Försäljningsargument?

I det där bostadsrättsletarträsket som jag just nu befinner mig i möter man ett och annat irrelevant försäljningsknep. Av typen "bild-på-en-skål-med-lime-som-garanterat-inte-ingår-i lägenhetsköpet", "bild-på-en-speciell-affär/strand/järnvägsstation/motionsspår/nöjespark-bara-4-km-från-bostadsrättens-synnerligen-fasta-geografiska-läge" etc.

Men det absolut konstigaste argument jag stött på måste ändå vara "bostadsrätten tillhör en populär förening".

Det är inte utan att man undrar hur denna popularitet yttrar sig.

Artificiella molekyler?

Dagens möte var 3 timmar långt. Det var ungefär 2 timmar och 15 minuter för långt. Om ni frågar mig. (Och även om jag förstår att det verkar osannolikt för vissa läsare så är det faktiskt dagens sanning att jag inte kunde ha förkortat mötet mer än max 2-3 minuter. Oskyldig alltså, för en gångs skull.)

Mötets deltagare var kemister och fysiker. Det har ju framkommit tidigare att det finns en del människor som upplever att kommunikationen mellan dessa två grupper (på Chalmers) inte alltid fungerar helt optimalt. Efter dagens möte kan man konstatera att det kan finnas viss grund för det påståendet. Som när en fysiker sa: "På den här kursen pratar vi om artificiella molekyler". Det är fortfarande lite oklart vad en artificiell molekyl faktiskt är*, men det är ganska säkert minst lika obehagligt som "kemikalier".

*Och ännu mer oklart varför man pratar om dem i en fysikkurs som, såvitt jag förstod av kursplanen, använder alldeles riktiga molekyler.

Double-blind peer review?

Vi fick just en vetenskaplig artikel accepterad. En rad till som kan strykas från "artiklar att publicera"-listan. Det tog sin tid dock, och bjöd på en del annorlunda varianter inom det så kallade peer review-systemet.

Vi skickade in artikeln första gången i december 2009. Det tog lång tid att få första omgången kommentarer. Detta är särskilt märkligt då det var uppenbart att reviewerna (ursäkta den förfärliga svengelskan) visserligen hade läst men knappast förstått. En av dem, den som var mest kritisk, föreslog "publish with minor revisions". Problemet var bara att han* inte föreslog några förändringar, alls. Däremot uttryckte han stark skepsis mot våra experimentella data. Den andra reviewern föreslog att vi skulle 1) publicera en längre artikel och 2) helst i annan tidskrift och gav samtidigt en lång lista på saker som, enligt hans mening, borde åtgärdas. När reviewerna inte är ense, eller kanske inte är så tydliga som man kunde önska, brukar ofta redaktören för tidskriften skicka med sina egna kommentarer (i slutänden är det alltid redaktören som fattar beslut om en artikel ska publiceras eller inte) och tala om vad han/hon tycker är viktigast, och vad man bör fokusera på. Så icke i detta fall.

Efter lite diskussioner inom författargruppen valde vi att försöka åtgärda de flesta av kommentarerna, och skicka tillbaka till samma tidskrift. I normala fall händer då följande: Redaktören skickar det reviderade manuskriptet till samma granskare som innan, som kollar förändringarna och skriver ett nytt omdöme: antingen anser de att det är publicerbart i nuvarande skick, eller att det inte alls ska publiceras i den aktuella tidskriften. Men tydligen tyckte vår redaktör att detta var ett förlegat förhållningssätt. Så istället skickade han manuskriptet till två nya reviewers. Och vi väntade, och väntade, och väntade. Slutligen kom kommentarerna tillbaka till oss. Igen utan någon som helst indikation från redaktören om hans prioriteringar. En av reviewerna var konstruktiv, fast eftersom han* inte förstått poängen varken med studien eller den aktuella tidskriften var det svårt att använda hans kommentarer på något vettigt sätt. Den andra reviewern känner sannolikt inte till konceptet "att vara konstruktiv", men har kompenserat detta genom att vara riktigt bra på förolämpningar istället. Man fick också en tydlig känsla av att han* helst ville fördröja publiceringen av dessa resultat med några månader till. F.d. chefen lackade ur litegrann** och skrev ett riktigt surt mail till redaktören ifråga, med resultatet att vi fick ett goddag yxskaft-svar tillbaka. Plus en bisats om att redaktören inte var expert inom området och därför var tvungen att lita på reviewerna. Märkligt då, kan man tycka, att redaktören ifråga på senare år publicerat en hel del inom området.

I det här läget bestämmer vi oss för att dra tillbaka manuskriptet och skicka det till en annan tidskrift. Tillsammans med alla tidigare review-kommentarer och alla våra kommentarer till desamma skickade vi in manuskriptet igen. 36 timmar senare får vi beskedet att vi 1) måste lägga till två referenser och 2) fixa till en del redaktionella saker och gör vi detta så kommer redaktören att "consider the manuscript for publication". Sagt och gjort. 48 h efter det kommer beskedet att redaktören väljer att publicera baserat på de tidigare review-kommentarerna och vår respons på dem. Ytterligare 36h senare hade vi fått våra "galley proofs" som det heter på forskningssvengelska. (Slutkorrektur är kanske ett bra svenskt ord för det?)

Nu är det inte särskilt synd om oss för den här hanteringen, de flesta forskare råkar ut för liknande saker då och då under karriären. Anledningarna till det är flera förstås - att en del människor helt enkelt är idioter, att andra inte gör sitt jobb så noggrant som man kunde önska, och ibland att vissa vill vara först med ett resultat. (I sanningens namn ska dock tilläggas att det ibland också går smidigt och man får konstruktiva och insiktsfulla review-kommentarer från första början.) I grund och botten finns många fördelar med peer review-systemet, men det finns också nackdelar. En av dem är att eftersom reviewerna vet vilka som har författat ett manuskript är det lätt att färgas av redan existerande uppfattningar om vem som är bra och inte är det, vem som "förtjänar" att publiceras i bra tidskrifter och vem som är en allvarlig konkurrent som man gärna vill hålla tillbaka lite. En annan är att eftersom författarna aldrig, svart på vitt, får veta vem som "review-at" är incitamenten för att hålla tillbaka otrevliga (icke konstruktiva) kommentarer små.

Själv tror jag att det som kallas för "double blind-review", dvs att reviewerna inte får veta vilka som författat manuskriptet, kan vara värt att pröva. Det finns förstås nackdelar med det också, inte minst att det i många fall går att gissa sig fram till vem som är sistaförfattare på en artikel (genom att kolla på stil, referenser och forskningsområde) och att incitamenten för att vara trevlig inte direkt ökar heller. Men å andra sidan kan man komma tillrätta med en del förutfattade meningar, som förstås existerar hos forskare, precis som hos alla andra människor, om vem som är bra och vem som inte är det.


*Teoretiskt sett kan det förstås ha varit en hon, men jag betvivlar det...
**Så mycket att jag var tvungen att föreslå att han kanske skulle sova en natt på saken innan han skickade vårt svar till editorn...

Force Majeure?

Märkligheter 1:
Den förra bloggposten har visst försvunnit på något magiska sätt.

Märkligheter 2:
Det slog mig igår, när det där askmolnet satte käppar i hjulen för flygtrafiken, att det är allt lite märkligt att jag inte hört ett enda flygbolag hävda att askan skulle innebära en force majeure, medan SJ försökte komma undan med att kalla en faktiskt ganska vanlig vinter för just force majeure (även om de ju fick ge sig på den punkten efter ett tag).

Jag mötte Lassie, fast ändå inte...

Mitt knä trilskas lite igen, så pass att jag fann det för gott att låta någon som besitter mer kompetens i frågan än undertecknad, undersöka det. Jag började alltså leta efter en Göteborgsk motsvarighet till Idrottsskadecentrum* i Uppsala. Jag menar, vem vill inte ha motsvarigheten till ett ställe där de skrattar åt ens "fullständigt unika" löpsteg, sticker en i fötterna med glasbitar och sätter gigantiska mängder nålar i vader eller fötter eller böjer ens höftben på sätt som känns (och låter) omöjliga med effekten att det ena benet plötsligt blir längre...

Jag måste ha lyckats ganska bra för det tog inte många minuter innan det visat sig att sjukgymnasten, som redan från började tittade skeptiskt på mina fötter knän, kände både sjukgymnasten och naprapaten. Han visste också att berätta att naprapaten i fråga tyligen bytt klinik och numera sätter sina nålar i systrarna Kallurs benhinnor (eller något ditåt, jag lyssnade inte så noga eftersom jag var upptagen med att göra benböj som han tittade skeptiskt på.) Därefter vred och vände han på mitt knä i alla möjliga (och några som verkade lite omöjliga) vinklar och konstaterade att det inte var några större fel på undertecknad förutom en signifikant instabilitet i knäet. Således blev jag ordinerad att dagligen ägna mig åt positionskontrollerad utfallsträning, att lägga mer tid på gymmet och specifikt träna benmuskler (inklusive mitt hatobjekt vaderna). Slutligen tillade han att jag borde komma ihåg att jag inte är 25 längre...

En utomhusfotbollsplan i Baltimore i mars

Hur otroligt det än låter så är det sant. Jag har spelat fotboll igen. Utomhus. Så vitt jag kan bedöma också helt frivilligt. (Fast det sista påståendet bygger på att jag inte var tillfälligt sinnesförvirrad när jag sa ja till att vara med och hur det är med den saken kan man ju fundera på.) Några intryck från detta stolleprov...

...Det var kallt. Vilket inte är så konstigt eftersom vi spelade klockan 9 på kvällen.
...Det tar lång tid att leta reda på bollen när någon skjuter den över stänsglet och in i den mörka parken bredvid.
...Det var kallt, även medan vi spelade och inte bara innan och efter. Jag förstår att också detta låter fullständigt osannolikt för alla som känner mig men jag saknade min mössa. Väldigt mycket.
...Lysande fotarbete hjälper inte ett endaste litet dugg om man inte gör mål. Om man dessutom vill stila med ssitt fotarbete kan det hända att någon snor bollen ifrån en innan man stilat färdigt. Om det händer bör man nog inte skylla på avbytarna vid sidan om. Så gör inte vi i Bucky Balls. (Ja det är kemistnördhumor. Nej det är inget konstigt med det.) Även om fuzzy balls antagligen varit ett bättre namn igår, jag är ganska säker på att det satt iskristaller på bollen.
...Sa jag att jag fortfarande fryser efter det där tilltaget?

För övrigt glädjer det mig att mina vänner i Sverige verkar ha både den ironiska och humoristiska ådran kvar, eftersom jag idag har blivit kallad både forbolls-queen (vilket måste betraktas som oförvanskad ironi och fotbolls-queer vilket antagligen är en mycket bättre beskrivning.)

PS. Vi spelade oavgjort, men motståndarna borde nog ha vunnit med ett par tre mål om det resultatet skulle avspegla den faktiska förmågan hos de båda lagen...

-----------------------------------------------------------------------------
Uppdatering: Det där fotbollsspelandet har alldeles uppenbart gjort mig förvirrad. Vad som borde stått här från början är förstås också att formatet, inklusive titeln, är snott rakt av från någon som med all säkerhet bryr sig väldigt mycket mer om fotboll än jag gör. Om ni verkligen gillar fotboll är det nog säkrast att läsa där. Nå, äras den som äras bör - ber om ursäkt för att detta inte kom med från början.

Salta märkligheter

Jag är tillbaka från Salt Lake city och försöker som bäst smälta intrycken. Salt Lake är en stad som verkligen präglas mycket av att mormonerna har ett så starkt fäste där. Det finns en oändlig (nåja, det var väl en överdrift det måste erkännas) mängd verksamheter som heter något med Zion, vilket är en indikation på ägarens religiösa uppfattning. Dessutom finns ett, av få, mormontempel i Salt Lake vilket är högt nog att prägla stadsbilden. Och att de religiösa grupperna har influerat alkohollagarna i Utah råder det inga tvivel om. Den som ids läsa dem kan ta del av dem här. (På engelska förstås.)

Tyvärr hann jag inte med någon tur upp i bergen - det bra med den saken var förstås att det betyder att konferensen var riktigt bra, både vetenskapligt och i nätverkshänseende. Dock hann jag med att besöka Temple Square, där mormontemplet ligger (men man får förstås inte gå in där) och museet som beskriver mormonernas historia. Eller, kanske borde jag säga, väl valda delar av deras hisroria. Vissa delar, som polygamin tex, berörs tex inte alls. De gjorde inte heller någon riktigt stor sak av sin lilla intressanta vana att utföra dop av döda.

Jag hade för övrigt under 75% av min vandring i museet en och samma person i hasorna, ca två steg bakom, uppenbarligen utsänd för att övervaka mig och min kamera (och då fanns det ändå stora skyltar som förklarade att fotogtafering var tillåtet). Det varade ända tills det dök upp ett sällskap med barn, då blev det tydligen viktigare att övervaka barnen...

Annat som en Baltimorebaserad svensk finner fascinerande är att det fortfarande rullar häst- och vagnekipage på de stora vägarna som om detta var det naturligaste i världen och att mindre vägar/gator inte är utrustade med trafikljus. Vill man korsa gatan går man istället fram till flaggbehållaren och tar upp en av de orange flaggorna som man viftar lite med, vilket får trafiken att stanna upp och man kan korsa gatan i lugn och ro.

Bilder finns där de brukar finnas.

51-49=?

Häromdagen riktade en god vän min uppmärksamhet mot en ännu en i raden av tidningsartiklar om svenska skolelevers bristande kunskaper och förmåga inom matematik och naturvetenskap. I DN-artikeln kan man bland annat läsa att fjärdeklassare saknar strategier för lösa enkla matematiska problem och att denn brist på strategier " har fått till följd att många i undersökningen tror att 51 minus 49 blir 18."

Detta ledde till en lång diskussion med några av kollegorna där vi försökte klura ut hur man tänker om man kommer fram till detta svar. Och trots att vi verkligen försökte tänka "outside the box" förstod vi inte. (Vilket möjligen indikerar att forskare inte är så kreativa som man skulle kunna tro). Men så läste jag vidare i artikeln och insåg att den sk strategi som krävs för att komma fram till detta svar är följande: 1) 50-40=10 och 2) 1-9=8 (oklart hur man kan tro att det är OK att göra så dock) och slutligen 3) 10+8=18. Alltså svarar de att 51-49=18. Bad math for real, skulle man kunna säga.

Ehhh?

Det känns onekligen som om undervisningen måste ha missat något ganska väsentligt om elever i fjärde klass använder den strategin. Tydligen saknar läroböckerna de korrekta strategierna för lösning av sådana uppgifter. Och jag vet verkligen inte vad man ska säga?

Annat än att 1) det kanske inte är så konstigt att man träffar på studenter som räknar helt uppåt väggarna och 2) att mina syskonbarn antagligen kommer att bli riktigt trötta på mig nästa gång jag träffar dem eftersom jag känner att jag måste förvissa mig om att de har bättre strategier än den ovan.

Hela matematikundersökningen finns här för den som vill läsa.

Ur led är tiden

Ur led är tiden. Det måste den vara, det är den enda rimliga förklaringen till att det som jag nu ska berätta om, har kunnat hända. En del av er kommer nog att finna det här avslöjandet lätt chockerande. (Jag gör det själv, så det är inte så konstigt.) Så sitt för all del bekvämt medan ni läser detta. Jag vill ju inte gärna att ni slår er när ni svimmar.

Nå, som ju alla vet så är ju en gång ingen gång. Och två gånger är alltså fortfarande bara en gång fast vid två olika tillfällen. Men, till och med jag måste inse att när det har hänt tre gånger så kan man inte längre förneka det. Det är bara att erkänna faktum (samt fundera på exakt hur galen man har blivit).

Och även om jag kan skylla det på intensiv övertalning från kollegorna J, A och S, så har jag ju likväl gjort det. Och kommer dessutom antagligen att göra det igen. Och det värsta av allt - jag tycker faktiskt inte alls att det är så outhärdligt trist och fånigt som jag alltid, mycket bestämt, har hävdat att det är.

Det hela handlar om fotboll. (Alltså inte amerikansk fotboll, utan vanlig fotboll. Den som kallas soccer på amerikanska.) Visserligen inomhusfotboll, men likväl fotboll. (Fast, tack och lov, utan offsideregel). Ja, så härmed blir det alltså offentligt (och för er som inte känner mig jätteväl, var medvetna om att det ni nu läser kan betraktas som en slags milstolpe i mitt liv).

Jag har spelat fotboll.
Jag kommer antagligen att göra det igen.
Och.
Jag tycker faktiskt att det är lite roligt.* Fast jag inleder varje match med att säga "I can't really believe that I'm doing this."

Tja, om ni undrar så kan jag berätta att jag är inte precis är en naturbegåvning när det gäller att hantera en boll med fötterna, men än så länge går i alla fall utvecklingskurvan skarpt uppåt. Fast jag räknar kallt med att den planar ut ganska snart...

Jag vet inte om det är bra eller dåligt att ingen i laget riktigt vill tro på att jag inte alls har spelat fotboll förut**. Men de är i alla fall väldigt uppmuntrande. Och, jag har inte orsakat några av motståndarlagens mål. Och jag har avstyrt ett och annat av deras målgörarförsök också. Och jag har inte, som snubben i söndags, reflexmässigt fångat bollen med händerna heller. Däremot förhåller jag mig seriöst tveksam till påståendet att jag skulle ha "good instincts" för den där verksamheten...

Ja, nu vet ni. Bekymrade kommentarer om mitt mentala hälsotillstånd emottages i kommentarsfältet, på skype, googletalk eller via e-post.


*Jag vet inte om det borde oroa mig mest att jag tycker att det är roligt (jag har trots allt under många år hävdat att detta är en av de absolut tråkigaste och fånigaste sporterna som alls existerar) eller att jag erkänner att jag kanske haft fel på den här punkten...

**Innan jag kom hit tror jag att jag eventuellt hade befunnit mig på en fotbollsplan, tillhörande ett lag, där det pågick fotbollspel en gång i mitt liv. Jag har vaga minnen av att detta kan ha inträffat på någon idrottslektion under mellanstadiet. Det är förstås mycket tveksamt om det alls kan klassas som spel, med tanke på att den gängse regeln för alla bollsporter som utövades i min mellanstadieklass var "passa aldrig, whatsoever, till en tjej".

Underliga saker hända...

...än i våra dar minsann. Några exempel:

Det är ju något slags fotbollspektakel på gång i Europa. Inget konstigt med det, förutom att mina kollegor beter sig som om jag, bara på grund av det faktum att jag är europé ska vara någon slags outtömlig faktakälla på detta område. Som ni förstår går det väldigt fort att göra dem besvikna på den punkten. Minst två av dem vet mer än jag om det svenska laget... Samtliga av dem kan mer om fotboll än undertecknad.

Häromdagen fick jag frågan ifall jag, om det var möjligt, skulle formulera om mitt acknowledgement i min avhandling. Jag måste erkänna att 1) det är något som jag aldrig funderat på och 2) jag tycker att det är en ganska underliga fråga. Finns det någon som faktiskt tänker på sådant, på riktigt?

På tal om fotboll förresten. Bilden här intill, den är tagen av undertecknad, när jag i torsdags för första gången på kanske 20 år eller så alldeles frivilligt har sett på fotboll, in real life.

Och ännu underligare blir det, för det var inte alls långt ifrån att jag var med som spelare på den där fotbollsplanen... Det är inte utan att jag undrar om jag blivit galen. Men förhoppningsvis är det bara värmeslag.

Torsdagstankar

Är det bra eller dåligt att personalen på Starbucks börjar göra iordning ens kaffe innan man kommit fram till kassan?

Gammal volvo med söndrig ljuddämpare låter precis lika mycket här som i Sverige. Synd att de var tvungna att köra omkring utanför min lägenhet vid femtiden imorse. Oklart om det var den högljudda gamla volvon eller gårdagskvällens Remsenföreläsning som orsakade det, men jag drömde i alla fall om diabatiska potentialytor och koniska intersektioner i natt. Jag tror inte att det är alldeles sunt. Om någon tror att det kanske varit lite mycket jobb på sistone så säger jag inte emot.

Och så SJ. Jag hade ju hört att de har ett nytt pris- och bokningssystem igen. Och häromdagen, när jag skulle börja organisera upp Sverigevistelsen och köpa en tågbiljett fick jag uppleva det i praktiken. Inte för att jag begriper varför förstaklassbiljetten kostade en tredjedel av andraklassbiljetten (och var väsentligt billigare än andraklassbiljetterna med studentrabatt brukade vara förr) men jag klagade inte, utan bestämde mig för att första klass funkar bra för mig.

Sen kan man ju undra hur det kom sig att jag fick köpa en biljett på SAS med mitt svenska visakort, men inte kunde använda samma visakort till att betala SJ-biljetten (jodå, det fanns tillräckligt mycket pengar på det). Återstår att se om det tänker fungera när jag kommer till Sverige (och om jag kommer ihåg koden till det...)

Att välja sina strider

Jag har en kollega som kommer från Montana. (De andra kollegorna anser detta vara relevant information i sammanhanget, varför jag skriver det här. Så vet ni. De vill också att jag ska klargöra att jag berättar om en kollega, och att det inte gäller dem alla*.) Personligen är jag tveksam till om hans ursprung är orsaken till hans originalitet, men det spelar mindre roll. Lite speciell är han hur som helst.

Han har en gång sovit på taket till vårt gym här på campus, bara för att han ville se om security skulle upptäcka honom. Han vet också allt man kan behöva veta om hur man tjuvåker (gods)tåg mellan Chicago och Seattle, om ni skulle behöva veta det någon gång.

Hans senaste stora projekt (efter att han bestämt sig för att strunta i att installera en dusch i vardagsrummet) är att vinna kriget mot råttorna. Det finns en del råttor i den här stan, och särskilt i det området där han bor. Och så himla kul är det ju inte med råttor. Men det finns ju olika sätt att bekämpa dem. Somliga skulle kanske börja med att eliminera orsakerna till att råttorna dras dit i stora mängder. Somliga andra kanske skulle investera i en uppsjö av de olika sorters råttfångningsanordningar man kan få tag på i det här landet. (De flesta av dem skulle antagligen inte klara av svenska djurskyddslagar). Eller skaffa katt. Eller så kan man helt enkelt starta ett regelrätt krig mot dem.

Involverande att skjuta alla råttor man ser. Och som inte det räckte till så kan man också, när man vaknar av "typiska råttljud från trädgården" mitt i natten ju antingen välja att somna om (vilket somliga garanterat skulle försöka med) eller så kan man ju kliva upp, greppa sitt skjutvapen och enbart iklädd kalsonger trava ut i trädgården och skjuta råttor. Jag tror att det i bästa fall kan kallas ett mycket hängivet krig. Fast jag är nog mer benägen att kalla det för ett osunt starkt hat.

*Notera att jag inte använder etiketten "American life" om den här posten. Att generalisera detta beteende till alla amerikaner låter sig inte göras.