Hur man skapar en mild irritation?

Genom att under gårdagen påpeka för kurskamraterna på handledarkursen varje gång de i tal förutsatte att en doktorand, handledare eller professor är av manligt kön, att det faktiskt är fullt möjligt (eller åtminstone teoretiskt möjligt) att det skulle kunna vara en kvinna också...

Resultatet? Efter två timmer var jag tvungen att sluta för att inte skapa dålig stämning.

Evighetsprojekt

Man frågar sig, allt mer ivrigt faktiskt, om jag någonsin kommer bli klar med fotografierna från de här tre dagarna, det gör man...

Det blir bättre sen

Hörrni, det har ju varit förfärligt tyst här ett tag, det måste man erkänna. Man kan ursäkta sig, eller helt enkelt konstatera att livet, det där som pågår i den där världen där man tar en kaffe och pratar med människor i verkligheten istället, har kommit emellan så många gånger den här sommaren att det blivit mycket dåligt med bloggandet.

En sommar som för övrigt har varit fantastiskt bra på många sätt. Den bästa på länge faktiskt. Trots att USA-resan kom med minst en dålig nyhet på varje plats jag besökte, och trots att det levererades en smått chockartad nyhet strax efter hemkomsten från Schweiz.

Och på någon metanivå det finns något fascinerande och intressant i det att sådant som hände för så länge sen nu, men som då var närvarande varenda dag, som jag aldrig trodde skulle gå över, men som jag alltmer sällan tänker på numera, kan kännas så närvarande igen när människor i ens närhet går igenom samma sak, under liknande omständigheter. Det är på många sätt faktiskt skrämmande att se någon annan gå igenom exakt samma faser som jag själv gjorde när det begav sig. Fast fördelen är förstås att man har lite perspektiv och får tydliga kvitton på vilken helande faktor tiden faktiskt ändå är. Dessutom kan man, med någon form av trovärdighet, säga klyschor som att det faktiskt blir bättre sen. Fast trots att jag vet det, och trots att jag vet att vissa saker helt enkelt måste få ta sin tid, så önskar jag ändå att det fanns något man kunde säga eller göra som gjorde allting lite bättre.

I brist på sådana ord och gärningar, så tar jag istället chansen att på ett övertydligt sätt posta ett par bilder från sommarens Schweiztripp - även vädret kan bli bättre med tiden, om man har tur... (Om denna devis också är tillämpbarpå blogguppdateringsfrekvensen är dock något som tiden får utvisa.)

Dag 1 i alperna:


Dag 2 i alperna:

Pausunderhålning

Man får ge Delta cred på en punkt, men tyvärr måste an klaga på en och samma punkt samtidigt: de hade ett (1) Big Bang Theory-avsnitt i sitt entertainmentsystem. Det var roligt så länge det varade men knappast tillräckligt för att göra 6h flygning med ett konstant skrikande barn uthärdlig...

Väntan

Sitter och hänger på flygplatsen i Boston, i väntan på boarding, och hoppas på att alla piloter ska klara av att hålla koll på vingarna idag, till skilnad från igår... Försöker samtidigt smälta alla intryck från nästan två veckors resande (Boston-Philadelphia-Chicago-New York) en veckas konferens. Många återseenden, många glada nyheter, några mindre upplyftande nyheter, en del supercool forskning och ett och annat föredrag som man undrar hur det kunde släppas igenom, människor somman träffat många gånger förut men som ändå inte kommer ihåg en, och okända människor som berättar att de läser allt man publicerar, minst två inbjudningar att komma och hålla föredrag. Sammanfattningsvis en mycket bra resa, om än jag känner mig lite trött just nu...Antagligen ändå intet mot hur det kommer att kännas om ca 16 timmar när jag förhoppningsvis är tillbaka i Göteborg.

Amanda & Katie

Amanda & Katie, 3:e juli 2011.


Utöver fotografiet ovan har jag ca 1500till att gå igenom efter den här helgen*. Det känns på något sätt skönt att veta att jag inte är professionell bröllopsfotograf...

*Och för er som hört bakgrundshistorien: Katies mamma har inte synts till på hela helgen, inte heller hennes två lillebröder.

Mer resecharm

Det är märkligt att det där med ett flyg strax efter klockan 6 på morgonen alltid verkar vara en bättre idé när man bokar dem än när man faktiskt ska ut och flyga.

*mer_än_bara_lite_trött*

Charmen

Charmen med att åka tåg på midsommaraftons morgon: Medresenärer som redan fått i sig halva ölflaket trots att klockan bara är 10 på morgonen.

Petig? Jag?

Eller hur man vet att ens exjobbare har lärt känna sin handledare:

Exjobbaren: "Du... Du har nog missat att läsa det här abstractet... Tror jag... För det verkar inte ett dugg likt dig att inte ha en enda kommentar..."

Sett från vardagsrumsfönstret

Jag har tydligen flyttat ut på landet...

Packat och klart

Flytten är avklarad! Man kan konstatera att bekantskapskretsen är fin på det där med att flytta. Vi började vid 9, vid klockan 12 var alla kartongerna och alla möblerna inne i nya lägenheten. Effektivt med andra ord. Och mycket varsamt. Inte en grej har gått sönder.

Även uppackningen har varit ganska effektiv, alla kartonger utom fyra är uppackade, och köket är fullt funktionellt. För övrigt, jag har, för första gången sen jag flyttade från Gnejsvägen, ett kök som rymmer ett köksbord. Lycka!! Nu återstår bara att lokalisera personen som ockuperar mitt förråd så att jag kan bli av med de 45 tomma kartongerna... Ja, och att hitta rätt plats för alla grejer förstås. Och att njuta av nya köket, och bjuda folk på fika och ha inflyttningsfest och njuta av att ha ett kök, med köksbord, och alla andra typiska köksattribut man kan behöva. Just nu har jag visioner om att jag ska baka bullar nästa helg. Vi får väl se hur det faktiskt blir med den saken...

Hur man vet att det är dags att leta upp en naprapat

Man går och tränar på sitt favvoträningspass, där de plötsligt bytt ut en övning, med effekten att man inser att man kan lyfta ca 3ggr mer med höger sida än vänster. Känns inte helt balanserat.

Skärgård

Ägnade sista april åt en tur norrut - Strömstad och Kosteröarna. Vädret=fantastiskt!

Avd. "Frukt är godis"

Var på banken igår, för att diskutera lån, räntesatser och annat, faktiskt-inte-så-roligt. Hörde mig själv yttra orden "Amortering är ju också en sorts sparande". (Det är det ju visserligen men det andas likväl väldigt, väldigt mycket "frukt är godis".)

För att kompensera detta tror jag att jag och syskonbarnen ska anamma det kanske inte helt korrekta men mycket trevligare "choklad är också frukt" under den förestående Londonresan. Dvs om jag kan få de unga damerna att gå ombord på planet på söndag. Återstår också att reda ut om vi behöver ta med oss ett paket makaroner eller inte...

Sååå värt det

Varför man korrekturläser andras avhandlingsutkast?

För att man kan lära sig något, för att man är snäll och för att man, om man har verklig tur, hittar detta på sitt kontor trots att man lämnat ifrån sig dokument med väldigt många ändringsförslag i...

Plötsligt händer det

Det har varit lite intensivt den gångna veckan.

Jag inledde med två dagars work-shoppande i Ellös. Där kunde man skåda medelålders professorer misslyckas kapitalt med den på work-shoppar obligatoriska samarbetsövningen* (just denna gång bestod den av att bygga en bro av 80-pappersark, ett gång sugrör, tejp och sytråd) äta pilgrimsmusslor** och iaktta lokalbefolkningens epatraktorer**. Och så blev jag mer än en gång kallad ung.** (Misstänker iofs att det mest beror på att jag var nästan yngst på deltagarlistan, men det gör mig ju kanske inte "ung".)

Dessutom fick man diskutera jämställdhet i rekryteringsprocesser. Detta var en så enormt störande upplevelse att jag efter återkomsten till Göteborg blev tvungen att ägna resten av veckan åt att prata om samma sak med vettiga människor, för att återskapa någon form av förtroende för mänskligheten. Lyckligtvis är min bekantskapskrets fylld av synnerligen kloka och begåvade människor...

Och så har det varit möten och kurser, avhandlingsutkast att läsa (hur talar man om för någon att de nog missuppfattat hur satsbildning på engelska går till?) och formulerats och publicerats doktorandannonser** och gjorts sociala aktiviteter med andra delar av jobbet - vid den senare blev jag nästan geniförklarad** på grund av min förmåga att på egen hand ta mig från Chalmers till Storgatan i Göteborg utan att passera Mölndals centrum på vägen. Dessutom har jag talat med mäklare en gång i kvarten (OK, det var en överdrift för alla dagar utom fredag mellan kl 9 och 10.30 för då talade jag faktiskt med henne en gång i kvarten) med slutresultatet att jag, trots att jag inte vann budgivningen, vid lunchtid i fredags skrev på de papper som förbinder mig att faktiskt köpa en bostadsrätt.** Ja, och så har jag tränat och druckit kaffe och i tankarna målat om hallen i nya lägenheten minst femton gånger vid det här laget. (Nej, jag vet fortfarande inte vad den ska ha för färg). Och idag så fick jag ont i halsen igen.

Imorgon är det en ny vecka. Då ska jag skriva ansökningar precis hela veckan. Och förhoppningsvis sluta ha ont i halsen. Någon gång måste det ju gå över på riktigt, tycker man.


*Jag misstänker, trots utfallet (i de flesta fall broar som kollapsade under ) att alla alternativ som inte innefattade byggande antagligen ändå hade varit sämre givet den stora mängden medelålders ingenjörer och professorer på plats.

**Plötsligt händer det. Ganska otippat i samtliga fall.

Äntligen!

Det verkar (peppar, peppar) som om att jag kanske är frisk igen, och kanske kan träna med lite mer reda igen. Det vore onekligen ett stort "äntligen" att kunna träna mer än en gång veckan, så som varit fallet den senaste månaden.

Det andra, och ännu viktigare, är att idag var första gången för våren som jag kunde skippa överdragsbyxorna på vägen hem efter kvällens träning (och det var förvisso lite kyligt men eftersom det är kort väg var det uthärdligt.) Våren är nog faktiskt här!

Månades märkligaste golv

Ja, kanske till och mer årets faktiskt. Och då ser man ändå en och annan märklighet när man ägnar sina helger åt att gå på lägenhetsvisningar.

Plastmatta med ekparkettsmönster. I hall och vardagsrum. I köket schackrutig plastmatta (som förvisso inte hade den minsta likhet med klinker, men ändå liknande klinker mycket mer än vardagsrumsmattan liknande parkett). I sovrummet en äkta, sticksig heltäckningsmatta (där man dolt en fläck genom en matta ovanpå heltäckningsmattan).

Slutsats? Att försöka skapa intryck av parkett när en plastmatta är det enda man har att tillgå är inte årets bästa idé.

Ett så kallat "Chalmersögonblick"

Göteborgs universitet fick kritik häromdagen, för att de internrekryterar för mycket (ett problem de anses dela med en del andra svenska universitet*). Samma kritik kan utan tvivel riktas mot undertecknads arbetsgivare, vilket vackert illustreras av följande lunchrumshistoria.

Kollegan som sitter jämte mig ska snart sluta. Det känns lite konstigt tycker han, efter 8 år och en grundutbildning, på samma ställe. Förståeligt, anser folk runt omkring. Så vänder han sig till mig (av alla människor i detta lunchrum) och säger "Men du måste ju också ha gjort bra många år här nu". Först förstod jag inte ens att det var mig han talade till, och när jag väl kopplade så talade nog mitt lätt förvånade ansiktsuttryck om att det kanske inte var ett helt korrekt uttalande. Det visar sig att han, trots vetskap om Uppsaladoktorerande och Baltimorepostdok, helt enkelt har antagit att jag måste ha pluggat på Chalmers innan dess, eftersom alla andra alternativ tydligen tycks orealistiska...

Det skulle visa sig, efter lite analyserande, att av de ca 30 personerna i fikarummet var jag, med mina knappa 1.5 år på Chalmers, så att säga "yngst" i skaran. Lite ytterligare analyserande av icke-närvarande doktorander och postdoks gjorde att vi kunde konstatera att det nog fanns hela två personer (båda med icke-svenska grundutbildningar) med kortare Chalmerstid än undertecknad.

Provinsialism är onekligen ett ord som dyker upp i huvudet. (Även om det inte alls är säkert att det är värre här än någon annanstans i Sverige.) Liksom frågan om detta är bra (att jag smälter in så bra) eller dåligt (att jag tydligen redan kan anses vara en del av inventarierna)?

*Ett ämne jag skulle kunna skriva km-långa bloggposter om, men jag misstänker att ingen vill läsa.

Uppdatering: På förekommen anledning måste jag påpeka att jag tycker att ovanstående historia är komisk, inte upprörande.

Prolog

Det har påpekats för mig (med rätta förvisso) att uppdateringsfrekvensen på denna blogg har blivit lite usel på sistone.

Det beror på en mängd olika saker, men kanske främst att de senaste månaderna är det ett tema, mer än alla andra som har upptagit nästan alla mina bloggtankar. Men, det är svårbloggat, på så många sätt. För det är viktigt att det blir rätt, att ni uppfattar det ni läser, på samma sätt som jag menade när jag skrev. Jag vet att när det kommer till detta ämne så finns det människor som väljer att missförstå, redan innan de kommit till slutet av texten. Det är viktigt att det blir rätt, för det här handlar inte i första hand om mig, utom om vad andra människor upplevt och valt att berätta för mig.

Det är en svår balansgång mellan det som jag anser borde berättas och diskuteras öppet, och det faktum att det ju inte är, inte ska vara, upp till mig att berätta någon annans historia. Således, bloggposter i ämnet måste rensas från sådana detaljer som gör att någon kan identifieras. Det är, naturligtvis, en svaghet eftersom en historia utan detaljer och exempel blir så mycket lättare att ifrågasätta, och avfärda.

Jag har alltså låtit det vara. Men nu har jag ändå bestämt att det får bli en bloggpost (eller kanske två). På ett villkor - att ni, om ni kommenterar (och det får ni väldigt gärna göra för jag är hemskt nyfiken på era synpunkter) väljer att göra det med viss eftertanke, kanske kan vi använda den gamla regeln att ni inte skriver något som ni inte skulle sagt om vi hade haft ett samtal i verkliga livet?

Det var prologen det. Den riktiga texten kommer när jag hunnit gå över den ett par gånger till. Tills dess kan ni ju ge er mina bästa tips för att bota halsont.