En utomhusfotbollsplan i Baltimore i mars

Hur otroligt det än låter så är det sant. Jag har spelat fotboll igen. Utomhus. Så vitt jag kan bedöma också helt frivilligt. (Fast det sista påståendet bygger på att jag inte var tillfälligt sinnesförvirrad när jag sa ja till att vara med och hur det är med den saken kan man ju fundera på.) Några intryck från detta stolleprov...

...Det var kallt. Vilket inte är så konstigt eftersom vi spelade klockan 9 på kvällen.
...Det tar lång tid att leta reda på bollen när någon skjuter den över stänsglet och in i den mörka parken bredvid.
...Det var kallt, även medan vi spelade och inte bara innan och efter. Jag förstår att också detta låter fullständigt osannolikt för alla som känner mig men jag saknade min mössa. Väldigt mycket.
...Lysande fotarbete hjälper inte ett endaste litet dugg om man inte gör mål. Om man dessutom vill stila med ssitt fotarbete kan det hända att någon snor bollen ifrån en innan man stilat färdigt. Om det händer bör man nog inte skylla på avbytarna vid sidan om. Så gör inte vi i Bucky Balls. (Ja det är kemistnördhumor. Nej det är inget konstigt med det.) Även om fuzzy balls antagligen varit ett bättre namn igår, jag är ganska säker på att det satt iskristaller på bollen.
...Sa jag att jag fortfarande fryser efter det där tilltaget?

För övrigt glädjer det mig att mina vänner i Sverige verkar ha både den ironiska och humoristiska ådran kvar, eftersom jag idag har blivit kallad både forbolls-queen (vilket måste betraktas som oförvanskad ironi och fotbolls-queer vilket antagligen är en mycket bättre beskrivning.)

PS. Vi spelade oavgjort, men motståndarna borde nog ha vunnit med ett par tre mål om det resultatet skulle avspegla den faktiska förmågan hos de båda lagen...

-----------------------------------------------------------------------------
Uppdatering: Det där fotbollsspelandet har alldeles uppenbart gjort mig förvirrad. Vad som borde stått här från början är förstås också att formatet, inklusive titeln, är snott rakt av från någon som med all säkerhet bryr sig väldigt mycket mer om fotboll än jag gör. Om ni verkligen gillar fotboll är det nog säkrast att läsa där. Nå, äras den som äras bör - ber om ursäkt för att detta inte kom med från början.

Konst(igt)

Jag har noterat att det pågår en konstdebatt i gamla Svedala. (Nej jag syftar inte på kulturutredningen...) Eller kanske snarare en Konstfacks-debatt. Det är möjligt att tilltagen - den spelade psykiska sjukdomen och den nedklottrade tunnelbanevagnen - är konst, och man kan möjligen ha olika uppfattningar om hurvida det är bra konst eller ej.

Mer intressant tycker jag är att ingen av upphovsmännen visar någon större vilja att diskutera sina verk, eller konsekvenserna av dem. Och det är naturligtvis lite synd, för om det nu är sådan bra konst (kriteriet att konst ska provocera är ju i alla fall uppfyllt) så kan det väl inte vara någon match att försvara den mot människor som anser att deras skattepengar kan användas till bättre saker än de ovan nämnda.

För övrigt 1. Jag anser att den här graffitin är mycket coolare än den på tunnelbanevagnen.

För övrigt 2. Den som vill veta något om hur det är att vistas på en psykiatrisk klinik kan ju med fördel fråga någon som faktiskt varit intagen, frivilligt eller med tvång. För om nu konstfackseleven inte lider av en psykisk åkomma är det ju ändå rätt så troligt att hennes upplevelse av den psykiatriska vården inte är representativ för något annat än hur en frisk person som simulerar psykos uppfattar den, medan den torde säga mycket lite om hur en psykotisk person uppfattar samma vård...

På en helt annan not noterar jag (om än lite sent) ännu ett tecken på att världen är galen: En tilltänkt nämndeman i pirate bay-rättegången fick bytas ut på grund av jäv, men själv förstår han ingenting. Han skriver ju bara musik, och är medlem i en förening som har som uttalat syfte att värna upphovsrätten, men han har ju aldrig laddat ner något och anser sig därför inte vara jävig... Är inte det mer än lovligt korkat, så säg?

Lokalpatriotism

Som alla vet är lokalpatriotismen aldrig så stor som när man 1) befinner sig långt bort och 2) inte har bidragit det minsta lilla till vad det nu är för stordåd som har uträttats.

Således måste jag nämna Kalmar FF:s SM-guld i fotboll!

Och konstatera att 1) den där busskaravanen med 47 bussar som Barometern rapporterar om måste ha sett rätt fånig ut, och 2) en och annan varumärkesvårdare på Kalmar kommun antagligen hoppar av lycka just nu.

För övrigt kan jag också meddela att lokalpatriotismen tog slut när DN rappporterade att isterband tydligen ingår i firandet. Någon slags måtta får det allt vara.

Varumärkesintrång eller dumheter?

Håjajaja. Svenska myndigheter förnekar sig inte, det visar det här exemplet tydligt...

Delicato, som gör kakor och tårtor och sånt (väldigt typiskt onyttiga saker) gjorde visst en reklamaffisch med en tårta, med ett nyckelhål (i florsocker) på. Man skulle ju kunna tro att de flesta människor inser att en tårta inte blir nyttigare för att den är dekorerad med ett nyckelhålsmönster, och liksom bara se det roliga i den här reklamen. Men icke.

Livsmedelsverket anser att det är varumärkesintrång, och chefsjuristen skriver också "nyckelhålet är Livsmedelsverkets registrerade varumärke och att tårtor inte ingår i någon av de produktgrupper som får märkas med nyckelhålet" till Delicato.

Delicato verkar dock ta det med humor och har visst skickat ett gäng tårtor med texten förlåt på till livsmedelsverket...

Men ärligt talat, om detta (och att komma med mer eller mindre välgrundade kostrekommendationer) är det som de ägnar sig åt så kanske det faktiskt inte är nog för existensberättigande...

Committment

Kemiinstitutionen på Hopkins har varje höst en "Halloween door contest". Det är precis vad det låter som. Man utgår från en dörr, och runt densamma bygger man upp en Halloweendekoration, vilken sedan bedöms av ett väl valt antal domare. Vinnande dörr belönas med en pizzalunch för hela gruppen.

Meyerlab vann förra året tävling. Eller, en bättre verklighetsbeskrivning är att A. vann förra årets upplaga. Hon har planerat årets tävling sedan ca 5 minuter efter att förra årets vinst annonserades.

Igår var det dags för test av 2008 års dekoration, som bland annat innefattar ett antal skelett med blinkande röda ögon. Och här mina vänner uppstod ett litet problem, eftersom ögonen inte blinkade på det sätt som A. tänkt sig. Och stänger av sig helt efter ett tag.

Efter inspektion av samtliga sladdar, kopplingar, chip och en hel del elektrisk trial and error av typen "vad händer om jag kopplar ihop de här två sladdarna istället för de där två?"är problemet fortfarande olöst. Men, självfallet kan problemet inte lämnas åt sitt öde.

Så A. ringer upp tillverkaren av dessa låtsasskelett och frågar om de kan skicka henne kopplingsschemat för de blinkande ögonen. Tydligen hade de inget sånt. Och det var visst första gången i företagets historia som någon bett om ett sådant.

Vad kan man säga annat än "committment"?

Julens nyhetstorka...

...verkar redan vara här. Frågorna hopar sig.

Gäller detta mönster även utanför Stockholm? Är det bra eller dåligt att man inte är folkpartist? Och framför allt, om man nu köper julklappar för mer pengar än man får klappar för, kommer man då att långsamt transformeras till en folkpartist?

Lastbilsägare=fuskare?!

Public service ger mer valuta för licenspengarna när man är utomlands än när man är i Sverige. Att kunna lyssna på radio, och följa svenska nyheter och en del annat via sändningar på webben är faktiskt väldigt trevligt. Men jag tycker inte att det motiverar licensförfarandet. Men det är en annan historia.

I morse lyssnade jag i alla fall på ett program från dokumentärredaktionen, "På spaning efter fuskarna". Det handlade om hur försäkringskassan arbetar med att upptäcka fusk med socialförsäkringssystemen. Det var intressant och upplysande på många sätt. Försäkringskassan kan kolla upp allt de vill om dig, var så säker. En av de intervjuade berättade om en "jättebra hemsida" där de kunde spåra människor oavsett var i världen de befinner sig. Typ, du kan lämna Sverige men aldrig försäkringskassans vakande ögon. Detta förvånar mig dock inte, egentligen.

Mer intressant var att höra hur försäkringskassan hanterar inkomna ärenden. Anonyma tips kommer in hela tiden från grannar och andra som är upprödra över att de själva jobbar och sliter medan någon annan som enligt anmälarens åsikt inte är sjuk, uppbär sjukpenning. Uppenbarligen kommer det in en hel del anmälningar som fullständigt saknar grund...

Det presenterades flera exempel på hur anmälningar hanteras i programmet och det som slår mig är att det verkar ske med ett stort utrymme för godtycke. Två olika fall av misstänkt fusk, där den missttänkte fuskaren var sjukskriven för depression togs upp i programmet. Båda anmälningarna handlade om att det var märkligt att människorna orkade arbeta i trädgården etc om de nu inte orkade/kunde jobba.

När utredaren kollar upp fall 1 så konstaterar hon att sjukskrivningsorsaken är depression, att vederbörande har kontakt med försäkringskassan, har anmält sina utlandsresor etc och drar slutsatsen att det inte finns anledning till närmare granskning. Vid fall 2 så visar det sig att vederbörande äger en lastbil, och det väcker misstänksamheten till liv hos utredaren. Och eftersom utredaren inte kan föreställa sig en enda anledning till att en deprimerad person kan äga en lastbil, utom att det är fråga om fusk med sjukpenningen: Därför kontaktas en handläggare på den enhet som hanterat personens ärende. Denne handläggare försöker säga att det ju egentligen inte finns mycket som talar för fusk, men utredaren står på sig, med resultatet att den sjukskrivne ska kallas till försäkringskassan för en "konfrontation" där den sjukskrivne
ska tvingas förklara hur han kan uppbära sjukpenning samtidigt som han äger en lastbil*.

Det man frågar sig är vilka mer saker det är suspekt att äga enligt försäkringskassans utredares tycke? Ska en för depression sjukskriven bonde vara tvungen att sälja sina traktorer för att inte bli misstänkliggjord? Ska en forskare tvingas sälja sin litteratur om hon eller han blir sjukskriven, så att försäkringskassans fuskutrerade kan vara säkra på att det inte arbetas något genom eventuellt läsande av de där böckerna?

Missförstå mig rätt, jag tycker att fusk med socialförsäkringssystemen ska bekämpas, men det måste ju ske med någon slags rim och reson. Det bör helt enkelt inte vara så att man misstänks vara fuskare för att man äger en lastbil. För om det är suspekt, då måste det vara många andra ägodelar som borde göra försäkringskassans utredare misstänksamma? Om du äger en cykel kan du ju cykla till ett eventuellt jobb, det måste i så fall också vara grund för misstanke?


*Faktum är att en människa med diagnosen depression kan vara så oförmögen att agera, att också en så relativt enkel uppgift som att ställa av ett fordon, eller att sälja detsamma kan utgöra ett oöverstigligt hinder. Det är en lika trolig förklaring som fusk. Faktiskt.

Det är nog synd om min granne...

För att inte tala om hur synd det är om mig. På grund av samma granne. Sedan i torsdags kväll har han bara spelat en enda artist, och bara tre låtar. I torsdags gick de på repeat i tre och en halv timme. På högsta volym. I helgen har det tack och lov inte varit konstant, men tillräckligt mycket för att tvinga mig att skruva upp volymen på min egen musik till oanade decibeltal för att överrösta eländet. (Han har nog lite bättre högtalare än jag...)

Vad han spelar? James Blunt.

Ja, just det. James Blunt. Tänk er själva vilka traumatiska saker som måste ha hänt och som får honom att spela samma tre låtar, om och om igen, på högsta volym*. Det är antagligen väldigt synd om honom. Men att tro att något ska bli bättre av James Blunt på högsta volym tyder på en större sinnesförvirring än vad som rimligen kan anses vara nyttigt ens i minimala doser.


*Kom igen, inte är James Blunt något man spelar på hög volym? Hur skulle någonsin något kunna bli bättre av att man själv och alla ens grannar tvingas lyssna till detta? Obegripligt!

Dagens roligaste...

... som utan tvivel lyste upp denna i övrigt rätt hopplösa dag. WYPR och programmet "Talk of the Nation" handlade idag om övervikt, och under den delen av programmet där folk får ringa in och ge synpunkter hördes följande kritik mot BMI som mått på övervikt: "It's not a good measure since it's confusing to Americans, you should take your weight in kilos and when divide by your length in meters, and it's not only the metric systems, it' s even the metric system squared."

Under samma program kunde man också lära sig att om man 4 av 5 truckförare visslar efter en person så är hon (eller han) inte överviktig... Bara så att ni vet vilket mått ni ska använda istället för BMI.

Yttrandefrihet är viktigt, men....

Via SR hittar jag följande helt otroliga citat: "Yttrandefriheten ska gälla så länge det framförda budskapet inte går emot partilinjen"

Detta smått fantastiska uttalande kommer från (s)-riksdagsledamoten Yilmaz Kerimo, i en kommentar till att arrangörerna bad deltagare plocka bort vissa plakat vid Mona Sahlins sommartal i Botkyrka.

Då vet vi, liksom.

Folk är olika, part III

Dags för ett nytt avsnitt i min lilla "serie" - folk är olika. Nog för att jag är måttligt förjust i att behöva ha kontakter med arbetsförmedlingen, men till skillnad från detta östgötska par så tycker jag i alla fall inte att kontakten med AF är ett öde värre än döden. Östgotacorrespondenten rapporterar om paret som säger "Hellre nackskott än arbetsförmedlingen". Läs och förundras!

Kanske är allt de behöver lite tips från den här killen? Det måste ändå vara en ganska särskild och ovanlig sorts arbetshandikapp. Får man anta. Och så kan man nog än en gång konstatera att folk är olika.

Självklart!

Via Gitto uppmärksammade jag en slogan som jag helt enkelt måste dela med mig av. Och som måste ha fått alla marknadsförare ute i Sveriges kommuner att bli gröna av avund. OK att man kan komma på att ha en potatisfestival i Alingsås eller en porslinsfestival i Lidköping, eller för den delen slogans som "Trosa - världens ände" och "I love Hjo" men det här...

Virserums Köping - Lite kontinentalt, Mitt i Småland

Jomenvisst, där satt den!

Varför?

Varför är frågan jag ställer mig idag. Jag vet ju att jag inte gillar att springa intervaller. Har aldrig gillat det, gillar det inte och kommer antagligen aldrig att gilla det heller. Jag gillar det fakiskt så lite att jag alltid (och det är garanterat helt psykosomatiskt) får ont i halsen dagen efter. För att inte tala om hur trötta ben det ger upphov till.

Så varför får jag för mig att jag ska ut och springa intervaller en helt vanlig lördag? Utan något som helst yttre tryck. Det regnade tom lite lätt, men jodå, klart jag skulle springa intervaller... Nå, i bästa fall var det nyttigt, och jag har i alla fall fått en ny påminnelse om att jag ju faktiskt inte gillar det. Fast jag måste medge att det ofta är bra träning. Men ack så tråkigt...

Smultronfrukost

Idag blev det (egenhändigt plockade) smultron i frukostfilen - det smakade sommar!

Annars regnar det, mycket! Dock inte lika mycket som det verkar ha regnat på sina håll i Småland på senare tid. Min första livekontakt med trygghetsstiftelsen var förresten en mycket positiv upplevelse; klar, tydlig och koncis information om vad som gäller, och inga som helst problem med att förstå skillnaden mellan en magisterexamen och en doktorsexamen!

Och så har pappersadministrationen tagit fart på allvar, när det gäller min stundande vistelse i USA. Många mail fram och tillbaka blir det...

Annars är dagens egotripp att jag fått en förfrågan om jag vill skriva i nästa nummer av vetenskapsrådets webbtidning Tentakel - det sa jag så klart ja till!

Slutligen så antar jag att alla läsare är extremt intresserade av hur mina omplanterade blommor mår - utmärkt* skulle jag säga!


*Allt är som bekant relativt, och det är inte 100% säkert att deras tillstånd skulle klassas som "utmärkt" om de tex bodde hemma hos min mamma, eller hemma hos Jenny eller så. Då kanske det istället skulle vara deras normaltillstånd, men nu är de ju vana vid mig, och alltså mår de utmärkt.

Vuxenpoäng

Idag har jag gjort något som jag faktiskt inte vet om jag gjort sedan jag flyttade hemifrån - jag kan i alla fall inte minnas att jag gjort någon gång, på eget initiativ. Så ni som känner till något om mina odlingsfärdigheter svimma nu inte av chocken; Idag har jag planterat om de av mina växter och blommor som verkligen behövde det. En av dem fick jag 1994 (och den lever fortfarande!!), och jag har då aldrig planterat om den sen dess (men det är möjligt att det ändå har skett någon gång...)

Det måste vara många vuxenpoäng på det här tilltaget tror jag. Fast jag har en bestämd känsla av att människor med lite grönare fingrar än jag ofta brukar göra sånt här lite tidigare på våren? Fast det kanske bara är inbillning.

Taskiga ursäkter

OK, i år gick det bättre än någonsin (ja, de senaste fem åren i alla fall). Jag började löpträningen (nåja, motion via något som i bästa fall kan kallas löpning, eller joggande...) redan i mars, såg till att få ordning på vaderna, nya skoinlägg är fixade, och ja, vid det här laget borde det ju gå som en dans. Men inte då. Det var meningen att det skulle bli en tur ikväll, men så blev det nu inte. Motivationen var visst inte på topp. Eller vad sägs om följande ursäkter, presterade antingen av undertecknad eller likaledes inte såååå motiverade löppartnern...

#"hmm, jag tappade visst energin, fullständigt" (men orka se på tv, jodå det går bra)
#"men detsamma gäller för mig"
#"det regnar, i alla fall ibland..." (jaha, ni vet, inget dåligt väder osv...)
#"och det luktar rök" (ja, jo det brann i Eriksbergsskolan idag, men vi hade kanske inte tänkt springa i cirklar runt den ändå...)
#"och jag är trött"

Är det någon mer än jag som tror att jag och min löparkollega är lite taskigt motiverade just nu?

Andra världar - de finns på riktigt!

De senaste dagarna har bjudit på två studiebesök i helt andra världar än den jag normalt befinner mig i.

I lördags var jag på opera - Xerxes på Drottningholms slottsteater. Denna aktivitet föranleddes av att min kompis Matz frågat om jag ville följa med honom och ett gäng andra på studiebesök, picnic och opera. Eftersom min operaerfarenhet är begränsad (ett tidigare besök, I Zagreb, rysk opera textad på kroatiska, ca 10 minuters varsel från "vi ska gå på opera" tills dess att vi var inne i salongen - eventuellt var det besöket ett resultat av politisk korruption...) och eftersom jag gillar Händels musik så, klart att jag skulle följa med. Och det var en intressant upplevelse.

Operan var utmärkt men det som verkligen fascinerade mig var sällskapet. Jag låter er slippa detaljerna och kan bara berätta att sällskapet till största delen utgjordes av medlemmar i en av Uppsalas många mer eller mindre mystiska och studentikosa herrföreningar och deras sällskap (sällskap=kodord för flickvänner eller i undertecknads fall, operanyfikna vänner). Klädkoden för dagen var "ljus kostym" och de allra flesta av dem bar dessa ljusa kostymer, tillsammans med matchade hängslen och slipsar, eller bara helt mystiska hemstickade slipsar (i ungefär samma mörkt blå färgton som jag föreställer mig att bärarens politiska övertygelser kan beskrivas i). Och de gör det utan minsta lilla uns av ironi. Mycket intressant. Det grämer mig för övrigt att jag inte hade med kameran - den mörkblå stickade slipsen med pärlor hade varit värd att föreviga...

Mitt andra studiebesök gjordes på den s.k arbetsförmedlingen. Och som [cmh] så riktigt konstaterat så är detta ju ett något missvisande namn. Nå, rådet för att överleva ett besök på detta ställe är att utrusta sig med ett osedvanligt gott humör, mental förberedelse för att bli betraktad som mindre vetande samt mycket tid och en god bok, samt att betrakta det hela som ett forskningsprojekt.

Kommer dit, vid 10-tiden. Blir i första kön geniförklarad för att jag klarade av att fylla i mina registreringsuppgifter på nätet innan jag kom dit. Blir, enligt en mystiskt system baserat på födelseår, försedd med en nummerlapp och ett papper att fylla i som ska ligga till grund för den individuella handlingsplanen, och hänvisad tre trappor upp. I väntrummet sitter redan ca 8 personer och väntar, och väntar, och väntar... Efter så där en halvtimme kommer så en person ut och frågar, mycket förvånat, vad vi alla gör där. Någon av dem som väntat lite längre än jag blev i detta ögonblick lite irriterad, och när det visade sig att folket på tredje våningen verkade ovetande om nummerlappssystemet som tillämpas på entreplan blev stämningen nästan lite hätsk i väntrummet. AF hade nämligen ingen aning om att det kunde tänkas dyka upp nya arbetslösa bara så där första dagen i en månad. Nåja, efter ett tag så har de både lyckats leta fram ett par till som jobbar med inskrivning, samt provocera hela väntrummet till aggressioner varierande från stark irritation till ren ilska.

Efter ett par kapitel i boken blir det min tur, och här börjar det intressanta. En dålig egenskap hos mig är att jag alltid blir extremt irriterad på myndighetsfolk, chefer, AF-handläggare etc som inte lyssnar på vad jag säger, det tog ungefär tre sekunder att inse att den här mannen inte gjorde det. Så därför spenderade vi en kvart med att reda ut varför det finns två kemistutbildningar i min meritlista. Han kunde nämligen inte begripa skillnaden mellan en magisterutbildning och en forskarutbildning. "Det här är konstigt, du kan ju inte ha två kemistutbildningar." (Efter två försök gav jag upp att förklara skillnaden eftersom det var uppenbart att stolpskottet framför mig inte ens ville försöka begripa.) Därefter klargörs det att papprena man fick fylla i under väntetiden betraktas som ointressanta. Min hypotes är att man får det bara för att man under väntetiden ska vara sysselsatt med något hjärndödande som gör en mindre benägen att ifrågasätta deras enormt kränkande sätt att behandla människor.

Så diskuterar vi framtiden, och jag förklarar mina post doc-planer, vilket förstås är ett ord som snubben framför mig inte förstår, inte ens efter två försök till, vill jag påpeka, mycket pedagogiska, förklaringar. Och när jag berättar att a-kassan och försäkringskassan brukar betrakta detta som studier/vidareutbildning så säger snubben, på fullaste allvar, att det är i alla fall ingen utbildning som de erbjuder via AF. Surprise...! Och därifrån gick det bara utför, och det ganska fort, kan jag säga.

Hela besöket tog ca 2 h och 45 minuter i anspråk,varav kontakten med människor arbetandes på AF stod för ca 25 minuter. Effektivt och bra. Eller också inte. I övrigt - hur är det möjligt att någon som jobbar på AF i Uppsala inte kan veta skillnaden mellan magisterexamen och doktorsexamen? Stan dräller ju av arbetslösa doktorer!

Så det man kan konstatera är väl helt enkelt att det existerar helt andra världar, bara precis (bildligt talat) runt hörnet, men de tenderar att befolkas av ganska konstiga människor. Men kortare studiebesök är ju alltid intressanta, om än ibland synnerligen adrenalingenererande...

del II - Otroligt...

...men sant.

Imorgon blir jag arbetslös. Måste följaktligen till arbetsförmedlingen för att anmäla detsamma. Och nu för tiden kan man snabba på den processen genom att fylla i en massa uppgifter på nätet redan innan man kommer dit. (Och det är säkert bra, för förra gången tog det en evig tid bara att få komma fram till en dator och fylla i de där uppgfterna, och med tanke på att hela besöket nog tog tre timmar eller så i anspråk så är det nog bäst för alla om man kan effektivisera den processen något...)

Ja, och bland alla de där sakerna man ska fylla i så finns det en lång lista där man ska fylla i sina kompetenser. Den börjar med atomabsorptionsspektrofotometri och absorptionsspektrofotometri (uppdelat på UV, Vis och IR) och fortsätter med att räkna upp en lång rad kemiska analystekniker (nej, laserspektroskopi var inte en av dem, tyvärr) som hplc, gaskromatografi, masspektrometri mm. Och så, mitt bland alla dessa tekniker står det plötsligt "fysikalisk kemi", som om det vore en slags analysteknik. Tjena hejsan. Trodde kanske inte att de skulle ha järnkoll på arbetsförmedlingen, men det där var ändå lite för tröttsamt. Ingen koll alls, alltså. Otroligt men sant.

Undrar om jag ska gå dit imorgon och säga att jag jobbat med kemisk fysik, för att förvirra dem lite ytterligare...

Det kan nog bli en väldigt intressant dag imorgon.

Hur sköter man ett lagerträd?

Jag fick ett lagerträd i födelsedagspresent. Och jag har ingen som helst aning om hur man sköter dem. Jag menar, man brukar ju ha torkade lagerblad i mat, men nu antar jag att det inte är meningen att bladen ska torka på busken, och då måste man ju veta hur man ska ta hand om det stackars trädet. Och eftersom jag fick ett lagerträd strax efter att vi startat upp vår lagerbladsblogg så känns det ju väldigt symboliskt viktigt att det här trädet inte bara överlever utan också mår bra. (Oj, det är visst höga krav jag börjat ställa på mig själv när det kommer till krukväxter...inte bara att de ska överleva, de ska må bra också. Och ja, jag erkänner - jag har tänkt på att köpa jord och plantera om dem. Om jag blivit sinnesförvirrad? Ja troligen. Eller bara vuxen.)

I alla fall, jag behöver tips på hur jag ska ta hand om mitt lagerträd på bästa sätt! Dylika mottages tacksamt.

Folk är olika, part II

Folk är olika. Det har både jag och andra noterat tidigare. Men så finns det somliga som är så mycket mer olika än andra. Så pass att man nästan drabbas av skrämselhicka och frossbrytningar när man tvingas åse det.

Tänk er till exempel en fest. Där serveras synnerligen kreativa snittar tillsammans med bubbliga drycker av olika karaktär.* Mer eller mindre intressanta samtalsämnen avhandlas, i mer eller mindre sannolika konstellationer. Tänk er vidare att flera av festdeltagarna har sett ljuset - skotsk single malt. Och att en av festdeltagarna meddelar att han, utan vidare inbjudan, tänker sig att gå och hälla upp en whisky. (Jag vet inte vad Magdalena Ribbing skulle ha sagt om det beteendet, men festfixarna hade i alla fall inget emot det, så ingen lär fråga henne om vettet/etiketten i detsamma.) Mer än en person följer detta första exempel. Och det är då det händer....

Mr X: Det finns joltcola i kylen. Du kan väl blanda?
Mr Y: Javisst
Mr Z: Whisky och cola? Ja, men det vill jag också ha!

Och där sitter de sen, med en fantastisk lagavulin.

Blandad med joltcola.

Och hävdar att det är gott.

Mycket godare än bara lagavulin. (Att det är godare än bara joltcola betvivlar jag inte...)

Att alla borde testa. Helst nu, på en gång.

Och jag tvingas inse att på punkten whisky är jag konservativ, inte ett dugg liberalt och frihetligt sinnad (kanske lite latteliberal ändå, eftersom jag dricker whisky från flera olika regioner i Skottland. Kan helt enkelt inte nöja mig med bara Islay eftersom det skulle innebära att jag skulle missa tex Macallan). Men i alla fall. Whisky av skotsk single malt-typ dricks helt enkelt icke med cola. Så det så.

Och denna händelse är ett ypperligt bevis på att folk är olika, och att somliga är mer olika än andra. Jag berättade historien för min kompis Johan (medan vi avnjöt en Bowmore). Han ville bestämt hävda att det borde jämställas med högmålsbrott, rimligen särskilt högförräderi. Jag är böjd att hålla med.

*Ett annat exempel på att folk är, synnerligen, olika kan läsas här. Jag gillar Ribbings svar skarpt.