximizing his entropy" liksom "He finally (spin)-crossed over" och "Finally reached thermal equilibrium" för att ta några exempel.

Och Nej, vi har nog aldrig påstått att vi inte är keminördar.

Anslag

Jag har sett en del intressanta anslag på senare tid. De har förekommit på papper eller varit av mer permanent karaktär (skrivet på en kyrkovägg) eller varit elektroniska.

Min nuvarande pappersfavorit:
#"5/4 of all students don't understand fractions" -flyers har synts överallt på Hopkins de senaste dagarna. Inte alla studenter har förstått alla delar av budskapet på de här anslagen, om jag säger så...

En annan favvo, av den permanenta sorten:
#"Excercise daily. Walk with Lord!" Jag har eller aldrig fått klart för mig om det är meningen att man ska promenerar på egen hand medan man konverserar honom däruppe, eller om det är organiserat promenerande i grupp och om det i så fall finns någon företrädare för the Lord himself med i promenadgruppen.

I den elektroniska kategorin måste jag nämna följande som dök upp i gårdagens "today's announcements" för Hopkinsanställda
#"WorkLife Programs presents: How to Be Generous During the Holidays Without Going into Debt, 12 noon to 1 p.m., Tuesday, Oct. 28, on the Homewood campus". Nu vet jag ju förstås inte vad de tänker säga under den där timmen, men jag tror att själva huvudbuskapet borde kunna formuleras lite snabbare än så. Typ handla inte för mer pengar än du har...

"We had a bubble"

Jag var och shoppade lite i söndags.* Och ur högtalarna i en butik strömmade vagt bekant musik. Sångarens röst kändes så välkänd, men ändå oplacerbar. Det var först när personalen kommenterade till varandra att de aldrig någonsin hade hört det där förut (och de verkade inte särskilt ledsna för det) som jag fick en insikt. Det var, the Ark. En låt jag inte hört förut, men det var garanterat Ola Salo som sjöng, och det var deras väldigt typiska sound.

Som om inte detta var nog, så vaknar jag på måndag morgon av att radion går igång och jag hör en välbekant röst, med garanterat skånsk-svensk brytning på NPR. Någon nitisk journalist på NPR hade visst uppptäckt att Sverige hade sin egen (lyckade) bailout i början på nittiotalet, och har letat upp den ansvariga ministern för en intervju. Att höra Bo Lundgren förklara orsaken till den svenska 90-talsfinanskrisen med orden "We had a bubble" var humor på sitt eget lilla sätt.


*Jenny, Emelia: Det tog sin tid, men nu tror jag att alla saker ni tyckte att att jag borde köpt redan i Lidköping i somras är inköpta... Nu ska jag väl bara öva också, och det är ju den riktigt svåra biten :-)

Ur led är tiden

Ur led är tiden. Det måste den vara, det är den enda rimliga förklaringen till att det som jag nu ska berätta om, har kunnat hända. En del av er kommer nog att finna det här avslöjandet lätt chockerande. (Jag gör det själv, så det är inte så konstigt.) Så sitt för all del bekvämt medan ni läser detta. Jag vill ju inte gärna att ni slår er när ni svimmar.

Nå, som ju alla vet så är ju en gång ingen gång. Och två gånger är alltså fortfarande bara en gång fast vid två olika tillfällen. Men, till och med jag måste inse att när det har hänt tre gånger så kan man inte längre förneka det. Det är bara att erkänna faktum (samt fundera på exakt hur galen man har blivit).

Och även om jag kan skylla det på intensiv övertalning från kollegorna J, A och S, så har jag ju likväl gjort det. Och kommer dessutom antagligen att göra det igen. Och det värsta av allt - jag tycker faktiskt inte alls att det är så outhärdligt trist och fånigt som jag alltid, mycket bestämt, har hävdat att det är.

Det hela handlar om fotboll. (Alltså inte amerikansk fotboll, utan vanlig fotboll. Den som kallas soccer på amerikanska.) Visserligen inomhusfotboll, men likväl fotboll. (Fast, tack och lov, utan offsideregel). Ja, så härmed blir det alltså offentligt (och för er som inte känner mig jätteväl, var medvetna om att det ni nu läser kan betraktas som en slags milstolpe i mitt liv).

Jag har spelat fotboll.
Jag kommer antagligen att göra det igen.
Och.
Jag tycker faktiskt att det är lite roligt.* Fast jag inleder varje match med att säga "I can't really believe that I'm doing this."

Tja, om ni undrar så kan jag berätta att jag är inte precis är en naturbegåvning när det gäller att hantera en boll med fötterna, men än så länge går i alla fall utvecklingskurvan skarpt uppåt. Fast jag räknar kallt med att den planar ut ganska snart...

Jag vet inte om det är bra eller dåligt att ingen i laget riktigt vill tro på att jag inte alls har spelat fotboll förut**. Men de är i alla fall väldigt uppmuntrande. Och, jag har inte orsakat några av motståndarlagens mål. Och jag har avstyrt ett och annat av deras målgörarförsök också. Och jag har inte, som snubben i söndags, reflexmässigt fångat bollen med händerna heller. Däremot förhåller jag mig seriöst tveksam till påståendet att jag skulle ha "good instincts" för den där verksamheten...

Ja, nu vet ni. Bekymrade kommentarer om mitt mentala hälsotillstånd emottages i kommentarsfältet, på skype, googletalk eller via e-post.


*Jag vet inte om det borde oroa mig mest att jag tycker att det är roligt (jag har trots allt under många år hävdat att detta är en av de absolut tråkigaste och fånigaste sporterna som alls existerar) eller att jag erkänner att jag kanske haft fel på den här punkten...

**Innan jag kom hit tror jag att jag eventuellt hade befunnit mig på en fotbollsplan, tillhörande ett lag, där det pågick fotbollspel en gång i mitt liv. Jag har vaga minnen av att detta kan ha inträffat på någon idrottslektion under mellanstadiet. Det är förstås mycket tveksamt om det alls kan klassas som spel, med tanke på att den gängse regeln för alla bollsporter som utövades i min mellanstadieklass var "passa aldrig, whatsoever, till en tjej".

Att känna sig som en kommunist.

Den allra första presidentvalsdebatten hölls i fredags kväll. Den skulle egentligen handla om utrikespolitik, men givet det som händer på finansmarknaden just nu var det förstås ganska mycket ekonomi också. Det tog ca tre minuter innan begreppet "main street vs wall street" var lätt utslitet. Och då ska man ändå veta att det har klagats i mängder på att ingen brydde sig om att nämna medelklassen under den här debatten.

Hur som helst var det rätt intressant att se det hela tillsammans med ett gäng amerikaner. Särskilt som samtliga av dem påstår sig ligga till vänster i politiken, somliga tom så långt till vänster att de tycker att de egentligen inte hör hemma i demokraterna. Likväl (även om de vägrar fatta det) så står de oftast långt till höger om mig, och nästan alla andra svenskar också.* Samtliga var alltså pro Obama. Vilket medför att de anser att exakt allt McCain säger är fel, oavsett vad det är han säger. (Alltså även om det är samma sak som man själv påstod att man tyckte tidigare samma dag.) Och att exakt allt Obama säger är rätt**. Med tanke på hur ofta en ordinär centerpartist inte gillar det centerpartiets företrädare säger i en valdebatt är detta en, låt oss kalla den intressant, skillnad.

Och så är det det här med utrikespolitiken då. I just det vardagsrum där jag befann mig gjordes en enorm sak av skillnaden mellan kandidaterna i det här avseendet. Samtliga, även de som själva aldrig varit utanför USA:s gränser, kände sig lämpade att göra narr av Sarah Palins förvisso mycket begränsade utrikeserfarenheter samt göra tvärsäkra uttalanden om hur viktigt det är för USA:s rykte i världen att USA väljer Obama i november. I egenskap av enda utlänning i rummet var det tydligen meningen att jag skulle bekräfta detta påstående. Inte alla uppskattade det faktum att jag inte alls gjorde det.

Saken är den, att det de inte förstår, är att för många av de människor som inte gillar USA så är problemet inte alls vem som är president i det här landet, utan att USA är, och vill fortsätta vara, den enda supermakten i världen. Det som i amerikanernas ögon uppfattas som enorma differenser mellan de båda kandidaterna blir i yttervärldens ögon inte till några större skillnader eftersom både McCain och Obama vill, och säger rent ut, att USA ska fortsätta vara den ledande makten i världen. Detta mitt påpekande ledde till en del höjda ögonbryn och en och annan kommentar om att "men vi måste ju vara det..."***. Den enda som fullt ut förstod min poäng var K, men så har hon också bott ett tag i Europa.

Det hela var mycket intressant, inte så mycket för debattens skull som var rätt trist (ingen av dem är några lysande debattörer) utan för upplevelsen att höra spontana kommentarer om det hela. Det var, för en utomstående betraktare, rätt uppenbart att många i rummet egentligen inte lägger sin röst för något, utan emot något. Och med tanke på det i Sverige kan vara ganskt svårt att få människor att engagera sig och arbeta för något så är det intressant att flera av dem som är mer mot McCain än för Obama ändå deltar i Obamakampanjens arbete.


*Det ska bli mycket intressant att höra vad J och R har att säga om Sverige när de har bott där något år - för tillfället är de övertygade om att det måste vara det sociala paradiset på jorden, enbart på grund av det svenska skattetrycket. Jag är, med tanke på deras åsikter, ganska övertygad om att de kommer att ha vissa invändningar mot hur det fungerar i Sverige när de har upplevt det i verkligheten... Och som en annan svensk (moderat) påpekade häromdagen "ibland när man diskuterar politik med amerikaner så känner man sig verkligen som en kommunist, även om de påstår att deras åsikter ligger till vänster". I detta kan jag bara instämma även om jag i Sverige oftast blir kallad för sådant som nyliberal eller libertarian...

**Fast i ärlighetens namn ska det erkännas att en, säger en, person, faktiskt påpekade att Obamas (skit)snack om clean-coal technology är just bullshit. Men det var det enda undantaget.

***I princip håller jag ju med, jag ser hellre att USA är världsledande än att Ryssland eller Kina skaffar sig sådana ambitioner.

Dagens citat

Kollegan J2, (inte J1 som snart lämnar Meyerlab och flyttar till Sverige i mars) yttade i morse apropå sitt ultimate frisbee-team och deras bristande miljövänlighet.

"If you're gonna smoke marijuana, you have to pick up trash. That's the way it works"

Jag kände mig väldigt, väldigt svensk, och väldigt, väldigt ordentlig... Jag är dessutom inte övertygad om logiken i det hela, men det är en annan historia.

Tvåspråkig eller nollspråkig?

Jag hade en, språkligt sett, ganska bisarr konversation idag. Med en annan svensk, (nåja, skåning i alla fall) som har hållit till USA bra mycket längre än jag. Så, vi pratade förstås svenska med varandra. Men hela tiden ramlar det in engelska ord i samtalet bara för att man inte kommer på vad det heter på svenska. När det motsatta händer, att man inte kommer på ett ord på engelska, så känns det ändå inte så konstigt - det är ju trots allt ganska självklart att svenskan är mitt förstaspråk.

Jag trodde att det var meningen att man skulle bli tvåspråkig (det är förresten en ganska konstig ordkonstruktion), inte att det skulle sluta med att man inte kan uttrycka sig ordentligt på svenska... Extra irriterande för oss som råkar gilla saker som korrekt grammatik och språkanvändning.

Labor Day

Idag är det första måndagen i september, vilket betyder att det är Labor Day. Helgdag med andra ord. En av alla helgdagar här som liksom inte alls betyder något för en. Det är märkligt det där, ledig som ledig, skulle man ju kunna tycka. (Åh oroa er inte, jag kommer säkert sakna Thanksgiving- och Labor Day-ledigt när jag kommer tillbaka till Sverige.) I praktiken betyder det att alla myndigheter, banker etc är stängda och att att arbetsstyrkan på jobbet är ungefär halverad idag. Själv tänker jag göra någon slags kompromiss och jobba hemifrån.

Och jo, förresten. Somliga magsura Sverigebaserade bloggar menar att demokraterna som parti skulle "jubla" över att orkanen Gustav snart sveper in över gulfkusten och har potential att skapa minst lika mycket förödelse i Nwe Orleans som orkanen Katrina gjorde för tre år sedan.

Och jodå, det finns några stolpskott som kläckt ur sig helt bisarra dumheter om saken, bland annat Michael Moore. Men att antyda att detta är demokraternas officiella hållning är bara dumheter och förolämpande mot alla dem som just nu, i likhet med mig, är oroade över de människor vi känner som bor i området.