Hur man skapar en mild irritation?

Genom att under gårdagen påpeka för kurskamraterna på handledarkursen varje gång de i tal förutsatte att en doktorand, handledare eller professor är av manligt kön, att det faktiskt är fullt möjligt (eller åtminstone teoretiskt möjligt) att det skulle kunna vara en kvinna också...

Resultatet? Efter två timmer var jag tvungen att sluta för att inte skapa dålig stämning.

Om jämställdhet och (bristen på) civilkurage

Jamen hörrni, nu har jag skrivit, och skrivit om, och raderat och lagt till flera gånger om. Men nu är det nog dags att trycka ”publicera” ändå. Så låt oss tala (ok, skriva) lite om det där med jämställdhet. Det är ett ämne som allt som oftast aktualiseras när man jobbar där jag jobbar. Men det är faktiskt inte egna erfarenheter som ligger till grund för detta inlägg, med alla sina lösa ändar, utan någon annans historia.

Så, jag har en god vän som har blivit utsatt för sexuella trakasserier på sitt jobb. Nyligen fick hon veta att hon inte var ensam om detta. Och att hennes kollega hade blivit ännu värre drabbad än hon själv. Ganska grova saker. Sådant som ingen normalbegåvad människa kan anse är OK. Vi talade ganska mycket om saken, om huruvida de skulle gå vidare med det hela, prata med någon chef, eller om de helt enkelt skulle härda ut.

Och man skulle ju kunna tro att det skulle vara enkelt. Att två kvinnor som vittnar om oacceptabelt beteende från en och samma man, borde få vilken chef som helst att agera; utreda saken, klargöra att kränkande beteende inte accepteras i arbetsgruppen. Men, verkligheten är tyvärr mer komplicerad än så. Och därför var det inte alls självklart för mig att råda min bekant och hennes kollega att faktiskt ta upp det med en chef. Trots att jag i princip tycker att man ska göra det. För att det är det enda sättet att synliggöra problemen, visa att man inte accepterar det och få det att upphöra, och kanske också förhindra att någon annan blir utsatt. Men det finns så många exempel på att priset ibland blir väldigt högt för den som inte bara härdar ut. Att det inte är självklart att man blir tagen på allvar. Att det inte är självklart att man reder ut saken.

De valde så småningom att tala med sin närmaste chef. En chef som lät förstå att han ansåg det var fullständigt otroligt att detta skulle ha hänt, att mannen ifråga aldrig kunde ha gjort och sagt något sådant, att min bekant och hennes kollega nog var lite överkänsliga och kanske också lite hemligt förälskade i den trakasserande mannen. Dessutom, menade chefen, var det lika bra att de vande sig, eftersom det hur som helst inte skulle bli bättre på någon annan arbetsplats.

Det tog ett tag, men till sist nådde historien en högre chef. Där blev reaktionen annorlunda. Existerande riktlinjer och policyer har följts, ärendet följs nu upp. Men den förstnämnda chefens beteende har fortfarande ingen reagerat emot.

Den här historien skrämmer mig på så många sätt. Bland annat för att jag tror att den där chefen ovan, han vill nog vara jämställd. Han kanske till och med tror och tycker att han är jämställd. Och ändå är det alldeles självklart och helt naturligt för honom att inte ta min väns och hennes kollegas historier på allvar. Och att ta mannen i försvar, utan att ha den blekaste aning om vad som egentligen hände. Och att föreslå att de ska härda ut lite eftersom det ändå inte är bättre någon annanstans. (Det hela påminner onekligen lite om alla de, som trots att de aldrig träffat Julian Assange, eller kvinnorna ifråga, alldeles bestämt visste att han inte var skyldig till vad han anklagats för, och som glatt satte igång en världsomfattande kampanj mot kvinnorna ifråga. Känns eventuellt lite förhastat, kan man tycka. Men det tycks också som om att vi är extra benägna att dra förhastade slutsatser när det kommer till anklagelser om könsdiskriminering, sexuella trakasserier och sexuella övergrepp.)

Likaledes tycks det självklart att det inte är nödvändigt, eller åtminstone inte värt att ifrågasätta det beteendet, trots att det på många sätt är lika illa som de ursprungliga trakasserierna.

Och så där ska vi väl ändå inte ha det? Inte ska vi väl lägga ribban så lågt att vi tycker att lite sexuella trakasserier, det får man faktiskt lov att stå ut med på sin arbetsplats? Nä, såklart att ni inte tycker det. Ingen tycker det. Men ändå händer det gång på gång på gång. Och gång på gång bortförklarar vi det.

Man måste fråga sig varför.

Kanske måste vi börja med att erkänna att det förekommer. På riktigt. Att vi diskriminerar kvinnor i vissa sammanhang och män i andra, och att båda är lika förkastliga. Att det finns människor som på grund av sitt kön blir utsatta för fysiska och psykiska kränkningar på sina arbetsplatser. Kanske på kontoret intill ditt.

Och när jag säger vi så menar jag verkligen vi. Alla människor. Män och kvinnor. För jag tror att de allra flesta av oss ibland är en del i att upprätthålla detta. Trots att vi inte vill. Trots att vi tror att vi inte gör det. Men det försvinner ju inte fast, vi inte vill att det ska vara så här. Det försvinner inte bara för att låtsas som att vi inte ser. För att vi bortförklarar varje exempel med individuella orsaker, trots att det finns data som bevisar motsatsen. Löneskillnader mellan kvinnor och män till exempel. Naturvetarna kom med en rapport i mars 2011 som visar att det fortfarande förekommer så kallade oförklarade löneskillnader mellan könen.

Och det blir ju besvärligt, för individuella skillnader mellan människor spelar roll. Till och med stor roll. Det som en person uppfattar som kränkande, tar en annan som ett skämt. Samtidigt tycker man att det inte borde vara så svårt att inse att på en arbetsplats finns det vissa saker man inte skämtar om. Erfarenheten talar å andra sidan för att det är förfärligt svårt för somliga att begripa. Ännu svårare blir det för att det finns vissa människor som verkar tror att alla dumheter kan bortförklaras med att det var ett skämt. Men det stora problemet är nog ändå inte de människorna, för de är trots allt inte så många. Nej, jag är rädd att problemet snarare sitter hos alla oss som himlar lite med ögonen, kanske tar kaffekoppen och går eller möjligen påpekar att det där nog var lite olämpligt, men som inte tydligt och klart tar ställning emot det. Det där gamla talesättet om att det stora problemet är de goda människornas tystnad har nog ändå vissa poänger.

Jag är inte alls säker på hur vi löser problemet. Men jag tänker att det i alla fall är en början om vi, alla vi, som anser oss vara både medvetna och jämställda, ifrågasätter vårt eget beteende lite oftare. Till exempel ställa oss själva den obehagliga frågan varför vi tycker som vi tycker – när vi tar ställning för eller emot någon, trots att vi inte alls känner till detaljerna, eller att vi, när vi bedömer meriter ställer oss frågan om vi bedömt dem på samma sätt om könet var det motsatta. Och att vi säger ifrån nästa gång någon säger, eller gör, något olämpligt. Det kanske tycks dig meningslöst, men det kanske sitter någon där, i ditt fikarum, som behöver veta att inte alla tycker att det där skämtet var ok. Det låter enkelt, men är det verkligen det? Och löser det problemen? Jag vet inte. Men jag tror att man måste försöka. Det vore intressant att höra era åsikter och tankar.

Fräscht. Verkligen.

Jag var på ett seminarium om jämställdhet i högskolan häromdagen. Eller, ett bättre namn hade kanske varit Forum för dåliga bortförklaringar.

Detta ledde till att jag kände mig tvungen att kontrollera vad det faktiskt står officiella jämställdhetsdokument. Det var inte det mest begåvade jag gjort på sistone...

Låt mig citera, ur det som kallas "Ny inriktning för jämställdhetsarbete". (Notera att kursiveringarna i texten nedan är mina.)

"Arbete för jämställdhet på Chalmers ska vila på tre grundläggande antaganden:

• att det inte finns skillnader mellan kvinnor och män avseende begåvning inom natur- och teknikvetenskap [1].

Det finns olika försök att förklara den ojämna könsfördelningen inom naturvetenskap och teknik. En förklaring handlar om biologiska skillnader mellan könen som kommer till uttryck i könsberoende begåvningsprofiler. I en studie från 2006, där man utifrån en bas på 7 miljoner individer sökte skillnader mellan könen avseende bland annat matematisk, verbal och spatial förmåga samt ledarskap, självkänsla och förmåga att handskas med datorer, blev skillnaden mellan könen liten. I den nya policyn lämnas därför biologiska förklaringar åt sidan. Om en ny studie av samma storlek kommer till andra slutsatser får naturligtvis denna hållning omprövas."

Fräscht. Verkligen.

8:e mars - i individualismens tecken

8:e mars, också känd som internationella kvinnodagen. Vi har just ställt om till sommartid och det är varmt (runt 20 grader) och ganska grått ute. Och jag funderar på det där med jämställdheten, hur mycket det faktiskt har gått framåt, men också hur ofantligt mycket det är kvar att åstadkomma tills dess att vi inte bedömer människor, helt eller delvis, på grund av deras kön (eller hudfärg, eller sexuell läggning etc etc etc).

Jag är inget fan av kvotering what-so-ever. Inte alls. Dock tror jag att kvantitativa mått kan vara en ganska bra ögonöppnare, för oss alla. De kan, ibland, ställa en del invanda förväntningar på huvudet. Vi tror ofta att vi är bättre än vad vi är. Minns tex den där studien där man mätte klassrumsaktivitet och både lärare och elever uppfattade att flickorna tog mycket mer plats än de faktiskt gjorde. Ja, och så måste förstås insikten att action speaks louder sprida sig. Det räcker inte med att bekänna sig till jämställdhet i ord, man måste göra det i handling också. Och det är, förvisso, lättare sagt än gjort för människor i allmänhet...

Nå, det jag egentligen tänkte skriva om är den svenska föräldraförsäkringen, dess utformning och konsekvenser för jämställdheten och, inte att förglömma, baaaaaarnen. Det har ju, av orsaker som jag har lite svårt att förstå, blivit vänsterpolitik att stå för en individualiserad försäkring, medan många av de sk liberalerna plötsligt inte längre sätter individerna främst. Och det är naturligtvis lätt att raljera lite över detta, och fråga dessa så kallade liberaler om de också anser att sambeskattning inom familjen är en glimrande idé, och om kanske sjukförsäkring och a-kassa ska kopplas till familjens sammanlagda inkomst, snarare än till den enskilde individen?

Det vanligaste argumentet mot en individualiserad föräldraförsäkring är att staten inte ska bestämma hur människor ska leva sina liv. Och det argumentet har giltighet, men det blir likväl fel i slutänden, av den enkla anledningen att det aldrig, för en äkta liberal, kan vara rätt att sätta en godtycklig enhet som familjen före individen. (Jag har hittills aldrig hört ett övertygande argument för att göra detta undantag från den grundläggande principen om individen som den enhet som staten kan ha en relation till.)

Men som sagt, valfrihetsargumentet har relevans. Och det rimliga sättet att hantera frågan på är därför följande. Föräldraförsäkringen görs individuell, på så sätt att ett visst antal dagar kopplas till barnet. Dessa dagar fördelas initialt lika på barnets föräldrar (oavsett vilket kön dessa föräldrar har). Så långt har alltså staten sagt följande: Vi tycker att föräldrar ska ha viss möjlighet att vara hemma med sina barn, och vi tillerkänner båda föräldrarna samma skyldigheter och rättigheter gentemot den individ som detta barn utgör. So far so good. Nu behöver vi vara tillföra valfrihetsmomentet. Det görs enklast på följande sätt. Den som har rätt till föräldrapenning ges också rätten att skriva över dessa dagar på den andra föräldern, eller på far- eller morföräldrar, fastrar, morbröder, vänner... Möjligheten att inte själv använda sina föräldradagar finns där, men det krävs ett _aktivt_ val för att låta någon annan utnyttja dem.

Enkelt, eller hur: Staten förhåller sig till neutral, men familjen har fortfarande möjlighet att göra de val som passar dem bäst utifrån ekonomiska och praktiska förutsättningar.

Bästa strategin?

Om jag hade bloggat anonymt skulle jag ha skrivit en lång post om bristen på meritokrati som grund för tjänstetillsättningar vid utländska och för den delen också svenska universitet och räknat upp en massa exempel jag känner till. Men, det får vara. Ibland när jag hör historier, oavsett om de kommer härifrån Hopkins, från andra universitet i USA eller om det är rapporter från Sverige eller Europa, så blir jag sååå trött. (Och undrar om jag är komplett galen som vill satsa på en framtid inom det området.)

Det talas om rekryteringskommitter där man inte bara diskuterar vad som kommit ut av intervjuer och handlingar utan även kvinnliga sökandes utseende i slutdiskussionerna. Detta beteende försvarades med att det i alla fall inte hade någon betydelse för det slytgiltiga tillsättningsbeslutet. Nehej, och i så fall, varför alls diskutera det? Man frågar sig ivrigt om dessa personer diskuterar hudfärg och sexuella preferenser också i samma kommitter... Något får mig att tro att man inte gör det. Men rätta mig gärna om jag har fel.

För övrigt är det ju ganska svårt att veta hur man ska förhålla sig till den här utseendefixeringen hos kvinnor. Det finns visserligen undersökningar som visar att det är lättare att bli anställd om man ser bra ut (detta gäller såvitt jag förstår samtliga kön) men om råkar vara kvinna och vill bli tagen på allvar i sin professionella position så ska man förstås inte se bra ut (för gör man det har man ju fått jobbet för sitt utseende.) Så man kan ju fråga sig vilken som egentligen är bästa strategin...

Att läsa Female Science Professor är upplysande men inte särskilt upplyftande. Så kom igen nu. Om ni faktiskt vill ha jämställdhet (och jag tror nog att de allra flesta, män och kvinnor, vill det) så är det dags att börja jobba för det. Och tro mig, det första steget är att granska sig själv, sina handlingar och bedömningar, kritiskt. Jag började göra det för några år sedan och det har varit en mycket intressant resa. Låt mig säga så här, även för någon som mig, som trodde sig vara en inbiten individualist i både ord och handling fanns det plats för förbättringar. (Och det gör det säkert fortfarande för den delen.) Så, vill du ha jämställdhet? Börja då med att ta reda på om du är så jämställd som du tror.

Besvikelse

Idag blev jag besviken. Riktigt ordentligt besviken.

Tisdagar är seminariedagar, och så också idag. Det lät inte så där våldsamt spännande men det kändes ändå som om det skulle kunna bli en OK timme. Och det började bra, riktigt bra till och med. En ny titel på föredraget antydde att det skulle kunna bli riktigt intressant, och en seminarietalare som visade sig riktigt underhållande. Det höll sig under de första fem minutrarna ungefär. Sen kom första skämtet med sexanspelning. Jag slutade räkna när jag en kvart senare kommit upp i åtta sådana skämt. Av de första åtta var fem fullständigt utan koppling till det han egentligen talade om. De tre andra kan kanske, förutsatt att man har en oerhört kreativ hjärna och dessutom ett par ton god vilja, anses ha något med själva föredraget att göra.

Gemensamt för dem alla är dock att de inte på något sätt var oumbärliga för föredraget. Och att de alla var synnerligen väl förankrade i det som i bästa fall kan kallas stockkonservativa könsroller. Den faktiskt rätt intressanta forskningen gick dessvärre helt förlorad i fullständigt onödiga sexistiska skämt. Och tro mig, jag överdriver inte när jag säger att om detta hade hänt i Sverige så hade minst 80% av lyssnarna skruvat besvärat på sig. Så illa var det.

En besvikelse alltså. Det blir inte ett dugg bättre av att dagens talare är både välkänd och framgångsrik. Men ännu mer besviken blev jag på att så få verkade reagera. (Om än det var med viss lättnad som jag kunde konstatera att min boss verkade lika måttligt road som undertecknad.) Men mest av allt besviken på mig själv. För att jag inte gick fram efteråt och sa att det var ju synd att han tog fokus från sin jätteintressanta forskning för att istället ägna så mycket av sin talartid åt sexistiska skämt.

Så nu är jag både besviken och ledsen och arg. Arg för att man fortfarande ska tvingas höra sånt trams i professionella sammanhang, (Ärligt talat, hur svårt kan det vara för någon med intelligens nog att vara professor att inse att det finns sådant som enbart hör hemma i den privata sfären och som inte har något i professionella sammanhang att göra?) Arg för att jag fegade ur och inte vågade säga något. Det hade i och för sig säkert blivit en smärre skandal om jag hade gjort det, för det tillhör knappast kutymen att göra så här på Hopkins. I Sverige hade jag sagt till, men här fegade jag uppenbarligen ur. Det irriterar mig. Framför allt för att man inte kan agera så om man vill att något ska förändras.

Och så blir jag så trött. På att forskningsvärlden är så hopplöst efter. Under alla mina år som politiskt aktiv har jag visserligen mött mängder av härskartekniker* men de har tillämpats mot alla, oavsett som kön, som har en annan åsikt. Könsdiskriminering och sexism** har jag bara stött på inom akademin. Jag tycker det är väldigt sorgligt.


*Och det ska kanske erkännas att det finns många exempel på när jag själv, medvetet och säkert också omedvetet, använt mig av dem för att argumentera för min ståndpunkt.

**Jag vet ju dock att det finns andra som har sämre erfarenheter från politiken än vad jag har. Men här talar jag om det jag sett med egna ögon och hört med mina egna öron.

Olika skalor...

Surfade efter ett recept. Kikade in på Lisa Förare Winbladhs blogg och hittade inte alls recept men ett lästips...

Att sila mygg och svälja tigrar. Intressant, eller hur? Jag har förresten inte heller läst böckerna ifråga.

En sen söndagsnyhet om jämställdhet

Det här är en lite sen nyhet. Det rapporterades om detta i DN förra söndagen (15 april). I korthet handlar det, återigen, om skillnader mellan könen. Janet Shibley Hyde, professor i psykologi vid University of Wisconsin, Madison, visar i sin forskning att det finns könsskillnader mellan män och kvinnor. I tre, och endast tre avseenden - nämligen beträffande aggressivitet (män är mer aggressiva), fysisk aktivitet (män kastar bollar längre än kvinnor) och vissa sexuella beteenden (män onanerar mer än kvinnor.) I övrigt är kvinnor och män mycket lika. (Och som vanligt finner man att variationerna inom gruppen är väldigt stora - dvs vi är alla olika, men varken mer eller mindre olika för att vi råkar ha ett särskilt kön.)

I artikeln redogör man också för intressanta jämförelser gällande matematisk förmåga. Det påstås inte sällan att män är bättre än kvinnor på matematik. Men enligt jämförelsestudier som gjorts visar det sig att taiwanesiska och japanska flickor är bättre än amerikanska pojkar. Och i internationella matematiktävlingar är flickor från Rumänien och Kina överlägsna amerikanska pojkar. Skillnaden? De kulturella skillnaderna tycks alltså vara betydligt större än könsskillnaderna.

Jag är inte förvånad. Jag känner nämligen många matematiskt begåvade kvinnor, och män. skillnaden mellan dem är att männen i allmänhet har väsentligt bättre matematiskt självförtroende än kvinnorna. Kanske för att "vi" förväntar oss att män ska vara bättre än kvinnor på matematik. Claude M Steele, professor vid Stanford, har visat att den stereotypa uppfattningen leder till att kvinnor förväntas prestera sämre och därför presterar sämre. Om man istället låter män och kvinnor veta att de, utifrån tidigare resultat, förväntas prestera lika bra, så... ja gissa... män och kvinnor presterar plötsligt lika bra. Det måste vara svårt för Annica Dahlström att bortförklara. (Enligt DN-artikeln är detta fenomen belagt med mer än 100 vetenskapliga studier.)

Dessa resultat bör leda till eftertanke. Framför allt blir det tydligt att det antagligen är väldigt mycket viktigare att behandla pojkar och flickor lika (dvs som enskilda individer), än att göra särskilda satsningar för att intressera kvinnor för matematik eller män för omsorg, eftersom det riskerar att ytterligare konservera våra förutfattade meningar och bevara nuvarande, ojämställda strukturer.

Med andra ord, dags för föräldrar, förskolepersonal och lärare att på allvar börja reflektera över om pojkar och flickor behandlas lika, och om inte, åtgärda det. Dags också att förpassa böcker som Annica Dahlströms "Könet sitter i hjärnan" och John Grays alla märkliga män-mars-kvinnor-venus-böcker. Framför allt, dags att börja betrakta och behandla oss alla som de individer vi i första hand är!

Folk är olika; part I

Folk är olika. Och så finns det somliga som är mer olika än andra.

Ett tydligt exempel på detta finns att beskåda på Tentakels kommentarssida. (Tentakel är vetenskapsrådets nättidning.) Företrädare för Sveriges universitetslärarförbund (SULF) som organiserar alla kategorier universitetspersonal som är involverade i undervisning (dvs även doktorander/forskarstuderande) har skrivit en debattartikel. Nämnda artikel handlar om att stipendier istället för lön som ersättning för forskning på univeristeten är samma sak som svartarbete. Personligen vill jag lägga till, i kursiv stil, statligt sanktionerade svartjobb. (Har skrivit lite om det tidigare.) SULF och jag är alltså eniga. Man kan också konstatera att SULF i och med detta tar ställning för vettiga arbetsvillkor, med möjlighet till sjukpenninggrundande inkomster, pensionspoäng etc för alla kategorier forskare på universitet och högskolor, dvs för alla de organiserar. Inget direkt iögonfallande i detta, kan man tycka. Men om man läser kommentarerna till denna artikel så inser man att folk tänker olika. Välidgt olika. Så olika att det faktiskt är motiverat att tala om att somliga är mer olika än andra.

SULF:s resonemang kallas verklighetsfrämmande. Men märkligt nog bara av människor som själva har anställningar med alla de förmåner detta innebär. Sen kommer en lång utläggning undertecknad av Prof. Dr. Asteman med rubriken "vi måste prioritera resultat framför trivsel och mys". Först tänker man "jaja, han är ironisk", och sen tänker man, men med en liten, liten klump av tvivel i magen "jaja, han är ironisk" och så tänker man att ja, men det måste komma en slutkläm som skingrar kvarvarande tvivel och verifierar att det är ironiskt. Det är bara det, att den slutklämmen kommer inte.

Och det är så dumt att det borde vara ironiskt. Men å andra sidan har jag hört så många stolliga saker sägas av professorer för att motivera sämre villkor för doktorander än andra grupper. Så jag vet inte. Jag vet inte heller vad jag ska tro om nästa inlägg, undertecknat Bengt Nordén som hävdar att "kvinnliga doktorander är minst lika bra som kineser". Och om detta är ironier, då kan jag bara säga att skribenterna har inte riktigt lyckats förmedla det på ett sätt som inte kan missförstås. Och om det inte är ironi, ja, då är det ett ypperligt exempel på att somliga är mer olika än andra.

Men kika gärna in på länken här ovan, och skaffa er en egen uppfattning. Där finns andra intressanta debatter att läsa också.

Om jämställdhet

Ja, ett tema som varit uppe på bloggen förut. Men det tycks ju ständigt aktuellt, så det får bli en postning till om detta.

Idag har Agnes Wold med flera en läsvärd debattartikel i DN. De gör, ganska så skoningslöst, upp med Annica Dahlströms teser om jämställdhet. Dahlström är neurobiologen som bland annat hävdat att kvinnor med stora bröst är sämre på matematik än kvinnor med små bröst, att män är olämpliga att ta hand om spädbarn eftersom de, enligt Dahlström, har för dålig känsel i fingertopparna, hör för dåligt och har för begränsat synfält. Artikelförfattarna frågar retoriskt hur då män kan inneha arbeten som tex pilot, eller flygledare*...

Wold & co redovisar brist på referenser som stöder Dahlströms teser, och framlägger forskning som motsäger Dahlströms teser, allt på ett mycket övertygande sätt. Synnerligen befriande! För övrigt så som det brukar vara när Agnes Wold ger sig in i jämställdhetsdebatten.

Och jag frågar mig igen - hur kan det vara så svårt att fatta att man visserligen kan hitta skillnader i egenskaper mellan olika grupper (t ex kvinna och man, rödhåriga och svarthåriga, eller höger- och vänsterhänta osv osv osv osv) men att skillnaderna mellan olika individer inom dessa grupper ändå alltid visar sig vara så stora att det inte är särskilt meningsfullt att generalisera egenskaper för en viss grupp.

Poängen är ju, att oavsett om en människa råkar vara kvinna eller man, rödhårig eller blond, högerhänt eller vänsterhänt, så ska man inte på förhand tillskriva eller avskriva henne några egenskaper bara beroende på någon av alla dessa möjliga grupptillhörigheter! Och det är min bestämda övertygelse är att det är först när vi inser det som vi kan komma tillrätta med de diskrimineringsproblem som uppenbarligen finns i arbetsliv och samhälle i stort.

Se inte på en människas kön, hårfärg eller sexuella läggning - se själva människan! Först då kommer vi att kunna åstadkomma lika lön för lika arbete och åtgärda andra jämställdhetsproblem. Basta!

*(Ja, det är inte utan att man önskar sig en kvinnlig pilot nästa gång man ska flyga, om nu medelmannen faktiskt ser så dåligt att han inte förmår upptäcka ett spädbarn. Jag antar att ni uppfattar sarkasmen i föregående mening?)