Gott nytt år!

Annapolis - Fredag

Om Annapolis varit en svensk stad är jag ganska säker på att den skulle haft en slogan i stil med "Annapolis - i händelsernas centrum". Nu är den inte det, och såvitt jag känner till har den ingen slogan alls. Lika bra det kanske.

Varför? Bland annat för att US Naval Academy ligger här, och där händer det ofta storpolitiska saker. Till exempel var där som det senaste Mellanösterntoppmötet hölls. Det är antagligen en väldigt bra stad att ha sådana evenemang i, eftersom den är tillräckligt liten för att det nog ska vara ganska enkelt att säkra den emot verkliga och inbillade hot av olika slag.

Annapolis är också huvudstad i Maryland, så följaktligen finns delstatsadministrationen på plats här. (Det är faktiskt ganska intressant - delstatshuvudstäderna är nästan aldrig den största eller mest kända staden i en delstat i USA). Själva stadskärnan är ganska liten och känns rätt så europeisk.

Där finns statyer av Thurgood Marshall och Alex Haley (han med "Rötter" ni vet). Riktigt hur Haley-statyn hamnade i Annapolis vet jag inte, för han verkar inte ha någon särskild anknytning till staden. Thurgood Marshall däremot var ju en Marylander, och dessutom en som gjort skillnad, genom sitt arbete mot den mycket märkliga "Separate but equal"-tanken som de hade för sig ett tag i det här landet.

Vägen gick sedan över (Chesapeake) Bay Bridge (den i San Fransisco är lite långt bort), genom de östra delarna av Maryland och en liten sväng in i Delaware, innan vi svängde söderöver för att återvända till Charm City. Och nu tror jag faktiskt att det är slutbloggat för idag.

Great Falls, Virginia - Torsdag

På torsdagen var det dags för kanonväder igen. Som en riktigt bra dag i Sverige i början av maj eller så. Vi begav oss till Virginia för att besöka Great Falls National Park. Vattenståndet var visst lite lägre än vanligt men det var ganska hyfsade forsar, i alla fall. Det tyckte nog kajakpaddlarna också. Minst en av dem blev visst riktigt blöt...

Great Falls lär visst också vara ett populärt tillhåll för utomhusklättrare, men det var visst inte riktigt säsong för det nu i december, så några sådana såg vi inte.

Promenadsträckan i nationalparken (där det i snitt drunknar 7 personer varje år, för att folk inte tycks begripa att det är ganska ordentliga underströmmar i de där vattnen) gav oss bara en så där 2.5 timmars promenad, varför vi, för att hålla tempot uppe (måndag ca 3.5h, tisdag ca 2h, onsdag ca 5h (i hällregn) kompenserade detta genom att utöva s.k. mallwalking senare på dagen. Någon (som inte var jag) ville visst besöka en Apple-store. (Ja, jag erkänner, jag kunde inte låta bli att fingra på en i-Phone, men jag vill mycket hellre ha ett nytt makroobjektiv än en sån...)

Vi tittade på Pentagon också, men där får man inte fotografera, så några bilder blir det inte därifrån.

Washington DC - Annandagen

På annandag jul bar det av till Washington DC. Det regnade, och regnade, och regnade och regnade... Därför blev det inte så många bilder, och de som blev, blev inte toppenbra. Men det ligger ju som tur är rätt nära, så det är enkelt att åka dit igen idag när det inte regnar lika mycket. Det finns ju en hel del monument att titta på. Min gissning är att Washington Monument måste vara en av världens största fallossymboler.

På United States Botanic Garden hade de många skojiga växter, samt en del, eh, inte så smakfulla, juldekorationer. Vita husets julgran var förresten inte så himla snygg den heller... Fler bilder där de brukar finnas.

Gettysburg, Pennsylvania - Juldagsutflykt

Juldagen spenderades till en stor del i grannstaten Pennsylvania, med ett besök i Gettysburg. Närmare bestämt på Gettysburg National Military Park. Slaget vid Gettysburg var en vändpunkt i det amerikanska inbördeskriget, och utkämpades 1-3 juli 1863. Sydstatsgeneralen Lee ledde sin armé in på nordstatsterritorium. Efter tre dagars hårda strider tvingades konfederationstrupperna till reträtt av unionsarmen under ledning av nordstatsgeneralen George E. Meade. Slaget var ett av de blodigaste i inbördeskriget.

Själva monumentet, som består av en även med amerikanska mått mätt väldigt stor mängd monument på själva slagfältet i Gettysburg. Ett intressant besök, inte minst för att världen kunde ha sett väldigt annorlunda ut om det slaget hade fått en annan utgång. Fler bilder finns på Picasa, som vanligt.

Gunpowder falls och tindrande barnaögon - Julafton

Om dan-före-dan påminde mycket om svensk midsommar rent vädermässigt så var julafton i Maryland en helt annan sak. Runt 15 grader varmt och mestadels strålande sol från en blå himmel.

Större delen av dagen spenderades i Gunpowder Falls state park, för en liten vandring, som till sist blev en knapp mil och rätt så många höjdmeter lång. Det var ganska vackert även den här tiden på året, även om det säkert är ännu bättre med lite löv på träden. Och så är det förstås en fördel att kopparhuvudena (en av de två giftiga ormarterna som finns här i Maryland) och som tydligen ofta skådas i vissa delar av Gundpowder falls, inte är så aktiva den här tiden på året.

Förutom en faktiskt mycket omväxlande natur och delvis inte helt trivial vandring fick vi också chansen att i detalj studera hur bra (dåliga) brofundamenten till Interstate 83 är på vissa ställen, och hur de löst problemen med avvattning av nämnda väg.

Foton finns där de brukar finnas.

På vägen hem passade vi på att åka förbi familjen Meyer så att jag äntligen, med lämpliga Sverige-relaterade presenter, kunde tacka för att jag fick bo där under mina första veckor i Maryland. En liten påse innehållande kexchoklad, daim och bilar fick två par barnaögon att tindra mycket förväntansfullt. De vuxna fick istället en flaska Caloric, som det ska bli intressant att höra omdömet om så småningom.

Vi avslutade dagen med ett improviserat och inte så väldigt överdådigt men likväl mättande julbord.

Smakprov

Är ledig.
Har besök.
Har "hit the road"-turistat i Maryland, Pennsylvania, Washington DC, Virgina och Delaware.

Fler foton kommer när jag fått tid att ta hand om dem (dvs när jag inte har besök längre). Tills dess får ni nöja er med detta smakprov.

Pluspoäng och guldstjärnor till den som (utan googlande) känner igen föremålet på fotografiet.

Julefrid

Julefriden börjar så sakta infinna sig också i hörnet av N Charles street och 32.a gatan. Julstjärnan som Jenny skickade är uppsatt, och i paketet från Stina som kom fram igår fanns inte bara hett efterlängtande linfrön och rågflingor (egen, god, müsli!) utan också en ordentlig laddning choklad.

Delar av chokladen tillsammans med en kopp kaffe och en underhållande julklapp som lyckats hitta hit i förtid (jag visste ju inte att det var en julklapp, hade jag vetat det hade jag förstås inte öppnat det förrän imorgon) så har jag utmärkta förutsättningar att fördriva de timmar som är kvar tills min första besökare från Sverige förhoppningsvis landar på BWI i kväll.

Vädret känns inte jätte-jul-likt dock, plus 12 grader celsius, regn ch ordentlig blåst. Lite som svensk midsommar faktiskt. Nå, mer inspirerande blogginlägg än så här blir det inte idag.

God jul!

Folk är olika, part IV

Jaha, den här dagen började inte med torka av något slag i alla fall. Så där pass 5.45 på morgonen så vaknar jag av ljudet av vatten som droppar. Känns ju så där bra, när man vet alldeles säkert att man är inomhus, att det inte regnar utomhus och att det överhuvudtaget inte brukar låta så, varken vid den tidpunkten eller någon gång på dygnet.

Halvtrött släpar jag mig ut i badrummet bara för att konstatera att det i varje fall inte är där som det droppar vatten. alltså går jag vidare till köket, och där möter mig en diskho, full med någon annans diskvatten. Inte bara full faktiskt, utan överfull... En snabb koll visar att alla underskåp och lådor har fått sin beskärda del av vattenmängden, som så sakteliga också tar sig ner på golvet. (Tack för att det inte finns några heltäckningsmattor i den här lägenheten!)

En krishanteringsplan tar form enligt följande:
1. Töm diskhon och torka upp eländet
2. Försök fixa kaffe om det är möjligt i detta för tillfället inte så trevliga kök.
3. Ring hyresvärden.

Vid klockan 9 var samtliga steg avklarade, klockan 9.45 meddelades att en rörmokare var på väg, och att jag inte behövde vara hemma och se på eländet. Strax efter 3 på eftermiddagen så ringer min hyresvärd igen, och hon kan då berätta att allt är OK, och att de gått in i alla lägenheterna i huset för att fixa till problemet. Samt att killen som bor under mig (det är han som spelar James Blunt, vilket möjligen förklarar en del) har haft liknande problem i flera veckor, utan att säga något! Och att killen som bor ovanför mig har haft problem i minst en vecka. Hon suckade djupt, och sa "I'm happy to know that there is at least one person in the building that is bright enough to call us if there is a problem. I bet it's not a coincidence that you're a researcher and the other guys are not."

Själv tror jag att jag nöjer mig med att än en gång konstatera att folk är olika, och att somliga är mycket mer olika än andra. Och att det är rätt intressant att de (antagligen) enda två människorna i världen som inte tycker att man behöver göra något åt att ens diskho översvämmas av någon annans äckliga diskvatten råkar bo hos samma hyresvärd. Där kan man tala om sammanträffande....

Julens nyhetstorka...

...verkar redan vara här. Frågorna hopar sig.

Gäller detta mönster även utanför Stockholm? Är det bra eller dåligt att man inte är folkpartist? Och framför allt, om man nu köper julklappar för mer pengar än man får klappar för, kommer man då att långsamt transformeras till en folkpartist?

Spaningar från affären

Jag vet inte när det här blev en blogg som mest handlar om mat, men så verkar det ha blivit. Men jag har lovat Johan att jag ska skriva om primärvalen, och eftersom det aldrig skulle falla mig in att bryta ett löfte till Kultur- och fritidsnämnden i Väsby så kan jag garantera att det kommer så småningom.

Men för kvällen får det räcka med några spaningar från mataffären. För man kan göra en del intressanta sådana. De gillar mixer av olika slag här. Kakmixer, pannkaksmixer, brödmixer etc av karaktären "blanda mixen med ägg, smör och vatten och grädda sedan". Det verkar inte ha slagit dem att momentet blanda mjöl, socker och ev bakpulver och kakao, inte är det mest komplicerade momentet inom bakningen. (Jag bjöd mina kollegor på mjuk pepparkaka idag, de frågade var man kunde köpa sån kakmix, och blev lite besvikna när de fick veta att det inte gick... Men, jag och en av mina vänner har ju haft bakningskurser för amerikaner förr, så det ska nog kunna gå bra en gång till.)

En annan sak man slås av är alla onödiga förpackningar. Det är lite som Sverige på 80-talet, med tandkrämstuber som förpackas i en extra pappersförpackningar, och ett antal sådana exempel till.

Men det mest intressanta jag såg idag, när jag spanade lite, var de finfina aluminiumformarna med ett färdigt pajskal i, i ett och samma kit. Fanns både i sötat och osötat utförande. Praktiskt. Fast ärligt talat, skulle ni köpa en pajdeg som vakuumförpackats i sin aluminiumform och legat i affären vem vet hur länge? Jag menar, själva pajdegen är ju inte det svåra (om det nu finns något svårt moment med att göra paj) i tillagandet/bakandet. Förundrande.

Ovanliga sporter som är vanliga i Baltimore

Förra helgen var det överraskningsfest för en kollega som fyllde år. Den kvällen avslutade vi med en mycket typisk Baltimore-istisk aktivitet; Duckpin bowling. (Det lär vara så att den sporten föddes här, och den har inte heller spridit sig så långt härifrån...)

Det går till nästan på samma sätt som vanlig bowling, fast käglorna är lite mindre, klotet är väsentligt mindre och lättare, och har inte några hål för fingrarna. Det är tillåtet att klotet tar delar av vägen mot käglorna i luften - bowling medelst kastning alltså. En annan skillnad är att man har tre chanser på sig i varja runda, fast det man gör i första och andra "kastet" ger mer utslag i poäng än det tredje. Lättare eller svårare än vanlig bowling? Det är svårare att få ihop mycket poäng, men lättare att spela för vem som helst eftersom reglerna är mer tillåtande (fler chanser och kast tillåtet). Hur det gick? Jag vann, 95 poäng, närmast efter var 76 poäng. Det var ingen som trodde på mina försäkringar om att jag egentligen inte alls är en tävlingsmänniska...

En annan stor sport här i Maryland är Lacrosse. Den är så stor att den tom blev officiell statslagsport i Maryland 2004. Det är en lagsport som spelas med gummiboll och racketliknande klubba med en triangulär "håv" i den ena änden. Man får inte bruka våld med klubban men tacklingar är tillåtna. Enligt wikipedia är detta någon slags nationalsport i Kanada, och rätt vanlig längs med atlantkusten i USA, medan den inte är sååååå stor i Europa. Det finns flera olika varianter av spelet, bland annat gäller delvis olika regler för män och kvinnor. Jag känner mig ganska säker på att det inte är en sport jag kommer att testa...

På tal om träning förresten. Jag har hittat det ultimata sättet att tvinga mig själv att springa fortare under mina pass på inomhuslöparbanan. Genom att bestämma mig för att springa en viss sträcka så kommer jag, så fort det blir tråkigt (vilket är någonstans efter ca 2/3 av första varvet) att springa fortare eftersom jag kommer att bli klar fortare. Men det ska bli skönt när vädret blir sånt att man vill börja springa utomhus, det är väsentligt roligare.

Lastbilsägare=fuskare?!

Public service ger mer valuta för licenspengarna när man är utomlands än när man är i Sverige. Att kunna lyssna på radio, och följa svenska nyheter och en del annat via sändningar på webben är faktiskt väldigt trevligt. Men jag tycker inte att det motiverar licensförfarandet. Men det är en annan historia.

I morse lyssnade jag i alla fall på ett program från dokumentärredaktionen, "På spaning efter fuskarna". Det handlade om hur försäkringskassan arbetar med att upptäcka fusk med socialförsäkringssystemen. Det var intressant och upplysande på många sätt. Försäkringskassan kan kolla upp allt de vill om dig, var så säker. En av de intervjuade berättade om en "jättebra hemsida" där de kunde spåra människor oavsett var i världen de befinner sig. Typ, du kan lämna Sverige men aldrig försäkringskassans vakande ögon. Detta förvånar mig dock inte, egentligen.

Mer intressant var att höra hur försäkringskassan hanterar inkomna ärenden. Anonyma tips kommer in hela tiden från grannar och andra som är upprödra över att de själva jobbar och sliter medan någon annan som enligt anmälarens åsikt inte är sjuk, uppbär sjukpenning. Uppenbarligen kommer det in en hel del anmälningar som fullständigt saknar grund...

Det presenterades flera exempel på hur anmälningar hanteras i programmet och det som slår mig är att det verkar ske med ett stort utrymme för godtycke. Två olika fall av misstänkt fusk, där den missttänkte fuskaren var sjukskriven för depression togs upp i programmet. Båda anmälningarna handlade om att det var märkligt att människorna orkade arbeta i trädgården etc om de nu inte orkade/kunde jobba.

När utredaren kollar upp fall 1 så konstaterar hon att sjukskrivningsorsaken är depression, att vederbörande har kontakt med försäkringskassan, har anmält sina utlandsresor etc och drar slutsatsen att det inte finns anledning till närmare granskning. Vid fall 2 så visar det sig att vederbörande äger en lastbil, och det väcker misstänksamheten till liv hos utredaren. Och eftersom utredaren inte kan föreställa sig en enda anledning till att en deprimerad person kan äga en lastbil, utom att det är fråga om fusk med sjukpenningen: Därför kontaktas en handläggare på den enhet som hanterat personens ärende. Denne handläggare försöker säga att det ju egentligen inte finns mycket som talar för fusk, men utredaren står på sig, med resultatet att den sjukskrivne ska kallas till försäkringskassan för en "konfrontation" där den sjukskrivne
ska tvingas förklara hur han kan uppbära sjukpenning samtidigt som han äger en lastbil*.

Det man frågar sig är vilka mer saker det är suspekt att äga enligt försäkringskassans utredares tycke? Ska en för depression sjukskriven bonde vara tvungen att sälja sina traktorer för att inte bli misstänkliggjord? Ska en forskare tvingas sälja sin litteratur om hon eller han blir sjukskriven, så att försäkringskassans fuskutrerade kan vara säkra på att det inte arbetas något genom eventuellt läsande av de där böckerna?

Missförstå mig rätt, jag tycker att fusk med socialförsäkringssystemen ska bekämpas, men det måste ju ske med någon slags rim och reson. Det bör helt enkelt inte vara så att man misstänks vara fuskare för att man äger en lastbil. För om det är suspekt, då måste det vara många andra ägodelar som borde göra försäkringskassans utredare misstänksamma? Om du äger en cykel kan du ju cykla till ett eventuellt jobb, det måste i så fall också vara grund för misstanke?


*Faktum är att en människa med diagnosen depression kan vara så oförmögen att agera, att också en så relativt enkel uppgift som att ställa av ett fordon, eller att sälja detsamma kan utgöra ett oöverstigligt hinder. Det är en lika trolig förklaring som fusk. Faktiskt.

Luciadagen...

...firades faktiskt med lussebullar och pepparkakor, precis som sig bör. Kollegorna satte i sig mina (köpta) pepparkakor i ett rasande tempo. De uttryckte dock vissa tvivel på deras snällhetsbringande effekt. Men historien om att man ska knacka pepparkakan i tre delar och sen under tystnad önska och äta, den köpte de med hull och hår...

Dock skulle det visa sig att mina, hembakade, lussekatter gjorde succe, både smakmässigt och att jag bakat dem själv. Argumentet att det 1) inte är särskilt svårt, och 2) att de alla är kemister och alltså borde kunna utan större problem gick inte hem. Amanda och James åt tre var. Det får jag lov att erkänna att jag nästan blev lite imponerad av.

Någon Lucia blev det ju förstås inte, men de fick se en väldig vacker bild från kemistudenternas luciatåg i Uppsala...

Saker jag absolut inte vill ha i julklapp...

OK, sannolikheten är väl inte så stor att det blir så många julklappar alls, eftersom jag i år ska tillbringa julen på en annan sida atlanten än de som brukar ge mig julklappar kommer att göra. Men i alla fall. Bara så att ni vet, ifall, liksom...

Jag vill inte inte ha den, enligt reklammailet från Adlibris, "riktigt maffiga" coffetableboken (jo, de stavar dessutom fel till coffeetable) "Att vara Per Gessle". Inte alltså.

Jag vill förresten inte ha någon musik av James Blunt heller. Och i detta sammanhang måste jag ställa dagens existentiella fråga. Hur, hur, kan lastfm tycka att det är OK att spela James Blunt när man valt "Artister som liknar Sahara Hotnights"? Vari består likheten?

Om någon däremot skulle vilja ge mig en julklapp så finns det massor av böcker, riktiga böcker alltså, som jag skulle vilja ha (läst). På tal om böcker så hade vi en mycket animerad diskussion om "Atlas Shrugged" här på jobbet idag, vi diskuterade saken i minst en kvart där tre olika åsikter förfäktades:

a) det är en väldigt bra bok
b) det är en skitdålig bok som hyllar individualismen på ett helt vansinnigt och nästan äckligt sätt
c) det är en bok som är alldeles för tjock för att man ska orka läsa den så det är mycket bättre att köpa den som ljudbok

Ni kan ju gissa själva vilket av alternativen som undertecknad stod för...

Matblogg

Det är ju, om nu någon hade missat det, snart jul. Och jul innebär förstås att man måste ha pepparkakor*. Det kan man faktiskt köpa i mitt lilla lokala snabbköp. Annas pepparkakor, bakade i Kandada efter svenskt recept med särskilt utvalda ingredienser för att så långt det är möjligt vara autentiska. (Fritt översatt). Där säljs för övrigt också pepparkakor med citronsmak och med cappucinosmak. Jag har inte testat dem och jag måste medge att jag är skeptisk...

Lussekatter är dock något som man inte kan få tag på här. Men man kan ju baka själv. Och i ett anfall av sinnesförvirring lovade jag glatt mina kollegor att de skulle få smaka svenska lussekatter den kommande veckan. Så jag skred till verket, medveten om att det antagligen skulle kräva viss anpassningsförmåga.

När man köper mjöl här måste man vara uppmärksam, för om man inte letar noga kommer man att komma hem med self-rising flour, dvs mjöl med något slags bakpulver iblandat, redan från början. Halvirriterande... Jäst är ett annat litet problem - jag har inte hittat någon annan jäst än torrjäst och när jag frågade efter färsk jäst i den gigantiska (den heter faktiskt Giant) affären så tittade de mycket skeptiskt på mig som om jag inte vore klok. Sen såg de att jag hade tre paket knäckebröd i min vagn varpå de raskt drog slutsatsen att jag var utlänning och alltså kanske inte var komplett galen trots att jag frågade efter något så mystiskt som färsk jäst.

Ja, och så saffran då, som det inte är en helt enkel match att få tag på här. Den enda kollegan som brukar köpa det kände till en affär i hela Baltimore... Besvärligt läge alltså. det hela löste sig dock briljant genom att han blev så sugen på att få testa de svenska lussekatterna att han helt enkelt donerade lite saffran till mig.

Återstår bara att hitta en ersättning för kesella, som inte är något man hittar här. Lite surfande på nätet ledde till förslaget om att ersätta med ricotta, men jag var lite skeptisk och bestämde mig för att satsa på keso istället. Ja, och sen får man ju köra lite på känsla också, eftersom man inte orkar hålla på att omvandla enheter mellan de cups som de använder här, och de enheter som nästan hela resten av världen använder. Det var dock det minsta problemet, eftersom jag alltid gör så när jag bakar.

Resultatet? Jodå, bortsett från att saffranet inte hade någon särskild lust att delokalisera sig i hela degen, som följaktligen inte blev så där vackert gul som den brukar bli, och att det var si och så med jäsningen (vilket kan bero på att jag helt enkelt tog för lite jäst, jag iddes inte kolla upp vad den mystiska enheten egentligen motsvarade i g färsk jäst) så. Ja, de blev riktigt goda faktiskt, saftiga, och man lider inte särskilt av att en deg med keso aldrig blir helt slät.
Återstår nu bara att se vad kollegorna tycker om dem.



*Min käre bror brukade när vi var mycket yngre än vi är nu, hävda att jag behövde äta pepparkakor året om för att hålla mig någorlunda snäll. När vi blev lite äldre ändrade han sig till att det inte fanns så många pepparkakor i världen att de skulle räcka för att göra mig snäll, och därför var det lika bra att jag inte åt några alls så att han kunde få dem istället...

Mera om snö

Det är fortfarande snö här. Och minusgrader. Och varningar för besvärligt väder. Men väderleksrapporten för imorgon är plus 8 (Celsius) och regn så det går nog över snart.

Sen är det förstås lite intressant att se hur varenda cykel försvinner för att det kommer lite snö. Alltså, det är fullt cykelbart här, inga som helst problem, och man behöver inte vara gammal Uppsalastudent för att tycka det... OK, cykelhjälm är en bra idé (det är ju i princip alltid en bra idé) men annars är det liksom bara att cykla. Idag har två personer ifrågasatt sanningshalten i mitt påstående att i Uppsala cyklar man minsann även på vintern...

Och för den som önskar sig en något märklig form av förströelse så kan jag härmed vidareförmedla följande tips från mina kollegor Jovan och Amanda. Presidential paintball. De hade tråkigt på jobbet häromdagen och sysselsatte sig med detta istället...

Snö

Snö är ordet för dagen. Inte boken alltså, utan nederbörden. Det är faktiskt riktigt vinterlikt.

Varför det är utfärdat en vädervarning och varför vissa skolor bestämt sig för att stänga efter bara halva dagen på grund av vädret övergår dock mitt förstånd, det är inte så att det vräker ner några stora mängder precis, kanske 2-3 cm.

Konstigheter på gymmet

Var och tränade idag, och kan inte undanhålla läsekretsen en del intressanta saker man kan se på gymmet. Det är inte ovanligt att folk tränar i jeans, vilket i mitt tycke verkar rätt obekvämt. Ikväll var det också en snubbe som tyckte att kängor tydligen var de perfekta skorna att träna i. Det såg ganska varmt ut medan han styrketränade och måste ha varit svårt att härda ut på löparbanan men han fick säkert extra mycket träning där han sprang, de måste ha gett något kilo extra. Styva såg de ut att vara också. Jag tror han gav upp efter tre varv - jag hade inte stått ut så länge med de skorna...

Sen finns det ett äldre par som brukar vara där. De är båda gråhåriga, har båda två håret i hästsvans och ser rätt så lika ut, förutom att han är minst en halvmeter längre än henne. Hon brukar träna i något som påminner om träninsgkläder, medan han kör på i det jag helt fördomsfullt har antagit är vaktmästar/verkstads/teknikerutstryrseln, för han har alltid diverse verktyg och pennor hängande i bältet, i fickorna etc. Och intressant nog kör de alltid samma inställningar på alla styrkemaskiner. Jag betvivlar att det är riktigt nyttigt.

För övrigt kan man notera att jag antagligen är halvdöd, för pulsmätarna här ha väldans svårt att mäta min puls, och om de någon gång ger utslag så kan det glatt pendla mellan en så där 60 och 170 på någon sekund. Hittills har jag valt att tro att det är deras mätning som inte funkar och att det inte finns anledning att oroa sig för min hälsa, trots om den enda sorts sjukdomshangup jag lider av är en akut rädsla för att få hjärtmuskelinformation...

Olösta mysterier

Här skulle man kunna ställa frågor som "Vad är det för fel på sporthuliganer? Är de ens intresserade av sport?" Eller "Hur fungerar Hugo Chavéz och Vlaidimir Putins hjärnor"? Eller för den delen - "Vad är det för dumheter ministrarna Carlgren och Borg håller på med när det gäller miljödieselskatten?"

Nå, ett annat, mycket mindre viktigt (för världen) mysterium som jag började fundera på för ganska exakt ett år sen och som fortfarande är olöst, är frågan om vem disputationspresenten utan kort egentligen kom från. Nu ska jag "fira" att det är ett år sen insikten om att jag faktiskt lyckades med det där doktorerandet började sjunka in, genom att gå och jobba...

Äntligen!

Internet. Hemma. Äntligen.

Man skulle kunna tro att det skulle kunna gå ganska fort att fixa det, men nej, det var helt fel. Man skulle också kunna tro att det kan låta en göra de väldigt avancerade handlingarna att koppla in modemet, och sätta i nätverkssladden i datorn alldeles själv, men nä. Det kommer en tekniker ut och gör, eftersom det är så svårt.

Men nu ska jag inte klaga, utan istället vara nöjd med att comcast inte kräver SSN för att man ska få teckna internetleveransavtal med dem. Eventuellt lyckas jag snart skaffa ett headset också, så att Skype kan komma till sin fulla rätt...

------------------
Uppdatering: Ca fyra timmar efter att teknikerna rapporterat till kundtjänst att installationen är avklarad, så ringer de upp - för att kolla att allt fungerar... Något för Teliasonera att fundera på?

Trilskande lasrar...

... är inte roligt. Vår N2 laser, som funkade finfint igår, bestämde sig för att den inte ville vara med längre, när det blev onsdag. Så den vägrar att pulsa. Hög spänning, låg spänning, högt gasflöde, lågt gasflöde, 20Hz, eller typ 0.2Hz, spelar ingen roll. Den vägrar.

Så därför har jag spenderat dagen med att undersöka om det brunnit någonstans, eftersom någon tyckte att det hade luktat bränt igår. Någon brännskada kunde dock inte lokaliseras. Sen skruvade jag ihop allt igen, och ökade gasflödet, vilket enligt den samlade (förvisso ganska lilla) expertisen trodde skulle kunna hjälpa. Det gjorde det inte. Så sen läste jag manualen, och plockade isär allt igen, justerade och rengjorde elektroderna. Behöver jag säga att det inte hjälpte?

Och så hittade vi ett transmission board (vad farao heter det på svenska?) som låg och drällde, och tänkte att vi kan ju lika gärna byta ut det också. Fast det visade sig när allt var isärtaget att det inte passade... Så det var bara att sätta dit det gamla igen. Och nej, det blev inga laserpulser
efter det heller. Suck... Varför kan den inte bara lasra? Och leverera sin "crisp pulse at 337 nanometers with a hefty 2.4 megawatts of peak power"...???

Snart är det jul...

Gårdagen bjöd på en novemberpromenad i strålande solsken och en temperatur som definitivt inte var passande för kombinationen stickad tröja och fleece.

Och nu när Thanksgiving är över så börjar julpyntet komma på allvar... Fler bilder finns på Picasa.

Feltänkt!

Häromdagen släppte högskoleverket en rapport om forskarutbildades etablering på arbetsmarknaden. Anna bloggade om saken på Lagerbladet, och diverse tidningar, som exempelvis UNT har också uppmärksammat rapporten.

UNT skriver i sin ingress: "Forskarutbildning lönar sig i regel. Tre år efter examen har de flesta fått jobb." Låter ju bra. Eller hur?

Men kanske är det inte så lysande ändå? Om det tar tre år, alltså mer än halva tiden man ägnade åt forskarutbildningen, innan man får jobb så är det en väldans massa kompetens som inte används under de där tre åren. Tre år som arbetslös är dessutom en hiskeligt lång tid för de enskilda individerna. Så jag håller nog inte med om att det ser bra ut, jag skulle snarare säga att det dessvärre är ett tecken på att högre utbildning inte alls lönar sig i Sverige.

Det blir inte bättre av att HSV:s definition på att vara etablerad på arbetsmarknaden innebär följande; Man ska vara sysselsatt (man får anta att det handlar om riktiga jobb och inte pysselsättning i ams-regi) i november det undersökta året, inte ha varit arbetslös under året och ha en arbetsinkomst över 170500 kr per år.

170500 kronor, på ett år (före skatt alltså). Det skulle ge en månadslön på ca 14 200 kronor det, som ska beskattas förstås. Det är en väsentligt lägre summa än vad (i amänhet) naturvetardoktorander har i lön från sitt lärosäte när de disputerar.

Som en intressant jämförelse kan man notera att medianinkomsten för en undersköterska är 20300 kr (om hon är kvinna) och 20100 kr (om det är en man) och att vårdbiträden och personliga assistenter har en medianinkomst på 19300 kr (kvinnor) respektive 19100 kr (män) i månaden. Löneuppgifterna är hämtade från SCB.

Det krävs inte mycket för att man ska anses etablerad på arbetsmarknaden, det är tydligt. Och UNT och andra går i fallgropen att tro att ett jobb per automatik innebär att forskarutbildningen lönade sig. Det är feltänkt. Forskarutbildningen (och högre utbildning överhuvudtaget) lönar sig inte förrän den investering som enskilda individer gjort i tid, och för den delen pengar, betalar sig i form av lön och arbetsuppgifter som motsvarar utbildningsnivån.

En högre utbildningspremie skulle i längden inte bara gynna de personer som investerar tid och pengar i en (forskar)utbildning utan faktiskt också gynna de skattebetalare som finansierar lejonparten av dessa utbildningar. Men i Sverige anses tydligen en forskarutbildning lönsam om man tre år efter examen tjänar mindre än 15000 kronor i månaden.

Här i USA marknadsför man vuxenutbildning, kvällskurser och universitetsstudier som ett sätt att få ett bättre betalt jobb och höja livsinkomsten. Skillnaden i perspektiv är slående.

Smör

Om det var någon som trodde att kalkon är det som i första hand utmärker en thanksgiving-middag så kan jag berätta att det är fel, helt fel. Det är istället smör som är den stora grejen.

Vi uppskattade smörinnehållet till ca 200 g per portion... Men gott var det, jag gillade tom pumpapajen som jag inledningsvis var ganska skeptisk till, har aldrig gillat pumpa tidigare. Några intressanta kulturkrockar att blogga om blev det inte den här gången. Däremot kan jag berätta att man märker att man inte har engelska som modersmål när man ska spela spel som innefattar komponenten inte så vanliga ord... Jag vann inte.

Det är nog synd om min granne...

För att inte tala om hur synd det är om mig. På grund av samma granne. Sedan i torsdags kväll har han bara spelat en enda artist, och bara tre låtar. I torsdags gick de på repeat i tre och en halv timme. På högsta volym. I helgen har det tack och lov inte varit konstant, men tillräckligt mycket för att tvinga mig att skruva upp volymen på min egen musik till oanade decibeltal för att överrösta eländet. (Han har nog lite bättre högtalare än jag...)

Vad han spelar? James Blunt.

Ja, just det. James Blunt. Tänk er själva vilka traumatiska saker som måste ha hänt och som får honom att spela samma tre låtar, om och om igen, på högsta volym*. Det är antagligen väldigt synd om honom. Men att tro att något ska bli bättre av James Blunt på högsta volym tyder på en större sinnesförvirring än vad som rimligen kan anses vara nyttigt ens i minimala doser.


*Kom igen, inte är James Blunt något man spelar på hög volym? Hur skulle någonsin något kunna bli bättre av att man själv och alla ens grannar tvingas lyssna till detta? Obegripligt!

Dramatik utanför vardagsrumsfönstret

Jag bor ganska nära Union Memorial Hospital. Det innebär ingenting särskilt förutom att mängden ambulanser och andra utryckningsfordon som passerar förbi på en kväll är ganska hög. Följaktligen vänjer man sig ganska snabbt vid att inte bry sig så mycket om alla sirener. Så även igår kväll, ända tills jag tyckte att det lät som om det var väl många fordon på väg förbi, det blinkade och tutade något alldeles ofantligt, och till sist tittade jag ut, och insåg att 4 brandbilar och en ambulans stod prydligt parkerade på min gata, och det sprang omkring flera rökdykarutrustade brandmän på gatan...

Någon brand eller rök kunde jag inte se (eller känna), men däremot kunde jag från mitt fönster iaktta en ganska stor samling brandyxor i olika storlekar och utföranden som de hämtade och lade tillbaka i bilarna många gånger om. Efter ca en halvtimme lämnade två brandbilar platsen, och efter ytterligare en timme den tredje. Den fjärde var kvar ända fram till på morgonen idag. Vad som hände? Ingen aning.

Det jag kan konstatera är, återigen, att allt är större här. Det gäller även brandbilar.

svensk ö-whisky

Barometern-OT rapporterar idag om en svensk Ö-whisky, från Öland för att vara exakt. Dock mycket oklart vilken kvalitet den egentligen håller. Men ett bra initiativ i alla fall.

Stark kandidat till nästa års Ig-nobelpris?

Hittat via ScienceNow.

En pappdocka av Paris Hilton har smärtlindrande effekt på möss. Dock bara på möss av hankön. Och det kan bero på att de stackarna helt enkelt blir totalstressade av att se pappdockan ifråga. Ja, det är ju också en slags vetenskap, men ingen jag kände för att rapportera om på lagerbladet...

Dagens roligaste...

... som utan tvivel lyste upp denna i övrigt rätt hopplösa dag. WYPR och programmet "Talk of the Nation" handlade idag om övervikt, och under den delen av programmet där folk får ringa in och ge synpunkter hördes följande kritik mot BMI som mått på övervikt: "It's not a good measure since it's confusing to Americans, you should take your weight in kilos and when divide by your length in meters, and it's not only the metric systems, it' s even the metric system squared."

Under samma program kunde man också lära sig att om man 4 av 5 truckförare visslar efter en person så är hon (eller han) inte överviktig... Bara så att ni vet vilket mått ni ska använda istället för BMI.

November, eller var det september?

Det är ju november. Men, och det här är det finfina i sammanhanget, här i Baltimore märks inte det. (Dvs, det märks i alla fall inte för den som är van vid att vara i Uppsala i november... ) Det är ganska soligt, det är ganska varmt, det är ljust längre än till klockan tre på eftermiddagen och det känns faktiskt ganska mycket som, ja, september kanske. Jag klagar inte.

Något man däremot kan fundera över är det där med nyheter. Igår rapporterade DN att Carl Bildt reser mycket. Tja, karln är utrikesminister. Själv skulle jag vara mer upprörd om han satt på UD och häckade dagarna i ända. Ja, och så har även DN:s ledarsida utnämnt Hillary Clinton till USA:s nästa president... Jag tror att det kanske är något föhastat, men time will tell. Roligast i nyhetsflödet är ändå sossarna som skickat hemlig e-post till en moderat och är sura för att det kommit i orätta händer. Eh? För det första kanske man inte ska välja okrypterad e-post som kommunikationsform om det verkligen är hemligt, och för det andra kanske man kan se till att kolla att man har rätt adress om man ska skicka känsliga saker, att chansa känns inte helt stabilt...

Annars kan jag konstatera att även om gymmet här skiljer sig lite från det jag är van vid sen förr (Friskis & Svettis respektive Stallet i Uppsala och IKSU i Umeå) så går det i alla fall alldeles utmärkt att skaffa sig träningsvärk här också. Och det är ju bra...*

*Dvs, det är i princip bra, utom när mina stackars (och jag menar verkligen stackars) ben måste gå i trappor, och det behöver de tyvärr flera gånger varje dag.

Jo, och eftersom alla säkert bryr sig jättemycket om det så måste jag bara säga att jag har nu lyckats med min zirkoniumoxid, så nu hoppas jag bara att mina filmer blev bra också. Det visar sig imorgon.

Ibland är forskning urtråkigt

Idag är en av de dagarna... Jag är inne på mitt fjärde försök att göra zirkoniumioxidpasta, och kan bara hoppas att det går bättre den här gången. Så att jag kan börja göra roliga saker snart.

Dessutom är det dumt att hälla koncentrerad salpetersyra på saker som man tänker ta i direkt efteråt. Jättedumt faktiskt.

I övrigt har dagen mest bestått av att revidera ett manuskript (från Uppsalatiden, inga genombrott som lett till sådana arbetsupgifter här ännu), och man kan inte låta bli att undra hur dumma en del reviewers kan vara. En som tex påstår att vi ska ändra "silvertrifluoromonosulfonat" till "silverhexafluorofosfat" och det kunde vi ju ha gjort, om han (eller hon) hade haft rätt, men nu har vi skrivit "silvertrifluoromonosulfonat" för att det var det vi använde, inte för att skoja till det lite och låta reviewers ha gissningslek om vad vi egentligen använde... Suck. Och så där i största allmänhet, hur vore det om de bekymrade sig bara lite mer om den vetenskapliga kvaliteten, och lite mindre om hurvida det är bäst med prickar eller streck i figurerna...

Jag vill ha lasertid... Och zirkoniumoxidfilmer!

Det som räknas

"Och att rädda en enda människa är väl mera värt än vad som kan mätas?"

En av Sveriges bästa skribenter, Per Ericson, finns inte längre bland oss. Men hans texter finns kvar och talar för sig själva. Citatet kommer från en ledare i SvD. Och det finns väl helt enkelt inget mer att säga, än just det:

"Och att rädda en enda människa är väl mera värt än vad som kan mätas?"

Tentakel

För den som vill läsa en text av undertecknad hänvisas för dagen till vetenskapsrådets nättidning Tentakel. Själva krönikan hittar ni här.

Presidentval

Det är ju presidentval i USA 2008, vilket betyder att kampanjerna om vem som ska nomineras för respektive parti pågår för fullt.

Härom veckan drabbade de republikanska kandiaterna samman. Den debatten kan mycket kort sammanfattas i att det enda de alla var ense om att de inte vill se Hillary Clinton som president. Ikväll är det dags för de demokratiska kandidaterna att göra sammaledes. Clinton leder för tillfället, men min gissning är att det är alldeles för tidigt (även för expressen) att dra några slutsatser om vem som verkligen blir demokratisk presidentkandidat.

Jag har roat mig med att helt ovetenskapligt fråga människor jag träffar här vad de tror och tycker om det kommande valet. Hittills har samtliga sagt att Clinton inte kommer att bli demokraternas kandidat, och om hon ändå blir det, så kommer republikanerna att vinna valet stort.

Och då ska man vara medveten om att det i normalfallet i Maryland råder stabil röstövervikt för demokraterna. Clinton är helt enkelt inte särskilt populär. Det blir spännande att se hur det går.

Amerikansk säkerhet

Min gamla kursare P. hörde av sig. Han jobbar numera på det stora amerikanska kemiföretaget som finns i Uppsala, eftersom de köpte upp det lite mindre företaget som han jobbade på. Han skriver så här, på tal om alla intressanta säkerhetspolicier och sånt de måste följa.

"Nu ska jag försöka jobba lite (utan att läsa samtidigt som jag går i korridoren eller glömma att kontrollera att stolens alla ben är i kontakt med golvet innan jag förflyttar mig på den). Ja, vi är ett amerikanskt företag nu... :-) "

Och det där kan ju kanske verka lite lätt överdrivet. Särskilt för mig, som sitter här och förundras över den obefintliga lasersäkerheten här. Folk jobbar med lasern utan att plocka av sig ringar eller klockor, och somliga av mina kollegor är bara vagt medvetna om vad det skulle kunna göra med deras syn om de fick en reflex av 355-nm ljus i ögonen. Och jag har inte behövt skriva på några papper om att jag inte får läsa samtidigt som jag går i korridoren...

Däremot var jag, för att få skaffa gymkort, tvungen att skriva på ett papper där jag intygar att jag begriper att träning kan leda till skador och i värsta fall död, och att jag inte får stämma dem om skada eller död skulle inträffa pga träning...

Det är ju förstås lite ironiskt att ingen bryr sig om det som verkligen är potentiellt farligt medan man kan lägga massor med tid på det som faktiskt mest är sunt förnuft...

Skulpturträdgården

Baltimore Museum of Art (som jag inte hunnit besöka ännu) är nästan granne med mig. Och de har en skulpturträdgård som också nästan är granne med mig. Och efter diverse trassel så finns nu endel bilder därifrån på Picasa.

Random facts om Maryland

Maryland består av 23 counties; Baltimore city, Baltimore County, Frederick, Montgomery, Howard (där man försöker införa en allmän sjukförsäkring) Carroll, Prince George’s, Anne Arundel, Calvert, Harford, Queen Anne’s, Worcester, Somerset, Dorchester, Kent, Caroline, Cecil, Talbot, St Mary’s, Washington, Garrett, Charles och Wicomico. 16 av dessa har kustlinje...

De mest kända vattnen i Maryland är utan tvivel Chesapeake bay (som jag innan jag flyttade hit endast associerade med Virginia, men den går ända in till Baltimore) och Potomac River.

Staden Baltimore grundades 1729

1784 undertecknades Parisdeklarationen i Annapolis (som är huvudstad i Maryland) och med detta avslutades revolutionskriget.

1845 grundas US Naval Academy i Annapolis. Det ligger fortfarande kvar där och vi har faktiskt en samarbetspartner där.

1862 sker ett av de blodigaste slagen i Amerikas historia vid Antietam. Amerikanska inbördeskriget...

1938 blir Maryland den första amerikanska delstaten att införa en inkomstskatt. Och nu, 2007 vill guvernör O'Malley införa progressiv beskattning.

Billie Holliday föddes i Baltimore.

Marylands area: 10577 kvadratmiles (ni får räkna om själva...)

Högsta punkten i Maryland är Backbone mountain, 3360 fot. Inte så mycket att komma med jämfört med andra vissa ställen i USA, men i alla fall...

Lägsta punkten är uppenbarligen havsnivån; Atlanten

Maryland har 5% sales tax, ungefär som vår moms, men som man själv måste lägga till när man är ute och handlar eftersom den inte är inräknad i priset.

Det finns diverse ormar i Maryland, massor av långa och korta i olika färger som inte är giftiga, men så finns det också skallerorm och copperheads som man ska passa sig för.

Maryland gränsar till DC, Virginia, West Virginia, Delaware och Pennsylvania.

Jag har varit ouppmärksam...

...och upptäckte därför först igår, att Kultur och fritidsnämnden i Uppplands Väsby visst varit inne på bloggen och kommenterat för ett tag sen. Temat var fotboll, eller snarare varför fotboll, som inte intresserar mig ett dugg tycktes förfölja mig denna dag. Kommentaren ifråga var formulerad på följande vis:

" 'Man får anta att detta är det ultimata tecknet på att det är dags att sluta surfa' Nej Maria, det är det ultimata tecknet på att din uppfattning om detta ädla spel är helt felaktig och att det är hög tid att du skaffar dig den bildning på området som tillstår en i övrigt så klok och bildad kvinna./Kultur och Fritidsnämnden i Upplands Väsby"

Nu tvivlar jag ju starkt på att "Kultur och Fritidsnämnden i Upplands Väsby" (eller, skulle jag gissa, dess ordförande) har rätt i påståendet att det skulle vara ett ädelt spel (jag tycker att det verkar som om att fotboll mest består av huliganbråk nu för tiden... vilket inte verkar särskilt ädelt om ni frågar mig...) och jag saknar liksom argument för detta påstående. liksom jag saknar argument för varför jag skulle "bilda" mig inom detta område.

Men, eftersom jag är en mycket open-minded person* så lyssnar jag förstås på argument i frågan. Om nu KoF-nänmnden i Upplands Väsby (eller någon annan som känner sig hugad) skulle kunna prestera bättre argument än det ovan... Se det som en utmaning, jag tror att det blir ganska svårt att övertyga mig på den här punkten. (Fast jag har faktiskt varit på en fotbollsmatch en gång, jag gissar att det kan ha varit en så där 20 år sen nu...)


* och eftersom jag letar efter ursäkter för att slippa lägga allra sista handen vid morgondagens presentation, och inte kom på något bättre att blogga om.

The book thing

Dagens tema är böcker, närmare bestämt gratis böcker. På ett lagomt promenadavstånd från mig finns nämligen lagerlokalen som inhyser "The book thing" dit man går om man är sugen på en stunds botaniserande bland begagnade böcker. Aha tänker ni, det är ett antikvariat hon har varit på.

Men det är det inte alls, faktiskt. För bckerna på "The book thing" är gratis. Helt gratis. Den enda lilla haken (som inte stör mig det minsta) är att alla böcker har en stämpel så att man ska veta att de inte är avsedda för återförsäljning, samt att man måste skriva sitt namn, och hur många man tog (inte vilka, bara antal), på en lista. Men det är allt! Det är alltså gratis böcker.

Konceptet bygger förstås på att människor donerar böcker. Och det tycks folk göra i riktigt stor omfattning. Och det finns verkligen nästan allt. Gammalt och nytt, slitet och aldrig ens öppnade böcker. Jag såg inga böcker på svenska, men väl böcker om svenskar och Sverige. Bland annat en ursöt liten fotobok om Sverige, från början av 1980-talet. Mannen bakom boken verkade ha en viss förkärlek för södra Sverige eftersom såväl ölandsbron, Kalmar slott, Orrefors glasbruk, Karlskrona och diverse andra ställen fick ett oproportionerligt stort genomslag. Uppsala representerades av OD, Göteborg av Masthuggskyrkan och Ullevi, och Stockholm av diverse bilder på slottet, Stockholms ström och fiskare, samt massor med bilder från Flemingsberg av alla platser... Jag tog inte med den hem.

Däremot lyckades jag hitta Milton Friedmans "Capitalism and Freedom", en gudiebok för Maryland, Delaware, Virgina, West Virgina och DC, en bok av Rush Limbaugh som jag aldrig skulle ha betalat pengar för, (honom vill jag inte stödja ekonomiskt i onödan) ett par av Shakespeares dramer och någon biografi. Den enda nackdelen, vilket man förstås gärna lever med, eftersom det är gratis, är att även om det finns sortering efter genre så är det den enda sortering som finns, så om man letar efter en särskild bok, eller en speciell författare så kan det ta lite tid. Men, andra sidan är det ju väldigt trevligt att bara gå omkring och botanisera bland alla böcker att det inte gör så mycket.

Ursäkta...

... men hur korkat får det bli? Om man inte märker att någon sover, då måste det vara ganska många andra saker i världen som man inte heller noterar eller förstår... Det är så dumt att det man inte tror att det är sant.

The world is stupid, for sure!

Jag bara undrar...

Och den här gången är det allvarliga saker som jag inte begriper.

Jag läser ju svenska tidningar på nätet numera, och det, och diverse bloggar är alltså min informationskälla när det gäller debatten kring rättegång och dom i våldtäktsmålet mot de sk stureplansprofilerna... Medierapportering finns bland annat här.

Och jag tycker att Hanne Kjöller skriver utmärkt om saken i DN, och Marie gör kloka reflektioner på sin blogg. Jag kan bara instämma i vad de båda skriver.

Och i mer allmänna termer konstatera att jag inte begriper det HUR det är möjligt att det kan hända. Vad är det för mekanismer som gör att två personer tror att de, trots protester, kan behandla en människa så illa och så våldsamt att en gynekologisk underskning är möjlig först efter nedsövning av offret? Det borde inte vara så svårt att begripa att ingen, ingen, vill bli utsatt för det, oavsett hur mycket någon kan ha varit med på att ha sex, innan övergreppen började.

Hur många människor känner du som frivilligt väljer att skada sig själva eller låta någon annan skada dem? Hur många?

Och varför ser vi aldrig "vanliga" misshandelsmål där gärningsmannen/männen påstår att offret var med på det, och i själva verket faktiskt ville få tänderna utslagna/bli knivskuren/få käken krossad? Varför är det bara när skadorna finns i en kvinnas underliv som det plötsligt går att anta att hon kan ha önskat sig dem? Jag begriper inte. Jag gör verkligen inte det.

För mig får folk ha sex precis hur de vill, och om de känner för att ha sex med våldsinslag, eller rent av våldsamt sex så har jag inga invändningar mot det. Om det är en ömsesidig önskan.

Men, och det här är ett stort MEN, det personliga ansvaret för ens handlingar försvinner inte bara för att aktiviteten är av sexuell natur. Vi har alltid ansvar för våra handlingar, och vi har alltid ansvar för hur de påverkar andra människor. Och i det ansvaret ingår att förvissa sig om att motparten är av samma uppfattning som man själv, och särskilt om det man tänker göra är potentiellt skadligt. Det är inte särskilt komplicerat. Det är bara vanligt hederligt (och tydligen inte allmänt utbrett) sunt förnuft.

Det personliga ansvaret kommer man inte ifrån. Det försvinner inte, inte någonsin. HUR kan det vara svårt att förstå?

Surrealism

OK, det här blir både surrealistiskt och lätt internt, men i alla fall. I fredags när jag passade på att dansa lite Lindy var jag med om en mycket surrealistisk upplevelse. Mitt i en swingout fångas min uppmärksamhet av det in genom dörren träder en människa som ser ut exakt som Christian Ottosson, fast gråhårig. Och bakom honom kliver en Roland Agius-look a like in i lokalen... Nästan som att (bortsett förstås från att varken CO eller RA mig veterligen någonsin uppenbarat sig på någon danstillställning av det här slaget sen jag började dansa Lindy) vara tillbaka i Uppsala igen...

40 dagar, 40 nätter...

Har just läst ut en bok: "40 days and 40 nights: Darwin, Intelligent Design, God, OxyContin and Other Oddities on Trial in Pennsylvania" av Matthew Chapman. Den beskriver en ganska känd rättegång i Pennsylvania (inte så långt från Maryland för övrigt), Kitzmiller vs Dover. Orsakad av att en (majoritet av en) skolstyrelse i Dover ville att deras elever inte bara skulle läsa om evolution, utan också om intelligent design i sin biologiundervisning. Några föräldrar och engfagerade medborgare valde att göra rättssak av det hela, eftersom de menade att ID-undervisning är att bryta mot konstitutionen.

Chapman, som för övrigt är ättling till Darwin, skriver en rätt underhållande rapport från rättegången i alla dess delar med en noggrann genomgång av alla expertvittnens utlåtanden, och det blir onekligen till en tankeväckande historia. Dels för att hela konceptet med ID i biologiundervisningen är så komplett vansinnigt, men framför allt för att boken beskriver hur samhället Dover plötsligt blir fullt av motsättningar och konflikter, hur det skickas anonyma brev med dödshot till några av ID-motståndarna och hur forna vänner plötsligt inte längre talar med varandra för att de står p olika sidor i denna konflikt. Låter inte så kristet i mina öron, men å andra sidan förvånas jag allt som oftast över hur mycket våld som brukas i religionernas namn, så...

Själva rättegången tar 40 dagar i anspråk, domaren i målet (utsedd av George W. Bush 2002) behöver några till på sig, innan utslaget kommer. Och evolutionsanhängarna vinner, Judge Jones skriver: "As stated, our conclusion today is that it is unconstitutional to teach ID as an alternative to evolution in a public school science classroom". Domstolen har slagit fast att ID inte hör hemma som ett alternativ till evolution i klassrummen i offentliga skolor. Så slutet gott, allting gott?

Nja, författaren själv avslutar med ett kapitel där han uttrycker en klar oro för vad som komma skall, (och skickar en skarp varning för evangelisterna!) och han landar, något oväntat i konlusionen att man bör undervisa i ID. Varför?

Han menar att rättegången fick honom att inse att bästa sättet att tillintetgöra de påståenden som ID-föresprkarna och kreationisterna står för är att sätta dem under luppen tillsammans med evolutionsteorin, eftersom det då blir glasklart att evolutionen är den enda teori som håller måttet...

Jag delar inte Chapmans slutsats, jag anser att ID inte har något på naturvetenskapslektioner att göra. Eftersom det inte är naturvetenskap. Punkt.

Boken är intressant och klart rekommendabel i vissa delar också synnerligen underhållande. I en passage som jag måste återge raljerar han över varför ingen av de donatorer som ger en massa pengar till mer eller mindre fundamentalistiska tankesmedjor, finansierar forskning som kan bevisa både intelligent design och den intelligenta designern. Han kommer till slutsatsen att det beror på att ingen egentligen vill veta vem gud är... Fiktivt samtal mellan en av donatorerna (Ahmanson) och två ID-positiva forskare (Dembski, Behe) på temat "vi har funnit gud":

"Ahmanson: Is he protestant?
Dembski: I'm afraid not. He's a gay Jewish atheist, sir.
Ahmanson: Gay?
Behe: He said we should have figured it out. the virgin birth? Send an angel to do a man's job? Jesus? Confirmed bachelor, hung out with twelve guys..."

Abhhsc. Del IV. Att undvika minor

Familjeliv blir ju onekligen lite speciellt när man plötsligt ska leva med en familj som inte är ens egen. Särskilt som det tar ett tag att lära sig navigera så att man undviker att trampa på en eller annan öm tå… Några ofta återkommande diskussionsämnen i familjen Meyer är vem som ska gå ut med hundarna, om man borde installera luftkonditionering eller ej och om man ska använda torktumlaren eller om man ska låta kläderna självtorka. Behöver jag säga att Lisa är pro-AC och pro-torktumlare, och att Jerry står på andra sidan?*

Nå, tänker ni, det där är väl inte så farligt, sådana diskussioner finns väl i alla familjer. Ja, säkert, men inte alla familjer har en Lisa som kräver att makens inneboende postdoc ska ta ställning för hennes sida i konflikten... Efter ett tag lär min sig att sekunden innan det händer rikta folks uppmärksamhet mot hundarna, katterna, TV:n, guldfisken eller vad som finns till hands. Att lite diskret bara byta samtalsämne funkar nämligen inte, eftersom Lisa raskt tar sig tillbaka till ursprungskonflikten. Ja, och så är det en bra idé att hålla sig undan vid läggdags för barnen, för då är det gråt och tandagnisslan i någon timme innan samtliga inblandade (inklusive hundarna) somnar av ren utmattning. Jag är mycket tacksam både å mina egna och min bror & svägerskas vägnar att det inte går till så när mina syskonbarn ska nattas. Hua! Inte konstigt att de är morgontrötta i den familjen!

Lisa är förresten vegetarian. Den enda vegetarian jag känner som inte bara äter ägg, fisk, kyckling och kalkon utan också bacon. Ja, bacon! Typisk vegetariankost, eh?. Det visade sig att hennes definition på vegetarian är "I don't eat steaks". Det finns det massor av amerikaner som inte gör, fast på grund av att de inte har råd.

* Lisa kör fö ibland sin cab nedcabbad, med värmen på, för att det är "en så härlig känsla", men döttrarna har fått lova att inte berätta det för pappa eftersom han som skulle bli upprörd över energislöseriet.

Abhhsc. Del III. Tioårskalas

Caroline har just fyllt tio, och detta skulle firas med stort kalas den första helgen jag var här, ett ”sleep over-party”. När Lisa frågade om jag kunde hjälpa till sa jag förstås ja, artigheten kräver ju sitt, och ja, jag bodde ju liksom ändå i huset. Och så tänkte jag att det kan ju vara en upplevelse att berätta om för mina syskonbarn… Och upplevelse är verkligen ett bra ord för det hela.

För det första ingick det inte riktigt i Lisas planer att jag skulle hinna med att titta på ett par potentiella ställen att bo på under förmiddagen, och jag förstod varför under fredagskvällen... För om det kan ta fyra timmar att baka de chokladkakor som krävs till födelsedagstårtan fast gräddningstiden bara är 20 minuter och man har tillgång till två ugnar och tre formar, ja då kan hjälp behövas… (Jag, och nästan alla jag känner hade gjort det på mindre än en och en halv timme, och då hade disken varit fixad också).

Jag fick dessutom (trots att jag är en ”working woman”) rädda kalaset från kris och katastrof genom att (genom ett gammalt beprövat knep som jag inte minns om det är mamma eller mormor som lärt mig) lossa bottnarna ur formarna utan att de gick sönder… Ja, och så fick jag koka äggen till äggsalladen, eftersom det inte fanns någon annan i huset som visste hur man hårdkokar ägg… (I ärlighetens namn ska tilläggas att Jerry inte var hemma när detta hände, så jag tror att han hade kunnat fixa det utan min hjälp, det är i allmänhet han som sköter matlagningen i det hushållet).

Själva kalaset skulle ha spa-tema, vilket innebar fotbad, pedikyr, ansiktsmasker och diverse annat. (Ja, det var dyrt. Nej, jag vet inte vad det kostade, och jag vill inte veta heller). Dessutom, eftersom det var ett ”sleep-over” så skulle ju alla få varsin kudde också (inte heller gratis…) och så ska ju alla deltagarna på kalaset ha varsin present (som var om jag minns rätt: en penna, läppglans, hårsnodd, badskum och eventuellt något mer – inte heller gratis…) och så skulle de ju ha mat några gånger också.

På tal om mat, det här måste vara en kulturskillnad, för jag tror att det är få människor i Sverige som skulle säga ”Jag tar selleri istället för lök i tonfisksalladen, eftersom barn hellre äter selleri än lök.” (Och ja, det är stjälkselleri vi pratar om.) Fast det kan bero på att de lurar barnen att lära sig äta selleri genom att dränka den i jordnötssmör…

Mitt i det kaos som bara ca 15 10-åringar kan skapa försöker jag prata i telefon med min (nuvarande) hyrevärd. Hon konstaterade torrt ”jag förstår om du vill flytta, vad sägs om att vi träffas imorgon och går igenom detaljerna?” Jag sa inte nej…

Och så presentöppnandet. Det i sig var en upplevelse. Jag levde absolut inte upp till kraven som vuxen entusiastisk åskådare. Det finns närmligen inte en chans att jag kan säga ”Oh my gosh!” med den inlevelse som krävs femton gånger i sträck, över, i mitt tycke, rätt ordinära saker.

Jo förresten, det var, som många av föräldrarna påpekade, ett miljövänligt kalas. Vari i miljövänligheten bestod? Ja, en del av dekorationerna hade använts förut. Själv hade jag kunnat tänka mig att byta ut alla engångsartiklar mot porslin innan jag ens hade övervägt att kalla det miljövänligt, men det är jag det…

Abhhsc. Del II. Det judiska nyåret

Nästa dag får jag Lisas tillåtelse (ja, hon uttryckte det så) att åka till jobbet. Och hon gör det med en uppmaning att se till att komma tillbaka i tid, för till Lisas föräldrar kommer man inte för sent… Det gjorde visserligen samtliga tre familjer men i alla fall.

Så, hur firar man ett judiskt nyår? Förutom en del intressant mat, bland annat en läskig blandning av fiskfärs och brödsmulor som skulle ätas med en riktigt stark sås, så fick jag också ta del av två familjegräl. (Jag misstänker att grälen snarare är en del av famljeritualen än nyårsfirandet, dock…) Det första på temat vilka barn Lisas föräldrar skulle gå till synagogan* med dagen efter, vilket var långrandigt, ganska pinsamt i mina ögon och inte bekom de inblandade det minsta.**

Det andra grälet utbröt när Lisas pappa (som får klassas som värdekonservativ (med amerikansk måttstock så ni kan själva föreställa var han skulle hamna på en svensk skala)) ville diskutera politik, och särskilt Irakkrig och Mellanösternpolitik, med mig. Detta fick Mark att gå i taket över det oerhört oartiga och otrevliga i detta val av samtalsämne, vilket i sin tur fick Frank att gå igång över att det minsann inte var något fel i att diskutera politik. Det tog ett tag innan någon tog så mycket notis om undertecknad att jag kunde förklara att jag faktiskt var intresserad av politik… Därefter tog det en dryg kvart för denna trio att enas om att de nog ändå kunde diskutera politik med mig närvarande.

Och sen hade vi en lång diskussion om skatter, marknadskrafter och oljeberoende som var intressant. Det är alltid lika spännande att se amerikaners reaktion när de får klart för sig hur mycket svenskar betalar i skatt. Antingen drabbas de av frossbrytningar (vilket inte är så lätt hänt i Maryland i september) av insikten om hur mycket pengar staten tar, eller så får de ett saligt leende på läpparna och säger att, åh det är så fantastiskt, hos er har alla sjukförsäkring, och de offentliga skolorna är så bra att man inte behöver ha barnen i privatskolor… Denna diskussion som förstås ingen av de andra kvinnorna deltog i (”nej, jag är hemmafru, jag vet inget om politik”, eh? Logiken i det uttalandet var inte uppenbar för mig.)

* Från början var det meningen att synagogan skulle föräras ett besök samma kväll men någon insåg att det kanske skulle bli väl mycket för den stackars svenskan att både uppleva familjen och en judisk gudstjänst på en och samma kväll. Vem det än var som förstod detta så är jag mycket tacksam…

** Jerry har senare förklarat att det liksom tillhör showen vid dessa tillställningar, finns inget annat att gräla om så kan de alltid diskutera vem som talade i telefon med vem och hur länge och orättvist det är att man inte talade lika länge med det andra barnbarnet/barnet/svärdottern/svärsonen…

Att bo hemma hos sin chef (abhhsc). Del I. Introduktion.

Låt mig börja med att introducera familjen Meyer.

Jerry (min boss), är en miljömedveten amerikan som cyklar till jobbet och inte har luftkonditionering hemma och som tycker att man inte ska använda torktumlaren eftersom den drar så mycket energi. Han är gift med…

…Lisa som mera lever upp till de europeiska stereotyperna av amerikaner. Hon vill ha luftkonditionering, förstår inte vitsen med att cykla till jobbet och är helt emot att inte använda torktumlaren eftersom kläderna blir mjukare om de torktumlas. Lisa och Jerry har tillsammas döttrarna…

…Caroline (10 år) och Jillian (7 år). Caroline är ganska ordningsam och var måttligt road över att ha pappas nya postdoc boende hemma hos sig. Jillian har ett rum som faktiskt är det stökigaste jag någonsin sett en sjuåring åstadkomma. När hon fick klart för sig att jag bara skulle bo där en kort tid andades hon ut eftersom hon brukade leka i ”mitt sovrum”, eftersom Caroline inte gillar att Jillian leker i hennes eget rum och eftersom hennes eget rum är för stökigt för att leka i.

Missy är en löjligt kelsjuk strykarkatt med chilenskt ursprung som Lisa bestämde sig för att adoptera under en Chileresa.

Lady och Lassie är två tio månader gamla collies (förlåt, vita collies…) som ibland är sötast i världen och som oftast bara är odrägligt dåligt uppfostrade. L&L gillar att tugga på det mesta och har en stor förkärlek för att jaga löpare, joggare, ekorrar, godtyckligt vald familjemedlem och varandra (i den prioritetsordningen).

Dessutom bor Guldfisken och Eremitkräftan i det Meyerska residenset. (Egentligen är det två eremitkräftor, men en av dem har varit på rymmen ända sedan innan jag kom, och den har aldrig återfunnits. Den version som berättats för Jillian är att den längtade tillbaka till havet och därför är på väg dit. Själv tror jag att en av hundarnas magont några timmar efter att rymningen upptäckts kan ha haft något med saken att göra…).

Under min första vecka hann jag också med att få träffa Lisas föräldrar samt hennes bröder Frank (med fru Ana och sönerna Ben och Jacob) och Mark (med nygravida frun Wendy, och sonen Brian). Detta eftersom en hel rad med religiösa högtider och födelsedagar råkade inträffa under en ganska kort tidsrymd.

Vid första mötet med familjen var Missy synnerligen avvisande, Jillian mycket orolig att inte få visa sin svenska docka (som enligt en enig familj Meyer heter Kirsten, fast jag försökt övertyga dem om att det antagligen är Kristin, om dockan nu verkligen har ett svenskt namn (den är köpt i New York)), Caroline sur för att flyget var försenat och Lisa orolig över att jag föredrog vatten framför en drink efter resan och hundarna var, tja, lätt överväldigande. (För er som träffat Musse – som han, fast intensivare, större och två…)

Dag två, som jag på order från Lisa spenderade i det Meyerska hemmet blev jag uppdaterad på vissa intressanta fakta, såsom att det judiska nyåret var i antågande, och eftersom familjen Meyer är judar så skulle detta förstås uppmärksammas på alla de sätt hemma hos hennes föräldrar, samt att jag inte bara var inbjuden utan förväntades komma… Efter en något tveksam blick från mig får jag förklarat för mig att detta inte är en inbjudan, snarare ”an offer you can´t refuse”. Och sen, fick jag den långa versionen av följetången Lisa Meyer och hennes föräldrar. För att komma från någon jag träffat första gången för mindre än 24-timmar sedan var den rätt detaljerad och minst sagt av privat karaktär. Det var någonstans här som min redan höga motivation att snabbt hitta en egen bostad plötsligt sköt i höjden med en enorm fart…

En ganska bra dag

Idag har jag skrivit under mitt hyreskontrakt (fyra sidor), och jag har fått mina nycklar, fått förklarat för mig hur AC:n fungerar samt ägnat en kvart åt att försöka öppna mitt postfack. Nu ska det bara införskaffas lite möbler* också så att det blir beboeligt, för undertecknad och eventuella gäster.

Dessutom har vi fått en artikel accepterad** (förutsatt att vi ser till att skicka en ett 75 ord långt "table of content synopsis", som ingen någonsin läser, men i alla fall.)

*Det är meningen att detta ska ske imorgon, genom (bland annat) att jag och min chefs fru ska åka till IKEA. Det blir nog intressant...

**På förekommen anledning måste jag göra ett klargörande. Det är alltså en artikel från Uppsalatiden som har blivit accepterad, det är inte något världsrekord i postdok-publikationer

En annan sorts humor

Någon hittade hit till bloggen genom att googla "roliga sidor". Det i sig är kanske lite märkligt, men ännu konstigare är att personen bakom googlingen, efter att ha klickat sig runt här ett längre tag, väljer att surfa vidare till ångestgrottan.* En annan sorts humor helt enkelt.


*Nu brukar ju inte [cmh] skriva så ångestfyllda inlägg i och för sig, så innehållet lever kanske inte helt upp till namnet, men ändå. Du börjar på "roliga sidor" och slutar på ångestgrottan...

Ständigt denna fotboll...

Alltså, fotboll har aldrig varit ett av mina stora intressen. Somliga skulle säkert säga att detta bara beror på att jag var så urkass på det de gånger jag tvingades spela i skolan, men själv menar jag forstås att det beror på att jag har mycket mer sofistikerade intressen än så (yepp, fotografering, lindy hop, politik och whisky räknas alla som mer sofistikerade) och ändå verkar det som om det där med fotboll förföljer mig denna dag...

Det började redan i morse, jag kollade in Gittos matblogg, dar hon skriver om, ja just det, en kommande fotbollsmatch...Inte vad jag hade väntat mig.

Sen kom jag till jobbet där stämningen var lite deprimerad efter att USA tydligen förlorat mot Brasilien i damernas VM (eller någon liknande turnering). Tyckte inte att jag hade någon särskild anledning att engagera mig i detta samtal (mängden intelligenta kommentarer jag skulle kunna komma med får betraktas som begränsad, såvida inte 'I don't know", "eh" och några liknande räknas som begåvade), men det tyckte tydligen mina kollegor, eftersom Marta tydligen låg bakom den brasilianska segern. Riktigt hur det skulle motivera att jag skulle ha kloka kommentarer att komma med vet jag inte, men det tyckte de i alla fall. (Jag antar att det kan ha att göra med att hon spelar i Sverige, kolla, jag visste en sak om fotboll...!)

Och nu, på eftermiddagen nar jag försöker få mig lite smålandska nyheter till livs via Barometern-OTs hemsida så toppas den (inte bara toppas förresten, det tog upp typ hela sidan) med att Kalmar FF* tydligen vunnit over IFK Göteborg i någon viktig fotbollsmatch. Så jag vänder mig till DN.se istallet, och gissa vad som toppar där...?

Man får anta att detta är det ultimata tecknet på att det är dags att sluta surfa, och istället ta reda på om jag har lyckats samla ihop några elektroner i min titandioxidfilm.

*Ju langre hemifrån man är desto mer lokalpatriot blir man ju sägs det ju; lite kan jag säkert glädja mig åt att Kalmar vann den där matchen. Men jag hade föredragit några andra lokala nyheter också...

Djupdykning i amerikansk byråkrati - Uppdaterad

Jodå, jag lever fortfarande. Och jag har börjat labba så smått. Det är bra. Och jag mår bra, och jag har massor med spaningar som jag vill dela med mig av till bloggläsarna, men just nu sitter jag fast i en rätt irriterande administrativ loop som tar mycket kraft.

Det är nämligen så att eftersom jag har mina alldeles egna stipendiepengar med mig hit (vilket ur forskningssynpunkt är väldigt bra), så är jag ju inte anställd, och eftersom jag inte är anställd så kan jag inte ansöka om "social security number", SSN (det är dock fullt möjligt att ansöka om ett sk ITIN, som måste ha om man ska betala skatt här i landet, trots att jag inte ska göra det (det är i alla fall vad expertisen säger för stunden, men de har ändrat sig vid ett par tillfällen, redan...)). Och eftersom jag inte har, och inte kommer att ha något SSN, så blir livet komplicerat eftersom en massa företag i bästa fall vill ha MYCKET betalt i förväg och i sämsta fall inte låter en köpa produkten ifråga. Det gäller tex saker som telefon- och internetabonnemang och bankkonton (mycket förundrande, eftersom det inte borde spela någon roll så länge man inte vill ha kredit...skulle man kunna tänka sig att tycka).

Men i alla fall, om jag lyckas få Baltimore gas & electric company att gå med på att leverera el och gas till min lägenhet trots att jag inte har ett SSN, så är det meningen att jag snart ska flytta. Och sen hoppas jag kunna lösa problemet med internet hemma, så ska det kunna bli lite högre aktivitet här, jag lovar. Tills dess får ni nöja er med att veta att det kommer att komma godbitar som "Hur man står ut med att bo med sin chef och hans familj", "Varför man bör undvika bossens svärföräldrar" etc. Stay tuned!

[Uppdatering: Man får beställa el och gas utan SSN. Men man måste betala en security deposit... Ibland är man glad att vetenskapsrådet inte betalar ut pengarna månadsvis utan i större klumpsummor.]

Kaffe

Kaffe ar nagot som de generellt sett inte ar sa bra pa har. Det starkaste de kan astadkomma pa campus ar nagot som vagt paminner om svagt svenskt kaffe. Men min boss och hans familj (som jag ju for tillfallet bor hos), de kan brygga kaffe! Starkt och gott, ibland tom nastan sa att en svensk koffeinist tycker att det ar pa gransen. Det ni!

Pa plats

For tillfallet utan svenskt tangentbord. Allt val men mycket nytt att tanka pa, som att hitta nagonstans att bo. Nar det och diverse andra saker ar fixade kommer det att dyka upp massor av spaningar har, jag lovar!

Snart på väg

Det är nästan färdigpackat. Nästan. Det är antagligen för tungt, och det bär av om ett par timmar. Spännande!

Mental anteckning för framtiden

Inte bli dygnförkyld veckan innan du ska flytta utomlands.

Särskilt inte om du har en miljon saker kvar att avsluta, inklusive att göra smarta bilder till ett soon-to-be-submittat manuskript. Men whisky funkar bra mot förkylningar har jag hört...

Preparing for take off

Sådärja, äntligen rör det på sig...

Visum: check
Flygbiljett: check
Någonstans att bo (i alla fall första tiden): check
Postdok-pengar: check

Och en miljon saker, ca, kvar att göra innan det är dags att åka. Någon som är sugen på att ta hand om lite krukväxter? För att bara ta ett exempel.

Centerstämma

Det har varit centerstämma, i Kalmar. Om denna finns det en hel del att säga när det gäller politiken, mediastrategin och idédebatten. Men det får bli en annan gång. Och trevligt var det hur som helst. Vilket är orsaken till det långa blogguppehållet. Men nu är jag på väg tillbaka till Uppsala, och ska se om jag kanske har fått något visum...

I väntans tider, del II

Jo, det efterlängtade pappret kom i måndags, så vid så där tresnåret på eftermiddagen visste jag att jag skulle kunna gå på intervjun på tisdagen. Andades ut! Så fick jag ett bra tips av Mats - att ha med en bok eftersom väntan på ambassaden kan bli lång... Och ungefär så här gick det till:

1) stå i kö för att alls komma in på ambassadområdet. Det tog ca 20 minuter och underhållningen bestod i alla människor som inte klarar av att läsa de skyltar som mycket tydligt anger att du, för att alls få komma in på området måste ha med dig några viktiga prylar, typ hela visablanketten, pass, foto och ett adresserat och frankerat kuvert (så att de kan skicka tillbaka ditt pass). Det var tydligen svårt för somliga att ta till sig den informationen...

2) stå i kö för att få lämna ifrån dig alla papper. Det tog ca 15 minuter. (Mellan dessa båda köer måste man gå igenom en säkerhetskontroll där mobiler etc tas om hand om man råkade ha det med sig.)

3) sitt ner och vänta tills du blir uppropad. Den här delen tog ca 1h och 20 minuter. Tur att jag hade en bok...

4) dags för "intervju"... Den bestod i att snubben bakom luckade sa saker som jag bekräftade, under allmänt trevligt småprat om "One big thing" och sedan tog han mina fingeravtryck, meddelade att passet med visat borde komma i början på nästa vecka och önskade mig lycka till med forskningen. Den här delen tog ca 7 minuter, inklusive småprat...

Så, det verkar som om det är på gång nu, fast vidskeplig som jag är tänker jag inte ropa hej innan posten har levererat mitt pass tillbaka... Men jag har i alla fall något nytt att vänta på!

I väntans tider...

Jaha, om det är någon som undrar när jag ska åka till USA så kan jag meddela att det gör jag också. Undrar alltså. Och väntar.

Det saknas ett papper. Som skulle ha kommit i början på den här veckan, men det är inte här ännu, och om det alls är skickat från USA och hit är fortfarande höljt i dunkel. Och nu börjar det bli lite halvtråkigt att ändra tid för den där visumintervjun en gång till. Särskilt som man inte vet vad man ska satsa på. Man skulle kunna tycka att det inte skulle behöva ta så lång tid, men... Det gör det tydligen. Så jag väntar. Och väntar. Och väntar. Och då och då så skickar jag ett litet mail, som jag inte får svar på... Och det är trååååååkigt att vänta.

Men, man får sysselsätta sig så gott det går i alla fall. Idag drog Sara ut mig på något som jag faktiskt aldrig gjort förut, trots att jag bott mer än 10 år (i två omgångar) i Uppsala; Kajakpaddling (K1) på fyrisån. Otroligt skönt och avslappnande, med vackert väder, en livs levande häger och två timmar då jag inte alls tänkte på något visum... Det hade varit trevligt att ha en kamera med, och med facit i hand kan man konstatera att det hade gått bra, eftersom ingenting blev blött, men det kändes inte riktigt safe, så den fick vara kvar hemma.

Yttrandefrihet är viktigt, men....

Via SR hittar jag följande helt otroliga citat: "Yttrandefriheten ska gälla så länge det framförda budskapet inte går emot partilinjen"

Detta smått fantastiska uttalande kommer från (s)-riksdagsledamoten Yilmaz Kerimo, i en kommentar till att arrangörerna bad deltagare plocka bort vissa plakat vid Mona Sahlins sommartal i Botkyrka.

Då vet vi, liksom.

Long time no see

Jag spenderade helgen i Hälsingland. Det resulterade i tre saker: 1) en överdimensionerad mängd foton från en ganska dramatisk solnedgång vid Norrbränningen (se ovan), 2) att jag måste åka till Kanada och 3) ett mycket kärt återseende.

För att börja från slutet. På en mack i Jättendal skymtar jag en kvinna som tycks mig mycket bekant som min gamla väninna E. Dock drar jag slutsatsen att den person som jag ser på parkeringsplatsen som nu kör en enorm Range Rover och handlar mat till vad som tycks vara hela familjen i en liten korvkiosk knappast kan vara den E som jag kände. Hon var ju vegan, satte nyttig och näringsrik mat i största allmänhet mycket högt i kurs och hade tydliga antipatier mot stora bilar (ja bilar överhuvdtaget)... Som tur är verkar det tydligen inte riktigt lika osannolikt att jag skulle befinna mig där mitt ute i ingenstans, och personen som liknar E vågar sig fram, frågar försynt mitt sällskap om mitt namn, och jo, det visar sig att på denna pyttelilla mack i Jättendal faktiskt är det ställe där E och jag återupptar vår kontakt. Coolt! Det hanns med ett besök i det E:ska hemmet i Sågtäkten (av alla ställen i världen) innan det bar söderut. Det blev några foton, och efter lite tricksande hade jag fått treåringen att glömma bort att hon egentligen var blyg, när hon ställdes inför utsikten att få trycka på några knappar på min kamera.

Vad gäller Kanada är det hela mycket enkelt. Vi passerade Strömsbruk, där kanotcentret skulle få tillbaka några kartor som varit på villovägar. (Det innehåller ett coolt men litet kameramuseum.) Ägarna spenderar halva året i Hälsingland och andra halvan på resande fot i Kanada, USA och Mexico - och det foto från Banff National Park som satt på väggen ovanför receptionsdisken - ja, jag blev helt enkelt mållös av pur förundran. (Ni som känner mig vet ju hur vanligt det är). Så ofantligt vackert! "Blame Canada" är knappast rätt uttryck i sammanhanget, men ändå. Jag måste helt enkelt åka dit någon gång!

Slutligen - Norrbränningen var vår rastplats på vägen hem, och vi lyckades tajma in solnedgången ganska bra, så det blev väl en bild eller två... Smakprov finns ovanför, fler bilder finns där de brukar finnas.

Det här är roligt! Och varmt, och lite mindre roligt

Mattias Svensson har börjat blogga. Och det har potential att bli riktigt underhållande. Se bara denna uppgörelse med politiskt inkorrekta barnvisor. Humor!

I övrigt kan jag meddela att sommarens i särklass svettigste träningspass (lågintensivt förvisso) gick av stapeln på Skansens dansbana igår kväll. Lindy hop är nästan alltid varmt, men när luftfuktigheten är av amerikansk söder-karaktär blir det riktigt, riktigt varmt.

Och slutligen hoppas jag på tredje gången gillt när det gäller de blanketter som jag ska ha från Johns Hopkins för att kunna ansöka om visum. Den första var fel, den andra var också fel - den tredje har jag inte sett ännu, men ni kan väl hålla tummarna med mig?

One of those days...

Felt a sudden urge to write a post in English. Don´t know why, probably just beacuse it´s one of those days when everything is a bit strange, when you feel a bit weird, when nothing is really wrong, but the world just doesn´t really cooperate with you. One of those days when...

... the arguments for having another glass of wine suddenly don´t seem as good as they did the night before when you actually had them
... there is no music in your library that is what you really want to listen to
... your camera refuses to cooperate* an all your pictures get blurry or just bad
... you´re not calm enough to sit down and read a book, but don´t really have the energy to do something real
... you realize it´s already August and that the evenings are getting darker again
... you really need something or someone to comfort you, except you just don´t know why comforting is needed, or what would really comfort you
... you´re restless but have really no idea of what you want to do
... it´s totally impossible to believe that a one-person household can create such an enormous amount of dirty dishes in so short time**
... it doesn´t even help to complain***

But, now it´s time to sleep, and tomorrow is another day, probably and hopefully of a different kind.


* Hmm, it´s probably very unfair to blame the camera, it´s much more probable that it´s all about the person behind the camera, but you can always try...
** Short time is a matter of definition of course, and of course it is a short time, since it feels like I´m taking care of dirty dishes all the time
***It always helps a little bit, it´s just that when you don´t know what you want to complain about, it´s not really the same thing

Folk är olika, part III

Dags för ett nytt avsnitt i min lilla "serie" - folk är olika. Nog för att jag är måttligt förjust i att behöva ha kontakter med arbetsförmedlingen, men till skillnad från detta östgötska par så tycker jag i alla fall inte att kontakten med AF är ett öde värre än döden. Östgotacorrespondenten rapporterar om paret som säger "Hellre nackskott än arbetsförmedlingen". Läs och förundras!

Kanske är allt de behöver lite tips från den här killen? Det måste ändå vara en ganska särskild och ovanlig sorts arbetshandikapp. Får man anta. Och så kan man nog än en gång konstatera att folk är olika.

Sommargäst

Den här lilla krabaten verkar ha flyttat in hos mig. Jag har lyft ut den ett par gånger, men den kommer tillbaka in igen. Den verkar helt enkelt trivas på min vägg :-)

Självklart!

Via Gitto uppmärksammade jag en slogan som jag helt enkelt måste dela med mig av. Och som måste ha fått alla marknadsförare ute i Sveriges kommuner att bli gröna av avund. OK att man kan komma på att ha en potatisfestival i Alingsås eller en porslinsfestival i Lidköping, eller för den delen slogans som "Trosa - världens ände" och "I love Hjo" men det här...

Virserums Köping - Lite kontinentalt, Mitt i Småland

Jomenvisst, där satt den!

På spaning efter utbildnings- och forskningspolitik

Det är snart dags för centerstämma. Då ska det behandlas ett stort antal dokument. När handlingarna kom var jag väldigt nyfiken på hur det såg ut på området högre utbildning och forskning. Jag hade visst hopp om att det skulle se om inte bra, så i alla fall OK, ut. Jag blev besviken. Jag har visserligen inte ens läst de aktuella avsnitten ännu, men jag vet i alla fall att jag är besviken!

Varför? Texterna som behandlar högre utbildning och forskning återfinns nämligen inte under utbildningsområdet. De behandlas istället i en programtext om jobb och företagande. (Som för övrigt inte finns tillgänglig ännu, vilket är oproffsigt av partikansliet eftersom det är mindre än en månad kvar tills stämman börjar, men det är en annan femma.)

Och det är så typiskt, så otroligt typiskt för centerpartiet. Under mina år som förbundsstyrelseledamot och förbundsordförande för Centerpartiets Högskoleförbund (numera Centerstudenter) så kämpade vi hårt för att sprida insikten att högre utbildning och forskning inte är en del av arbetsmarknads,- närings eller för den delen regionalpolitiken (på 1990-talet var det en mycket vanlig missuppfattning i delar av centerpartiet.) Utan ett alldeles eget område, som dock med fördel kopplas till resten av utbildningssystemet. Det blev också bättre ett tag; man insåg att kvalitet var viktigt om man skulle kunna motivera utbyggnaden av den högre utbildningen, man insåg att det inte gynnade den sk glesbygden om deras högskoleutbildningar betraktades som sämre, några insåg rent av att forskningen kanske inte var något som bäst detaljstyrdes av politiker. Ja, jag ska ge en eloge till den dåvarande handläggaren av frågorna på riksdagskansliet, liksom våra ledamöter i utbildningsutskottet som gjorde många bra saker under den här tiden. Jag medger att jag var skeptisk när Håkan Larsson fick ta hand om högre utbildning och forskning, men jag blev faktiskt mycket glatt överraskad av Håkans insatser. Vi gjorde tom gemensam sak i frågan på partistämman i Stockholm 2005. (Just nu verkar dock Håkan och jag ha lite olika åsikter i frågan om Flodströms utspel men det är en annan femma. Och jag vågar påstå att vi fortfarande är ense om att kvalitet krävs i hela den högre utbildningen, och att de gamla universiteten inte alltid är de som är bäst på det.)

Sen att alla ville att just deras högskola skulle bli universitet, eller åtminstone få vetenskapsområde var ju förstås enbart grundat på vetenskapliga överväganden... eller, nej kanske inte. En gång fördes t.o.m. en helt vansinnig debatt om möjligheten att inrätta någon slags särskilda doktorsutbildningar, som inte skulle vara riktigt lika långa och omfattande som på universiteten, som skulle göra det lättare för studenter från studieovana hem att gå vidare till forskning. Den iden omfattades tack och lov bara av några få personer och den vann inget gehör heller, men att den alls kan komma att diskuteras tyder på att intresset för frågorna är lite ljumt, för att uttrycka sig milt.

Jaha men, frågar sig vän av ordning (eller möjligen någon med mycket gott minne) brukade inte det där högskoleförbundet under din tid tycka att det var rätt bra om den högre utbildningen hade koppling inte bara till forskningen, utan också till "vanliga" arbetsmarknaden utanför universitet/högskolor, eftersom det ändå är dit de flesta av studenterna kommer sen? Jodå, det brukade vi, och jag tycker det fortfarande (och det tror jag att de också gör). Det finns klara kopplingar till arbetsmarknad och företagande, det förnekar jag icke. Men även socialförsäkringsrågor har klar bäring på jobb- och företagandefrågor, för att inte tala om sjukvård, eller vår grundläggande utbildning, den obligatoriska grundskolan. Men de behandlas, med rätta, för sig.

Och jag kan ju ha fel, men om högre utbildning och forskning behandlas i programmet om jobb och företagande så betvivlar jag att det kommer att innehålla så många spännande saker om hur vi ska nå målet om forskningsresurser som utgör 1% av BNP, eller hur centerpartiet ser på frågan om en ny tjänstestruktur inom akademin eller resursfördelningen (båda frågorna utreds ju just nu under ledning av Ann Numhauser-Henning respektive Dan Brändström). Och om programmet till äventyrs skulle innehålla något av detta, ja då lär det knappast få utgöra fokus i debatten, för den ska ju handla om jobb och företagande.

Och jag tycker att det är så synd. För centerpartiet har en schysst tradition i att kämpa för utbildning åt alla, för mångfald i utbildningssystemet, och för möjlighet till förkovran på egna villkor (genom vanlig skolutbildning, vuxenutbildning, KY- och lärlingsutbildningar (där partiet är bra med!), akademiska studier och forskning, genom studiecirklar...) Det är väl synd att den ska gå förlorad bara för att någon tänkte studier=jobb? Eller?