Breakfast at Starbucks

Är tillbaka i USA efter en resa som i bästa fall kan kallas intressant. Dåligt väder i NYC. Strax innan landning får vi veta att hela Newark har stängts på grund av busvädret, varpå vi vänder norrut mot Connecticut och Bradley International Airport* där vi ska tanka, och vänta på att få klartecken för ny start mot NYC. Det gjorde några andra plan också, och det var ju bra. För vi hade slut på vatten på vårt plan så vi kunde inte ens få något att dricka, men tack vare humanitära insatser av personalen på planet från Edingburgh, som stod precis jämte oss ute på plattan, fick vi i alla fall både vatten och en extra kopp kaffe...

Drygt tre timmar sena är vi i alla fall på ett knökfullt Newark och det blir dags för migrationskontroll, som förstås tog ovanligt lång tid. Men de släppte i alla fall in mig den här gången också, utan att ställa alls lika många frågor till mig som de gjorde till asiaterna med samma typ av visum som jag och som stod strax före mig i kön. Den sorgliga sanningen är förstås den att det hjälper att vara vit och ha ett svenskt pass.

Och sen börjar det riktigt roliga. För väl ute blir vi skickade än hit, än dit, för att bli ombokade. Till sist uppenbarar sig den riktigt låååånga kön, som bara fylls på med nya människor hela tiden. Då var jag mycket glad och tacksam att S, J och E var med på samma flyg så att jag hade sällskap. Så att jag kunde gå och köpa mat och dricka till oss medan de köade, så att alla kunde gå på toaletten etc.

Men fort gick det inte och ideen om att ta ett tåg hem kändes allt mer lockande. Efter en del ringande och trixande inser jag att jag har ca 20 minuter på mig att hinna med tåget, och det blir dags för den där roliga sortens flygplatsrace. Väl ute på Amtrakstationen hävdar personalen att tåget är 45 minuter sent, men, säger de, ta du nästa tåg som kommer och som går söderut. Sagt och gjort - även om jag var lite förvånad över att "nästa" tåg gick exakt på min avgångstid. Det visade sig bero på att mitt tåg inte alls var försenat utan var just det tåg jag gick på. (Fast det blev förstås försenat innan vi var framme i Baltimore). Efter en halvtimme på tåget kommer meddelande från S, J och E som just kommit innanför avspärrningsbanden i ombokningskön... Då var jag oändligt tacksam över att sitta på ett luftkonditionerat tåg på väg hem. Och när jag fick nästa sms klockan 9, om att de äntligen fått giltiga boardingkort så satt jag och åt middag hemma hos J. och R. som klurat ut att jag nog skulle uppskatta både hämtning och mat (hjältar!) och kände att det inte alls var särskilt synd om mig.

Tur för mig att allt var tvättat innan jag lämnade Sverige. Och tur att man kan äta frukost på Starbucks. Iden om att faktiskt handla mat gick liksom förlorad i den där förseningen...

Igår var alltså ingen toppenbra resdag, och förhoppningsvis blir dagens bilfärd upp mot Newport, Rhode Island och nästa konferens betydligt trevligare. Och eftersom det är avfärd om en och en halv timme är det dags att ta itu med att packa om lite grann. Men trots jetlag och trötthet efter resan så känns det bra att vara tillbaka. Även om det förstås var jättetrevligt att vara i Sverige också.

*Vari den internationella delen består är mycket oklart eftersom flygplatsen i fråga inte ens hade tull.