Det är ju ändå nationaldagen idag...

Bara en liten uppmaning till alla göteborgare, eftersom det tycks mig som att viss grundläggande kunskap gått er förbi:

Det råder högertrafik i Sverige. (Sen 1967 faktiskt.)
Göteborg ligger i Sverige.
Det vore säkert trevligt om Göteborg låg på Nya Zeeland - där de har vänstertrafik - men nu gör det inte det.

Alltså:
Man cyklar till höger.
Man går till vänster.
Man kör bil till höger.

Framför allt: man skäller inte ut människor (barn) som gör på just detta sätt för att de går på fel ställe när man kommer farandes, alldeles för snabbt, på fel sida av vägen med sin svindyra mountainbike och nästan håller på att köra på nämnda barn.

/surtant-som-hoppas-att-mountainbikecyklisterna-håller-på*-att-krocka-med-något-som-är.lite-större-och-hårdare-nästa-gång-de-är-ute-och-beter-sig-som-idioter...

*Notera: Jag önskar inte att de ska krocka, bara att de ska få sig en ordentlig tankeställare...Att de höll på att köra över några ungar tycktes nämligen inte åstadkomma detta.

Ännu mera om cykling

När jag ändå är inne på ämnet gnäll så måste jag notera en annan sak som drabbar cyklister i denna stad. Nämligen tilltaget att bara helt plötsligt låta cykelbanor upphöra. Charmigt.

Ett sådant exempel finns alldeles intill min lägenhet, där man lätt kan luras att tro att cykelbanan fortsätter efter korsningen, eftersom allt, inklsuive trafikljuset tyder på det. Så är dock inte fallet. Det är inte det enda exemplet. (Men det sägs att det tydligen var mycket värre på den punkten förr, så kanske ska jag inte gnälla alltför mycket.)

Höger och vänster

Det där med höger och vänster kan ju vara besvärligt ibland. Inte minst när man under en disputationsfest har en tre timmar (mellan 2 och 5 på morgonen) lång diskussion om föräldraförsäkringens ultimata utformning som slutar med att man finner sig vara synnerligen oense med vänsterpartisten (tippat) men rätt så överens med medlemmen i rättvisepartiet socialisterna (inte fullt så väntat).

Mest besvärligt tycks det dock vara för en del av den här stans cyklister, som tydligen tycker att det är OK att tillämpa någon slags vänstertrafik på utvalda (inte alla) cykelbanor. Törs man hoppas på att detta är de s.k. sommarcyklisterna och att de försvinner snart nu när det har börjat bli lite kyligt på morgnarna?

Att åka tåg

Det har inte blivit mycket bloggat på sistone, delvis för jag har varit ute och rest, bland annat med tåg*. Och det tar ju lite tid i dessa dagar. Förra fredagen blev jag tex 2 timmar och 30 minuter sen på sträckan Göteborg-Uppsala. Det är faktiskt en imponerande kort försening med tanke på att vi på denna relativt korta sträcka klarade av följande fel: 1. Fordonsfel (det är oklart exakt vilken slags fel detta egentligen är, men en stark misstanke är att det kan översättas till oplogad bangård). 2. Lokfel (vilket ledde till ett längre stopp i Skövde för omstart av tåget). 3. Rälsbrott. 4. Signalfel. Och slutligen, 5. Växelfel. (Jag hann förstås inte fram till själva disputationen, men däremot anlände jag alldeles lagom till det efterföljande champagnedrickandet, så det var ju ingen större skada skedd...)

Fredagens resa var ändå, måste man säga, oerhört bekväm i jämförelse med mina reseförsök i söndags och måndags. Att ta sig sträckan Knivsta-Stockholm via Upplands-Väsby var en mycket lång, förfärligt kall och synnerligen märklig upplevelse. (Det tog ca 3.5 timmar i söndags vilket kan jämföras med de normala ca 50 minutrarna). Västtrafik må ha vissa lätt surrealistiska drag, men det är ändå intet mot känslan när det plötsligt dyker upp ett tåg vid perrongen i Knivsta, för att plocka upp passagerare, strax efter att informationstavlan meddelat att också de närmaste tre tågen söderut har blivit inställda... (Att försöka åka tåg mellan Stockholm och Göteborg i måndags var inte att tänka på, så det blev, tyvärr, flyg istället. Att linjera lasrar på distans är nämligen inte möjligt.)

*I dessa tider då gnället på SJ tycks outtömligt (med viss rätt, deras information till resenärer är riktigt usel) så måste jag ändå påpeka att att all SJ-personal som jag hade med att göra under den senaste helgen faktiskt var väldigt trevlig, om än de inte heller hade tillgång till den information som fanns tillgänglig för vem som helst som kikade in på banverkets hemsida.

I rättvisans namn

Som framgick av den förra posten så är jag inte så nöjd med Telia just nu. Inte alls nöjd faktiskt. (Alla som har en ide om vilken mobiloperatör jag borde ha istället är välkomna att berätta det, och varför). Men i rättvisans namn så borde jag kanske nämna att tågtrafiken i Västsverige inte heller är helt välfungerande. (På grund av den intressanta kombinationen Chalmers-byråkrati och SJ-byråkrati har jag spenderat rätt mycket tid på Centralen i Göteborg i avsikt att försöka inhandla några tågbiljetter till en så kallad tjänsteresa). Nyss meddelades tex att tåget till Trollhättan och Vänersborg var kraftigt försenat, sedan att det var inställt, och, till sist, att tåget visst kommer att avgå. Enligt tidtabell. Man upphör helt enkelt aldrig att förvånas.

Snöstorm

OK, jag vet ju att jag inte bor i Kaliornien, och att jag inte kan vänta mig temperaturer runt 25 C i mars. Men vi hade i alla fall 15 i fredags, och det kändes som om det fanns hopp om våren. Idag ser det ut så här:

Inte acceptabelt.

Bring on the spring!

Dagsform

Jag nyser så högt och så ofta att grannens hund blir rädd.

Jag gick till jobbet (ca 7 minuters okrävande promenad) och var så slut att jag var tvungen att vila i 20 minuter innan jag orkade gå hem. (Att jag alls gick dit var för att jag behövde hämta några viktiga(tm) papper.)

Min näsduks- och halstablettskonusmtion mildrar effekterna av finanskrisen idag också.

Taskig tajming

På söndag har jag en viktig deadline för en ansökan. Så viktig att chefen tycker att det är helt OK att jag inte gör så mycket annat än skriver på densamma den här veckan. Därför bekymrade det mig inte så mycket när jag upptäckte att jag höll på att tappa rösten i lördags; jag skulle ju ändå skriva, inte prata den kommande veckan.* Dock kändes det som mycket dålig tajming när jag vaknade på söndagsmorgonen fullständigt attackerad av vad som måste vara alla förkylningars moder. Forskningsansökningar går inte väl ihop alla tänkbara förkylningssymptom, och dessutom i kubik. Jag är till och med täppt i bihålorna, och det tror jag knappt jag har varit tidigare i livet... Min konsumtion av näsdukar är så hög att jag är övertygad om att detta kommer att mildra den amerikanska finanskrisen något. En annan del av pluskontot är att halsen nu inte gör mer ont än att jag kan svälja fast föda. Man tröttnar lätt på soppa när det är det enda man kan äta, vid alla måltider.

Nå, några vänliga och mycket tålmodiga själar har läst lite olika delar av den här ansökan, och i anslutning till en av kommentarerna som personen skrivit in i texten fanns också en länk... Jag förväntade mig förstås något seriöst... Men kom till ett transcript av Monthy Pythons version av spanska inkvistionen. Jag vet inte riktigt hur jag ska tolka detta tilltag. (Jag tror knappast att det var tänkt som en uppmaning till allmänt slösurfande. Inte för att jag skulle ha något emot en comfy chair, men...) Roligt var det hur som helst.

För övrigt kan det meddelas att det idag har fallit så mycket snö i Baltimore med omnejd att nästan alla skolor i hela Maryland varit stängda idag, och att till och med Hopkins, som aldrig stänger (ingen jag jobbar med kan minnas att det har hänt), slog igen portarna på eftermiddagen och ställde in alla eftermiddags- och kvällsklasser. Mycket snö? Ja, det är nog nästan 5 centimeter...


*Not till mina föräldrar - tappad röst gör telefonsamtal meningslösa, därav att jag inte ringde i lördags och kollade läget efter operationer och sånt. Men Wilma har meddelat allt viktigt tror jag.

Det är nog synd om min granne...

För att inte tala om hur synd det är om mig. På grund av samma granne. Sedan i torsdags kväll har han bara spelat en enda artist, och bara tre låtar. I torsdags gick de på repeat i tre och en halv timme. På högsta volym. I helgen har det tack och lov inte varit konstant, men tillräckligt mycket för att tvinga mig att skruva upp volymen på min egen musik till oanade decibeltal för att överrösta eländet. (Han har nog lite bättre högtalare än jag...)

Vad han spelar? James Blunt.

Ja, just det. James Blunt. Tänk er själva vilka traumatiska saker som måste ha hänt och som får honom att spela samma tre låtar, om och om igen, på högsta volym*. Det är antagligen väldigt synd om honom. Men att tro att något ska bli bättre av James Blunt på högsta volym tyder på en större sinnesförvirring än vad som rimligen kan anses vara nyttigt ens i minimala doser.


*Kom igen, inte är James Blunt något man spelar på hög volym? Hur skulle någonsin något kunna bli bättre av att man själv och alla ens grannar tvingas lyssna till detta? Obegripligt!

Ibland är forskning urtråkigt

Idag är en av de dagarna... Jag är inne på mitt fjärde försök att göra zirkoniumioxidpasta, och kan bara hoppas att det går bättre den här gången. Så att jag kan börja göra roliga saker snart.

Dessutom är det dumt att hälla koncentrerad salpetersyra på saker som man tänker ta i direkt efteråt. Jättedumt faktiskt.

I övrigt har dagen mest bestått av att revidera ett manuskript (från Uppsalatiden, inga genombrott som lett till sådana arbetsupgifter här ännu), och man kan inte låta bli att undra hur dumma en del reviewers kan vara. En som tex påstår att vi ska ändra "silvertrifluoromonosulfonat" till "silverhexafluorofosfat" och det kunde vi ju ha gjort, om han (eller hon) hade haft rätt, men nu har vi skrivit "silvertrifluoromonosulfonat" för att det var det vi använde, inte för att skoja till det lite och låta reviewers ha gissningslek om vad vi egentligen använde... Suck. Och så där i största allmänhet, hur vore det om de bekymrade sig bara lite mer om den vetenskapliga kvaliteten, och lite mindre om hurvida det är bäst med prickar eller streck i figurerna...

Jag vill ha lasertid... Och zirkoniumoxidfilmer!

Djupdykning i amerikansk byråkrati - Uppdaterad

Jodå, jag lever fortfarande. Och jag har börjat labba så smått. Det är bra. Och jag mår bra, och jag har massor med spaningar som jag vill dela med mig av till bloggläsarna, men just nu sitter jag fast i en rätt irriterande administrativ loop som tar mycket kraft.

Det är nämligen så att eftersom jag har mina alldeles egna stipendiepengar med mig hit (vilket ur forskningssynpunkt är väldigt bra), så är jag ju inte anställd, och eftersom jag inte är anställd så kan jag inte ansöka om "social security number", SSN (det är dock fullt möjligt att ansöka om ett sk ITIN, som måste ha om man ska betala skatt här i landet, trots att jag inte ska göra det (det är i alla fall vad expertisen säger för stunden, men de har ändrat sig vid ett par tillfällen, redan...)). Och eftersom jag inte har, och inte kommer att ha något SSN, så blir livet komplicerat eftersom en massa företag i bästa fall vill ha MYCKET betalt i förväg och i sämsta fall inte låter en köpa produkten ifråga. Det gäller tex saker som telefon- och internetabonnemang och bankkonton (mycket förundrande, eftersom det inte borde spela någon roll så länge man inte vill ha kredit...skulle man kunna tänka sig att tycka).

Men i alla fall, om jag lyckas få Baltimore gas & electric company att gå med på att leverera el och gas till min lägenhet trots att jag inte har ett SSN, så är det meningen att jag snart ska flytta. Och sen hoppas jag kunna lösa problemet med internet hemma, så ska det kunna bli lite högre aktivitet här, jag lovar. Tills dess får ni nöja er med att veta att det kommer att komma godbitar som "Hur man står ut med att bo med sin chef och hans familj", "Varför man bör undvika bossens svärföräldrar" etc. Stay tuned!

[Uppdatering: Man får beställa el och gas utan SSN. Men man måste betala en security deposit... Ibland är man glad att vetenskapsrådet inte betalar ut pengarna månadsvis utan i större klumpsummor.]

Mental anteckning för framtiden

Inte bli dygnförkyld veckan innan du ska flytta utomlands.

Särskilt inte om du har en miljon saker kvar att avsluta, inklusive att göra smarta bilder till ett soon-to-be-submittat manuskript. Men whisky funkar bra mot förkylningar har jag hört...

One of those days...

Felt a sudden urge to write a post in English. Don´t know why, probably just beacuse it´s one of those days when everything is a bit strange, when you feel a bit weird, when nothing is really wrong, but the world just doesn´t really cooperate with you. One of those days when...

... the arguments for having another glass of wine suddenly don´t seem as good as they did the night before when you actually had them
... there is no music in your library that is what you really want to listen to
... your camera refuses to cooperate* an all your pictures get blurry or just bad
... you´re not calm enough to sit down and read a book, but don´t really have the energy to do something real
... you realize it´s already August and that the evenings are getting darker again
... you really need something or someone to comfort you, except you just don´t know why comforting is needed, or what would really comfort you
... you´re restless but have really no idea of what you want to do
... it´s totally impossible to believe that a one-person household can create such an enormous amount of dirty dishes in so short time**
... it doesn´t even help to complain***

But, now it´s time to sleep, and tomorrow is another day, probably and hopefully of a different kind.


* Hmm, it´s probably very unfair to blame the camera, it´s much more probable that it´s all about the person behind the camera, but you can always try...
** Short time is a matter of definition of course, and of course it is a short time, since it feels like I´m taking care of dirty dishes all the time
***It always helps a little bit, it´s just that when you don´t know what you want to complain about, it´s not really the same thing

AF-nytt

Ja, kära läsare - jag antar att ni alla väntar på senaste nytt om mina mellanhavanden med det som kallas arbetsförmedlingen (vilket ju, som bland annat [cmh] konstaterat är ett extremt missvisande namn, ett namnbyte till vad som helst som inte innehåller ordleden "arbets" respektive "förmedling" skulle vara mer passande.) I alla fall, anledningen till att det dröjt är dessvärre inte brist på saker att rapportera om, utan bara det faktum att jag var tvungen att lugna ner mig lite innan jag formulerar detta.

Men, låt oss börja i måndags - då var jag tvungen att ringa AF kundtjänst för en "uppföljning av mitt arbetssökande". Det hela börjar med ca 20 minuters telefonkö... Sen får jag prata med en person vi kan kalla arbetsförmedlaren (hädanefter [AF1]) varpå följande konversation utspelar sig:

[AF1]: Jag tycker det är märkligt att du inte fått komma på intervju på det där jobbet
[Maria]: Jaha, ja själv tycker jag ju inte det, eftersom de sökte en undersköterska, vilket du ju kanske vet är en befattning som kräver utbildning, som jag inte har, så jag tycker snarare att det var märkligt att ni på AF ansåg att det var ett lämpligt arbete för mig att söka.
[AF1]: Ja men smälla du, vi har ju inte tid att sitta och titta så noga på varje jobb innan vi anvisar någon att söka det.
[Maria] (som redan nu börjar känna sig lite trött...): Men, tror ni inte att det är lite irriterande för arbetsgivaren att behöva sitta och gå igenom en massa ansökningar från människor som inte är kompetenta för jobbet. De människor jag träffat på AF i Uppsala talar sig gärna varma för sin arbetsgivarservice, men det här känns inte som så mycket service...
[AF1]: Ja, men nu har ju vi inte tid att titta på saker så noga...
....

Och det är här någonstans som en otäck idé får fäste i min hjärna, jag ska ställa en massa frågor till den här människan, samma frågor som jag ställt till en person jag träffat i Uppsala, bara för att se om jag får samma svar. Det får jag (surprise!) nu inte.

[Maria]: Men du, det här är konstigt, när jag pratade med NN på AF Uppsala den 1 juni så sa NN* att följande gäller, och nu säger du tvärt emot. Det är svårt för mig att veta hur jag ska göra då.
[AF1]: Ja, men vi har våra regler att följa.
[Maria]: Ja jag förstår det, det jag inte förstår är hur två personer kan tillämpa samma regler så olika. Det måste ju tyda på att det finns ett ledningsproblem någonstans inom AF?
[AF1]: Ja det kan inte jag diskutera med dig.
[Maria]: Och vart ska jag vända mig om jag vill diskutera den frågan?
[AF1]: Ja det vet inte jag. Det är inte mitt ansvarsområde.
[Maria]: OK. Men du måste i alla fall kunna tala om för mig om jag ska följa dina uppmaningar eller NN:s uppmaningar, det är ju svårt att veta hur man ska agera när man får olika besked.
[AF1]: Ja, vi har som sagt våra regler, och förresten så är det ju a-kassan som gör den slutgiltiga prövningen.
[Maria]: Jo, men a-kassan skriver ju på sin hemsida att det är till AF man ska vända sig med den här typen av frågeställningar?
[AF1]: Ja men det är de som gör den slutgiltiga prövningen
[Maria]: Jo, men min poäng är att jag ju måste få klara besked från er först
[AF1]: Ja, men jag kan ju inte ta ansvar för hur någon annan tillämpar reglerna.
....

Samtalet fortgår, eftersom AF-personen tycker att det ingår i hennes arbetsupgifter att leta fram jobb i platsbanken åt mig att söka. De har ju, som många av er vet, snöat in på att jag borde söka vårdbiträdes- och undersköterskejobb. (Vårdbiträde kräver inte utbildning, undersköterska kräver utbildning, men det vet de inte på AF.)

[AF1]: Ja men här hittade jag ett, det passar bra.
[Maria]: Jaha, låt höra
[AF1]: Ja det är ett jobb som timvikarie, på ett äldreboende
[Maria]: Jaha, var är det någonstans då?
[AF1]: Ja, få se, jo här står det... Mölndal!
[Maria] (med lite svårt att hålla sig för skratt inför det absurda i att tvingas söka timvikarejobb (det är såna där man blir inringd på morgonen när någon har blivit sjuk) på andra sidan av landet): Vet du var Mölndal ligger?
[AF1]: Nej, vet du?
[Maria](skrattandes): Göteborg kanske är bekant, Mölndal ligger inte så långt därifrån. Jag vet inte varför jag tror att de inte kommer vilja ha en timvikarie bosatt i Uppsala
[AF1]: Fast så kan man inte tänka! ... Fast det är klart, ett timvikariat kanske är lite för lite...

Tja, vad säger man?


Min nästa AF-kontakt var på tisdagen, när jag eftersom jag ändå var på stan, gick förbi AF för att ställa en fråga.

[Maria]: Jo, jag undrar om den här typen av ärenden, ska man göra det här på kontoret, eller ska man ringa kundtjänst när det gäller dem?
[AF2]: Eh, eh, ja du kan ju göra det här, tror jag...
[Maria]: Jaha, bra, men går det att göra via kundtjänst också?
[AF2]: Eh, kundtjänst, ja dit kan man ju ringa...
[Maria]:...Och få svar på den här typen av frågor?
[AF2]: Eh, jag jag tror det
[Maria]: Så du kan alltså inte ge mig ett direkt svar på vart jag kan respektive inte kan vända mig med den här typen av frågor?
[AF2]: Jag föreslår att du ringer kundtjänst och frågar om de kan hjälpa dig med detta...

Och då gav jag helt enkelt upp, sa tack och gick. Och så tänkte jag en massa onda saker om bristande kompetens och total brist på koll. Uppenbarligen ett ofantligt mått av godtycke som alltid motiveras av "vi har våra regler" även om dessa regler tillämpas helt olika av olika personer. (Och innan någon blir upprörd - jag vet att det finns regler, och jag vet att om jag inte gillar dem så får man påverka på politisk väg, men det är ett problem och en fråga för AF att ta tag i när deras personal tillämpar dessa nu gällande regler helt olika!)

* Jo ett tips till alla er som ska ha kontakter med denna inrättning. För anteckningar över vem ni pratar med, vilket datum samtalet förs och vad som sägs. Det är enda chansen att kunna argumentera med dem om att du fått andra direktiv från någon annan. Jag har gjort det sen första besöket och jag uppmanar verkligen alla andra att också göra det. Däremot kommer jag förstås inte att lämna ut deras namn här, ni får nöja er med en anonymiserad bild av deras verksamhet...

Sammanfattning

De två senaste dagarna kan kort sammanfattas på följande sätt: Makroobjektiv är kul, kontakter med arbetsförmedlingen är inte kul, om än på sitt eget lilla vis lite skrattretande ibland. Utförligare rapport kommer vad det lider. Resultatet av eftermiddagens strövtåg i Botan finns på Picasa.

Uppdatering 00.12, nu finns det ännu fler makrobilder på picasa. Den som inte har något bättre för sig kan lämna kommentarer om vad det är för arter. Ni kan dock lämna vitlöken därhän, den känner jag igen själv :-)

Varför?

Varför är frågan jag ställer mig idag. Jag vet ju att jag inte gillar att springa intervaller. Har aldrig gillat det, gillar det inte och kommer antagligen aldrig att gilla det heller. Jag gillar det fakiskt så lite att jag alltid (och det är garanterat helt psykosomatiskt) får ont i halsen dagen efter. För att inte tala om hur trötta ben det ger upphov till.

Så varför får jag för mig att jag ska ut och springa intervaller en helt vanlig lördag? Utan något som helst yttre tryck. Det regnade tom lite lätt, men jodå, klart jag skulle springa intervaller... Nå, i bästa fall var det nyttigt, och jag har i alla fall fått en ny påminnelse om att jag ju faktiskt inte gillar det. Fast jag måste medge att det ofta är bra träning. Men ack så tråkigt...

Läsdagar

Den senaste veckan har innehållit några riktiga läsdagar. Särskilt idag och igår, eftersom jag är sjuk - tväront i halsen, bland annat. Att vara sjuk på sommaren suger. Riktigt trist är det. Men lite läst har det i alla fall blivit. Tidningen är extra välläst, och jag har äntligen läst ut "Fåglar utan vingar" som är en mycket bra, men på något sätt krävande bok. Utöver det har jag läst Inger Edelfeldts "Den svarta lådan" som var mycket typisk hennes författarskap.

En annan gammal bekant är Mark Haddon (författaren till den helt underbara "The Curious Incident of the Dog in the Night-Time") vars bok "Utslag av oro" jag läste ut igår. Den är kanske ingen stor Litteratur men den är rätt underhållande, och mycket lättläst. Och jag kan inte låta bli att ge ett litet citat: "Han beslöt att inte berätta för Jean om det som hänt. Då skulle hon bara vilja prata om det och det var ingen lockande tanke. Att prata var i Georges ögon överskattat. Nuförtiden kunde man inte sätta på tv:n utan att se någon som diskuterade sin adoption eller förklarade varför de stuckit kniven i sin make. Inte för att han var avogt inställd till att prata. Att prata hörde till livets glädjeämnen. Och alla behövde då och då över en pint Ruddles ondgöra sig över kollegor som inte duschade tillräckligt ofta eller tonårssöner som hade kommit hem berusade fram på småtimmarna och kräkts i hundkorgen. Men det förändrade ingenting."

Jag har en alldeles bestämd känsla av att min bekantskapskrets (mycket grovt förvisso) kan delas in i två kategorier - de som instämmer fullständigt i ovanstående, och de som *inte* håller med... :-)

Senaste boken att bli utläst är Merete Mazzarellas "Hem från festen", vilken var bra och samtidigt som den var sorglig finns det så mycket livsglädje i den! Men den som önskar lättsam hängmattsläsning bör välja något annat.

Nästa projekt är Ian McEwans "Försoning" som lär vara bra. Den ska jag börja med alldeles strax. Och om någon undrar hur det går med Koranen så kan jag bara säga att det är inte världens roligaste bok, så det går långsamt, långsamt, långsamt...

Organisationsproblem

Dagens DN (kan inte hitta det på nätet, men i papperstidningen är det på sidan 7 i ekonomidelen) rapporterar att Ams ska skära ner med 800 jobb. Låter i största allmänhet som en utmärkt ide, med tanke på (bristen på) effektivitet inom verksamheten. Det som förundrar är att detta beräknas kosta 200 miljoner innan besparingarna får effekt, så därför begär man nu dessa pengar från regeringen.

Hmm, låt mig göra ett mycket grovt räkneexempel. Låt oss anta att det handlar om 800 heltidstjänster, och inte vet jag vad de tjänar på ams, men man kanske kan gissa på en snittlön på 30 000 i månaden. Det gör en lönekostnad på ca 24 miljoner i månaden. Det ger, mellan tummen och pekfingret sådär 290 miljoner på ett år (semesterersättning är inte inräknad, inte heller arbetsgivaraviften). Och hur många månaders uppsägningstid är rimligt att räkna med - tja, vi kan väl anta att det på ams är som på de flesta andra ställen, tre månader som gäller. Vilket ger minskade löneutgifter (till de fd anställda) på ca 216 miljoner. (Lägg till det också minskade kostnader för arbetsgivaragifter som kanske kan landa på ca 60 miljoner eller så.) Och detta kan då tydligen inte kompensera omställningskostnaderna, som alltså torde landa på minst ca 45o miljoner kronor.

Man får hoppas att det är en ruskigt bra omorganisation som är på gång. Eller så kan man fundera på om det finns ett organisationsproblem här någonstans. Och fundera på hur företag gör om de vill organisera om sig till en initialkostnad på 200 miljoner. Inte springer de till någon annan och ber att få pengarna i alla fall, de får vackert prioritera om i den egna verksamheten om det saknas pengar. Men det behöver man tydligen inte på ams. Tur för dem. Men också ännu ett argument för att ams i sin helhet bör skrotas. Det skulle spara en del pengar åt staten som kunde användas till något vettigare.

Taskiga ursäkter

OK, i år gick det bättre än någonsin (ja, de senaste fem åren i alla fall). Jag började löpträningen (nåja, motion via något som i bästa fall kan kallas löpning, eller joggande...) redan i mars, såg till att få ordning på vaderna, nya skoinlägg är fixade, och ja, vid det här laget borde det ju gå som en dans. Men inte då. Det var meningen att det skulle bli en tur ikväll, men så blev det nu inte. Motivationen var visst inte på topp. Eller vad sägs om följande ursäkter, presterade antingen av undertecknad eller likaledes inte såååå motiverade löppartnern...

#"hmm, jag tappade visst energin, fullständigt" (men orka se på tv, jodå det går bra)
#"men detsamma gäller för mig"
#"det regnar, i alla fall ibland..." (jaha, ni vet, inget dåligt väder osv...)
#"och det luktar rök" (ja, jo det brann i Eriksbergsskolan idag, men vi hade kanske inte tänkt springa i cirklar runt den ändå...)
#"och jag är trött"

Är det någon mer än jag som tror att jag och min löparkollega är lite taskigt motiverade just nu?

Andra världar - de finns på riktigt!

De senaste dagarna har bjudit på två studiebesök i helt andra världar än den jag normalt befinner mig i.

I lördags var jag på opera - Xerxes på Drottningholms slottsteater. Denna aktivitet föranleddes av att min kompis Matz frågat om jag ville följa med honom och ett gäng andra på studiebesök, picnic och opera. Eftersom min operaerfarenhet är begränsad (ett tidigare besök, I Zagreb, rysk opera textad på kroatiska, ca 10 minuters varsel från "vi ska gå på opera" tills dess att vi var inne i salongen - eventuellt var det besöket ett resultat av politisk korruption...) och eftersom jag gillar Händels musik så, klart att jag skulle följa med. Och det var en intressant upplevelse.

Operan var utmärkt men det som verkligen fascinerade mig var sällskapet. Jag låter er slippa detaljerna och kan bara berätta att sällskapet till största delen utgjordes av medlemmar i en av Uppsalas många mer eller mindre mystiska och studentikosa herrföreningar och deras sällskap (sällskap=kodord för flickvänner eller i undertecknads fall, operanyfikna vänner). Klädkoden för dagen var "ljus kostym" och de allra flesta av dem bar dessa ljusa kostymer, tillsammans med matchade hängslen och slipsar, eller bara helt mystiska hemstickade slipsar (i ungefär samma mörkt blå färgton som jag föreställer mig att bärarens politiska övertygelser kan beskrivas i). Och de gör det utan minsta lilla uns av ironi. Mycket intressant. Det grämer mig för övrigt att jag inte hade med kameran - den mörkblå stickade slipsen med pärlor hade varit värd att föreviga...

Mitt andra studiebesök gjordes på den s.k arbetsförmedlingen. Och som [cmh] så riktigt konstaterat så är detta ju ett något missvisande namn. Nå, rådet för att överleva ett besök på detta ställe är att utrusta sig med ett osedvanligt gott humör, mental förberedelse för att bli betraktad som mindre vetande samt mycket tid och en god bok, samt att betrakta det hela som ett forskningsprojekt.

Kommer dit, vid 10-tiden. Blir i första kön geniförklarad för att jag klarade av att fylla i mina registreringsuppgifter på nätet innan jag kom dit. Blir, enligt en mystiskt system baserat på födelseår, försedd med en nummerlapp och ett papper att fylla i som ska ligga till grund för den individuella handlingsplanen, och hänvisad tre trappor upp. I väntrummet sitter redan ca 8 personer och väntar, och väntar, och väntar... Efter så där en halvtimme kommer så en person ut och frågar, mycket förvånat, vad vi alla gör där. Någon av dem som väntat lite längre än jag blev i detta ögonblick lite irriterad, och när det visade sig att folket på tredje våningen verkade ovetande om nummerlappssystemet som tillämpas på entreplan blev stämningen nästan lite hätsk i väntrummet. AF hade nämligen ingen aning om att det kunde tänkas dyka upp nya arbetslösa bara så där första dagen i en månad. Nåja, efter ett tag så har de både lyckats leta fram ett par till som jobbar med inskrivning, samt provocera hela väntrummet till aggressioner varierande från stark irritation till ren ilska.

Efter ett par kapitel i boken blir det min tur, och här börjar det intressanta. En dålig egenskap hos mig är att jag alltid blir extremt irriterad på myndighetsfolk, chefer, AF-handläggare etc som inte lyssnar på vad jag säger, det tog ungefär tre sekunder att inse att den här mannen inte gjorde det. Så därför spenderade vi en kvart med att reda ut varför det finns två kemistutbildningar i min meritlista. Han kunde nämligen inte begripa skillnaden mellan en magisterutbildning och en forskarutbildning. "Det här är konstigt, du kan ju inte ha två kemistutbildningar." (Efter två försök gav jag upp att förklara skillnaden eftersom det var uppenbart att stolpskottet framför mig inte ens ville försöka begripa.) Därefter klargörs det att papprena man fick fylla i under väntetiden betraktas som ointressanta. Min hypotes är att man får det bara för att man under väntetiden ska vara sysselsatt med något hjärndödande som gör en mindre benägen att ifrågasätta deras enormt kränkande sätt att behandla människor.

Så diskuterar vi framtiden, och jag förklarar mina post doc-planer, vilket förstås är ett ord som snubben framför mig inte förstår, inte ens efter två försök till, vill jag påpeka, mycket pedagogiska, förklaringar. Och när jag berättar att a-kassan och försäkringskassan brukar betrakta detta som studier/vidareutbildning så säger snubben, på fullaste allvar, att det är i alla fall ingen utbildning som de erbjuder via AF. Surprise...! Och därifrån gick det bara utför, och det ganska fort, kan jag säga.

Hela besöket tog ca 2 h och 45 minuter i anspråk,varav kontakten med människor arbetandes på AF stod för ca 25 minuter. Effektivt och bra. Eller också inte. I övrigt - hur är det möjligt att någon som jobbar på AF i Uppsala inte kan veta skillnaden mellan magisterexamen och doktorsexamen? Stan dräller ju av arbetslösa doktorer!

Så det man kan konstatera är väl helt enkelt att det existerar helt andra världar, bara precis (bildligt talat) runt hörnet, men de tenderar att befolkas av ganska konstiga människor. Men kortare studiebesök är ju alltid intressanta, om än ibland synnerligen adrenalingenererande...