SATC - the movie

"Some labels are best left in the closet".

Jo vi såg visst filmversionen av Sex and the city igår. Och jag måste erkänna att jag blev mer underhållen än jag trodde att jag skulle bli. Fast förväntningarna var förvisso väldigt lågt ställda. Skor i hundratal, märkeskläder, Louis Vuitton-väskor och enorma garderober är liksom inte riktigt det som utmärker mig och min personlighet mest. (Det närmaste jag kommit en Loius Vuitton-väska var när jag, med mycket begränsad framgång, en gång försökte förklara för exsambon hur människor kan köpa en pytteliten väska för riktigt stora pengar. Att jag misslyckades kan bero på att jag inte riktigt förstår det själv.... )

Så, tja, om du är SATC-fan så vill du nog se den. Om du inte är det kan du nog lika gärna lägga pengarna på något annat. Men, New York gör sig på filmduken, det är bara så. Och ett och annat citat kändes som hämtat ur mitt liv...

"She was a smart girl until she fell in the love"
(that's me...)

"Enjoy yourself, that's what your 20:ies are for, the 30:ies are to learn the lessons, the 40:ies are to pay the drinks."
(Så här långt stämmer det ju bara alltför väl, så jag får väl hoppas att jag skaffat mig ett riktigt jobb så jag har råd att betala de där drinkarna när det blir dags. Fast jag har ju ganska många år på mig fortfarande... )

Det där med kollektivtrafik

Som jag nämnt tidigare, så finns det kollektivtrafik här. Både spårbunden (pendeltåg, light rail och tunnelbana) och bussar. Och enligt lokalnyheterna ökar passagerarantalet i takt med att bensinpriserna stiger. Och det är ju bra. Men om det ska slå igenom på riktigt så måste nog några saker förändras.

Tex måste tidtabellerna och verkligheten stämma överens bättre än vad som är fallet idag, eftersom tidtabellen för stadsbussarna mest är att betrakta som någon slags utopiskt inriktningsmål som skulle varit sant i Platons idevärld, snarare än ett dokument som kan användas för att förutsäga när man kan åka vart med vilken buss i den verkliga världen.

Det blir inte heller bättre av att inte alla bussförare hittar så bra. I morse, när jag promenerade från Starbucks till labbet, så stannade en bussförare mitt på övergångsstället i korsningen St Paul och 33:e gatan, hissade ner sin sidoruta och skrek desperat ut frågan "Var är jag?" till alla oss som väntade på att få gå över gatan.

Det kanske inte är så konstigt att amerikaner föredrar att ta bilen ändå...

Läskiga djur

OK. Jag är inte rädd för spindlar. I alla fall inte svenska spindlar som är så där små och harmlösa som svenska spindlar brukar vara. Men igår fick jag klart för mig att det faktiskt finns (minst) en sorts giftig spindel som lever i de här trakterna av USA. Jag är inte riktigt säker på om jag tycker att det är bra att jag vet om det, eller om jag hade varit gladast ovetande...

Och det faktum att det satt en stor, fet, hårig spindel på jobbets kaffebryggare i morse gjorde mig i alla helt övertygad om att jag skulle köpa kaffe idag (och imorgon, och i övermorgon osv...). Och om ingen annan tagit bort den, eller den flyttat på sig av sig själv så sitter den nog kvar där än. Riktigt läskig var den i alla fall.

Trendsetter

Jag har ju berättat om mina kakor förut, och den synnerligen unika och innovativa iden (obs ironin) med att ha choklad på toppen. Det har spritt sig, så nu är jag en trendsetter.* För idag när jag fick min födelsedagskaka** här på jobbet, så hade de fixat till det med chokladkaka med just choklad ovanpå. Mycket god för övrigt! Sånginsatserna lämnade dock som vanligt en del övrigt att önska... Det är förundrande hur det kan låta som att det sjungs i fler tonarter än vad det finns människor i rummet... (Och nej, det blir inte ett dugg bättre om jag är med och sjunger.)


*Däremot har jag ännu inte lyckats förmedla att det är fullt möjligt att baka kakor från scratch, men man ska väl inte begära för mycket.


**Det var ju egentligen i söndags, men då var det söndag, och igår var det helgdag här (Memorial day) så därför fick jag min kaka idag.

Note to self

Att lämna luftkonditioneringen på när man går hemifrån på morgonen är inte en bra ide. Det leder nämligen ofelbart till onödigt höga elräkningar, för något som man inte haft minsta nytta av. Elräkningen kan lätt tre- eller fyrdubblas under sommarmånaderna jämfört med vintern. (Men det är tacksamt att den finns, hur man annars skulle kunna tänka när det är som varmast och fuktigast vet jag inte riktigt...)

Musik

Ibland så bara måste jag lyssna på det här:



Fast det finns vissa dagar när jag inte står ut med det. Det svänger ju inte, som det här:

Lördagsmorgonpromenad

På lördagar är det "Farmers Market" i Waverly. Det är ett område som man inte gärna besöker efter mörkrets inbrott. Men på lördagsmorgnar, året runt, kan man promenera dit och shoppa diverse lokalproducerade grönsaker, rotfrukter, bär och frukt allt efter säsong, bröd utan konserveringsmedel*, blommor och en del annat. Idag blev det rabarber, sparris, spenat, kaffe och surdegsbröd. Och kameran fick också följa med på promenaden. Även om jag mötte två personer , helt okända, som uttryckte sin oro över risken för att få den stulen om man bär den öppet i det området. Och så diskuterade jag snus med killen som sålde kaffe till mig.

Och så kan man ju förundras över färgvalen som en del människor gör. Här tänker vi olika kan man säga. Och nej, vädret är det inte något större fel på faktiskt. Det var alldeles lagom varmt vid 8.15.

*Bröd utan konserveringsmedel är så ovanligt här att de skickar med en fryspåsar och omständliga förmaningar om att frysa det man inte tänker äta upp de närmaste tre dagarna...

Att välja sina strider II

Mexikanska polisen säger: "Det spelar ingen roll vem som begår ett brott, man åker in oavsett vem man är." Och manifesterar likabehandlingsprincipen så här. I Sverige hade väl den stackars åsnan avlivats för länge sen.

Att välja sina strider

Jag har en kollega som kommer från Montana. (De andra kollegorna anser detta vara relevant information i sammanhanget, varför jag skriver det här. Så vet ni. De vill också att jag ska klargöra att jag berättar om en kollega, och att det inte gäller dem alla*.) Personligen är jag tveksam till om hans ursprung är orsaken till hans originalitet, men det spelar mindre roll. Lite speciell är han hur som helst.

Han har en gång sovit på taket till vårt gym här på campus, bara för att han ville se om security skulle upptäcka honom. Han vet också allt man kan behöva veta om hur man tjuvåker (gods)tåg mellan Chicago och Seattle, om ni skulle behöva veta det någon gång.

Hans senaste stora projekt (efter att han bestämt sig för att strunta i att installera en dusch i vardagsrummet) är att vinna kriget mot råttorna. Det finns en del råttor i den här stan, och särskilt i det området där han bor. Och så himla kul är det ju inte med råttor. Men det finns ju olika sätt att bekämpa dem. Somliga skulle kanske börja med att eliminera orsakerna till att råttorna dras dit i stora mängder. Somliga andra kanske skulle investera i en uppsjö av de olika sorters råttfångningsanordningar man kan få tag på i det här landet. (De flesta av dem skulle antagligen inte klara av svenska djurskyddslagar). Eller skaffa katt. Eller så kan man helt enkelt starta ett regelrätt krig mot dem.

Involverande att skjuta alla råttor man ser. Och som inte det räckte till så kan man också, när man vaknar av "typiska råttljud från trädgården" mitt i natten ju antingen välja att somna om (vilket somliga garanterat skulle försöka med) eller så kan man ju kliva upp, greppa sitt skjutvapen och enbart iklädd kalsonger trava ut i trädgården och skjuta råttor. Jag tror att det i bästa fall kan kallas ett mycket hängivet krig. Fast jag är nog mer benägen att kalla det för ett osunt starkt hat.

*Notera att jag inte använder etiketten "American life" om den här posten. Att generalisera detta beteende till alla amerikaner låter sig inte göras.

Titelnoja

Jag har drabbats av titelnoja. Här tilltalar ju folk varandra med titlar i alla möjliga och en hel del (i mitt tycke) omöjliga sammanhang också. Ett sådant exempel är studenten som gör forskningsprojekt i vårt labb, och som, sen han blev upplyst om att jag har en doktorstitel, har börjat kalla mig för doktor Abrahamsson. Med betoning på doktor. Utan tillstymmelse till ironi eller sarkasm (vilket jag antagligen skulle hade hanterat väsentligt bättre än nuvarande gravallvarliga titulerande som jag har mycket svårt att hantera). Jag har förklarat ungefär 18 gånger att jag inte vill att han kallar mig det, och att det fungerar alldeles utmärkt att använda mitt förnamn, som han gjorde innan han fick veta. (Antagligen till och med bättre, eftersom det nu brukar ta ett tag innan jag begriper att det är mig han pratar med...)

Jag har också berättat, till hans och kollegornas, storögda förvåning att i Sverige tilltalar vi i allmänhet inte våra (universitets)lärare med doktor eller professor tillsammans med efternamn. Och för den delen att vi sällan talar om en lärare eller handledare som doktor eller professor Si-och-Så. Förr eller senare kommer jag antagligen trampa i klaveret när jag glömmer bort hur viktiga titlarna är här. (Dvs ingen låtsas ju om att det är viktigt, men folk kan bli ordentligt förolämpade om de inte tilltalas med en i deras tycke lämplig titel.)

Allt detta titulerande har i alla fall gjort mig lite nojig inför ett mail som jag snart måste ta och skicka iväg, just för att jag inte vet riktigt vet vilket sätt som är lämpligt att adressera personen (som är verksam i Sverige) ifråga på. Resten av mailet är klart, men just den där inledande raden saknas fortfarande. Men kanske att det står klart vad som är det rätta om det får vila över natten... Det vore bra om det kom iväg snart, en sak mindre på att-göra-listan.

Dagens citat

"Det är som Göteborgskalaset fast man ser på film hela dagarna"

Sagt av svensk man på plats vid filmfestivalen i Cannes. Man undrar vad det säger mest om - filmfestivalen eller kalaset?

Gummistövlar

Idag regnar det*. Och inte lite heller. (Det är för övrigt ofta så här, att om det regnar så regnar det ordentligt. Å andra sidan slutar det ofta ganska snabbt.) En annan skillnad är de fotbeklädnader man kan se folk spatsera omkring i så fort det blir minsta antydan (dvs om väderprognosen förutspår det) till regn.

Gummistövlar är nämligen väldigt vanligt förekommande här. Och det är inte vilka gummistövlar som helst. Glöm det där med urtrist gröna eller blå. Och om du kanske känner att du behöver gummistövlar med en liten klack - inga problem, det finns att tillgå. Det är bara att välja om du vill ha blommiga, rutiga, randiga, psykedeliska eller prickiga, nästan-fast-inte-riktigt-Burberryrutiga eller en kombination av någon av ovanstående.

Och de är ju onekligen snyggare än de vanligaste varianterna jag brukade se i Sverige. Fast jag måste erkänna att jag inte riktigt förstår hur man kan tycka att man måste ha tre(!) par så att man kan matcha stövlarna med det övriga klädvalet. Dessvärre är de precis lika obekväma som de svenska varianterna, så jag har inte investerat i några alls.

Den som vill se smakprov på skapelserna kan tex kika här.



*Nu regnar det inte längre...

Bästa strategin?

Om jag hade bloggat anonymt skulle jag ha skrivit en lång post om bristen på meritokrati som grund för tjänstetillsättningar vid utländska och för den delen också svenska universitet och räknat upp en massa exempel jag känner till. Men, det får vara. Ibland när jag hör historier, oavsett om de kommer härifrån Hopkins, från andra universitet i USA eller om det är rapporter från Sverige eller Europa, så blir jag sååå trött. (Och undrar om jag är komplett galen som vill satsa på en framtid inom det området.)

Det talas om rekryteringskommitter där man inte bara diskuterar vad som kommit ut av intervjuer och handlingar utan även kvinnliga sökandes utseende i slutdiskussionerna. Detta beteende försvarades med att det i alla fall inte hade någon betydelse för det slytgiltiga tillsättningsbeslutet. Nehej, och i så fall, varför alls diskutera det? Man frågar sig ivrigt om dessa personer diskuterar hudfärg och sexuella preferenser också i samma kommitter... Något får mig att tro att man inte gör det. Men rätta mig gärna om jag har fel.

För övrigt är det ju ganska svårt att veta hur man ska förhålla sig till den här utseendefixeringen hos kvinnor. Det finns visserligen undersökningar som visar att det är lättare att bli anställd om man ser bra ut (detta gäller såvitt jag förstår samtliga kön) men om råkar vara kvinna och vill bli tagen på allvar i sin professionella position så ska man förstås inte se bra ut (för gör man det har man ju fått jobbet för sitt utseende.) Så man kan ju fråga sig vilken som egentligen är bästa strategin...

Att läsa Female Science Professor är upplysande men inte särskilt upplyftande. Så kom igen nu. Om ni faktiskt vill ha jämställdhet (och jag tror nog att de allra flesta, män och kvinnor, vill det) så är det dags att börja jobba för det. Och tro mig, det första steget är att granska sig själv, sina handlingar och bedömningar, kritiskt. Jag började göra det för några år sedan och det har varit en mycket intressant resa. Låt mig säga så här, även för någon som mig, som trodde sig vara en inbiten individualist i både ord och handling fanns det plats för förbättringar. (Och det gör det säkert fortfarande för den delen.) Så, vill du ha jämställdhet? Börja då med att ta reda på om du är så jämställd som du tror.

Topplista

Det har utkristalliserat sig en topplista. Eller snarare flera. En och annan "absolut inte"-lista också för den delen. (Alla de listorna toppas för övrigt av en stad i Västerbotten vars första bokstav är U...) Men positiva listor är roligare. Och intressantare. Även om de fortfarande är just listor och alltså inte på något sätt nödvändigtvis säger något om hur det faktiskt kommer att bli. Så här ser den i alla fall ut, för tillfället. Det lär visa sig om den ser likadan ut om ett år...

1. Göteborg
2. Lund
3. Linköping

Bling bling - den kemiska varianten

Bling-bling, den kemiska varianten. Det är enligt kollegorna J. och J. single crystals. Jo tack. Sa jag att jag inte är den nördigaste på min arbetsplats?

Annars är det mycket jobb nu. Och sommarplanering. Och ännu mer långsiktig planering. Kanske kommer det en önsketopplista här på bloggen en vacker dag...

Det slutade regna...

... så jag tog en eftermiddagspromenad. Med kamera och makroobjektiv. Det är inte perfekt för att fotografera fåglar... Men har man bara ett objektiv med sig så har man. Och vill man tillräckligt mycket så går det. Fler bilder finns på Picasa (där finns också en del nya Baltimorebilder). Och flugor skulle vara lättare att fotografera om de satt stilla. Min darrhänthet kombinerat med att de rör på sig samverkar sällan till min fördel. Men jag tycker att insekten är lite cool i all sin oskarphet trots allt... Ni får klaga i kommentarsfältet om ni inte tycker som jag.

Star Spangled Banner

Star Spangled Banner. USA:s nationalsång, tillägnad flaggan. Skrevs efter att Fort McHenry motstått den brittiska beskjutningen år 1814. Tycks ha varit ett ganska avgörande slag i USA:s historia, om än jag får erkänna att jag inte hade annat än en synnerligen vag uppfattning om detta innan jag flyttade hit. Den som vill läsa om Star Spangled Banner kan göra det här (svenska) och här (engelska).

Fotot är taget vid Fort McHenry, som ligger i södra Baltimore. Och vän av ordning bör titta noga och fundera på vad som skiljer flaggan på bilden från den vi oftast ser...

Läs!

OK, jag tycker inte alltid som Jenny Westerstrand. Det gjorde jag inte när vi båda var aktiva i den studiebevakande verksamheten vid Uppsala studentkår heller. Men hon är en synnerligen intressant och vass skribent. Och ibland är hon bara så sanslöst bra. (Den som inte förmår uppfatta sarkasm och ironi rekommenderas dock att avstå från att läsa det här...)

Besvikelse

Idag blev jag besviken. Riktigt ordentligt besviken.

Tisdagar är seminariedagar, och så också idag. Det lät inte så där våldsamt spännande men det kändes ändå som om det skulle kunna bli en OK timme. Och det började bra, riktigt bra till och med. En ny titel på föredraget antydde att det skulle kunna bli riktigt intressant, och en seminarietalare som visade sig riktigt underhållande. Det höll sig under de första fem minutrarna ungefär. Sen kom första skämtet med sexanspelning. Jag slutade räkna när jag en kvart senare kommit upp i åtta sådana skämt. Av de första åtta var fem fullständigt utan koppling till det han egentligen talade om. De tre andra kan kanske, förutsatt att man har en oerhört kreativ hjärna och dessutom ett par ton god vilja, anses ha något med själva föredraget att göra.

Gemensamt för dem alla är dock att de inte på något sätt var oumbärliga för föredraget. Och att de alla var synnerligen väl förankrade i det som i bästa fall kan kallas stockkonservativa könsroller. Den faktiskt rätt intressanta forskningen gick dessvärre helt förlorad i fullständigt onödiga sexistiska skämt. Och tro mig, jag överdriver inte när jag säger att om detta hade hänt i Sverige så hade minst 80% av lyssnarna skruvat besvärat på sig. Så illa var det.

En besvikelse alltså. Det blir inte ett dugg bättre av att dagens talare är både välkänd och framgångsrik. Men ännu mer besviken blev jag på att så få verkade reagera. (Om än det var med viss lättnad som jag kunde konstatera att min boss verkade lika måttligt road som undertecknad.) Men mest av allt besviken på mig själv. För att jag inte gick fram efteråt och sa att det var ju synd att han tog fokus från sin jätteintressanta forskning för att istället ägna så mycket av sin talartid åt sexistiska skämt.

Så nu är jag både besviken och ledsen och arg. Arg för att man fortfarande ska tvingas höra sånt trams i professionella sammanhang, (Ärligt talat, hur svårt kan det vara för någon med intelligens nog att vara professor att inse att det finns sådant som enbart hör hemma i den privata sfären och som inte har något i professionella sammanhang att göra?) Arg för att jag fegade ur och inte vågade säga något. Det hade i och för sig säkert blivit en smärre skandal om jag hade gjort det, för det tillhör knappast kutymen att göra så här på Hopkins. I Sverige hade jag sagt till, men här fegade jag uppenbarligen ur. Det irriterar mig. Framför allt för att man inte kan agera så om man vill att något ska förändras.

Och så blir jag så trött. På att forskningsvärlden är så hopplöst efter. Under alla mina år som politiskt aktiv har jag visserligen mött mängder av härskartekniker* men de har tillämpats mot alla, oavsett som kön, som har en annan åsikt. Könsdiskriminering och sexism** har jag bara stött på inom akademin. Jag tycker det är väldigt sorgligt.


*Och det ska kanske erkännas att det finns många exempel på när jag själv, medvetet och säkert också omedvetet, använt mig av dem för att argumentera för min ståndpunkt.

**Jag vet ju dock att det finns andra som har sämre erfarenheter från politiken än vad jag har. Men här talar jag om det jag sett med egna ögon och hört med mina egna öron.

Det där med post

Det är trevligt att få post. Särskilt "riktig" post, alltså inte räkningar eller onödigt stora mängder reklamutskick från comcast som undrar om jag verkligen inte ska ha telefoni och kabel-tv från dem, nu när jag ändå har deras bredband, utan vykort och brev och sådant. Som tur är har jag väldigt trevliga vänner som skickar riktig post till mig ibland - det är synnerligen uppskattat!

Men det finns några konstiga saker med detta med posten. Jag vet att det har skickats brev och paket som inte alls kommit fram. Jag vet att det ibland kan gå på tre till fyra dagar över den stora pölen, och ibland kan det ta en månad. Och det är intressant hur mina syskonbarns födelsedagspresenter, som jag lade i två exakt likadana kuvert, med likadant innehåll (utom färgerna), lika mycket porto, och postade på samma brevlåda med ungefär två sekunders mellanrum kunde komma fram till samma adress på olika dagar...

Men mest intressant är ändå hur brevbärarna förhåller sig till min brevlåda. Det är en sån där liten brevlåda, som rymmer saker i A4-format bara om de kan böjas. Den är låst, och jag har en nyckel, och usps har en nyckel. Följaktligen förväntar jag mig att få brev, vykort etc levererat i brevlådan, medan jag har full förståelse att större försändelser placeras utanför. Men, det är inte så de gör. Istället verkar det vara fullständigt slumpmässigt om de ids öppna brevlådan eller ej. Ofta ligger all post utanför, ibland en del i brevlådan och en del utanför. Idag t. ex. så låg det stora, tjocka kuvertet (som innehöll en finfin avhandling) ihopknölat i brevlådan, medan C&EN (som är typ A4-format men väldigt tunn och lätt hade fått plats) låg utanför. Jag tror inte att jag och mina brevbärare förstår varandra.

För övrigt skulle jag aldrig skicka riktigt viktiga saker med posten över Atlanten. Då är det bara att bita i det sura äpplet och buda över dem. Samt glädja sig åt att man har föräldrar som inte kräver att få födelsedagshälsningar skickade till sig medelst FedEx... På tal om det - Grattis i förskott pappa!

As good as it gets...

1. Vädret.
Efter att ha haft några dagar med typiskt dåligt svenskt sommarväder (kallt och regnigt) är det nu varmt och skönt igen. Ungefär så bra som det kan bli som bäst i Sverige på sommaren. Och det är väl ungefär så bra som det blir här också. För nu kommer temperatur- och luftfuktighetskurvorna bara att stiga i några månader framöver...

2. The smartest woman in Europe...
... är nog inte jag. Men det hindrar inte kollegorna A. och J. från att hävda det. Och att säga det till alla som vill lyssna. (Och ganska många andra också för den delen.) Allt detta sedan det i tisdags stod klart att jag är en av två* som har tilldelats European Photochemistry Associations pris för bästa doktorsavhandling 2006-2007. Fantastiskt roligt förstås! Jag får erkänna att jag inte riktigt trodde att det var sant när jag först läste mailet... Och fast det rörde till mina sommarplaner lite grann (eftersom jag inte hade tänkt åka på just den konferensen - jag hade liksom inte räknat med att jag skulle behöva vara där för att hålla ett föredrag om min avhandling, jag tyckte att det var tillräckligt kul att det fanns människor som ville nominera mig, och planerade sedan glatt för helt andra saker) så ser jag nu bara fram emot att få spendera några dagar på konferens i Göteborg i sommar! Det är så länge sen jag var där senast att jag inte ens minns när det var.

Tja, bättre än så här blir det nog inte just nu.

Och annars så funderar jag ju aktivt, som ju framgått här på bloggen redan, en hel del på min framtida karriär, eller vad man nu ska kalla det. Ännu finns många, många obesvarade frågor på mina (förvisso till största delen imaginära) listor, och ännu är inga som helst beslut fattade, och ännu är det kanske en och annan invand föreställning kvar att ifrågasätta, men jag börjar i alla fall känna mig lite säkrare på vad jag faktiskt vill, vilken riktning som är att föredra. Sen är det förstås många pusselbitar som ska på plats innan något alls kan realiseras, men det får bli nästa steg.

*Om den andra pristagaren vet jag inte mycket, mer än att han jobbade med ultrasnabb spektroskopi och att han nu håller till på Stanford.

Hur man imponerar på sina amerikanska kollegor

1. Berätta att du inte använder kakmix när du bakar
2. Överlista din ugn
3. Gör smet till en alldeles vanlig kladdkaka (inte att förväxlas med en helt vanlig j-a kaka)
4. Häll i en lagom stor mängd kokosflingor. (De är för övrigt mycket större, saftigare och godare här.)
5. Grädda kakan i den överlistade ugnen
6. Strö på mera kokosflingor till garnering
7. Baka en alldeles vanlig sockerkaka
8. Inse att du, eftersom du trots allt inte överlistade ugnen fullständigt, måste skära bort det översta lite väl bruna lagret och dölja detta genom att smälta choklad och breda ut över kakan.
9. Ta med dem till jobbet, bjud på dem och ta emot de stående ovationerna från kollegorna och avhandlingsförsvararens föräldrar. (De fotograferade den stackars sockerkakan med choklad på toppen ur alla möjliga vinklar i förhoppningen om att kunna förklara för någon äldre släkting och se om de möjligen kunde upprepa det hela...)

Jag vet inte om det är så att mina kollegor är ovanligt illitterata när det kommer till kakbak, men de blir i alla fall alldeles lyriska varje gång jag får för mig att baka.

Måndagsnoteringar

1. Kemister och fysiker tänker ofta lika. Och ibland alldeles otroligt olika. Det blev väldigt uppenbart på dagens gruppmöte. Språkförbistringen mellan engelska och kinesiska gjorde det inte lättare att reda ut saken.

2. Dagens gruppmötespresentation avslutades med en ca 5 minuter film med budskapet "Vi är redo". Eventuellt hade det något med sommar-OS att göra, men det är inte alldeles säkert. Det hade garanterat med Kina att göra dock.

3. Jag borde lära mig mer om oscilloskop. Och jag borde verkligen lära mig att programmera Labview istället för att gnälla på de dåliga program vi har. Men det verkar... inte så roligt...

4. Min ugn och jag. Vi är inte bästisar. Vi är faktiskt inte ens kompisar. Den verkar dessutom inte tycka om mig alls. Det tycker jag är lite osympatiskt av den, eftersom jag faktiskt är väldigt snäll mot den. Men, jag överlistade den till sist (den har en intressant ide om att bränna allt som ska gräddas mer än 8 minuter, till svart skorpa på ytan och i botten och lämna allt däremellan ogräddat), så det blir kaka till morgondagens avhandlingsförsvarare. (Det där med att ha disputationsfest är ett koncept de inte riktigt förstår sig på här. Fast chefen talar lyriskt om när han var opponent i Sverige och fick gå på disputationsfest. Även om han missförstod det fantastiska spexet och fortfarande 7 år senare är helt övertygad om att Muminpappan i själva verket föreställde Hannibal Lecter och var symbol för honom själv.)

Olika skalor...

Surfade efter ett recept. Kikade in på Lisa Förare Winbladhs blogg och hittade inte alls recept men ett lästips...

Att sila mygg och svälja tigrar. Intressant, eller hur? Jag har förresten inte heller läst böckerna ifråga.

Politiker utan koll

Idag läste jag om en (center)politiker som hävdade att etanolbränsle är ett steg på vägen mot ett "koldioxidfritt samhälle".

Onekligen ett mycket intressant påstående. Bland annat för att det implicerar att ett koldioxidfritt samhälle skulle vara önskvärt. Och för att det förstås är fullständigt felaktigt.

När man förbränner kolväten, som diesel, bensin eller etanol så bildas koldioxid. Det är kunskaper på högstadie- eller möjligen gymnasienivå, och kan nog nästan till och med anses vara en del av det synnerligen svårdefinierade begreppet allmänbildning. Så om vi ska använda etanol- eller andra kolbaserade bränslen i någon slags förbränningsprocess så bildas koldioxid. Punkt. Vad han (förhoppningvis) försöker säga är att han vill ha ett samhälle utan koldioxid från fossila källor, vilket förstås är en helt annan sak.

Beträffande önskvärdheten med ett koldioxidfritt samhälle. Jag vet inte hur ni tänker, men själv tycker jag att det är ganska trevligt att få andas ut. Och att fotosyntesen finns och förser oss med syre. För att bara ta två mycket vardagliga exempel.

Kalla mig elitist om ni vill, men jag tycker att en politiker som uttalar sig i miljöfrågor för sitt partis räkning ska ha bättre koll än så här.

Blandad kompott

De har primärvalsröstat i Pennsylvania idag. För tillfället ser det ut som om Clinton tar hem det, men inte med så stor marginal. Kan vara värt att notera att det går mycket bättre för henne på landsbygden än i de större städerna. Möjligen har Obamas märkliga uttalanden gjort sitt till. En annan sak värd att notera: Svenska medier låter påskina att det faktum att Michael Moore stödjer Obama skulle missgynna Clinton och gynna Obama. Här är den generella uppfattningen den motsatta. Eller som min kollega J. sa idag: Även de amerikaner som håller med Moore i sak ogillar honom.

På ett helt annat tema: Jag tänker en del på min eventuella framtida kärriär nu för tiden (det är så dags nu...), och med anledning av detta funderade jag över var jag ska bo sen, när jag har bott klart här. Och över vad jag egentligen vill ha tillgång till där jag ska bo. Ett tag funderade jag på att sätta upp säkerhet på den listan. Sen kom jag på att jag bor i Baltimore, och att det enda som antagligen kan vara farligare än det är Guatemala city och några få områden i Chicago och LA... Ni som tror att The Wire och Homicide inte har med verkligheten i Baltimore att göra kan ju kolla in Baltimore Crime. (Dagliga uppdateringar om var det begås brott i Baltimore, funkar utmärkt för att avgöra vilka områden man inte vill röra sig i.) Den 74-åriga kvinnan som blev mördad i måndags morse bodde tre-fyra kvarter härifrån. Dock utanför området som campus security patrullerar.

Besöksstatistik och annat ointressant

Jo tack, min nya dator fungerar alldeles utmärkt. Fin är den också. Och väger en bråkdel av vad den gamla gör. Dessutom låter den inte ens en femtedel så mycket som sin företrädare. Bara en sån sak. Fast det jag egentligen skulle blogga om var det där med besöksstatistik.

Jag upphör aldrig att förvånas över vad folk faktiskt googlar efter. Förvånansvärt många är tex intresserade av galna pelargoner. Men pelargoner brukar inte dra upp besöksstatistiken så där väldigt. Men däremot så är ökat antal besök ofta korrelerat med att min namne på SvD har sagt eller skrivit något som retat upp folk. Senaste drastiska ökningen av besöksstatistiken berodde dock på en länkning från Mattias $vensson. Och för all del, jag skulle inte heller ha något emot om Svenska Dagbladet ville anställa mig istället... :-)

I övrigt är det varmt. Och mycket fågelkvitter. Men imorgon ska det regna. Det kanske ev tar bort lite pollen som täpper till min näsa. Men jag ska inte klaga, den receptfria allergimedicinen här är den bästa jag någonsin haft.

Ögonblicksbild

Dock, var inte alltför avundsjuka - det blir snart sommar och då blir luftfuktigheten och temperaturerna helt annorlunda...

Småorts-USA

Igår damp ett nytt nummer National Geographic ner i brevlådan. Detta nummer var fullt av upprörda kommentarer efter en artikel om hur prärien i North Dakota avfolkas som fanns att läsa i januarinumret. (Många riktigt bra fotografier också.) Och det kändes precis som om man raskt förflyttats hem till Sverige och hamnat i värsta sortens centerstämmodebatt om regionalpolitik. Småortssverige fast i amerikansk tappning. (Minnesgoda läsare kanske minns tidigare utgjutelser om Småortssverige?)

Småorts-USA har ju för övrigt varit mycket på nyheterna här ett tag, efter Barack Obamas inte-så-lyckade uttalande om bittra landsbygds- och småstadsbor som vänder sig till religion eller vapen eller främlingsfientlighet i sin frustration över situationen. Clinton försöker förstås skruva det uttalandet till max, för att om möjligt vinna primärvalet i Pennsylvania nästa vecka. (Vad man än kan säga om henne så får man i alla fall ge henne att hon inte ger upp i första taget.) Demokraterna framstår som alltmer splittrade och med mycket bitterhet också i partitoppen, alltmedan McCain i lugn och ro kampanjar på i ett lagom tempo. Det behövs inte så mycket till kampanj när motståndarna är fokuserade på att äta upp varandra.

Somligt upphör aldrig att förundra en...

Åh himmel! Det är väl det bästa man kan säga om det här påståendet om att Fredrick Federley skulle vara nazist. För att han tycker att staten Israel har rätt att existera. (Det är inte utan att man undrar om inte en liten historielektion skulle kunna sitta fint hos somliga...)

Egentligen är det hela så fånigt att jag helst vill låta bli att tänka på det. Å andra sidan kan jag tycka att dumheter av det här slaget bör få komma ut i ljuset - för den som påstår sådant bör tvingas stå upp för det offentligt.

Och hur en person som faktiskt är anställd på SSU kan skriva sådant som "Med Federley som facit är jag inte orolig över att Sverigedemokraterna ska komma in i riksdagen vid valet 2010. Jämfört med Federley skulle de bli en frisk vänstervind. Federley är (typ) nazist." övergår helt enkelt mitt förstånd. Även om han gör det på sin personliga blogg. Det är lika omdömeslöst för det.

För övrigt torde det vara enkelt för alla som vill veta vad Fredrick verkligen står för att ta reda på det. Genom att läsa hans blogg. Genom att kolla hans arbete i riksdagen. Genom att googla fram debattartiklar och annat material. Och så kan ju de som vill debattera själva sakfrågan istället. Det verkar mer konstruktivt än att kasta ur sig dumheter bara för att man söker uppmärksamhet.

Och så ett litet tips till sossarna: om ni inte törs ta debatten med Fredrick utan istället bara tänker komma med svepande anklagelser, provokationer och skällsord kanske ni skulle fundera över sådana ord som "indvidualist", "antikollektivist", "liberal", kanske tom "nyliberal" eller "libertarian". Då finns det en chans att någon skulle ta er på allvar. Nu skulle jag tro att det enda som uppnåtts är att diverse alliansstrateger tyst tackar för hjälpen med sänka sossarnas trovärdighet till nya bottenrekord.

Och världen skälvde

För ett tag sen handlade filosofiska rummet om Ayn Rand, hennes böcker och idéer. Programmet kan man lyssna på här, så jag behöver inte berätta vad som avhandlades där. Kan bara konstatera att det är konstigt att man ställer upp på att diskutera något som man, uppenbarligen, inte kan särskilt mycket om eller ens verkar ha läst.

Och det får vara inledningen till ett löfte från en gammal bloggpost. För boken som faktiskt förändrat mig är just Ayn Rands "Och världen skälvde".

Anledningen till att boken påverkat mig så starkt är inte dess tydliga och ofta omdiskuterade politiska budskap. Det är visserligen en skoningslös uppgörelse med kommunism och kollektivism, men att jag inte gillar det visste jag redan innan jag läste den... Nej, det som verkligen gjorde skillnad för mig är bokens moraliska och filosofiska budskap - om hur vi bör förhålla oss till andra människor, men framför allt, hur vi bör förhålla oss till oss själva och vårt eget liv.

Rand anklagas ju ofta för att vara egoismens främsta förkämpe. Men jag vill hävda att den som påstår det inte har läst och tänkt efter tillräckligt noga. Hon säger inte "tänk bara på dig själv". Hon säger inte heller "bry dig inte om andra människor". Men hon säger att ingen är viktigare i ditt liv, än du själv. Det är inte nödvändigtvis egoism (i varje fall inte en osund sådan). Och det utesluter inte på något vis att man kan bry sig om andra människor, också.

Däremot har Rand inget till övers för dem som vill få pengark, eller varor, eller tjänster eller för den delen vänskap eller kärlek utan motprestation. Hon driver också ett tydligt försvar för ärlighet och öppenhet. Att stå vid sitt ord. Att inte lova något man inte kan eller vill eller har för avsikt att hålla. Att ta ansvar för sina handlingar och konsekvenserna av dessa handlingar. Att inte skylla konsekvenserna av ens egna beslut på något eller någon annan. (Ungefär samma sak som moderna självcoachningsböcker predikar med andra ord...)

Det sägs ofta att Rand visar ett tydligt förakt för svaghet. Och kanske kan man läsa henne så, men som jag förstår henne handlar det om att hon anser att alla människor både har rätt att, och är skyldiga att, utforska och utveckla sin egen potential och sina egna förutsättningar. Hon betonar det egna ansvaret för alla delar av livet, helt enkelt. Och visst är Rand individualist. Men hon erkänner absolut människors behov kontakt med andra, men hennes tes (i alla fall som jag läser henne) är att alla relationer måste vara ömsesidiga, inte i varje givet ögonblick, men i det stora hela. Du kan inte kräva någon annans vänskap, du kan bara förtjäna den...

Mattias Svensson hävdade i radiodiskussionen att Rands ideer till stor del handlar om livsglädje. Och jag är beredd att hålla med. Och jag rekommenderar verkligen läsning av den här boken. Även om det kan kännas mastigt med tusen sidor så är det absolut värt det. Det är en bok som ställer, om än implicit, alla de viktiga frågorna. Hurvida den också ger alla svar är väl upp till var och en bedöma. (Och om du händelsvis tror att du inte vill läsa den för att du har helt andra politiska åsikter vill jag bara säga: Know your enemy. Och läs hela!)

Och ni som känner mig väl, och som är bekanta med historien förstår säkert varför jag känt igen mig så i Dagny Taggart. Ni andra som inte förstår, det gör inget, jag gillar att ni läser bloggen i alla fall!

Förresten. Jag måste kommentera en sak till om denna bok. Jag har träffat rätt många människor som förhåller sig till den här boken som om den vore någon slags religiös skrift i paritet med biblar, koraner och andra "heliga" skrifter. Det gör inte jag, och jag tror inte att Rand hade gillat att man gör det. Hon var nog mer för att man ska tänka själv, och dra sina egna slutsatser... Det tycker jag för övrigt är en bra uppmaning oavsett om ni tänker läsa boken eller inte.

Väder för boktips

Igår var första dagen som jag kunde gå både till och från jobbet utan långärmad tröja. Och idag är det ett riktigt trevligt väder. 24 grader, och bara 50% luftfuktighet. Det verkar som om att det snart är dags för tiden då man tar med sig långärmad tröja till jobbet för att man behöver den inomhus... Jag har aldrig förstått grejen med att luftkonditionera ner till en temperatur där man fryser, men det kanske finns någon högre mening med det också. (Fast jag betvivlar det...)

I alla fall är det en typiskt sådan dag då det passar sig att sitta utomhus med en god bok och en god kopp kaffe. Och en bok jag starkt kan rekommendera är "The kite runner" av Khaled Hosseini. Jag tror att den heter "Flyga drake" på svenska. Och jag inser att det är svårt att komma på en riktigt bra titel på svenska, men lite bättre än så tror jag att det kunde ha blivit. Därför att det är inte så mycket flygandet av drakar som själva springandet som är central för bokens historier.

Det är en väldigt sorglig, men också vacker och hoppfull historia. Det är en bok som kommer stanna i mitt medvetande länge, och som jag varmt rekommenderar.

Joråmensatt... allt som är tecknat är inte för barn(!)

Jo, det är sant. Allt som är tecknat är inte för barn.

Det har de visst upptäckt i Venezuela också. Så därför ersätts förmiddagssändningen av Simpsons, som inte anses vara lämplig for barn, fast det är en tecknad serie (!) med det kända och uppskattade barnprogrammet... Baywatch...

Det kan väl aldrig vara så att Chavez inte gillar Simpsons? Nej, fy så konspirationsteoretisk jag var nu.

Världen är inte klok.

Jo, jag lever...

Datorn gör det inte. I bästa fall lyckades jag rädda det mesta av det som fanns på hårddiskarna. Inklusive min nästa presentation, så jag slipper i alla fall göra 60 nya bilder innan måndag. Alltid något...

Och annars? Jo, bortsett från att jag fortfarande inte lyckats beställa någon ny dator (av oklara skäl som varken jag eller banken eller de jag talat med på datorföretagets kundtjänst begriper - det verkar som om mitt visakort funkar utmärkt for alla sorters inköp utom datorer...) så finns det små ljuspunkter i tillvaron. Som den fd kollegan som var förbi igår med "specialimporterat"costa ricanskt (så kan det knappast heta?) kaffe åt mig. I klartext tror jag det betyder att det visade sig att kaffet var för starkt för dem. Mig passar det utmärkt. Dessutom är gratis gott.

En inte vidare bra dag

Datorkrasch. Stor datorkrasch. Betyder att undertecknad knappast kommer blogga särskilt frekvent den närmaste framtiden. Och inte vara särskilt mycket online heller. Och det här var inte en toppendag innan min dator gav upp (det har inlägget skriver jag på jobbet). Motigt är ordet. Men maila gärna glada tillrop (men förvänta er inga långa svar den närmaste veckan) de kan behövas...

Roadtrip - tredje dagen

Uppe med tuppen (det blir gärna så när a) två av tre i sällskapet är jetlaggade och b) det är mycket som ska hinnas med, om det var någon som trodde att det här var en slösemester så är det helt fel) styrde vi kosan söderut.

Första stoppet var på Roanoke Island, där vi tittade på Fort Raleigh och såg en mycket, ehrm, intressant film om "The lost colony" på Roanoke Island. Skådespelarinsatserna i filmen var väl så där bra (om ni påstår att det bor en dramaqueen i oss alla så svarar jag att då har ni uppenbarligen inte sett den här filmen.) Vi hittade ett monument från National Underground Railroad, i princip ett nätverk av människor som tillhandahöll säkra platser och rutter för slavar som flydde från sydstaterna upp till fria stater i norr.

I förhoppningen om att få se lite djurliv gav vi oss ut på den nordkarolinska landsbygden. Några alligatorer såg vi inte, trots att vi passerade över Alligator Pungo Canal. Synd, jag hade gärna fotograferat en.

Istället slogs jag av den enorma kontrastenlängs vägen. På ena sidan vägen stora och välskötta hus med flera fina och nya bilar på uppfarten, på andra sidan riktigt sunkiga hus och gamla bilar. Vi passerade genom områden där den nuvarande nedgången i amerikansk ekonomi antagligen inte märks så mycket, det såg ut att ha varit recession de senaste 20 åren eller så. Och jag konstaterar än en gång, det här är kontrasternas land.

Eftermiddagen spenderades med ett besök på fyren i Currituck beach. 214 steg upp till utsikstplattformen. Trevligt konstruerad fyr. (Det betyder i klartext att det var inte förenat med akut höjdrädsla och svindel att gå ner, något som har drabbat mig på vägen ner i andra fyrar jag varit uppe i). Intressant trivia är att så sent som i början på 1990-talet hade de fortfarande en permanent reservkraft i fyren, eftersom strömavbrotten var så frekventa. Nu för tiden är visst elförsörjningen mer stabil.

Efter detta och en sista titt på Atlanten drog vi norrut, för att ta oss upp mot Delmarva - Delaware-Maryland-Virginia-halvön. För att komma dit måste man dock passera Chesapeake bay-bridge-tunnel. Det är faktiskt ganska häftigt att se de stora stora fartygen helt enkelt glida över tunneln, medan man själv står på utsiktsplatsen och tittar på. Att vi kom precis lagom till solnedgången gjorde inte utsikten sämre...


Om resan genom Delmarva upp till Philadelphia finns inte mycket att säga, mer än att om ni ska semestra i USA så är det inte där ni ska göra det. Det är faktiskt ganska trist.

"Vatten är ett farligt gift...

...vilket omger Visby stift." Falstaff Fakir. Det är sant. Om man dricker tillräckligt mycket destillerat vatten kan man dö av det. Men det är hyfsat svårt att dricka så stora mängder....

Fast det här skulle egentligen handla om mjölk. (Som för övrigt är en vätska jag använder i kaffe då och då, det är mycket sällsynt att jag dricker mjölk bara rakt upp och ner.) SvD:s matskribent har godheten (observera min ironi) att skriva om den där debatten om fet mjölk och smör i skolmatsalarna som tydligen pågår i Sverige för tillfället.

Problemet är bara att han inte riktigt verkar ha koll på läget. Och då har han kanske ändå lite bättre koll än en del av dem som lämnat kommentarer på inlägget. Det är riktigt underhållande. Vad sägs tex om följande: "Mjölk är ett dödligt gift annars. Inte ens bönder dricker opastöriserad mjölk utan köper i äffaren." Tja jag kan ju minnas fel, men nog vill jag minnas att jag så sent som i somras var på en mjölkproducerande gård där det dracks opastöriserad, egenproducerad mjölk. Såvitt känt har ingen av de närvarande dött än... För att inte tala om alla människor som är uppväxta med att dricka opastöriserad mjölk och som fortfarande lever och mår bra. Fascinerande.

Själv är jag också rätt förundrad över det här i landet mäkta populära konceptet "fettfri mjölk". Jag förstår faktiskt inte vitsen. Inte alls. Det ser inte gott ut, och råkar man av misstag hälla den i sitt kaffe blir det bara blask av alltihop. (Amerikanskt kaffe vinner inte på att spädas ut med något som påminner om vitfärgat vatten...) Någon som kan förklara?

Roadtrip - del 2

Påskaftons morgon. Vi handlar på Superfresh i Elisabeth City och får det sista Starbuckskaffet på en evighet. Det är närmligen en myt att de stora kedjorna finns precis överallt i det här landet. Om man tex är ute och åker i Delaware kan det vara lååångt till nästa ställe med drickbart kaffe...

I alla fall - det var lite gråmulet, och det blåste ordentligt så när vi satt på den här rastplatsen i Coinjock och åt vår frukost och drack upp den sista kaffeskvätten fick man hålla i grejerna ordentligt för att de inte skulle blåsa bort. En rätt originell motorcykelåkare förgyllde morgonen. Han talade högt för sig själv medan han slängde ölburkar. Vi försökte förstå varför han tydligen tyckte att bara vissa delar av kroppen behövde skinnställ. Han skulle lätt kunna ha varit bror till den mystiska motellägarinnan...


På väg till turistbyrån i Kitty Hawk råkade vi hittade ännu ett monument, återigen över människans framfart i luften. Det visade sig att inte bara vi, och GWB hade hittat hit. Även Kilroy hade varit där...

Vi fortsatte ganska raskt till ännu tuffare grejer. Wright Brothers National Memorial. Onekligen lite coolt att i verkligheten se platsen där man faktiskt gjorde de första riktiga flygningarna. Och, när man tittar närmre på grejerna är det tydligt att bröderna Wright verkligen var inspirerade av sina cyklar när de designade sina flygplan. Och fatta vilket engagemang de två cykelreparatörerna måste ha haft för sin dröm om att kunna bygga ett flygplan, för att hitta tiden och orken till att inte bara sätta sig in i dåtidens vetenskapliga framkant men faktiskt också revidera den. De byggde tex en egen vindtunnel i cykelverkstaden för att kunna göra försök. Det kan man kalla hängivenhet!

Eftermiddagen spenderade vi på Cape Hatteras National Seashore. Badade fötterna i Atlanten (det var inte varmt...) tittade på fyrar och fotograferade pelikaner... Bland annat.

Roadtrip... del I

Ja, så äntligen kommer det en första rapport från roadtrippen...

Resans mest, ehm tidseffektiva del (not!), var att via kollektiva färdmedel ta sig från Baltimore till Dulles flygplats där jag skulle möta H. och K. Det går till så att man tar en Hopkins Shuttle till Penn Station (ca 10 minuter). Sen väntar man (och pratar i telefon med sina syskonbarn). Sen tar men ett tåg till Washington (ca 50 minuter). Byter till tunnelbana och åker nästan längst ut på orange linjen (ca 30 minuter), missar en flygbuss med en minut (vilket innebär 29 minuters väntan) samt åker flygbuss (ca 20 minuter). Väl ute på Dulles en halvtimme senare än tänkt (den missade flygbussen ingick inte i min plan...) kunde jag konstatera att det stora skandinavska flygbolaget, migrationen och tullen hade samarbetat till min fördel, så jag hann dricka kaffe, äta muffins och väääänta på dem i alla fall.

Därifrån styrde vi kosan söderut, för att första kvällen egentligen inte se något alls, annat än tre enorma portioner kinamat, samt ett motell. Jag tror att det var först dagen efter som vi konstaterade att vi sovit i Woodbridge.

På långfredagen satte vi igång med lite riktigt turistande. Ett besök i Ashland, därför att somliga behövde en bank, och somliga andra kände ett stort behov att få använda kameran. Söt liten stad. Särskilt den kombinerade järnvägsstationen och turistbyrån. (Lite som i Lidköping faktiskt...)

Nästa stopp på resan blev Virginia Aviation museum (Storebror: du hade nog gillat det här stället...), där bland annat denna SR-71 Blackbird fanns att beskåda. Den ser nästan lite elak ut. Och är mycket större i verkligheten än vad som syns på bilden...


Historisk turism blev det också, genom ett besöka Jamestown som var den första engelska kolonin i nuvarande USA. Där fotograferade vi sköldpaddor, tittade på Pocahontas och förstås, diverse monument. Istället för att betala dyra pengar för att titta på tidstypiskt klädda människor i colonial Williamsburg så åkte vi colonial parkway för att känna historiens vingslag. Och jag kunde återigen konstatera att jag behöver lära mig mer om amerikansk historia. (Den som kan tipsa mig om en bra bok i detta ämne får en guldstjärna eller två!)

Efter att ha turistat klart för dagen bestämde vi oss för att fortsätta söderut, in i Nordkarolina, och där, lite utanför allfarvägarna hitta någonstans att bo. Och det är lättare sagt än gjort, det finns glesbygd också i de östra delarna av detta stora land, tro mig. Men till sist, strax utanför stadsgränsen till Elisabeth city hittade Whistling pine motel. Och visserligen ingår lite halvsunkiga och mystiska motell i konceptet roadtrip, men... Låt mig säga som så, jag skulle inte stanna mer än en natt på ett motell med en sådan ägare. Denna kvinna var tillräckligt märklig och skapade tillräckliga obehagskänslor för att lätt ha kunnat vara en karaktär i en film som Fargo. (För övrigt en obehaglig men mycket bra film).

Det var inte precis med saknad som vi på påskaftonsmorgon fortsatte mot Outer Banks och lämnade Whistling pine bakom oss...

Roadtrip

Nu finns det foton från vår road trip i Virginia, North Carolina, Maryland, Delaware och Pennsylvania på Picasa. Den här gången är det inte så många skyskrapor, det finns så mycket annat också i detta stora och fascinerande land.

Någon slags längre rapport får vänta, eftersom jag måste ägna dagen åt att läsa igenom minst 72 sidor information om hur och vad jag ska göra för att deklarera på korrekt sätt här i USA.

Note to self

1. Åk inte, och jag menar inte, på roadtrip utan att ta med alla, och jag menar alla, objektiven.
2. Innan nästa roadtrip, köp ett nytt teleobjektiv*, ett stativ* och en ordentlig kameraväska*.

*Jodå, det går, med den här dollarkursen och ett stipendium som betalas ut i svenska kronor. Mitt nya makroobjektiv var ca 2000 pix billigare än det skulle ha varit i Sverige...

Bilder och längre rapporter från roadtripen kommer när besökarna från Danmark och Sverige har åkt hem. Stay tuned.

Gamla minnen

Det fanns en gång en mycket flitig insändarskribent, som underhöll alla läsare av de båda tidningarna Barometern och Östra Småland. Insändarna kunde handla om lite allt möjligt, byggde i allmänhet på större eller mindre missuppfattningar och kompletterades ungefär en gång i halvåret av insändare om att insändarredaktionerna inte tog in hans insändare i tillräcklig utsträckning*.

Ett debattämne som jag minns särskilt väl var när den käre insändarskribenten gjorde ett mycket stort nummer av att han minsann inte kunde begripa hur atmosfären skulle kunna känna skillnad på fossil koldioxid och nutida koldioxid, och därför drog slutsatsen att fossilbränslen inte på något sätt var problematiska. Många var de som tog på sig uppgiften att försöka förklara det där med kolets kretslopp för honom, men såvitt jag kan minnas var det ingen som lyckades...

Och det är den insändardebatten jag kommer att tänka på när jag läser om att man nu ska undersöka hur mycket växthusgaser som kor egentligen avger. Nu, det ska erkännas, har jag ju inte följt den svenska debatten så himla noga i det här avseendet, men av det lilla jag har läst så känns det som om alltför många debattörer plötsligt glömde bort det där med kolets kretslopp, igen. Men det är säkert skoj för SLU-forskarna att få ett nytt forskningsprojekt.


För den som känner sig lite mindre seriös: Susning.nu förklarar det där med natur. Det är ganska underhållande...


*Vilket måste betyda att de stackars insändarredaktörerna troligen höll på att drunka i insändare från honom, eftersom han säkert snittade på minst en gång i veckan i vardera tidning. Man kan knappast kalla det något annat än hängivet...

Varför?

Det är frågan man ställer sig, när man springer där på löpbandet. Varför i herrans namn gör man det? Det är ju sååååå tråkigt.

Att springa utomhus är liksom en annan sak, det är solsken*, omväxling i miljön, det går lite upp och lite ner, man kan höra fåglar och titta på hundar eller ekorrar eller andra löpare (eller här, bilar). Det är helt enkelt ganska trevligt. Och nyttigt. Två bra saker i en liksom.

Så, man (dvs jag) frågar sig ivrigt: Varför i herrans namn gör jag då detta? Tja... Jag vet inte riktigt. Men jag börjar misstänka att jag är självplågare. Jag tycker nämligen, helt seriöst, att det finns vissa fördelar med löpband.

Det går tex inte att låtsas att man sprungit längre eller snabbare än man faktiskt har. Man ställer in sin hastighet, och sen springer man, i just den hastigheten. Och vill man nu komma ned på 5 min/km** (på längre sträckor än en km) så är det utmärkt sätt att faktiskt tvinga sig själv att springa i det tempot, känna hur det känns, skaffa sig en känsla för hur fort det går (eller snarare hur jobbigt det är). Som extra bonus får man ju dessutom också öva sig på huvudräkning när man ska konvertera miles/timme till min/km. Ja, fast huvudvinsten är förstås att det ju är en lysande mental träning. Just för att det är så tråkigt. Kan man motivera sig till det, då kan man nog motivera sig till nästan vad som helst.

Och om någon undrar över den djupare meningen med denna postning så erkänner jag att den inte existerar. Jag ville bara berätta att jag tränar igen... Och eftersom jag ändå erkänt att hela posten är en lite egotripp så kan jag ju passa på att berätta att jag de senaste sju dagarna gjort drygt 950 situps. Undrar när det kommer att hända igen...

*Jo, det är ofta solsken när jag springer, motivationen tenderar att vara större när vädret är fint...

**obs! det är ett sk långsiktigt mål, det kommer inte att hända den här veckan, och inte nästa eller nästnästa heller...

PS. Jo, det är fullt tillåtet att komma med syrliga kommentarer för att ta ner mig på jorden lite, jag vet att det inte är särskilt imponerande egentligen, men... lite nöjd kan jag väl få vara?

What a difference...

...a day make? Tja kanske det, men i så fall var det inte den här dagen.

Men en bok däremot. Jag måste erkänna att jag faktiskt inte trodde att en bok, en roman, skulle kunna få mig att tänka på ett i grunden helt annat sätt. Jag har läst ganska många böcker i mitt liv, och en del av dem har gett mig insikter och tankar som jag inte hade förut, en del av dem har kanske fått mig att bli lite gladare, somligt har jag känt igen och annat avfärdat som komplett orealistiskt. (Ända tills jag upptäckte att mycket av det som faktiskt utspelar sig mellan människor i den så kallade verkligheten aldrig skulle gå att skriva en roman om, eftersom det skulle avfärdas som alltför krystade och uppenbart påhittade historier - verkligheten övetrräffar ofta dikten...)

Men jag har faktiskt aldrig läst en bok som förmått mig att ifrågasätta hela mitt tänkande på vissa områden, som fått mig att faktiskt ändra både mitt tänkande och mitt handlande i grunden. Förrän nu. Jag måste tycka att det är väldigt intressant. Både att jag trodde att det inte kunde hända, och att det verkar ha hänt. Men mer om den boken, och om varför ni alla borde läsa den, en annan gång. Nu ska jag nämligen läsa slutet...

Saker jag inte förstår - flygpriser...

Joråmensåatt...

Jag kollar flygtider och priser inför mitt Sverigebesök, och jag upphör inte att fascineras över vilka rutter som föreslås för att ta sig från åka Baltimore, Washington eller möjligen Philadelphia till Arlanda eller Kastrup. Vad sägs tex om följande:

Baltimore-New York (LaGuardia)-New York (Newark)-Philadelphia-Frankfurt-Stockholm?

För den som behöver friska upp minnet av geografin på USA:s östkust så kan jag meddela att Baltimore ligger söder om Philadelphia (tar en timme med tåg) som i sin tur ligger en bit söder om New York... Det kändes inte som en optimal resa ur någon synpunkt alls. (Och ett flygplatsbyte i NY känns som en garanti för att bagaget inte kommer fram samtidigt som jag.) Så jag kollar förstås priset för att åka direkt från Philadelphia. Det är dyrare...

Ett annat intressant förslag lyder som följer: Baltimore-Atlanta-Los Angeles-Paris-Stockholm. Los Angeles ligger på västkusten. USA är stort. Och det är ganska många timmar åt helt fel håll. Men det var förhållandevis billigt. Och det blir ju förstås mycket flygtid för pengarna. Fast, jag tror jag avstår just det förslaget, ändå.

Förresten så är det billigare att åka Philadelphia-Stockholm-Köpenhamn än att åka Philadelphia-Stockholm. Onekligen intressant.

Fusk eller inkompetens?

Jojo, det rapporteras upprört att folk fuskar igen. En och annan bloggare är upprörd, och såväl Svt som SvD och DN rapporterar om saken. Problemet? Att många arbetslösa inte söker anvisade jobb. Och att de säger till arbetsförmedlingen att de sökt jobbet fast de inte gjort det. Typiskt fusk med andra ord.

Bo Bylund är upprörd. Han tycker att det behövs mer kontroller. Fast frågan är om det är rätt sätt att använda pengarna, att kontrollera mera. En annan tanke kan vara att använda dem på att utbilda folket på AF så att de kan 1) anvisa jobb att söka på ett vettigt sätt som är bra både för arbetssökande och arbetsgivare, och 2) bemöter de arbetssökande bara lite mer professionellt och så kanske en hel del av den här problematiken försvinner av sig självt. De flesta människor vill nämligen helst försörja sig själva. Det är bara det att inkompetensen på AF kan ta död på vilken järnvilja som helst.

Bland annat därför att de anvisar folk att söka jobb som de uppenbarligen inte är kompetenta för. Vilket inte bara ställer till problem för de arbetssökande utan också för arbetsgivarna. Eller för att de inte begriper skillnaden mellan en doktorsexamen och en magisterexamen. Eller för att de vägrar inse att personer med doktorsexamen med största sannolikhet behöver en annan sorts hjälp än den som har avbrutna gymnasiestudier bakom sig.

Och visst, det finns säkert riktiga fuskare bakom de där siffrorna som svenska medier rapporterar om idag. Och man ska inte fuska. Så långt är vi överens. Men arbetsförmedlingens så kallade "service" ska inte vara komplett inkompetent heller. Och nej, alla människor som jobbar på AF är inte inkompetenta eller otrevliga. Men om inget ofantligt stort har hänt sen i augusti så finns där ett gigantiskt organisationsproblem. Jag tycker fortfarande som i somras. Avskaffa arbetsförmedlingen i dess nuvarande form. Och att ens tänka på förslaget om obligatorisk a-kassa får mig att vilja emigrera för gott.

Andras drama

Vi fortsätter på temat: drama, men den här gången gäller det andras drama.

Min kollega A berättar gärna om sin, som hon själv säger, heltokiga familj. A:s mamma vägrar tex använda mobiltelefonen till några viktigare samtal eftersom den kan avlyssnas så enkelt. Trådlös telefon däremot, det går bra. Nå, den senaste historia vi fick oss till livs, och dessutom förväntades kommentera, handlade om A:s syster och hennes hur-lång-tid-tar-det-egentligen-för-en-normal-person-att-skära-upp-
köttfärslimpa-på-jobbet-kris.

Storyn går så här:

A:s syster ringer henne, för att hon behöver tala om en kris på jobbet. En halvtimme senare har detta krissamtal mest handlat om hur långt tid det egentligen bör ta att skära upp en bit köttfärslimpa innan den ska mikrovärmas. (Här är jag beredd att hålla med A i hennes slutsats att detta inte känns så... krismässigt. Mer bara knäppt...)

A ifrågasätter "krisen" och får då veta att problemet består i att A:s gifta syster "nästan har en affär" med en gift man på jobbet. Och köttfärslimpans roll i detta drama består i att det tog en och en halv minut att skära upp denna portion köttfärslimpa eftersom (enligt A:s syster) denne man var så upptagen med att titta på henne medan hon satt på huk framför godisautomaten att han liksom glömde bort köttfärslimpan. Utöver detta har mannen tydligen vid ett tillfälle ägnat sig åt blandade småhopp (som på beskrivningen faktiskt lät ungefär som blandade småhopp i Galenskaparnas tappning) efter att ha lämnat en bunt papper till A:s syster.

Ja, ni hör ju själva, bevisen för denna "nästan-men-inte-riktigt-affär" är ju, ehm, väldigt överväldigande.

"Krisen" har föranlett åtgärder (alla inblandade verkar nämligen vara helt ense om att det är en kris modell större): A:s systers ska sluta köpa godis i automaten på jobbet, och den gifte mannen går numera regelbundet på bönemöten. Frid och fröjd alltså. (Om nu inte den verkliga krisen består i att det bara nästan var en affär förstås...)

Ja, sånt berättar mina kollegor om. Vad pratar ni om på era jobb?

Uppdatering: De blandade småhoppen finns ju förstås på YouTube:

Drama och antidrama

Igår vid ca 18.30 gick brandlarmet på jobbet. En ganska otäck olycka på våningen ovanför, med en riktigt läskig frätskada på en person, gasutsläpp och möjligen också en smärre brand. Ca 40 brandmän på plats! Riktigt så hög närvaro var nog inte motiverat av tillbudet, men å andra sidan - hellre för många än för få... Särskilt när det är ett kemilab som är i riskzonen.

Men, jag måste säga att det är fascinerande att kemister, som verkligen borde begripa vad som kan hända om det börjar brinna på riktigt i ett kemilab, är så sega med att ta sig ut när larmet går. Så sega att campus säkerhetspersonal fick gå in och hämta en del människor som helt ignorerade att larmet var igång. Det är förundrande hur vi människor hela tiden tycks tänka "det händer inte mig" eller "det kan inte vara på riktigt".

Dagens antidrama-nyhet är att antalet mord i Baltimore under februari bara var 14 stycken. Det är en siffra som skulle få ansvariga i vilken amerikansk stad som helst av samma storlek att bli allvarligt bekymrade och det skulle tänkas ut många åtgärdsprogram för att öka säkerheten. Här är det emellertid ett mycket gott tecken. 38% lägre än februari 2007. Och framför allt det lägsta antalet mord i februari på över 20 år. Det tycks gå åt rätt håll.

Leap Year Lindy Weekend

Det har varit dans i helgen. Mycket dans. Så mycket dans att mina vader vägrade vara med och leka mer vid tvåtiden idag på eftermiddagen. Det har nämligen varit Leap Year Lindy-weekend i Baltimore den här helgen. Och det märks att Charm City Swing inte funnits så länge, för det finns inte så många riktigt avancerade Lindydansare här. (När jag var som bäst en gång för länge sen så var jag ungefär lika bra som de är nu). Å andra sidan är de mycket bättre än vad jag är nu... Jag tvingades tex inse att även om jag fortfarande kommer ihåg hur man gör en Shorty George så ser det inte alls lika bra ut längre... Men, övning ger färdighet.

Och mycket övning har det blivit. Helgens mest kända lärarpar var Kevin St Laurent & Emily Hoffberg. De vann bland annat American Lindy Hop Championships i höstas. (För er som är i Sverige - ryktet säger att de kommer finnas på Swingin' Spring i Göteborg i april, och på Herräng i sommar.) Som lärare var de alldeles utmärkta, som Lindy Hop-showdancers helt fantastiska. De kan dansa till musik som går så fort att det är omöjligt att hinna klappa i takt... (Nej jag skojar inte, det var max två personer i lokalen som fixade det.) De kan dansa till minst 272 bpm. Och det ser inte ansträngt ut....

Smakprov här:

Postmodernism?

Maria Schottenius, chef för DN Kultur, lyckas med vad som får antas vara ett riktigt postmodernt uttalande, apropå debatten om att DN Kultur och deras förmåga att felcitera Johan Norberg lite för ofta för att det ska kännas som om det är slump (från radioprogrammet Magnusson i P1):

”- Det är en ny sak som har kommit på senare år, det här att folk ska be om ursäkt, att det finns sant och falskt, och lögner och hit och dit. Det pratas liksom i de termerna och det är ganska nytt. För det mesta så diskuterar man, resonerar, har uppfattningar, åsikter. Det är ett väldigt ointellektuellt sätt att gå till väga på tycker jag, det här att här var det lögn och det ska ursäktas. Så skriver man ju inte normalt sett i kulturartiklar. Så det här är något nytt som jag inte förstår.

- Tror du att sanning finns?

- Sanning? Vad är sanning, som Pilatus sa. … Ja du, det är en stor filosofisk fråga. Vi får ta den någon annan gång, tror jag.”

Som motvikt till detta fantastiska uttalande kan jag bara rekommendera läsning av Ayn Rand. Allt är inte relativt. Det finns lögn och sanning. Punkt.

Den som till äventyrs inte har följt debatten men vill göra det kan läsa om saken tex hos Johan Norberg själv.

Hur hittar man den bäst lämpade?

Häromdagen skrev Anna om det minskande antalet kvinnliga doktorander på naturvetenskapliga fakulteten i Lund. Hon diskuterade möjliga orsaker och det inspirerade mig till lite uppföljning på en punkt.

Många doktorandtjänster (eller snarare platser eftersom många inte är tjänster från början) utlyses aldrig öppet. De annonseras inte och anslås inte ens alltid ens på institutionens egen anslagstavla. Varför inte?

Därför att motviljan mot öppna utlysningar är väldigt stor på många håll i det svenska högskoleväsendet. Det vet jag eftersom det är ett ämne som jag diskuterat med de forna kollegorna mer än en gång. Argument som hörs är att det är så"praktiskt" att anställa någon som man redan känner, som tex gjort exjobb eller projekt på institutionen för då "vet" man ju att det kommer att gå bra under doktorandåren. Eller att det sparar tid att slippa sitta igenom intervjuer och läsa ansökningar. Ett tredje fantastiskt argument jag hört är "Men vi är forskare, vi är inte bra på sånt". (Detta uttalande hindrar dock inte personen ifråga från att sitta i en rekryteringsgrupp som har hand om rekryteringen till högre tjänster på mitt Alma mater...)

Anna spekulerar i att kvinnor missgynnas av bristen på öppna utlysningar. Det är möjligt att det är så. Själv vill jag dock påstå att det är forskningen som missgynnas mest av det här systemet.

Men låt oss granska argumenten. Först ut får vara "Det sparar tid". Tja, kanske, men bara kanske. Man slipper visserligen läsa ansökningar och ha intervjuer, så kortsiktigt sparar man tid. Men om man hade kunnat anställa en annan doktorand som behövde färre timmar handledning? Tja, som de allra flesta förstår är ju det här inte ens något argument i själva sakfrågan, det är bara en undanflykt.

Nästa: "Forskare är inte bra på sånt". Det varierar förstås. Men visst finns det väldigt många forskare som är riktigt usla på det mesta som har med personalärenden att göra. Fast om detta är ett giltigt argument så borde forskare inte vara inblandade i att anställa någon alls, varken doktorander eller högre tjänster inom akademin.

Det sista då, som vi kan kalla "Man vet vad man får". Det är vanligast, och det är faktiskt det enda av dessa tre argument som jag kan ta allvar i den meningen att jag förstår hur man tänker. Däremot förstår jag inte hur man komma till denna slutsats.

Bland mina gamla doktorandkollegor och i bekantskapskretsen i övrigt (räknat från dag 1 som doktorand tills dess att jag slutade på Uppsala universitet) finns det flera exempel på doktorander som aldrig blivit doktorer (i några men inte i alla fall har det blivit licentiatavhandlingar skrivna) trots att de hade gjort exjobb eller projekt på institutionen först.

Det finns många exempel på personer som fått sina doktorandplatser efter öppna utlysningar och som varit mycket framgångsrika. Liksom det finns väldigt framgångsrika doktorander som fått sina tjänster utan att behöva konkurrera, osv.

Min poäng är att det finns helt enkelt ingen tydlig trend. Och även om mitt statistiska underlag inte är enormt stort så är det nog tillräckligt stort för att man skulle kunna ana trender. Ibland gör man lyckade, ibland mindre lyckade, rekryteringar oavsett vilken strategi man använder. Och hur bra det går för en doktorand handlar, särskilt i början, väldigt mycket om vilken handledning de får. Men det är en faktor som många seniora forskare föredrar att bortse ifrån... "Det komplicerar bilden för mycket" sa en professor en gång till mig. Tja, hans bild kanske, inte min.

Nå, men varför tycker jag att forksningen missgynnas av det här då? Därför att det finns en risk att potentiellt otroligt duktiga forskare aldrig får en chans att komma in i systemet, för att de gjorde sitt examensarbete någonstans där det inte fanns pengar till en doktorandplats för dem. Därför att forskningen mår bra av att det kommer in nya människor med nya tankar och åsikter och idéer, för att olika bakgrund ger olika perspektiv, och det är inte oviktigt i forskningssammanhang. För att man utvecklas väldigt mycket som doktorand/forskare av att byta miljö. Och för att om vi vill ha högsta kvalitet så måste vi våga chansa på den med bättre meriter men som vi inte känner. Alla talar om vikten av ökad rörlighet i forskarsamhället i Sverige, men väldigt få är beredda att göra något åt saken när det handlar om deras egna forskningspengar...

Vad göra? Alternativen är väl två - antingen så börjar man tillämpa meritokrati på allvar, och kör enbart med öppna utlysningar, eller så slutar man hyckla om att meritokratin är rådande på svenska lärosäten.

Mera NYC

Bilder från New York finns nu på Picasa. Bland annat bevis på att det var snöigt och kallt. Men trevligt var det. Några saker som måste nämnas dock. Bilderna gör inte alls Grand Central Station rättvisa. Det är ett riktigt häftigt ställe. Med spårnumrering upp till 117 eller så. Penn Station som jag åkte till och från är inte alls lika vacker.

Som tur var besökte vi Empire state building när det inte var snö och dimma... Battery park däremot var insvept i dis, och bilderna ut mot Liberty Island och frihetsgudinnan är därefter. Men skyskrapor är alltid häftiga (där kom en liten passning till de som ägnat hösten åt att diskutera skyskrapor eller inte i Stockholm...) oavsett om det är dimma eller inte.

En annan plats i New York som man nästan måste besöka är World Trade Center och Ground Zero. Jag har varit där en gång tidigare, och jag reagerade starkt då. Det gjorde jag den här gången också...

Och så Metropolitan Museum of Art förstås. Wow! Tyvärr kan man ju inte ta in hur mycket som helst på en gång, så man orkar inte gå igenom hela huset. Om jag bodde i New York skulle jag nog tillbringa många söndagar där. Fråga: Var är fotot taget? Lite svårare än Lincoln Memorial...

The Big Apple

Jotack, New York var alldeles utmärkt. Även om det för mig, som knappt hör någon svenska talas i vanliga fall, var lite chockartat att höra diverse svenska dialekter i mest varje gathörn. Bilder kommer vad det lider, men ett smakprov - vy från Empire State Building - kommer här. Och för er som ännu inte varit i NYC, planera ett besök, det är antagligen en av världens häftigaste städer. I alla fall tycker jag det.

Snabba ryck!

Två riktigt goda och trevliga nyheter från Sverige, på lika många dagar. Sånt gillar vi! Den ena ledde dessutom till ett femtosekundsbeslut (nåja, det handlade nog faktiskt om mikr0sekunder) om att min nästa resa till Sverige kommer att företas i slutet på juni.

I övrigt kan meddelas att DC fanns kvar idag också, även om det var blåsigt som attan. Men det led vi ju förstås inte av inne på National Museum of Natural History. Trevligt ställe, geologisektionen var stoooor men bäst av allt var ändå fotoutställningen.

Coola grejer

Medan jag sitter och väntar på att min tredje gäst från Sverige ska dyka upp så surfade jag runt lite planlöst och hittade en cool grej - en 300 TW laser med 0.1 Hz repetition rate som producerar femtosekundpulser. Forskarna finns på University of Michigan och deras rapport om saken finns här. (På engelska förstås.)

Även om jag tycker väldigt mycket om "min" N2-laser just nu så lever varken den eller vår nanosekunds-Nd:YAG upp till riktigt samma coolhetsfaktor*.

För övrigt I: Jag chockade mig själv idag med att avsluta träningspasset med löpning i ett tempo som jag nog inte åstadkommit sen innan mitt knä pajade (för så där 10 år sen). Jag sprang visserligen inte så himla långt, men ändå. Och detta efter en timmes träning. Vad månde bliva? (Sannolikt inte så mycket alls, men hoppas kan man alltid)

För övrigt II: Sannolikt inte så mycket bloggande den närmaste veckan eftersom jag kommer att ha besök och dessutom måste jobba en del. Men andas inte ut för det - jag kommer igen, kanske med lite nya foton...

*Eller borde jag säga nördfaktor?

Lycka...

...är en tipptopp N2-laser som gör exakt som jag vill, tillsammans med ett oscilloskop som äntligen har insett att det vill bli kompis med mig! Addera kollegor som har med sig så nybakade brownies att de fortfarande är ljumma när de dyker upp på jobbet. Det gör inget att det blev en låååång arbetsdag idag.

Mänskliga kaffesmakare snart ett minne blott?

Ja, jag gillar ju kaffe som de flesta av läsarna vet vid det här laget. Så mycket att jag tom bloggar om vetenskapen bakom ibland. Och idag läser jag på Scientific American (på engelska) om maskiner som testar kaffesmak... De påstår att "kaffesmakaren" analyserar förekomsten av joner i ångan som stiger upp från det varma kaffet, så det måste antagligen vara någon slags masspektrometer de använder.

Nu tror ni förstås att detta skedde på ett lab någonstans i USA? Helt fel. Det är Nestles forskningslab i Schweiz som står bakom denna analytisk-kemiska teknik som spottar ur sig omdömen som "blommig" och "träig" om det kaffe den smakar. Vad är nästa steg? Automatiska vinprovare?

Vart är världen på väg?

Potomac primaries

Imorgon är det primärval i Maryland, DC och Virginia (Potomac, eller Chesapeake, primaries med andra ord). De flesta av kollegorna tänker rösta. Ingen är republikan. Och de är splittrade, lika splittrade som de demokratiska väljarna i stort.

Argumenten för Clinton är i första hand att hon kan få saker gjorda, och att hon, som hon själv brukar säga är "ready from day 1". Obamaväljarna å andra sidan talar om behov av förnyelse och om att de är trötta på att ha familjerna Bush & Clinton i Vita Huset.

Samtliga tror att det blir svårt för demokraterna att ta hem det i november, oavsett vem som vinner nomineringen. Varför? De menar att när det är dags att rösta "på riktigt" så kommer det inte att vara lika enkelt att stödja en svart (relativt ung) man eller en vit kvinna som att rösta på en visserligen gammal, krigsveteran, med mångårig erfarenhet av politiken.... Den som lever får se. Tipset är i alla fall att Obama vinner Maryland imorgon (12/2).

En kopp kaffe

En kopp kaffe kan säga så mycket. Tex (finns det de som påstår) vem du föredrar av Clinton och Obama - om du dricker Starbucks dyra är du för Obama, föredrar du det billga Dunkin Donut-kaffet kommer du välja Hillary.

Själv drack jag just min första kopp kaffe sen i måndags. Det, kära läsare, var en ren njutning... (Och ja, den kom från Starbucks, men jag är inte säker på att det med automatik gör mig till en Obama-supporter, snarare till det närmaste man kan komma att vara en kaffebörd i det här landet.)

Uppdatering: Det skulle alltså vara kaffenörd, ingenting annat...

Vissa saker är olika

Att vara magsjuk är exakt lika träligt oavsett om man är det i Sverige eller USA. Men det är å andra sidan föga förvånande. Men ikväll har jag ätit middag. En riktig middag. Ingen avslagen coca cola här inte. Det gav en massa ny energi, bara så där. Imorgon ska jag göra en full dag på jobbet tänkte jag.

Något som därmot skiljer USA och Sverige från varandra är hur man ser på ålder. I Sverige är det knappast tänkbart med en 72-årig statsministerkandidat, och även om det finns en och annan som bekymrar sig över McCains ålder så är de inte många.

Och apropå att Mitt Romney nu har hoppat av primärvalsracet så sa en av CNN:s kommentatorer om Romney att han är fortfarande ung och kan fortfarande komma ifråga för tunga politiska uppdrag. Hur gammal han är? Enligt samma källa på CNN: 60 år.

Perspektiven är onekligen lite olika. Och på tal om det kan man gärna läsa Per Gudmundsons text om USA i Svenskan. Den är läsvärd.

Oliiiiidligt spännande...

Så här långt är det jämnt mellan Clinton och Obama - CNN förutspår Clinton som vinnare i New Jersey, Massaschusetts, New York, Tennessee, Arkansas och Oklahoma. Enligt dem vinner Obama i Minnesota, Connecticut, Kansas, North Dakota, Alabama, Delaware, Illinois och Georgia. Att vinna en stat innebär på den demokratiska sidan inte nödvändigtvis att man vinner någon större majoritet av en stats delegater, så vem som kan utropas till vinnare på demokratiska sidan är ännu oklart.

Huckabee förutspås vinna Alabama, Arkanas och West Virginia. Romney verkar ha tagit hem de delstater han bott i - Massachusetts och Utah. Och McCain verkar vinna i Illinois, Connecticut, Arizona, Oklahoma, New York, Delwaare och New Jersey. I övriga delstater är det för tillfället för jämnt för att gissa.

Det blir spännande att kolla in nyheterna också i morgon bitti...

Super(fet)tisdag

Medan folk hemma antagligen äter semlor så äter jag inte alls - magsjuka förhindrar effektivt sådana aktiviteter. Avslagen coca-cola funkar dock, och är dagens huvudsakliga näringsintag.

Den enda fördelen med den här sjukdagen är att jag kan följa rapporteringen från superdupertisdagens primärval och caucauses.

I West Virginia, som inte är så väldigt långt härifrån, har republikanerna delstatskonvent idag, och resultaten därifrån tyder enligt CNN på att Huckabee tar hem det med strax över 50% av rösterna, med Romney som tvåa inte så långt efter och McCain först som nummer tre, långt långt efter de andra två. Men vad som händer i West Virginia är förstås inte alls lika intressant som utfallet i riktigt folkrika delstater som New York och Kalifornien eftersom de har så många fler delegater. New York har tex drygt 11 miljoner människor registrerade för att rösta, Kalifornien över 15 miljoner. Antalet delegater som ska fördelas i de staterna är stort. för båda partierna.

Det är dock viktigt att notera att regelverken är olika hos de båda partierna (det är därför en demoratisk kandidat behöver många fler delegater än en republikansk för att ta hem nomineringen). Och för att göra det hela ännu mer komplicerat så är det förstås olika regler i olika delstater också. Men otroligt spännande är det. Det är troligt att republikanerna har en "front-runner" när alla röster är räknade, och det det är lika sannolikt att det fortfarande är jämnt på den demokratiska sidan. Det har varit intressant att notera att både Obamas och Clintons kampanjer försökt ta ner förväntningarna inför dagens röstande...

Det blir en intressant kväll.

And now for something completely different

Jag noterar att släkten visst förekommer i nyhetsrapporteringen. Nyhetsvärdet kanske inte är gigantiskt ännu, men vem vet vad det blir av detta med tiden?