Showing posts with label resor. Show all posts
Showing posts with label resor. Show all posts
Friday, June 24, 2011
Charmen
Charmen med att åka tåg på midsommaraftons morgon: Medresenärer som redan fått i sig halva ölflaket trots att klockan bara är 10 på morgonen.
Friday, April 29, 2011
London
Jag och syskonbarnen skulle ju till London till över påsk. Det visade sig att Tiger* också var tvungen att följa med. Kanske var det bra, det kan hända att han bidrog till att den yngsta övergav iden om att vi borde åka tåg istället. (Möjligen kan insikten att man får gratis coca-cola på planet också ha haft något med saken att göra...)
Vi gjorde, förstås, en massa turistiga saker. Här, vid Piccadilly Circus (ett av de få foton som finns när de är nästan sams):
Och vid Trafalgar Square (här var de inte lika sams och vägrade vara med på samma bild):
Vi var på akvarium också. Det var en bra ide på alla sätt utom en. Det blev nämligen väldigt svårt att äta fish&chips efteråt, på grund av risken att fisken nedan, eller någon av hans/hennes blå kompisar, kunde vara den friterade fisken ifråga... (Vi kan väl säga som så att engelsk spaghetti fick godkänt, och jag lärde dem äta amerikanska pannkakor till frukost, men i övrigt var de inte jätteimponerande av brittisk kokkonst)
Vi ägnade oss också åt rakt-på-sak konstkritik på Tate Modern.
Ebba: "Den här tavlan var ful. Vem har målat den?"
Jag: "Picasso. Det står där på skylten bredvid."
Ebba: "Jag sa ju det."
Jag: "Sa vadå?"
Ebba: "Att Picasso målar fult. Nu går vi."
Till nästa resa måste jag nog se till att de får öva lite på att gå på konstmuseum...
*Tiger kan möjligen ha varit ett lejon en gång i tiden, men numera är han, utan tvivel, en tiger. Lite på samma sätt som att lemurer under lång tid hette elmurer i vår familj.
Vi gjorde, förstås, en massa turistiga saker. Här, vid Piccadilly Circus (ett av de få foton som finns när de är nästan sams):
Och vid Trafalgar Square (här var de inte lika sams och vägrade vara med på samma bild):
Vi var på akvarium också. Det var en bra ide på alla sätt utom en. Det blev nämligen väldigt svårt att äta fish&chips efteråt, på grund av risken att fisken nedan, eller någon av hans/hennes blå kompisar, kunde vara den friterade fisken ifråga... (Vi kan väl säga som så att engelsk spaghetti fick godkänt, och jag lärde dem äta amerikanska pannkakor till frukost, men i övrigt var de inte jätteimponerande av brittisk kokkonst)
Vi ägnade oss också åt rakt-på-sak konstkritik på Tate Modern.
Ebba: "Den här tavlan var ful. Vem har målat den?"
Jag: "Picasso. Det står där på skylten bredvid."
Ebba: "Jag sa ju det."
Jag: "Sa vadå?"
Ebba: "Att Picasso målar fult. Nu går vi."
Till nästa resa måste jag nog se till att de får öva lite på att gå på konstmuseum...
*Tiger kan möjligen ha varit ett lejon en gång i tiden, men numera är han, utan tvivel, en tiger. Lite på samma sätt som att lemurer under lång tid hette elmurer i vår familj.
Saturday, January 15, 2011
New Mexico-road trip: Vulkanrester & konst
Tar denna reseberättelse aldrig slut undrar ni kanske? Svaret är att eftersom jag inte har ett obegränsat antal semesterdagar så gör den ju det. Men innan dess hann vi med att titta på stora mängder basalt, varav en del med petroglyfer, på Petroglyph National Monument.
Kontrasten mellan basaltbergen (som jag döpte dem till) och öknen var ganska cool. Och även om vädret var fint så var det tillräckligt kallt för att man inte skulle behöva bekymra sig om eventuella skallrande ormar.
Alltså kunde man utan risk fotografera kaktusar och klättra högst upp på basalten för att titta på utsikten över Albuquerque.
Innan det var norrut hann vi också med en tur till ett mycket kyligt Santa Fe, där vi kollade in Georgia O'Keeffe-museet (vilket var i stort sett den enda sak vi hade planerat att göra som faktiskt blev av, mycket väl värt ett besök dessutom) och stora mängder istappar. Och så kollade vi in folk. Jag ångrar mycket att jag är så feg att jag inte riktigt kan med att ta upp kameran och fotografera andra människor hur som helst, för det hade kunnat bli fantastiska bilder från bokhandelskafeet där vi hängde ett tag innan det var dags att ta sig söderut för hyrbilsåterlämning och en snålnatt på flygplats.
Som sig bör på denna resa så blev vi förstås försenade till Detroit så vi missade flygbussen till East Lansing och dessutom fick vi göra tre försök innan vi lyckades köpa bagels på Chicago Midway. På något plan kändes det helt logiskt. Likaledes kändes det helt väntat att det, när det nästa dag, bar iväg tillbaka till Europa blev förseningar i Frankfurt. Men till sist kom jag ju tillbaka till Landvetter, välbehållen. Att flygbussen nästan körde av vägen, och att spårvagnarna var duktigt försenade kändes helt normalt.
Och även om vi inte fick se det vi hade tänkt oss blev det ju en rolig resa, som innehöll massor av bra saker som sweet potato fries, breakfast burritos, bagels, hashbrowns, pannkakor och annat man i och för sig kan, men oftast är för lat, för att göra själv...
Kontrasten mellan basaltbergen (som jag döpte dem till) och öknen var ganska cool. Och även om vädret var fint så var det tillräckligt kallt för att man inte skulle behöva bekymra sig om eventuella skallrande ormar.
Alltså kunde man utan risk fotografera kaktusar och klättra högst upp på basalten för att titta på utsikten över Albuquerque.
Innan det var norrut hann vi också med en tur till ett mycket kyligt Santa Fe, där vi kollade in Georgia O'Keeffe-museet (vilket var i stort sett den enda sak vi hade planerat att göra som faktiskt blev av, mycket väl värt ett besök dessutom) och stora mängder istappar. Och så kollade vi in folk. Jag ångrar mycket att jag är så feg att jag inte riktigt kan med att ta upp kameran och fotografera andra människor hur som helst, för det hade kunnat bli fantastiska bilder från bokhandelskafeet där vi hängde ett tag innan det var dags att ta sig söderut för hyrbilsåterlämning och en snålnatt på flygplats.
Som sig bör på denna resa så blev vi förstås försenade till Detroit så vi missade flygbussen till East Lansing och dessutom fick vi göra tre försök innan vi lyckades köpa bagels på Chicago Midway. På något plan kändes det helt logiskt. Likaledes kändes det helt väntat att det, när det nästa dag, bar iväg tillbaka till Europa blev förseningar i Frankfurt. Men till sist kom jag ju tillbaka till Landvetter, välbehållen. Att flygbussen nästan körde av vägen, och att spårvagnarna var duktigt försenade kändes helt normalt.
Och även om vi inte fick se det vi hade tänkt oss blev det ju en rolig resa, som innehöll massor av bra saker som sweet potato fries, breakfast burritos, bagels, hashbrowns, pannkakor och annat man i och för sig kan, men oftast är för lat, för att göra själv...
Tuesday, January 11, 2011
New Mexico-road trip: Öken...
På nyårsdagens morgon bestämde vi oss för att det uppenbara alternativet var att åka söderut, det borde ju liksom inte bli kallare tyckte vi. Innan vi kom iväg blev vi dock tvungna att konstatera att isskrapa inte heller ingick i bilutrustningen. Jag tyckte att vi kunde testa om ett Västtrafikkort kanske funkade bra som ersättning, men efter en väldigt kort pilottest satsade vi på bilens uppvärmningsfunktion istället.
Sen blev det öken för hela slanten. I-25 från Albuquerque mot El Paso går igenom öknen, och bjöd på ett helt fantastiskt landskap denna strålande, men mycket kalla vinterdag.
Det var så kallt att vi kände oss säkra på att vi faktiskt skulle kunna springa ifrån såna här små liv om de skulle råka dyka upp i vår väg. Vi såg dock inga, men desto fler berg, i fjärran. Och kaktusar. Och Rio Grandes dalgång. Och kände att vi förstod varför människor som korsar gränsen mellan Mexiko och USA i öknen lätt kan gå vilse...
Vi käkade lunch (efter att J bestämt sig för att hon inte hade migrän längre) i staden med det lätt märkliga namnet Truth or Consequences. Som tur var krävde dock ingen att vi skulle svara på några andra frågor än vad vi ville äta till lunch.
Vi fortsatte söderut, mot målet - White Sands National Monument, som ligger i utkanten av Chihuahuan Desert. För att komma dit var vi dock tvungna att passera en av de mindre charmiga sakerna med sydvästra USA - gränskontrollerna som är placerade en ganska lång bit från den faktiska gränsen till Mexiko. Man kan inte låta bli att undra hur amerikaner skulle ställa sig till detta när de är utomlands... Hur som helst så var det utan tvivel värt det. Som bilderna antyder var det dock nästan så att man undrade om det var snö eller sand. (Fler foton kommer på picasa så småningom.)
Ja, sen åkte vi tillbaka till Albuquerque, och en, för att vara den här resan, ganska händelselös dag var till ända.
Sen blev det öken för hela slanten. I-25 från Albuquerque mot El Paso går igenom öknen, och bjöd på ett helt fantastiskt landskap denna strålande, men mycket kalla vinterdag.
Det var så kallt att vi kände oss säkra på att vi faktiskt skulle kunna springa ifrån såna här små liv om de skulle råka dyka upp i vår väg. Vi såg dock inga, men desto fler berg, i fjärran. Och kaktusar. Och Rio Grandes dalgång. Och kände att vi förstod varför människor som korsar gränsen mellan Mexiko och USA i öknen lätt kan gå vilse...
Vi käkade lunch (efter att J bestämt sig för att hon inte hade migrän längre) i staden med det lätt märkliga namnet Truth or Consequences. Som tur var krävde dock ingen att vi skulle svara på några andra frågor än vad vi ville äta till lunch.
Vi fortsatte söderut, mot målet - White Sands National Monument, som ligger i utkanten av Chihuahuan Desert. För att komma dit var vi dock tvungna att passera en av de mindre charmiga sakerna med sydvästra USA - gränskontrollerna som är placerade en ganska lång bit från den faktiska gränsen till Mexiko. Man kan inte låta bli att undra hur amerikaner skulle ställa sig till detta när de är utomlands... Hur som helst så var det utan tvivel värt det. Som bilderna antyder var det dock nästan så att man undrade om det var snö eller sand. (Fler foton kommer på picasa så småningom.)
Ja, sen åkte vi tillbaka till Albuquerque, och en, för att vara den här resan, ganska händelselös dag var till ända.
Saturday, January 08, 2011
New Mexico-road trip: Min värsta biltur någonsin...
Framme i Santa Rosa upptäcker vi att varenda motell, och varenda hotell, i hela stan är fullt. Knökfullt. Något fascinerande kan man tycka, för en liten stad i New Mexico som inte just är känd för något alls. Så småningom får vi i alla fall tips om att stadens polis och brandkår har satt upp ett shelter i stadens skolas gympasal, för alla vilsna bilister som, liksom vi, inte hittade någon annanstans att sova.
Det visade sig att på grund av snöstorm längre västerut så hade man helt enkelt blivit tvungen att stänga av I-40, som för övrigt var vår fortsätta färdväg västerut. Vägen hade varit avstängd sen klockan 4 på eftermiddagen. Så, vi bestämde oss för att se på saken från den ljusa sidan; Vi behövde inte sova i bilen, vi behövde inte betala för login, och dessutom fick vi en gratischans att uppleva barndomsminnen från den tiden då vi frekventerade cuf- och vi unga-kurser och sov på gympasalsgolv flera gånger om året. Vi var också rätt glada att vi inte hade varken småbarn eller hundar med oss. (Vi räknade för övrigt till ca 100 vuxna och ett rätt stort antal barn därinne.)
Vid halv femsnåret på morgonen får vi veta att vägen är öppnad igen, men att de varnar för att det kan bli stora problem med den berömda "svarta isen" (vilket helt enkelt är samma sak som blankpolerad isbana, helt utan någon som helst friktion). Eftersom vi nästan frusit tårna av oss under natten, inte ätit något sedan den förvisso både stadiga och sena lunchen dagen innan, och med vetskapen att det inte är troligt att vägläget blir bättre för att vi väntar bestämde vi oss för att försöka ta oss till Albuquerque (dit vi ändå måste förr eller senare, eftersom vårt flyg gick därifrån), och stanna där åtminstone till nyårsdagen och sedan göra en ny bedömning av läget.
Sagt och gjort, vi letade upp frukost (det kan ha varit den godaste breakfast burrito* jag någonsin ätit) och undvek att fundera på om oljan i vår texasskyltade bil verkligen klarade -20 C. Därefter satte vi kurs västerut: Google maps förutspådde 2h till Albuquerque. I verkligheten tog det dryga 4. Vi passerade minst 6 olycksplatser längs vägen, och var rädda mer än en gång under tiden, för det vägläget var inte att leka med. Särskilt inte med sommardäck. (Vinterdäck är inte ett koncept de kör med i USA; sommardäck, eller sommardäck med snökedjor är alternativen). Det är en alldeles särskilt obehaglig känsla att känna att om jag skulle behöva bromsa nu så är mitt bästa och säkraste alternativ att helt enkelt köra av vägen. Utan konkurrens den värsta bilkörning jag gjort i hela mitt liv. Men vi tog det vackert och vi kom fram helskinnade, men oerhört trötta. Efter fika, incheckning på motellet och en välbehövlig dusch skulle vi bara vila lite innan vi skulle ut och fira in det nya året... Vi var i alla fall vakna när Europa gick från 2010 till 2011...
*Ja, typisk kolesterolfrukost. Vi tror att vi behövde det för att försäkra oss om att inte förfrysa våra stackars cellmembran. Åtminstone intalade vi oss det.
Det visade sig att på grund av snöstorm längre västerut så hade man helt enkelt blivit tvungen att stänga av I-40, som för övrigt var vår fortsätta färdväg västerut. Vägen hade varit avstängd sen klockan 4 på eftermiddagen. Så, vi bestämde oss för att se på saken från den ljusa sidan; Vi behövde inte sova i bilen, vi behövde inte betala för login, och dessutom fick vi en gratischans att uppleva barndomsminnen från den tiden då vi frekventerade cuf- och vi unga-kurser och sov på gympasalsgolv flera gånger om året. Vi var också rätt glada att vi inte hade varken småbarn eller hundar med oss. (Vi räknade för övrigt till ca 100 vuxna och ett rätt stort antal barn därinne.)
Vid halv femsnåret på morgonen får vi veta att vägen är öppnad igen, men att de varnar för att det kan bli stora problem med den berömda "svarta isen" (vilket helt enkelt är samma sak som blankpolerad isbana, helt utan någon som helst friktion). Eftersom vi nästan frusit tårna av oss under natten, inte ätit något sedan den förvisso både stadiga och sena lunchen dagen innan, och med vetskapen att det inte är troligt att vägläget blir bättre för att vi väntar bestämde vi oss för att försöka ta oss till Albuquerque (dit vi ändå måste förr eller senare, eftersom vårt flyg gick därifrån), och stanna där åtminstone till nyårsdagen och sedan göra en ny bedömning av läget.
Sagt och gjort, vi letade upp frukost (det kan ha varit den godaste breakfast burrito* jag någonsin ätit) och undvek att fundera på om oljan i vår texasskyltade bil verkligen klarade -20 C. Därefter satte vi kurs västerut: Google maps förutspådde 2h till Albuquerque. I verkligheten tog det dryga 4. Vi passerade minst 6 olycksplatser längs vägen, och var rädda mer än en gång under tiden, för det vägläget var inte att leka med. Särskilt inte med sommardäck. (Vinterdäck är inte ett koncept de kör med i USA; sommardäck, eller sommardäck med snökedjor är alternativen). Det är en alldeles särskilt obehaglig känsla att känna att om jag skulle behöva bromsa nu så är mitt bästa och säkraste alternativ att helt enkelt köra av vägen. Utan konkurrens den värsta bilkörning jag gjort i hela mitt liv. Men vi tog det vackert och vi kom fram helskinnade, men oerhört trötta. Efter fika, incheckning på motellet och en välbehövlig dusch skulle vi bara vila lite innan vi skulle ut och fira in det nya året... Vi var i alla fall vakna när Europa gick från 2010 till 2011...
*Ja, typisk kolesterolfrukost. Vi tror att vi behövde det för att försäkra oss om att inte förfrysa våra stackars cellmembran. Åtminstone intalade vi oss det.
New Mexico-road trip: Och fortsatte lite oväntat...
Vi flög Southwest (i mitt tycke USAs bästa inrikesflygbolag) från Detroit till Oklahoma city, med ett byte i St Louis. Det var onekligen lite skumpigt att landa och starta i Missouri, men då visste vi, som tur var, inte att det antagligen berodde på den ordentliga storm som var på väg däråt, och som orsakade stor materiell förstörelse och dessvärre också tog några människoliv.
Vi fokuserade istället på att det ibland är extra underhållande att flyga Southwest. Säkerhetsinformationen innehåller förstås allt det vanliga, men har man tur kan man få den levererad med lite extra krydda. Vad sägs om "This is a non-smoking flight. Thus, if you need a cigarette, you need to climb out on the wing. If you can light it, you can smoke it". Eller "Should we experience a drop in cabin pressure, not that we think that it will, 'cause if we did we would surely not have come to work today, an oxygen mask will appear from the panel above your seat. Put on your own mask first, before assisting small childs or anyone behaving like a small child", och slutligen "The safety card, a New York Times bestseller, and God knows what else, can be found in the seatpocket in front of you". Och så fick vi oss också en liten, och mycket tonsäker, flygvärdinnesång till livs efter landning. Spontana applåder uppstod.
St Louis till Oklahoma city kan ha varit resans mest odramatiska del och är således inte värd att nämna vidare. Hyrbilsupplockandet gick bra, även om agent Tamara antagligen aldrig hade träffat två livs levande filosofie doktorer tidigare i sitt liv. Helt klart var dock att hon ansåg att compact cars inte är för PhD:s. Till sist fick vi dock bilen, och kunde äntligen dra västerut. Planen var att ta sig den här sträckan innan det var dags för första nattvilan i Santa Rosa, New Mexico.
Visa större karta
Genom Oklahoma gick allt bra, även om vi tvingades notera att det blåste ganska friskt. (Dock kom inga fåglar fallandes ner ur skyn, och det är ju alltid en bra sak.) Väl inne i Texas kom våra fördomar på skam. Man kan visserligen utan problem föreställa sig att bränder och sandstormar skulle kunna vara ett problem, men att vindrutetorkarna skulle få jobba ordentligt i västra Texas hade jag inte förutsett. Alltid lär man sig något. Möjligen borde detta faktum fått oss att fundera lite över vädret längre fram på resan... Det skulle nämligen bli betydligt värre.
Vi fokuserade istället på att det ibland är extra underhållande att flyga Southwest. Säkerhetsinformationen innehåller förstås allt det vanliga, men har man tur kan man få den levererad med lite extra krydda. Vad sägs om "This is a non-smoking flight. Thus, if you need a cigarette, you need to climb out on the wing. If you can light it, you can smoke it". Eller "Should we experience a drop in cabin pressure, not that we think that it will, 'cause if we did we would surely not have come to work today, an oxygen mask will appear from the panel above your seat. Put on your own mask first, before assisting small childs or anyone behaving like a small child", och slutligen "The safety card, a New York Times bestseller, and God knows what else, can be found in the seatpocket in front of you". Och så fick vi oss också en liten, och mycket tonsäker, flygvärdinnesång till livs efter landning. Spontana applåder uppstod.
St Louis till Oklahoma city kan ha varit resans mest odramatiska del och är således inte värd att nämna vidare. Hyrbilsupplockandet gick bra, även om agent Tamara antagligen aldrig hade träffat två livs levande filosofie doktorer tidigare i sitt liv. Helt klart var dock att hon ansåg att compact cars inte är för PhD:s. Till sist fick vi dock bilen, och kunde äntligen dra västerut. Planen var att ta sig den här sträckan innan det var dags för första nattvilan i Santa Rosa, New Mexico.
Visa större karta
Genom Oklahoma gick allt bra, även om vi tvingades notera att det blåste ganska friskt. (Dock kom inga fåglar fallandes ner ur skyn, och det är ju alltid en bra sak.) Väl inne i Texas kom våra fördomar på skam. Man kan visserligen utan problem föreställa sig att bränder och sandstormar skulle kunna vara ett problem, men att vindrutetorkarna skulle få jobba ordentligt i västra Texas hade jag inte förutsett. Alltid lär man sig något. Möjligen borde detta faktum fått oss att fundera lite över vädret längre fram på resan... Det skulle nämligen bli betydligt värre.
New Mexico-road trip: Det började ju bra...
Joråmensåatt, jag har varit ute och rest lite. Kanske borde jag redan innan jag lämnade Göteborg anat att detta inte skulle avlöpa planenligt. Det hela började nämligen med att flygbussen inte bara var försenad från start, vi fick också en liten sightseeingtur genom Mölnlycke på grund av en trafikolycka på RV40.
Men till Frankfurt kom jag, nästan i tid (och det kan ha varit det enda planet som gick i tid från Landvetter den veckan). Väl ute ur planet fanns ingen tid att förlora (det tog dryga 45 minuter för mig att ta mig från gate till gate, och då sprang jag en stor del av vägen), men med hjälp av många "Entschuldigen Sie" och det s.k. långa benet före var jag faktiskt före samtliga stand by-passagerare in på flyget till Detroit. So far so good.
Snöstormen på den amerikanska östkusten påverkade inte oss, annat än med lite turbulens, och vi landade fyra minuter före tidtabell i Detroit. Dock fick vi vänta en bra stund på att flygplansdörrarna skulle öppnas, för tydligen hade den för tidiga landningen undgått customs and border protection, som därför inte hunnit göra klart förkontrollen av inlämnade passageraruppgifter. Därefter hände tydligen något som "aldrig hänt förr" om man ska tro "min" CPB-agent; datasystemet kastade ut dem med jämna mellanrum, vilket innebar att när de väl bestämt sig för att släppa in en så skulle passcanning, fotografering och fingeravtryck gå i en rasande fart. För undertecknads del fungerade det redan på andra försöket. Jag var framme i Detroit, och vi var redo för vårt sydvästliga roadtrip.
ToBeContinued...
Men till Frankfurt kom jag, nästan i tid (och det kan ha varit det enda planet som gick i tid från Landvetter den veckan). Väl ute ur planet fanns ingen tid att förlora (det tog dryga 45 minuter för mig att ta mig från gate till gate, och då sprang jag en stor del av vägen), men med hjälp av många "Entschuldigen Sie" och det s.k. långa benet före var jag faktiskt före samtliga stand by-passagerare in på flyget till Detroit. So far so good.
Snöstormen på den amerikanska östkusten påverkade inte oss, annat än med lite turbulens, och vi landade fyra minuter före tidtabell i Detroit. Dock fick vi vänta en bra stund på att flygplansdörrarna skulle öppnas, för tydligen hade den för tidiga landningen undgått customs and border protection, som därför inte hunnit göra klart förkontrollen av inlämnade passageraruppgifter. Därefter hände tydligen något som "aldrig hänt förr" om man ska tro "min" CPB-agent; datasystemet kastade ut dem med jämna mellanrum, vilket innebar att när de väl bestämt sig för att släppa in en så skulle passcanning, fotografering och fingeravtryck gå i en rasande fart. För undertecknads del fungerade det redan på andra försöket. Jag var framme i Detroit, och vi var redo för vårt sydvästliga roadtrip.
ToBeContinued...
Wednesday, January 05, 2011
Flygfascination
Sitter på flygplatsen i Detroit och väntar på flyget till Frankfurt. Det ger mig möjligheten att studera rutiner för lossning (och lastning) av passagerarflyg. Jag måste erkänna att det fascinerar mig att det faktiskt oftast fungerar - rätt mat på rätt flygplan, rätt bagage på rätt flygplan, osv. Naturligtvis hjälper datasystemen till, men det är ändå en ganska fantastisk logistik, som kräver en hel del mänsklig medverkan, som ska fungera. Det fungerar förvisso bättre för vissa flygbolag än för andra. Men så råder det också rätt olika kulturer på olika flygbolag. Det märktes inte minst när jag flög över till USA, och den ordnung som tillämpades på Lufthansa kraschade lite lätt mot vissa passagerares ide om hur en flygresa går till. Det var fascinerande att överhöra konversationen mellan kabinpersonalen och passagerarna som ville ha, men inte hade beställt, specialmat. Medan passagerarna var övertygade om att maten skulle materialisera sig så småningom, om de bara frågade tillräckligt många gånger, så blev personalen alltmer irriterad eftersom de redan sagt nej, och menade det redan första gången...
Thursday, August 26, 2010
Chicago
Mycket trevlig stad. Framför allt var det slående hur oerhört rent det är där. Dessutom finns det oändliga möjligheter till fotografering... Behöver dock mer än dryga 2 dygn för att upplevas i sin helhet. Och det är värt att notera att Chicago Midway slår O'Hare med hästlängder när det gäller val av flygplats...
Notera den något ovanliga formen på denna skyskrapa... Ni kan ju gissa vad för slags trivia som berättas om denna byggnad...
Fler bilder finns på det gamla vanliga stället.
Notera den något ovanliga formen på denna skyskrapa... Ni kan ju gissa vad för slags trivia som berättas om denna byggnad...
Fler bilder finns på det gamla vanliga stället.
Wednesday, July 28, 2010
Semester och så
Egentligen har jag semester den här veckan. Därför är det ganska konstigt att jag hittills spenderat alla dagar av den i ett laserlab. Kan man tycka. Fast all väntetid har i alla fall lett till att USA-resan blivit någorlunda strukturerad, och det är ju bra. Det kan behövas om man ska hinna med New York, Boston, Rhode Island (konferens, inte semester), Chicago, DC, Philadelphia, Columbus och New York igen på 19 dagar. Kul ska det bli!
Den som faktiskt har semester och önskar sommarläsning rekommenderas Washingtons Posts genomgång av "Top Secret America".
Den som faktiskt har semester och önskar sommarläsning rekommenderas Washingtons Posts genomgång av "Top Secret America".
Sunday, July 11, 2010
Long and winding road
Första delen av semestern ägnades åt en tripp norrut tillsammans med 4 av mina amerikanska vänner. Att jag hade tjatat hål i huvudet på dem om vikten av vandringsskor och regnkläder hjälpte inte, två av dem åkte ändå till fjällen med paraply men utan regnställ...
Förutom en del vandring med utgångspunkt från Abisko hann vi också med att besöka Haparanda (och en promenad över till Finland), Övertorneå (för att träffa min kära väninna Linda), Överkalix (där somliga av oss tog ett utomhusdopp i Kalixälven, medan somliga andra fegade ur...Synnerligen uppfriskande kan man väl kalla det om man ska vara positiv) och Narvik.
Vy över E10 och Torneträsk från Abiskos närmaste fjäll: Njulla. Klockan är strax före midnatt vid fototillfället.
Lapporten, fotograferat från samma berg som ovan. Också taget strax före midnatt.
En talande väderbild från vår första vandringsdag. Med tanke på att vi gjorde ca 330 m på höjden på 4 km i mycket ojämn terräng så kanske ni förstår varför regnkläder var ett bättre val än paraply...
Den som önskar fler bilder finns på samma ställe som vanligt.
För övrigt kan man konstatera att det är fantastiskt mycket lättare att göra en rimlig uppskattning av hur brant det är när kartans ekvidistans är 2.5 m eller 5 m, istället för som på fjällkartan 20 m. Å andra sidan kunde jag också konstatera att de tre av oss som kände till konceptet höjdkurvor på förhand gjorde mer rimliga tidsbedömningar än de övriga två.
Hur som helst så var det en alldeles utmärkt och synnerligen avslappnande liten mini-semester. Nu återstår en 2 eller kanske 3 veckors jobb innan det blir lite mer semester.
Förutom en del vandring med utgångspunkt från Abisko hann vi också med att besöka Haparanda (och en promenad över till Finland), Övertorneå (för att träffa min kära väninna Linda), Överkalix (där somliga av oss tog ett utomhusdopp i Kalixälven, medan somliga andra fegade ur...Synnerligen uppfriskande kan man väl kalla det om man ska vara positiv) och Narvik.
Vy över E10 och Torneträsk från Abiskos närmaste fjäll: Njulla. Klockan är strax före midnatt vid fototillfället.
Lapporten, fotograferat från samma berg som ovan. Också taget strax före midnatt.
En talande väderbild från vår första vandringsdag. Med tanke på att vi gjorde ca 330 m på höjden på 4 km i mycket ojämn terräng så kanske ni förstår varför regnkläder var ett bättre val än paraply...
Den som önskar fler bilder finns på samma ställe som vanligt.
För övrigt kan man konstatera att det är fantastiskt mycket lättare att göra en rimlig uppskattning av hur brant det är när kartans ekvidistans är 2.5 m eller 5 m, istället för som på fjällkartan 20 m. Å andra sidan kunde jag också konstatera att de tre av oss som kände till konceptet höjdkurvor på förhand gjorde mer rimliga tidsbedömningar än de övriga två.
Hur som helst så var det en alldeles utmärkt och synnerligen avslappnande liten mini-semester. Nu återstår en 2 eller kanske 3 veckors jobb innan det blir lite mer semester.
Monday, September 14, 2009
The Ultimate Travel Guide to the United States
1. Lär känna en väl vald* del familjen Gardner.
2. Välj destination och köp din flygbiljett (eller vakta deras katter och få din flygbiljett betald.)
3. Meddela dem din planerade ankomst och invänta svar av typen "Jag hoppas att du inte bokat ett hotellrum för du kan bo hos mig/oss" och "Tala om för oss vad du vill göra så fixar vi det" och annat liknande.
4. Njut av tillgången till en eller flera gratis guider med enorm lokalkännedom som dessutom är fantastiskt trevliga.**
*Det funkar antagligen utmärkt med vilken som av dem...
** Den här strategin fungerar utmärkt åtminstone i NYC, New Orleans och södra Kalifornien.
Eventuellt, om jag lyckas undertrycka semesterkänslan lite, kommer det bilder från Santa Monica, Malibu, Pasadena och San Diego inom kort.
2. Välj destination och köp din flygbiljett (eller vakta deras katter och få din flygbiljett betald.)
3. Meddela dem din planerade ankomst och invänta svar av typen "Jag hoppas att du inte bokat ett hotellrum för du kan bo hos mig/oss" och "Tala om för oss vad du vill göra så fixar vi det" och annat liknande.
4. Njut av tillgången till en eller flera gratis guider med enorm lokalkännedom som dessutom är fantastiskt trevliga.**
*Det funkar antagligen utmärkt med vilken som av dem...
** Den här strategin fungerar utmärkt åtminstone i NYC, New Orleans och södra Kalifornien.
Eventuellt, om jag lyckas undertrycka semesterkänslan lite, kommer det bilder från Santa Monica, Malibu, Pasadena och San Diego inom kort.
Monday, May 25, 2009
New York: Brooklyn and the Heights
Hudson river och Lower Manhattan som det ser ut från the Village.
Spenderade helgen i New York. Främst i Brooklyn och the Heights. Långt från Times Square och andra turistiga platser. Och som alltid när man umgås med familjen Gardner har man fantastiskt roligt och saker man inte riktigt kunde föreställa sig händer... Till exempel:
Roof-top party i Brooklyn (precis så coolt som det verkar) med många närvarande som alla var beredda att ge mer eller mindre realistiska råd om hur man skaffar sig ett greencard. (Om jag hade ett skulle jag garanterat flytta till Brooklyn i höst!)
Konstutställning och paneldiskussion (på spanska!) arrangerad av dominikanska kulturkommissionen inkluderande en svensk-dominikansk New York-bo som på bruten men god svenska ville diskutera både vikingar och svensk fikakultur.
Poker in the Heights (inte Harlem men väl Hamilton), och bourbon (som till min förvåning var riktigt god) och svenskt godis B:s roommate helt magiskt trollade fram så att jag kunde äta upp det. (nej, jag har aldrig spelat Texas hold'em förut, men jag är mycket nöjd med att jag inte åkte ut först...)
Och flera timmar på B&H där jag lyfte så många kamerastativ att jag nästan trodde att jag skulle ha träningsvärk idag (och jag har efter visst funderande också bestämt mig!), och vi dessutom shoppade kamera och externa hårddiskar åt de andra.
Och en massa annat förstås. Fint väder var det också! Nedan: Julie, Rachael och Brian.
Om det inte framgick ovan så var det alltså en alldeles utmärkt helg. Nu dock åter till ansökningar etc. Förvänta er inget frekvent bloggande denna vecka då jag har två ansöknings/jobb deadlines och dessutom ska försöka hinna åka in till DC för att rösta.
Spenderade helgen i New York. Främst i Brooklyn och the Heights. Långt från Times Square och andra turistiga platser. Och som alltid när man umgås med familjen Gardner har man fantastiskt roligt och saker man inte riktigt kunde föreställa sig händer... Till exempel:
Roof-top party i Brooklyn (precis så coolt som det verkar) med många närvarande som alla var beredda att ge mer eller mindre realistiska råd om hur man skaffar sig ett greencard. (Om jag hade ett skulle jag garanterat flytta till Brooklyn i höst!)
Konstutställning och paneldiskussion (på spanska!) arrangerad av dominikanska kulturkommissionen inkluderande en svensk-dominikansk New York-bo som på bruten men god svenska ville diskutera både vikingar och svensk fikakultur.
Poker in the Heights (inte Harlem men väl Hamilton), och bourbon (som till min förvåning var riktigt god) och svenskt godis B:s roommate helt magiskt trollade fram så att jag kunde äta upp det. (nej, jag har aldrig spelat Texas hold'em förut, men jag är mycket nöjd med att jag inte åkte ut först...)
Och flera timmar på B&H där jag lyfte så många kamerastativ att jag nästan trodde att jag skulle ha träningsvärk idag (och jag har efter visst funderande också bestämt mig!), och vi dessutom shoppade kamera och externa hårddiskar åt de andra.
Och en massa annat förstås. Fint väder var det också! Nedan: Julie, Rachael och Brian.
Om det inte framgick ovan så var det alltså en alldeles utmärkt helg. Nu dock åter till ansökningar etc. Förvänta er inget frekvent bloggande denna vecka då jag har två ansöknings/jobb deadlines och dessutom ska försöka hinna åka in till DC för att rösta.
Sunday, March 29, 2009
Salta märkligheter
Jag är tillbaka från Salt Lake city och försöker som bäst smälta intrycken. Salt Lake är en stad som verkligen präglas mycket av att mormonerna har ett så starkt fäste där. Det finns en oändlig (nåja, det var väl en överdrift det måste erkännas) mängd verksamheter som heter något med Zion, vilket är en indikation på ägarens religiösa uppfattning. Dessutom finns ett, av få, mormontempel i Salt Lake vilket är högt nog att prägla stadsbilden. Och att de religiösa grupperna har influerat alkohollagarna i Utah råder det inga tvivel om. Den som ids läsa dem kan ta del av dem här. (På engelska förstås.)
Tyvärr hann jag inte med någon tur upp i bergen - det bra med den saken var förstås att det betyder att konferensen var riktigt bra, både vetenskapligt och i nätverkshänseende. Dock hann jag med att besöka Temple Square, där mormontemplet ligger (men man får förstås inte gå in där) och museet som beskriver mormonernas historia. Eller, kanske borde jag säga, väl valda delar av deras hisroria. Vissa delar, som polygamin tex, berörs tex inte alls. De gjorde inte heller någon riktigt stor sak av sin lilla intressanta vana att utföra dop av döda.
Jag hade för övrigt under 75% av min vandring i museet en och samma person i hasorna, ca två steg bakom, uppenbarligen utsänd för att övervaka mig och min kamera (och då fanns det ändå stora skyltar som förklarade att fotogtafering var tillåtet). Det varade ända tills det dök upp ett sällskap med barn, då blev det tydligen viktigare att övervaka barnen...
Annat som en Baltimorebaserad svensk finner fascinerande är att det fortfarande rullar häst- och vagnekipage på de stora vägarna som om detta var det naturligaste i världen och att mindre vägar/gator inte är utrustade med trafikljus. Vill man korsa gatan går man istället fram till flaggbehållaren och tar upp en av de orange flaggorna som man viftar lite med, vilket får trafiken att stanna upp och man kan korsa gatan i lugn och ro.
Bilder finns där de brukar finnas.
Tyvärr hann jag inte med någon tur upp i bergen - det bra med den saken var förstås att det betyder att konferensen var riktigt bra, både vetenskapligt och i nätverkshänseende. Dock hann jag med att besöka Temple Square, där mormontemplet ligger (men man får förstås inte gå in där) och museet som beskriver mormonernas historia. Eller, kanske borde jag säga, väl valda delar av deras hisroria. Vissa delar, som polygamin tex, berörs tex inte alls. De gjorde inte heller någon riktigt stor sak av sin lilla intressanta vana att utföra dop av döda.
Jag hade för övrigt under 75% av min vandring i museet en och samma person i hasorna, ca två steg bakom, uppenbarligen utsänd för att övervaka mig och min kamera (och då fanns det ändå stora skyltar som förklarade att fotogtafering var tillåtet). Det varade ända tills det dök upp ett sällskap med barn, då blev det tydligen viktigare att övervaka barnen...
Annat som en Baltimorebaserad svensk finner fascinerande är att det fortfarande rullar häst- och vagnekipage på de stora vägarna som om detta var det naturligaste i världen och att mindre vägar/gator inte är utrustade med trafikljus. Vill man korsa gatan går man istället fram till flaggbehållaren och tar upp en av de orange flaggorna som man viftar lite med, vilket får trafiken att stanna upp och man kan korsa gatan i lugn och ro.
Bilder finns där de brukar finnas.
Monday, March 23, 2009
Saltsjön
Jag befinner mig i mormonland, Salt Lake City i Utah, närmare bestämt. När vi flög in i morse kom vi norrifrån och hade fin utsikt över den stora saltsjön, och bergen. Bergen som här, precis som i Boulder, börjar precis där staden slutar. Det är oklart hur mycket hiking jag kommer hinna med, jag är trots allt här för att vara på vårens upplaga av American Chemical Societys nationella konferens. Men lite foton ska det förhoppningsvis bli så småningom - det finns många intressanta byggnader och andra saker att fotografera här.
Till exempel trottoarerna som med jämna mellanrum är försedda med texten "Trust Jesus". Och så hade jag tänkt att jag skulle hinna med det här (avdelningen kulturella utflykter - det lär också vara bättre än deras hemsida), och att jag kanske skulle göra av med lite pengar här. Och så hade jag tänkt att jag skulle försöka hålla mig kvar på eastern time, det borde kunna gå bra eftersom jag var tvungen att gå upp klockan 4 i morse för att hinna med mitt flyg...
Till exempel trottoarerna som med jämna mellanrum är försedda med texten "Trust Jesus". Och så hade jag tänkt att jag skulle hinna med det här (avdelningen kulturella utflykter - det lär också vara bättre än deras hemsida), och att jag kanske skulle göra av med lite pengar här. Och så hade jag tänkt att jag skulle försöka hålla mig kvar på eastern time, det borde kunna gå bra eftersom jag var tvungen att gå upp klockan 4 i morse för att hinna med mitt flyg...
Wednesday, February 11, 2009
Resetips: New Orleans
Jag är alltså tillbaka från New Orleans. Har klappat katterna och sorterat foton. Den intresserade kan titta på ett urval här.
Nå, New Orleans alltså. Besöket kan sammanfattas i följande råd:
1. Åk dit
2. Ha mer än 3.5 dagar till ditt förfogande
3. Tänk inte ens tanken att försöka hålla en slags normal diet eller att låta bli att köpa böcker
Det är en underbar liten stad, som är intressant på många sätt. Påminnelserna om Katrina är allerstädes närvarande - man kan fortfarande se märken på en del hus som visar hur högt vattnet stod. Fortfarande finns områden där nästan inget är åtgärdat sen Katrina. Musik finns det som bekant mycket av i NO, bland annat en hel park uppkallad efter Louis Armstrong. Och riktigt bra gatumusikanter. En redan bra fikastund på Cafe du Monde
blev ännu bättre tack vare en lysande gatuviolinist. (Fiolen var dessutom svart med små små vita blommor på, oerhört snygg!). På Cafe Du Monde dricker man med fördel kaffe och äter beignets. Beignets består av friterad vetedeg dränkt i florsocker. (Godare än det låter). Ja, och kaffet då. I New Orleans vet de hur kaffe ska smaka! Så var man än köper en kopp kaffe så är den riktigt bra. En underbar upplevelse för ett kaffefreak som undertecknad.
En annan trevlig sak med staden är att snabbmatskedjorna helt enkelt inte finns där. Man måste i princip åka till förorterna för att hitta sådana, i downtown New Orleans finns bara "riktiga" restauranger och kafeer och barer. Och mat- och dryckeskvaliteten är det då sannerligen inget fel på. Vad sägs tex om alligatorcheesecake? Eller shrimp creole i tomatsås med röda bönor och ris. Som frukost vill jag bestämt rekommendera Eggs Sardou. Eller pecan pancakes på the Coffee Pot. Och nämnde jag pralinerna?
Och så kultur då. Förutom musiken finns det tex en mycket trevlig skulpturträdgård. Och boklådor. Just den sorten som får ordet boklåda att verka mycket mer passande än "bokhandel". Tex den på Maple street. Eller den som är inrymd i huset där William Faulkner bodde. Och så finns det ju djur också. Fåglar vid dammen i Audubon park tex. Det påstås också att det bor en fem fot lång alligator i den dammen (som sannolikt kom dit under Katrina) - den äter sig nog mätt på fåglar...
Pärlorna i träden finns i skulpturträdgården. Otroligt nog överlevde kombinationen Katrina. Ingen begriper hur det gick till.
Marmortrapporna är en installation, för att påminna om hur just trapporna var det enda som var kvar av många hus efter Katrina.
Dock undrar man ju lite vad som var uppprinnelsen till att den här skylten sattes upp:
Bilden är tagen på Whole Foods (som för övrigt grundades där) i New Orleans. Ingen diskriminering dock - det satt en likadan skylt på ingången till damtoaletten. Men det är inte utan att man undrar över hur det kan behövas...
Nå, New Orleans alltså. Besöket kan sammanfattas i följande råd:
1. Åk dit
2. Ha mer än 3.5 dagar till ditt förfogande
3. Tänk inte ens tanken att försöka hålla en slags normal diet eller att låta bli att köpa böcker
Det är en underbar liten stad, som är intressant på många sätt. Påminnelserna om Katrina är allerstädes närvarande - man kan fortfarande se märken på en del hus som visar hur högt vattnet stod. Fortfarande finns områden där nästan inget är åtgärdat sen Katrina. Musik finns det som bekant mycket av i NO, bland annat en hel park uppkallad efter Louis Armstrong. Och riktigt bra gatumusikanter. En redan bra fikastund på Cafe du Monde
blev ännu bättre tack vare en lysande gatuviolinist. (Fiolen var dessutom svart med små små vita blommor på, oerhört snygg!). På Cafe Du Monde dricker man med fördel kaffe och äter beignets. Beignets består av friterad vetedeg dränkt i florsocker. (Godare än det låter). Ja, och kaffet då. I New Orleans vet de hur kaffe ska smaka! Så var man än köper en kopp kaffe så är den riktigt bra. En underbar upplevelse för ett kaffefreak som undertecknad.
En annan trevlig sak med staden är att snabbmatskedjorna helt enkelt inte finns där. Man måste i princip åka till förorterna för att hitta sådana, i downtown New Orleans finns bara "riktiga" restauranger och kafeer och barer. Och mat- och dryckeskvaliteten är det då sannerligen inget fel på. Vad sägs tex om alligatorcheesecake? Eller shrimp creole i tomatsås med röda bönor och ris. Som frukost vill jag bestämt rekommendera Eggs Sardou. Eller pecan pancakes på the Coffee Pot. Och nämnde jag pralinerna?
Och så kultur då. Förutom musiken finns det tex en mycket trevlig skulpturträdgård. Och boklådor. Just den sorten som får ordet boklåda att verka mycket mer passande än "bokhandel". Tex den på Maple street. Eller den som är inrymd i huset där William Faulkner bodde. Och så finns det ju djur också. Fåglar vid dammen i Audubon park tex. Det påstås också att det bor en fem fot lång alligator i den dammen (som sannolikt kom dit under Katrina) - den äter sig nog mätt på fåglar...
Pärlorna i träden finns i skulpturträdgården. Otroligt nog överlevde kombinationen Katrina. Ingen begriper hur det gick till.
Marmortrapporna är en installation, för att påminna om hur just trapporna var det enda som var kvar av många hus efter Katrina.
Dock undrar man ju lite vad som var uppprinnelsen till att den här skylten sattes upp:
Bilden är tagen på Whole Foods (som för övrigt grundades där) i New Orleans. Ingen diskriminering dock - det satt en likadan skylt på ingången till damtoaletten. Men det är inte utan att man undrar över hur det kan behövas...
Sunday, January 11, 2009
270 mil i bil
J. var här över nyår, så dagen innan nyårsafton gav vi oss iväg på en liten roadtrip, med destination söderut. Den slutade, enligt gps:en, på ca 270 mil. (Inte miles alltså, utan mil.) En ungefärlig resväg kan ses här.
Ur högen med blandade, och ibland också lätt surrealistiska, upplevelser och spaningar måste följande nämnas:
#Motellet i Roanoke Rapids som endast accepterade körkort utfärdade i North Carolina som giltig legitimation. Kvinnan bakom disken förklarade detta som om det vore den självklaraste sak i världen men erbjöd oss generöst nog att vänta tills (den enligt henne något märkliga) managern kom tillbaka eftersom hon själv inte kunde fatta det slutgiltiga avgörandet om hurvida ett pass kunde komma ifråga som identifikation. Vi avböjde dock det erbjudandet och åkte vidare, medan vi funderade på hur det kan bära sig att driva en motellverksamhet, i North Carolina, som i praktiken bara är till för invånare i North Carolina. Det tar trots allt inte alltför många timmar att åka igenom delstaten. Och Roanoke Rapids är kanske inte coolaste stället i världen...
#På väg ner mot Savannah i Georgia på nyårsaftonen utbrister J. plötsligt exalterat "kolla där!" Jag tittar mig noggrant omkring men ser inget särskilt, och förstår först när hon förklarar att det är det gröna gräset som hon menar. (Vi har förvisso inte grönt gräs här heller just nu, men säsongen är betydligt längre än i Sverige, det kommer bli tungt att vänja sig vid klimatet i Sverige igen...). Dock ska medges att även jag tyckte att det var lite coolt med palmerna som växer längs I-95 i South Carolina och Georgia. Vi hade bland annat ett par på parkeringsplatsen utanför det rätt så sunkiga motellet i Hardeeville, SC där vi bodde den natten.
#Savannah är en lustig, men söt liten stad. Lite som en amerikansk motsvarighet till Sigtuna eller Söderköping eller så. Hur som helst ett mycket trevligt ställe att spendera nyårsfton på. Oklart varför de unga män som erbjöd oss ett antal öppnade burkar öl först ansåg att vi var mycket märkliga som tackade nej och sen menade sig förstå att det var ett helt normalt beteende när de fått klart för sig att vi är svenskar.
#På nyårsdagen styrde vi kosan västerut, mot CNN:s och Coca-Colas huvudstad Atlanta. Detta gjorde att vi tvingades uppleva en temperatursänkning på ca 20 grader (det var varmt och skönt i Savannah) och ett antal mil ruskigt dåliga vägar, samt trafiken runt Atlanta. Låt mig säga detta: Jag betvivlar intelligensen hos den som ansåg att mindre än 500 m skulle vara tillräckligt för ett filbyte över 4 filer där hastighetsbegränsningen är 65mph (knappt 110 km/h) men alla förstås kör fortare än så... Det hade varit liiiite trixigt att hinna med även om det inte varit rusningstrafik... Men som tur var hade vi ju Jill med oss, så att hitta en alternativ väg var inte alltför komplicerat. (Jill=gps:en, och det är faktiskt sant att hon heter så.) För övrigt påstås trafiken runt Atlanta vara jämförbar med den i LA...
#På vägen norrut regnade det och var allmänt trist väder. Dock inträffade den händelse som kommit att gå till historien under rubriken "Det var en gång två akademiker som skulle tanka en bil..." Till vårt försvar vill vi dock anföra att vi 1) faktiskt hade tankat flera gånger tidigare under resan utan problem, och 2) att vi absolut inte var de enda som inte begrep instruktionerna (och en översättning till svenska hade inte hjälpt...) och 3) att vi faktiskt båda är experimentalister så vi lyckades till slut efter att ha varierat alla möjliga parametrar. Och bensinen var väldigt billig där.
#USA är ju landet som går i bräschen för mycket teknisk utveckling, men det gäller inte nödvändigtvis i alla avseenden, tex den "parkeringsautomat" som finns på bild nedan...
#Amerikanska shoppingcenter är ofta så stora att man blir fullständigt utmattad av att bara gå in i dem. Men man får en hyfsad promenad om man går ett par varv runt dem... (Det är ju inte en slump att "mall walking" existerar som motionsform här.)
Ur högen med blandade, och ibland också lätt surrealistiska, upplevelser och spaningar måste följande nämnas:
#Motellet i Roanoke Rapids som endast accepterade körkort utfärdade i North Carolina som giltig legitimation. Kvinnan bakom disken förklarade detta som om det vore den självklaraste sak i världen men erbjöd oss generöst nog att vänta tills (den enligt henne något märkliga) managern kom tillbaka eftersom hon själv inte kunde fatta det slutgiltiga avgörandet om hurvida ett pass kunde komma ifråga som identifikation. Vi avböjde dock det erbjudandet och åkte vidare, medan vi funderade på hur det kan bära sig att driva en motellverksamhet, i North Carolina, som i praktiken bara är till för invånare i North Carolina. Det tar trots allt inte alltför många timmar att åka igenom delstaten. Och Roanoke Rapids är kanske inte coolaste stället i världen...
#På väg ner mot Savannah i Georgia på nyårsaftonen utbrister J. plötsligt exalterat "kolla där!" Jag tittar mig noggrant omkring men ser inget särskilt, och förstår först när hon förklarar att det är det gröna gräset som hon menar. (Vi har förvisso inte grönt gräs här heller just nu, men säsongen är betydligt längre än i Sverige, det kommer bli tungt att vänja sig vid klimatet i Sverige igen...). Dock ska medges att även jag tyckte att det var lite coolt med palmerna som växer längs I-95 i South Carolina och Georgia. Vi hade bland annat ett par på parkeringsplatsen utanför det rätt så sunkiga motellet i Hardeeville, SC där vi bodde den natten.
#Savannah är en lustig, men söt liten stad. Lite som en amerikansk motsvarighet till Sigtuna eller Söderköping eller så. Hur som helst ett mycket trevligt ställe att spendera nyårsfton på. Oklart varför de unga män som erbjöd oss ett antal öppnade burkar öl först ansåg att vi var mycket märkliga som tackade nej och sen menade sig förstå att det var ett helt normalt beteende när de fått klart för sig att vi är svenskar.
#På nyårsdagen styrde vi kosan västerut, mot CNN:s och Coca-Colas huvudstad Atlanta. Detta gjorde att vi tvingades uppleva en temperatursänkning på ca 20 grader (det var varmt och skönt i Savannah) och ett antal mil ruskigt dåliga vägar, samt trafiken runt Atlanta. Låt mig säga detta: Jag betvivlar intelligensen hos den som ansåg att mindre än 500 m skulle vara tillräckligt för ett filbyte över 4 filer där hastighetsbegränsningen är 65mph (knappt 110 km/h) men alla förstås kör fortare än så... Det hade varit liiiite trixigt att hinna med även om det inte varit rusningstrafik... Men som tur var hade vi ju Jill med oss, så att hitta en alternativ väg var inte alltför komplicerat. (Jill=gps:en, och det är faktiskt sant att hon heter så.) För övrigt påstås trafiken runt Atlanta vara jämförbar med den i LA...
#På vägen norrut regnade det och var allmänt trist väder. Dock inträffade den händelse som kommit att gå till historien under rubriken "Det var en gång två akademiker som skulle tanka en bil..." Till vårt försvar vill vi dock anföra att vi 1) faktiskt hade tankat flera gånger tidigare under resan utan problem, och 2) att vi absolut inte var de enda som inte begrep instruktionerna (och en översättning till svenska hade inte hjälpt...) och 3) att vi faktiskt båda är experimentalister så vi lyckades till slut efter att ha varierat alla möjliga parametrar. Och bensinen var väldigt billig där.
#USA är ju landet som går i bräschen för mycket teknisk utveckling, men det gäller inte nödvändigtvis i alla avseenden, tex den "parkeringsautomat" som finns på bild nedan...
#Amerikanska shoppingcenter är ofta så stora att man blir fullständigt utmattad av att bara gå in i dem. Men man får en hyfsad promenad om man går ett par varv runt dem... (Det är ju inte en slump att "mall walking" existerar som motionsform här.)
Monday, October 13, 2008
Recept för en god natts sömn
Bilder uppe från förra helgens utflykt till New Hampshire finns nu där de brukar finnas.
New England den här tiden på året betyder foliage, och även om det påstås att toppen sker den här helgen, så var det inte direkt något fel på färgprakten förra veckan heller...
Första aktiviteten i New Hampshire var en nätt liten promenad på knappt 15 km och ca 1000 höjdmeter, med tre bergstoppar längs vägen. Enligt guideboken en 6.5-timmestur, med en femma (av tio möjliga) på svårighetsskalan.
Vi startade, lite senare än tänkt, i ihållande regn. Ungefär samtidigt som vi tog oss över första vattendraget kom solen fram, och det kändes ganska behagligt. Färden uppåt var helt OK, men med några passager av den sorten att vi snabbt insåg att vi nog inte skulle klara av att gå ner samma väg (på denna svårighetsgrad 5-tur). Efter ett par timmar blev vi omgångna av ett par hikare som hade 1) exakt alla hikingprylar man kan tänka sig, 2) ett tempo som fick oss att tro att deras vanligaste varddagssysselsättning var "nu ska vi gå ut och gå upp för ett berg och ner igen på kortare tid än tre timmar" och 3) troligen de kraftigaste vader vi någonsin sett.
Allt eftersom vi närmade oss toppkammen blev det förstås brantare och brantare (inga meandrande vägar uppåt här inte) och kallare och kallare, och lite här och där såg vi snö. Med ca 800 meter kvar upp till kammen möter vi superhikarna som nu är på väg ner, eftersom vädret är för dåligt för dem där uppe. Där och då blev vi lite lätt nervösa, eftersom det inte alls gått så snabbt uppför som vi hade tänkt oss. Men, som alla vet så är ju framåt/uppåt bästa vägen, och att gå ner samma väg var som sagt inte ens ett alternativ.
Och mycket riktigt, väl uppe bergskammen så är det snö, moln och hyfsat blåsigt (fast inte alls så illa som vi föreställt oss, men det var skönt med mössa, det kan jag säga...). Å andra sidan slutade det vara ruskigt brant uppför, så likväl var det en befrielse att komma upp där. Och i de stunder när utsikten inte skymdes av moln var det fantastiskt vackert.
Vi passerade topparna Little Haystack Mountain, Mount Lincoln och Mount Lafayette innan kampen mot klockan började på allvar. Eftersom vi var sena ut visste vi att det fanns risk för att sista etappen skulle ske i mörker, så vi ville gärna hinna ner på någorlunda plan mark och bara ha rötter och stenar att kämpa emot och inte så mycket lutning och svåra passager. Sju timmar och fem minuter efter starten var vi tillbaks vid bilen, men då hade vi gått sista halvtimmen med med ficklampor i kompakt mörker (vi var, om inte förberedda på vintervädret på toppen, så i alla fall beredda på mörker). Sa jag att vi kände oss hyfsat möra när vi kom ner?
En matbit senare var vi förvisso mycket nöjda med dagen, men inte så väldigt pigga... Och oj vad vi sov gott den natten. Nästa dag visade det sig att guideboken, på en annan sida, påstod att vägen ner var rankad nia på svårighetsskalan, och plötsligt kändes det genast mycket bättre. (Vi ville inte gärna tro att vi var sååå otränade att vi inte fixade en femma inom utsatt tid...) Viss stelhet och träningsvärk, tillsammans med en utpräglad ovilja att gå nedför trappor präglade dagen. Därför blev det bara lite stilla promenad på mer plan mark under lördagen. Och söndagen ägnade vi åt att långsamt avnjuta pannkaksfrukost samt att jaga ett ställe där man kunde köpa fiskelicens. Efter att ha frågat på ungefär 10 ställen, och hela tiden fått rådet att fortsätta till nästa lilla ort där de "garanterat" sålde dylika började det hela kännas lite lätt farsartat... (Inte minst med tanke på att New Hampshires valspråk är "Live free or die" och att de tex bara har bilbältestvång för personer under 18 år, då verkar det liksom lätt onödigt att kräva fiskelicens, skulle man kunna tycka...)
Till sist hittade vi i alla fall en kombinerad kiosk-jakt-fiske-vapen-leksaksaffär som hade det vi behövde (fiskelicenser till dem som klarar av att sätta en stackars mask på en metkrok, det är en kategori som undertecknad är alltför blödig för att kvala in i, och coca cola till oss andra). Jag hade gärna fotograferat det där stället för det var då sannerligen en syn, men jag kom mig inte riktigt för. Ägaren var visserligen trevlig men såg inte ut som den typen man vill reta upp i onödan... Och sen blev det fiske respektive fotografering innan vi drog söderut mot Boston, och för min del ett flyg tillbaks till Baltimore aptidigt på måndag morgon. Fast, det var det utan tvivel värt.
För den som har vägarna förbi White Mountains i New Hampshire kan jag klart rekommendera en dags (eller två) hikande i bergen. Och den som vill få en uppfattning om terrängen där vi gick kan kika här. Start och mål är precis norr om där det står Franconia Notch State Park, på östra sidan om vägen.
New England den här tiden på året betyder foliage, och även om det påstås att toppen sker den här helgen, så var det inte direkt något fel på färgprakten förra veckan heller...
Första aktiviteten i New Hampshire var en nätt liten promenad på knappt 15 km och ca 1000 höjdmeter, med tre bergstoppar längs vägen. Enligt guideboken en 6.5-timmestur, med en femma (av tio möjliga) på svårighetsskalan.
Vi startade, lite senare än tänkt, i ihållande regn. Ungefär samtidigt som vi tog oss över första vattendraget kom solen fram, och det kändes ganska behagligt. Färden uppåt var helt OK, men med några passager av den sorten att vi snabbt insåg att vi nog inte skulle klara av att gå ner samma väg (på denna svårighetsgrad 5-tur). Efter ett par timmar blev vi omgångna av ett par hikare som hade 1) exakt alla hikingprylar man kan tänka sig, 2) ett tempo som fick oss att tro att deras vanligaste varddagssysselsättning var "nu ska vi gå ut och gå upp för ett berg och ner igen på kortare tid än tre timmar" och 3) troligen de kraftigaste vader vi någonsin sett.
Allt eftersom vi närmade oss toppkammen blev det förstås brantare och brantare (inga meandrande vägar uppåt här inte) och kallare och kallare, och lite här och där såg vi snö. Med ca 800 meter kvar upp till kammen möter vi superhikarna som nu är på väg ner, eftersom vädret är för dåligt för dem där uppe. Där och då blev vi lite lätt nervösa, eftersom det inte alls gått så snabbt uppför som vi hade tänkt oss. Men, som alla vet så är ju framåt/uppåt bästa vägen, och att gå ner samma väg var som sagt inte ens ett alternativ.
Och mycket riktigt, väl uppe bergskammen så är det snö, moln och hyfsat blåsigt (fast inte alls så illa som vi föreställt oss, men det var skönt med mössa, det kan jag säga...). Å andra sidan slutade det vara ruskigt brant uppför, så likväl var det en befrielse att komma upp där. Och i de stunder när utsikten inte skymdes av moln var det fantastiskt vackert.
Vi passerade topparna Little Haystack Mountain, Mount Lincoln och Mount Lafayette innan kampen mot klockan började på allvar. Eftersom vi var sena ut visste vi att det fanns risk för att sista etappen skulle ske i mörker, så vi ville gärna hinna ner på någorlunda plan mark och bara ha rötter och stenar att kämpa emot och inte så mycket lutning och svåra passager. Sju timmar och fem minuter efter starten var vi tillbaks vid bilen, men då hade vi gått sista halvtimmen med med ficklampor i kompakt mörker (vi var, om inte förberedda på vintervädret på toppen, så i alla fall beredda på mörker). Sa jag att vi kände oss hyfsat möra när vi kom ner?
En matbit senare var vi förvisso mycket nöjda med dagen, men inte så väldigt pigga... Och oj vad vi sov gott den natten. Nästa dag visade det sig att guideboken, på en annan sida, påstod att vägen ner var rankad nia på svårighetsskalan, och plötsligt kändes det genast mycket bättre. (Vi ville inte gärna tro att vi var sååå otränade att vi inte fixade en femma inom utsatt tid...) Viss stelhet och träningsvärk, tillsammans med en utpräglad ovilja att gå nedför trappor präglade dagen. Därför blev det bara lite stilla promenad på mer plan mark under lördagen. Och söndagen ägnade vi åt att långsamt avnjuta pannkaksfrukost samt att jaga ett ställe där man kunde köpa fiskelicens. Efter att ha frågat på ungefär 10 ställen, och hela tiden fått rådet att fortsätta till nästa lilla ort där de "garanterat" sålde dylika började det hela kännas lite lätt farsartat... (Inte minst med tanke på att New Hampshires valspråk är "Live free or die" och att de tex bara har bilbältestvång för personer under 18 år, då verkar det liksom lätt onödigt att kräva fiskelicens, skulle man kunna tycka...)
Till sist hittade vi i alla fall en kombinerad kiosk-jakt-fiske-vapen-leksaksaffär som hade det vi behövde (fiskelicenser till dem som klarar av att sätta en stackars mask på en metkrok, det är en kategori som undertecknad är alltför blödig för att kvala in i, och coca cola till oss andra). Jag hade gärna fotograferat det där stället för det var då sannerligen en syn, men jag kom mig inte riktigt för. Ägaren var visserligen trevlig men såg inte ut som den typen man vill reta upp i onödan... Och sen blev det fiske respektive fotografering innan vi drog söderut mot Boston, och för min del ett flyg tillbaks till Baltimore aptidigt på måndag morgon. Fast, det var det utan tvivel värt.
För den som har vägarna förbi White Mountains i New Hampshire kan jag klart rekommendera en dags (eller två) hikande i bergen. Och den som vill få en uppfattning om terrängen där vi gick kan kika här. Start och mål är precis norr om där det står Franconia Notch State Park, på östra sidan om vägen.
Friday, October 10, 2008
Toronto?
Jag funderar på min ännu så länge extremt oplanerade Kanadaresa. (Det enda jag för tillfället vet om den är att förr eller senare så kommer den att hända...). Jag hade liksom siktat in mig på trakterna runt Banff, men nu hör jag folk påstå att Toronto ska vara the place to be. Jag känner mig obeslutsam, och undrar därför om läsekretsen möjligen har några insikter i frågan?
Tuesday, October 07, 2008
Försmak
Fler bilder från White Mountains (New Hampshire, inte Arizona) med omgivningar kommer vad det lider. Det gör också en rapport om vår hike (den svåraste men roligaste jag gjort) upp på Mount Lincoln och Mount Lafayette men några andra saker på att-göra-listan måste fixas innan det blir av. Tills vidare får ni nöja er med denna försmak av foliage i New Hamshire.
Subscribe to:
Posts (Atom)
