Spaningar från Västra Götaland

Det har blivit ett par besök i västra Sverige under sommaren. Först var det "musik, lyrik och dramatik" med familjen Carlsson i Hallstorp (vilket i korthet betyder att de är precis som vanligt), och vid besök nummer två en hel del cykling; Sjötorp-Karlsborg ToR längs med Göta Kanal. Lidköping och Kinnekulle hanns också med innan det var dags att färdas österut igen. Och även om bloggen har lite paus ett tag, så finns det några spaningar jag känner att jag måste dela med mig av.

1. Västgötaslätten?
Det finns människor som påstår att Västergötland är ett slättlandskap. Tja, ta er en cykeltur mellan Tåtorp och Karlsborg, och kom sen med ett nytt utlåtande... Och vi hade ändå mer nerför än uppför. Kinnekulle är för all del rätt högt det också. Men dit upp behövde vi inte cykla.

2. Vänerbad
Det är, uppenbarligen, inte meningen att jag ska bada i Vänern, eftersom det mycket sällan är fint väder när jag är i trakterna. Men, den här gången trotsade jag vädrets makter och badade i alla fall. I Sjötorp. Men det grämer mig lite att jag fortfarande inte badat i Sikhall.

3. Lokala trafiktraditioner
Det finns en mycket intressant lokal trafiktradition mellan Götene och Lidköping. Den verkar i korthet gå ut på att förare av relativt nya och motorstarka fordon kör antingen på vägrenen eller helst med ett hjulpar i körbanan och det andra på vägrenen, i en hastighet som ligger en bit under den högsta tillåtna. Varför? Anki och jag har ingen aning, men läsekretsen kan säkert dela med sig av kreativa ideer om orsaken?!

4. Räkmackor
Räkmackor avnjuts bäst i Västsverige. Inte bara för att det är närmre till de färska räkorna där, utan främst för att de förstått att en räkmacka bör innehålla mer räkor än majonäs. Annars är det snarare en majonäsmacka...

5. På gång i Småortssverige*
Evenmangen är många i Sverige på sommaren, och av mycket varierande karaktär. Att festivaler och yror är vanliga företeelser vet man ju, så allsångskvällar i Halna (som inte är en metropol) ellet veteranfordonskvällar i Hajstorp förvånar inte så mycket. Däremot måste jag erkänna det kommande stora evenmanget i Lidköping förundrar mig; Porslinsfestival! Vad gör man på en porslinsfestival? Köper extra mycket andrasorteringsporslin (vilket iofs kan vara trevligt)? Krossar porslin? Upplys mig, för jag förstår nog inte riktigt arrangemangets storhet.

6. Utsmyckningar
Det verkar vara inne med blomsterdekorationer i olika nivåer i västra götaland. I alla fall tycks både Vänersborg och Lidköpings kommuner ha anammat konceptet.

7. Utsikt
Även om Kinnekulle gör sig bättre i klart väder (utsikten och fotona blir bättre då) så måste jag säga att Västergötland och Dalsland är riktigt vackert, och så länge man inte håller på att blåsa ner i kanalen är en cykeltur längs med densamma sann rekreation! Rekommenderas!

Diverse foton från mina Västsverigebesök finns att beskåda på Picasa.


*Småortssverige var ett idiotiskt begrepp som några centerpartister försökte lansera för några år sedan. Som tur var fick det aldrig fäste, bland annat därför att tolkningarna av vad som verkligen var "Småortssverige" gick vitt isär. Nu har det tack och lov gått i graven tillsammans med andra lika upphetsande slogans som tex "Kyrkan mitt i byn" (det var den nuvarande partiordförandens käpphäst ganska länge, men det var, som sagt, innan hon blev partiordförande...)

Paus

Det blir nog lite sporadiskt här på bloggen ett tag framöver eftersom yours truly tänkte föröska passa på att umgås lite med vänner (och kanske med kameran också) och njuta av vädret när nu sådana aktiviteter lämpar sig, nu när andra människor har semester. Vi hörs om ett tag!

Apropå "arbetsgivarservice"

Jag fick ett svar från en arbetsgivare, angående ett av de jobb som AF tyckte passade mig att söka (som vårdbiträde inom demensomvårdnad, de krävde erfarenhet av arbeta med dementa personer för övrigt) och som rent ut säger att han är så trött på AF som tvingar folk att söka jobb som de inte är kompetenta för, och inte vill ha. Till ovan nämnda jobb hade han haft 600 sökande...

Känns det rimligt? Hur många tror att alla de 600 sökande ville ha jobbet? Självklart är det här ett systemfel, och självfallet är det så att de nya reglerna för A-kasseersättning skjuter högt över målet. Jag har all respekt för regeringens vilja att få fler i arbete, men de metoder de använder gynnar inte det syftet. Och för övrigt är det upprörande att regeringen vill tvinga in alla i en a-kassa. Det är inte precis en frihetsreform.

Ja, jag tror alldeles bestämt att det får bli en längre bloggpost om det här med arbetsmarknadspolitik vad det lider. Tills dess upmanar jag regeringen: Lägg ner arbetsförmedlingen, de lyckas ju uppenbarligen ändå inte med att varken uppdraget att fömedla jobb eller att ge service till arbetsgivare.

AF-nytt

Ja, kära läsare - jag antar att ni alla väntar på senaste nytt om mina mellanhavanden med det som kallas arbetsförmedlingen (vilket ju, som bland annat [cmh] konstaterat är ett extremt missvisande namn, ett namnbyte till vad som helst som inte innehåller ordleden "arbets" respektive "förmedling" skulle vara mer passande.) I alla fall, anledningen till att det dröjt är dessvärre inte brist på saker att rapportera om, utan bara det faktum att jag var tvungen att lugna ner mig lite innan jag formulerar detta.

Men, låt oss börja i måndags - då var jag tvungen att ringa AF kundtjänst för en "uppföljning av mitt arbetssökande". Det hela börjar med ca 20 minuters telefonkö... Sen får jag prata med en person vi kan kalla arbetsförmedlaren (hädanefter [AF1]) varpå följande konversation utspelar sig:

[AF1]: Jag tycker det är märkligt att du inte fått komma på intervju på det där jobbet
[Maria]: Jaha, ja själv tycker jag ju inte det, eftersom de sökte en undersköterska, vilket du ju kanske vet är en befattning som kräver utbildning, som jag inte har, så jag tycker snarare att det var märkligt att ni på AF ansåg att det var ett lämpligt arbete för mig att söka.
[AF1]: Ja men smälla du, vi har ju inte tid att sitta och titta så noga på varje jobb innan vi anvisar någon att söka det.
[Maria] (som redan nu börjar känna sig lite trött...): Men, tror ni inte att det är lite irriterande för arbetsgivaren att behöva sitta och gå igenom en massa ansökningar från människor som inte är kompetenta för jobbet. De människor jag träffat på AF i Uppsala talar sig gärna varma för sin arbetsgivarservice, men det här känns inte som så mycket service...
[AF1]: Ja, men nu har ju vi inte tid att titta på saker så noga...
....

Och det är här någonstans som en otäck idé får fäste i min hjärna, jag ska ställa en massa frågor till den här människan, samma frågor som jag ställt till en person jag träffat i Uppsala, bara för att se om jag får samma svar. Det får jag (surprise!) nu inte.

[Maria]: Men du, det här är konstigt, när jag pratade med NN på AF Uppsala den 1 juni så sa NN* att följande gäller, och nu säger du tvärt emot. Det är svårt för mig att veta hur jag ska göra då.
[AF1]: Ja, men vi har våra regler att följa.
[Maria]: Ja jag förstår det, det jag inte förstår är hur två personer kan tillämpa samma regler så olika. Det måste ju tyda på att det finns ett ledningsproblem någonstans inom AF?
[AF1]: Ja det kan inte jag diskutera med dig.
[Maria]: Och vart ska jag vända mig om jag vill diskutera den frågan?
[AF1]: Ja det vet inte jag. Det är inte mitt ansvarsområde.
[Maria]: OK. Men du måste i alla fall kunna tala om för mig om jag ska följa dina uppmaningar eller NN:s uppmaningar, det är ju svårt att veta hur man ska agera när man får olika besked.
[AF1]: Ja, vi har som sagt våra regler, och förresten så är det ju a-kassan som gör den slutgiltiga prövningen.
[Maria]: Jo, men a-kassan skriver ju på sin hemsida att det är till AF man ska vända sig med den här typen av frågeställningar?
[AF1]: Ja men det är de som gör den slutgiltiga prövningen
[Maria]: Jo, men min poäng är att jag ju måste få klara besked från er först
[AF1]: Ja, men jag kan ju inte ta ansvar för hur någon annan tillämpar reglerna.
....

Samtalet fortgår, eftersom AF-personen tycker att det ingår i hennes arbetsupgifter att leta fram jobb i platsbanken åt mig att söka. De har ju, som många av er vet, snöat in på att jag borde söka vårdbiträdes- och undersköterskejobb. (Vårdbiträde kräver inte utbildning, undersköterska kräver utbildning, men det vet de inte på AF.)

[AF1]: Ja men här hittade jag ett, det passar bra.
[Maria]: Jaha, låt höra
[AF1]: Ja det är ett jobb som timvikarie, på ett äldreboende
[Maria]: Jaha, var är det någonstans då?
[AF1]: Ja, få se, jo här står det... Mölndal!
[Maria] (med lite svårt att hålla sig för skratt inför det absurda i att tvingas söka timvikarejobb (det är såna där man blir inringd på morgonen när någon har blivit sjuk) på andra sidan av landet): Vet du var Mölndal ligger?
[AF1]: Nej, vet du?
[Maria](skrattandes): Göteborg kanske är bekant, Mölndal ligger inte så långt därifrån. Jag vet inte varför jag tror att de inte kommer vilja ha en timvikarie bosatt i Uppsala
[AF1]: Fast så kan man inte tänka! ... Fast det är klart, ett timvikariat kanske är lite för lite...

Tja, vad säger man?


Min nästa AF-kontakt var på tisdagen, när jag eftersom jag ändå var på stan, gick förbi AF för att ställa en fråga.

[Maria]: Jo, jag undrar om den här typen av ärenden, ska man göra det här på kontoret, eller ska man ringa kundtjänst när det gäller dem?
[AF2]: Eh, eh, ja du kan ju göra det här, tror jag...
[Maria]: Jaha, bra, men går det att göra via kundtjänst också?
[AF2]: Eh, kundtjänst, ja dit kan man ju ringa...
[Maria]:...Och få svar på den här typen av frågor?
[AF2]: Eh, jag jag tror det
[Maria]: Så du kan alltså inte ge mig ett direkt svar på vart jag kan respektive inte kan vända mig med den här typen av frågor?
[AF2]: Jag föreslår att du ringer kundtjänst och frågar om de kan hjälpa dig med detta...

Och då gav jag helt enkelt upp, sa tack och gick. Och så tänkte jag en massa onda saker om bristande kompetens och total brist på koll. Uppenbarligen ett ofantligt mått av godtycke som alltid motiveras av "vi har våra regler" även om dessa regler tillämpas helt olika av olika personer. (Och innan någon blir upprörd - jag vet att det finns regler, och jag vet att om jag inte gillar dem så får man påverka på politisk väg, men det är ett problem och en fråga för AF att ta tag i när deras personal tillämpar dessa nu gällande regler helt olika!)

* Jo ett tips till alla er som ska ha kontakter med denna inrättning. För anteckningar över vem ni pratar med, vilket datum samtalet förs och vad som sägs. Det är enda chansen att kunna argumentera med dem om att du fått andra direktiv från någon annan. Jag har gjort det sen första besöket och jag uppmanar verkligen alla andra att också göra det. Däremot kommer jag förstås inte att lämna ut deras namn här, ni får nöja er med en anonymiserad bild av deras verksamhet...

Sammanfattning

De två senaste dagarna kan kort sammanfattas på följande sätt: Makroobjektiv är kul, kontakter med arbetsförmedlingen är inte kul, om än på sitt eget lilla vis lite skrattretande ibland. Utförligare rapport kommer vad det lider. Resultatet av eftermiddagens strövtåg i Botan finns på Picasa.

Uppdatering 00.12, nu finns det ännu fler makrobilder på picasa. Den som inte har något bättre för sig kan lämna kommentarer om vad det är för arter. Ni kan dock lämna vitlöken därhän, den känner jag igen själv :-)

Varför?

Varför är frågan jag ställer mig idag. Jag vet ju att jag inte gillar att springa intervaller. Har aldrig gillat det, gillar det inte och kommer antagligen aldrig att gilla det heller. Jag gillar det fakiskt så lite att jag alltid (och det är garanterat helt psykosomatiskt) får ont i halsen dagen efter. För att inte tala om hur trötta ben det ger upphov till.

Så varför får jag för mig att jag ska ut och springa intervaller en helt vanlig lördag? Utan något som helst yttre tryck. Det regnade tom lite lätt, men jodå, klart jag skulle springa intervaller... Nå, i bästa fall var det nyttigt, och jag har i alla fall fått en ny påminnelse om att jag ju faktiskt inte gillar det. Fast jag måste medge att det ofta är bra träning. Men ack så tråkigt...

Allmänbildad?

De senaste dagarna har det rasat en stundom ganska vildsint debatt hos Henrik Alexandersson, på grund av att han ställde frågan om varför man räknar koldioxidutsläpp i ton, istället för någon annan enhet.

I kommentarsfältet har anklagelserna varit ganska hårda stundtals, och det påstås diverse intressanta saker om vad man bör veta och inte innan man får tycka om saker, om när det är lämpligt att ställa frågor (innan eller efter att man tagit ställning i en fråga). Ett par pseudodebatter finns också. Bland annat den om det faktum att en observerad korrelation mellan två fenomen inte nödvändigtvis innebär ett orsakssamband (vilket tydligen är väldigt svårt att begripa, har jag noterat i många sammanhang, men det är en annan historia). Dessutom har det pågått en annan sidodebatt om allmänna gaslagens giltighet, och där blir det tydligt att terminologin är ett problem för kommunikationen (det som en kemist eller fysiker tänker sig när de hör uttrycket "normala tryck och temperaturer" är inte riktigt samma sak för någon utan naturvetenskaplig bakgrund, det är tydligt). Men roligast av alla är ändå snubben som föreslår att man kan räkna CO2-utsläpp i enheten kominuter...

Nå, de tankar som denna bloggpost gav upphov till hos mig handlar om allmänbildning, och vad man egentligen bör veta om man ska kunna kalla sig allmänbildad. Jag tycker ofta (men här kanske jag är partisk, jag vet inte, åsikter efterlyses!) att samhällsvetare och humanister tenderar att kräva mycket mer samhälsvetenskaplig allmänbildning av oss naturvetare än vad de kräver av sig själva när det gäller naturvetenskaplig allmänbildning. Är det så eller hittar jag på? Och vad ska man egentligen kunna/veta om man ska få kalla sig allmänbildad? Jag är nyfiken på vad ni tycker? Vad bör man veta om fysik för att få kalla sig allmänbildad? Hur mycket nationalekonomisk teori ska man kunna? Vad är rimligt att kräva att man ska känna till om idéhistorien? För att ta några exempel. Ingår det i allmänbildningen att veta vad en liter ekomjölk kostar?

Sommar!

Ett riktigt makroobjektiv vore inte fel...