Inte-så-lyckad marknadsföring

Jag har funderat en del på det där med hur företag och organisationer väljer att visa upp sig i vissa situationer. Till exempel när det gäller rekryteringsärenden. En schysst hantering kan göra att också de som inte fick jobbet lämnar processen med en positiv bild av arbetsplatsen, som de i bästa fall sprider till sin omgiving. (Det kallas, tror jag, något i stil med varumärkesvård på managmentspråk.) Tafflighet eller rent oprofessionellt beteende leder dock ofta till slutsatsen att man nog inte vill jobba där i alla fall. Jag har, genom egna och andras erfarenheter, kunnat konstatera att svenska lärosäten ofta hamnar i den senare kategorin. Dock trodde jag nog att det var lite bättre i det berömda näringslivet, men det har visat sig (genom andras erfarenheter förvisso) att det kan variera ganska mycket.

Min goda vän J. är, som det heter, arbetssökande. Förutom att det innebär att hon för diverse arbetsförmedlingsdokument måste bestämma om doktorerandet i fysikalisk kemi bör klassificeras som "teknik" eller "offentlig sektor" så ägnar hon förstås en del tid till att gå på en och annan intervju och rekryteringsevent av olika slag. Den senaste veckan har hon haft två mycket olika erfarenheter.

Den ena med ett pyttelitet konsultföretag (som jag aldrig hade hört talas om men som tydligen är the-place-to-be för laserspektroskopister) som var allt igenom positiv, alldeles oavsett om hon får jobbet eller ej.

Den andra, negativa, stod ett internationellt konsultföretag för. Väldigt nyligen ordnade de ett rekryteringsevent här i Göteborg. Jag har varit på få sådana och hade därför vissa, som det skulle visa sig, fördomar om hur de går till. Jag trodde tex att ett av målen med sådana tillställningar är att deltagarna ska gå därifrån med en positiv bild av företaget, alldeles oavsett om de är de minsta intressanta som potentiella anställda, eller ej. (För det är uppenbart, också för mig, att det förstås dyker upp många vid sådana tillfällen som kanske inte alls är rätt personer för varken aktuella jobb eller CV-databasen.)

Det tycks dock inte som om det var tanken den här gången. För istället för att berätta för J. vad hon, eller andra med lämpligare kompetens, skulle kunna göra på företaget i fråga, eller vilken kompetens som efterfrågades, så fick hon en föreläsning om varför hon var fel på exakt alla sätt. (doktorsexamen=dåligt, ingen civilingenjörsexamen=dåligt (fast det kom senare fram att det inte nödvändigtvis vore ett plus att ha en), inte vetat sen gymnasiet att hon ville jobba på det aktuella företaget=jättedåligt, inte nämnt det magiska kodordet validering när hon kom in genom dörren=alldeles fruktansvärt dåligt, detta trots att hon knappt fick en syl i vädret).

Behöver jag säga att hon gick därifrån med en ganska taskig inställning till företaget i fråga? Och att hennes upplevelse numera är förmedlad till ganska många människor? Sannolikt dessutom till en hel del människor som kanske har av företaget efterfrågad kompetens? Och att vi är många som är grymt nyfikna på det lilla konsultbusinessen?

Uppdatering: Syftet med den här bloggposten är alltså inte att hänga ut det ovan nämnda konsultföretaget (då hade jag nämnt det vid namn) - det är ju fullt möjligt att övriga representanter gjorde ett bra jobb i att marknadsföra sin arbetsgivare - utan mer en betraktelse över det faktum att "man" verkar förhålla sig väldigt olika till det där med varumärkesvård och mun-till-mun-marknadsföring, som ju ändå anses vara mycket viktig faktor.