Att åka tåg

Att åka tåg i USA är oftast en ganska trevlig, men lite märklig upplevelse. Ramverket runt omkring påminner ganska mycket om att flyga faktiskt...

Några skillnader gentemot Sverige:

#Man får inte gå ner på perrongen hur som helst. Därför annonseras inte spåret förrän ett par minuter innan tåget kommer in. I allmänhet står det också någon järnvägsanställd och kollar att alla som passerar ner till perrongen har en giltig biljett för just detta tåg. Här kan man inte springa på ett tåg vilket som helst minsann.

#Man får inte ha hur mycket bagage som helst med sig. Det vill säga, man får det, men man måste i så fall checka in det, precis som på ett flygplan. (Jag har aldrig testat själv, men jag har hört många svära över att bagaget inte kommit av på rätt station.)

#Man måste ha en sittplats på tåget. Fast det hindrar inte att de ibland säljer fler biljetter än det finns platser. Och platserna är inte numrerade, så man får helt enkelt leta sig fram till en som är ledig. Och att den är ledig vet man genom att spana uppåt. Om det inte finns en liten papperslapp ovanför sätet är den ledig.

#Den lilla papperslappen tjänar som information till konduktörerna om när det är dags att personligen meddela passageraren att nästa stopp är deras destination. Det händer att de ropar ut det i högtalaren också, men ofta är ljudkvaliten så dålig att man bara kan höra vad de säger om man vet vilken nästa station är.

#De kräver att man signerar biljetten. Och kan bli rätt så sura om man inte gjort det innan konduktören kommer. Och i och med att man köper biljetten förbinder man sig också att ha med någon slags fotolegitimation. De kollar inte varje gång, men det händer.

#Slutligen är alla passagerare "for security reasons subject to random searches". Som flygplatssäkerhetskontroll fast godtycklig och utan metalldetektor.

Vad beträffar att komma i tid är det ungefär lika vanligt på amerikanska tåg som på svenska. Det vill säga, det inträffar...

Julpynt...

Jag råkade passera den fantastiskt smakfullt* julpyntade 34:e gatan idag. Som tur var hade jag med mig den gamla kameran** så att jag kunde fotografera spektaklet. Hulktomten är något utöver det vanliga. Och har man platsbrist så har man, och då får man kombinera pepparkakshus, julkrubba och fantastiska tomtefigurer i plast. Och det är ju jättebra att alla gamla navkapslar kommer till användning... Fler smakfullheter finns på picasa.

*Nej, ironin är inte död. Ännu. Även riktiga julpyntsfundamentalister tode bli något överväldigade av detta. I ärlighetens namn ska dock tilläggas att det inte riktigt är representativt för Baltimore som helhet.

**Tänkte faktiskt att så länge batteriet håller någorlunda får den gamla kameran kanske följa med ut till en del ställen där man skulle vilja fota men inte törs ha med sig sin enda kamera pga rånrisken. Fast det är nog bara det sämsta objektivet som får följa med, sådana är ju inte heller gratis.

Lönnsirap

Lönnsirap är en alldeles utmärkt form av flytande socker, mycket användbar till många maträtter. (Jo, jag har börjat tycka att amerikanska pannkakor med lönnsirap är mycket gott!) Alldeles nyss kunde jag också konstatera att den fungerar utmärkt att använda som substitut för det en svensk skulle kalla vanlig sirap (som inte finns att få tag på här). Vilket var tur, eftersom det innebär att jag på onsdag kan förse de nästan-svenska* julfirarna med nästan-svensk glögg och nästan-svensk, och om jag får säga det själv, mycket god vaniljkola**. Att lönnsirapssmaken slår igenom lite är bara trevligt faktiskt.


* Släkten Gardner har visst svenskpåbrå (från Växjötrakten faktiskt) och J. och R. hos vilka vi ska husera flyttar ju dessutom snart dit.

** Inte så otippat i och för sig, man blandar ju faktiskt bara socker i fast form med flytande socker med fast fett och flytande fett (och lite protein och lite vatten) och kokar det tills det polymeriserat nog, och en sådan blandning blir det ju gärna söt och god...

Blandad kompott

När ens kamerabatteri lagt av måste väl det betyda att man får köpa en helt ny kamera? I alla fall om det är jul och man är långt bort och alltså måste köpa sina julklappar själv? Dessutom är det $100 rabatt. Och fri frakt. (Och gps:en var ju faktiskt inte riktigt en julklapp, för det är ju en typisk bra-att-ha-sak, jag använde den ju under Thanksgiving tex.) Hmmm.

Helt andra saker: Efter att ha läst ikapp lite hos bland annat Chall och Cath kan jag tacksamt konstatera att jag verkar ha en väldigt normal och sansad familj, helt obenägen att skapa dramatik i onödan. Det underlättar livet alldeles fantastiskt när man bor långt bort från dem.

Slutligen: Jag måste tipsa om ett par av nätets sällsamheter. Det man finner här är ofta underhållande. Ett lysande exempel.

PS. Under tiden som detta blogginlägg skrevs beställdes, oops, visst också en ny kamera. Med batteriproblemen lösta ska det förhoppningsvis bli lite mer frekventa uppdateringar på fotofronten. Tur för mig att jag flyttade så mycket pengar jag kunde redan i somras när dollarkursen var lite bättre än nu... DS

Hur man går på is

Dagens "Today's Announcements" innehöll en godbit utöver det vanliga. Nämligen den bestämda uppmaningen att alla med någon slags Hopkins-anknytning skulle läsa dokumentet "Winter safety tips" så att vi kunde få oss till livs några olika bra-att-veta-saker om hur man undviker att (för)frysa och framför allt om hur man tar sig fram på snö och is. Bland annat förespråkas, något oväntat, användandet av galoscher, underkläder av polypropylen(!) samt solglasögon. (Fast galoscher och solglasögon verkar kunna få vara av andra material...)

Litet smakprov kommer här:

• When walking on an icy or snow-covered walkway, take short steps and walk at a slower pace so you can react quickly to a change in traction.

• When walking on a sidewalk which has not been cleared and you must walk in the street, walk against the traffic and as close to the curb as you can.
  

• Select proper clothing for cold, wet, and windy conditions.

Det humoristiska med detta är att det faktiskt brukar snöa i Baltimore varje vinter. Vi pratar trots allt inte om något ställe som får snö i genomsnitt en gång vart 30:e år där det kanske är motiverat att tipsa folk om hur man går på snö...

Julstämning? Nja...

Julstämning? Nja... Ute öser regnet ner (fast det haglar inte längre och det är en bra sak), lägenheten är inte precis julstädad och att det var 20 grader varmt häromdagen hjälper inte heller. Men imorgon blir det nog ändring på den saken, för då är det dags för den årliga julfesten i Meyerlab. Förra året var temat kinesiskt, men i år blir det svenskt dito. (För övrigt något som A. bestämde redan i november förra året... Sa jag att hon gärna planerar i förväg? Långt i förväg?) Jag avsmakar glöggen medan detta skrivs, för övrigt.

På menyn står, förutom glögg och pepparkakor bland annat
- julskinka (att den serveras kall tycker de är mycket märkligt, för att inte tala om påfundet att griljera den)
- ägghalvor
- sill (här finns en stark misstanke bland både svenskar och amerikaner att endast två personer kommar att uppskatta senapssill, löksill och vitlökssill... )
- Janssons frestelse (de amerikanska kollegorna är mycket övertygade om att detta är den enklaste rätten att fixa, och varje gång jag eller P. säger att det faktiskt är en konst att göra en riktigt bra Janssons frestelse så fnyser de lite föraktfullt och mumlar något om potatis, grädde och hur svårt kan det vara...)
- ost, och knäckebröd
- köttbullar

Och diverse annat. Som ni ser tycks alla grönsaker helt ha försvunnit från menyn. På något sätt antagligen symptomatiskt*. Svenskt julbord the American way liksom.


*Inte för att jag kommer att sakna brysselkålen så där särdeles mycket, men i alla fall...

Kaffe

Om du behöver motivera ditt kaffedrickande med något annat än koffeinberoende så finns det ett tips på Lagerbladet.

51-49=?

Häromdagen riktade en god vän min uppmärksamhet mot en ännu en i raden av tidningsartiklar om svenska skolelevers bristande kunskaper och förmåga inom matematik och naturvetenskap. I DN-artikeln kan man bland annat läsa att fjärdeklassare saknar strategier för lösa enkla matematiska problem och att denn brist på strategier " har fått till följd att många i undersökningen tror att 51 minus 49 blir 18."

Detta ledde till en lång diskussion med några av kollegorna där vi försökte klura ut hur man tänker om man kommer fram till detta svar. Och trots att vi verkligen försökte tänka "outside the box" förstod vi inte. (Vilket möjligen indikerar att forskare inte är så kreativa som man skulle kunna tro). Men så läste jag vidare i artikeln och insåg att den sk strategi som krävs för att komma fram till detta svar är följande: 1) 50-40=10 och 2) 1-9=8 (oklart hur man kan tro att det är OK att göra så dock) och slutligen 3) 10+8=18. Alltså svarar de att 51-49=18. Bad math for real, skulle man kunna säga.

Ehhh?

Det känns onekligen som om undervisningen måste ha missat något ganska väsentligt om elever i fjärde klass använder den strategin. Tydligen saknar läroböckerna de korrekta strategierna för lösning av sådana uppgifter. Och jag vet verkligen inte vad man ska säga?

Annat än att 1) det kanske inte är så konstigt att man träffar på studenter som räknar helt uppåt väggarna och 2) att mina syskonbarn antagligen kommer att bli riktigt trötta på mig nästa gång jag träffar dem eftersom jag känner att jag måste förvissa mig om att de har bättre strategier än den ovan.

Hela matematikundersökningen finns här för den som vill läsa.

Saker man pratar om...

...med människor som kommer från Detroit: Bailouts för amerikansk bilindustri. (Det är nog inte jätteroligt när hela familjen har sin försörjning från nämnda insdustri.)

...med andra svenskar i USA: bristen på saffransinnehållande bakverk i USA (samtalsämne vars popularitet har en mycket hög topp i december och inte är särskilt ofta förekommande resten av året).

För övrigt kan man notera att Detroit har massor med bilindustri och är en riktigt farlig stad (farligare än Baltimore enligt officiell statistik). Göteborgstrakten har också massor med bilindustri och (om man ska döma av nyhetsrapporteringen) verkar jobba hårt på att bli ett rätt farligt ställe. (Dock med svenska mått mätt förstås...)

Tips

Den som gillar Berglins bör inte missa "jul i kärnfamiljen" - tack SvD!

Den litterärt intresserade kan försöka förstå sig på Lottens julkalender, men det är oftast svårt...

Att välja sina strider

En gång för länge, länge sen skrev jag (och andra också för den delen) om computer rage. De senaste två dagarna har detta fenomen varit mycket nära att inträffa.

"Vi" har gjort lite beräkningar. ("Vi" innebär att jag sa till någon "Det vore intressant att titta lite på geometrin och orbitalerna för de här molekylerna och så på något helt magiskt sätt så hände de där beräkningarna.) För att kunna titta på resultatet behöver man något slags visualiseringsprogram. (Eventuellt finns det människor som kan titta på det enorma antalet siffror i outputfilen och visualisera orbitalerna alldeles själva men de flesta av oss vanliga dödliga fixar inte det.) Det finns flera gratisalternativ som man ska kunna använda för detta, och följaktligen skred jag till verket.

Jag visste att mitt förstahandsalternativ inte alltid beter sig så väl på PC. Och efter att ha spenderat ett par dagar med att försöka öpppna programmet är jag helt beredd att ge min gode vän E. rätt i hans kommentar: "Du kan inte vinna mot Molden. Men om du alls lyckas öppna programmet kan du betrakta det som oavgjort". (Min fråga är: Om jag kan öppna programmet men det stänger sig självt efter ca 2 sekunder, räknas det som oavgjort då?)

Så jag gick vidare till nästa gratisprogram. Lyckan var något större, jag kan både öppna det och läsa in viss information från outputfilen. Dock inte den verkligt intressanta informationen. Men skam den som ger sig. Ett nytt program och ett nytt försök ledde till samma resultat, med den lilla skillnaden att det faktiskt framgick av manualen att mina outputfiler inte innehöll vissa nödvändiga kommandon. Vid det här laget var frustrationen ganska omfattande... Men eftersom jag är envis så fick jag ju testa ännu ett program. Resultatet? Nja... Jag kan se mer information än tidigare, men inte alls allt. Vid det här laget har jag bestämt mig för att skjuta upp de här problemen på obestämd tid. Att välja sina strider liksom, både för min, och mina kollegors sinnesfrid.

Mitt förhållande till datorer har för övrigt inte förbättrats det minsta av att det faktum att Windows Vista kräver att man gör en massa manuella inställningar och korrektioner för att kunna använda (det ständigt kraschande) referenshanteringsprogrammet.

Fast annars tycker jag om min dator. Jättemycket faktiskt. Och önskar att jag var väldigt mycket mer kompetent avseende både mjuk- och hårdvara än vad jag är. Nåja, dags att bege sig tillbaka till referenserna. Om jag inte bloggar på ett tag så kan ni ju gissa vad som har hänt...

Thanksgiving - eller finns det svenskt kaffe på hotellet...

Förra torsdagen inföll den kanske amerikanskaste av alla högtider - Thanksgiving. Konceptet går i stort sett ut på att man 1) är ledig fyra dagar i sträck, 2) äter löjligt stora mängder mat* i familjens och/eller glada vänners lag på torsdagen (det är också ganska vanligt att det konsumeras stora mängder alkoholhaltiga drycker) och 3) att man ägnar fredagen åt att antingen vara a) bakfull eller att b) shoppa (Black Friday sales är en riktigt stor grej**) eller båda samtidigt.

Själv spenderade jag årets Thanksgiving i Ohio. Worthington närmare bestämt. Och om man nu inte hört talas om denna metropol så är det inte så konstigt - det är inte så väldans stort och Ohio är kanske inte delstaten där det händer... För att ta sig dit måste man ta sig över bergen, vilket ledde till att även jag fick uppleva lite vinterväder, eftersom jag för ovanlighetens skull körde bil. Det gjorde ju också att jag fick möjlighet att utnyttja min nyaste leksak (som faktiskt inte är kamerarelaterad) - gps:en.


Att valet föll på Ohio beror på det enkla faktum att jag genom att åka dit fick umgås med fd kollegan A och hennes familj, och som en extra bonus då också kunde plocka upp en del av livets nödvändigheter som hon haft goda smaken att transportera över den stora pölen, för min skull. (Dessa nödvändigheter inkluderade svensk choklad, lakrits, glöggkryddor och alldeles äkta svenskrostat kaffe!) Dessutom innebär besök i Ohio att man får umgås med den här krabaten... Det bör dock påpekas att stillsamheten på dessa bilder inte alls avspeglar någon slags normaltillstånd vad gäller aktivitetsgrad.



Förresten kan alla jul- och adventsfundamentalister där hemma var lugna, vi drack glögg, och åt pepparkakor också. Och om ni inte visste det så kan jag meddela att efter Thanksgiving så vidtar julen, mer eller mindre omedelbart. Vilket betyder att jag tvingades lyssna till julsånger hela vägen hem, eftersom de enda radiokanaler som gick att få in spelade just julmusik. Och tro mig när jag säger att det finns en gräns för hur många gånger på en dag man kan höra "Jingle Bells" och "Come let us adore him" utan att få bestående men av det.

Dessutom känner jag det påkallat att utfärda en varning. Budweiser, detta så kallade ölmärke, har ganska nyligen lanserat en sort som de kallar "American ale". Om denna kan man säga att den har fler likheter med öl än vanlig Budweiser, men att det egentligen inte betyder något alls. Om det är ale ni är ute efter, välj en annan... Det finns faktiskt god amerikansk öl, men den är vanligen inte förknippad med budweiser.


*Kalkon; ugnsstekt, friterad, kokad, klubbad, fylld, ofylld, tofu osv i enorma mängder, cranberries, potatismos i alla möjliga former (på vanlig potatis och sötpotatis), gröna bönor, stuffing, pumpapajer så långt ögat når etc etc etc...

*Många köpcenter slår upp portarna redan vid fyra-fem snåret på morgonen, och har speciella erbjudanden som bara gäller fram till lunch eller så. Och många köper en stor andel av sina julklappar denna dag.

Råa grönsaker

Jag har ju tidigare klagat på bristen på frukt till försäljning på våra cafeer på campus. Det är fortfarande lika illa ställt med den saken, men däremot har ett av dem på senare tid börjat sälja råa grönsaker (med dip förstås). Råa babymorötter (brukar vara ca 7 st), råa selleribitar (brukar vara 4-5 st) och så, som pricken över i (?), en pytteliten bit rå broccoli är vad som brukar finnas i dessa förpackningar.

Råa morötter har jag inga problem med. Och även om selleri inte är min bästa grönsak så gör den sig absolut bättre rå än tillagad. Men rå broccoli? (Det är för övrigt ovanligt med salladsbuffer, men hittar man en kan man utgå från att det finns rå broccoli att tillgå i densamma).

Om ni inte testat att rå broccoli föreslår jag att ni låter bli. Det är nämligen inte någon särskild smaksensation man får uppleva när man tuggar på det. Till skillnad från tex rå blomkål som är krispigt och gott så är rå broccoli mest bara segt och trist. (Ja, jag vet att blomkål och broccoli är typ samma sak men jag kan meddela att i rå version är det inte bara färgen utan också krispigheten och smaken som skiljer.)

Labhumor

Gårdagens något modifierade ordspråk i Meyerlab:

"You got to a kiss a lot of frogs before you find one that thinks about excited states"

Nördiga? Vi? Nu tror jag inte att jag förstår hur ni tänker...

Joråmensåatt...

...det har snöat idag. Inte mycket, men likväl snöat. Av synnerligen outgrundliga anledningar uppstod jubel bland kollegorna. Själv började jag fundera över lämpliga anledningar att åka till södra Kalifornien.

Surt sa räven...

Att bli scoopad i forskningsvärlden innebär att någon annan har jobbat på samma sak som du, och publicerat det innan du hinner göra det. Ibland händer det av en ren slump, ibland för en forskare faktiskt har snott någon annan forskares ideer.

Jag trodde dock, fram till igår, inte att man skulle behöva bekymra sig om att kollegorna i sin egen forskargrupp i det här avseendet. Det visade sig att jag hade fel.

Så ja, en av mina kollegor här har, trots att han visste att jag och en av förståårsdoktoranderna jobbar på projektet, gjort samma sak själv, vid sidan av, utan att nämna det för någon, förrän igår. Vilket, som av en ren händelse, råkade vara när alla resultat som behövdes för en publikation var klara.

Sa jag att jag är rätt sur? Och arg. (Och då är jag ändå på solskenshumör idag om man jämför med igår...). Men framför allt är jag ledsen och besviken. Jag uppskattar min chef på många sätt, men den här situationen hanterade inte särskilt väl. För att uttrycka sig milt. Och jag blev visst ännu lite mer cynisk beträffande akademin än vad jag var tidigare.

Surt sa räven. Men det är väl bara att försöka omvandla ilskan till produktivitet.

PS. För att förekomma eventuella funderingar hos de av er som vet att ni inom kort kommer att bli kollega med en av mina nuvarande kollegor - ni behöver inte oroa er, J. är inte inblandad i detta på något sätt.

Världen verkar ha blivit galen

Om jag inte vore så trött så skulle jag skriva ett riktigt långt och välformulerat inlägg om varför något sådant som "liberal pragmatism" som strategi är ett idiotiskt påfund. Och kanske addera en och annan sarkastisk kommentar om varför Liberati och deras sekterism överhuvudtaget inte intresserar mig. Men så blir det nu inte, för jag varken orkar eller hinner. (Klockan är åtta på kvällen och labbet är i stort sett fullt befolkat... Det är många som har experiment som borde bli klara innan Thanksgiving...)

Nå, i denna lilla paus undrar jag ifall världen har blivit komplett galen? Man blir onekligen lite uppgiven när man läser om vuxna människor som anser att det är OK att med vattenpistol spruta svavelsyra (det stod batterisyra i artikeln, och det brukar innebära svavelsyra) på skolflickor, för att de inte gillar att flickor får utbildning i Afghanistan. För en gångs skull känner jag att jag har lust att ställa frågan: "Hur skulle det se ut om alla tyckte att det var OK att åka omkring och spruta syra på människor som gör något man inte gillar?" Jag tror inte man behöver vara sådär särdeles begåvad för att inse att det skulle bli ett rätt otrevligt ställe...

Och så undrar man ju onekligen hur det är möjligt att sånt här kan hända. Och om det möjligen är någon som har glömt bort att berätta för de här kidsen om rätt och fel?

Det är inte konstigt att man blir cynisk ibland...

Lördag i DC - fotodagbok

Veckan som gått har varit rätt kass faktiskt. Massor med jobb, inga riktiga framsteg, massor med stress och en att göra lista som har växt i takt med ökande frustration. (Alla som har ägnat sig åt forskning vet precis vilken sorts känsla jag menar.) Så, jag bestämde mig för att en hel dags paus var bästa receptet för att få tillbaka motivationen. Jag och kameran tog därför en liten tripp till DC med omgivningar igår.



Tågstationen i DC, Union station, är ganska pampig får man allt säga.



Och taket i tunnelbanan är ganska coolt det också.







Arlington Cemetery (som ligger i Virginia, inte i DC) är nationell begravningsplats för militärer och andra som av en eller annan anledning får en nationell begravning. Mängden gravstenar är helt enorm.



Den här snubben hade det roliga jobbet att trava fram och tillbaka på en kanske 15 meter lång matta, och utföra vad jag antar var militära moves. Ärligt talat såg det ganska fånigt ut.



Fast de här lustiga hattarna som verkade vara ute på resa verkade uppskatta det hela. (Någon slags krigsveteraner tror jag.)




En pyramid i skulpturträdgården utanför National Gallery of Art. Där fanns en minimal men väldigt trevlig fotoutställning - Alfred Stieglitz, Anselm Adams och Robert Adams i Oceans, Rivers, and Skies.

Stigelitz kunde konsten att fotografera moln, det kan man lugnt säga. Jag gjorde ett försök på väg till tåget, men resultatet blev dessvärre inte alls lika imponerande...

Lokalpatriotism

Som alla vet är lokalpatriotismen aldrig så stor som när man 1) befinner sig långt bort och 2) inte har bidragit det minsta lilla till vad det nu är för stordåd som har uträttats.

Således måste jag nämna Kalmar FF:s SM-guld i fotboll!

Och konstatera att 1) den där busskaravanen med 47 bussar som Barometern rapporterar om måste ha sett rätt fånig ut, och 2) en och annan varumärkesvårdare på Kalmar kommun antagligen hoppar av lycka just nu.

För övrigt kan jag också meddela att lokalpatriotismen tog slut när DN rappporterade att isterband tydligen ingår i firandet. Någon slags måtta får det allt vara.

Ett historiskt val

Ja, så vann han då, Barack Obama. Stort dessutom. Och han tog hem både elektorerna och det som kallas popular vote med en tre miljoner röster eller så, enligt de sista prognoser från CNN som vi såg innan jag gick hem.

Samtidigt som vallokalerna stängde på den demokratiska västkusten tillskrev CNN med flera nyhetskanaler Obama segern. Och mycket snabbt därefter gratulerade McCain OBama till segern. Och höll sedan ett tal som lät mycket mer som den senator han var innan han blev presidentkandidat... Och det var ett riktigt bra tal, rent retoriskt sett. Effekten förtogs dock lite av att Palin stod på scenen och såg mycket besvärad och mycket missnöjd ut...

Obamas tal innehöll inte mycket politisk substans (vilket man inte kan klandra honom för, den typen av tal gör sällan det...) utan byggdes istället runt det faktum att amerikanerna idag har gjort ett historiskt val (och då tänker jag inte på att Biden är katolik). Och det är stort. Hur stort insåg jag inte förrän i kväll/natt - helt enkelt eftersom jag aldrig riktigt på allvar har behövt konfrontera den segregation som absolut existerar här. Men bara rapporterna om hur många svarta som röstat för första gången idag säger något om vad detta faktiskt betyder. Och dessutom har USA bevisat att det inte är så ärkekonservativt som många tror.

En återstår förstås att se vad Obama tänker göra med det här mandatet. Och hur han ska lyckas leva upp till de enorma förväntningar som människor har på honom. Det blir en spännande tid framöver.

Och om ni hittar en massa stavfel och konstiga meningsbyggnader i det här inlägget så beror det nog på att kombinationen alkoholhaltiga drycker (det faktum att Palin inte blir vicepresident är definitivt värt att fira med champagne!) och bloggskrivande är inte alltid en höjdare. God natt!

PS

PS1. Den som har tråkigt kan ju alltid ta sig en titt på några Saturday Night Live-klipp. Man hittar dem här.

PS2. Jo, "vi" vann Halloweendoortävlingen. Bara så att ni vet. Risken är stor att nästa års upplaga kommer att ta formen av ett svart hål...

Dikt eller verklighet

Sveriges radios USA-korrespondenter överträffade faktiskt sig själva i dagens Godmorgon världen, genom att faktiskt verka som om de hade talat med några andra människor än de som befolkar Manhattan. (Missförstå mig rätt, det är ett trevligt ställe, men inte på minsta sätt representativt för USA.)

Jag är inte heller, måste jag medge, särskilt imponerad av någon av de fyra kandidaterna i det förestående presidentvalet. Sarah Palin delar jag antagligen inte en enda åsikt med, och det faktum att McCain valt henne gör det liksom till ett closed case. Å andra sidan, Obamas vänsterpartistiska ideer om att beskatta företag som också har verksamhet utanför USA:s gränser högre än andra tilltalar mig inte heller det minsta. Och ja, Joe Biden honom ser man inte mycket av nu för tiden... Men även om jag på sätt och vis är rätt nöjd med att jag inte får rösta så är det ju spännande, för att det är en så ovanlig valrörelse. Den har både kvinnor, svarta, katoliker och en kandidat som inte alltid gått i sitt partis ledband...

Som så många andra redan konstaterat - verkligheten är inte så långt från dikten i den sista säsongen av West Wing (som väl hette Vita Huset på svenska?). Slående är dock att det nästan var mer substans i de debatter och tal som TV-seriens manusförfattare levererade än vad verklighetens kandidater lyckas åstadkomma. Och jag kan inte se vad det är som gör att folk är så förblindade av Obama. Karln säger ju knappt något av substans. Och han har fortfarande inte lyckats göra klart vad hans "change" verkligen kommer innebära.

Intressant nog tycks det som om att svenskar är mer övertygade om hans storhet än amerikaner. I princip alla jag känner kommer att rösta demokratiskt, och i princip alla av dem röstar emot republikanerna snarare än för demokraterna. Och då ska man veta att en hel del av dem dessutom lägger ner en del tid på volontärarbete för demokraterna. (Det finns en hel del att lära av amerikanska kampanjer, men man måste också inse att vissa saker är så olika att det omöjligt går att översätta till svenska förhållanden. Tex är amerikaner ett frivilligarbetande och välgörenhetsgillande folk på ett helt annat sätt än svenskar, inte bara i valkampanjer utan alltid.)

Nå, det jag skulle komma till var i alla fall att ibland känns hela den här valrörelsen som om att alla (utom möjligen Palin) tror att den bara är en TV-serie, och att det egentligen inte spelar någon roll vad någon säger och gör, för det är ändå inte på riktigt... Och så kan man ju hoppas att förra valets alla problem med röstningsmaskiner som inte fungerade och misstänkt valfusk får tillhöra om inte dikten så i alla fall historien. Vi får väl se på tisdag, om inte annat så blir det election party då. Det är i alla fall verklighet. Tror jag...

Gratis kaffe och en störd bostadsmarknad

Kollegan J. och hans fru R. var i Sverige för ett par veckor sen, för att kolla läget inför sin flytt dit. De kom tillbaka väldigt nöjda men lätt förundrade. De påstod tex att det fanns gratis kaffe överallt, vilket jag inte alls har något minne av... (Men möjligen var det gratis kaffe-på-maten som gav upphov till detta intryck). Och så var de väldigt förvånade över alla människor som talade om för dem var de inte ville bo någonstans. De kom tillbaka och undrade om det verkligen var så illa, eller om folk bara inte fattade att man får en annan syn på bra och dåliga bostadsområden efter några år i Baltimore. (Baltimore lär förresten "bara" vara trea på listan över USA:s farligaste städer numera...)

Till förvåningen hörde också att det finns hemlösa i Sverige. Många amerikaner, särskilt de som verkligen beundrar svenska socialförsäkringsystem, har en tendens att tro att allt är perfekt i Sverige. Insikten att hemlösheten* har ungefär samma orsaker där som här, dvs att man stängt ner en massa institutioner som tidigare hjälpte människor med psykiska problem har fortfarande inte riktigt gått in. Ja, och så hade det visst träffat på några överförfriskade fotbollsfans som de inte var helt imponerade av...

Och så bostadsmarknaden då förstås. Det svenska systemet med bruksvärdeshyror och bostadsförmedlingar och årslånga köer gav deras Sverigebeundran en liten törn. De var tex, efter att ha varit ute i Solna och kollat på omgivningnarna, helt övertygade om att det var ett så oattraktivt område att det skulle vara lätt att hitta en lägenhet där. Jag tror de har insett sitt misstag nu dock. (Och för varje ny person som jag förklarar det svenska systemet för så möts jag av misstro - de kan helt enkelt inte föreställa sig att man kan konstruera ett sådant system...)

Jag gissar att deras beundran för den offentliga sjukvården kommer att få sig en liten törn när de första gången upplever det som landstingspolitiker brukar kalla för "tillgänglighetsproblemet". Hur som helst ska det bli intressant att se hur deras åsikter om Sverige utvecklas med tiden... Inte minst för att de båda två definierar sig som "vänster" politiskt och är övertygade om att de kommer att känna sig mer hemma i Sverige än här. Undertecknad tror dock att de kommer att finna att de inte är riktigt så vänster som de själva tror.

Maryland, och särskilt Baltimore är ju väldigt demokratiskt, och de flesta människor jag träffar definierar sig själva som mer eller mindre vänster. I allmänhet ska det tolkas som att de är för någon slags federal sjukförsäkring för alla. Men det som skiljer amerikansk vänster från svensk dito är att i princip alla här hyser en (enligt min mening) sund skepsis till vad staten faktiskt kan åstadkomma. Denna skepsis kan jag tyckas saknas i hela det politiska spektrat i Sverige...


*Jodå, man kan problematisera det där med hemlösheten lite mer, men det får vara ett ämne för ett annat inlägg...

Happy Halloween

Jaha, Happy Halloween dårå. Hoppas att det inte snöar för mycket på er i Sverige. Här har vi idag mest varit fokuserade på "vår" Halloweendoor. Domarna lär visst dyka upp om en dryg timme, men här bjuds det till beskådan redan nu.



De små skeletten föreställer våra förstaårsdoktorander, i ett trevligt torr-isbad...



De stora skeletten är vi som varit här ett tag, och ska vara här ett tag till... Observera ormen i ögat (det skulle egentligen varit en laser, men säkerhetsaspekten omöjliggjorde det.)



Benhögarna är de som är på väg ut - tom skelett bryts ner till slut...


Vem pumpadöden föreställer får man lista ut själv....

Vad som inte syns mycket av bilderna är de fantastiska gravstenstexterna. Tex "Back in the ground state" och "Finally his excited state decayed" (för oss som håller på med exciterade tillstånd), "Maximizing his entropy" liksom "He finally (spin)-crossed over" och "Finally reached thermal equilibrium" för att ta några exempel.

Och Nej, vi har nog aldrig påstått att vi inte är keminördar.

Jag mötte Lassie

Det finns numera en väldigt liten, men naggande god, svenskkoloni på Hopkins. Eller Hopkins och Hopkins, vi har en svenskkoloni i Meyerlab. (Och då räknar jag inte J. som snart ska flytta till Sverige.)

Den nyaste doktoranden i labbet är nämligen synnerligen svensk. Det bästa med detta är nu inte att han är svensk (även om det ska erkännas att det funnits stunder då vi båda känt oss väldigt svenska och tyckt att de andra är väldigt typiskt amerikanska*...), eller att han hjälper mig sprida (miss-)uppfattningen att all svenska talas med skorrande r**, utan att han med ett leende dessutom gör en massa tråkiga experiment åt mig. En intelligent person som labbar åt mig, helt enkelt. Kan inte bli bättre.

Dessutom kan jag numera påstå, utan att ljuga, att jag känner någon som har simmat med/emot Michael Phelps...

*Även om det ska sägas att han har bott här rätt länge och genom giftermål dessutom skaffat sig ett greencard.
** Hans frus svensklärare talar tydligen en ganska utpräglad stockholmska, så han jobbar enligt egen utsago hårt på att implementera en mer sydsvensk dialekt hos henne...

Frukt

Frukt är en grej som amerikaner inte riktigt verkar förstå sig på. Eller ja, det finns frukt av fantastisk kvalitet. Men den är alltid dyr, och för att få ett hyfsat utbud måste man till en ganska stor livsmedelsaffär. Men framför allt så har de missat konceptet "sälja frukt där man säljer kaffe". Vilket ibland, som nu ikväll när jag ska jobba länge och verkligen skulle vilja ha just frukt, är ofantligt irriterande.

Jag menar, man skulle kunna tro att det dygnet runt-öppna kafeet på campus skulle kunna klämma in en frukt eller två bland sitt sortiment av fettdrypande muffins och majonässtinna mackor, men nej, inte det. Och det enda fiket på campus som eventuellt har frukt till försäljning (sortimentet brukar bestå av stenhårda äpplen och gröna bananer) har mer normala öppettider och har alltså stängt för länge sen. Så jag får klara mig utan frukt.

Varumärkesintrång eller dumheter?

Håjajaja. Svenska myndigheter förnekar sig inte, det visar det här exemplet tydligt...

Delicato, som gör kakor och tårtor och sånt (väldigt typiskt onyttiga saker) gjorde visst en reklamaffisch med en tårta, med ett nyckelhål (i florsocker) på. Man skulle ju kunna tro att de flesta människor inser att en tårta inte blir nyttigare för att den är dekorerad med ett nyckelhålsmönster, och liksom bara se det roliga i den här reklamen. Men icke.

Livsmedelsverket anser att det är varumärkesintrång, och chefsjuristen skriver också "nyckelhålet är Livsmedelsverkets registrerade varumärke och att tårtor inte ingår i någon av de produktgrupper som får märkas med nyckelhålet" till Delicato.

Delicato verkar dock ta det med humor och har visst skickat ett gäng tårtor med texten förlåt på till livsmedelsverket...

Men ärligt talat, om detta (och att komma med mer eller mindre välgrundade kostrekommendationer) är det som de ägnar sig åt så kanske det faktiskt inte är nog för existensberättigande...

Värt att notera...

... är att Linda blivit kommunstyrelseordförande och kommunalråd i Övertorneå! Tydligen efter en ordentlig rysare i kommunfullmäktige, där det verkar som om en sosse eller två har röstat för Linda istället för den socialdemokratiska kandidaten... Grattis till Linda, men framför allt grattis till Övertorneåborna!

Anslag

Jag har sett en del intressanta anslag på senare tid. De har förekommit på papper eller varit av mer permanent karaktär (skrivet på en kyrkovägg) eller varit elektroniska.

Min nuvarande pappersfavorit:
#"5/4 of all students don't understand fractions" -flyers har synts överallt på Hopkins de senaste dagarna. Inte alla studenter har förstått alla delar av budskapet på de här anslagen, om jag säger så...

En annan favvo, av den permanenta sorten:
#"Excercise daily. Walk with Lord!" Jag har eller aldrig fått klart för mig om det är meningen att man ska promenerar på egen hand medan man konverserar honom däruppe, eller om det är organiserat promenerande i grupp och om det i så fall finns någon företrädare för the Lord himself med i promenadgruppen.

I den elektroniska kategorin måste jag nämna följande som dök upp i gårdagens "today's announcements" för Hopkinsanställda
#"WorkLife Programs presents: How to Be Generous During the Holidays Without Going into Debt, 12 noon to 1 p.m., Tuesday, Oct. 28, on the Homewood campus". Nu vet jag ju förstås inte vad de tänker säga under den där timmen, men jag tror att själva huvudbuskapet borde kunna formuleras lite snabbare än så. Typ handla inte för mer pengar än du har...

Höstsöndag

Söndagsförmiddagspromenad, från Charles Village till Roland Park, inkluderade Marylandsk foliage, kanske USA:s snyggaste parkeringshus, intressanta halloweendekorationer och ett torn vars funktion är mycket oklar. Bland annat. Sa jag att det är ett fantastiskt höstväder idag?

Committment

Kemiinstitutionen på Hopkins har varje höst en "Halloween door contest". Det är precis vad det låter som. Man utgår från en dörr, och runt densamma bygger man upp en Halloweendekoration, vilken sedan bedöms av ett väl valt antal domare. Vinnande dörr belönas med en pizzalunch för hela gruppen.

Meyerlab vann förra året tävling. Eller, en bättre verklighetsbeskrivning är att A. vann förra årets upplaga. Hon har planerat årets tävling sedan ca 5 minuter efter att förra årets vinst annonserades.

Igår var det dags för test av 2008 års dekoration, som bland annat innefattar ett antal skelett med blinkande röda ögon. Och här mina vänner uppstod ett litet problem, eftersom ögonen inte blinkade på det sätt som A. tänkt sig. Och stänger av sig helt efter ett tag.

Efter inspektion av samtliga sladdar, kopplingar, chip och en hel del elektrisk trial and error av typen "vad händer om jag kopplar ihop de här två sladdarna istället för de där två?"är problemet fortfarande olöst. Men, självfallet kan problemet inte lämnas åt sitt öde.

Så A. ringer upp tillverkaren av dessa låtsasskelett och frågar om de kan skicka henne kopplingsschemat för de blinkande ögonen. Tydligen hade de inget sånt. Och det var visst första gången i företagets historia som någon bett om ett sådant.

Vad kan man säga annat än "committment"?

"We had a bubble"

Jag var och shoppade lite i söndags.* Och ur högtalarna i en butik strömmade vagt bekant musik. Sångarens röst kändes så välkänd, men ändå oplacerbar. Det var först när personalen kommenterade till varandra att de aldrig någonsin hade hört det där förut (och de verkade inte särskilt ledsna för det) som jag fick en insikt. Det var, the Ark. En låt jag inte hört förut, men det var garanterat Ola Salo som sjöng, och det var deras väldigt typiska sound.

Som om inte detta var nog, så vaknar jag på måndag morgon av att radion går igång och jag hör en välbekant röst, med garanterat skånsk-svensk brytning på NPR. Någon nitisk journalist på NPR hade visst uppptäckt att Sverige hade sin egen (lyckade) bailout i början på nittiotalet, och har letat upp den ansvariga ministern för en intervju. Att höra Bo Lundgren förklara orsaken till den svenska 90-talsfinanskrisen med orden "We had a bubble" var humor på sitt eget lilla sätt.


*Jenny, Emelia: Det tog sin tid, men nu tror jag att alla saker ni tyckte att att jag borde köpt redan i Lidköping i somras är inköpta... Nu ska jag väl bara öva också, och det är ju den riktigt svåra biten :-)

Recept för en god natts sömn

Bilder uppe från förra helgens utflykt till New Hampshire finns nu där de brukar finnas.

New England den här tiden på året betyder foliage, och även om det påstås att toppen sker den här helgen, så var det inte direkt något fel på färgprakten förra veckan heller...

Första aktiviteten i New Hampshire var en nätt liten promenad på knappt 15 km och ca 1000 höjdmeter, med tre bergstoppar längs vägen. Enligt guideboken en 6.5-timmestur, med en femma (av tio möjliga) på svårighetsskalan.

Vi startade, lite senare än tänkt, i ihållande regn. Ungefär samtidigt som vi tog oss över första vattendraget kom solen fram, och det kändes ganska behagligt. Färden uppåt var helt OK, men med några passager av den sorten att vi snabbt insåg att vi nog inte skulle klara av att gå ner samma väg (på denna svårighetsgrad 5-tur). Efter ett par timmar blev vi omgångna av ett par hikare som hade 1) exakt alla hikingprylar man kan tänka sig, 2) ett tempo som fick oss att tro att deras vanligaste varddagssysselsättning var "nu ska vi gå ut och gå upp för ett berg och ner igen på kortare tid än tre timmar" och 3) troligen de kraftigaste vader vi någonsin sett.

Allt eftersom vi närmade oss toppkammen blev det förstås brantare och brantare (inga meandrande vägar uppåt här inte) och kallare och kallare, och lite här och där såg vi snö. Med ca 800 meter kvar upp till kammen möter vi superhikarna som nu är på väg ner, eftersom vädret är för dåligt för dem där uppe. Där och då blev vi lite lätt nervösa, eftersom det inte alls gått så snabbt uppför som vi hade tänkt oss. Men, som alla vet så är ju framåt/uppåt bästa vägen, och att gå ner samma väg var som sagt inte ens ett alternativ.

Och mycket riktigt, väl uppe bergskammen så är det snö, moln och hyfsat blåsigt (fast inte alls så illa som vi föreställt oss, men det var skönt med mössa, det kan jag säga...). Å andra sidan slutade det vara ruskigt brant uppför, så likväl var det en befrielse att komma upp där. Och i de stunder när utsikten inte skymdes av moln var det fantastiskt vackert.

Vi passerade topparna Little Haystack Mountain, Mount Lincoln och Mount Lafayette innan kampen mot klockan började på allvar. Eftersom vi var sena ut visste vi att det fanns risk för att sista etappen skulle ske i mörker, så vi ville gärna hinna ner på någorlunda plan mark och bara ha rötter och stenar att kämpa emot och inte så mycket lutning och svåra passager. Sju timmar och fem minuter efter starten var vi tillbaks vid bilen, men då hade vi gått sista halvtimmen med med ficklampor i kompakt mörker (vi var, om inte förberedda på vintervädret på toppen, så i alla fall beredda på mörker). Sa jag att vi kände oss hyfsat möra när vi kom ner?

En matbit senare var vi förvisso mycket nöjda med dagen, men inte så väldigt pigga... Och oj vad vi sov gott den natten. Nästa dag visade det sig att guideboken, på en annan sida, påstod att vägen ner var rankad nia på svårighetsskalan, och plötsligt kändes det genast mycket bättre. (Vi ville inte gärna tro att vi var sååå otränade att vi inte fixade en femma inom utsatt tid...) Viss stelhet och träningsvärk, tillsammans med en utpräglad ovilja att gå nedför trappor präglade dagen. Därför blev det bara lite stilla promenad på mer plan mark under lördagen. Och söndagen ägnade vi åt att långsamt avnjuta pannkaksfrukost samt att jaga ett ställe där man kunde köpa fiskelicens. Efter att ha frågat på ungefär 10 ställen, och hela tiden fått rådet att fortsätta till nästa lilla ort där de "garanterat" sålde dylika började det hela kännas lite lätt farsartat... (Inte minst med tanke på att New Hampshires valspråk är "Live free or die" och att de tex bara har bilbältestvång för personer under 18 år, då verkar det liksom lätt onödigt att kräva fiskelicens, skulle man kunna tycka...)

Till sist hittade vi i alla fall en kombinerad kiosk-jakt-fiske-vapen-leksaksaffär som hade det vi behövde (fiskelicenser till dem som klarar av att sätta en stackars mask på en metkrok, det är en kategori som undertecknad är alltför blödig för att kvala in i, och coca cola till oss andra). Jag hade gärna fotograferat det där stället för det var då sannerligen en syn, men jag kom mig inte riktigt för. Ägaren var visserligen trevlig men såg inte ut som den typen man vill reta upp i onödan... Och sen blev det fiske respektive fotografering innan vi drog söderut mot Boston, och för min del ett flyg tillbaks till Baltimore aptidigt på måndag morgon. Fast, det var det utan tvivel värt.

För den som har vägarna förbi White Mountains i New Hampshire kan jag klart rekommendera en dags (eller två) hikande i bergen. Och den som vill få en uppfattning om terrängen där vi gick kan kika här. Start och mål är precis norr om där det står Franconia Notch State Park, på östra sidan om vägen.

Toronto?

Jag funderar på min ännu så länge extremt oplanerade Kanadaresa. (Det enda jag för tillfället vet om den är att förr eller senare så kommer den att hända...). Jag hade liksom siktat in mig på trakterna runt Banff, men nu hör jag folk påstå att Toronto ska vara the place to be. Jag känner mig obeslutsam, och undrar därför om läsekretsen möjligen har några insikter i frågan?

Försmak

Fler bilder från White Mountains (New Hampshire, inte Arizona) med omgivningar kommer vad det lider. Det gör också en rapport om vår hike (den svåraste men roligaste jag gjort) upp på Mount Lincoln och Mount Lafayette men några andra saker på att-göra-listan måste fixas innan det blir av. Tills vidare får ni nöja er med denna försmak av foliage i New Hamshire.

Norrut

Jag åker norrut över i helgen. I bästa fall kommer det att bli ett och annat schysst foto på New England i höstskrud.

Ur led är tiden

Ur led är tiden. Det måste den vara, det är den enda rimliga förklaringen till att det som jag nu ska berätta om, har kunnat hända. En del av er kommer nog att finna det här avslöjandet lätt chockerande. (Jag gör det själv, så det är inte så konstigt.) Så sitt för all del bekvämt medan ni läser detta. Jag vill ju inte gärna att ni slår er när ni svimmar.

Nå, som ju alla vet så är ju en gång ingen gång. Och två gånger är alltså fortfarande bara en gång fast vid två olika tillfällen. Men, till och med jag måste inse att när det har hänt tre gånger så kan man inte längre förneka det. Det är bara att erkänna faktum (samt fundera på exakt hur galen man har blivit).

Och även om jag kan skylla det på intensiv övertalning från kollegorna J, A och S, så har jag ju likväl gjort det. Och kommer dessutom antagligen att göra det igen. Och det värsta av allt - jag tycker faktiskt inte alls att det är så outhärdligt trist och fånigt som jag alltid, mycket bestämt, har hävdat att det är.

Det hela handlar om fotboll. (Alltså inte amerikansk fotboll, utan vanlig fotboll. Den som kallas soccer på amerikanska.) Visserligen inomhusfotboll, men likväl fotboll. (Fast, tack och lov, utan offsideregel). Ja, så härmed blir det alltså offentligt (och för er som inte känner mig jätteväl, var medvetna om att det ni nu läser kan betraktas som en slags milstolpe i mitt liv).

Jag har spelat fotboll.
Jag kommer antagligen att göra det igen.
Och.
Jag tycker faktiskt att det är lite roligt.* Fast jag inleder varje match med att säga "I can't really believe that I'm doing this."

Tja, om ni undrar så kan jag berätta att jag är inte precis är en naturbegåvning när det gäller att hantera en boll med fötterna, men än så länge går i alla fall utvecklingskurvan skarpt uppåt. Fast jag räknar kallt med att den planar ut ganska snart...

Jag vet inte om det är bra eller dåligt att ingen i laget riktigt vill tro på att jag inte alls har spelat fotboll förut**. Men de är i alla fall väldigt uppmuntrande. Och, jag har inte orsakat några av motståndarlagens mål. Och jag har avstyrt ett och annat av deras målgörarförsök också. Och jag har inte, som snubben i söndags, reflexmässigt fångat bollen med händerna heller. Däremot förhåller jag mig seriöst tveksam till påståendet att jag skulle ha "good instincts" för den där verksamheten...

Ja, nu vet ni. Bekymrade kommentarer om mitt mentala hälsotillstånd emottages i kommentarsfältet, på skype, googletalk eller via e-post.


*Jag vet inte om det borde oroa mig mest att jag tycker att det är roligt (jag har trots allt under många år hävdat att detta är en av de absolut tråkigaste och fånigaste sporterna som alls existerar) eller att jag erkänner att jag kanske haft fel på den här punkten...

**Innan jag kom hit tror jag att jag eventuellt hade befunnit mig på en fotbollsplan, tillhörande ett lag, där det pågick fotbollspel en gång i mitt liv. Jag har vaga minnen av att detta kan ha inträffat på någon idrottslektion under mellanstadiet. Det är förstås mycket tveksamt om det alls kan klassas som spel, med tanke på att den gängse regeln för alla bollsporter som utövades i min mellanstadieklass var "passa aldrig, whatsoever, till en tjej".

Språkkonservatism

På en punkt är jag duktigt konservativ. Nämligen när det gäller språk. Jag tycker att man ska stava rätt*, och att grammatik är en bra sak. Felaktiga särskrivningar på svenska kan irritera mig enormt. Och jag anser att man bör inse skillnaden mellan stadsbidrag och statsbidrag, och stava därefter, för att ta ett exempel.

Jag såg ett stavningstest på SvD:s hemsida, och blev förstås nyfiken eftersom testet enligt SvD skulle innehålla de vanligaste felstavade orden. Det var 20 ord, jag hade alla rätt och jag hade skämts gruvligt mycket om jag inte hade haft det. Med tanke på att jag tror att jag lärde mig stava de aktuella orden någon gång i årskurs ett eller två i grundskolan tror jag att det finns anledning att fråga sig vart språkundervisningen är på väg. Ord som "lugnt", "fåtölj" och "egentligen", ska de verkligen tillhöra svenskans mest felstavade ord?

För övrigt vill jag tillägga att 1) detta inte på något sätt är en känga mot människor som har verkliga läs- och skrivsvårigheter och 2) om någon undrar varför jag är så förtjust i ett korrekt skriftspråk kan jag meddela att det helt enkelt beror på att det ökar chanserna att man som läsare förstår vad skribenten vill säga, och att man som textförfattare lättare får fram sitt budskap om man skriver korrekt.


*Det händer förvisso också mig att jag ibland slinter på tangentbordet och stavar fel, men skriver jag för hand så blir det faktiskt nästan alltid rätt. (Däremot är min handstil på god väg mot professorskvalitet, dvs oläslig, så det hjälper inte så mycket att jag stavar rätt.) Och viktigare texter kan man med fördel korrekturläsa.

Att känna sig som en kommunist.

Den allra första presidentvalsdebatten hölls i fredags kväll. Den skulle egentligen handla om utrikespolitik, men givet det som händer på finansmarknaden just nu var det förstås ganska mycket ekonomi också. Det tog ca tre minuter innan begreppet "main street vs wall street" var lätt utslitet. Och då ska man ändå veta att det har klagats i mängder på att ingen brydde sig om att nämna medelklassen under den här debatten.

Hur som helst var det rätt intressant att se det hela tillsammans med ett gäng amerikaner. Särskilt som samtliga av dem påstår sig ligga till vänster i politiken, somliga tom så långt till vänster att de tycker att de egentligen inte hör hemma i demokraterna. Likväl (även om de vägrar fatta det) så står de oftast långt till höger om mig, och nästan alla andra svenskar också.* Samtliga var alltså pro Obama. Vilket medför att de anser att exakt allt McCain säger är fel, oavsett vad det är han säger. (Alltså även om det är samma sak som man själv påstod att man tyckte tidigare samma dag.) Och att exakt allt Obama säger är rätt**. Med tanke på hur ofta en ordinär centerpartist inte gillar det centerpartiets företrädare säger i en valdebatt är detta en, låt oss kalla den intressant, skillnad.

Och så är det det här med utrikespolitiken då. I just det vardagsrum där jag befann mig gjordes en enorm sak av skillnaden mellan kandidaterna i det här avseendet. Samtliga, även de som själva aldrig varit utanför USA:s gränser, kände sig lämpade att göra narr av Sarah Palins förvisso mycket begränsade utrikeserfarenheter samt göra tvärsäkra uttalanden om hur viktigt det är för USA:s rykte i världen att USA väljer Obama i november. I egenskap av enda utlänning i rummet var det tydligen meningen att jag skulle bekräfta detta påstående. Inte alla uppskattade det faktum att jag inte alls gjorde det.

Saken är den, att det de inte förstår, är att för många av de människor som inte gillar USA så är problemet inte alls vem som är president i det här landet, utan att USA är, och vill fortsätta vara, den enda supermakten i världen. Det som i amerikanernas ögon uppfattas som enorma differenser mellan de båda kandidaterna blir i yttervärldens ögon inte till några större skillnader eftersom både McCain och Obama vill, och säger rent ut, att USA ska fortsätta vara den ledande makten i världen. Detta mitt påpekande ledde till en del höjda ögonbryn och en och annan kommentar om att "men vi måste ju vara det..."***. Den enda som fullt ut förstod min poäng var K, men så har hon också bott ett tag i Europa.

Det hela var mycket intressant, inte så mycket för debattens skull som var rätt trist (ingen av dem är några lysande debattörer) utan för upplevelsen att höra spontana kommentarer om det hela. Det var, för en utomstående betraktare, rätt uppenbart att många i rummet egentligen inte lägger sin röst för något, utan emot något. Och med tanke på det i Sverige kan vara ganskt svårt att få människor att engagera sig och arbeta för något så är det intressant att flera av dem som är mer mot McCain än för Obama ändå deltar i Obamakampanjens arbete.


*Det ska bli mycket intressant att höra vad J och R har att säga om Sverige när de har bott där något år - för tillfället är de övertygade om att det måste vara det sociala paradiset på jorden, enbart på grund av det svenska skattetrycket. Jag är, med tanke på deras åsikter, ganska övertygad om att de kommer att ha vissa invändningar mot hur det fungerar i Sverige när de har upplevt det i verkligheten... Och som en annan svensk (moderat) påpekade häromdagen "ibland när man diskuterar politik med amerikaner så känner man sig verkligen som en kommunist, även om de påstår att deras åsikter ligger till vänster". I detta kan jag bara instämma även om jag i Sverige oftast blir kallad för sådant som nyliberal eller libertarian...

**Fast i ärlighetens namn ska det erkännas att en, säger en, person, faktiskt påpekade att Obamas (skit)snack om clean-coal technology är just bullshit. Men det var det enda undantaget.

***I princip håller jag ju med, jag ser hellre att USA är världsledande än att Ryssland eller Kina skaffar sig sådana ambitioner.

Dagens citat

Kollegan J2, (inte J1 som snart lämnar Meyerlab och flyttar till Sverige i mars) yttade i morse apropå sitt ultimate frisbee-team och deras bristande miljövänlighet.

"If you're gonna smoke marijuana, you have to pick up trash. That's the way it works"

Jag kände mig väldigt, väldigt svensk, och väldigt, väldigt ordentlig... Jag är dessutom inte övertygad om logiken i det hela, men det är en annan historia.

Vådan av att läsa branschtidning till frukost

Dagens fråga kan enklast formuleras så här:

Ska man söka ett tenure-track jobb som assistant professor på University of Washington, i Seattle, eller ska man inte det?

Kan tyckas som om att det enkla svaret på den frågan är "man kan alltid söka". Dock, givet det faktum att ens ansökningspaket bör innehålla tre olika forskningsansökningar (enligt råd från dem som gjort det här förut, ca 5 sidor styck), tre letters of recommendation och en uppdaterad CV (när gjorde jag det senast....?) och att alltihopa ska vara på plats i Seattle 9:e oktober, så är svaret ett helt annat. Inte ens om man lägger allt annat åt sidan de närmaste två veckorna har de där forksningsansökningarna chansen att bli bra nog...

Dagens sensmoral: Om du halvt om halvt drömmer om att flytta till Seattle, läs inte Chemical & Engineering news samtidigt som du äter frukost.

Tvåspråkig eller nollspråkig?

Jag hade en, språkligt sett, ganska bisarr konversation idag. Med en annan svensk, (nåja, skåning i alla fall) som har hållit till USA bra mycket längre än jag. Så, vi pratade förstås svenska med varandra. Men hela tiden ramlar det in engelska ord i samtalet bara för att man inte kommer på vad det heter på svenska. När det motsatta händer, att man inte kommer på ett ord på engelska, så känns det ändå inte så konstigt - det är ju trots allt ganska självklart att svenskan är mitt förstaspråk.

Jag trodde att det var meningen att man skulle bli tvåspråkig (det är förresten en ganska konstig ordkonstruktion), inte att det skulle sluta med att man inte kan uttrycka sig ordentligt på svenska... Extra irriterande för oss som råkar gilla saker som korrekt grammatik och språkanvändning.

Lästips

Läs, läs, läs. Läs! Torbjörn Nilsson (och Anita Kratz) på Fokus om hela spelet kring FRA. En intressant men inte särskilt vacker historia.

Ris

Träffade på en postdok från Hong Kong häromdagen, med stenkoll* på svensk geografi. Han kunde redogöra för var i Sverige Stockholm, Göteborg och Malmö låg, utan några som helst problem. Fast han aldrig har varit i Europa. De båda ukrainarna som också befann sig i samma rum klarade av Uppsala (och det var av rent akademiska skäl) men inget mer**.

Hong Kong-postdoken var rätt nyfiken på Europa överhuvudtaget, och ställde rätt många frågor. Bland annat om matvanor. Ukrainarna svarade i lätt ironisk ton att de inte äter, bara dricker (fast aldrig rysk) vodka. Den ironin var dock helt bortkastad för den uppfattades inte alls av frågeställaren. Själv kunde jag dock bidra med den chockartade insikten att man äter ris i Sverige, och att man kan köpa det i vilken affär som helst.

Sådana diskussioner kan man också ha, när man väntar på att ett möte ska ta slut...


*Det mesta är relativt...
*Jag klandrar dem inte på något sätt, jag tror inte att jag skulle kunna placera en enda stad rätt på en blindkarta över Ukraina.

Sommarsummering

Jag utlovade ju någon slags sommarsummering för ett tag sen. Och även om sommaren inte är riktigt slut ännu (enligt den definition som tillämpas här är det sommar mellan sommarsolståndet och höstdagjämningen, dvs typ mellan 20 juni och 2o september) och det framför allt inte känns så för en svensk som knappast är van vid 29 grader Celsius i september, så är den defintivt över rent jobbmässigt. Jag tänker inte räkna hur många timmar jag jobbat de senaste 10 dagarna, men det är garanterat fler än vad som är nyttigt i längden.

Nå, hela den är sommarsummeringen är ju egentligen inte särskilt viktig, eller särskilt spännande, utan mest en ursäkt för att få lägga upp lite blandade foton, och få göra en och annan spaning av mindre vikt som kanske egentligen inte borde bloggas alls. Att beskriva allt skulle bli lite som Galenskaparnas husvagnslåt från Macken... (Fast i mitt fall då Boston, Baltimore, Newark, Uppsala, Nybro, Öland, Nybro, Uppsala, Stockholm, Uppsala, Knivsta, Södertälje, Uppsala, Nybro, Linköping, Köpenhamn, Lidköping, Vänersborg, Göteborg, Baltimore, Newport, New York, Baltimore, Boulder, Denver, Baltimore, Harpers Ferry, Shenandoah, på ca två månader... Kanske inte är så konstigt att jag känner mig lite trött nu? Men roligt var det nästan hela tiden.)

I blandad ordning således.

Snille och smak kan inte sägas gå hand i hand på fotokemikonferenser, därtill är mängden hawaiiskjortor alltför stor. "Smakfullt" är inte heller det första ord man tänker på när man ser det diplom som (tillsammans med en liten summa pengar) utgör mitt avhandlingspris. Men som så klokt påpekades för mig när jag gnällde över detta, så är ett fult diplom fortfarande bättre än inget diplom. Men snyggt är det inte. Dessutom finns det ett litet men irriterande stavfel på det...








Osnyggt diplom, och ett par övergivna converse (troligen ägda av en hawaiiskjortsbeklädd fotokemist) på first beach i Newport.



Småland och Öland var ungefär som det brukar vara. Fast inte lika stillsamt som vanligt. Det senaste tillskottet till släkten, den jämfotahoppande hunden Krutis (som det bara finns en enda någorlunda skarp bild på, eftersom han sällan är tillräckligt stilla tilllräckligt länge), ordnar mer oordning i mina föräldrars hus än de sett på länge. Men han är ofantligt charmig!

Om tiden som tillbringades i Uppsala skulle man kunna säga mycket. Men det är sannolikt klokast att inte säga något alls. Men det var förstås mycket trevligt att träffa vänner, bekanta och före detta kollegor. Och det var trist att packa flyttkartonger, men inget av detta är ju särskilt förvånande.

Västsverige bjöd på strålande väder utan några spår av det sneda regn som påstås vara så frekvent förekommande i Göteborg. Bland spaningarna därifrån märks att 1) tidningarna där rapporterar inte om riktigt samma sorts brott som här. Snatterier tar sig liksom inte riktigt in på de Baltimoriska motsvarigheterna till "polisronden" ("Polisronden" påstås för övrigt vara den mest lästa sidan i Nya Lidköpings-tidningen, men jag vet inte om det verkligen är sant). Och 2) Göteborg är för övrigt den enda svenska stad jag besökte i somras som åtminstone pyttelite förstått vad konceptet takeaway-kaffe går ut på. (Och det är inte att man ska vara tvungen att ta sig till city innan man kan köpa sitt kaffe, utan att man kan göra det på vägen dit, typ.)

I Västsverige bjöds det också på nya trevliga bekantskaper (fast egentligen kanske det är bättre att beskriva det som nya IRL-bekantskaper), vilket i denna bildkavalkad får illustreras av Tora. (Och till mjn med fru vill jag bara säga att jag är ledsen att jag sabbade er tidpslanering för sista kvällen i Sverige så kapitalt, men jag vill säga till mitt försvar att det inte bara var mitt fel för det var faktiskt inte bara var jag som pratade... :-) )












Tora och så "polisronden" då. Bortsett från att tidningen kanske inte var så spännande visade sig Lidköping dock från en betydligt bättre sida i år jämfört med förra sommaren.


New York-trafiken skulle jag inte vilja uppleva som bilist. Som tur är kan man ju åka tunnelbana istället... Eller gå. Men Manhattan från förbifartsvägen är ganska OK som utsikt. (Det finns vägar där med 13 filer i samma riktning. 13!)










Tunnelbanestationsdekoration längs med en av de gröna linjerna, Manhattan från Brooklyn bridge och Manhattan sett från I-95.

Jag kan säga att det räcker, alldeles utmärkt dessutom, med att köra bil runtomkring DC en söndagskväll med allt vad det innebär av (lika mycket, med betoning på mycket) trafik i fem filer i vardera riktning, med lika mycket trafik i alla, avfarter både till höger och vänster, högerfiler som blir exit only-filer, omkörningar från alla håll och hastighetsbegränsingar som av ens medbilister betraktas som ett inte-särskilt-roligt skämt. (Man kan liksom inte hålla en hastighet minst 15 miles/timme långsammare än alla andra, eftersom det skulle störa trafikrytmen lite för mycket för att det skulle bli poppis...)

Och då får jag nog ändå erkänna att jag var mindre stressad över detta bilkörningsmoment än utsikten att träffa på en livs levande björn i Shenandoah, som andra tydligen hade skådat längs med vår vandringsväg. (Låt oss säga som så att det är oklart om det där prasslet vi hörde verkligen var en björn, eller om det var något annat, men det var alldeles tillräckligt misstänkt för att undertecknad skulle tycka att det var onödigt spännande, och somliga andra bestämde sig för att dra slutsatsen att det var en björn.)
Utsikt från Skylinde drive i Shenandoah, och utsikt över Harpers Ferry från Maryland Heights. Det var inte lika mycket folk i Shenandoah som i Harpers Ferry...




Man kan i alla fall konstatera att det finns riktigt vildmark på någorlunda nära håll. Och utsikten var fantastisk. För den som har vägarna förbi kan jag rekommendera en tur på Skyline drive. Fler bilder finns förstås där de brukar finnas. Och man skulle kunna säga massor av andra saker förstås, men nu tror jag bestämt att det får räcka så här.

Orkaner och annat läskigt

Det är ju orkansäsong*. Den pågår defintionsmässigt mellan 1 juni och 30 november (för Atlanten, för Stilla havet gäller 15 maj till 30 november.) Och även om stormen Hanna letade sig ända upp till de här trakterna och resulterade i ordentligt med regn och kraftigare vindar än vanligt, så var det inte direkt skrämmande. Däremot är jag faktiskt rätt nöjd med att det inte blev någon postdok varken i New Orleans eller Houston, som båda var tapeten ett tag. Jag är rätt nöjd med att ha sluppit både Gustav och Ike.

För övrigt noterar jag att svarta änkan tydligen är på god väg att etablera sig i Sverige. Inte för min skull.

*97% av all orkanaktivitet sker under de här månaderna, statistiskt sett. Det finns dock ingenting som säger att det inte kan bildas orkaner eller tropiska stormar under andra tider på året.

Gårdagens mantra eller TGIF

"Jag är trevlig mot folk även när de inte lyssnar på vad jag säger. Jag är trevlig mot folk även när de håller på att ta sönder überviktig experimentutrustning (som en direkt konsekvens av att de inte lyssnade på vad jag sa tidigare.) Jag är trevlig mot folk även när de ställer idiotiska frågor utan att ens tänka efter en endaste liten nanosekund. Jag är trevlig mot folk även när de kräver att jag ska avbryta mina experiment för att fixa deras oscilloskopinställningar"*. Och så vidare.

Fast det hjälpte tydligen inte alls.

Samma kollega som åsyftas ovan kom och klagade på att hans anpassning var "fel". Och vi diskuterade länge och väl det där med att göra anpassningar till sina data för att kunna säga något om avklingningshastigheter och reaktionshastigheter och andra världsviktiga saker. Hur man bör göra det på bästa sätt, skillnaden mellan lokala och globala minima, vikten av residualplottar och rimlighetsbedömningar och fysikalisk mening och val av startparametrar och varför det alls inte är meningsfullt att göra den sorts experiment som kollegan gjort om man hoppar över den allra mest grundläggande karaktäriseringen (som tar ca 30 sekunder att genomföra...) av sitt prov.

Det slutar med att jag ger några förslag på vad han kan göra för att både göra bättre experiment och bättre anpassningar i fortsättningen, vilket ledde till att han tittade mycket surt på mig, och utbrast (fast på engelska då) "Du vill ju inte jag ska få bra resultat!". Själv tyckte jag att jag just hade gett tips om just hur han skulle få "bra (och dessutom reproducerbara) resultat" men här hade vi tydligen helt olika uppfattning. Så det slutade med att han** kallade mig elak och med bestämda steg marscherade därifrån. En kvart senare kom han förbi bara för att snäsa att det var mitt fel att han fortfarande var kvar på jobbet. Då fick jag nog och föreslog att han inte skulle fråga efter mina råd om han inte ville ha dem. Det lär funka ända fram till nästa gång han inte kan hantera oscilloskopet, lasern, spektrofotometrarna, databehandlingsprogrammet eller chefen föreslår att han ska diskutera med mig, dvs i bästa fall ända tills på måndag.

Håhåjaja. Och ni har det bra på era jobb?

TGIF

*I vissa sammanhang kan man bli utnämnd till oscilloskopexpert bara för att man förstår att om man vill ändra tidsskalan så gör man lämpligen det med time/division-ratten. Man skulle kunna tänka sig att den som ska försvara sin doktorsavhandling inom ett halvår eller så, och som spenderat en stor del av sin tid med instrument som gör datainsamlingen med oscilloskop, skulle kunna komma på den faktiskt inte helt originella och nyskapande idéen själv. Men tydligen inte.

**Det här är samma kille som när jag precis hade kommit hit förklarade att han inte brydde sig om ifall jag var bäst lämpad att svara på en fråga för att i hans hemland (som inte är USA) är kvinnor "inte bra på sånt"...