Monday, September 08, 2008
Saker som kan vara lite irriterande
Tex när en av ens kollegor, med vilken man delar utrustning, inte vet skillnaden mellan Tuesday och Thursday. (Tisdag och torsdag alltså.) Det gör det lite svårt att planera sina experiment. Typ.
Sunday, September 07, 2008
Löjligt?
Tomas Gür skrev i SvD häromdagen, under rubriken "Löjligt är bättre än jobbförstörande" att han föredrar en kreationist som vicepresident framför en protektionist som president i USA. Johan Ingerö och Dick Erixon hängde förstås på utan att reflektera det minsta över vad som egentligen påstods, och de långsiktiga konsekvenserna av detsamma.
Gür hade en mycket märkligt formulerad slutkläm som tydligen gillades. "Palins pappa har varit lärare i naturvetenskap och Obama kan inte ha undgått att lära sig basala ekonomiska sanningar när han läste på Harvard*. Sannolikt talar de mot bättre vetande och deras positioner kan därför antas vara av opportunistisk karaktär."
Eh? Så att Palins pappa var lärare i naturvetenskap är alltså, enligt Gür och hans påhejare, någonslags garant för att hon tror på evoultionsläran? Det finns rätt många uppenbara problem med det påståendet. Som att vi inte vet var Palins pappa stod/står i frågan om evoultion vs kreationism/ID. Som att alldeles oavsett var han står/stod finns det ingenting som säger att hans dotter har samma åsikt som han. (Ni vet, många av de där stenkastande vänsterkidsen har över- eller medelklassföräldrar. För att bara ta ett exempel.) Som att Palin faktiskt sagt "teach both". Och det kan ju verka harmlöst, eller som Gür skriver, lite löjligt, för den som inte är insatt i den amerikanska ID/kreationismdebatten. För den som är det står det dock klart att ett sådant uttalande mycket väl kan betyda att man är redo att med berått mod beträda det sluttande plan som ID/kreationismundervisning innebär.
Erixon och Ingerö jublar. Men det har de ingen anledning till. Det är, enligt deras sätt att se, löjligt men inte problematiskt, att undervisa om något som inte har någon som helst grund i etablerad vetenskap. Att detta leder till att det blir svårt för de elever som utsätts för det att komma in på toppuniversiteten, och att det i längden riskerar att sänka kvaliteten på hela naturvetenskapsundervisningen bekymrar inte herrarna det minsta. Det är nu inte så konstigt eftersom särskilt Erixon, men även Ingerö ibland, uppvisar en extrem okunskap blandad med lite förakt om och för naturvetenskapen. Erixon har tex fortfarande inte greppat skillnaden mellan växthuseffekten som fysikaliskt fenomen och den antropogena växthuseffekten, och han har mer än en gång bevisat att han inte begriper skillnaden mellan väder och klimat, vilket inte på något sätt hindrar honom från att recensera forskningsresultat som om han vore någon slags auktoritet på området.
Men det borde bekymra dem. Därför att den där frihandeln som de (och jag också för den delen) så gärna vill ha bygger liksom på att det finns något att exportera, och det bygger i sin tur på ett samhälle och en ekonomi där det produceras inte bara saker men också ideer. För det är de där ideerna som ska leda till utvecklingen, som gör att USA kan behålla sin plats i världsekonomin. (OK. Jag ska medge att jag i detta resonemang gör förutsättningen att de tre frihandelsivrarna önskar att USA ska behålla sin plats i världsekonomin och inte bara exportera majs, vete och andra jordbruksprodukter för då behövs förstås inte lika mycket utvecklingsarbete.) Och om man devalverar kvaliteten på naturvetenskapsutbildningen kommer man förr eller senare att bli omsprungen av de länder som satsar på den.
Jag kan inte heller låta bli att undra om Gür, Erixon och Ingerö skulle tycka att det var "löjligt" om någon föreslog att vi skulle lära ut i skolorna att Margret Thatcher var diktator? Det är visserligen ett påstående som helt saknar grund, men det finns likväl människor som hävdar det, så, varför inte inte lära ut båda sidorna? De har väl inget emot en öppen diskussion heller?
Eller för den delen, varför inte inkorporera historierevisionisternas syn på förintelsen i historieundervisningen? Den har visserligen ingen vetenskaplig grund att stå på, men det finns likväl både forskare och författare som argumenterar för den, så varför inte? De har väl inget emot en diskussion och olika synsätt? Även om det är lite löjligt så kan vi väl låta dem hållas? Det vore onekligen intressant att se herrarna lägga ut texten om detta. (Samt förstås få veta om de betraktar allt som deras föräldrar någon gång sagt som bevisade sanningar från vilka de aldrig avvikit i åsikt.)
Spridandet av vidskepelse, osanningar och ovetenskaplighet i utbildningsystemet är inte "löjligt" utan osedvanligt dumt. Och bör bekämpas med kraft. Och man skulle på något sätt kunna tro att dessa motståndare till "flumskolan" borde gilla kvalitet i utbildningen världen över, och i alla ämnen. Men att lobba för republikanerna är tydligen viktigare än så. Tja, Erixon, Ingerö och Gür får förstås tycka vad de vill. Men så länge de förfäktar påståendet att ID/kreationismundervisning är löjligt men inte problematiskt får de nog finna sig i att deras trovärdighet i utbildninsgfrågor måste betraktas som icke-existerande.
*Vad Obama lärt sig eller inte på Harvard vet jag inte mycket om. Det jag däremot vet är att det finns en särskild sorts studenter, som jag har undervisat på Uppsala universitet, som besitter en helt fantastisk förmåga att ignorera och/eller glömma precis allt de hör under en föreläsning, lektion eller genomgång, så det är nog teoretiskt möjligt att han kan ha missat även de mest grundläggande ekonomiska sanningarna trots sina år på Harvard. Men hur det är med den saken vet jag inte mycket om.
Gür hade en mycket märkligt formulerad slutkläm som tydligen gillades. "Palins pappa har varit lärare i naturvetenskap och Obama kan inte ha undgått att lära sig basala ekonomiska sanningar när han läste på Harvard*. Sannolikt talar de mot bättre vetande och deras positioner kan därför antas vara av opportunistisk karaktär."
Eh? Så att Palins pappa var lärare i naturvetenskap är alltså, enligt Gür och hans påhejare, någonslags garant för att hon tror på evoultionsläran? Det finns rätt många uppenbara problem med det påståendet. Som att vi inte vet var Palins pappa stod/står i frågan om evoultion vs kreationism/ID. Som att alldeles oavsett var han står/stod finns det ingenting som säger att hans dotter har samma åsikt som han. (Ni vet, många av de där stenkastande vänsterkidsen har över- eller medelklassföräldrar. För att bara ta ett exempel.) Som att Palin faktiskt sagt "teach both". Och det kan ju verka harmlöst, eller som Gür skriver, lite löjligt, för den som inte är insatt i den amerikanska ID/kreationismdebatten. För den som är det står det dock klart att ett sådant uttalande mycket väl kan betyda att man är redo att med berått mod beträda det sluttande plan som ID/kreationismundervisning innebär.
Erixon och Ingerö jublar. Men det har de ingen anledning till. Det är, enligt deras sätt att se, löjligt men inte problematiskt, att undervisa om något som inte har någon som helst grund i etablerad vetenskap. Att detta leder till att det blir svårt för de elever som utsätts för det att komma in på toppuniversiteten, och att det i längden riskerar att sänka kvaliteten på hela naturvetenskapsundervisningen bekymrar inte herrarna det minsta. Det är nu inte så konstigt eftersom särskilt Erixon, men även Ingerö ibland, uppvisar en extrem okunskap blandad med lite förakt om och för naturvetenskapen. Erixon har tex fortfarande inte greppat skillnaden mellan växthuseffekten som fysikaliskt fenomen och den antropogena växthuseffekten, och han har mer än en gång bevisat att han inte begriper skillnaden mellan väder och klimat, vilket inte på något sätt hindrar honom från att recensera forskningsresultat som om han vore någon slags auktoritet på området.
Men det borde bekymra dem. Därför att den där frihandeln som de (och jag också för den delen) så gärna vill ha bygger liksom på att det finns något att exportera, och det bygger i sin tur på ett samhälle och en ekonomi där det produceras inte bara saker men också ideer. För det är de där ideerna som ska leda till utvecklingen, som gör att USA kan behålla sin plats i världsekonomin. (OK. Jag ska medge att jag i detta resonemang gör förutsättningen att de tre frihandelsivrarna önskar att USA ska behålla sin plats i världsekonomin och inte bara exportera majs, vete och andra jordbruksprodukter för då behövs förstås inte lika mycket utvecklingsarbete.) Och om man devalverar kvaliteten på naturvetenskapsutbildningen kommer man förr eller senare att bli omsprungen av de länder som satsar på den.
Jag kan inte heller låta bli att undra om Gür, Erixon och Ingerö skulle tycka att det var "löjligt" om någon föreslog att vi skulle lära ut i skolorna att Margret Thatcher var diktator? Det är visserligen ett påstående som helt saknar grund, men det finns likväl människor som hävdar det, så, varför inte inte lära ut båda sidorna? De har väl inget emot en öppen diskussion heller?
Eller för den delen, varför inte inkorporera historierevisionisternas syn på förintelsen i historieundervisningen? Den har visserligen ingen vetenskaplig grund att stå på, men det finns likväl både forskare och författare som argumenterar för den, så varför inte? De har väl inget emot en diskussion och olika synsätt? Även om det är lite löjligt så kan vi väl låta dem hållas? Det vore onekligen intressant att se herrarna lägga ut texten om detta. (Samt förstås få veta om de betraktar allt som deras föräldrar någon gång sagt som bevisade sanningar från vilka de aldrig avvikit i åsikt.)
Spridandet av vidskepelse, osanningar och ovetenskaplighet i utbildningsystemet är inte "löjligt" utan osedvanligt dumt. Och bör bekämpas med kraft. Och man skulle på något sätt kunna tro att dessa motståndare till "flumskolan" borde gilla kvalitet i utbildningen världen över, och i alla ämnen. Men att lobba för republikanerna är tydligen viktigare än så. Tja, Erixon, Ingerö och Gür får förstås tycka vad de vill. Men så länge de förfäktar påståendet att ID/kreationismundervisning är löjligt men inte problematiskt får de nog finna sig i att deras trovärdighet i utbildninsgfrågor måste betraktas som icke-existerande.
*Vad Obama lärt sig eller inte på Harvard vet jag inte mycket om. Det jag däremot vet är att det finns en särskild sorts studenter, som jag har undervisat på Uppsala universitet, som besitter en helt fantastisk förmåga att ignorera och/eller glömma precis allt de hör under en föreläsning, lektion eller genomgång, så det är nog teoretiskt möjligt att han kan ha missat även de mest grundläggande ekonomiska sanningarna trots sina år på Harvard. Men hur det är med den saken vet jag inte mycket om.
Thursday, September 04, 2008
Sarah Palin...
...republikansk vicepresidentkandidat, guvernör i Alaska, och bland en och annan svensk förståsigpåare utnämnd till kvinnoalibi har just hållit sitt konventstal.
Och låt mig först göra klart en sak. Hon kanske är ett alibi, men i så fall ett ärkekonservativt abortmotståndar- och vapenförespråkaralibi för en presidentkandidat som inte är säker på att plocka hem den religiösa extremhögern på egen hand. Den som tror att hon är ett kvinnoalibi förstår sig nog inte riktigt på rebuplikanska partiet.
Innehållet i talet då? Skattesänkningar, inhemskt producerad olja, nya kärnkraftverk och kanske eventuellt lite förnyelsebar energi också. Utrikespolitiskt framstod hon som en ärkehök om man ska döma efter hur det lät i detta tal. Och riktigt många nålstick (och ett och annat hammarslag också för den delen) mot Obama. En god talare. Och att döma av hennes trackrecord i Alaska en politiker som inte är rädd för att gå mot strömmen, och som inte drar sig för att göra oväntade, men helt rimliga, saker som att sälja delstatens flygplan eftersom hon ansåg att det inte behövdes.
Hon imponerar på många sätt, men åsiktsmässigt står hon och jag så långt ifrån varandra att det likväl är lite skrämmande att hon kan vara på väg mot Vita Huset. (Även om man i och för sig aldrig vet på förhand hur mycket vicepresidenten faktiskt får att säga till om. Men i alla fall.)
Till sist, en liten upplysning. Dick Erixon har rätt när han påpekar att svenska medier inte direkt är objektiva i sin rapportering om det här presidentvalet. Men tro för all del inte att ni får en mer objektiv bild av att läsa hans blogg.
Och låt mig först göra klart en sak. Hon kanske är ett alibi, men i så fall ett ärkekonservativt abortmotståndar- och vapenförespråkaralibi för en presidentkandidat som inte är säker på att plocka hem den religiösa extremhögern på egen hand. Den som tror att hon är ett kvinnoalibi förstår sig nog inte riktigt på rebuplikanska partiet.
Innehållet i talet då? Skattesänkningar, inhemskt producerad olja, nya kärnkraftverk och kanske eventuellt lite förnyelsebar energi också. Utrikespolitiskt framstod hon som en ärkehök om man ska döma efter hur det lät i detta tal. Och riktigt många nålstick (och ett och annat hammarslag också för den delen) mot Obama. En god talare. Och att döma av hennes trackrecord i Alaska en politiker som inte är rädd för att gå mot strömmen, och som inte drar sig för att göra oväntade, men helt rimliga, saker som att sälja delstatens flygplan eftersom hon ansåg att det inte behövdes.
Hon imponerar på många sätt, men åsiktsmässigt står hon och jag så långt ifrån varandra att det likväl är lite skrämmande att hon kan vara på väg mot Vita Huset. (Även om man i och för sig aldrig vet på förhand hur mycket vicepresidenten faktiskt får att säga till om. Men i alla fall.)
Till sist, en liten upplysning. Dick Erixon har rätt när han påpekar att svenska medier inte direkt är objektiva i sin rapportering om det här presidentvalet. Men tro för all del inte att ni får en mer objektiv bild av att läsa hans blogg.
Déjà Vu
Lyssnar lite förstrött på CNN:s webbaserade livesändningar från republikanernas konvent. Och gissa min förvåning när det plötsligt börjar låta som på centerstämmorna runt år 2000, när det helt bisarra begreppet Småortssverige var på tapeten. Fast på engelska då förstås. För vad annat kan motsvara Small Town America? Och inte blev det bättre av att Kansasbonden som talade lät som valfri centerpartistisk landsbygdsfundamentalist. Hon verkade för övrigt ha ungefär samma inställning till EU som kategorin ovan.
Man kan säga mycket om konventen, och den här presidentvalskampanjen, men en sak är säker. Man upphör aldrig att förvånas.
Man kan säga mycket om konventen, och den här presidentvalskampanjen, men en sak är säker. Man upphör aldrig att förvånas.
Tuesday, September 02, 2008
Kvällsnoteringar
Jag bryr mig inte så där väldigt mycket om fotboll, men efter att ha läst den här totalsågningen känner man ju att man nästan blir nyfiken... (Oroa er inte, jag sa nästan, än har jag inte genomgått någon total personlighetsförändring, även om man förstås kan börja undra efter vårens alla konstigheter som ju nästan innefattade att spela fotboll - men som tur var (för laget i alla fall) så krockade ju spelschemat lite olyckligt med båda bröllopen.)
Och i brist på bättre sysselsättning (ehrm, nej jag försöker inte alls slippa undan den halvtråkiga upppgiften att lägga in referenser i ett manus, hur kan någon tro det?) så kommer det ett par foton från ett av de nämnda bröllopen.
För övrigt är det ju september nu, vilket torde betyda att sommaren är officiellt slut och att hösten är här. Och då borde man ju kanske summera lite, men det får bli en annan dag. (Här kan inte den svenska definitionen om dygnsmedeltemperatur över 10 grader celsius användas, eftersom det nog överhuvudtaget inte tänker gå under den temperaturen än på ett par månader, tidigast...)
Och i brist på bättre sysselsättning (ehrm, nej jag försöker inte alls slippa undan den halvtråkiga upppgiften att lägga in referenser i ett manus, hur kan någon tro det?) så kommer det ett par foton från ett av de nämnda bröllopen.
För övrigt är det ju september nu, vilket torde betyda att sommaren är officiellt slut och att hösten är här. Och då borde man ju kanske summera lite, men det får bli en annan dag. (Här kan inte den svenska definitionen om dygnsmedeltemperatur över 10 grader celsius användas, eftersom det nog överhuvudtaget inte tänker gå under den temperaturen än på ett par månader, tidigast...)
Monday, September 01, 2008
Labor Day
Idag är det första måndagen i september, vilket betyder att det är Labor Day. Helgdag med andra ord. En av alla helgdagar här som liksom inte alls betyder något för en. Det är märkligt det där, ledig som ledig, skulle man ju kunna tycka. (Åh oroa er inte, jag kommer säkert sakna Thanksgiving- och Labor Day-ledigt när jag kommer tillbaka till Sverige.) I praktiken betyder det att alla myndigheter, banker etc är stängda och att att arbetsstyrkan på jobbet är ungefär halverad idag. Själv tänker jag göra någon slags kompromiss och jobba hemifrån.
Och jo, förresten. Somliga magsura Sverigebaserade bloggar menar att demokraterna som parti skulle "jubla" över att orkanen Gustav snart sveper in över gulfkusten och har potential att skapa minst lika mycket förödelse i Nwe Orleans som orkanen Katrina gjorde för tre år sedan.
Och jodå, det finns några stolpskott som kläckt ur sig helt bisarra dumheter om saken, bland annat Michael Moore. Men att antyda att detta är demokraternas officiella hållning är bara dumheter och förolämpande mot alla dem som just nu, i likhet med mig, är oroade över de människor vi känner som bor i området.
Och jo, förresten. Somliga magsura Sverigebaserade bloggar menar att demokraterna som parti skulle "jubla" över att orkanen Gustav snart sveper in över gulfkusten och har potential att skapa minst lika mycket förödelse i Nwe Orleans som orkanen Katrina gjorde för tre år sedan.
Och jodå, det finns några stolpskott som kläckt ur sig helt bisarra dumheter om saken, bland annat Michael Moore. Men att antyda att detta är demokraternas officiella hållning är bara dumheter och förolämpande mot alla dem som just nu, i likhet med mig, är oroade över de människor vi känner som bor i området.
Friday, August 29, 2008
Om stora ord, och små
Demokraternas konvent pågår för fullt. Bästa talarna hittills är enligt min mening Hillary Clinton och Al Gore. (Fast jag hörde i och för sig inte Michelle Obamas tal, som lär ha varit riktigt bra.) Barack Obama själv talar senare ikväll. Fast talmanuset ligger redan ute på CNN.
Det är många goda retoriker på plats. Och det är förstås en mycket välregisserad tillställning. (I det avseendet, och i hur okritiskt somliga partiföreträdare hyllas, oavsett vad de kläcker ur sig, påminner det rätt mycket om centerpartiets stämmor på senare år). Det är relativt lite politiskt innehåll, men många stora ord. Det brukar, om inte tilltala mig, så i alla fall intressera mig. Men ikväll går tankarna någon annanstans.
Till en kvinna som inte imponerades av stora ord, om de inte förenades med handling. Till en kvinna som inte imponerades det minsta av titlar om innehavaren inte kunde förklara sin verksamhet och sina drivkrafter så att hon förstod. Till en kvinna som, någonstans i mitten av sitt liv, fann kraft och styrka nog att skapa sig ett helt nytt liv, sitt eget liv. Jag var kanske 14 eller 15 första gången hon spände ögonen i mig, och med eftertryck sa:
Låt ingen annan bestämma över ditt liv. Det är ditt, och inte ens om någon påstår att det är för ditt eget bästa, så har de rätt att bestämma över ditt liv.
Då förstod jag inte hur djupt denna insikt satt i henne, då visste jag inte vilka erfarenheter hon hade som gjorde att hon uttalade de orden med sådant eftertryck. Idag vet jag. Idag vet jag att den resa hon gjorde under sitt liv var mycket ovanlig för kvinnor i hennes generation, och jag tror att den krävde båda styrka och mod. Jag vet att hon var nöjd med att hon gjorde den. Jag vet att hon var nöjd med att till sist få vara en fri människa, att hon till sist fick bestämma över sitt eget liv.
Hon brukade också ofta påpeka för mig att det alltid finns en annan sida av saken. Att man ska respektera andras synvinkel, också de gånger man inte alls förstår den eller finner den fullständigt orimlig, därför att det alltid finns så mycket vi inte vet om andra människor. Att man aldrig ska döma någon enbart på hörsägen, och att samma historia kan te sig väldigt olika beroende på perspektiv. Men hon brukade också säga, att lika mycket som man ska ta hänsyn till andra, och vara försiktigt med sina omdömen, så ska man också kräva respekt och hänsyn tillbaka. Den som vill ha respekt och hänsyn från dig, men som inte förmår ge detsamma tillbaka är inte värd din tid.
Jag hade förmånen att få ta farväl av denna kvinna, min mormor, medan hon ännu levde. Vi visste nog båda att det var sista gången vi sågs. De sista åren brukade hon i och för sig alltid säga att det kanske var sista gången, bara så där för säkerhets skull, och jag brukade alltid försäkra henne att vi skulle ses igen. Men den här julieftermiddagen hoppade hon över sitt kanske, sa bara att nu Maria, nu ses vi inte mer. Och innan jag hann säga något så såg hon mig stint i ögonen, och sa det igen.
Det är ditt liv. Låt ingen annan ta makten över det.
Det är en dryg månad sedan hon uttalade de orden. Sedan dess har hon lugnt och stilla lämnat den här världen. Och även om min mormor inte var mycket för stora ord, och säkert skulle frågat vad Barack Obama egentligen vill med allt sitt prat om förändring om hon varit tillräckligt pigg för att hänga med i nyhetsflödet, så gjorde hon stor skillnad i det lilla.
För min mamma och hennes syskon, för min bror och mina kusiner, för mina syskonbarn och kusinbarn. För mig. (Och inte att förglömma, för släktens alla hundar som snabbt lärde sig var det var mest strategiskt att placera sig när det var dags för mat.) Genom att alltid finnas där för oss. Genom att vara ett levande exempel på att det aldrig är för sent att åstadkomma en förändring. Genom att bevisa att det som ter sig omöjligt går att genomföra, om det sker i tillräckligt små steg. Genom att alltid vägra vara ett offer - till och med under den tid hon behandlades för cancer vägrade hon vara ett offer.
Nu finns hon inte mer. Men hon lever genom alla de minnen vi alla har av henne. Imorgon (idag för er läsare i Sverige), är det hennes fördelsdag. Och hennes begravningsdag. Cirkeln är sluten.
R.I.P.
Det är många goda retoriker på plats. Och det är förstås en mycket välregisserad tillställning. (I det avseendet, och i hur okritiskt somliga partiföreträdare hyllas, oavsett vad de kläcker ur sig, påminner det rätt mycket om centerpartiets stämmor på senare år). Det är relativt lite politiskt innehåll, men många stora ord. Det brukar, om inte tilltala mig, så i alla fall intressera mig. Men ikväll går tankarna någon annanstans.
Till en kvinna som inte imponerades av stora ord, om de inte förenades med handling. Till en kvinna som inte imponerades det minsta av titlar om innehavaren inte kunde förklara sin verksamhet och sina drivkrafter så att hon förstod. Till en kvinna som, någonstans i mitten av sitt liv, fann kraft och styrka nog att skapa sig ett helt nytt liv, sitt eget liv. Jag var kanske 14 eller 15 första gången hon spände ögonen i mig, och med eftertryck sa:
Låt ingen annan bestämma över ditt liv. Det är ditt, och inte ens om någon påstår att det är för ditt eget bästa, så har de rätt att bestämma över ditt liv.
Då förstod jag inte hur djupt denna insikt satt i henne, då visste jag inte vilka erfarenheter hon hade som gjorde att hon uttalade de orden med sådant eftertryck. Idag vet jag. Idag vet jag att den resa hon gjorde under sitt liv var mycket ovanlig för kvinnor i hennes generation, och jag tror att den krävde båda styrka och mod. Jag vet att hon var nöjd med att hon gjorde den. Jag vet att hon var nöjd med att till sist få vara en fri människa, att hon till sist fick bestämma över sitt eget liv.
Hon brukade också ofta påpeka för mig att det alltid finns en annan sida av saken. Att man ska respektera andras synvinkel, också de gånger man inte alls förstår den eller finner den fullständigt orimlig, därför att det alltid finns så mycket vi inte vet om andra människor. Att man aldrig ska döma någon enbart på hörsägen, och att samma historia kan te sig väldigt olika beroende på perspektiv. Men hon brukade också säga, att lika mycket som man ska ta hänsyn till andra, och vara försiktigt med sina omdömen, så ska man också kräva respekt och hänsyn tillbaka. Den som vill ha respekt och hänsyn från dig, men som inte förmår ge detsamma tillbaka är inte värd din tid.
Jag hade förmånen att få ta farväl av denna kvinna, min mormor, medan hon ännu levde. Vi visste nog båda att det var sista gången vi sågs. De sista åren brukade hon i och för sig alltid säga att det kanske var sista gången, bara så där för säkerhets skull, och jag brukade alltid försäkra henne att vi skulle ses igen. Men den här julieftermiddagen hoppade hon över sitt kanske, sa bara att nu Maria, nu ses vi inte mer. Och innan jag hann säga något så såg hon mig stint i ögonen, och sa det igen.
Det är ditt liv. Låt ingen annan ta makten över det.
Det är en dryg månad sedan hon uttalade de orden. Sedan dess har hon lugnt och stilla lämnat den här världen. Och även om min mormor inte var mycket för stora ord, och säkert skulle frågat vad Barack Obama egentligen vill med allt sitt prat om förändring om hon varit tillräckligt pigg för att hänga med i nyhetsflödet, så gjorde hon stor skillnad i det lilla.
För min mamma och hennes syskon, för min bror och mina kusiner, för mina syskonbarn och kusinbarn. För mig. (Och inte att förglömma, för släktens alla hundar som snabbt lärde sig var det var mest strategiskt att placera sig när det var dags för mat.) Genom att alltid finnas där för oss. Genom att vara ett levande exempel på att det aldrig är för sent att åstadkomma en förändring. Genom att bevisa att det som ter sig omöjligt går att genomföra, om det sker i tillräckligt små steg. Genom att alltid vägra vara ett offer - till och med under den tid hon behandlades för cancer vägrade hon vara ett offer.
Nu finns hon inte mer. Men hon lever genom alla de minnen vi alla har av henne. Imorgon (idag för er läsare i Sverige), är det hennes fördelsdag. Och hennes begravningsdag. Cirkeln är sluten.
R.I.P.
Tuesday, August 26, 2008
Användbara språkkunskaper
Min kollega J. ska snart försvara sin avhandling, och sen ska han flytta till Sverige. För att postdoka hos min gamla chef. Därför håller han på och försöker lära sig svenska nu. Det sker på två sätt. Han lär sig ord med hjälp av Rosetta Stone, och övar uttal med mig. Men jag måste säga att jag undrar lite över hur rosetta stone-pedagogiken är upplagd, eftersom den första mening han skulle lära sig var "Hästen är på flygplanet." Eventuellt inte den mest användbara mening man kan tänka sig. Kanske tom en av de mest oanvändbara man kan tänka sig. Nog för att det diskuterades många ganska märkliga saker på fikarasterna på min gamla arbetsplats, men hästar på flygplan var trots allt aldrig en av dem.
Saturday, August 23, 2008
Effektivitet?
När jag gick till jobbet i morse så arbetades det hårt för att snygga upp campus inför terminsstarten. Bland annat skulle målarfärgsstänken på gångvägarna bort. Denna arbetsupppgift utfördes av två personer. En vars arbetsuppgift var att sköta högtryckstvätten och faktiskt tvätta bort färgen, och en vars arbetsuppgift bestod i att ge stopptecken till killen med tvätten när någon kom och ville gå förbi. Utöver det stod han och hängde vid ett träd. Säkert trevligt, men möjligen inte så effektivt...
Tuesday, August 19, 2008
The Rockies II
Bilder finns nu där de brukar finnas. Andra foton från den sommar som gått kommer också att dyka upp där vad det lider.
Sunday, August 17, 2008
Klippiga bergen
Igår var konferenssäsongen över för den här gången, och jag hade en hel dag (det räcker inte alls) på mig att uppleva klippiga bergen. Regnet öste ner i går morse, och det var så tjocka moln att man inte ens såg konturerna av de berg som ligger kant i kant med Boulder.
Men, nu var jag ju inte där för att hänga på ett hotellrum så jag gav mig iväg i alla fall, i förhoppningen att vädret skulle vara bättre längre norrut och högre upp. Boulder ligger på 5400 fot (Baltimore är ca 60 fot, och ja, man märker av skillnaden...) och nu skulle jag alltså ännu högre upp. Och det var helt fantastiskt. Vädret var bättre, även om det snöade(!) på 10500 fot så en del vägar var tyvärr avstängda. Det dåliga vädret gjorde attturisterna var relativt få, och det gjorde inget...
Vyerna är fantastiska, mina vandringar otroligt uppfriskande, även om man tvingas inse att även modesta uppförslut kan innebära viss ansträngning när man är uppe på 9400 fot.
Några spaningar:
Bergsbilkörning är en intressant upplevelse. I hällregn är den ännu intressantare. Bergsvägar är smala och har skarpa svängar, och en och annan sten på sig. När det öser ner regn ser man inte ens fram till nästa krök. Och så går det antingen kraftigt uppåt eller så lutar det ordentligt neråt. Man får rådet att vara uppmärksam på om ens bromsar börjar lukta illa... Det är också intressant med folk som tar hastighetsbegränsningen 15 miles i timmen som en uppmaning att köra minst det tredubbla. Det är jag garanterat för feg för...
En del människor har en intressant uppfattning om lämpliga skodon för vandringar i bergen. Själv skulle jag nog inte kommit på tanken att åka dit i flipflops*, men folk är ju olika.
Smoky Mountains och Rocky Mountains har sina likheter, och sina skillnader. Oändligt vackert är det i alla fall på båda ställena. Och det gjorde mig ännu mer övertygad om att jag _måste_ åka till Kanada och spana in de bergen också.
Det blir lätt väldigt många foton... Några av dem lär dyka upp här vad det lider.
Om jag skulle ge upp vetenskapskarriären så kan jag tänka mig att bli park ranger istället. Då kanske man tom skulle få se en björn eller ett bergslejon någon gång. (Jast jag får nog erkänna att jag inte var så våldsamt kaxig i morse när jag var på en morgontur i Boulders berg och mötte en ranger som berättade att de sett dagsfärska björnspår...)
*Jag skulle inte heller ha kommit på tanken att skälla på en park ranger för att välmålade tånaglar inte längre var så fina efter en tur i bergen med ovan nämnda skodon... Jag tror inte att park rangern hade hört just det klagomålet förut.
Men, nu var jag ju inte där för att hänga på ett hotellrum så jag gav mig iväg i alla fall, i förhoppningen att vädret skulle vara bättre längre norrut och högre upp. Boulder ligger på 5400 fot (Baltimore är ca 60 fot, och ja, man märker av skillnaden...) och nu skulle jag alltså ännu högre upp. Och det var helt fantastiskt. Vädret var bättre, även om det snöade(!) på 10500 fot så en del vägar var tyvärr avstängda. Det dåliga vädret gjorde attturisterna var relativt få, och det gjorde inget...
Vyerna är fantastiska, mina vandringar otroligt uppfriskande, även om man tvingas inse att även modesta uppförslut kan innebära viss ansträngning när man är uppe på 9400 fot.
Några spaningar:
Bergsbilkörning är en intressant upplevelse. I hällregn är den ännu intressantare. Bergsvägar är smala och har skarpa svängar, och en och annan sten på sig. När det öser ner regn ser man inte ens fram till nästa krök. Och så går det antingen kraftigt uppåt eller så lutar det ordentligt neråt. Man får rådet att vara uppmärksam på om ens bromsar börjar lukta illa... Det är också intressant med folk som tar hastighetsbegränsningen 15 miles i timmen som en uppmaning att köra minst det tredubbla. Det är jag garanterat för feg för...
En del människor har en intressant uppfattning om lämpliga skodon för vandringar i bergen. Själv skulle jag nog inte kommit på tanken att åka dit i flipflops*, men folk är ju olika.
Smoky Mountains och Rocky Mountains har sina likheter, och sina skillnader. Oändligt vackert är det i alla fall på båda ställena. Och det gjorde mig ännu mer övertygad om att jag _måste_ åka till Kanada och spana in de bergen också.
Det blir lätt väldigt många foton... Några av dem lär dyka upp här vad det lider.
Om jag skulle ge upp vetenskapskarriären så kan jag tänka mig att bli park ranger istället. Då kanske man tom skulle få se en björn eller ett bergslejon någon gång. (Jast jag får nog erkänna att jag inte var så våldsamt kaxig i morse när jag var på en morgontur i Boulders berg och mötte en ranger som berättade att de sett dagsfärska björnspår...)
*Jag skulle inte heller ha kommit på tanken att skälla på en park ranger för att välmålade tånaglar inte längre var så fina efter en tur i bergen med ovan nämnda skodon... Jag tror inte att park rangern hade hört just det klagomålet förut.
Saturday, August 16, 2008
Lokalpatriotism
Man tager vad man haver. Så även i OS- och lokalpatriotssammanhang. Så jag ville bara säga att Michael Phelps, aka the bullet from Baltimore, kommer från Baltimore.
Wednesday, August 13, 2008
Two down, one to go
Två av sommarens tre konferenser är nu avklarade. Och just nu är jag på en ca 46 timmar lång visit i Baltimore. Imorgon förmiddag flyger jag till Denver och imorgon kväll börjar den tredje och sista konferensen för den här sommaren. Ska bli roligt, men det är också rätt skönt att det är den sista. Och jag ser fram emot två dagar i Colorado på alldeles egen hand efter konferensens slut.
Men sen kommer jag tillbaka till Baltimore och då ska det bli mer bloggande av hoppas jag. Och ett och annat foto från denna sommar på resande fot, och så ska jag ju jobba och... Ja, ni förstår. Men stay tuned så kommer det mer så småningom, för det finns en del att säga om den sommar som varit. Men nu är det dags att packa. Stay tuned!
Men sen kommer jag tillbaka till Baltimore och då ska det bli mer bloggande av hoppas jag. Och ett och annat foto från denna sommar på resande fot, och så ska jag ju jobba och... Ja, ni förstår. Men stay tuned så kommer det mer så småningom, för det finns en del att säga om den sommar som varit. Men nu är det dags att packa. Stay tuned!
Thursday, August 07, 2008
Kackerlackan-i-datorn
Jag delar rum med A. på konferensen här i Newport. Häromdagen började hon plötsligt skaka sin dator våldsamt, sen slog hon lite på den och så skakade hon lite till på den, nu med något desperat i blicken.
Den utlösande faktorn till detta något omilda beteende mot den stackars oskyldiga datorn visade sig bero på att en ouppfostrad (och ganska liten) kackerlacka bestämt sig för att flytta in i hennes dators innanmäte. Så där satt A., och tittade på kackerlackan som värdigt promenerat in genom en usb-port, och nu vägrade komma ut trots våldsamt skakande. Och ju mer hon skakade desto längre in flyttade kackarlackan.
Det tog mer än ett dygn innan den kom utkrypandes igen... Och när den väl var ute igen så blev livet kort. A. som annars är en lugn och sansad person visade ingen som helst sympati eller hänsyn mot en bostadslös kackerlacka, utan gjorde helt enkelt processen kort. Det är inte utan att jag förstår henne...
Den utlösande faktorn till detta något omilda beteende mot den stackars oskyldiga datorn visade sig bero på att en ouppfostrad (och ganska liten) kackerlacka bestämt sig för att flytta in i hennes dators innanmäte. Så där satt A., och tittade på kackerlackan som värdigt promenerat in genom en usb-port, och nu vägrade komma ut trots våldsamt skakande. Och ju mer hon skakade desto längre in flyttade kackarlackan.
Det tog mer än ett dygn innan den kom utkrypandes igen... Och när den väl var ute igen så blev livet kort. A. som annars är en lugn och sansad person visade ingen som helst sympati eller hänsyn mot en bostadslös kackerlacka, utan gjorde helt enkelt processen kort. Det är inte utan att jag förstår henne...
Sunday, August 03, 2008
Breakfast at Starbucks
Är tillbaka i USA efter en resa som i bästa fall kan kallas intressant. Dåligt väder i NYC. Strax innan landning får vi veta att hela Newark har stängts på grund av busvädret, varpå vi vänder norrut mot Connecticut och Bradley International Airport* där vi ska tanka, och vänta på att få klartecken för ny start mot NYC. Det gjorde några andra plan också, och det var ju bra. För vi hade slut på vatten på vårt plan så vi kunde inte ens få något att dricka, men tack vare humanitära insatser av personalen på planet från Edingburgh, som stod precis jämte oss ute på plattan, fick vi i alla fall både vatten och en extra kopp kaffe...
Drygt tre timmar sena är vi i alla fall på ett knökfullt Newark och det blir dags för migrationskontroll, som förstås tog ovanligt lång tid. Men de släppte i alla fall in mig den här gången också, utan att ställa alls lika många frågor till mig som de gjorde till asiaterna med samma typ av visum som jag och som stod strax före mig i kön. Den sorgliga sanningen är förstås den att det hjälper att vara vit och ha ett svenskt pass.
Och sen börjar det riktigt roliga. För väl ute blir vi skickade än hit, än dit, för att bli ombokade. Till sist uppenbarar sig den riktigt låååånga kön, som bara fylls på med nya människor hela tiden. Då var jag mycket glad och tacksam att S, J och E var med på samma flyg så att jag hade sällskap. Så att jag kunde gå och köpa mat och dricka till oss medan de köade, så att alla kunde gå på toaletten etc.
Men fort gick det inte och ideen om att ta ett tåg hem kändes allt mer lockande. Efter en del ringande och trixande inser jag att jag har ca 20 minuter på mig att hinna med tåget, och det blir dags för den där roliga sortens flygplatsrace. Väl ute på Amtrakstationen hävdar personalen att tåget är 45 minuter sent, men, säger de, ta du nästa tåg som kommer och som går söderut. Sagt och gjort - även om jag var lite förvånad över att "nästa" tåg gick exakt på min avgångstid. Det visade sig bero på att mitt tåg inte alls var försenat utan var just det tåg jag gick på. (Fast det blev förstås försenat innan vi var framme i Baltimore). Efter en halvtimme på tåget kommer meddelande från S, J och E som just kommit innanför avspärrningsbanden i ombokningskön... Då var jag oändligt tacksam över att sitta på ett luftkonditionerat tåg på väg hem. Och när jag fick nästa sms klockan 9, om att de äntligen fått giltiga boardingkort så satt jag och åt middag hemma hos J. och R. som klurat ut att jag nog skulle uppskatta både hämtning och mat (hjältar!) och kände att det inte alls var särskilt synd om mig.
Tur för mig att allt var tvättat innan jag lämnade Sverige. Och tur att man kan äta frukost på Starbucks. Iden om att faktiskt handla mat gick liksom förlorad i den där förseningen...
Igår var alltså ingen toppenbra resdag, och förhoppningsvis blir dagens bilfärd upp mot Newport, Rhode Island och nästa konferens betydligt trevligare. Och eftersom det är avfärd om en och en halv timme är det dags att ta itu med att packa om lite grann. Men trots jetlag och trötthet efter resan så känns det bra att vara tillbaka. Även om det förstås var jättetrevligt att vara i Sverige också.
*Vari den internationella delen består är mycket oklart eftersom flygplatsen i fråga inte ens hade tull.
Drygt tre timmar sena är vi i alla fall på ett knökfullt Newark och det blir dags för migrationskontroll, som förstås tog ovanligt lång tid. Men de släppte i alla fall in mig den här gången också, utan att ställa alls lika många frågor till mig som de gjorde till asiaterna med samma typ av visum som jag och som stod strax före mig i kön. Den sorgliga sanningen är förstås den att det hjälper att vara vit och ha ett svenskt pass.
Och sen börjar det riktigt roliga. För väl ute blir vi skickade än hit, än dit, för att bli ombokade. Till sist uppenbarar sig den riktigt låååånga kön, som bara fylls på med nya människor hela tiden. Då var jag mycket glad och tacksam att S, J och E var med på samma flyg så att jag hade sällskap. Så att jag kunde gå och köpa mat och dricka till oss medan de köade, så att alla kunde gå på toaletten etc.
Men fort gick det inte och ideen om att ta ett tåg hem kändes allt mer lockande. Efter en del ringande och trixande inser jag att jag har ca 20 minuter på mig att hinna med tåget, och det blir dags för den där roliga sortens flygplatsrace. Väl ute på Amtrakstationen hävdar personalen att tåget är 45 minuter sent, men, säger de, ta du nästa tåg som kommer och som går söderut. Sagt och gjort - även om jag var lite förvånad över att "nästa" tåg gick exakt på min avgångstid. Det visade sig bero på att mitt tåg inte alls var försenat utan var just det tåg jag gick på. (Fast det blev förstås försenat innan vi var framme i Baltimore). Efter en halvtimme på tåget kommer meddelande från S, J och E som just kommit innanför avspärrningsbanden i ombokningskön... Då var jag oändligt tacksam över att sitta på ett luftkonditionerat tåg på väg hem. Och när jag fick nästa sms klockan 9, om att de äntligen fått giltiga boardingkort så satt jag och åt middag hemma hos J. och R. som klurat ut att jag nog skulle uppskatta både hämtning och mat (hjältar!) och kände att det inte alls var särskilt synd om mig.
Tur för mig att allt var tvättat innan jag lämnade Sverige. Och tur att man kan äta frukost på Starbucks. Iden om att faktiskt handla mat gick liksom förlorad i den där förseningen...
Igår var alltså ingen toppenbra resdag, och förhoppningsvis blir dagens bilfärd upp mot Newport, Rhode Island och nästa konferens betydligt trevligare. Och eftersom det är avfärd om en och en halv timme är det dags att ta itu med att packa om lite grann. Men trots jetlag och trötthet efter resan så känns det bra att vara tillbaka. Även om det förstås var jättetrevligt att vara i Sverige också.
*Vari den internationella delen består är mycket oklart eftersom flygplatsen i fråga inte ens hade tull.
Tuesday, July 29, 2008
Tomorrow is the day
På konferens, i Göteborg. En del intressant, en del mindre intressant. Hur som helst, mina tankar snurrar mest kring det faktum att jag imorgon ska ge min presentation, om mitt avhandlingsarbete. Fem års jobb ska sammanfattas på 20 minuter, dessutom helst så bra att publiken ska begripa varför jag är en av två som får det där priset.
Föredraget är nästan klart, bara några mindre justeringar kvar att fixa till. Jag tänkte att jag, till skillnad från de flesta andra talare skulle försöka hålla den tilldelade tiden. Hur som helst börjar jag faktiskt bli lite lagom nervös. Men det ska bli roligt också. Nu, dags för finjusteringar, mer bloggande får vänta.
Föredraget är nästan klart, bara några mindre justeringar kvar att fixa till. Jag tänkte att jag, till skillnad från de flesta andra talare skulle försöka hålla den tilldelade tiden. Hur som helst börjar jag faktiskt bli lite lagom nervös. Men det ska bli roligt också. Nu, dags för finjusteringar, mer bloggande får vänta.
Saturday, July 19, 2008
Om att vara tillbaka.... och att bli klar
Sitter på ett tåg på väg söderut. Ett tåg där vagnupphängningen inte fungerar i min vagn. Det adderar en del extra spänning till tillvaron - kommer någon att spilla ut sitt kaffe över just mig och min dator när de går förbi?
Hade, med anledning av den senaste veckans vistelse i Uppsala och på den gamla arbetsplatsen, tänkt skriva något om det där med att vara tillbaka, om att gå vidare, lämna saker bakom sig och bli klar. Men orden kommer inte ut som jag vill. Så det får bli kort. Det var trevligt att vara tillbaka, det var glädjande att se att alla verkade må bra (fast de, som M. sa, inte haft någon institutionspsykolog sen jag slutade...), det var upplyftande att höra att några av de gamla kollegorna faktiskt fått riktigt roliga jobb, det var roligt att leka med de snabba lasrarna och det var väldigt skönt att gå därifrån i fredags och veta att jag inte behöver gå tillbaka på måndag.
Nu blir det några dagar i Småland, sen till Linköping och Köpenhamn på onsdag. På fredag tar jag mig via Göteborg och Vänersborg till Lidköping och på söndag bär det tillbaka till Göteborg för konferens. Och på lördag den 2e augusti går flyget tillbaka till USA.
Hade, med anledning av den senaste veckans vistelse i Uppsala och på den gamla arbetsplatsen, tänkt skriva något om det där med att vara tillbaka, om att gå vidare, lämna saker bakom sig och bli klar. Men orden kommer inte ut som jag vill. Så det får bli kort. Det var trevligt att vara tillbaka, det var glädjande att se att alla verkade må bra (fast de, som M. sa, inte haft någon institutionspsykolog sen jag slutade...), det var upplyftande att höra att några av de gamla kollegorna faktiskt fått riktigt roliga jobb, det var roligt att leka med de snabba lasrarna och det var väldigt skönt att gå därifrån i fredags och veta att jag inte behöver gå tillbaka på måndag.
Nu blir det några dagar i Småland, sen till Linköping och Köpenhamn på onsdag. På fredag tar jag mig via Göteborg och Vänersborg till Lidköping och på söndag bär det tillbaka till Göteborg för konferens. Och på lördag den 2e augusti går flyget tillbaka till USA.
Monday, July 14, 2008
Att använda en komradio...
Om någon hade påstått för ett år sedan att första gången jag skulle använda en kommunikationsradio var på M&P:s bröllop så hade jag antagligen lett lite överseende och svarat att nej det tror jag nog inte kommer att hända... Och i tisdags, när toastmasterkollegan N. (som har ett låt oss kalla det på-gränsen-till-osunt förhållande till teknikprylar) föreslog detta kommunikationsmedel så trodde jag att han skämtade och sa visst, det blir bra.Men, naturligtvis hade han med dem i lördags, och alltså blev de, till vissa gästers munterhet, också använda under festen. Om de verkligen bidrog med något som vi inte hade kunnat åstadkomma ändå är, i varje fall för mig, lite oklart. Förhoppningsvis blir de nygifta också nöjda med de foton vi fick förtroendet att ta... Att ha ansvar (som tur är var jag inte alldeles ensam om det) för fotograferandet i kyrkan var faktiskt lite nervöst.
Och nu blir det Uppsala fram till lördag kväll. Att plötsligt vara tillbaka på sitt gamla jobb, fast utan eget kontor, egen labbänk och sin egen kaffekopp känns faktiskt ganska märkligt. En hel del människor har hunnit bytas ut sen jag åkte till USA i höstas, men många är förstås kvar så det blev några kära återseenden också. Och så fantastiskt glad man blir när man får finchoklad i "välkomstpresent". Så nu är det bara att hålla tummarna för att det blir några bra resultat innan det är dags att dra söderut igen på lördag.
Tuesday, July 08, 2008
Söderut
Sådär, visumintervjun avklarad igår. Exklusive väntetid tog det ca 2,5 min. Förundrande hur dåliga människor är på att läsa och följa instruktioner.
Idag har det också burit av söderut - första anhalt Knivsta där vi planerat lite inför helgens begivenhet. Efter den här sommaren tror jag att jag kan överväga en alternativ karriär som bröllopsplanerare/bröllopstoastmaster om det inte skulle gå vägen med kemin... Det är faktiskt riktigt roligt!
Och imorgon bär det av ännu en bit söderut till Södertälje. Ska bli kul att se K. igen - det var, av lätt insedda skäl, länge sen nu.
Idag har det också burit av söderut - första anhalt Knivsta där vi planerat lite inför helgens begivenhet. Efter den här sommaren tror jag att jag kan överväga en alternativ karriär som bröllopsplanerare/bröllopstoastmaster om det inte skulle gå vägen med kemin... Det är faktiskt riktigt roligt!
Och imorgon bär det av ännu en bit söderut till Södertälje. Ska bli kul att se K. igen - det var, av lätt insedda skäl, länge sen nu.
Subscribe to:
Posts (Atom)
