Wednesday, October 31, 2007
Tentakel
För den som vill läsa en text av undertecknad hänvisas för dagen till vetenskapsrådets nättidning Tentakel. Själva krönikan hittar ni här.
Presidentval
Det är ju presidentval i USA 2008, vilket betyder att kampanjerna om vem som ska nomineras för respektive parti pågår för fullt.
Härom veckan drabbade de republikanska kandiaterna samman. Den debatten kan mycket kort sammanfattas i att det enda de alla var ense om att de inte vill se Hillary Clinton som president. Ikväll är det dags för de demokratiska kandidaterna att göra sammaledes. Clinton leder för tillfället, men min gissning är att det är alldeles för tidigt (även för expressen) att dra några slutsatser om vem som verkligen blir demokratisk presidentkandidat.
Jag har roat mig med att helt ovetenskapligt fråga människor jag träffar här vad de tror och tycker om det kommande valet. Hittills har samtliga sagt att Clinton inte kommer att bli demokraternas kandidat, och om hon ändå blir det, så kommer republikanerna att vinna valet stort.
Och då ska man vara medveten om att det i normalfallet i Maryland råder stabil röstövervikt för demokraterna. Clinton är helt enkelt inte särskilt populär. Det blir spännande att se hur det går.
Härom veckan drabbade de republikanska kandiaterna samman. Den debatten kan mycket kort sammanfattas i att det enda de alla var ense om att de inte vill se Hillary Clinton som president. Ikväll är det dags för de demokratiska kandidaterna att göra sammaledes. Clinton leder för tillfället, men min gissning är att det är alldeles för tidigt (även för expressen) att dra några slutsatser om vem som verkligen blir demokratisk presidentkandidat.
Jag har roat mig med att helt ovetenskapligt fråga människor jag träffar här vad de tror och tycker om det kommande valet. Hittills har samtliga sagt att Clinton inte kommer att bli demokraternas kandidat, och om hon ändå blir det, så kommer republikanerna att vinna valet stort.
Och då ska man vara medveten om att det i normalfallet i Maryland råder stabil röstövervikt för demokraterna. Clinton är helt enkelt inte särskilt populär. Det blir spännande att se hur det går.
Tuesday, October 30, 2007
Amerikansk säkerhet
Min gamla kursare P. hörde av sig. Han jobbar numera på det stora amerikanska kemiföretaget som finns i Uppsala, eftersom de köpte upp det lite mindre företaget som han jobbade på. Han skriver så här, på tal om alla intressanta säkerhetspolicier och sånt de måste följa.
"Nu ska jag försöka jobba lite (utan att läsa samtidigt som jag går i korridoren eller glömma att kontrollera att stolens alla ben är i kontakt med golvet innan jag förflyttar mig på den). Ja, vi är ett amerikanskt företag nu... :-) "
Och det där kan ju kanske verka lite lätt överdrivet. Särskilt för mig, som sitter här och förundras över den obefintliga lasersäkerheten här. Folk jobbar med lasern utan att plocka av sig ringar eller klockor, och somliga av mina kollegor är bara vagt medvetna om vad det skulle kunna göra med deras syn om de fick en reflex av 355-nm ljus i ögonen. Och jag har inte behövt skriva på några papper om att jag inte får läsa samtidigt som jag går i korridoren...
Däremot var jag, för att få skaffa gymkort, tvungen att skriva på ett papper där jag intygar att jag begriper att träning kan leda till skador och i värsta fall död, och att jag inte får stämma dem om skada eller död skulle inträffa pga träning...
Det är ju förstås lite ironiskt att ingen bryr sig om det som verkligen är potentiellt farligt medan man kan lägga massor med tid på det som faktiskt mest är sunt förnuft...
"Nu ska jag försöka jobba lite (utan att läsa samtidigt som jag går i korridoren eller glömma att kontrollera att stolens alla ben är i kontakt med golvet innan jag förflyttar mig på den). Ja, vi är ett amerikanskt företag nu... :-) "
Och det där kan ju kanske verka lite lätt överdrivet. Särskilt för mig, som sitter här och förundras över den obefintliga lasersäkerheten här. Folk jobbar med lasern utan att plocka av sig ringar eller klockor, och somliga av mina kollegor är bara vagt medvetna om vad det skulle kunna göra med deras syn om de fick en reflex av 355-nm ljus i ögonen. Och jag har inte behövt skriva på några papper om att jag inte får läsa samtidigt som jag går i korridoren...
Däremot var jag, för att få skaffa gymkort, tvungen att skriva på ett papper där jag intygar att jag begriper att träning kan leda till skador och i värsta fall död, och att jag inte får stämma dem om skada eller död skulle inträffa pga träning...
Det är ju förstås lite ironiskt att ingen bryr sig om det som verkligen är potentiellt farligt medan man kan lägga massor med tid på det som faktiskt mest är sunt förnuft...
Sunday, October 28, 2007
Skulpturträdgården
Baltimore Museum of Art (som jag inte hunnit besöka ännu) är nästan granne med mig. Och de har en skulpturträdgård som också nästan är granne med mig. Och efter diverse trassel så finns nu endel bilder därifrån på Picasa.
Random facts om Maryland
Maryland består av 23 counties; Baltimore city, Baltimore County, Frederick, Montgomery, Howard (där man försöker införa en allmän sjukförsäkring) Carroll, Prince George’s, Anne Arundel, Calvert, Harford, Queen Anne’s, Worcester, Somerset, Dorchester, Kent, Caroline, Cecil, Talbot, St Mary’s, Washington, Garrett, Charles och Wicomico. 16 av dessa har kustlinje...
De mest kända vattnen i Maryland är utan tvivel Chesapeake bay (som jag innan jag flyttade hit endast associerade med Virginia, men den går ända in till Baltimore) och Potomac River.
De mest kända vattnen i Maryland är utan tvivel Chesapeake bay (som jag innan jag flyttade hit endast associerade med Virginia, men den går ända in till Baltimore) och Potomac River.
1784 undertecknades Parisdeklarationen i Annapolis (som är huvudstad i Maryland) och med detta avslutades revolutionskriget.
1938 blir Maryland den första amerikanska delstaten att införa en inkomstskatt. Och nu, 2007 vill guvernör O'Malley införa progressiv beskattning.
Marylands area: 10577 kvadratmiles (ni får räkna om själva...)
Det finns diverse ormar i Maryland, massor av långa och korta i olika färger som inte är giftiga, men så finns det också skallerorm och copperheads som man ska passa sig för.
Tuesday, October 23, 2007
Jag har varit ouppmärksam...
...och upptäckte därför först igår, att Kultur och fritidsnämnden i Uppplands Väsby visst varit inne på bloggen och kommenterat för ett tag sen. Temat var fotboll, eller snarare varför fotboll, som inte intresserar mig ett dugg tycktes förfölja mig denna dag. Kommentaren ifråga var formulerad på följande vis:
" 'Man får anta att detta är det ultimata tecknet på att det är dags att sluta surfa' Nej Maria, det är det ultimata tecknet på att din uppfattning om detta ädla spel är helt felaktig och att det är hög tid att du skaffar dig den bildning på området som tillstår en i övrigt så klok och bildad kvinna./Kultur och Fritidsnämnden i Upplands Väsby"
Nu tvivlar jag ju starkt på att "Kultur och Fritidsnämnden i Upplands Väsby" (eller, skulle jag gissa, dess ordförande) har rätt i påståendet att det skulle vara ett ädelt spel (jag tycker att det verkar som om att fotboll mest består av huliganbråk nu för tiden... vilket inte verkar särskilt ädelt om ni frågar mig...) och jag saknar liksom argument för detta påstående. liksom jag saknar argument för varför jag skulle "bilda" mig inom detta område.
Men, eftersom jag är en mycket open-minded person* så lyssnar jag förstås på argument i frågan. Om nu KoF-nänmnden i Upplands Väsby (eller någon annan som känner sig hugad) skulle kunna prestera bättre argument än det ovan... Se det som en utmaning, jag tror att det blir ganska svårt att övertyga mig på den här punkten. (Fast jag har faktiskt varit på en fotbollsmatch en gång, jag gissar att det kan ha varit en så där 20 år sen nu...)
* och eftersom jag letar efter ursäkter för att slippa lägga allra sista handen vid morgondagens presentation, och inte kom på något bättre att blogga om.
" 'Man får anta att detta är det ultimata tecknet på att det är dags att sluta surfa' Nej Maria, det är det ultimata tecknet på att din uppfattning om detta ädla spel är helt felaktig och att det är hög tid att du skaffar dig den bildning på området som tillstår en i övrigt så klok och bildad kvinna./Kultur och Fritidsnämnden i Upplands Väsby"
Nu tvivlar jag ju starkt på att "Kultur och Fritidsnämnden i Upplands Väsby" (eller, skulle jag gissa, dess ordförande) har rätt i påståendet att det skulle vara ett ädelt spel (jag tycker att det verkar som om att fotboll mest består av huliganbråk nu för tiden... vilket inte verkar särskilt ädelt om ni frågar mig...) och jag saknar liksom argument för detta påstående. liksom jag saknar argument för varför jag skulle "bilda" mig inom detta område.
Men, eftersom jag är en mycket open-minded person* så lyssnar jag förstås på argument i frågan. Om nu KoF-nänmnden i Upplands Väsby (eller någon annan som känner sig hugad) skulle kunna prestera bättre argument än det ovan... Se det som en utmaning, jag tror att det blir ganska svårt att övertyga mig på den här punkten. (Fast jag har faktiskt varit på en fotbollsmatch en gång, jag gissar att det kan ha varit en så där 20 år sen nu...)
* och eftersom jag letar efter ursäkter för att slippa lägga allra sista handen vid morgondagens presentation, och inte kom på något bättre att blogga om.
Sunday, October 21, 2007
The book thing
Dagens tema är böcker, närmare bestämt gratis böcker. På ett lagomt promenadavstånd från mig finns nämligen lagerlokalen som inhyser "The book thing" dit man går om man är sugen på en stunds botaniserande bland begagnade böcker. Aha tänker ni, det är ett antikvariat hon har varit på.
Men det är det inte alls, faktiskt. För bckerna på "The book thing" är gratis. Helt gratis. Den enda lilla haken (som inte stör mig det minsta) är att alla böcker har en stämpel så att man ska veta att de inte är avsedda för återförsäljning, samt att man måste skriva sitt namn, och hur många man tog (inte vilka, bara antal), på en lista. Men det är allt! Det är alltså gratis böcker.
Konceptet bygger förstås på att människor donerar böcker. Och det tycks folk göra i riktigt stor omfattning. Och det finns verkligen nästan allt. Gammalt och nytt, slitet och aldrig ens öppnade böcker. Jag såg inga böcker på svenska, men väl böcker om svenskar och Sverige. Bland annat en ursöt liten fotobok om Sverige, från början av 1980-talet. Mannen bakom boken verkade ha en viss förkärlek för södra Sverige eftersom såväl ölandsbron, Kalmar slott, Orrefors glasbruk, Karlskrona och diverse andra ställen fick ett oproportionerligt stort genomslag. Uppsala representerades av OD, Göteborg av Masthuggskyrkan och Ullevi, och Stockholm av diverse bilder på slottet, Stockholms ström och fiskare, samt massor med bilder från Flemingsberg av alla platser... Jag tog inte med den hem.
Däremot lyckades jag hitta Milton Friedmans "Capitalism and Freedom", en gudiebok för Maryland, Delaware, Virgina, West Virgina och DC, en bok av Rush Limbaugh som jag aldrig skulle ha betalat pengar för, (honom vill jag inte stödja ekonomiskt i onödan) ett par av Shakespeares dramer och någon biografi. Den enda nackdelen, vilket man förstås gärna lever med, eftersom det är gratis, är att även om det finns sortering efter genre så är det den enda sortering som finns, så om man letar efter en särskild bok, eller en speciell författare så kan det ta lite tid. Men, andra sidan är det ju väldigt trevligt att bara gå omkring och botanisera bland alla böcker att det inte gör så mycket.
Men det är det inte alls, faktiskt. För bckerna på "The book thing" är gratis. Helt gratis. Den enda lilla haken (som inte stör mig det minsta) är att alla böcker har en stämpel så att man ska veta att de inte är avsedda för återförsäljning, samt att man måste skriva sitt namn, och hur många man tog (inte vilka, bara antal), på en lista. Men det är allt! Det är alltså gratis böcker.
Konceptet bygger förstås på att människor donerar böcker. Och det tycks folk göra i riktigt stor omfattning. Och det finns verkligen nästan allt. Gammalt och nytt, slitet och aldrig ens öppnade böcker. Jag såg inga böcker på svenska, men väl böcker om svenskar och Sverige. Bland annat en ursöt liten fotobok om Sverige, från början av 1980-talet. Mannen bakom boken verkade ha en viss förkärlek för södra Sverige eftersom såväl ölandsbron, Kalmar slott, Orrefors glasbruk, Karlskrona och diverse andra ställen fick ett oproportionerligt stort genomslag. Uppsala representerades av OD, Göteborg av Masthuggskyrkan och Ullevi, och Stockholm av diverse bilder på slottet, Stockholms ström och fiskare, samt massor med bilder från Flemingsberg av alla platser... Jag tog inte med den hem.
Däremot lyckades jag hitta Milton Friedmans "Capitalism and Freedom", en gudiebok för Maryland, Delaware, Virgina, West Virgina och DC, en bok av Rush Limbaugh som jag aldrig skulle ha betalat pengar för, (honom vill jag inte stödja ekonomiskt i onödan) ett par av Shakespeares dramer och någon biografi. Den enda nackdelen, vilket man förstås gärna lever med, eftersom det är gratis, är att även om det finns sortering efter genre så är det den enda sortering som finns, så om man letar efter en särskild bok, eller en speciell författare så kan det ta lite tid. Men, andra sidan är det ju väldigt trevligt att bara gå omkring och botanisera bland alla böcker att det inte gör så mycket.
Friday, October 19, 2007
Ursäkta...
... men hur korkat får det bli? Om man inte märker att någon sover, då måste det vara ganska många andra saker i världen som man inte heller noterar eller förstår... Det är så dumt att det man inte tror att det är sant.
The world is stupid, for sure!
The world is stupid, for sure!
Thursday, October 18, 2007
Jag bara undrar...
Och den här gången är det allvarliga saker som jag inte begriper.
Jag läser ju svenska tidningar på nätet numera, och det, och diverse bloggar är alltså min informationskälla när det gäller debatten kring rättegång och dom i våldtäktsmålet mot de sk stureplansprofilerna... Medierapportering finns bland annat här.
Och jag tycker att Hanne Kjöller skriver utmärkt om saken i DN, och Marie gör kloka reflektioner på sin blogg. Jag kan bara instämma i vad de båda skriver.
Och i mer allmänna termer konstatera att jag inte begriper det HUR det är möjligt att det kan hända. Vad är det för mekanismer som gör att två personer tror att de, trots protester, kan behandla en människa så illa och så våldsamt att en gynekologisk underskning är möjlig först efter nedsövning av offret? Det borde inte vara så svårt att begripa att ingen, ingen, vill bli utsatt för det, oavsett hur mycket någon kan ha varit med på att ha sex, innan övergreppen började.
Hur många människor känner du som frivilligt väljer att skada sig själva eller låta någon annan skada dem? Hur många?
Och varför ser vi aldrig "vanliga" misshandelsmål där gärningsmannen/männen påstår att offret var med på det, och i själva verket faktiskt ville få tänderna utslagna/bli knivskuren/få käken krossad? Varför är det bara när skadorna finns i en kvinnas underliv som det plötsligt går att anta att hon kan ha önskat sig dem? Jag begriper inte. Jag gör verkligen inte det.
För mig får folk ha sex precis hur de vill, och om de känner för att ha sex med våldsinslag, eller rent av våldsamt sex så har jag inga invändningar mot det. Om det är en ömsesidig önskan.
Men, och det här är ett stort MEN, det personliga ansvaret för ens handlingar försvinner inte bara för att aktiviteten är av sexuell natur. Vi har alltid ansvar för våra handlingar, och vi har alltid ansvar för hur de påverkar andra människor. Och i det ansvaret ingår att förvissa sig om att motparten är av samma uppfattning som man själv, och särskilt om det man tänker göra är potentiellt skadligt. Det är inte särskilt komplicerat. Det är bara vanligt hederligt (och tydligen inte allmänt utbrett) sunt förnuft.
Det personliga ansvaret kommer man inte ifrån. Det försvinner inte, inte någonsin. HUR kan det vara svårt att förstå?
Jag läser ju svenska tidningar på nätet numera, och det, och diverse bloggar är alltså min informationskälla när det gäller debatten kring rättegång och dom i våldtäktsmålet mot de sk stureplansprofilerna... Medierapportering finns bland annat här.
Och jag tycker att Hanne Kjöller skriver utmärkt om saken i DN, och Marie gör kloka reflektioner på sin blogg. Jag kan bara instämma i vad de båda skriver.
Och i mer allmänna termer konstatera att jag inte begriper det HUR det är möjligt att det kan hända. Vad är det för mekanismer som gör att två personer tror att de, trots protester, kan behandla en människa så illa och så våldsamt att en gynekologisk underskning är möjlig först efter nedsövning av offret? Det borde inte vara så svårt att begripa att ingen, ingen, vill bli utsatt för det, oavsett hur mycket någon kan ha varit med på att ha sex, innan övergreppen började.
Hur många människor känner du som frivilligt väljer att skada sig själva eller låta någon annan skada dem? Hur många?
Och varför ser vi aldrig "vanliga" misshandelsmål där gärningsmannen/männen påstår att offret var med på det, och i själva verket faktiskt ville få tänderna utslagna/bli knivskuren/få käken krossad? Varför är det bara när skadorna finns i en kvinnas underliv som det plötsligt går att anta att hon kan ha önskat sig dem? Jag begriper inte. Jag gör verkligen inte det.
För mig får folk ha sex precis hur de vill, och om de känner för att ha sex med våldsinslag, eller rent av våldsamt sex så har jag inga invändningar mot det. Om det är en ömsesidig önskan.
Men, och det här är ett stort MEN, det personliga ansvaret för ens handlingar försvinner inte bara för att aktiviteten är av sexuell natur. Vi har alltid ansvar för våra handlingar, och vi har alltid ansvar för hur de påverkar andra människor. Och i det ansvaret ingår att förvissa sig om att motparten är av samma uppfattning som man själv, och särskilt om det man tänker göra är potentiellt skadligt. Det är inte särskilt komplicerat. Det är bara vanligt hederligt (och tydligen inte allmänt utbrett) sunt förnuft.
Det personliga ansvaret kommer man inte ifrån. Det försvinner inte, inte någonsin. HUR kan det vara svårt att förstå?
Monday, October 15, 2007
Surrealism
OK, det här blir både surrealistiskt och lätt internt, men i alla fall. I fredags när jag passade på att dansa lite Lindy var jag med om en mycket surrealistisk upplevelse. Mitt i en swingout fångas min uppmärksamhet av det in genom dörren träder en människa som ser ut exakt som Christian Ottosson, fast gråhårig. Och bakom honom kliver en Roland Agius-look a like in i lokalen... Nästan som att (bortsett förstås från att varken CO eller RA mig veterligen någonsin uppenbarat sig på någon danstillställning av det här slaget sen jag började dansa Lindy) vara tillbaka i Uppsala igen...
40 dagar, 40 nätter...
Har just läst ut en bok: "40 days and 40 nights: Darwin, Intelligent Design, God, OxyContin and Other Oddities on Trial in Pennsylvania" av Matthew Chapman. Den beskriver en ganska känd rättegång i Pennsylvania (inte så långt från Maryland för övrigt), Kitzmiller vs Dover. Orsakad av att en (majoritet av en) skolstyrelse i Dover ville att deras elever inte bara skulle läsa om evolution, utan också om intelligent design i sin biologiundervisning. Några föräldrar och engfagerade medborgare valde att göra rättssak av det hela, eftersom de menade att ID-undervisning är att bryta mot konstitutionen.
Chapman, som för övrigt är ättling till Darwin, skriver en rätt underhållande rapport från rättegången i alla dess delar med en noggrann genomgång av alla expertvittnens utlåtanden, och det blir onekligen till en tankeväckande historia. Dels för att hela konceptet med ID i biologiundervisningen är så komplett vansinnigt, men framför allt för att boken beskriver hur samhället Dover plötsligt blir fullt av motsättningar och konflikter, hur det skickas anonyma brev med dödshot till några av ID-motståndarna och hur forna vänner plötsligt inte längre talar med varandra för att de står p olika sidor i denna konflikt. Låter inte så kristet i mina öron, men å andra sidan förvånas jag allt som oftast över hur mycket våld som brukas i religionernas namn, så...
Själva rättegången tar 40 dagar i anspråk, domaren i målet (utsedd av George W. Bush 2002) behöver några till på sig, innan utslaget kommer. Och evolutionsanhängarna vinner, Judge Jones skriver: "As stated, our conclusion today is that it is unconstitutional to teach ID as an alternative to evolution in a public school science classroom". Domstolen har slagit fast att ID inte hör hemma som ett alternativ till evolution i klassrummen i offentliga skolor. Så slutet gott, allting gott?
Nja, författaren själv avslutar med ett kapitel där han uttrycker en klar oro för vad som komma skall, (och skickar en skarp varning för evangelisterna!) och han landar, något oväntat i konlusionen att man bör undervisa i ID. Varför?
Han menar att rättegången fick honom att inse att bästa sättet att tillintetgöra de påståenden som ID-föresprkarna och kreationisterna står för är att sätta dem under luppen tillsammans med evolutionsteorin, eftersom det då blir glasklart att evolutionen är den enda teori som håller måttet...
Jag delar inte Chapmans slutsats, jag anser att ID inte har något på naturvetenskapslektioner att göra. Eftersom det inte är naturvetenskap. Punkt.
Boken är intressant och klart rekommendabel i vissa delar också synnerligen underhållande. I en passage som jag måste återge raljerar han över varför ingen av de donatorer som ger en massa pengar till mer eller mindre fundamentalistiska tankesmedjor, finansierar forskning som kan bevisa både intelligent design och den intelligenta designern. Han kommer till slutsatsen att det beror på att ingen egentligen vill veta vem gud är... Fiktivt samtal mellan en av donatorerna (Ahmanson) och två ID-positiva forskare (Dembski, Behe) på temat "vi har funnit gud":
"Ahmanson: Is he protestant?
Dembski: I'm afraid not. He's a gay Jewish atheist, sir.
Ahmanson: Gay?
Behe: He said we should have figured it out. the virgin birth? Send an angel to do a man's job? Jesus? Confirmed bachelor, hung out with twelve guys..."
Chapman, som för övrigt är ättling till Darwin, skriver en rätt underhållande rapport från rättegången i alla dess delar med en noggrann genomgång av alla expertvittnens utlåtanden, och det blir onekligen till en tankeväckande historia. Dels för att hela konceptet med ID i biologiundervisningen är så komplett vansinnigt, men framför allt för att boken beskriver hur samhället Dover plötsligt blir fullt av motsättningar och konflikter, hur det skickas anonyma brev med dödshot till några av ID-motståndarna och hur forna vänner plötsligt inte längre talar med varandra för att de står p olika sidor i denna konflikt. Låter inte så kristet i mina öron, men å andra sidan förvånas jag allt som oftast över hur mycket våld som brukas i religionernas namn, så...
Själva rättegången tar 40 dagar i anspråk, domaren i målet (utsedd av George W. Bush 2002) behöver några till på sig, innan utslaget kommer. Och evolutionsanhängarna vinner, Judge Jones skriver: "As stated, our conclusion today is that it is unconstitutional to teach ID as an alternative to evolution in a public school science classroom". Domstolen har slagit fast att ID inte hör hemma som ett alternativ till evolution i klassrummen i offentliga skolor. Så slutet gott, allting gott?
Nja, författaren själv avslutar med ett kapitel där han uttrycker en klar oro för vad som komma skall, (och skickar en skarp varning för evangelisterna!) och han landar, något oväntat i konlusionen att man bör undervisa i ID. Varför?
Han menar att rättegången fick honom att inse att bästa sättet att tillintetgöra de påståenden som ID-föresprkarna och kreationisterna står för är att sätta dem under luppen tillsammans med evolutionsteorin, eftersom det då blir glasklart att evolutionen är den enda teori som håller måttet...
Jag delar inte Chapmans slutsats, jag anser att ID inte har något på naturvetenskapslektioner att göra. Eftersom det inte är naturvetenskap. Punkt.
Boken är intressant och klart rekommendabel i vissa delar också synnerligen underhållande. I en passage som jag måste återge raljerar han över varför ingen av de donatorer som ger en massa pengar till mer eller mindre fundamentalistiska tankesmedjor, finansierar forskning som kan bevisa både intelligent design och den intelligenta designern. Han kommer till slutsatsen att det beror på att ingen egentligen vill veta vem gud är... Fiktivt samtal mellan en av donatorerna (Ahmanson) och två ID-positiva forskare (Dembski, Behe) på temat "vi har funnit gud":
"Ahmanson: Is he protestant?
Dembski: I'm afraid not. He's a gay Jewish atheist, sir.
Ahmanson: Gay?
Behe: He said we should have figured it out. the virgin birth? Send an angel to do a man's job? Jesus? Confirmed bachelor, hung out with twelve guys..."
Monday, October 08, 2007
Abhhsc. Del IV. Att undvika minor
Familjeliv blir ju onekligen lite speciellt när man plötsligt ska leva med en familj som inte är ens egen. Särskilt som det tar ett tag att lära sig navigera så att man undviker att trampa på en eller annan öm tå… Några ofta återkommande diskussionsämnen i familjen Meyer är vem som ska gå ut med hundarna, om man borde installera luftkonditionering eller ej och om man ska använda torktumlaren eller om man ska låta kläderna självtorka. Behöver jag säga att Lisa är pro-AC och pro-torktumlare, och att Jerry står på andra sidan?*
Nå, tänker ni, det där är väl inte så farligt, sådana diskussioner finns väl i alla familjer. Ja, säkert, men inte alla familjer har en Lisa som kräver att makens inneboende postdoc ska ta ställning för hennes sida i konflikten... Efter ett tag lär min sig att sekunden innan det händer rikta folks uppmärksamhet mot hundarna, katterna, TV:n, guldfisken eller vad som finns till hands. Att lite diskret bara byta samtalsämne funkar nämligen inte, eftersom Lisa raskt tar sig tillbaka till ursprungskonflikten. Ja, och så är det en bra idé att hålla sig undan vid läggdags för barnen, för då är det gråt och tandagnisslan i någon timme innan samtliga inblandade (inklusive hundarna) somnar av ren utmattning. Jag är mycket tacksam både å mina egna och min bror & svägerskas vägnar att det inte går till så när mina syskonbarn ska nattas. Hua! Inte konstigt att de är morgontrötta i den familjen!
Lisa är förresten vegetarian. Den enda vegetarian jag känner som inte bara äter ägg, fisk, kyckling och kalkon utan också bacon. Ja, bacon! Typisk vegetariankost, eh?. Det visade sig att hennes definition på vegetarian är "I don't eat steaks". Det finns det massor av amerikaner som inte gör, fast på grund av att de inte har råd.
* Lisa kör fö ibland sin cab nedcabbad, med värmen på, för att det är "en så härlig känsla", men döttrarna har fått lova att inte berätta det för pappa eftersom han som skulle bli upprörd över energislöseriet.
Nå, tänker ni, det där är väl inte så farligt, sådana diskussioner finns väl i alla familjer. Ja, säkert, men inte alla familjer har en Lisa som kräver att makens inneboende postdoc ska ta ställning för hennes sida i konflikten... Efter ett tag lär min sig att sekunden innan det händer rikta folks uppmärksamhet mot hundarna, katterna, TV:n, guldfisken eller vad som finns till hands. Att lite diskret bara byta samtalsämne funkar nämligen inte, eftersom Lisa raskt tar sig tillbaka till ursprungskonflikten. Ja, och så är det en bra idé att hålla sig undan vid läggdags för barnen, för då är det gråt och tandagnisslan i någon timme innan samtliga inblandade (inklusive hundarna) somnar av ren utmattning. Jag är mycket tacksam både å mina egna och min bror & svägerskas vägnar att det inte går till så när mina syskonbarn ska nattas. Hua! Inte konstigt att de är morgontrötta i den familjen!
Lisa är förresten vegetarian. Den enda vegetarian jag känner som inte bara äter ägg, fisk, kyckling och kalkon utan också bacon. Ja, bacon! Typisk vegetariankost, eh?. Det visade sig att hennes definition på vegetarian är "I don't eat steaks". Det finns det massor av amerikaner som inte gör, fast på grund av att de inte har råd.
* Lisa kör fö ibland sin cab nedcabbad, med värmen på, för att det är "en så härlig känsla", men döttrarna har fått lova att inte berätta det för pappa eftersom han som skulle bli upprörd över energislöseriet.
Abhhsc. Del III. Tioårskalas
Caroline har just fyllt tio, och detta skulle firas med stort kalas den första helgen jag var här, ett ”sleep over-party”. När Lisa frågade om jag kunde hjälpa till sa jag förstås ja, artigheten kräver ju sitt, och ja, jag bodde ju liksom ändå i huset. Och så tänkte jag att det kan ju vara en upplevelse att berätta om för mina syskonbarn… Och upplevelse är verkligen ett bra ord för det hela.
För det första ingick det inte riktigt i Lisas planer att jag skulle hinna med att titta på ett par potentiella ställen att bo på under förmiddagen, och jag förstod varför under fredagskvällen... För om det kan ta fyra timmar att baka de chokladkakor som krävs till födelsedagstårtan fast gräddningstiden bara är 20 minuter och man har tillgång till två ugnar och tre formar, ja då kan hjälp behövas… (Jag, och nästan alla jag känner hade gjort det på mindre än en och en halv timme, och då hade disken varit fixad också).
Jag fick dessutom (trots att jag är en ”working woman”) rädda kalaset från kris och katastrof genom att (genom ett gammalt beprövat knep som jag inte minns om det är mamma eller mormor som lärt mig) lossa bottnarna ur formarna utan att de gick sönder… Ja, och så fick jag koka äggen till äggsalladen, eftersom det inte fanns någon annan i huset som visste hur man hårdkokar ägg… (I ärlighetens namn ska tilläggas att Jerry inte var hemma när detta hände, så jag tror att han hade kunnat fixa det utan min hjälp, det är i allmänhet han som sköter matlagningen i det hushållet).
Själva kalaset skulle ha spa-tema, vilket innebar fotbad, pedikyr, ansiktsmasker och diverse annat. (Ja, det var dyrt. Nej, jag vet inte vad det kostade, och jag vill inte veta heller). Dessutom, eftersom det var ett ”sleep-over” så skulle ju alla få varsin kudde också (inte heller gratis…) och så ska ju alla deltagarna på kalaset ha varsin present (som var om jag minns rätt: en penna, läppglans, hårsnodd, badskum och eventuellt något mer – inte heller gratis…) och så skulle de ju ha mat några gånger också.
På tal om mat, det här måste vara en kulturskillnad, för jag tror att det är få människor i Sverige som skulle säga ”Jag tar selleri istället för lök i tonfisksalladen, eftersom barn hellre äter selleri än lök.” (Och ja, det är stjälkselleri vi pratar om.) Fast det kan bero på att de lurar barnen att lära sig äta selleri genom att dränka den i jordnötssmör…
Mitt i det kaos som bara ca 15 10-åringar kan skapa försöker jag prata i telefon med min (nuvarande) hyrevärd. Hon konstaterade torrt ”jag förstår om du vill flytta, vad sägs om att vi träffas imorgon och går igenom detaljerna?” Jag sa inte nej…
Och så presentöppnandet. Det i sig var en upplevelse. Jag levde absolut inte upp till kraven som vuxen entusiastisk åskådare. Det finns närmligen inte en chans att jag kan säga ”Oh my gosh!” med den inlevelse som krävs femton gånger i sträck, över, i mitt tycke, rätt ordinära saker.
Jo förresten, det var, som många av föräldrarna påpekade, ett miljövänligt kalas. Vari i miljövänligheten bestod? Ja, en del av dekorationerna hade använts förut. Själv hade jag kunnat tänka mig att byta ut alla engångsartiklar mot porslin innan jag ens hade övervägt att kalla det miljövänligt, men det är jag det…
För det första ingick det inte riktigt i Lisas planer att jag skulle hinna med att titta på ett par potentiella ställen att bo på under förmiddagen, och jag förstod varför under fredagskvällen... För om det kan ta fyra timmar att baka de chokladkakor som krävs till födelsedagstårtan fast gräddningstiden bara är 20 minuter och man har tillgång till två ugnar och tre formar, ja då kan hjälp behövas… (Jag, och nästan alla jag känner hade gjort det på mindre än en och en halv timme, och då hade disken varit fixad också).
Jag fick dessutom (trots att jag är en ”working woman”) rädda kalaset från kris och katastrof genom att (genom ett gammalt beprövat knep som jag inte minns om det är mamma eller mormor som lärt mig) lossa bottnarna ur formarna utan att de gick sönder… Ja, och så fick jag koka äggen till äggsalladen, eftersom det inte fanns någon annan i huset som visste hur man hårdkokar ägg… (I ärlighetens namn ska tilläggas att Jerry inte var hemma när detta hände, så jag tror att han hade kunnat fixa det utan min hjälp, det är i allmänhet han som sköter matlagningen i det hushållet).
Själva kalaset skulle ha spa-tema, vilket innebar fotbad, pedikyr, ansiktsmasker och diverse annat. (Ja, det var dyrt. Nej, jag vet inte vad det kostade, och jag vill inte veta heller). Dessutom, eftersom det var ett ”sleep-over” så skulle ju alla få varsin kudde också (inte heller gratis…) och så ska ju alla deltagarna på kalaset ha varsin present (som var om jag minns rätt: en penna, läppglans, hårsnodd, badskum och eventuellt något mer – inte heller gratis…) och så skulle de ju ha mat några gånger också.
På tal om mat, det här måste vara en kulturskillnad, för jag tror att det är få människor i Sverige som skulle säga ”Jag tar selleri istället för lök i tonfisksalladen, eftersom barn hellre äter selleri än lök.” (Och ja, det är stjälkselleri vi pratar om.) Fast det kan bero på att de lurar barnen att lära sig äta selleri genom att dränka den i jordnötssmör…
Mitt i det kaos som bara ca 15 10-åringar kan skapa försöker jag prata i telefon med min (nuvarande) hyrevärd. Hon konstaterade torrt ”jag förstår om du vill flytta, vad sägs om att vi träffas imorgon och går igenom detaljerna?” Jag sa inte nej…
Och så presentöppnandet. Det i sig var en upplevelse. Jag levde absolut inte upp till kraven som vuxen entusiastisk åskådare. Det finns närmligen inte en chans att jag kan säga ”Oh my gosh!” med den inlevelse som krävs femton gånger i sträck, över, i mitt tycke, rätt ordinära saker.
Jo förresten, det var, som många av föräldrarna påpekade, ett miljövänligt kalas. Vari i miljövänligheten bestod? Ja, en del av dekorationerna hade använts förut. Själv hade jag kunnat tänka mig att byta ut alla engångsartiklar mot porslin innan jag ens hade övervägt att kalla det miljövänligt, men det är jag det…
Abhhsc. Del II. Det judiska nyåret
Nästa dag får jag Lisas tillåtelse (ja, hon uttryckte det så) att åka till jobbet. Och hon gör det med en uppmaning att se till att komma tillbaka i tid, för till Lisas föräldrar kommer man inte för sent… Det gjorde visserligen samtliga tre familjer men i alla fall.
Så, hur firar man ett judiskt nyår? Förutom en del intressant mat, bland annat en läskig blandning av fiskfärs och brödsmulor som skulle ätas med en riktigt stark sås, så fick jag också ta del av två familjegräl. (Jag misstänker att grälen snarare är en del av famljeritualen än nyårsfirandet, dock…) Det första på temat vilka barn Lisas föräldrar skulle gå till synagogan* med dagen efter, vilket var långrandigt, ganska pinsamt i mina ögon och inte bekom de inblandade det minsta.**
Det andra grälet utbröt när Lisas pappa (som får klassas som värdekonservativ (med amerikansk måttstock så ni kan själva föreställa var han skulle hamna på en svensk skala)) ville diskutera politik, och särskilt Irakkrig och Mellanösternpolitik, med mig. Detta fick Mark att gå i taket över det oerhört oartiga och otrevliga i detta val av samtalsämne, vilket i sin tur fick Frank att gå igång över att det minsann inte var något fel i att diskutera politik. Det tog ett tag innan någon tog så mycket notis om undertecknad att jag kunde förklara att jag faktiskt var intresserad av politik… Därefter tog det en dryg kvart för denna trio att enas om att de nog ändå kunde diskutera politik med mig närvarande.
Och sen hade vi en lång diskussion om skatter, marknadskrafter och oljeberoende som var intressant. Det är alltid lika spännande att se amerikaners reaktion när de får klart för sig hur mycket svenskar betalar i skatt. Antingen drabbas de av frossbrytningar (vilket inte är så lätt hänt i Maryland i september) av insikten om hur mycket pengar staten tar, eller så får de ett saligt leende på läpparna och säger att, åh det är så fantastiskt, hos er har alla sjukförsäkring, och de offentliga skolorna är så bra att man inte behöver ha barnen i privatskolor… Denna diskussion som förstås ingen av de andra kvinnorna deltog i (”nej, jag är hemmafru, jag vet inget om politik”, eh? Logiken i det uttalandet var inte uppenbar för mig.)
* Från början var det meningen att synagogan skulle föräras ett besök samma kväll men någon insåg att det kanske skulle bli väl mycket för den stackars svenskan att både uppleva familjen och en judisk gudstjänst på en och samma kväll. Vem det än var som förstod detta så är jag mycket tacksam…
** Jerry har senare förklarat att det liksom tillhör showen vid dessa tillställningar, finns inget annat att gräla om så kan de alltid diskutera vem som talade i telefon med vem och hur länge och orättvist det är att man inte talade lika länge med det andra barnbarnet/barnet/svärdottern/svärsonen…
Så, hur firar man ett judiskt nyår? Förutom en del intressant mat, bland annat en läskig blandning av fiskfärs och brödsmulor som skulle ätas med en riktigt stark sås, så fick jag också ta del av två familjegräl. (Jag misstänker att grälen snarare är en del av famljeritualen än nyårsfirandet, dock…) Det första på temat vilka barn Lisas föräldrar skulle gå till synagogan* med dagen efter, vilket var långrandigt, ganska pinsamt i mina ögon och inte bekom de inblandade det minsta.**
Det andra grälet utbröt när Lisas pappa (som får klassas som värdekonservativ (med amerikansk måttstock så ni kan själva föreställa var han skulle hamna på en svensk skala)) ville diskutera politik, och särskilt Irakkrig och Mellanösternpolitik, med mig. Detta fick Mark att gå i taket över det oerhört oartiga och otrevliga i detta val av samtalsämne, vilket i sin tur fick Frank att gå igång över att det minsann inte var något fel i att diskutera politik. Det tog ett tag innan någon tog så mycket notis om undertecknad att jag kunde förklara att jag faktiskt var intresserad av politik… Därefter tog det en dryg kvart för denna trio att enas om att de nog ändå kunde diskutera politik med mig närvarande.
Och sen hade vi en lång diskussion om skatter, marknadskrafter och oljeberoende som var intressant. Det är alltid lika spännande att se amerikaners reaktion när de får klart för sig hur mycket svenskar betalar i skatt. Antingen drabbas de av frossbrytningar (vilket inte är så lätt hänt i Maryland i september) av insikten om hur mycket pengar staten tar, eller så får de ett saligt leende på läpparna och säger att, åh det är så fantastiskt, hos er har alla sjukförsäkring, och de offentliga skolorna är så bra att man inte behöver ha barnen i privatskolor… Denna diskussion som förstås ingen av de andra kvinnorna deltog i (”nej, jag är hemmafru, jag vet inget om politik”, eh? Logiken i det uttalandet var inte uppenbar för mig.)
* Från början var det meningen att synagogan skulle föräras ett besök samma kväll men någon insåg att det kanske skulle bli väl mycket för den stackars svenskan att både uppleva familjen och en judisk gudstjänst på en och samma kväll. Vem det än var som förstod detta så är jag mycket tacksam…
** Jerry har senare förklarat att det liksom tillhör showen vid dessa tillställningar, finns inget annat att gräla om så kan de alltid diskutera vem som talade i telefon med vem och hur länge och orättvist det är att man inte talade lika länge med det andra barnbarnet/barnet/svärdottern/svärsonen…
Att bo hemma hos sin chef (abhhsc). Del I. Introduktion.
Låt mig börja med att introducera familjen Meyer.
Jerry (min boss), är en miljömedveten amerikan som cyklar till jobbet och inte har luftkonditionering hemma och som tycker att man inte ska använda torktumlaren eftersom den drar så mycket energi. Han är gift med…
…Lisa som mera lever upp till de europeiska stereotyperna av amerikaner. Hon vill ha luftkonditionering, förstår inte vitsen med att cykla till jobbet och är helt emot att inte använda torktumlaren eftersom kläderna blir mjukare om de torktumlas. Lisa och Jerry har tillsammas döttrarna…
…Caroline (10 år) och Jillian (7 år). Caroline är ganska ordningsam och var måttligt road över att ha pappas nya postdoc boende hemma hos sig. Jillian har ett rum som faktiskt är det stökigaste jag någonsin sett en sjuåring åstadkomma. När hon fick klart för sig att jag bara skulle bo där en kort tid andades hon ut eftersom hon brukade leka i ”mitt sovrum”, eftersom Caroline inte gillar att Jillian leker i hennes eget rum och eftersom hennes eget rum är för stökigt för att leka i.
Missy är en löjligt kelsjuk strykarkatt med chilenskt ursprung som Lisa bestämde sig för att adoptera under en Chileresa.
Lady och Lassie är två tio månader gamla collies (förlåt, vita collies…) som ibland är sötast i världen och som oftast bara är odrägligt dåligt uppfostrade. L&L gillar att tugga på det mesta och har en stor förkärlek för att jaga löpare, joggare, ekorrar, godtyckligt vald familjemedlem och varandra (i den prioritetsordningen).
Dessutom bor Guldfisken och Eremitkräftan i det Meyerska residenset. (Egentligen är det två eremitkräftor, men en av dem har varit på rymmen ända sedan innan jag kom, och den har aldrig återfunnits. Den version som berättats för Jillian är att den längtade tillbaka till havet och därför är på väg dit. Själv tror jag att en av hundarnas magont några timmar efter att rymningen upptäckts kan ha haft något med saken att göra…).
Under min första vecka hann jag också med att få träffa Lisas föräldrar samt hennes bröder Frank (med fru Ana och sönerna Ben och Jacob) och Mark (med nygravida frun Wendy, och sonen Brian). Detta eftersom en hel rad med religiösa högtider och födelsedagar råkade inträffa under en ganska kort tidsrymd.
Vid första mötet med familjen var Missy synnerligen avvisande, Jillian mycket orolig att inte få visa sin svenska docka (som enligt en enig familj Meyer heter Kirsten, fast jag försökt övertyga dem om att det antagligen är Kristin, om dockan nu verkligen har ett svenskt namn (den är köpt i New York)), Caroline sur för att flyget var försenat och Lisa orolig över att jag föredrog vatten framför en drink efter resan och hundarna var, tja, lätt överväldigande. (För er som träffat Musse – som han, fast intensivare, större och två…)
Dag två, som jag på order från Lisa spenderade i det Meyerska hemmet blev jag uppdaterad på vissa intressanta fakta, såsom att det judiska nyåret var i antågande, och eftersom familjen Meyer är judar så skulle detta förstås uppmärksammas på alla de sätt hemma hos hennes föräldrar, samt att jag inte bara var inbjuden utan förväntades komma… Efter en något tveksam blick från mig får jag förklarat för mig att detta inte är en inbjudan, snarare ”an offer you can´t refuse”. Och sen, fick jag den långa versionen av följetången Lisa Meyer och hennes föräldrar. För att komma från någon jag träffat första gången för mindre än 24-timmar sedan var den rätt detaljerad och minst sagt av privat karaktär. Det var någonstans här som min redan höga motivation att snabbt hitta en egen bostad plötsligt sköt i höjden med en enorm fart…
Jerry (min boss), är en miljömedveten amerikan som cyklar till jobbet och inte har luftkonditionering hemma och som tycker att man inte ska använda torktumlaren eftersom den drar så mycket energi. Han är gift med…
…Lisa som mera lever upp till de europeiska stereotyperna av amerikaner. Hon vill ha luftkonditionering, förstår inte vitsen med att cykla till jobbet och är helt emot att inte använda torktumlaren eftersom kläderna blir mjukare om de torktumlas. Lisa och Jerry har tillsammas döttrarna…
…Caroline (10 år) och Jillian (7 år). Caroline är ganska ordningsam och var måttligt road över att ha pappas nya postdoc boende hemma hos sig. Jillian har ett rum som faktiskt är det stökigaste jag någonsin sett en sjuåring åstadkomma. När hon fick klart för sig att jag bara skulle bo där en kort tid andades hon ut eftersom hon brukade leka i ”mitt sovrum”, eftersom Caroline inte gillar att Jillian leker i hennes eget rum och eftersom hennes eget rum är för stökigt för att leka i.
Missy är en löjligt kelsjuk strykarkatt med chilenskt ursprung som Lisa bestämde sig för att adoptera under en Chileresa.
Lady och Lassie är två tio månader gamla collies (förlåt, vita collies…) som ibland är sötast i världen och som oftast bara är odrägligt dåligt uppfostrade. L&L gillar att tugga på det mesta och har en stor förkärlek för att jaga löpare, joggare, ekorrar, godtyckligt vald familjemedlem och varandra (i den prioritetsordningen).
Dessutom bor Guldfisken och Eremitkräftan i det Meyerska residenset. (Egentligen är det två eremitkräftor, men en av dem har varit på rymmen ända sedan innan jag kom, och den har aldrig återfunnits. Den version som berättats för Jillian är att den längtade tillbaka till havet och därför är på väg dit. Själv tror jag att en av hundarnas magont några timmar efter att rymningen upptäckts kan ha haft något med saken att göra…).
Under min första vecka hann jag också med att få träffa Lisas föräldrar samt hennes bröder Frank (med fru Ana och sönerna Ben och Jacob) och Mark (med nygravida frun Wendy, och sonen Brian). Detta eftersom en hel rad med religiösa högtider och födelsedagar råkade inträffa under en ganska kort tidsrymd.
Vid första mötet med familjen var Missy synnerligen avvisande, Jillian mycket orolig att inte få visa sin svenska docka (som enligt en enig familj Meyer heter Kirsten, fast jag försökt övertyga dem om att det antagligen är Kristin, om dockan nu verkligen har ett svenskt namn (den är köpt i New York)), Caroline sur för att flyget var försenat och Lisa orolig över att jag föredrog vatten framför en drink efter resan och hundarna var, tja, lätt överväldigande. (För er som träffat Musse – som han, fast intensivare, större och två…)
Dag två, som jag på order från Lisa spenderade i det Meyerska hemmet blev jag uppdaterad på vissa intressanta fakta, såsom att det judiska nyåret var i antågande, och eftersom familjen Meyer är judar så skulle detta förstås uppmärksammas på alla de sätt hemma hos hennes föräldrar, samt att jag inte bara var inbjuden utan förväntades komma… Efter en något tveksam blick från mig får jag förklarat för mig att detta inte är en inbjudan, snarare ”an offer you can´t refuse”. Och sen, fick jag den långa versionen av följetången Lisa Meyer och hennes föräldrar. För att komma från någon jag träffat första gången för mindre än 24-timmar sedan var den rätt detaljerad och minst sagt av privat karaktär. Det var någonstans här som min redan höga motivation att snabbt hitta en egen bostad plötsligt sköt i höjden med en enorm fart…
Tuesday, October 02, 2007
En ganska bra dag
Idag har jag skrivit under mitt hyreskontrakt (fyra sidor), och jag har fått mina nycklar, fått förklarat för mig hur AC:n fungerar samt ägnat en kvart åt att försöka öppna mitt postfack. Nu ska det bara införskaffas lite möbler* också så att det blir beboeligt, för undertecknad och eventuella gäster.
Dessutom har vi fått en artikel accepterad** (förutsatt att vi ser till att skicka en ett 75 ord långt "table of content synopsis", som ingen någonsin läser, men i alla fall.)
*Det är meningen att detta ska ske imorgon, genom (bland annat) att jag och min chefs fru ska åka till IKEA. Det blir nog intressant...
**På förekommen anledning måste jag göra ett klargörande. Det är alltså en artikel från Uppsalatiden som har blivit accepterad, det är inte något världsrekord i postdok-publikationer
Dessutom har vi fått en artikel accepterad** (förutsatt att vi ser till att skicka en ett 75 ord långt "table of content synopsis", som ingen någonsin läser, men i alla fall.)
*Det är meningen att detta ska ske imorgon, genom (bland annat) att jag och min chefs fru ska åka till IKEA. Det blir nog intressant...
**På förekommen anledning måste jag göra ett klargörande. Det är alltså en artikel från Uppsalatiden som har blivit accepterad, det är inte något världsrekord i postdok-publikationer
Subscribe to:
Posts (Atom)
