Nyspråk

På senare tid har det visat sig att vi inte bara ägnar oss kemi i det här labbet, här sker också en viss språkutveckling. (Dock har den ännu inte fått lika stort genomslag som när Maud Olofsson fick hela centerpartiet att använda det, i mitt tycke, något märkliga ordet argumentering istället för argumentation.)

De två exempel som bäst illustrerar denna, får man ändå säga, rätt nydanande utveckling är:

1. Briljant
De här kollegorna har definierat om det till att betyda "du kunde/visste/förstod något som inte jag kunde, alltså är du briljant." Fördelen med denna nya definition är att det inte är särskilt krävande att uppnå det...

2. Ignorant
Två av kollegorna diskuterade varför så många europeer beskyller amerikaner för att vara ignoranta och okunniga om resten av världen. Med sig själva som utgångspunkt konstaterade de att detta bara var en fördom som resten av världen hade om amerikaner men som var just en fördom. Något senare samma dag diskuterade samma två kollegor en fotomodell vars förnamn är Bar. Diskussionen, översatt till svenska (utom allra sista kommentaren), gick ungefär så här:

Kollega 1 (K1): Bar, det är väl ett konstigt namn?
Kollega 2: Ja, hennes föräldrar kan inte ha tänkt efter inte de gav henne det namnet
K1: Elaka föräldrar, det är vad det är
K2: Fast förresten, hon kanske inte är amerikan?
K1: Det är klart att hon är amerikan, och förresten kan man inte heta Bar.
K2: Nej, jag tror att hon är från Brasilien, på spanska* kanske man kan heta det.
(Någon, jag säger inte vem, som hittills inte deltagit i diskussionen biter sig hårt i tungan för att inte säga något besserwissrigt om att man faktiskt talar portugusiska i Brasilien...)
K1: Nej, det är klart att hon är amerikan.
K2: (googlar) Nej, hon är visst från Israel.
K1: Nej!
K2: Det är hon visst det, kolla här...
K1 (skriker): I don't care! It's not a name!!! It's a f-ing bar!

Problemet med exempel två är förstås att det är lite svårt att veta den nya betydelsen av ignorant verkligen är, men att det pågår någon sorts språkförändring (vill inte gärna kalla det utveckling) torde vara helt klart...

PS. Dock ska sägas att både K1 och K2 har sina goda sidor, också...

Spikmatta?

Jag har förstått att spikmattor verkar vara på tapeten i Sverige just nu. Om man ska tro hemsidan som någon var vänlig nog att tipsa mig om så är de bra mot de mesta. Eller för det mesta. Eller, ja bra helt enkelt. Men som den forskartyp man ändå är så undrar man ju lite över bakgrunden till dessa påståenden. Och se där, hemisdan ger svar. Och jag citerar nu:

"Den Vetenskapliga Effekten av spikmatte-terapi finns dokumenterad i forskning."

Jag vill understryka att det verkligen är skrivet med versalt V och E, det är inget jag hittat på. Det finns förstås heller inga referenser till denna forskningsdokumentation. Vem är intresserad av dem, liksom, när man ändå vet att Den Vetenskapliga Effekten är dokumenterad.

För övrigt har jag ingen erfarenhet av spikmattor annat än att jag hört folk som menar sig sova bättre. Kanske funkar det, kanske är det placebo, kanske finns verkligen den där forskningen på riktigt. Vad vet jag?

För övrigt måste jag säga ni skött er bra på nyhetsfronten - bara bra nyheter sen senast tror jag; somliga har fått lämna sjukhuset (hurra!) och Josefina Victoria har gjort entre i världen, bland annat.

Inbillade och verkliga pirater

Nu har jag äntligen läst ikapp lite om domen mot folket bakom The Pirate Bay. Och undrar om världen har blivit komplett galen.

Det är möjligt att domen är juridiskt korrekt. Jag är inte jurist och tänker inte låtsas att jag läst på så mycket att jag skulle kunna uttala mig om den saken. Jag kan inte avgöra hur det är med den tekniska bevisningen, egentligen. Men likväl måste jag säga att domen är närmast surrealistisk.

Om man jämför domen - ett års fängelse och skadeståndet, 30 miljoner, med de fängelsestraff och skadestånd som döms ut för andra brott så blir det ju en liten aningen bisarrt. Skadeståndssumman är ju en fantasisumma, eller som mjn kallade det, ett Kalle Anka-belopp. I relation till andra brott och deras påföljder så är den här domen problematisk därför att den rimmar så illa med med den allmänna uppfattningen om vad som är ett allvarligt brott och vad som är ett mindre allvarligt brott. Och det gör den till ett politiskt problem. Vi försöker lära våra studenter att de måste göra rimlighetsbedömningar av sina svar på uppgifter etc. Det verkar som om det skulle kunna vara en nyttig hemuppgift för riksdagen också...

Och ja, man måste faktiskt begripa att oavsett vad man anser om nuvarande upphovsrättslagstiftning så är det inte stöld nedladdarna ägnar sig åt, utan oftast kopiering vilket faktiskt är något helt annat. Och det kanske vore bättre för världen om fler av oss ägnade sig åt att bekämpa* de verkliga piraterna som faktiskt gör sig skyldiga till allvarliga brott, istället för att jaga inbillade nätpirater eftersom det är en strid som upphovsrättsindustrin ändå kommer att förlora förr eller senare. De allra flesta människor vill vara laglydiga**, så om nöjesindustrin skulle välja att tillhandahålla prisvärda nätbaserade tjänster skulle de antagligen kunna tjäna pengar på det.

*Jo, jag känner honom.**De som laddar ner av principiella skäl kommer sannolikt att fortsätta göra det alldeles oavsett vad lagstiftningen och medieföretagen och artisterna säger om den saken.

En stilla önskan...

...så här inför helgen till alla mina vänner, bekanta och bloggläsare:

Om ni kanske kunde ta och bli friska från läskiga bakterieinfektioner och slippa en femte operation och komma ut från det där sjukhuset, hålla er själva och era barn friska och inte behöva vistas på sjukhus, inte bli diagnosticerade med några superläskiga sjukdomar (och tycka att det är positivt eftersom det betyder att det inte är en ännu otäckare, dödlig, sjukdom), inte vara inblandade i några fler fritagningar av gisslan från somaliska pirater, inte behöva några höftoperationer innan ni nått åtminstone 50-årsåldern (typ 25 är för tidigt, bara så ni vet!) osv...

Ni skulle kunna testa att bara vara lyckliga och ha det bra över helgen så hinner jag med att ta en liten andningspaus? Jag känner på mig att det har potential att bli en win-win situation. Det vore liksom trevligt om det snart kunde bli en ände på den här trenden med dåliga nyheter...

Snakes...

...on a plane. Nu inte bara världens sämsta film utan tydligen också i verkligheten.

Perspektiv

Då: J. och R. var fortfarande kvar här i landet. Jag precis kommit tillbaka från New Orleans, där jag hade haft några fantastiskt roliga dagar med dem. De var precis i början på sin rätt stressade "nu ska vi besöka alla släktingar i alla hörn av USA innan vi flyttar till Sverige"-resa. Allt var bra och alla var förväntansfulla inför flytten, de nya jobben och ingen tänkte andra tankar än att allt skulle fortsätta vara just så.

Nu: J. är periodvis isolerad på ett sjukhus i Sverige. Med en ilsk bakterieinfektion som motstått flera olika sorters antibiotika och inte alls vill ge med sig. Fyra operationer på mindre än två veckor. Smärta, frustration, oro och även om han inte sagt det rent ut så hörde jag också rädslan i hans röst när vi talades vid häromdagen. Kulturkrockar av värsta sorten (svensk och amerikansk sjukvård skiljer sig åt på många punkter...) och språkbarriärer som kanske inte hörs men märks i en icke-fungerande kommunikation mellan läkare och patient. R. som ringde i onsdags morse och var så trött, ledsen, rädd och frustrerad över hela situationen att hon bara grät i 10 minuter innan hon kunde säga något alls. Idag tycks det som om läget stabiliserat sig något, men uppskattningen är ändå minst 7 dagar till på sjukhus, och kanske flera veckor till.

Mellan då och nu har det gått två månader. På ett sätt nästan ingen tid alls, och ändå på något sätt en evighet. En god påminnelse om att saker kan förändras så fort. Att det vi tar för givet idag kanske inte finns kvar imorgon. Att det som känns så otroligt viktigt idag, kan vara oviktigt imorgon.

Med det sagt hoppas jag att ni alla får en trevlig påsk.

Trippelironi. Minst.

Så min gode vän J, aka min f.d. kollega som nu postdokar i mitt gamla doktorandlabb, (J:s fru kallar det arrangemanget för "hostage exchange") har lyckats med konststycket att bli ordentligt sjuk sen han kom till Sverige. Så sjuk att han är inlagd på sjukhus, och verkar få vara stanna kvar där ett bra tag till. Alltså måste man ju försöka muntra upp honom så gott det går.

Imorse när jag pratade med honom så började han fråga om sport - fotbollslag och hockeylag och sånt... Och det vet ju alla som känner mig, att jag verkligen är rätt person att uttala mig med någon slags auktoritet om dessa två sporter. Likväl tycks det som att mitt nästa mail till J. ska innehålla just sådan information. Ironi på högsta nivå med andra ord.

Även om jag väljer att inkludera saker som som tex bandy och särskilt annandagsbandy (och bandyportföljer) så har jag en känsla av att det blir ett ganska kort mail...

Förresten ska jag spela fotboll ikväll igen. Det var alltså inget aprilskämt senast, för er som trodde det.

Hej Matematik: det s.k. facit

Minnesgoda läsare kommer kanske ihåg ett inlägg postat för ett par veckor sen, som innehöll matematikuppgifter, och som jag utlovade ett facit till. Uppgifterna löd som följer:

a. Lisa, Bert, Pia och Jacob ska spela boccia. Vid varje spel deltar endast två av dem. Hur många gånger har de spelat när alla mött alla?

b. Fem kamrater ska bryta arm och alla ska möta alla. Hur många matcher blir det?

Och, vill jag påpeka, det var inte alls några trickquestions. Uppgifterna är hämtade, ordagrant, ur mitt ena syskonbarns matteläxa.

Det är ca 20 personer som jag haft till att lösa dessa uppgifter. En viss övervikt av kemister kanske, men en hel del andra också, inklusive ett par lärare. Människor utbildade i Sverige och i USA. Och svaren är oerhört samstämmiga, oavsett utbildningsbakgrund. (Vilket ju verkar rimligt då det trots allt rör sig om matematik på mellanstadienivå.)

På fråga a svarade alla utom en person "6", somliga med tillägget att ett likaledes riktigt svar är "3 matcher per person". På fråga b svarade samtliga (vad jag kan minnas) "10".

Så lång frid och fröjd alltså. Men, för det finns ett men här, majoriteten har ju som bekant inte alltid rätt, och ska man tro skolan är detta ett sådant tillfälle. Enligt dem är de rätta svaren "12" på a respektive "10" på b.

Och då blir det ju lite spännande att försöka förstå detta. För a och b är ju samma typ av problem, så det är lite märkligt att man ska använda olika strategier för att lösa dem. Kan man tycka. Och i likhet med många av dem som svarade på frågorna så är jag mycket nyfiken på hur man ska tänka för att både lyckas få a till 12 och b till 10, utan att göra några logiska snedsteg. Innan någon lyckas förklara det för mig (och alla andra som hade lika fel som jag) så kommer jag nog fortsätta tro att majoriteten har rätt, och skolan fel, i det här fallet. Den som eventuellt har lösningsförslag, innefattande båda uppgifterna, kan tex redogöra för dem i kommentarsfältet. Vi är många som väntar på att bli upplysta...

En utomhusfotbollsplan i Baltimore i mars

Hur otroligt det än låter så är det sant. Jag har spelat fotboll igen. Utomhus. Så vitt jag kan bedöma också helt frivilligt. (Fast det sista påståendet bygger på att jag inte var tillfälligt sinnesförvirrad när jag sa ja till att vara med och hur det är med den saken kan man ju fundera på.) Några intryck från detta stolleprov...

...Det var kallt. Vilket inte är så konstigt eftersom vi spelade klockan 9 på kvällen.
...Det tar lång tid att leta reda på bollen när någon skjuter den över stänsglet och in i den mörka parken bredvid.
...Det var kallt, även medan vi spelade och inte bara innan och efter. Jag förstår att också detta låter fullständigt osannolikt för alla som känner mig men jag saknade min mössa. Väldigt mycket.
...Lysande fotarbete hjälper inte ett endaste litet dugg om man inte gör mål. Om man dessutom vill stila med ssitt fotarbete kan det hända att någon snor bollen ifrån en innan man stilat färdigt. Om det händer bör man nog inte skylla på avbytarna vid sidan om. Så gör inte vi i Bucky Balls. (Ja det är kemistnördhumor. Nej det är inget konstigt med det.) Även om fuzzy balls antagligen varit ett bättre namn igår, jag är ganska säker på att det satt iskristaller på bollen.
...Sa jag att jag fortfarande fryser efter det där tilltaget?

För övrigt glädjer det mig att mina vänner i Sverige verkar ha både den ironiska och humoristiska ådran kvar, eftersom jag idag har blivit kallad både forbolls-queen (vilket måste betraktas som oförvanskad ironi och fotbolls-queer vilket antagligen är en mycket bättre beskrivning.)

PS. Vi spelade oavgjort, men motståndarna borde nog ha vunnit med ett par tre mål om det resultatet skulle avspegla den faktiska förmågan hos de båda lagen...

-----------------------------------------------------------------------------
Uppdatering: Det där fotbollsspelandet har alldeles uppenbart gjort mig förvirrad. Vad som borde stått här från början är förstås också att formatet, inklusive titeln, är snott rakt av från någon som med all säkerhet bryr sig väldigt mycket mer om fotboll än jag gör. Om ni verkligen gillar fotboll är det nog säkrast att läsa där. Nå, äras den som äras bör - ber om ursäkt för att detta inte kom med från början.

Salta märkligheter

Jag är tillbaka från Salt Lake city och försöker som bäst smälta intrycken. Salt Lake är en stad som verkligen präglas mycket av att mormonerna har ett så starkt fäste där. Det finns en oändlig (nåja, det var väl en överdrift det måste erkännas) mängd verksamheter som heter något med Zion, vilket är en indikation på ägarens religiösa uppfattning. Dessutom finns ett, av få, mormontempel i Salt Lake vilket är högt nog att prägla stadsbilden. Och att de religiösa grupperna har influerat alkohollagarna i Utah råder det inga tvivel om. Den som ids läsa dem kan ta del av dem här. (På engelska förstås.)

Tyvärr hann jag inte med någon tur upp i bergen - det bra med den saken var förstås att det betyder att konferensen var riktigt bra, både vetenskapligt och i nätverkshänseende. Dock hann jag med att besöka Temple Square, där mormontemplet ligger (men man får förstås inte gå in där) och museet som beskriver mormonernas historia. Eller, kanske borde jag säga, väl valda delar av deras hisroria. Vissa delar, som polygamin tex, berörs tex inte alls. De gjorde inte heller någon riktigt stor sak av sin lilla intressanta vana att utföra dop av döda.

Jag hade för övrigt under 75% av min vandring i museet en och samma person i hasorna, ca två steg bakom, uppenbarligen utsänd för att övervaka mig och min kamera (och då fanns det ändå stora skyltar som förklarade att fotogtafering var tillåtet). Det varade ända tills det dök upp ett sällskap med barn, då blev det tydligen viktigare att övervaka barnen...

Annat som en Baltimorebaserad svensk finner fascinerande är att det fortfarande rullar häst- och vagnekipage på de stora vägarna som om detta var det naturligaste i världen och att mindre vägar/gator inte är utrustade med trafikljus. Vill man korsa gatan går man istället fram till flaggbehållaren och tar upp en av de orange flaggorna som man viftar lite med, vilket får trafiken att stanna upp och man kan korsa gatan i lugn och ro.

Bilder finns där de brukar finnas.

Saltsjön

Jag befinner mig i mormonland, Salt Lake City i Utah, närmare bestämt. När vi flög in i morse kom vi norrifrån och hade fin utsikt över den stora saltsjön, och bergen. Bergen som här, precis som i Boulder, börjar precis där staden slutar. Det är oklart hur mycket hiking jag kommer hinna med, jag är trots allt här för att vara på vårens upplaga av American Chemical Societys nationella konferens. Men lite foton ska det förhoppningsvis bli så småningom - det finns många intressanta byggnader och andra saker att fotografera här.

Till exempel trottoarerna som med jämna mellanrum är försedda med texten "Trust Jesus". Och så hade jag tänkt att jag skulle hinna med det här (avdelningen kulturella utflykter - det lär också vara bättre än deras hemsida), och att jag kanske skulle göra av med lite pengar här. Och så hade jag tänkt att jag skulle försöka hålla mig kvar på eastern time, det borde kunna gå bra eftersom jag var tvungen att gå upp klockan 4 i morse för att hinna med mitt flyg...

Bloggstafett

Här kan ni läsa mitt inlägg i radioprogrammet Klotets bloggstafett. Enligt uppgift (hoppas att det stämmer eftersom jag släpade mig upp redan 5.30 imorse på grund av detta) lär man kunna höra min ljuva stämma (nåja) i programmet som sänds imorgon, under säkert 15 sekunder eller så. Och nej, inga smartgrids. Det blev bilar och solenergi och sånt istället. P1, imorgon kl 13.20, eller repris torsdag kl 19.03. Svenska tider förstås. Nu ska jag dricka kaffe...

Hej Matematik

Så var det dags för ett matematikinlägg i den här bloggen igen. Jag tänkte att vi kanske kunde testa läsekretsens mattekunskaper med ett par uppgifter hämtade om inte från real life så i alla fall från ett av mina syskonbarns matteläxa. (Syskonbarnet ifråga går i "grundskolans lägre klasser" så samtliga läsare av bloggen borde vara kompetenta att lösa uppgifterna.) Svara i kommentarsfältet (eller maila om ni känner att ni kanske inte vill skylta med er mattebegåvning här). "Facit" kommer om ett par dagar:

a. Lisa, Bert, Pia och Jacob ska spela boccia. Vid varje spel deltar endast två av dem. Hur många gånger har de spelat när alla mött alla? *

b. Fem kamrater ska bryta arm och alla ska möta alla. Hur många matcher blir det?**


*Ja, frågan är något oklart formulerad, vilket man i sig kan rikta viss kritik mot, men om ni känner att ni vill helgardera så kan ni lämna flera svar och förklara hur de skiljer sig åt.

**Även denna fråga är oklart formulerad men låt oss anta att att de fem kamraterna bara använder en av sina armar i denna armmbrytningsturnering.

8:e mars - i individualismens tecken

8:e mars, också känd som internationella kvinnodagen. Vi har just ställt om till sommartid och det är varmt (runt 20 grader) och ganska grått ute. Och jag funderar på det där med jämställdheten, hur mycket det faktiskt har gått framåt, men också hur ofantligt mycket det är kvar att åstadkomma tills dess att vi inte bedömer människor, helt eller delvis, på grund av deras kön (eller hudfärg, eller sexuell läggning etc etc etc).

Jag är inget fan av kvotering what-so-ever. Inte alls. Dock tror jag att kvantitativa mått kan vara en ganska bra ögonöppnare, för oss alla. De kan, ibland, ställa en del invanda förväntningar på huvudet. Vi tror ofta att vi är bättre än vad vi är. Minns tex den där studien där man mätte klassrumsaktivitet och både lärare och elever uppfattade att flickorna tog mycket mer plats än de faktiskt gjorde. Ja, och så måste förstås insikten att action speaks louder sprida sig. Det räcker inte med att bekänna sig till jämställdhet i ord, man måste göra det i handling också. Och det är, förvisso, lättare sagt än gjort för människor i allmänhet...

Nå, det jag egentligen tänkte skriva om är den svenska föräldraförsäkringen, dess utformning och konsekvenser för jämställdheten och, inte att förglömma, baaaaaarnen. Det har ju, av orsaker som jag har lite svårt att förstå, blivit vänsterpolitik att stå för en individualiserad försäkring, medan många av de sk liberalerna plötsligt inte längre sätter individerna främst. Och det är naturligtvis lätt att raljera lite över detta, och fråga dessa så kallade liberaler om de också anser att sambeskattning inom familjen är en glimrande idé, och om kanske sjukförsäkring och a-kassa ska kopplas till familjens sammanlagda inkomst, snarare än till den enskilde individen?

Det vanligaste argumentet mot en individualiserad föräldraförsäkring är att staten inte ska bestämma hur människor ska leva sina liv. Och det argumentet har giltighet, men det blir likväl fel i slutänden, av den enkla anledningen att det aldrig, för en äkta liberal, kan vara rätt att sätta en godtycklig enhet som familjen före individen. (Jag har hittills aldrig hört ett övertygande argument för att göra detta undantag från den grundläggande principen om individen som den enhet som staten kan ha en relation till.)

Men som sagt, valfrihetsargumentet har relevans. Och det rimliga sättet att hantera frågan på är därför följande. Föräldraförsäkringen görs individuell, på så sätt att ett visst antal dagar kopplas till barnet. Dessa dagar fördelas initialt lika på barnets föräldrar (oavsett vilket kön dessa föräldrar har). Så långt har alltså staten sagt följande: Vi tycker att föräldrar ska ha viss möjlighet att vara hemma med sina barn, och vi tillerkänner båda föräldrarna samma skyldigheter och rättigheter gentemot den individ som detta barn utgör. So far so good. Nu behöver vi vara tillföra valfrihetsmomentet. Det görs enklast på följande sätt. Den som har rätt till föräldrapenning ges också rätten att skriva över dessa dagar på den andra föräldern, eller på far- eller morföräldrar, fastrar, morbröder, vänner... Möjligheten att inte själv använda sina föräldradagar finns där, men det krävs ett _aktivt_ val för att låta någon annan utnyttja dem.

Enkelt, eller hur: Staten förhåller sig till neutral, men familjen har fortfarande möjlighet att göra de val som passar dem bäst utifrån ekonomiska och praktiska förutsättningar.

Sådärja

Ja tack, det är bättre så här: 23 grader Celsius idag. (det ska visserligen bli kallare snart igen, men inte så kallt som i måndags.) Jag tror nog att vi är förbi Frankrike i antalet vårtecken om en vecka eller max två...

Radioheads...

Just nu på radion:

Människor som på allvar diskuterar hur det kan komma sig att de båda, som enligt egen utsago, har återkommande konversationer med Jesus (snubben från Bibeln alltså) får så olika besked från honom... Och en person som just mailade in var lite förvånad över att Jesus att de två på radion fick veta så mycket om Jesus som person - för med henne talade han minsann bara om moralfrågor och aldrig om sig själv.

Snöstorm

OK, jag vet ju att jag inte bor i Kaliornien, och att jag inte kan vänta mig temperaturer runt 25 C i mars. Men vi hade i alla fall 15 i fredags, och det kändes som om det fanns hopp om våren. Idag ser det ut så här:

Inte acceptabelt.

Bring on the spring!

Tips för att uppnå välfungerande relationer på arbetsplatsen

Några tips för att uppnå och behålla en smidig och friktionsfri relation till kollegorna i ett forskningslab.

#Om du är förstaårsdoktorand, och fortfarande inte har lyckats producera ett enda vettigt resultat kan det lätt uppfattas som aningen förmätet om du, offentligt, meddelar att du anser att sistaårsdoktoranden som handleder dig är så korkad att hon inte borde vara doktorand. När sistaårsdoktoranden ifråga dessutom är labbets mest framgångsrika doktorand så framstår det mer som om att det är du som är den korkade.

#Överväg möjligheten att det kan vara du som uttrycker dig oklart om tre av totalt tre närvarande personer inte förstår vad du menar. Om du trots allt kommer till slutsatsen att de är korkade och du smartast i världen, gå ändå inte tillbaka till labbet och prata öppet om hur korkade de andra tre på mötet var. Det riskerar nämligen att leda till att de tre personerna inte är så sugna på att ge dig någon hjälp när det visar sig att du inte var riktigt så fantastiskt smart som du trodde.

#Bli inte alltför förvånad om dina kollegor inte uppskattar ståndpunkten att du ska vara medförfattare på en artikel som du inte producerat den minsta lilla datapunkt till, och du dessutom vid ett flertal tillfällen sagt att du anser projektet meningslöst. Särskilt inte när du anser att denna regel ska gälla enbart för dig, men för varje papper du har lust att vara med på.

#Om du händelsevis är så stockkonservativ att du anser att kvinnor är sämre på naturvetenskap än män och du dessutom anser att bara män bör vara forskare så letar du med fördel upp en extremreligiös grupp där du vädrar denna åsikt och antagligen får medhåll. På labbet accepterar du lämpligen att vi lever på 2000-talet (hur gärna du än skulle önska något annat) samt sväljer det faktum att samtliga kvinnor där är väsentligt mer kompetenta än du själv. Sexistiska åsikter håller du inne med.

De ovanstående punkterna kan förstås inte alls relateras till händelser i mitt lab under den senaste veckan....

Nämnde jag förresten att stämningen i labbet varit lite tryckt på senare tid?

Föreningsfriheten

Så där ja, då blir det ett nytt försök att avskaffa livegenskapen för studenter genom ett regeringsförslag om att avskaffa kårobligatoriet. Låt oss hoppas att det blir verklighet den här gången.

Jag måste säga att det är lite fascinerande att tvångsmedlemskapet i svenska kyrkan avskaffades långt innan man var beredd att ge studenterna samma sorts frihet.

Spännande kombo

Det har funnits ett minst sagt sunkigt ställe som sålt bagels inte så långt från mig. Häromdagen dök det upp en lapp på dörren om att det var stängt för re-modeling. Två dagar senare var det öppet igen, fortfarande exakt lika sunkigt och utan synbara förändringar någon annanstans än på menyn. Tydligen bar det sig inte riktigt med bara bagels, så därför har verksamheten utökats, med det uppenbara komplementet till bagels...

...sushi. Tja, jag hade inte kommit på det själv, det måste jag erkänna. Jag är visserligen väldigt förtjust i sushi, men jag föredrar att äta det någonstans där det är rent.

För övrigt är jag inte heller helt förtjust i det amerikanska fenomenet att folk går och tränar tidigt på morgonen och sedan går till jobbet, och spenderar resten av dagen där, utan att duscha mellan gymbesöket och arbetsdagen...

Konst(igt)

Jag har noterat att det pågår en konstdebatt i gamla Svedala. (Nej jag syftar inte på kulturutredningen...) Eller kanske snarare en Konstfacks-debatt. Det är möjligt att tilltagen - den spelade psykiska sjukdomen och den nedklottrade tunnelbanevagnen - är konst, och man kan möjligen ha olika uppfattningar om hurvida det är bra konst eller ej.

Mer intressant tycker jag är att ingen av upphovsmännen visar någon större vilja att diskutera sina verk, eller konsekvenserna av dem. Och det är naturligtvis lite synd, för om det nu är sådan bra konst (kriteriet att konst ska provocera är ju i alla fall uppfyllt) så kan det väl inte vara någon match att försvara den mot människor som anser att deras skattepengar kan användas till bättre saker än de ovan nämnda.

För övrigt 1. Jag anser att den här graffitin är mycket coolare än den på tunnelbanevagnen.

För övrigt 2. Den som vill veta något om hur det är att vistas på en psykiatrisk klinik kan ju med fördel fråga någon som faktiskt varit intagen, frivilligt eller med tvång. För om nu konstfackseleven inte lider av en psykisk åkomma är det ju ändå rätt så troligt att hennes upplevelse av den psykiatriska vården inte är representativ för något annat än hur en frisk person som simulerar psykos uppfattar den, medan den torde säga mycket lite om hur en psykotisk person uppfattar samma vård...

På en helt annan not noterar jag (om än lite sent) ännu ett tecken på att världen är galen: En tilltänkt nämndeman i pirate bay-rättegången fick bytas ut på grund av jäv, men själv förstår han ingenting. Han skriver ju bara musik, och är medlem i en förening som har som uttalat syfte att värna upphovsrätten, men han har ju aldrig laddat ner något och anser sig därför inte vara jävig... Är inte det mer än lovligt korkat, så säg?

New Orleans-kaffe

Som jag tidigare nämnt är kaffet i New Orleans av en sällan (på den här kontinenten i alla fall) skådad (smakad?) kvalitet. Och det skiljer sig också från den vanliga amerikanska kaffet på några viktiga punkter.

Ett bra amerikanskt kaffe har en tendens att smaka lite (eller mycket) bränt*, även om det är alldeles nybryggt. När detta kombineras med deras tendens att späda ut kaffet till något som i bästa fall liknar te i färgen, ja då blir slutresultatet som det blir. På vissa ställen, tex Starbucks och Barnes & Noble cafe brukar de oftast brygga tillräckligt starkt kaffe, men med den nackdelen att den brända tonen slår igenom alltför mycket.

Därför förhöll jag mig mycket skeptisk till J.s & R.s försäkringar om att New Orleans-kaffet var något alldeles speciellt som jag absolut skulle uppskatta. (Helst som J. tillhör de människor som frivilligt dricker Americano.**) Min första kaffeupplevelse i NO var på CC:s. Och medan jag tyckte att detta var ett högt lyft jämfört allt annat köpekaffe jag druckit här i landet så börjar J. & R. klaga på att det minsann inte alls var lika bra som det brukar. Surrealistiskt värre. Dock, nästa kopp kaffe var betydligt bättre och de hade alltså rätt.

Hemligheten bakom det goda kaffet i NO är, ironiskt nog, kaffesurrogat. Till NO-kaffe tillsätts nämligen ett välkänt kaffesurrogat, närmare bestämt cikoriarot. Det tar bort den brända smaken och gör att andra smaker kommer fram tydligare. Dessutom är det lagom starkt också för mig.

För övrigt är cafe au lait the-New-Orleans-way inte baserad på espresso utan på bryggkaffe (med cikoria) och varm (men inte skummad) mjölk. Gott! Nästan lika bra som Zoegas...

*Den brända tonen ska dock inte förväxlas med den beska som vissa kafferostningar har, och som kan vara väldigt god. Det som åsyftas här är snarare att jämföra med det som skulle ha blivit knaperstekt men som blev svart och stenhårt, om ni förstår liknelsen. Då förstår ni också att sådant kaffe som har stått en stund är ingen riktig höjdare...

**Jag har alldeles bestämt för mig att jag har bloggat om detta bisarra och inte alls välsmakande påfund tidigare, men jag kan inte hitta det inlägget nu...

Resetips: New Orleans

Jag är alltså tillbaka från New Orleans. Har klappat katterna och sorterat foton. Den intresserade kan titta på ett urval här.

Nå, New Orleans alltså. Besöket kan sammanfattas i följande råd:

1. Åk dit
2. Ha mer än 3.5 dagar till ditt förfogande
3. Tänk inte ens tanken att försöka hålla en slags normal diet eller att låta bli att köpa böcker

Det är en underbar liten stad, som är intressant på många sätt. Påminnelserna om Katrina är allerstädes närvarande - man kan fortfarande se märken på en del hus som visar hur högt vattnet stod. Fortfarande finns områden där nästan inget är åtgärdat sen Katrina. Musik finns det som bekant mycket av i NO, bland annat en hel park uppkallad efter Louis Armstrong. Och riktigt bra gatumusikanter. En redan bra fikastund på Cafe du Monde
blev ännu bättre tack vare en lysande gatuviolinist. (Fiolen var dessutom svart med små små vita blommor på, oerhört snygg!). På Cafe Du Monde dricker man med fördel kaffe och äter beignets. Beignets består av friterad vetedeg dränkt i florsocker. (Godare än det låter). Ja, och kaffet då. I New Orleans vet de hur kaffe ska smaka! Så var man än köper en kopp kaffe så är den riktigt bra. En underbar upplevelse för ett kaffefreak som undertecknad.

En annan trevlig sak med staden är att snabbmatskedjorna helt enkelt inte finns där. Man måste i princip åka till förorterna för att hitta sådana, i downtown New Orleans finns bara "riktiga" restauranger och kafeer och barer. Och mat- och dryckeskvaliteten är det då sannerligen inget fel på. Vad sägs tex om alligatorcheesecake? Eller shrimp creole i tomatsås med röda bönor och ris. Som frukost vill jag bestämt rekommendera Eggs Sardou. Eller pecan pancakes på the Coffee Pot. Och nämnde jag pralinerna?


Och så kultur då. Förutom musiken finns det tex en mycket trevlig skulpturträdgård. Och boklådor. Just den sorten som får ordet boklåda att verka mycket mer passande än "bokhandel". Tex den på Maple street. Eller den som är inrymd i huset där William Faulkner bodde. Och så finns det ju djur också. Fåglar vid dammen i Audubon park tex. Det påstås också att det bor en fem fot lång alligator i den dammen (som sannolikt kom dit under Katrina) - den äter sig nog mätt på fåglar...

Pärlorna i träden finns i skulpturträdgården. Otroligt nog överlevde kombinationen Katrina. Ingen begriper hur det gick till.


Marmortrapporna är en installation, för att påminna om hur just trapporna var det enda som var kvar av många hus efter Katrina.


Dock undrar man ju lite vad som var uppprinnelsen till att den här skylten sattes upp:



Bilden är tagen på Whole Foods (som för övrigt grundades där) i New Orleans. Ingen diskriminering dock - det satt en likadan skylt på ingången till damtoaletten. Men det är inte utan att man undrar över hur det kan behövas...

Claudia

Det här är Claudia, på en av sina favoritplatser, elementet. Det är oklart hur det kan vara bekvämt att ha bakbenen hängande så där men hon verkar trivas med det...


Reserapport från New Orleans kommer såsmåningom, liksom lite nya foton. Nu är det sovdags.

Epistel nr 81

Skyller allt på hgg. Den låten finns inte någonstans i mina musiksamlingar...

RULES:
a) Put your MP3 player, iTunes, Windows Media Player, etc. on shuffle
b) For each question (capitalised), press the next button to get your answer.
c) YOU MUST WRITE THAT SONG NAME DOWN NO MATTER HOW SILLY IT SOUNDS
d) Tag at least 5 people
e) Everyone tagged has to do the same thing (nope, not really)
f) Have Fun!

IF SOMEONE SAYS 'ARE YOU OKAY' YOU SAY? Ett ögonblick i sänder – Bo Kaspers orkester

HOW WOULD YOU DESCRIBE YOURSELF? Jag vet en dejlig rosa – Real group

WHAT DO YOU LIKE IN A GUY/GIRL? Losing my religion – R.E.M.

HOW DO YOU FEEL TODAY? Handarbetsvisan – Karl Gerhard

WHAT IS YOUR LIFE'S PURPOSE? In the wee small hours – Janet Seidel

WHAT'S YOUR MOTTO? Forgive and forget – New vintage

WHAT DO YOUR FRIENDS THINK OF YOU? If you don’t I know who will – Ann Savoy

WHAT DO YOUR PARENTS THINK OF YOU? In the tail of her eye – E.S.T.

WHAT DO YOU THINK ABOUT VERY OFTEN? Old devil moon – Frank Sinatra

WHAT IS 2 + 2? Swing brother swing – Casey McGill & spirits of rhythm

WHAT DO YOU THINK OF YOUR BEST FRIEND? Ballad of a teenage queen – Johnny Cash

WHAT IS YOUR LIFE STORY? It ain’t me babe – June Carter & Johnny Cash

WHAT DO YOU WANT TO BE WHEN YOU GROW UP? Thou swell – Natalie Cole

WHAT DO YOU THINK WHEN YOU SEE THE PERSON YOU LIKE? Shame on me – Marit Bergman

WHAT WILL YOU DANCE TO AT YOUR WEDDING? Är du fortfarande arg - Säkert

WHAT WILL THEY PLAY AT YOUR FUNERAL? Spineless – Alanis Morissette

WHAT IS YOUR HOBBY/INTEREST? Stood – Kathryn Williams

WHAT IS YOUR BIGGEST FEAR? Elegi – Lars Winnerbäck

WHAT IS YOUR BIGGEST SECRET? Grand Mal – Cherry poppin daddies

WHAT DO YOU WANT RIGHT NOW? Jag har drömt – Sofia Karlsson

WHAT DO YOU THINK OF YOUR FRIENDS? Stay – Cherry poppin daddies

WHAT WILL YOU POST THIS AS? Epistel nr 81 – Cornelis Vreeswijk

Anyone who feels like it - pick it up!

Olika

Idag åker chefen till Sverige, på jobb. Han ska vara opponent. Han har uppenbarligen inte betalat biljetten själv.

Själv väntar jag på ett flyg till New Orleans. För åka på lite minisemester. Jag har inte betalat flygbiljetten själv. Ibland lönar det sig att vakta katter och läsa manuskriptversioner och avhandlingsutkast...

Som man säger: Olika falla ödets lotter.

Jämförande (ovetenskaplig studie) studie

Kvinnor är hårdare kritiker än män. (Men alla kommentarer var väldigt bra.)

Juniora forskare är hårdare kritiker än seniora forskare. (Det beror iofs antagligen mest på att de juniora fortfarande läser ordentligt. Har för övrigt fortfarande inte bestämt mig för om det är bra eller dåligt att chefen kallade min ansökan för "imaginative".)

Konsulter är bättre på ordvridande än alla sorters forskare. (Å andra sidan ska jag, så fort jag blir tillräckligt rik, livstidsanställa just den här konsulten som min personliga redaktör.)

Icke-svenskar är hårdare kritiker än svenskar. (Fast det resultatet hänger egentligen bara på en försöksperson - outlier?)

Fysiker är bättre än biologer på att förelå lämplig ansökningsskrivarmusik. (Fast det utfallet kan ha att göra med att bara en av dem föreslog i linje med instruktionen. Den andra musiken är dock utmärkt vid andra tillfällen.)

Ansökan är alltså inskickad. Flera timmar innan deadline. Beslut kommer tidigast i oktober.Och jag har lovat mig själv att jag ska få ledigt från ansökningar i minst en vecka innan jag ger mig i kast med de två kommande vändorna. Nästa deadline infaller i början av mars.

För övrigt så kan jag andas igen, och har fått tillbaka luktsinnet. Det senare är visserligen positivt på ett generellt plan men gör å andra sidan att jag nu kan känna lukten av den kattmat som numera finns i min lägenhet. Jag är nämligen kattvakt igen, fast den här gången har katterna flyttat hit. Claudia och Lola ska bo här ända tills det är dags för J & R att ta sitt pick och pack och flytta till Sverige. Vilket innebär att jag kan klappa dem (bra sak) men också att jag måste stå ut med kattmatslukten (dålig sak). Och så måste jag utfordra dem med laktosfri mjölk. Amerikanska katter påstås nämligen vara laktosintleranta. Det hindrar dem dock inte från att mycket hellre vilja dricka vanlig mjölk.

Dagsform

Jag nyser så högt och så ofta att grannens hund blir rädd.

Jag gick till jobbet (ca 7 minuters okrävande promenad) och var så slut att jag var tvungen att vila i 20 minuter innan jag orkade gå hem. (Att jag alls gick dit var för att jag behövde hämta några viktiga(tm) papper.)

Min näsduks- och halstablettskonusmtion mildrar effekterna av finanskrisen idag också.

Taskig tajming

På söndag har jag en viktig deadline för en ansökan. Så viktig att chefen tycker att det är helt OK att jag inte gör så mycket annat än skriver på densamma den här veckan. Därför bekymrade det mig inte så mycket när jag upptäckte att jag höll på att tappa rösten i lördags; jag skulle ju ändå skriva, inte prata den kommande veckan.* Dock kändes det som mycket dålig tajming när jag vaknade på söndagsmorgonen fullständigt attackerad av vad som måste vara alla förkylningars moder. Forskningsansökningar går inte väl ihop alla tänkbara förkylningssymptom, och dessutom i kubik. Jag är till och med täppt i bihålorna, och det tror jag knappt jag har varit tidigare i livet... Min konsumtion av näsdukar är så hög att jag är övertygad om att detta kommer att mildra den amerikanska finanskrisen något. En annan del av pluskontot är att halsen nu inte gör mer ont än att jag kan svälja fast föda. Man tröttnar lätt på soppa när det är det enda man kan äta, vid alla måltider.

Nå, några vänliga och mycket tålmodiga själar har läst lite olika delar av den här ansökan, och i anslutning till en av kommentarerna som personen skrivit in i texten fanns också en länk... Jag förväntade mig förstås något seriöst... Men kom till ett transcript av Monthy Pythons version av spanska inkvistionen. Jag vet inte riktigt hur jag ska tolka detta tilltag. (Jag tror knappast att det var tänkt som en uppmaning till allmänt slösurfande. Inte för att jag skulle ha något emot en comfy chair, men...) Roligt var det hur som helst.

För övrigt kan det meddelas att det idag har fallit så mycket snö i Baltimore med omnejd att nästan alla skolor i hela Maryland varit stängda idag, och att till och med Hopkins, som aldrig stänger (ingen jag jobbar med kan minnas att det har hänt), slog igen portarna på eftermiddagen och ställde in alla eftermiddags- och kvällsklasser. Mycket snö? Ja, det är nog nästan 5 centimeter...


*Not till mina föräldrar - tappad röst gör telefonsamtal meningslösa, därav att jag inte ringde i lördags och kollade läget efter operationer och sånt. Men Wilma har meddelat allt viktigt tror jag.

Citat

Kanske en av de bästa kommentarerna från en universitetsverksam lärare någonsin:

"The goal of this class is to bring people's self esteem into equilibrium with their abilities"

Kan ibland vara svårare än det låter, har jag en känsla av...

Glada, trevliga och snabbtänkta

Glada, trevliga och snabbtänkta. Det är oftast en bra beskrivning på samtliga mina kollegor. Men det finns samtalsämnen och tillfällen som utgör undantag. Tex P. och J. när de diskuterar olika sätt att döda de råttor som försöker inta deras hem. (Råttproblemen är ganska stora i den här stan, liksom råttorna själva som inte sällan är stora som små hundar. De råttor, i 3-kilosklassen, som gjorde misstaget att gå in i P:s källare dör nu en, vad jag kan förstå, mycket plågsam död i samma källare.)

Idag kunde vi notera ett annat undantag från den regeln.

En av kollegorna går nämligen på en (i mina ögon rätt mystisk) så kallad de-tox diet, vilket innebär att han fastar, inte i en dag, inte i två, utan i sju dagar. Och det är inte vilken fasta som helst. Det enda han dricker är 1) destillerat vatten, 2) soppor som görs på pulver och destillerat vatten samt 3) s.k. energidrinkar som görs på, tadaa, pulver och destillerat vatten. Behöver jag säga att den både gör honom lite trögtänkt och faktiskt mer än lovligt gnällig? Han hävdade dock bestämt att humöret blir bättre under dag 3, som infaller imorgon. Låt mig säga som så att hela labbet håller tummarna för att det stämmer.

Sensmoral: Om du har ett jobb som kräver interaktion med andra människor, och ändå aboslut måste fasta sju dagar i sträck, gör det på semestern.

Tips, tack!

Nuvarande humör, arbetsbelastning och omständigheter kräver musik av en särskild sort. Sånt som Bo Kaspers, In Flames och Sahara Hotnights.

Men, när man ska lyssna både dagar och kvällar, och inom kort också nätter, så behövs det mer. Alltså blir det guldstjärna till alla som kan komma med bra tips som kvalar in i ovan nämnda kategori. (Ännu mer guldstjärna om någon ev har ett last.fm-bibliotek som jag kan snylta på... Jag inbillar mig nämligen att jag inte har tid att göra det. Vilket om det är sant, rimligen borde innebära att jag inte har tid att blogga heller...)

För övrigt har jag dåligt samvete över alla människor jag borde höra av mig till genom mer privata kanaler än denna. Men efter första februari, då minsann...

270 mil i bil

J. var här över nyår, så dagen innan nyårsafton gav vi oss iväg på en liten roadtrip, med destination söderut. Den slutade, enligt gps:en, på ca 270 mil. (Inte miles alltså, utan mil.) En ungefärlig resväg kan ses här.

Ur högen med blandade, och ibland också lätt surrealistiska, upplevelser och spaningar måste följande nämnas:

#Motellet i Roanoke Rapids som endast accepterade körkort utfärdade i North Carolina som giltig legitimation. Kvinnan bakom disken förklarade detta som om det vore den självklaraste sak i världen men erbjöd oss generöst nog att vänta tills (den enligt henne något märkliga) managern kom tillbaka eftersom hon själv inte kunde fatta det slutgiltiga avgörandet om hurvida ett pass kunde komma ifråga som identifikation. Vi avböjde dock det erbjudandet och åkte vidare, medan vi funderade på hur det kan bära sig att driva en motellverksamhet, i North Carolina, som i praktiken bara är till för invånare i North Carolina. Det tar trots allt inte alltför många timmar att åka igenom delstaten. Och Roanoke Rapids är kanske inte coolaste stället i världen...

#På väg ner mot Savannah i Georgia på nyårsaftonen utbrister J. plötsligt exalterat "kolla där!" Jag tittar mig noggrant omkring men ser inget särskilt, och förstår först när hon förklarar att det är det gröna gräset som hon menar. (Vi har förvisso inte grönt gräs här heller just nu, men säsongen är betydligt längre än i Sverige, det kommer bli tungt att vänja sig vid klimatet i Sverige igen...). Dock ska medges att även jag tyckte att det var lite coolt med palmerna som växer längs I-95 i South Carolina och Georgia. Vi hade bland annat ett par på parkeringsplatsen utanför det rätt så sunkiga motellet i Hardeeville, SC där vi bodde den natten.


#Savannah är en lustig, men söt liten stad. Lite som en amerikansk motsvarighet till Sigtuna eller Söderköping eller så. Hur som helst ett mycket trevligt ställe att spendera nyårsfton på. Oklart varför de unga män som erbjöd oss ett antal öppnade burkar öl först ansåg att vi var mycket märkliga som tackade nej och sen menade sig förstå att det var ett helt normalt beteende när de fått klart för sig att vi är svenskar.




#På nyårsdagen styrde vi kosan västerut, mot CNN:s och Coca-Colas huvudstad Atlanta. Detta gjorde att vi tvingades uppleva en temperatursänkning på ca 20 grader (det var varmt och skönt i Savannah) och ett antal mil ruskigt dåliga vägar, samt trafiken runt Atlanta. Låt mig säga detta: Jag betvivlar intelligensen hos den som ansåg att mindre än 500 m skulle vara tillräckligt för ett filbyte över 4 filer där hastighetsbegränsningen är 65mph (knappt 110 km/h) men alla förstås kör fortare än så... Det hade varit liiiite trixigt att hinna med även om det inte varit rusningstrafik... Men som tur var hade vi ju Jill med oss, så att hitta en alternativ väg var inte alltför komplicerat. (Jill=gps:en, och det är faktiskt sant att hon heter så.) För övrigt påstås trafiken runt Atlanta vara jämförbar med den i LA...



#På vägen norrut regnade det och var allmänt trist väder. Dock inträffade den händelse som kommit att gå till historien under rubriken "Det var en gång två akademiker som skulle tanka en bil..." Till vårt försvar vill vi dock anföra att vi 1) faktiskt hade tankat flera gånger tidigare under resan utan problem, och 2) att vi absolut inte var de enda som inte begrep instruktionerna (och en översättning till svenska hade inte hjälpt...) och 3) att vi faktiskt båda är experimentalister så vi lyckades till slut efter att ha varierat alla möjliga parametrar. Och bensinen var väldigt billig där.

#USA är ju landet som går i bräschen för mycket teknisk utveckling, men det gäller inte nödvändigtvis i alla avseenden, tex den "parkeringsautomat" som finns på bild nedan...


#Amerikanska shoppingcenter är ofta så stora att man blir fullständigt utmattad av att bara gå in i dem. Men man får en hyfsad promenad om man går ett par varv runt dem... (Det är ju inte en slump att "mall walking" existerar som motionsform här.)

Bättre sent än aldrig: Gott nytt år!

Jaha, så här en dryg vecka in på det nya året är det kanske dags att skriva här igen. Gott nytt år till exempel. Att den sedvanliga nyårsaftonshälsningen helt uteblev i år beror på att jag chockade mig själv (och andra) med att låta datorn stanna hemma när vi åkte på roadtrip. (Mer om den senare.)

Så vad bör man minnas av 2008? Politiskt är det förstås ganska enkelt. 2008 var året då den svenska regeringen, liksom riksdagen, drabbades av en total intellektuell och ideologisk kollaps. Att FRA-lagen har förbättrats något jämfört med ursprungsförslaget betyder egentligen inte så mycket. Det är mycket mer intressant att fundera över vilka förslag regeringar, av olika färg, inte skäms det minsta för att lägga fram, och vilka konsekvenser det kan och bör få. Vi är ju vana att tänka på Sverige som ett hyfsat demokratiskt land men det övervakningsmaskineri som nu sjösätts får en snarare att associera till diktatorer och militärjuntor och liknande...

Ja, och så vann ju Barack Obama det amerikanska presidentvalet. Historiskt så det förslår förstås, men det verkligt intressanta har ju bara precis börjat. För det är ju faktiskt nästan två veckor tills det är dags för installation. Och det är ju först därefter som hans jobb börjar på riktigt.

Vad beträffar det personliga planet skulle man naturligtvis kunna skriva långrandigt om både positiva och negativa saker, men jag tror jag håller mig till den korta versionen här. 2008 var bra mycket bättre än 2007, som i sin tur var väsentligt mycket bättre än 2006.

Mycket intressantare är ju att fundera på 2009, och hur den uppåtgående trenden ska kunna hålla i sig. Det kommer bland att kräva någon slags jobb, någonstans, när min tid på Hopkins är över i augusti. För tillfället är siktet inställt österut jämfört från min nuvarande position, men västerut jämfört med tidigare lokalisering, och det innefattar förstås en faslig massa skrivande av ansökningar.* Och så hoppas jag att jag ska hinna besöka Salt Lake, Seattle, Chicago och New Orleans innan min tid här i landet är över. Förhoppningsvis blir detta också året då jag tar mig till Kanada. (Vadå tid att forska? Vadå avsluta projekt? Vadå skriva artiklar? Menar ni att det tar någon slags tid? Kan jag aldrig tänka mig...) Inom avdelningen "drömma kan man ju alltid" skulle jag kunna tänka mig att göra en låååång lista med (fåfänga) förhoppningar för året som kommer men jag tror att jag låter den vara opublicerad så länge...

Nyårslöften då? Tja, jag brukar ju försöka undvika sådana, men ett som kanske skulle kunna vara vettigt med tanke på att det lär bli ett ganska omvälvande år är att jag inte ska oroa mig över saker i onödan. (Jag utlovar härmed en fika vid lämpligt tillfälle till den som kan komma upp med en inte alltför verklighetsfrämmande definition av "i onödan" som ändå leder till att jag inte behöver slösa energi på att oroa mig en massa). Och nu, tillbaka till den där ansökan...

*Nästa viktiga deadline infaller i månadsskiftet januari-februari, så förvänta er inget frekvent bloggande innan dess.

Att åka tåg

Att åka tåg i USA är oftast en ganska trevlig, men lite märklig upplevelse. Ramverket runt omkring påminner ganska mycket om att flyga faktiskt...

Några skillnader gentemot Sverige:

#Man får inte gå ner på perrongen hur som helst. Därför annonseras inte spåret förrän ett par minuter innan tåget kommer in. I allmänhet står det också någon järnvägsanställd och kollar att alla som passerar ner till perrongen har en giltig biljett för just detta tåg. Här kan man inte springa på ett tåg vilket som helst minsann.

#Man får inte ha hur mycket bagage som helst med sig. Det vill säga, man får det, men man måste i så fall checka in det, precis som på ett flygplan. (Jag har aldrig testat själv, men jag har hört många svära över att bagaget inte kommit av på rätt station.)

#Man måste ha en sittplats på tåget. Fast det hindrar inte att de ibland säljer fler biljetter än det finns platser. Och platserna är inte numrerade, så man får helt enkelt leta sig fram till en som är ledig. Och att den är ledig vet man genom att spana uppåt. Om det inte finns en liten papperslapp ovanför sätet är den ledig.

#Den lilla papperslappen tjänar som information till konduktörerna om när det är dags att personligen meddela passageraren att nästa stopp är deras destination. Det händer att de ropar ut det i högtalaren också, men ofta är ljudkvaliten så dålig att man bara kan höra vad de säger om man vet vilken nästa station är.

#De kräver att man signerar biljetten. Och kan bli rätt så sura om man inte gjort det innan konduktören kommer. Och i och med att man köper biljetten förbinder man sig också att ha med någon slags fotolegitimation. De kollar inte varje gång, men det händer.

#Slutligen är alla passagerare "for security reasons subject to random searches". Som flygplatssäkerhetskontroll fast godtycklig och utan metalldetektor.

Vad beträffar att komma i tid är det ungefär lika vanligt på amerikanska tåg som på svenska. Det vill säga, det inträffar...

Julpynt...

Jag råkade passera den fantastiskt smakfullt* julpyntade 34:e gatan idag. Som tur var hade jag med mig den gamla kameran** så att jag kunde fotografera spektaklet. Hulktomten är något utöver det vanliga. Och har man platsbrist så har man, och då får man kombinera pepparkakshus, julkrubba och fantastiska tomtefigurer i plast. Och det är ju jättebra att alla gamla navkapslar kommer till användning... Fler smakfullheter finns på picasa.

*Nej, ironin är inte död. Ännu. Även riktiga julpyntsfundamentalister tode bli något överväldigade av detta. I ärlighetens namn ska dock tilläggas att det inte riktigt är representativt för Baltimore som helhet.

**Tänkte faktiskt att så länge batteriet håller någorlunda får den gamla kameran kanske följa med ut till en del ställen där man skulle vilja fota men inte törs ha med sig sin enda kamera pga rånrisken. Fast det är nog bara det sämsta objektivet som får följa med, sådana är ju inte heller gratis.

Lönnsirap

Lönnsirap är en alldeles utmärkt form av flytande socker, mycket användbar till många maträtter. (Jo, jag har börjat tycka att amerikanska pannkakor med lönnsirap är mycket gott!) Alldeles nyss kunde jag också konstatera att den fungerar utmärkt att använda som substitut för det en svensk skulle kalla vanlig sirap (som inte finns att få tag på här). Vilket var tur, eftersom det innebär att jag på onsdag kan förse de nästan-svenska* julfirarna med nästan-svensk glögg och nästan-svensk, och om jag får säga det själv, mycket god vaniljkola**. Att lönnsirapssmaken slår igenom lite är bara trevligt faktiskt.


* Släkten Gardner har visst svenskpåbrå (från Växjötrakten faktiskt) och J. och R. hos vilka vi ska husera flyttar ju dessutom snart dit.

** Inte så otippat i och för sig, man blandar ju faktiskt bara socker i fast form med flytande socker med fast fett och flytande fett (och lite protein och lite vatten) och kokar det tills det polymeriserat nog, och en sådan blandning blir det ju gärna söt och god...

Blandad kompott

När ens kamerabatteri lagt av måste väl det betyda att man får köpa en helt ny kamera? I alla fall om det är jul och man är långt bort och alltså måste köpa sina julklappar själv? Dessutom är det $100 rabatt. Och fri frakt. (Och gps:en var ju faktiskt inte riktigt en julklapp, för det är ju en typisk bra-att-ha-sak, jag använde den ju under Thanksgiving tex.) Hmmm.

Helt andra saker: Efter att ha läst ikapp lite hos bland annat Chall och Cath kan jag tacksamt konstatera att jag verkar ha en väldigt normal och sansad familj, helt obenägen att skapa dramatik i onödan. Det underlättar livet alldeles fantastiskt när man bor långt bort från dem.

Slutligen: Jag måste tipsa om ett par av nätets sällsamheter. Det man finner här är ofta underhållande. Ett lysande exempel.

PS. Under tiden som detta blogginlägg skrevs beställdes, oops, visst också en ny kamera. Med batteriproblemen lösta ska det förhoppningsvis bli lite mer frekventa uppdateringar på fotofronten. Tur för mig att jag flyttade så mycket pengar jag kunde redan i somras när dollarkursen var lite bättre än nu... DS

Hur man går på is

Dagens "Today's Announcements" innehöll en godbit utöver det vanliga. Nämligen den bestämda uppmaningen att alla med någon slags Hopkins-anknytning skulle läsa dokumentet "Winter safety tips" så att vi kunde få oss till livs några olika bra-att-veta-saker om hur man undviker att (för)frysa och framför allt om hur man tar sig fram på snö och is. Bland annat förespråkas, något oväntat, användandet av galoscher, underkläder av polypropylen(!) samt solglasögon. (Fast galoscher och solglasögon verkar kunna få vara av andra material...)

Litet smakprov kommer här:

• When walking on an icy or snow-covered walkway, take short steps and walk at a slower pace so you can react quickly to a change in traction.

• When walking on a sidewalk which has not been cleared and you must walk in the street, walk against the traffic and as close to the curb as you can.
  

• Select proper clothing for cold, wet, and windy conditions.

Det humoristiska med detta är att det faktiskt brukar snöa i Baltimore varje vinter. Vi pratar trots allt inte om något ställe som får snö i genomsnitt en gång vart 30:e år där det kanske är motiverat att tipsa folk om hur man går på snö...

Julstämning? Nja...

Julstämning? Nja... Ute öser regnet ner (fast det haglar inte längre och det är en bra sak), lägenheten är inte precis julstädad och att det var 20 grader varmt häromdagen hjälper inte heller. Men imorgon blir det nog ändring på den saken, för då är det dags för den årliga julfesten i Meyerlab. Förra året var temat kinesiskt, men i år blir det svenskt dito. (För övrigt något som A. bestämde redan i november förra året... Sa jag att hon gärna planerar i förväg? Långt i förväg?) Jag avsmakar glöggen medan detta skrivs, för övrigt.

På menyn står, förutom glögg och pepparkakor bland annat
- julskinka (att den serveras kall tycker de är mycket märkligt, för att inte tala om påfundet att griljera den)
- ägghalvor
- sill (här finns en stark misstanke bland både svenskar och amerikaner att endast två personer kommar att uppskatta senapssill, löksill och vitlökssill... )
- Janssons frestelse (de amerikanska kollegorna är mycket övertygade om att detta är den enklaste rätten att fixa, och varje gång jag eller P. säger att det faktiskt är en konst att göra en riktigt bra Janssons frestelse så fnyser de lite föraktfullt och mumlar något om potatis, grädde och hur svårt kan det vara...)
- ost, och knäckebröd
- köttbullar

Och diverse annat. Som ni ser tycks alla grönsaker helt ha försvunnit från menyn. På något sätt antagligen symptomatiskt*. Svenskt julbord the American way liksom.


*Inte för att jag kommer att sakna brysselkålen så där särdeles mycket, men i alla fall...

Kaffe

Om du behöver motivera ditt kaffedrickande med något annat än koffeinberoende så finns det ett tips på Lagerbladet.

51-49=?

Häromdagen riktade en god vän min uppmärksamhet mot en ännu en i raden av tidningsartiklar om svenska skolelevers bristande kunskaper och förmåga inom matematik och naturvetenskap. I DN-artikeln kan man bland annat läsa att fjärdeklassare saknar strategier för lösa enkla matematiska problem och att denn brist på strategier " har fått till följd att många i undersökningen tror att 51 minus 49 blir 18."

Detta ledde till en lång diskussion med några av kollegorna där vi försökte klura ut hur man tänker om man kommer fram till detta svar. Och trots att vi verkligen försökte tänka "outside the box" förstod vi inte. (Vilket möjligen indikerar att forskare inte är så kreativa som man skulle kunna tro). Men så läste jag vidare i artikeln och insåg att den sk strategi som krävs för att komma fram till detta svar är följande: 1) 50-40=10 och 2) 1-9=8 (oklart hur man kan tro att det är OK att göra så dock) och slutligen 3) 10+8=18. Alltså svarar de att 51-49=18. Bad math for real, skulle man kunna säga.

Ehhh?

Det känns onekligen som om undervisningen måste ha missat något ganska väsentligt om elever i fjärde klass använder den strategin. Tydligen saknar läroböckerna de korrekta strategierna för lösning av sådana uppgifter. Och jag vet verkligen inte vad man ska säga?

Annat än att 1) det kanske inte är så konstigt att man träffar på studenter som räknar helt uppåt väggarna och 2) att mina syskonbarn antagligen kommer att bli riktigt trötta på mig nästa gång jag träffar dem eftersom jag känner att jag måste förvissa mig om att de har bättre strategier än den ovan.

Hela matematikundersökningen finns här för den som vill läsa.

Saker man pratar om...

...med människor som kommer från Detroit: Bailouts för amerikansk bilindustri. (Det är nog inte jätteroligt när hela familjen har sin försörjning från nämnda insdustri.)

...med andra svenskar i USA: bristen på saffransinnehållande bakverk i USA (samtalsämne vars popularitet har en mycket hög topp i december och inte är särskilt ofta förekommande resten av året).

För övrigt kan man notera att Detroit har massor med bilindustri och är en riktigt farlig stad (farligare än Baltimore enligt officiell statistik). Göteborgstrakten har också massor med bilindustri och (om man ska döma av nyhetsrapporteringen) verkar jobba hårt på att bli ett rätt farligt ställe. (Dock med svenska mått mätt förstås...)

Tips

Den som gillar Berglins bör inte missa "jul i kärnfamiljen" - tack SvD!

Den litterärt intresserade kan försöka förstå sig på Lottens julkalender, men det är oftast svårt...

Att välja sina strider

En gång för länge, länge sen skrev jag (och andra också för den delen) om computer rage. De senaste två dagarna har detta fenomen varit mycket nära att inträffa.

"Vi" har gjort lite beräkningar. ("Vi" innebär att jag sa till någon "Det vore intressant att titta lite på geometrin och orbitalerna för de här molekylerna och så på något helt magiskt sätt så hände de där beräkningarna.) För att kunna titta på resultatet behöver man något slags visualiseringsprogram. (Eventuellt finns det människor som kan titta på det enorma antalet siffror i outputfilen och visualisera orbitalerna alldeles själva men de flesta av oss vanliga dödliga fixar inte det.) Det finns flera gratisalternativ som man ska kunna använda för detta, och följaktligen skred jag till verket.

Jag visste att mitt förstahandsalternativ inte alltid beter sig så väl på PC. Och efter att ha spenderat ett par dagar med att försöka öpppna programmet är jag helt beredd att ge min gode vän E. rätt i hans kommentar: "Du kan inte vinna mot Molden. Men om du alls lyckas öppna programmet kan du betrakta det som oavgjort". (Min fråga är: Om jag kan öppna programmet men det stänger sig självt efter ca 2 sekunder, räknas det som oavgjort då?)

Så jag gick vidare till nästa gratisprogram. Lyckan var något större, jag kan både öppna det och läsa in viss information från outputfilen. Dock inte den verkligt intressanta informationen. Men skam den som ger sig. Ett nytt program och ett nytt försök ledde till samma resultat, med den lilla skillnaden att det faktiskt framgick av manualen att mina outputfiler inte innehöll vissa nödvändiga kommandon. Vid det här laget var frustrationen ganska omfattande... Men eftersom jag är envis så fick jag ju testa ännu ett program. Resultatet? Nja... Jag kan se mer information än tidigare, men inte alls allt. Vid det här laget har jag bestämt mig för att skjuta upp de här problemen på obestämd tid. Att välja sina strider liksom, både för min, och mina kollegors sinnesfrid.

Mitt förhållande till datorer har för övrigt inte förbättrats det minsta av att det faktum att Windows Vista kräver att man gör en massa manuella inställningar och korrektioner för att kunna använda (det ständigt kraschande) referenshanteringsprogrammet.

Fast annars tycker jag om min dator. Jättemycket faktiskt. Och önskar att jag var väldigt mycket mer kompetent avseende både mjuk- och hårdvara än vad jag är. Nåja, dags att bege sig tillbaka till referenserna. Om jag inte bloggar på ett tag så kan ni ju gissa vad som har hänt...

Thanksgiving - eller finns det svenskt kaffe på hotellet...

Förra torsdagen inföll den kanske amerikanskaste av alla högtider - Thanksgiving. Konceptet går i stort sett ut på att man 1) är ledig fyra dagar i sträck, 2) äter löjligt stora mängder mat* i familjens och/eller glada vänners lag på torsdagen (det är också ganska vanligt att det konsumeras stora mängder alkoholhaltiga drycker) och 3) att man ägnar fredagen åt att antingen vara a) bakfull eller att b) shoppa (Black Friday sales är en riktigt stor grej**) eller båda samtidigt.

Själv spenderade jag årets Thanksgiving i Ohio. Worthington närmare bestämt. Och om man nu inte hört talas om denna metropol så är det inte så konstigt - det är inte så väldans stort och Ohio är kanske inte delstaten där det händer... För att ta sig dit måste man ta sig över bergen, vilket ledde till att även jag fick uppleva lite vinterväder, eftersom jag för ovanlighetens skull körde bil. Det gjorde ju också att jag fick möjlighet att utnyttja min nyaste leksak (som faktiskt inte är kamerarelaterad) - gps:en.


Att valet föll på Ohio beror på det enkla faktum att jag genom att åka dit fick umgås med fd kollegan A och hennes familj, och som en extra bonus då också kunde plocka upp en del av livets nödvändigheter som hon haft goda smaken att transportera över den stora pölen, för min skull. (Dessa nödvändigheter inkluderade svensk choklad, lakrits, glöggkryddor och alldeles äkta svenskrostat kaffe!) Dessutom innebär besök i Ohio att man får umgås med den här krabaten... Det bör dock påpekas att stillsamheten på dessa bilder inte alls avspeglar någon slags normaltillstånd vad gäller aktivitetsgrad.



Förresten kan alla jul- och adventsfundamentalister där hemma var lugna, vi drack glögg, och åt pepparkakor också. Och om ni inte visste det så kan jag meddela att efter Thanksgiving så vidtar julen, mer eller mindre omedelbart. Vilket betyder att jag tvingades lyssna till julsånger hela vägen hem, eftersom de enda radiokanaler som gick att få in spelade just julmusik. Och tro mig när jag säger att det finns en gräns för hur många gånger på en dag man kan höra "Jingle Bells" och "Come let us adore him" utan att få bestående men av det.

Dessutom känner jag det påkallat att utfärda en varning. Budweiser, detta så kallade ölmärke, har ganska nyligen lanserat en sort som de kallar "American ale". Om denna kan man säga att den har fler likheter med öl än vanlig Budweiser, men att det egentligen inte betyder något alls. Om det är ale ni är ute efter, välj en annan... Det finns faktiskt god amerikansk öl, men den är vanligen inte förknippad med budweiser.


*Kalkon; ugnsstekt, friterad, kokad, klubbad, fylld, ofylld, tofu osv i enorma mängder, cranberries, potatismos i alla möjliga former (på vanlig potatis och sötpotatis), gröna bönor, stuffing, pumpapajer så långt ögat når etc etc etc...

*Många köpcenter slår upp portarna redan vid fyra-fem snåret på morgonen, och har speciella erbjudanden som bara gäller fram till lunch eller så. Och många köper en stor andel av sina julklappar denna dag.

Råa grönsaker

Jag har ju tidigare klagat på bristen på frukt till försäljning på våra cafeer på campus. Det är fortfarande lika illa ställt med den saken, men däremot har ett av dem på senare tid börjat sälja råa grönsaker (med dip förstås). Råa babymorötter (brukar vara ca 7 st), råa selleribitar (brukar vara 4-5 st) och så, som pricken över i (?), en pytteliten bit rå broccoli är vad som brukar finnas i dessa förpackningar.

Råa morötter har jag inga problem med. Och även om selleri inte är min bästa grönsak så gör den sig absolut bättre rå än tillagad. Men rå broccoli? (Det är för övrigt ovanligt med salladsbuffer, men hittar man en kan man utgå från att det finns rå broccoli att tillgå i densamma).

Om ni inte testat att rå broccoli föreslår jag att ni låter bli. Det är nämligen inte någon särskild smaksensation man får uppleva när man tuggar på det. Till skillnad från tex rå blomkål som är krispigt och gott så är rå broccoli mest bara segt och trist. (Ja, jag vet att blomkål och broccoli är typ samma sak men jag kan meddela att i rå version är det inte bara färgen utan också krispigheten och smaken som skiljer.)

Labhumor

Gårdagens något modifierade ordspråk i Meyerlab:

"You got to a kiss a lot of frogs before you find one that thinks about excited states"

Nördiga? Vi? Nu tror jag inte att jag förstår hur ni tänker...

Joråmensåatt...

...det har snöat idag. Inte mycket, men likväl snöat. Av synnerligen outgrundliga anledningar uppstod jubel bland kollegorna. Själv började jag fundera över lämpliga anledningar att åka till södra Kalifornien.

Surt sa räven...

Att bli scoopad i forskningsvärlden innebär att någon annan har jobbat på samma sak som du, och publicerat det innan du hinner göra det. Ibland händer det av en ren slump, ibland för en forskare faktiskt har snott någon annan forskares ideer.

Jag trodde dock, fram till igår, inte att man skulle behöva bekymra sig om att kollegorna i sin egen forskargrupp i det här avseendet. Det visade sig att jag hade fel.

Så ja, en av mina kollegor här har, trots att han visste att jag och en av förståårsdoktoranderna jobbar på projektet, gjort samma sak själv, vid sidan av, utan att nämna det för någon, förrän igår. Vilket, som av en ren händelse, råkade vara när alla resultat som behövdes för en publikation var klara.

Sa jag att jag är rätt sur? Och arg. (Och då är jag ändå på solskenshumör idag om man jämför med igår...). Men framför allt är jag ledsen och besviken. Jag uppskattar min chef på många sätt, men den här situationen hanterade inte särskilt väl. För att uttrycka sig milt. Och jag blev visst ännu lite mer cynisk beträffande akademin än vad jag var tidigare.

Surt sa räven. Men det är väl bara att försöka omvandla ilskan till produktivitet.

PS. För att förekomma eventuella funderingar hos de av er som vet att ni inom kort kommer att bli kollega med en av mina nuvarande kollegor - ni behöver inte oroa er, J. är inte inblandad i detta på något sätt.

Världen verkar ha blivit galen

Om jag inte vore så trött så skulle jag skriva ett riktigt långt och välformulerat inlägg om varför något sådant som "liberal pragmatism" som strategi är ett idiotiskt påfund. Och kanske addera en och annan sarkastisk kommentar om varför Liberati och deras sekterism överhuvudtaget inte intresserar mig. Men så blir det nu inte, för jag varken orkar eller hinner. (Klockan är åtta på kvällen och labbet är i stort sett fullt befolkat... Det är många som har experiment som borde bli klara innan Thanksgiving...)

Nå, i denna lilla paus undrar jag ifall världen har blivit komplett galen? Man blir onekligen lite uppgiven när man läser om vuxna människor som anser att det är OK att med vattenpistol spruta svavelsyra (det stod batterisyra i artikeln, och det brukar innebära svavelsyra) på skolflickor, för att de inte gillar att flickor får utbildning i Afghanistan. För en gångs skull känner jag att jag har lust att ställa frågan: "Hur skulle det se ut om alla tyckte att det var OK att åka omkring och spruta syra på människor som gör något man inte gillar?" Jag tror inte man behöver vara sådär särdeles begåvad för att inse att det skulle bli ett rätt otrevligt ställe...

Och så undrar man ju onekligen hur det är möjligt att sånt här kan hända. Och om det möjligen är någon som har glömt bort att berätta för de här kidsen om rätt och fel?

Det är inte konstigt att man blir cynisk ibland...