Om jag inte vore så trött så skulle jag skriva ett riktigt långt och välformulerat inlägg om varför något sådant som "liberal pragmatism" som strategi är ett idiotiskt påfund. Och kanske addera en och annan sarkastisk kommentar om varför Liberati och deras sekterism överhuvudtaget inte intresserar mig. Men så blir det nu inte, för jag varken orkar eller hinner. (Klockan är åtta på kvällen och labbet är i stort sett fullt befolkat... Det är många som har experiment som borde bli klara innan Thanksgiving...)
Nå, i denna lilla paus undrar jag ifall världen har blivit komplett galen? Man blir onekligen lite uppgiven när man läser om vuxna människor som anser att det är OK att med vattenpistol spruta svavelsyra (det stod batterisyra i artikeln, och det brukar innebära svavelsyra) på skolflickor, för att de inte gillar att flickor får utbildning i Afghanistan. För en gångs skull känner jag att jag har lust att ställa frågan: "Hur skulle det se ut om alla tyckte att det var OK att åka omkring och spruta syra på människor som gör något man inte gillar?" Jag tror inte man behöver vara sådär särdeles begåvad för att inse att det skulle bli ett rätt otrevligt ställe...
Och så undrar man ju onekligen hur det är möjligt att sånt här kan hända. Och om det möjligen är någon som har glömt bort att berätta för de här kidsen om rätt och fel?
Det är inte konstigt att man blir cynisk ibland...
Friday, November 14, 2008
Sunday, November 09, 2008
Lördag i DC - fotodagbok
Veckan som gått har varit rätt kass faktiskt. Massor med jobb, inga riktiga framsteg, massor med stress och en att göra lista som har växt i takt med ökande frustration. (Alla som har ägnat sig åt forskning vet precis vilken sorts känsla jag menar.) Så, jag bestämde mig för att en hel dags paus var bästa receptet för att få tillbaka motivationen. Jag och kameran tog därför en liten tripp till DC med omgivningar igår.
Tågstationen i DC, Union station, är ganska pampig får man allt säga.
Och taket i tunnelbanan är ganska coolt det också.
Arlington Cemetery (som ligger i Virginia, inte i DC) är nationell begravningsplats för militärer och andra som av en eller annan anledning får en nationell begravning. Mängden gravstenar är helt enorm.
Den här snubben hade det roliga jobbet att trava fram och tillbaka på en kanske 15 meter lång matta, och utföra vad jag antar var militära moves. Ärligt talat såg det ganska fånigt ut.
Fast de här lustiga hattarna som verkade vara ute på resa verkade uppskatta det hela. (Någon slags krigsveteraner tror jag.)
En pyramid i skulpturträdgården utanför National Gallery of Art. Där fanns en minimal men väldigt trevlig fotoutställning - Alfred Stieglitz, Anselm Adams och Robert Adams i Oceans, Rivers, and Skies.
Stigelitz kunde konsten att fotografera moln, det kan man lugnt säga. Jag gjorde ett försök på väg till tåget, men resultatet blev dessvärre inte alls lika imponerande...
Tågstationen i DC, Union station, är ganska pampig får man allt säga.
Och taket i tunnelbanan är ganska coolt det också.
Arlington Cemetery (som ligger i Virginia, inte i DC) är nationell begravningsplats för militärer och andra som av en eller annan anledning får en nationell begravning. Mängden gravstenar är helt enorm.
Den här snubben hade det roliga jobbet att trava fram och tillbaka på en kanske 15 meter lång matta, och utföra vad jag antar var militära moves. Ärligt talat såg det ganska fånigt ut.
Fast de här lustiga hattarna som verkade vara ute på resa verkade uppskatta det hela. (Någon slags krigsveteraner tror jag.)
En pyramid i skulpturträdgården utanför National Gallery of Art. Där fanns en minimal men väldigt trevlig fotoutställning - Alfred Stieglitz, Anselm Adams och Robert Adams i Oceans, Rivers, and Skies.
Stigelitz kunde konsten att fotografera moln, det kan man lugnt säga. Jag gjorde ett försök på väg till tåget, men resultatet blev dessvärre inte alls lika imponerande...
Lokalpatriotism
Som alla vet är lokalpatriotismen aldrig så stor som när man 1) befinner sig långt bort och 2) inte har bidragit det minsta lilla till vad det nu är för stordåd som har uträttats.
Således måste jag nämna Kalmar FF:s SM-guld i fotboll!
Och konstatera att 1) den där busskaravanen med 47 bussar som Barometern rapporterar om måste ha sett rätt fånig ut, och 2) en och annan varumärkesvårdare på Kalmar kommun antagligen hoppar av lycka just nu.
För övrigt kan jag också meddela att lokalpatriotismen tog slut när DN rappporterade att isterband tydligen ingår i firandet. Någon slags måtta får det allt vara.
Således måste jag nämna Kalmar FF:s SM-guld i fotboll!
Och konstatera att 1) den där busskaravanen med 47 bussar som Barometern rapporterar om måste ha sett rätt fånig ut, och 2) en och annan varumärkesvårdare på Kalmar kommun antagligen hoppar av lycka just nu.
För övrigt kan jag också meddela att lokalpatriotismen tog slut när DN rappporterade att isterband tydligen ingår i firandet. Någon slags måtta får det allt vara.
Wednesday, November 05, 2008
Ett historiskt val
Ja, så vann han då, Barack Obama. Stort dessutom. Och han tog hem både elektorerna och det som kallas popular vote med en tre miljoner röster eller så, enligt de sista prognoser från CNN som vi såg innan jag gick hem.
Samtidigt som vallokalerna stängde på den demokratiska västkusten tillskrev CNN med flera nyhetskanaler Obama segern. Och mycket snabbt därefter gratulerade McCain OBama till segern. Och höll sedan ett tal som lät mycket mer som den senator han var innan han blev presidentkandidat... Och det var ett riktigt bra tal, rent retoriskt sett. Effekten förtogs dock lite av att Palin stod på scenen och såg mycket besvärad och mycket missnöjd ut...
Obamas tal innehöll inte mycket politisk substans (vilket man inte kan klandra honom för, den typen av tal gör sällan det...) utan byggdes istället runt det faktum att amerikanerna idag har gjort ett historiskt val (och då tänker jag inte på att Biden är katolik). Och det är stort. Hur stort insåg jag inte förrän i kväll/natt - helt enkelt eftersom jag aldrig riktigt på allvar har behövt konfrontera den segregation som absolut existerar här. Men bara rapporterna om hur många svarta som röstat för första gången idag säger något om vad detta faktiskt betyder. Och dessutom har USA bevisat att det inte är så ärkekonservativt som många tror.
En återstår förstås att se vad Obama tänker göra med det här mandatet. Och hur han ska lyckas leva upp till de enorma förväntningar som människor har på honom. Det blir en spännande tid framöver.
Och om ni hittar en massa stavfel och konstiga meningsbyggnader i det här inlägget så beror det nog på att kombinationen alkoholhaltiga drycker (det faktum att Palin inte blir vicepresident är definitivt värt att fira med champagne!) och bloggskrivande är inte alltid en höjdare. God natt!
Samtidigt som vallokalerna stängde på den demokratiska västkusten tillskrev CNN med flera nyhetskanaler Obama segern. Och mycket snabbt därefter gratulerade McCain OBama till segern. Och höll sedan ett tal som lät mycket mer som den senator han var innan han blev presidentkandidat... Och det var ett riktigt bra tal, rent retoriskt sett. Effekten förtogs dock lite av att Palin stod på scenen och såg mycket besvärad och mycket missnöjd ut...
Obamas tal innehöll inte mycket politisk substans (vilket man inte kan klandra honom för, den typen av tal gör sällan det...) utan byggdes istället runt det faktum att amerikanerna idag har gjort ett historiskt val (och då tänker jag inte på att Biden är katolik). Och det är stort. Hur stort insåg jag inte förrän i kväll/natt - helt enkelt eftersom jag aldrig riktigt på allvar har behövt konfrontera den segregation som absolut existerar här. Men bara rapporterna om hur många svarta som röstat för första gången idag säger något om vad detta faktiskt betyder. Och dessutom har USA bevisat att det inte är så ärkekonservativt som många tror.
En återstår förstås att se vad Obama tänker göra med det här mandatet. Och hur han ska lyckas leva upp till de enorma förväntningar som människor har på honom. Det blir en spännande tid framöver.
Och om ni hittar en massa stavfel och konstiga meningsbyggnader i det här inlägget så beror det nog på att kombinationen alkoholhaltiga drycker (det faktum att Palin inte blir vicepresident är definitivt värt att fira med champagne!) och bloggskrivande är inte alltid en höjdare. God natt!
Monday, November 03, 2008
Dikt eller verklighet
Sveriges radios USA-korrespondenter överträffade faktiskt sig själva i dagens Godmorgon världen, genom att faktiskt verka som om de hade talat med några andra människor än de som befolkar Manhattan. (Missförstå mig rätt, det är ett trevligt ställe, men inte på minsta sätt representativt för USA.)
Jag är inte heller, måste jag medge, särskilt imponerad av någon av de fyra kandidaterna i det förestående presidentvalet. Sarah Palin delar jag antagligen inte en enda åsikt med, och det faktum att McCain valt henne gör det liksom till ett closed case. Å andra sidan, Obamas vänsterpartistiska ideer om att beskatta företag som också har verksamhet utanför USA:s gränser högre än andra tilltalar mig inte heller det minsta. Och ja, Joe Biden honom ser man inte mycket av nu för tiden... Men även om jag på sätt och vis är rätt nöjd med att jag inte får rösta så är det ju spännande, för att det är en så ovanlig valrörelse. Den har både kvinnor, svarta, katoliker och en kandidat som inte alltid gått i sitt partis ledband...
Som så många andra redan konstaterat - verkligheten är inte så långt från dikten i den sista säsongen av West Wing (som väl hette Vita Huset på svenska?). Slående är dock att det nästan var mer substans i de debatter och tal som TV-seriens manusförfattare levererade än vad verklighetens kandidater lyckas åstadkomma. Och jag kan inte se vad det är som gör att folk är så förblindade av Obama. Karln säger ju knappt något av substans. Och han har fortfarande inte lyckats göra klart vad hans "change" verkligen kommer innebära.
Intressant nog tycks det som om att svenskar är mer övertygade om hans storhet än amerikaner. I princip alla jag känner kommer att rösta demokratiskt, och i princip alla av dem röstar emot republikanerna snarare än för demokraterna. Och då ska man veta att en hel del av dem dessutom lägger ner en del tid på volontärarbete för demokraterna. (Det finns en hel del att lära av amerikanska kampanjer, men man måste också inse att vissa saker är så olika att det omöjligt går att översätta till svenska förhållanden. Tex är amerikaner ett frivilligarbetande och välgörenhetsgillande folk på ett helt annat sätt än svenskar, inte bara i valkampanjer utan alltid.)
Nå, det jag skulle komma till var i alla fall att ibland känns hela den här valrörelsen som om att alla (utom möjligen Palin) tror att den bara är en TV-serie, och att det egentligen inte spelar någon roll vad någon säger och gör, för det är ändå inte på riktigt... Och så kan man ju hoppas att förra valets alla problem med röstningsmaskiner som inte fungerade och misstänkt valfusk får tillhöra om inte dikten så i alla fall historien. Vi får väl se på tisdag, om inte annat så blir det election party då. Det är i alla fall verklighet. Tror jag...
Jag är inte heller, måste jag medge, särskilt imponerad av någon av de fyra kandidaterna i det förestående presidentvalet. Sarah Palin delar jag antagligen inte en enda åsikt med, och det faktum att McCain valt henne gör det liksom till ett closed case. Å andra sidan, Obamas vänsterpartistiska ideer om att beskatta företag som också har verksamhet utanför USA:s gränser högre än andra tilltalar mig inte heller det minsta. Och ja, Joe Biden honom ser man inte mycket av nu för tiden... Men även om jag på sätt och vis är rätt nöjd med att jag inte får rösta så är det ju spännande, för att det är en så ovanlig valrörelse. Den har både kvinnor, svarta, katoliker och en kandidat som inte alltid gått i sitt partis ledband...
Som så många andra redan konstaterat - verkligheten är inte så långt från dikten i den sista säsongen av West Wing (som väl hette Vita Huset på svenska?). Slående är dock att det nästan var mer substans i de debatter och tal som TV-seriens manusförfattare levererade än vad verklighetens kandidater lyckas åstadkomma. Och jag kan inte se vad det är som gör att folk är så förblindade av Obama. Karln säger ju knappt något av substans. Och han har fortfarande inte lyckats göra klart vad hans "change" verkligen kommer innebära.
Intressant nog tycks det som om att svenskar är mer övertygade om hans storhet än amerikaner. I princip alla jag känner kommer att rösta demokratiskt, och i princip alla av dem röstar emot republikanerna snarare än för demokraterna. Och då ska man veta att en hel del av dem dessutom lägger ner en del tid på volontärarbete för demokraterna. (Det finns en hel del att lära av amerikanska kampanjer, men man måste också inse att vissa saker är så olika att det omöjligt går att översätta till svenska förhållanden. Tex är amerikaner ett frivilligarbetande och välgörenhetsgillande folk på ett helt annat sätt än svenskar, inte bara i valkampanjer utan alltid.)
Nå, det jag skulle komma till var i alla fall att ibland känns hela den här valrörelsen som om att alla (utom möjligen Palin) tror att den bara är en TV-serie, och att det egentligen inte spelar någon roll vad någon säger och gör, för det är ändå inte på riktigt... Och så kan man ju hoppas att förra valets alla problem med röstningsmaskiner som inte fungerade och misstänkt valfusk får tillhöra om inte dikten så i alla fall historien. Vi får väl se på tisdag, om inte annat så blir det election party då. Det är i alla fall verklighet. Tror jag...
Sunday, November 02, 2008
Gratis kaffe och en störd bostadsmarknad
Kollegan J. och hans fru R. var i Sverige för ett par veckor sen, för att kolla läget inför sin flytt dit. De kom tillbaka väldigt nöjda men lätt förundrade. De påstod tex att det fanns gratis kaffe överallt, vilket jag inte alls har något minne av... (Men möjligen var det gratis kaffe-på-maten som gav upphov till detta intryck). Och så var de väldigt förvånade över alla människor som talade om för dem var de inte ville bo någonstans. De kom tillbaka och undrade om det verkligen var så illa, eller om folk bara inte fattade att man får en annan syn på bra och dåliga bostadsområden efter några år i Baltimore. (Baltimore lär förresten "bara" vara trea på listan över USA:s farligaste städer numera...)
Till förvåningen hörde också att det finns hemlösa i Sverige. Många amerikaner, särskilt de som verkligen beundrar svenska socialförsäkringsystem, har en tendens att tro att allt är perfekt i Sverige. Insikten att hemlösheten* har ungefär samma orsaker där som här, dvs att man stängt ner en massa institutioner som tidigare hjälpte människor med psykiska problem har fortfarande inte riktigt gått in. Ja, och så hade det visst träffat på några överförfriskade fotbollsfans som de inte var helt imponerade av...
Och så bostadsmarknaden då förstås. Det svenska systemet med bruksvärdeshyror och bostadsförmedlingar och årslånga köer gav deras Sverigebeundran en liten törn. De var tex, efter att ha varit ute i Solna och kollat på omgivningnarna, helt övertygade om att det var ett så oattraktivt område att det skulle vara lätt att hitta en lägenhet där. Jag tror de har insett sitt misstag nu dock. (Och för varje ny person som jag förklarar det svenska systemet för så möts jag av misstro - de kan helt enkelt inte föreställa sig att man kan konstruera ett sådant system...)
Jag gissar att deras beundran för den offentliga sjukvården kommer att få sig en liten törn när de första gången upplever det som landstingspolitiker brukar kalla för "tillgänglighetsproblemet". Hur som helst ska det bli intressant att se hur deras åsikter om Sverige utvecklas med tiden... Inte minst för att de båda två definierar sig som "vänster" politiskt och är övertygade om att de kommer att känna sig mer hemma i Sverige än här. Undertecknad tror dock att de kommer att finna att de inte är riktigt så vänster som de själva tror.
Maryland, och särskilt Baltimore är ju väldigt demokratiskt, och de flesta människor jag träffar definierar sig själva som mer eller mindre vänster. I allmänhet ska det tolkas som att de är för någon slags federal sjukförsäkring för alla. Men det som skiljer amerikansk vänster från svensk dito är att i princip alla här hyser en (enligt min mening) sund skepsis till vad staten faktiskt kan åstadkomma. Denna skepsis kan jag tyckas saknas i hela det politiska spektrat i Sverige...
*Jodå, man kan problematisera det där med hemlösheten lite mer, men det får vara ett ämne för ett annat inlägg...
Till förvåningen hörde också att det finns hemlösa i Sverige. Många amerikaner, särskilt de som verkligen beundrar svenska socialförsäkringsystem, har en tendens att tro att allt är perfekt i Sverige. Insikten att hemlösheten* har ungefär samma orsaker där som här, dvs att man stängt ner en massa institutioner som tidigare hjälpte människor med psykiska problem har fortfarande inte riktigt gått in. Ja, och så hade det visst träffat på några överförfriskade fotbollsfans som de inte var helt imponerade av...
Och så bostadsmarknaden då förstås. Det svenska systemet med bruksvärdeshyror och bostadsförmedlingar och årslånga köer gav deras Sverigebeundran en liten törn. De var tex, efter att ha varit ute i Solna och kollat på omgivningnarna, helt övertygade om att det var ett så oattraktivt område att det skulle vara lätt att hitta en lägenhet där. Jag tror de har insett sitt misstag nu dock. (Och för varje ny person som jag förklarar det svenska systemet för så möts jag av misstro - de kan helt enkelt inte föreställa sig att man kan konstruera ett sådant system...)
Jag gissar att deras beundran för den offentliga sjukvården kommer att få sig en liten törn när de första gången upplever det som landstingspolitiker brukar kalla för "tillgänglighetsproblemet". Hur som helst ska det bli intressant att se hur deras åsikter om Sverige utvecklas med tiden... Inte minst för att de båda två definierar sig som "vänster" politiskt och är övertygade om att de kommer att känna sig mer hemma i Sverige än här. Undertecknad tror dock att de kommer att finna att de inte är riktigt så vänster som de själva tror.
Maryland, och särskilt Baltimore är ju väldigt demokratiskt, och de flesta människor jag träffar definierar sig själva som mer eller mindre vänster. I allmänhet ska det tolkas som att de är för någon slags federal sjukförsäkring för alla. Men det som skiljer amerikansk vänster från svensk dito är att i princip alla här hyser en (enligt min mening) sund skepsis till vad staten faktiskt kan åstadkomma. Denna skepsis kan jag tyckas saknas i hela det politiska spektrat i Sverige...
*Jodå, man kan problematisera det där med hemlösheten lite mer, men det får vara ett ämne för ett annat inlägg...
Friday, October 31, 2008
Happy Halloween
Jaha, Happy Halloween dårå. Hoppas att det inte snöar för mycket på er i Sverige. Här har vi idag mest varit fokuserade på "vår" Halloweendoor. Domarna lär visst dyka upp om en dryg timme, men här bjuds det till beskådan redan nu.
De små skeletten föreställer våra förstaårsdoktorander, i ett trevligt torr-isbad...
De stora skeletten är vi som varit här ett tag, och ska vara här ett tag till... Observera ormen i ögat (det skulle egentligen varit en laser, men säkerhetsaspekten omöjliggjorde det.)
Benhögarna är de som är på väg ut - tom skelett bryts ner till slut...
Vem pumpadöden föreställer får man lista ut själv....
Vad som inte syns mycket av bilderna är de fantastiska gravstenstexterna. Tex "Back in the ground state" och "Finally his excited state decayed" (för oss som håller på med exciterade tillstånd), "Maximizing his entropy" liksom "He finally (spin)-crossed over" och "Finally reached thermal equilibrium" för att ta några exempel.
Och Nej, vi har nog aldrig påstått att vi inte är keminördar.
De små skeletten föreställer våra förstaårsdoktorander, i ett trevligt torr-isbad...
De stora skeletten är vi som varit här ett tag, och ska vara här ett tag till... Observera ormen i ögat (det skulle egentligen varit en laser, men säkerhetsaspekten omöjliggjorde det.)
Benhögarna är de som är på väg ut - tom skelett bryts ner till slut...
Vem pumpadöden föreställer får man lista ut själv....
Vad som inte syns mycket av bilderna är de fantastiska gravstenstexterna. Tex "Back in the ground state" och "Finally his excited state decayed" (för oss som håller på med exciterade tillstånd), "Maximizing his entropy" liksom "He finally (spin)-crossed over" och "Finally reached thermal equilibrium" för att ta några exempel.
Och Nej, vi har nog aldrig påstått att vi inte är keminördar.
Thursday, October 30, 2008
Jag mötte Lassie
Det finns numera en väldigt liten, men naggande god, svenskkoloni på Hopkins. Eller Hopkins och Hopkins, vi har en svenskkoloni i Meyerlab. (Och då räknar jag inte J. som snart ska flytta till Sverige.)
Den nyaste doktoranden i labbet är nämligen synnerligen svensk. Det bästa med detta är nu inte att han är svensk (även om det ska erkännas att det funnits stunder då vi båda känt oss väldigt svenska och tyckt att de andra är väldigt typiskt amerikanska*...), eller att han hjälper mig sprida (miss-)uppfattningen att all svenska talas med skorrande r**, utan att han med ett leende dessutom gör en massa tråkiga experiment åt mig. En intelligent person som labbar åt mig, helt enkelt. Kan inte bli bättre.
Dessutom kan jag numera påstå, utan att ljuga, att jag känner någon som har simmat med/emot Michael Phelps...
*Även om det ska sägas att han har bott här rätt länge och genom giftermål dessutom skaffat sig ett greencard.
** Hans frus svensklärare talar tydligen en ganska utpräglad stockholmska, så han jobbar enligt egen utsago hårt på att implementera en mer sydsvensk dialekt hos henne...
Den nyaste doktoranden i labbet är nämligen synnerligen svensk. Det bästa med detta är nu inte att han är svensk (även om det ska erkännas att det funnits stunder då vi båda känt oss väldigt svenska och tyckt att de andra är väldigt typiskt amerikanska*...), eller att han hjälper mig sprida (miss-)uppfattningen att all svenska talas med skorrande r**, utan att han med ett leende dessutom gör en massa tråkiga experiment åt mig. En intelligent person som labbar åt mig, helt enkelt. Kan inte bli bättre.
Dessutom kan jag numera påstå, utan att ljuga, att jag känner någon som har simmat med/emot Michael Phelps...
*Även om det ska sägas att han har bott här rätt länge och genom giftermål dessutom skaffat sig ett greencard.
** Hans frus svensklärare talar tydligen en ganska utpräglad stockholmska, så han jobbar enligt egen utsago hårt på att implementera en mer sydsvensk dialekt hos henne...
Tuesday, October 28, 2008
Frukt
Frukt är en grej som amerikaner inte riktigt verkar förstå sig på. Eller ja, det finns frukt av fantastisk kvalitet. Men den är alltid dyr, och för att få ett hyfsat utbud måste man till en ganska stor livsmedelsaffär. Men framför allt så har de missat konceptet "sälja frukt där man säljer kaffe". Vilket ibland, som nu ikväll när jag ska jobba länge och verkligen skulle vilja ha just frukt, är ofantligt irriterande.
Jag menar, man skulle kunna tro att det dygnet runt-öppna kafeet på campus skulle kunna klämma in en frukt eller två bland sitt sortiment av fettdrypande muffins och majonässtinna mackor, men nej, inte det. Och det enda fiket på campus som eventuellt har frukt till försäljning (sortimentet brukar bestå av stenhårda äpplen och gröna bananer) har mer normala öppettider och har alltså stängt för länge sen. Så jag får klara mig utan frukt.
Jag menar, man skulle kunna tro att det dygnet runt-öppna kafeet på campus skulle kunna klämma in en frukt eller två bland sitt sortiment av fettdrypande muffins och majonässtinna mackor, men nej, inte det. Och det enda fiket på campus som eventuellt har frukt till försäljning (sortimentet brukar bestå av stenhårda äpplen och gröna bananer) har mer normala öppettider och har alltså stängt för länge sen. Så jag får klara mig utan frukt.
Monday, October 27, 2008
Varumärkesintrång eller dumheter?
Håjajaja. Svenska myndigheter förnekar sig inte, det visar det här exemplet tydligt...
Delicato, som gör kakor och tårtor och sånt (väldigt typiskt onyttiga saker) gjorde visst en reklamaffisch med en tårta, med ett nyckelhål (i florsocker) på. Man skulle ju kunna tro att de flesta människor inser att en tårta inte blir nyttigare för att den är dekorerad med ett nyckelhålsmönster, och liksom bara se det roliga i den här reklamen. Men icke.
Livsmedelsverket anser att det är varumärkesintrång, och chefsjuristen skriver också "nyckelhålet är Livsmedelsverkets registrerade varumärke och att tårtor inte ingår i någon av de produktgrupper som får märkas med nyckelhålet" till Delicato.
Delicato verkar dock ta det med humor och har visst skickat ett gäng tårtor med texten förlåt på till livsmedelsverket...
Men ärligt talat, om detta (och att komma med mer eller mindre välgrundade kostrekommendationer) är det som de ägnar sig åt så kanske det faktiskt inte är nog för existensberättigande...
Delicato, som gör kakor och tårtor och sånt (väldigt typiskt onyttiga saker) gjorde visst en reklamaffisch med en tårta, med ett nyckelhål (i florsocker) på. Man skulle ju kunna tro att de flesta människor inser att en tårta inte blir nyttigare för att den är dekorerad med ett nyckelhålsmönster, och liksom bara se det roliga i den här reklamen. Men icke.
Livsmedelsverket anser att det är varumärkesintrång, och chefsjuristen skriver också "nyckelhålet är Livsmedelsverkets registrerade varumärke och att tårtor inte ingår i någon av de produktgrupper som får märkas med nyckelhålet" till Delicato.
Delicato verkar dock ta det med humor och har visst skickat ett gäng tårtor med texten förlåt på till livsmedelsverket...
Men ärligt talat, om detta (och att komma med mer eller mindre välgrundade kostrekommendationer) är det som de ägnar sig åt så kanske det faktiskt inte är nog för existensberättigande...
Friday, October 24, 2008
Värt att notera...
... är att Linda blivit kommunstyrelseordförande och kommunalråd i Övertorneå! Tydligen efter en ordentlig rysare i kommunfullmäktige, där det verkar som om en sosse eller två har röstat för Linda istället för den socialdemokratiska kandidaten... Grattis till Linda, men framför allt grattis till Övertorneåborna!
Tuesday, October 21, 2008
Anslag
Jag har sett en del intressanta anslag på senare tid. De har förekommit på papper eller varit av mer permanent karaktär (skrivet på en kyrkovägg) eller varit elektroniska.
Min nuvarande pappersfavorit:
#"5/4 of all students don't understand fractions" -flyers har synts överallt på Hopkins de senaste dagarna. Inte alla studenter har förstått alla delar av budskapet på de här anslagen, om jag säger så...
En annan favvo, av den permanenta sorten:
#"Excercise daily. Walk with Lord!" Jag har eller aldrig fått klart för mig om det är meningen att man ska promenerar på egen hand medan man konverserar honom däruppe, eller om det är organiserat promenerande i grupp och om det i så fall finns någon företrädare för the Lord himself med i promenadgruppen.
I den elektroniska kategorin måste jag nämna följande som dök upp i gårdagens "today's announcements" för Hopkinsanställda
#"
Min nuvarande pappersfavorit:
#"5/4 of all students don't understand fractions" -flyers har synts överallt på Hopkins de senaste dagarna. Inte alla studenter har förstått alla delar av budskapet på de här anslagen, om jag säger så...
En annan favvo, av den permanenta sorten:
#"Excercise daily. Walk with Lord!" Jag har eller aldrig fått klart för mig om det är meningen att man ska promenerar på egen hand medan man konverserar honom däruppe, eller om det är organiserat promenerande i grupp och om det i så fall finns någon företrädare för the Lord himself med i promenadgruppen.
I den elektroniska kategorin måste jag nämna följande som dök upp i gårdagens "today's announcements" för Hopkinsanställda
#"
Sunday, October 19, 2008
Höstsöndag
Söndagsförmiddagspromenad, från Charles Village till Roland Park, inkluderade Marylandsk foliage, kanske USA:s snyggaste parkeringshus, intressanta halloweendekorationer och ett torn vars funktion är mycket oklar. Bland annat. Sa jag att det är ett fantastiskt höstväder idag?
Friday, October 17, 2008
Committment
Kemiinstitutionen på Hopkins har varje höst en "Halloween door contest". Det är precis vad det låter som. Man utgår från en dörr, och runt densamma bygger man upp en Halloweendekoration, vilken sedan bedöms av ett väl valt antal domare. Vinnande dörr belönas med en pizzalunch för hela gruppen.
Meyerlab vann förra året tävling. Eller, en bättre verklighetsbeskrivning är att A. vann förra årets upplaga. Hon har planerat årets tävling sedan ca 5 minuter efter att förra årets vinst annonserades.
Igår var det dags för test av 2008 års dekoration, som bland annat innefattar ett antal skelett med blinkande röda ögon. Och här mina vänner uppstod ett litet problem, eftersom ögonen inte blinkade på det sätt som A. tänkt sig. Och stänger av sig helt efter ett tag.
Efter inspektion av samtliga sladdar, kopplingar, chip och en hel del elektrisk trial and error av typen "vad händer om jag kopplar ihop de här två sladdarna istället för de där två?"är problemet fortfarande olöst. Men, självfallet kan problemet inte lämnas åt sitt öde.
Så A. ringer upp tillverkaren av dessa låtsasskelett och frågar om de kan skicka henne kopplingsschemat för de blinkande ögonen. Tydligen hade de inget sånt. Och det var visst första gången i företagets historia som någon bett om ett sådant.
Vad kan man säga annat än "committment"?
Meyerlab vann förra året tävling. Eller, en bättre verklighetsbeskrivning är att A. vann förra årets upplaga. Hon har planerat årets tävling sedan ca 5 minuter efter att förra årets vinst annonserades.
Igår var det dags för test av 2008 års dekoration, som bland annat innefattar ett antal skelett med blinkande röda ögon. Och här mina vänner uppstod ett litet problem, eftersom ögonen inte blinkade på det sätt som A. tänkt sig. Och stänger av sig helt efter ett tag.
Efter inspektion av samtliga sladdar, kopplingar, chip och en hel del elektrisk trial and error av typen "vad händer om jag kopplar ihop de här två sladdarna istället för de där två?"är problemet fortfarande olöst. Men, självfallet kan problemet inte lämnas åt sitt öde.
Så A. ringer upp tillverkaren av dessa låtsasskelett och frågar om de kan skicka henne kopplingsschemat för de blinkande ögonen. Tydligen hade de inget sånt. Och det var visst första gången i företagets historia som någon bett om ett sådant.
Vad kan man säga annat än "committment"?
Tuesday, October 14, 2008
"We had a bubble"
Jag var och shoppade lite i söndags.* Och ur högtalarna i en butik strömmade vagt bekant musik. Sångarens röst kändes så välkänd, men ändå oplacerbar. Det var först när personalen kommenterade till varandra att de aldrig någonsin hade hört det där förut (och de verkade inte särskilt ledsna för det) som jag fick en insikt. Det var, the Ark. En låt jag inte hört förut, men det var garanterat Ola Salo som sjöng, och det var deras väldigt typiska sound.
Som om inte detta var nog, så vaknar jag på måndag morgon av att radion går igång och jag hör en välbekant röst, med garanterat skånsk-svensk brytning på NPR. Någon nitisk journalist på NPR hade visst uppptäckt att Sverige hade sin egen (lyckade) bailout i början på nittiotalet, och har letat upp den ansvariga ministern för en intervju. Att höra Bo Lundgren förklara orsaken till den svenska 90-talsfinanskrisen med orden "We had a bubble" var humor på sitt eget lilla sätt.
*Jenny, Emelia: Det tog sin tid, men nu tror jag att alla saker ni tyckte att att jag borde köpt redan i Lidköping i somras är inköpta... Nu ska jag väl bara öva också, och det är ju den riktigt svåra biten :-)
Som om inte detta var nog, så vaknar jag på måndag morgon av att radion går igång och jag hör en välbekant röst, med garanterat skånsk-svensk brytning på NPR. Någon nitisk journalist på NPR hade visst uppptäckt att Sverige hade sin egen (lyckade) bailout i början på nittiotalet, och har letat upp den ansvariga ministern för en intervju. Att höra Bo Lundgren förklara orsaken till den svenska 90-talsfinanskrisen med orden "We had a bubble" var humor på sitt eget lilla sätt.
*Jenny, Emelia: Det tog sin tid, men nu tror jag att alla saker ni tyckte att att jag borde köpt redan i Lidköping i somras är inköpta... Nu ska jag väl bara öva också, och det är ju den riktigt svåra biten :-)
Monday, October 13, 2008
Recept för en god natts sömn
Bilder uppe från förra helgens utflykt till New Hampshire finns nu där de brukar finnas.
New England den här tiden på året betyder foliage, och även om det påstås att toppen sker den här helgen, så var det inte direkt något fel på färgprakten förra veckan heller...
Första aktiviteten i New Hampshire var en nätt liten promenad på knappt 15 km och ca 1000 höjdmeter, med tre bergstoppar längs vägen. Enligt guideboken en 6.5-timmestur, med en femma (av tio möjliga) på svårighetsskalan.
Vi startade, lite senare än tänkt, i ihållande regn. Ungefär samtidigt som vi tog oss över första vattendraget kom solen fram, och det kändes ganska behagligt. Färden uppåt var helt OK, men med några passager av den sorten att vi snabbt insåg att vi nog inte skulle klara av att gå ner samma väg (på denna svårighetsgrad 5-tur). Efter ett par timmar blev vi omgångna av ett par hikare som hade 1) exakt alla hikingprylar man kan tänka sig, 2) ett tempo som fick oss att tro att deras vanligaste varddagssysselsättning var "nu ska vi gå ut och gå upp för ett berg och ner igen på kortare tid än tre timmar" och 3) troligen de kraftigaste vader vi någonsin sett.
Allt eftersom vi närmade oss toppkammen blev det förstås brantare och brantare (inga meandrande vägar uppåt här inte) och kallare och kallare, och lite här och där såg vi snö. Med ca 800 meter kvar upp till kammen möter vi superhikarna som nu är på väg ner, eftersom vädret är för dåligt för dem där uppe. Där och då blev vi lite lätt nervösa, eftersom det inte alls gått så snabbt uppför som vi hade tänkt oss. Men, som alla vet så är ju framåt/uppåt bästa vägen, och att gå ner samma väg var som sagt inte ens ett alternativ.
Och mycket riktigt, väl uppe bergskammen så är det snö, moln och hyfsat blåsigt (fast inte alls så illa som vi föreställt oss, men det var skönt med mössa, det kan jag säga...). Å andra sidan slutade det vara ruskigt brant uppför, så likväl var det en befrielse att komma upp där. Och i de stunder när utsikten inte skymdes av moln var det fantastiskt vackert.
Vi passerade topparna Little Haystack Mountain, Mount Lincoln och Mount Lafayette innan kampen mot klockan började på allvar. Eftersom vi var sena ut visste vi att det fanns risk för att sista etappen skulle ske i mörker, så vi ville gärna hinna ner på någorlunda plan mark och bara ha rötter och stenar att kämpa emot och inte så mycket lutning och svåra passager. Sju timmar och fem minuter efter starten var vi tillbaks vid bilen, men då hade vi gått sista halvtimmen med med ficklampor i kompakt mörker (vi var, om inte förberedda på vintervädret på toppen, så i alla fall beredda på mörker). Sa jag att vi kände oss hyfsat möra när vi kom ner?
En matbit senare var vi förvisso mycket nöjda med dagen, men inte så väldigt pigga... Och oj vad vi sov gott den natten. Nästa dag visade det sig att guideboken, på en annan sida, påstod att vägen ner var rankad nia på svårighetsskalan, och plötsligt kändes det genast mycket bättre. (Vi ville inte gärna tro att vi var sååå otränade att vi inte fixade en femma inom utsatt tid...) Viss stelhet och träningsvärk, tillsammans med en utpräglad ovilja att gå nedför trappor präglade dagen. Därför blev det bara lite stilla promenad på mer plan mark under lördagen. Och söndagen ägnade vi åt att långsamt avnjuta pannkaksfrukost samt att jaga ett ställe där man kunde köpa fiskelicens. Efter att ha frågat på ungefär 10 ställen, och hela tiden fått rådet att fortsätta till nästa lilla ort där de "garanterat" sålde dylika började det hela kännas lite lätt farsartat... (Inte minst med tanke på att New Hampshires valspråk är "Live free or die" och att de tex bara har bilbältestvång för personer under 18 år, då verkar det liksom lätt onödigt att kräva fiskelicens, skulle man kunna tycka...)
Till sist hittade vi i alla fall en kombinerad kiosk-jakt-fiske-vapen-leksaksaffär som hade det vi behövde (fiskelicenser till dem som klarar av att sätta en stackars mask på en metkrok, det är en kategori som undertecknad är alltför blödig för att kvala in i, och coca cola till oss andra). Jag hade gärna fotograferat det där stället för det var då sannerligen en syn, men jag kom mig inte riktigt för. Ägaren var visserligen trevlig men såg inte ut som den typen man vill reta upp i onödan... Och sen blev det fiske respektive fotografering innan vi drog söderut mot Boston, och för min del ett flyg tillbaks till Baltimore aptidigt på måndag morgon. Fast, det var det utan tvivel värt.
För den som har vägarna förbi White Mountains i New Hampshire kan jag klart rekommendera en dags (eller två) hikande i bergen. Och den som vill få en uppfattning om terrängen där vi gick kan kika här. Start och mål är precis norr om där det står Franconia Notch State Park, på östra sidan om vägen.
New England den här tiden på året betyder foliage, och även om det påstås att toppen sker den här helgen, så var det inte direkt något fel på färgprakten förra veckan heller...
Första aktiviteten i New Hampshire var en nätt liten promenad på knappt 15 km och ca 1000 höjdmeter, med tre bergstoppar längs vägen. Enligt guideboken en 6.5-timmestur, med en femma (av tio möjliga) på svårighetsskalan.
Vi startade, lite senare än tänkt, i ihållande regn. Ungefär samtidigt som vi tog oss över första vattendraget kom solen fram, och det kändes ganska behagligt. Färden uppåt var helt OK, men med några passager av den sorten att vi snabbt insåg att vi nog inte skulle klara av att gå ner samma väg (på denna svårighetsgrad 5-tur). Efter ett par timmar blev vi omgångna av ett par hikare som hade 1) exakt alla hikingprylar man kan tänka sig, 2) ett tempo som fick oss att tro att deras vanligaste varddagssysselsättning var "nu ska vi gå ut och gå upp för ett berg och ner igen på kortare tid än tre timmar" och 3) troligen de kraftigaste vader vi någonsin sett.
Allt eftersom vi närmade oss toppkammen blev det förstås brantare och brantare (inga meandrande vägar uppåt här inte) och kallare och kallare, och lite här och där såg vi snö. Med ca 800 meter kvar upp till kammen möter vi superhikarna som nu är på väg ner, eftersom vädret är för dåligt för dem där uppe. Där och då blev vi lite lätt nervösa, eftersom det inte alls gått så snabbt uppför som vi hade tänkt oss. Men, som alla vet så är ju framåt/uppåt bästa vägen, och att gå ner samma väg var som sagt inte ens ett alternativ.
Och mycket riktigt, väl uppe bergskammen så är det snö, moln och hyfsat blåsigt (fast inte alls så illa som vi föreställt oss, men det var skönt med mössa, det kan jag säga...). Å andra sidan slutade det vara ruskigt brant uppför, så likväl var det en befrielse att komma upp där. Och i de stunder när utsikten inte skymdes av moln var det fantastiskt vackert.
Vi passerade topparna Little Haystack Mountain, Mount Lincoln och Mount Lafayette innan kampen mot klockan började på allvar. Eftersom vi var sena ut visste vi att det fanns risk för att sista etappen skulle ske i mörker, så vi ville gärna hinna ner på någorlunda plan mark och bara ha rötter och stenar att kämpa emot och inte så mycket lutning och svåra passager. Sju timmar och fem minuter efter starten var vi tillbaks vid bilen, men då hade vi gått sista halvtimmen med med ficklampor i kompakt mörker (vi var, om inte förberedda på vintervädret på toppen, så i alla fall beredda på mörker). Sa jag att vi kände oss hyfsat möra när vi kom ner?
En matbit senare var vi förvisso mycket nöjda med dagen, men inte så väldigt pigga... Och oj vad vi sov gott den natten. Nästa dag visade det sig att guideboken, på en annan sida, påstod att vägen ner var rankad nia på svårighetsskalan, och plötsligt kändes det genast mycket bättre. (Vi ville inte gärna tro att vi var sååå otränade att vi inte fixade en femma inom utsatt tid...) Viss stelhet och träningsvärk, tillsammans med en utpräglad ovilja att gå nedför trappor präglade dagen. Därför blev det bara lite stilla promenad på mer plan mark under lördagen. Och söndagen ägnade vi åt att långsamt avnjuta pannkaksfrukost samt att jaga ett ställe där man kunde köpa fiskelicens. Efter att ha frågat på ungefär 10 ställen, och hela tiden fått rådet att fortsätta till nästa lilla ort där de "garanterat" sålde dylika började det hela kännas lite lätt farsartat... (Inte minst med tanke på att New Hampshires valspråk är "Live free or die" och att de tex bara har bilbältestvång för personer under 18 år, då verkar det liksom lätt onödigt att kräva fiskelicens, skulle man kunna tycka...)
Till sist hittade vi i alla fall en kombinerad kiosk-jakt-fiske-vapen-leksaksaffär som hade det vi behövde (fiskelicenser till dem som klarar av att sätta en stackars mask på en metkrok, det är en kategori som undertecknad är alltför blödig för att kvala in i, och coca cola till oss andra). Jag hade gärna fotograferat det där stället för det var då sannerligen en syn, men jag kom mig inte riktigt för. Ägaren var visserligen trevlig men såg inte ut som den typen man vill reta upp i onödan... Och sen blev det fiske respektive fotografering innan vi drog söderut mot Boston, och för min del ett flyg tillbaks till Baltimore aptidigt på måndag morgon. Fast, det var det utan tvivel värt.
För den som har vägarna förbi White Mountains i New Hampshire kan jag klart rekommendera en dags (eller två) hikande i bergen. Och den som vill få en uppfattning om terrängen där vi gick kan kika här. Start och mål är precis norr om där det står Franconia Notch State Park, på östra sidan om vägen.
Friday, October 10, 2008
Toronto?
Jag funderar på min ännu så länge extremt oplanerade Kanadaresa. (Det enda jag för tillfället vet om den är att förr eller senare så kommer den att hända...). Jag hade liksom siktat in mig på trakterna runt Banff, men nu hör jag folk påstå att Toronto ska vara the place to be. Jag känner mig obeslutsam, och undrar därför om läsekretsen möjligen har några insikter i frågan?
Tuesday, October 07, 2008
Försmak
Fler bilder från White Mountains (New Hampshire, inte Arizona) med omgivningar kommer vad det lider. Det gör också en rapport om vår hike (den svåraste men roligaste jag gjort) upp på Mount Lincoln och Mount Lafayette men några andra saker på att-göra-listan måste fixas innan det blir av. Tills vidare får ni nöja er med denna försmak av foliage i New Hamshire.
Friday, October 03, 2008
Norrut
Jag åker norrut över i helgen. I bästa fall kommer det att bli ett och annat schysst foto på New England i höstskrud.
Subscribe to:
Posts (Atom)
