Typiskt roliga arbetsaktiviteter:
#Linjera Tsunami.* (Innehar numera det inofficiella avdelningsrekordet i uteffekt. Kollegan hävdar envist att det inte är en tävling. Förstår inte hur han menar...)
#Linjerat Spitfire.* Inte så svårt som man kan tro.
#Få autokorrelatorn upplinjerad och fungerande så att man äntligen kan veta om pulsen är OK innan den går in i OPAn.
#Skicka in VR**-ansökan.
#Få postdoc-artikel accepterad.
Typiskt bra kvällsaktiviteter:
#Att inte behöva skriva VR**-ansökan
#Att återuppleva hur det känns att andas genom näsan. Har bestämt att jag är frisk imorgon.
*Skall medges att detta är avdelningen "mycket roligare när man får göra det under överinseende av fantastisk lasertekniker*** som kan ge små tips och tricks som inte framgår av någon manual.
**VR=Vetenskapsrådet
***Dock oklart hur samma lasertekniker överlever att dricka institutionskaffet också efter att det kallnat.
Showing posts with label forskning. Show all posts
Showing posts with label forskning. Show all posts
Wednesday, April 13, 2011
Monday, February 21, 2011
Kemist=bristyrke?
Gårdagens GP, Jobb & studier-delen, menade sig ha hittat en "stor efterfrågan på kemister". Påståendet visade sig vara ungefär lika väl underbyggt som alla andra i samma riktning jag sett sedan jag gick på gymnasiet (vilket lär ha inträffat någon gång under yngre bronsåldern), det vill säga, egentligen inte alls. I texten kan man läsa följande: "Det råder brist på högutbildade kemister i Sverige samtidigt som antalet kemikalier i samhället blir fler, enligt kemiindustrin. ... Utsikterna till jobb är goda om man är högutbildad kemist och det är gott om studieplatser på universitetet."
Det där låter lite som undersökningarna som konstaterar att disputerade naturvetare i stor utsträckning har jobb några år efter examen. Att högutbildade kemister, och disputerade naturvetare, såsmåningom skaffar sig jobb betyder, tyvärr, inte att efterfrågan på deras kompetens är stor. (Eller att de arbetar med det som de utbildade sig till.*) Även om den borde vara det. För jag håller helt med om att naturvetarnas kompetens borde vara mer efterfrågad än den är, men jag får erkänna att jag (och de flesta naturvetare jag känner) aldrig upplevt att det skulle ha varit något enormt sug efter oss på arbetsmarknaden, varken i goda eller dåliga tider.
Slutsats? Att det är lite lågt ställda mål att vara nöjd med att folk som utbildat sig en 20 år eller så alls har ett jobb, och att det där med kemist som bristyrke snarare är önsketänkande än fakta.
*Detta måste ju inte alls vara dåligt, om människor har valt det, och gillar det. Och på sikt kan det kanske tom vara bra, eftersom fler naturvetare på fler positioner på alla delar av arbetsmarknaden kan öka förståelsen för vad vi kan och är bra på.
Det där låter lite som undersökningarna som konstaterar att disputerade naturvetare i stor utsträckning har jobb några år efter examen. Att högutbildade kemister, och disputerade naturvetare, såsmåningom skaffar sig jobb betyder, tyvärr, inte att efterfrågan på deras kompetens är stor. (Eller att de arbetar med det som de utbildade sig till.*) Även om den borde vara det. För jag håller helt med om att naturvetarnas kompetens borde vara mer efterfrågad än den är, men jag får erkänna att jag (och de flesta naturvetare jag känner) aldrig upplevt att det skulle ha varit något enormt sug efter oss på arbetsmarknaden, varken i goda eller dåliga tider.
Slutsats? Att det är lite lågt ställda mål att vara nöjd med att folk som utbildat sig en 20 år eller så alls har ett jobb, och att det där med kemist som bristyrke snarare är önsketänkande än fakta.
*Detta måste ju inte alls vara dåligt, om människor har valt det, och gillar det. Och på sikt kan det kanske tom vara bra, eftersom fler naturvetare på fler positioner på alla delar av arbetsmarknaden kan öka förståelsen för vad vi kan och är bra på.
Friday, February 04, 2011
Fräscht. Verkligen.
Jag var på ett seminarium om jämställdhet i högskolan häromdagen. Eller, ett bättre namn hade kanske varit Forum för dåliga bortförklaringar.
Detta ledde till att jag kände mig tvungen att kontrollera vad det faktiskt står officiella jämställdhetsdokument. Det var inte det mest begåvade jag gjort på sistone...
Låt mig citera, ur det som kallas "Ny inriktning för jämställdhetsarbete". (Notera att kursiveringarna i texten nedan är mina.)
"Arbete för jämställdhet på Chalmers ska vila på tre grundläggande antaganden:
Detta ledde till att jag kände mig tvungen att kontrollera vad det faktiskt står officiella jämställdhetsdokument. Det var inte det mest begåvade jag gjort på sistone...
Låt mig citera, ur det som kallas "Ny inriktning för jämställdhetsarbete". (Notera att kursiveringarna i texten nedan är mina.)
"Arbete för jämställdhet på Chalmers ska vila på tre grundläggande antaganden:
- att det inte finns skillnader mellan kvinnor och män avseende begåvning inom natur- och teknikvetenskap [1].
Det finns olika försök att förklara den ojämna könsfördelningen inom naturvetenskap och teknik. En förklaring handlar om biologiska skillnader mellan könen som kommer till uttryck i könsberoende begåvningsprofiler. I en studie från 2006, där man utifrån en bas på 7 miljoner individer sökte skillnader mellan könen avseende bland annat matematisk, verbal och spatial förmåga samt ledarskap, självkänsla och förmåga att handskas med datorer, blev skillnaden mellan könen liten. I den nya policyn lämnas därför biologiska förklaringar åt sidan. Om en ny studie av samma storlek kommer till andra slutsatser får naturligtvis denna hållning omprövas."
Tuesday, December 07, 2010
Gamla forskningsartiklar: Man kan inte inte gilla dem
Språket var inte så konformistiskt på den tiden (1983) som det är nu...
"The occasion of this issue in memory of Henry Eyring, to whom
all physical chemists and many others owe so much, provides
us with an opportunity to make a serious start on
putting the theory into some perspective."
Min kursivering. (Ja, jag vet att det är en dubbelnegation i titeln. Det var meningen så.)
"The occasion of this issue in memory of Henry Eyring, to whom
all physical chemists and many others owe so much, provides
us with an opportunity to make a serious start on
putting the theory into some perspective."
Min kursivering. (Ja, jag vet att det är en dubbelnegation i titeln. Det var meningen så.)
Thursday, October 07, 2010
Så var det förr...
Jag läser gamla artiklar och noterar att det har hänt en del de senaste 40 åren eller så. Här ett citat från Chemical Physics Letters, 1973:
"The output of the photomultiplier was displayed on a Tektronix 535A oscilloscope and photographed"
"The output of the photomultiplier was displayed on a Tektronix 535A oscilloscope and photographed"
Saturday, October 02, 2010
Nobelprisspekulationer
Nästa vecka presenteras årets Nobelpristagare och det är således dags att spekulera lite. Somliga andra har ju redan gjort det vad beträffar fysikpriset så jag håller mig till kemipriset. Eller ska man kanske kalla det biologipriset? Jag kommer garanterat inte att gissa rätt om man gör som man brukar och ger priset till en biolog/medicinare, men man måste ju hålla bitterheten stången och följaktligen kommer jag bara att gissa "riktiga" kemipris. (Och hoppas att slagsidan mot biovetenskaper i nobelkommitten för kemi kanske någon gång förändras...) Nå, till gissningarna.
#Harry B. Gray för hans studier av elektrontransport i DNA och proteiner. Skulle han få det delar han det sannolikt med ett par andra personer, kanske Jackie Barton och Gary Schuster, eller någon av alla de andra som gjort signifikanta upptäckter i det här fältet. Å andra sidan har Harry & co varit segertippade förr och ändå inte nått hela vägen dit, så kanske är det att hoppas lite mycket. Den vanliga invändningen är också bristen på direkt praktisk tillämpning
#Michael Grätzel för färgämnessensiterade solceller, baserade på billiga halvledarmaterial och metallorganiska färgämnen som inte måste vara extremt rena. Dylika solceller är numera kommersialiserade om än i liten skala, och man borde alltså inte kunna hävda att de inte har praktisk tillämpning. Å andra sidan görs fortfarande forskning med stor potential* i fältet, så kanske bedöms det som för tidigt. (Eller för obiologiskt...)
#Man skulle också kunna tänka sig att man vill premiera en-molekylstudier, och i så fall är nog 2008-års Wolfpristagare Allen J. Bard och William E. Moerner, och kanske också Richard N. Zare som alla gjort banbrytande forskning inom detta område.
#Molekylär elektronik skulle kunna vara ett annat fält som kunde vara värt ett pris. George M. Whitesides borde i så fall vara given, men får säkert i så fall dela det med ett par andra. Kanske Mark Ratner men många andra är också möjliga**. (Whitesides höll för övrigt ett oerhört underhållande föredrag på en av sommarens konferenser. Rubriken var något med elektrontransport, föredraget handlade dock mest om sannolikheten för haveri på marschhöjd med Airbus respektive Boeing (både i närvaro och frånvaro av åskväder).
Med det får det vara färdigspekulerat. Presentation av vinnaren/vinnarna sker på förmiddagen onsdag den 6:e oktober, det hela kan följas här, för den intresserade.
*pun intended.
**och jag är alldeles för lat för att göra en ordentlig litteratursökning så här på lördagskvällen och kolla vilka som var först ut här.
#Harry B. Gray för hans studier av elektrontransport i DNA och proteiner. Skulle han få det delar han det sannolikt med ett par andra personer, kanske Jackie Barton och Gary Schuster, eller någon av alla de andra som gjort signifikanta upptäckter i det här fältet. Å andra sidan har Harry & co varit segertippade förr och ändå inte nått hela vägen dit, så kanske är det att hoppas lite mycket. Den vanliga invändningen är också bristen på direkt praktisk tillämpning
#Michael Grätzel för färgämnessensiterade solceller, baserade på billiga halvledarmaterial och metallorganiska färgämnen som inte måste vara extremt rena. Dylika solceller är numera kommersialiserade om än i liten skala, och man borde alltså inte kunna hävda att de inte har praktisk tillämpning. Å andra sidan görs fortfarande forskning med stor potential* i fältet, så kanske bedöms det som för tidigt. (Eller för obiologiskt...)
#Man skulle också kunna tänka sig att man vill premiera en-molekylstudier, och i så fall är nog 2008-års Wolfpristagare Allen J. Bard och William E. Moerner, och kanske också Richard N. Zare som alla gjort banbrytande forskning inom detta område.
#Molekylär elektronik skulle kunna vara ett annat fält som kunde vara värt ett pris. George M. Whitesides borde i så fall vara given, men får säkert i så fall dela det med ett par andra. Kanske Mark Ratner men många andra är också möjliga**. (Whitesides höll för övrigt ett oerhört underhållande föredrag på en av sommarens konferenser. Rubriken var något med elektrontransport, föredraget handlade dock mest om sannolikheten för haveri på marschhöjd med Airbus respektive Boeing (både i närvaro och frånvaro av åskväder).
Med det får det vara färdigspekulerat. Presentation av vinnaren/vinnarna sker på förmiddagen onsdag den 6:e oktober, det hela kan följas här, för den intresserade.
*pun intended.
**och jag är alldeles för lat för att göra en ordentlig litteratursökning så här på lördagskvällen och kolla vilka som var först ut här.
Tuesday, June 15, 2010
Problemlösning: Brutalitet
För en och en halv vecka sen började en ack så viktig liten pryl i laserlabbet trilskas. Ordentligt. (För femtosekundslasernördar: en av delaylinjerna.)
Därför har de senaste arbetsdagarna (förutom de i Lund då) bestått av ganska stora mängder irriterat muttrande (och i ärlighetens namn också en och annan frustrationsinducerad svordom) medan vi felsökt.
Processen har förstås inneburit alla de vanliga testen, dvs att starta om allting på kontrollerat sätt. Det ledde inte till minsta framgång. Att brutalbryta strömmen till kontrollboxen däremot, det var något av ett framgångskoncept eftersom vi då faktiskt lyckades etablera envägskommunikation. Bara hälften kvar, typ.
Jag har spenderat löjligt mycket tid i sällskap med en voltmeter för att kolla att alla com-portar och pinouts funkar som de ska. (Det gjorde de, förstås.) Och jag har ökat på mina kunskaper om desamma med ca 300%. (Förvisso från en sorgligt låg startnivå.)
Vi har försökt men misslyckats med att installera om diverse styr- och diagnosprogram och chefen har fällt det redan klassiska uttalandet "Jag förstår att det här är svårt för er som väl knappt aldrig sett ett dos-program i hela era liv".*
Min privata skypebaserade elektronik/dator/laser-support har bistått med mängder av glada tillrop och ett och annat begripligt råd, och en hel del som säkert var utmärkta men som jag inte begrep... Jag har ångrat mycket bittert att jag aldrig lärt mig mer om elektronik....
...men å andra sidan visade det sig till slut att det förstås bara hade varit bortkastad tid. För det som till sist löste problemet var 1) en patch som gjorde att vi kunde köra testprogrammet med Windows XP och 2) att brutalrycka ur en annan kabel, som ingen hade tänkt på att man kunde rycka ur, och vips så hade vi, om än något svajig och inte helt felfri, tvåvägskommunikation igen. Ni kan ju hålla tummarna för att den här hightech-lösningen håller hela veckan ut...
*Samma chef som, förvisso i ett annat sammanhang, också föreslagit mig och doktoranden J att "ni som är unga kan väl leta upp nån femtosekundscommunity på nätet, det måste väl finnas massor av såna, där ni kan chatta lite med folk, det kan vi säkert lära oss något bra av"
Därför har de senaste arbetsdagarna (förutom de i Lund då) bestått av ganska stora mängder irriterat muttrande (och i ärlighetens namn också en och annan frustrationsinducerad svordom) medan vi felsökt.
Processen har förstås inneburit alla de vanliga testen, dvs att starta om allting på kontrollerat sätt. Det ledde inte till minsta framgång. Att brutalbryta strömmen till kontrollboxen däremot, det var något av ett framgångskoncept eftersom vi då faktiskt lyckades etablera envägskommunikation. Bara hälften kvar, typ.
Jag har spenderat löjligt mycket tid i sällskap med en voltmeter för att kolla att alla com-portar och pinouts funkar som de ska. (Det gjorde de, förstås.) Och jag har ökat på mina kunskaper om desamma med ca 300%. (Förvisso från en sorgligt låg startnivå.)
Vi har försökt men misslyckats med att installera om diverse styr- och diagnosprogram och chefen har fällt det redan klassiska uttalandet "Jag förstår att det här är svårt för er som väl knappt aldrig sett ett dos-program i hela era liv".*
Min privata skypebaserade elektronik/dator/laser-support har bistått med mängder av glada tillrop och ett och annat begripligt råd, och en hel del som säkert var utmärkta men som jag inte begrep... Jag har ångrat mycket bittert att jag aldrig lärt mig mer om elektronik....
...men å andra sidan visade det sig till slut att det förstås bara hade varit bortkastad tid. För det som till sist löste problemet var 1) en patch som gjorde att vi kunde köra testprogrammet med Windows XP och 2) att brutalrycka ur en annan kabel, som ingen hade tänkt på att man kunde rycka ur, och vips så hade vi, om än något svajig och inte helt felfri, tvåvägskommunikation igen. Ni kan ju hålla tummarna för att den här hightech-lösningen håller hela veckan ut...
*Samma chef som, förvisso i ett annat sammanhang, också föreslagit mig och doktoranden J att "ni som är unga kan väl leta upp nån femtosekundscommunity på nätet, det måste väl finnas massor av såna, där ni kan chatta lite med folk, det kan vi säkert lära oss något bra av"
Sunday, June 13, 2010
Double-blind peer review II
Det kom en kommentar till förra bloggposten om peer review. Den löd så här:
"Halv-anonym manuskript-granskning vore bättre.
Det stora problemet är inte att nybakade forskare har svårare att publicera när de inte har en etablerad forskare bland författarna, det stora problemet är att så många etablerade forskare släpper igenom skitforskning. Om man som granskare säger ja till ett manuskript skall man ta ansvaret för det och låta sitt namn tryckas i artikeln. Om man säger nej måste man få vara anonym annars får vi bara ja-sägare.
Jag väljer vara anonym av sagda skäl."
Jag håller delvis, men inte helt, med. Det ligger något i påståendet att en stor del av problemet ligger i att "skitforskning" släpps igenom. Men, jag tror att det problemet är snarare är grundat i att man ser ett namn man känner igen och tänker att om professor X är med, så måste det vara bra. Eller, och detta är ett nog egentligen ett mycket större problem, så är man inte alls medveten om att man tenderar att ge högre rankning till professor X och hans redan kända vänner och kollegor*. Unconscious bias alltså. (Ge mig gärna en vettig översättning till svenska.) Och det problemet kommer man aldrig att komma åt genom att låta granskarnas namn finnas med på publicerade artiklar.
Dessutom bör man nog ändra praxis för publicering om man alls vill införa detta. Eftersom det i slutänden är redaktören som avgör om en artikel ska publiceras eller inte så kan man ju föreställa sig att man inte skulle jubla över att se sitt namn på artiklar som man själv rekommenderade skulle refuseras.
*Här kan man tex jämföra med den forskning som visat att vi (män och kvinnor) tenderar att ranka meriter, rapporter etc lägre om vi tror att de åstadkommits av kvinnor, men högre om vi tror att upphovsmannen är av manligt kön.
"Halv-anonym manuskript-granskning vore bättre.
Det stora problemet är inte att nybakade forskare har svårare att publicera när de inte har en etablerad forskare bland författarna, det stora problemet är att så många etablerade forskare släpper igenom skitforskning. Om man som granskare säger ja till ett manuskript skall man ta ansvaret för det och låta sitt namn tryckas i artikeln. Om man säger nej måste man få vara anonym annars får vi bara ja-sägare.
Jag väljer vara anonym av sagda skäl."
Jag håller delvis, men inte helt, med. Det ligger något i påståendet att en stor del av problemet ligger i att "skitforskning" släpps igenom. Men, jag tror att det problemet är snarare är grundat i att man ser ett namn man känner igen och tänker att om professor X är med, så måste det vara bra. Eller, och detta är ett nog egentligen ett mycket större problem, så är man inte alls medveten om att man tenderar att ge högre rankning till professor X och hans redan kända vänner och kollegor*. Unconscious bias alltså. (Ge mig gärna en vettig översättning till svenska.) Och det problemet kommer man aldrig att komma åt genom att låta granskarnas namn finnas med på publicerade artiklar.
Dessutom bör man nog ändra praxis för publicering om man alls vill införa detta. Eftersom det i slutänden är redaktören som avgör om en artikel ska publiceras eller inte så kan man ju föreställa sig att man inte skulle jubla över att se sitt namn på artiklar som man själv rekommenderade skulle refuseras.
*Här kan man tex jämföra med den forskning som visat att vi (män och kvinnor) tenderar att ranka meriter, rapporter etc lägre om vi tror att de åstadkommits av kvinnor, men högre om vi tror att upphovsmannen är av manligt kön.
Saturday, June 12, 2010
Stolthet och fördom
Jag ägnade måndagen och tisdagen åt vad jag förutspådde skulle bli ett grupparbete av mellanstadiekaraktär. Vi, en doktorand och tre (i varierande grad) mer seniora forskare, skulle nämligen försöka få ihop ett manuskript under två dagars fokuserat arbete. Organiserat skrivande i grupp alltså... Jag medger att jag var mer än bara lite skeptisk till tilltaget innan vi började. (Det var tydligen SJ också eftersom de behagade ställa in mitt tåg till Lund på måndagsmorgonen*.)
De vetenskapliga diskussionerna blev synnerligen bra och givande (jag tror att folk i allmänhet diskuterar entropi alldeles för sällan...) men själva skrivandet hade klara drag av mellanstadiegrupparbeteskaraktär. Särskilt den onödigt långa diskussionen beträffande hur mycket ett stycke ska hänga ihop med nästa, och om det krävs en ny rubrik när styckena inte alls hänger ihop... Men med mycket kaffe och en ganska stor dos självbehärskning lyckades vi faktiskt få ihop en grundstomme till ett manus (utan att jag kände mig akut tvungen att lägga beslag på tangentbordet). Mina fördomar blev alltså endast delvis besannade. Dock betvivlar jag att jag kommer organisera liknande manuskriptskrivardagar igen, inom överskådlig framtid. Det är helt enkelt inte så effektivt.
Det var också både roligt och lite skrämmande att jag, mitt under diskussion, när doktoranden i sällskapet förde något synnerligen begåvat resonemang (dvs han höll med mig) plötsligt insåg att för inte så hemskt många år sen var jag lärare hans lärare på den första kemikurs han läste på Uppsala Universitet... Och det skrämde honom tydligen inte mer än att han senare, helt frivilligt, valde att göra sommarprojekt för mig (som resulterat i två artiklar). Och jo, jag inser att mitt bidrag till hans forskarkarriär är ganska marginellt, men ändå, en pytteliten del i det vill jag gärna ta åt mig...
För övrigt kan jag meddela att det är alldeles betagande vackert att åka tåg genom Halland och Skåne dessa tider på året. Mer än hundra nyanser av grönt.
*Detta ledde till att jag tvingades dela tåg med en halv gymnasieklass mellan Båstad och Helsingborg. Vi kan väl säga att det gjorde resan sociologiskt mer intressant,och att tant kände sig mycket nöjd med att inte vara 17 år längre.
De vetenskapliga diskussionerna blev synnerligen bra och givande (jag tror att folk i allmänhet diskuterar entropi alldeles för sällan...) men själva skrivandet hade klara drag av mellanstadiegrupparbeteskaraktär. Särskilt den onödigt långa diskussionen beträffande hur mycket ett stycke ska hänga ihop med nästa, och om det krävs en ny rubrik när styckena inte alls hänger ihop... Men med mycket kaffe och en ganska stor dos självbehärskning lyckades vi faktiskt få ihop en grundstomme till ett manus (utan att jag kände mig akut tvungen att lägga beslag på tangentbordet). Mina fördomar blev alltså endast delvis besannade. Dock betvivlar jag att jag kommer organisera liknande manuskriptskrivardagar igen, inom överskådlig framtid. Det är helt enkelt inte så effektivt.
Det var också både roligt och lite skrämmande att jag, mitt under diskussion, när doktoranden i sällskapet förde något synnerligen begåvat resonemang (dvs han höll med mig) plötsligt insåg att för inte så hemskt många år sen var jag lärare hans lärare på den första kemikurs han läste på Uppsala Universitet... Och det skrämde honom tydligen inte mer än att han senare, helt frivilligt, valde att göra sommarprojekt för mig (som resulterat i två artiklar). Och jo, jag inser att mitt bidrag till hans forskarkarriär är ganska marginellt, men ändå, en pytteliten del i det vill jag gärna ta åt mig...
För övrigt kan jag meddela att det är alldeles betagande vackert att åka tåg genom Halland och Skåne dessa tider på året. Mer än hundra nyanser av grönt.
*Detta ledde till att jag tvingades dela tåg med en halv gymnasieklass mellan Båstad och Helsingborg. Vi kan väl säga att det gjorde resan sociologiskt mer intressant,och att tant kände sig mycket nöjd med att inte vara 17 år längre.
Monday, May 31, 2010
News flash
Man kan nästan tänka sig att tycka att tro att detta borde ha varit känt ett längre tag... I alla fall vet jag några stycken som känt till det ett tag...
Det är tydligen svårt att göra akademisk karriär i Sverige.
Det är tydligen svårt att göra akademisk karriär i Sverige.
Friday, May 14, 2010
Double-blind peer review?
Vi fick just en vetenskaplig artikel accepterad. En rad till som kan strykas från "artiklar att publicera"-listan. Det tog sin tid dock, och bjöd på en del annorlunda varianter inom det så kallade peer review-systemet.
Vi skickade in artikeln första gången i december 2009. Det tog lång tid att få första omgången kommentarer. Detta är särskilt märkligt då det var uppenbart att reviewerna (ursäkta den förfärliga svengelskan) visserligen hade läst men knappast förstått. En av dem, den som var mest kritisk, föreslog "publish with minor revisions". Problemet var bara att han* inte föreslog några förändringar, alls. Däremot uttryckte han stark skepsis mot våra experimentella data. Den andra reviewern föreslog att vi skulle 1) publicera en längre artikel och 2) helst i annan tidskrift och gav samtidigt en lång lista på saker som, enligt hans mening, borde åtgärdas. När reviewerna inte är ense, eller kanske inte är så tydliga som man kunde önska, brukar ofta redaktören för tidskriften skicka med sina egna kommentarer (i slutänden är det alltid redaktören som fattar beslut om en artikel ska publiceras eller inte) och tala om vad han/hon tycker är viktigast, och vad man bör fokusera på. Så icke i detta fall.
Efter lite diskussioner inom författargruppen valde vi att försöka åtgärda de flesta av kommentarerna, och skicka tillbaka till samma tidskrift. I normala fall händer då följande: Redaktören skickar det reviderade manuskriptet till samma granskare som innan, som kollar förändringarna och skriver ett nytt omdöme: antingen anser de att det är publicerbart i nuvarande skick, eller att det inte alls ska publiceras i den aktuella tidskriften. Men tydligen tyckte vår redaktör att detta var ett förlegat förhållningssätt. Så istället skickade han manuskriptet till två nya reviewers. Och vi väntade, och väntade, och väntade. Slutligen kom kommentarerna tillbaka till oss. Igen utan någon som helst indikation från redaktören om hans prioriteringar. En av reviewerna var konstruktiv, fast eftersom han* inte förstått poängen varken med studien eller den aktuella tidskriften var det svårt att använda hans kommentarer på något vettigt sätt. Den andra reviewern känner sannolikt inte till konceptet "att vara konstruktiv", men har kompenserat detta genom att vara riktigt bra på förolämpningar istället. Man fick också en tydlig känsla av att han* helst ville fördröja publiceringen av dessa resultat med några månader till. F.d. chefen lackade ur litegrann** och skrev ett riktigt surt mail till redaktören ifråga, med resultatet att vi fick ett goddag yxskaft-svar tillbaka. Plus en bisats om att redaktören inte var expert inom området och därför var tvungen att lita på reviewerna. Märkligt då, kan man tycka, att redaktören ifråga på senare år publicerat en hel del inom området.
I det här läget bestämmer vi oss för att dra tillbaka manuskriptet och skicka det till en annan tidskrift. Tillsammans med alla tidigare review-kommentarer och alla våra kommentarer till desamma skickade vi in manuskriptet igen. 36 timmar senare får vi beskedet att vi 1) måste lägga till två referenser och 2) fixa till en del redaktionella saker och gör vi detta så kommer redaktören att "consider the manuscript for publication". Sagt och gjort. 48 h efter det kommer beskedet att redaktören väljer att publicera baserat på de tidigare review-kommentarerna och vår respons på dem. Ytterligare 36h senare hade vi fått våra "galley proofs" som det heter på forskningssvengelska. (Slutkorrektur är kanske ett bra svenskt ord för det?)
Nu är det inte särskilt synd om oss för den här hanteringen, de flesta forskare råkar ut för liknande saker då och då under karriären. Anledningarna till det är flera förstås - att en del människor helt enkelt är idioter, att andra inte gör sitt jobb så noggrant som man kunde önska, och ibland att vissa vill vara först med ett resultat. (I sanningens namn ska dock tilläggas att det ibland också går smidigt och man får konstruktiva och insiktsfulla review-kommentarer från första början.) I grund och botten finns många fördelar med peer review-systemet, men det finns också nackdelar. En av dem är att eftersom reviewerna vet vilka som har författat ett manuskript är det lätt att färgas av redan existerande uppfattningar om vem som är bra och inte är det, vem som "förtjänar" att publiceras i bra tidskrifter och vem som är en allvarlig konkurrent som man gärna vill hålla tillbaka lite. En annan är att eftersom författarna aldrig, svart på vitt, får veta vem som "review-at" är incitamenten för att hålla tillbaka otrevliga (icke konstruktiva) kommentarer små.
Själv tror jag att det som kallas för "double blind-review", dvs att reviewerna inte får veta vilka som författat manuskriptet, kan vara värt att pröva. Det finns förstås nackdelar med det också, inte minst att det i många fall går att gissa sig fram till vem som är sistaförfattare på en artikel (genom att kolla på stil, referenser och forskningsområde) och att incitamenten för att vara trevlig inte direkt ökar heller. Men å andra sidan kan man komma tillrätta med en del förutfattade meningar, som förstås existerar hos forskare, precis som hos alla andra människor, om vem som är bra och vem som inte är det.
*Teoretiskt sett kan det förstås ha varit en hon, men jag betvivlar det...
**Så mycket att jag var tvungen att föreslå att han kanske skulle sova en natt på saken innan han skickade vårt svar till editorn...
Vi skickade in artikeln första gången i december 2009. Det tog lång tid att få första omgången kommentarer. Detta är särskilt märkligt då det var uppenbart att reviewerna (ursäkta den förfärliga svengelskan) visserligen hade läst men knappast förstått. En av dem, den som var mest kritisk, föreslog "publish with minor revisions". Problemet var bara att han* inte föreslog några förändringar, alls. Däremot uttryckte han stark skepsis mot våra experimentella data. Den andra reviewern föreslog att vi skulle 1) publicera en längre artikel och 2) helst i annan tidskrift och gav samtidigt en lång lista på saker som, enligt hans mening, borde åtgärdas. När reviewerna inte är ense, eller kanske inte är så tydliga som man kunde önska, brukar ofta redaktören för tidskriften skicka med sina egna kommentarer (i slutänden är det alltid redaktören som fattar beslut om en artikel ska publiceras eller inte) och tala om vad han/hon tycker är viktigast, och vad man bör fokusera på. Så icke i detta fall.
Efter lite diskussioner inom författargruppen valde vi att försöka åtgärda de flesta av kommentarerna, och skicka tillbaka till samma tidskrift. I normala fall händer då följande: Redaktören skickar det reviderade manuskriptet till samma granskare som innan, som kollar förändringarna och skriver ett nytt omdöme: antingen anser de att det är publicerbart i nuvarande skick, eller att det inte alls ska publiceras i den aktuella tidskriften. Men tydligen tyckte vår redaktör att detta var ett förlegat förhållningssätt. Så istället skickade han manuskriptet till två nya reviewers. Och vi väntade, och väntade, och väntade. Slutligen kom kommentarerna tillbaka till oss. Igen utan någon som helst indikation från redaktören om hans prioriteringar. En av reviewerna var konstruktiv, fast eftersom han* inte förstått poängen varken med studien eller den aktuella tidskriften var det svårt att använda hans kommentarer på något vettigt sätt. Den andra reviewern känner sannolikt inte till konceptet "att vara konstruktiv", men har kompenserat detta genom att vara riktigt bra på förolämpningar istället. Man fick också en tydlig känsla av att han* helst ville fördröja publiceringen av dessa resultat med några månader till. F.d. chefen lackade ur litegrann** och skrev ett riktigt surt mail till redaktören ifråga, med resultatet att vi fick ett goddag yxskaft-svar tillbaka. Plus en bisats om att redaktören inte var expert inom området och därför var tvungen att lita på reviewerna. Märkligt då, kan man tycka, att redaktören ifråga på senare år publicerat en hel del inom området.
I det här läget bestämmer vi oss för att dra tillbaka manuskriptet och skicka det till en annan tidskrift. Tillsammans med alla tidigare review-kommentarer och alla våra kommentarer till desamma skickade vi in manuskriptet igen. 36 timmar senare får vi beskedet att vi 1) måste lägga till två referenser och 2) fixa till en del redaktionella saker och gör vi detta så kommer redaktören att "consider the manuscript for publication". Sagt och gjort. 48 h efter det kommer beskedet att redaktören väljer att publicera baserat på de tidigare review-kommentarerna och vår respons på dem. Ytterligare 36h senare hade vi fått våra "galley proofs" som det heter på forskningssvengelska. (Slutkorrektur är kanske ett bra svenskt ord för det?)
Nu är det inte särskilt synd om oss för den här hanteringen, de flesta forskare råkar ut för liknande saker då och då under karriären. Anledningarna till det är flera förstås - att en del människor helt enkelt är idioter, att andra inte gör sitt jobb så noggrant som man kunde önska, och ibland att vissa vill vara först med ett resultat. (I sanningens namn ska dock tilläggas att det ibland också går smidigt och man får konstruktiva och insiktsfulla review-kommentarer från första början.) I grund och botten finns många fördelar med peer review-systemet, men det finns också nackdelar. En av dem är att eftersom reviewerna vet vilka som har författat ett manuskript är det lätt att färgas av redan existerande uppfattningar om vem som är bra och inte är det, vem som "förtjänar" att publiceras i bra tidskrifter och vem som är en allvarlig konkurrent som man gärna vill hålla tillbaka lite. En annan är att eftersom författarna aldrig, svart på vitt, får veta vem som "review-at" är incitamenten för att hålla tillbaka otrevliga (icke konstruktiva) kommentarer små.
Själv tror jag att det som kallas för "double blind-review", dvs att reviewerna inte får veta vilka som författat manuskriptet, kan vara värt att pröva. Det finns förstås nackdelar med det också, inte minst att det i många fall går att gissa sig fram till vem som är sistaförfattare på en artikel (genom att kolla på stil, referenser och forskningsområde) och att incitamenten för att vara trevlig inte direkt ökar heller. Men å andra sidan kan man komma tillrätta med en del förutfattade meningar, som förstås existerar hos forskare, precis som hos alla andra människor, om vem som är bra och vem som inte är det.
*Teoretiskt sett kan det förstås ha varit en hon, men jag betvivlar det...
**Så mycket att jag var tvungen att föreslå att han kanske skulle sova en natt på saken innan han skickade vårt svar till editorn...
Tuesday, May 04, 2010
Gårdagen: Smart el, kinetisk energi och dialekter
Jag var inbjuden att tala lite grann om Grätzelsolceller på en liten workshop inom ramen för Chalmers "Smart el"-projekt igår. Solceller är en väldigt liten del av deras verksamhet, och det är alltid spännande att försöka presentera sitt ämne, på en kvart, för människor som inte alls är insatta i detaljerna*.
Det var intressant, inte minst för att det gav den del nya infallsvinklar att diskutera med människor som oftast ägnar sig åt att fundera på hur man kan bygga smarta elnät eller turbiner. En längre stund ägnades åt att diskutera avsaknaden av rörelseenergi i solceller och implikationerna av detta. Säkerhetspolitik, särskilt i norra Afrika (inklusive Sahara) och mellanöstern var förstås också på tapeten.
Slutligen kan man konstatera att engelska på riktigt bred göteborgska låter lika intressant som engelska talad med en riktigt bred skånsk brytning...
*Men som förstås inte drar sig för att diskutera detaljer...
Det var intressant, inte minst för att det gav den del nya infallsvinklar att diskutera med människor som oftast ägnar sig åt att fundera på hur man kan bygga smarta elnät eller turbiner. En längre stund ägnades åt att diskutera avsaknaden av rörelseenergi i solceller och implikationerna av detta. Säkerhetspolitik, särskilt i norra Afrika (inklusive Sahara) och mellanöstern var förstås också på tapeten.
Slutligen kan man konstatera att engelska på riktigt bred göteborgska låter lika intressant som engelska talad med en riktigt bred skånsk brytning...
*Men som förstås inte drar sig för att diskutera detaljer...
Friday, April 09, 2010
Lite och mycket
Lite coolt.
Mycket nervöst.
Och så slås man ju av den jämna könsfördelningen bland kandidaterna. Verkligen. Eller inte.
Mycket nervöst.
Och så slås man ju av den jämna könsfördelningen bland kandidaterna. Verkligen. Eller inte.
Monday, April 05, 2010
ateistiskt lidande och Moment 22
Jo tack, påsken var trevlig. Långfredagen ska ju enligt gammal god luthersk tradition innehålla ett visst mått av lidande och den delen har stora förutsättningar att uppfyllas om man ska åka tåg (fast det var, faktiskt, korkade passagerare och inte SJ som var källan i fredags) och dessutom fick jag tydligen hjärnsläpp och tyckte att detta inte räckte och bestämde mig därför för att springa intervaller i kvällssolen. Ateistiskt lidande? Det lär hur som helst dröja innan jag gör om det...
På påskafton blev jag poppis hos syskonbarnen för att jag delade ut födelsedagspresenter (presentkort på HM är tydligen bästa grejen för att få 10- och 12-åringar lyckliga, men faster var ju tvungen att ge några uppbyggliga (nåja) böcker i present också - läsande bör främjas). Ja och så spöade jag och 10-åringen skiten ur 12-åringen och hennes pappa i det gamla goda spelet Couronne (och med detta menar jag att vi vann, knappt...) 12-åringen tittade skeptiskt på mig när jag menade att vissa grundläggande naturvetenskaps- och matematikkunskaper faktiskt hjälper i det där spelet.
Ja, och så funderade jag, eftersom det är ansökningstider, en hel del på det där intressanta moment 22:et* jag och en hel del andra befinner oss i nu, när vi ska försöka skriva forskningspengaansökningar (vetenskapsrådets deadline är 13 april).
Man ska, förstås, komma med nya och innovativa forskningsidéer, men inte för nya och oprövade tankar, man ska ha rätt bakgrund för att genomföra projektet men det får inte påminna alltför mycket om vad man har gjort tidigare eftersom det betyder att man inte tänker tillräckligt nytt, men å andra sidan får inte vara något som man inte har erfarenhet av eftersom man då sannolikt inte kan genomföra projektet. Ja och så får det inte vara för likt vad någon annan redan gör (och detta kan ju verka rimligt, om det vore så att bedömningsgrunden vore vad andra forskare faktiskt gör, och inte vad granskarna tror att de gör). I slutänden blir det helt enkelt lite svårt att uppfylla alla de där kraven på en gång. Men man "måste" ju försöka, i alla fall så länge man inte bestämt sig för att det är bättre att söka sig till någon annan sektor. (Och nej, det är inte synd om alla oss som skriver ansökningar nu. Men däremot är det ett gigantiskt slöseri med skattepengar, men det är en helt annan historia)
*Det är nog för övrigt ca 22 moment som ska utföras när man ska försöka ladda upp sin ansökan till vetenskapsrådets databas, som hittills inte visat sig vara helt stabil vid stora mängder samtidiga användare...
På påskafton blev jag poppis hos syskonbarnen för att jag delade ut födelsedagspresenter (presentkort på HM är tydligen bästa grejen för att få 10- och 12-åringar lyckliga, men faster var ju tvungen att ge några uppbyggliga (nåja) böcker i present också - läsande bör främjas). Ja och så spöade jag och 10-åringen skiten ur 12-åringen och hennes pappa i det gamla goda spelet Couronne (och med detta menar jag att vi vann, knappt...) 12-åringen tittade skeptiskt på mig när jag menade att vissa grundläggande naturvetenskaps- och matematikkunskaper faktiskt hjälper i det där spelet.
Ja, och så funderade jag, eftersom det är ansökningstider, en hel del på det där intressanta moment 22:et* jag och en hel del andra befinner oss i nu, när vi ska försöka skriva forskningspengaansökningar (vetenskapsrådets deadline är 13 april).
Man ska, förstås, komma med nya och innovativa forskningsidéer, men inte för nya och oprövade tankar, man ska ha rätt bakgrund för att genomföra projektet men det får inte påminna alltför mycket om vad man har gjort tidigare eftersom det betyder att man inte tänker tillräckligt nytt, men å andra sidan får inte vara något som man inte har erfarenhet av eftersom man då sannolikt inte kan genomföra projektet. Ja och så får det inte vara för likt vad någon annan redan gör (och detta kan ju verka rimligt, om det vore så att bedömningsgrunden vore vad andra forskare faktiskt gör, och inte vad granskarna tror att de gör). I slutänden blir det helt enkelt lite svårt att uppfylla alla de där kraven på en gång. Men man "måste" ju försöka, i alla fall så länge man inte bestämt sig för att det är bättre att söka sig till någon annan sektor. (Och nej, det är inte synd om alla oss som skriver ansökningar nu. Men däremot är det ett gigantiskt slöseri med skattepengar, men det är en helt annan historia)
*Det är nog för övrigt ca 22 moment som ska utföras när man ska försöka ladda upp sin ansökan till vetenskapsrådets databas, som hittills inte visat sig vara helt stabil vid stora mängder samtidiga användare...
Tuesday, March 16, 2010
Katter och hermeliner
Eller hur man vet att det finns en fysiker bland kemisterna.
"Måste du vara så elektrisk?" på tal om att en signal behövde termineras med ett 50-Ohms motstånd.
Slutsatsen av dagens övningar är annars att det inte vore så dumt att vara bara lite bättre på oscilloskop, elektronik och Labview...
"Måste du vara så elektrisk?" på tal om att en signal behövde termineras med ett 50-Ohms motstånd.
Slutsatsen av dagens övningar är annars att det inte vore så dumt att vara bara lite bättre på oscilloskop, elektronik och Labview...
Wednesday, December 09, 2009
Dagen så här långt
Mörkt. Grått. Trött. Millenia (laser) ger märkligt låg energi. Evolution (laser) tar lång tid att värma upp. Tsunamin (laser) ger lägre energi än den borde. Spitfire (förstärkare) ger lägre energi än den borde. Topasen (våglängdsväljare) vägrar ge mig någon annan våglängd än 495 nm. Och förstås till lägre energi. Det är nästan så att man kan ana en trend. Undrar om min trötthet liksom har smittat av sig i laserlabbet?
Friday, November 27, 2009
Cynism eller bara vanlig hederlig dumhet
Tänk er följande:
Dag N:
F.d. doktorand (fdd) i visst behov av CV-boost inför en ny forskningsanslags/tjänsteansökningsrunda nästa år försöker etablera mailkontakt med f.d handledare (fdh), bland annat för att försöka reda ut om den sista artikeln från doktorandtiden någonsin kan bli klar att skicka in.
Dag N+7:
Fdd har under en veckas tid hört absolut ingenting från fdh och ordnar därför sina tågbiljetter så att de passar de tider som gäller de mer privata åtaganden fdd har i regionen där fdd:s Alma Mater är lokaliserat.
Dag N+10:
Fdh meddelar att han är ruskigt upptagen men det vore väl väldigt trevligt om fdd kunde ge ett 40-minuters föredrag om sin postdoc och följa med på kollektivlunchen med alla mötesdeltagare "så kan vi prata då", samma dag som fdd hade tänkte åka tillbaka till staden där fdd numera jobbar, jättetidigt* på morgonen.
Senare samma kväll, vilken infaller exakt två arbetsdagar före 40-minutersföredraget ska hållas meddelar fdh att fdd är "mycket välkommen" att närvara vid docentföreläsning som hålls av en enligt fdh extremt viktig och kompetent person** innan fdd åker tillbaka till nya staden.
Dagens fråga nummer 1 är alltså: Är det cynism (fdd behöver både föredrag till CV:n och rekommendationsbrev inom en snar framtid) att glatt säga ja till fdh:s förslag och boka om sina tågbiljetter så sent att fdd även kan närvara vid docentföreläsningen, eller är det bara ren och skär dumhet?
(Att fdd saknar en viktigt professor-skill, nämligen att framstå som upptagen i alla lägen, är dessvärre helt uppenbart.)
Dagens fråga nummer 2 är: Hur många tror att fdd faktiskt kommer att få prata med fdh under lunchen?
*"Jättetidigt" bör här förstås mot bakgrunden att det är morgonen efter en disputationsfest (som av oklara anledningar äger rum en måndag...)
**F.d samarbetspartner till fdd med den intressanta egenheten att denne tenderar att alltid glömma bort att nämna eller "stavar fel"*** på fdds namn i sina acknowledgement. (Stavar fel som i "oj, jag skrev visst Malin istället för Maria...")
Och ja, ovanstående scenario är förstås helt hypotetiskt, ifall nu någon misstänkte något annat...
Dag N:
F.d. doktorand (fdd) i visst behov av CV-boost inför en ny forskningsanslags/tjänsteansökningsrunda nästa år försöker etablera mailkontakt med f.d handledare (fdh), bland annat för att försöka reda ut om den sista artikeln från doktorandtiden någonsin kan bli klar att skicka in.
Dag N+7:
Fdd har under en veckas tid hört absolut ingenting från fdh och ordnar därför sina tågbiljetter så att de passar de tider som gäller de mer privata åtaganden fdd har i regionen där fdd:s Alma Mater är lokaliserat.
Dag N+10:
Fdh meddelar att han är ruskigt upptagen men det vore väl väldigt trevligt om fdd kunde ge ett 40-minuters föredrag om sin postdoc och följa med på kollektivlunchen med alla mötesdeltagare "så kan vi prata då", samma dag som fdd hade tänkte åka tillbaka till staden där fdd numera jobbar, jättetidigt* på morgonen.
Senare samma kväll, vilken infaller exakt två arbetsdagar före 40-minutersföredraget ska hållas meddelar fdh att fdd är "mycket välkommen" att närvara vid docentföreläsning som hålls av en enligt fdh extremt viktig och kompetent person** innan fdd åker tillbaka till nya staden.
Dagens fråga nummer 1 är alltså: Är det cynism (fdd behöver både föredrag till CV:n och rekommendationsbrev inom en snar framtid) att glatt säga ja till fdh:s förslag och boka om sina tågbiljetter så sent att fdd även kan närvara vid docentföreläsningen, eller är det bara ren och skär dumhet?
(Att fdd saknar en viktigt professor-skill, nämligen att framstå som upptagen i alla lägen, är dessvärre helt uppenbart.)
Dagens fråga nummer 2 är: Hur många tror att fdd faktiskt kommer att få prata med fdh under lunchen?
*"Jättetidigt" bör här förstås mot bakgrunden att det är morgonen efter en disputationsfest (som av oklara anledningar äger rum en måndag...)
**F.d samarbetspartner till fdd med den intressanta egenheten att denne tenderar att alltid glömma bort att nämna eller "stavar fel"*** på fdds namn i sina acknowledgement. (Stavar fel som i "oj, jag skrev visst Malin istället för Maria...")
Och ja, ovanstående scenario är förstås helt hypotetiskt, ifall nu någon misstänkte något annat...
Tuesday, November 24, 2009
Dagens noteringar
Formas, det av de svenska forskningsråden som ska stödja forskning inom miljö, areella näringar och samhällsbyggande har en öppen utlysning om forskningsmedel till "starka forskningsmiljöer" inom något av nedanstående områden. Kursiveringar inom parentes är mina kommentarer. Och det förtjänar att påpekas att ansökningar som skickas in till den här utlysningen måste vara interdisciplinära...
Climate and energy (det är ju, ganska, brett kan man säga...)
Natural resources and environment (nu blev det genast mycket mer avgränsat)
Environmental technology and new materials
Urban and rural development (men, småortssverige då?!)
Quality of life for people and animals (eh?!)
Ja, och så har SACO meddelat världen vad man anser om framtidsutsikterna för ett antal yrken, fram till 2014 närmare bestämt. Intressant nog tycks man på senare år ha bestämt sig för att sluta hävda att kemist kommer att vara ett bristyrke i framtiden, och det är ju klokt, eftersom få kemister har märkt av någon stor efterfrågan på deras kompetens de senaste 10 åren eller så. Å andra sidan hävdar rapporten att bland annat reservofficer, fysiker och lärare/forskare vid högskola/universitet kommer att vara bristyrken år 2014. Hoppas kan man ju alltid, men jag tror det nog först när jag ser det.
Slutligen finner jag det mycket irriterande att mina statistiska övningar talar om för mig att mina data inte ger olika värden, trots att jag kan se, genom att bara titta på mina experimentella data, att de faktiskt är mycket olika...
Climate and energy (det är ju, ganska, brett kan man säga...)
Natural resources and environment (nu blev det genast mycket mer avgränsat)
Environmental technology and new materials
Urban and rural development (men, småortssverige då?!)
Quality of life for people and animals (eh?!)
Ja, och så har SACO meddelat världen vad man anser om framtidsutsikterna för ett antal yrken, fram till 2014 närmare bestämt. Intressant nog tycks man på senare år ha bestämt sig för att sluta hävda att kemist kommer att vara ett bristyrke i framtiden, och det är ju klokt, eftersom få kemister har märkt av någon stor efterfrågan på deras kompetens de senaste 10 åren eller så. Å andra sidan hävdar rapporten att bland annat reservofficer, fysiker och lärare/forskare vid högskola/universitet kommer att vara bristyrken år 2014. Hoppas kan man ju alltid, men jag tror det nog först när jag ser det.
Slutligen finner jag det mycket irriterande att mina statistiska övningar talar om för mig att mina data inte ger olika värden, trots att jag kan se, genom att bara titta på mina experimentella data, att de faktiskt är mycket olika...
Thursday, September 17, 2009
Tuesday, August 25, 2009
Åh nej, de får pengar för att jobba...
En god vän tipsade mig om den här tidningsartikeln idag, som har följande ingress: "SAARBRÜCKEN: En korruptionsskandal skakar den tyska högskolevärlden. Ett hundratal professorer är misstänkta för att mot betalning ha handlett doktorander."
Även om artikeln faktiskt handlar om något viktigt så kan man nog lugnt konstatera att den som skrev ingressen nog inte riktigt vet vad det handlar om och hur det går till...
Även om artikeln faktiskt handlar om något viktigt så kan man nog lugnt konstatera att den som skrev ingressen nog inte riktigt vet vad det handlar om och hur det går till...
Subscribe to:
Posts (Atom)
