Roadtrip

Nu finns det foton från vår road trip i Virginia, North Carolina, Maryland, Delaware och Pennsylvania på Picasa. Den här gången är det inte så många skyskrapor, det finns så mycket annat också i detta stora och fascinerande land.

Någon slags längre rapport får vänta, eftersom jag måste ägna dagen åt att läsa igenom minst 72 sidor information om hur och vad jag ska göra för att deklarera på korrekt sätt här i USA.

Note to self

1. Åk inte, och jag menar inte, på roadtrip utan att ta med alla, och jag menar alla, objektiven.
2. Innan nästa roadtrip, köp ett nytt teleobjektiv*, ett stativ* och en ordentlig kameraväska*.

*Jodå, det går, med den här dollarkursen och ett stipendium som betalas ut i svenska kronor. Mitt nya makroobjektiv var ca 2000 pix billigare än det skulle ha varit i Sverige...

Bilder och längre rapporter från roadtripen kommer när besökarna från Danmark och Sverige har åkt hem. Stay tuned.

Gamla minnen

Det fanns en gång en mycket flitig insändarskribent, som underhöll alla läsare av de båda tidningarna Barometern och Östra Småland. Insändarna kunde handla om lite allt möjligt, byggde i allmänhet på större eller mindre missuppfattningar och kompletterades ungefär en gång i halvåret av insändare om att insändarredaktionerna inte tog in hans insändare i tillräcklig utsträckning*.

Ett debattämne som jag minns särskilt väl var när den käre insändarskribenten gjorde ett mycket stort nummer av att han minsann inte kunde begripa hur atmosfären skulle kunna känna skillnad på fossil koldioxid och nutida koldioxid, och därför drog slutsatsen att fossilbränslen inte på något sätt var problematiska. Många var de som tog på sig uppgiften att försöka förklara det där med kolets kretslopp för honom, men såvitt jag kan minnas var det ingen som lyckades...

Och det är den insändardebatten jag kommer att tänka på när jag läser om att man nu ska undersöka hur mycket växthusgaser som kor egentligen avger. Nu, det ska erkännas, har jag ju inte följt den svenska debatten så himla noga i det här avseendet, men av det lilla jag har läst så känns det som om alltför många debattörer plötsligt glömde bort det där med kolets kretslopp, igen. Men det är säkert skoj för SLU-forskarna att få ett nytt forskningsprojekt.


För den som känner sig lite mindre seriös: Susning.nu förklarar det där med natur. Det är ganska underhållande...


*Vilket måste betyda att de stackars insändarredaktörerna troligen höll på att drunka i insändare från honom, eftersom han säkert snittade på minst en gång i veckan i vardera tidning. Man kan knappast kalla det något annat än hängivet...

Varför?

Det är frågan man ställer sig, när man springer där på löpbandet. Varför i herrans namn gör man det? Det är ju sååååå tråkigt.

Att springa utomhus är liksom en annan sak, det är solsken*, omväxling i miljön, det går lite upp och lite ner, man kan höra fåglar och titta på hundar eller ekorrar eller andra löpare (eller här, bilar). Det är helt enkelt ganska trevligt. Och nyttigt. Två bra saker i en liksom.

Så, man (dvs jag) frågar sig ivrigt: Varför i herrans namn gör jag då detta? Tja... Jag vet inte riktigt. Men jag börjar misstänka att jag är självplågare. Jag tycker nämligen, helt seriöst, att det finns vissa fördelar med löpband.

Det går tex inte att låtsas att man sprungit längre eller snabbare än man faktiskt har. Man ställer in sin hastighet, och sen springer man, i just den hastigheten. Och vill man nu komma ned på 5 min/km** (på längre sträckor än en km) så är det utmärkt sätt att faktiskt tvinga sig själv att springa i det tempot, känna hur det känns, skaffa sig en känsla för hur fort det går (eller snarare hur jobbigt det är). Som extra bonus får man ju dessutom också öva sig på huvudräkning när man ska konvertera miles/timme till min/km. Ja, fast huvudvinsten är förstås att det ju är en lysande mental träning. Just för att det är så tråkigt. Kan man motivera sig till det, då kan man nog motivera sig till nästan vad som helst.

Och om någon undrar över den djupare meningen med denna postning så erkänner jag att den inte existerar. Jag ville bara berätta att jag tränar igen... Och eftersom jag ändå erkänt att hela posten är en lite egotripp så kan jag ju passa på att berätta att jag de senaste sju dagarna gjort drygt 950 situps. Undrar när det kommer att hända igen...

*Jo, det är ofta solsken när jag springer, motivationen tenderar att vara större när vädret är fint...

**obs! det är ett sk långsiktigt mål, det kommer inte att hända den här veckan, och inte nästa eller nästnästa heller...

PS. Jo, det är fullt tillåtet att komma med syrliga kommentarer för att ta ner mig på jorden lite, jag vet att det inte är särskilt imponerande egentligen, men... lite nöjd kan jag väl få vara?

What a difference...

...a day make? Tja kanske det, men i så fall var det inte den här dagen.

Men en bok däremot. Jag måste erkänna att jag faktiskt inte trodde att en bok, en roman, skulle kunna få mig att tänka på ett i grunden helt annat sätt. Jag har läst ganska många böcker i mitt liv, och en del av dem har gett mig insikter och tankar som jag inte hade förut, en del av dem har kanske fått mig att bli lite gladare, somligt har jag känt igen och annat avfärdat som komplett orealistiskt. (Ända tills jag upptäckte att mycket av det som faktiskt utspelar sig mellan människor i den så kallade verkligheten aldrig skulle gå att skriva en roman om, eftersom det skulle avfärdas som alltför krystade och uppenbart påhittade historier - verkligheten övetrräffar ofta dikten...)

Men jag har faktiskt aldrig läst en bok som förmått mig att ifrågasätta hela mitt tänkande på vissa områden, som fått mig att faktiskt ändra både mitt tänkande och mitt handlande i grunden. Förrän nu. Jag måste tycka att det är väldigt intressant. Både att jag trodde att det inte kunde hända, och att det verkar ha hänt. Men mer om den boken, och om varför ni alla borde läsa den, en annan gång. Nu ska jag nämligen läsa slutet...

Saker jag inte förstår - flygpriser...

Joråmensåatt...

Jag kollar flygtider och priser inför mitt Sverigebesök, och jag upphör inte att fascineras över vilka rutter som föreslås för att ta sig från åka Baltimore, Washington eller möjligen Philadelphia till Arlanda eller Kastrup. Vad sägs tex om följande:

Baltimore-New York (LaGuardia)-New York (Newark)-Philadelphia-Frankfurt-Stockholm?

För den som behöver friska upp minnet av geografin på USA:s östkust så kan jag meddela att Baltimore ligger söder om Philadelphia (tar en timme med tåg) som i sin tur ligger en bit söder om New York... Det kändes inte som en optimal resa ur någon synpunkt alls. (Och ett flygplatsbyte i NY känns som en garanti för att bagaget inte kommer fram samtidigt som jag.) Så jag kollar förstås priset för att åka direkt från Philadelphia. Det är dyrare...

Ett annat intressant förslag lyder som följer: Baltimore-Atlanta-Los Angeles-Paris-Stockholm. Los Angeles ligger på västkusten. USA är stort. Och det är ganska många timmar åt helt fel håll. Men det var förhållandevis billigt. Och det blir ju förstås mycket flygtid för pengarna. Fast, jag tror jag avstår just det förslaget, ändå.

Förresten så är det billigare att åka Philadelphia-Stockholm-Köpenhamn än att åka Philadelphia-Stockholm. Onekligen intressant.

Fusk eller inkompetens?

Jojo, det rapporteras upprört att folk fuskar igen. En och annan bloggare är upprörd, och såväl Svt som SvD och DN rapporterar om saken. Problemet? Att många arbetslösa inte söker anvisade jobb. Och att de säger till arbetsförmedlingen att de sökt jobbet fast de inte gjort det. Typiskt fusk med andra ord.

Bo Bylund är upprörd. Han tycker att det behövs mer kontroller. Fast frågan är om det är rätt sätt att använda pengarna, att kontrollera mera. En annan tanke kan vara att använda dem på att utbilda folket på AF så att de kan 1) anvisa jobb att söka på ett vettigt sätt som är bra både för arbetssökande och arbetsgivare, och 2) bemöter de arbetssökande bara lite mer professionellt och så kanske en hel del av den här problematiken försvinner av sig självt. De flesta människor vill nämligen helst försörja sig själva. Det är bara det att inkompetensen på AF kan ta död på vilken järnvilja som helst.

Bland annat därför att de anvisar folk att söka jobb som de uppenbarligen inte är kompetenta för. Vilket inte bara ställer till problem för de arbetssökande utan också för arbetsgivarna. Eller för att de inte begriper skillnaden mellan en doktorsexamen och en magisterexamen. Eller för att de vägrar inse att personer med doktorsexamen med största sannolikhet behöver en annan sorts hjälp än den som har avbrutna gymnasiestudier bakom sig.

Och visst, det finns säkert riktiga fuskare bakom de där siffrorna som svenska medier rapporterar om idag. Och man ska inte fuska. Så långt är vi överens. Men arbetsförmedlingens så kallade "service" ska inte vara komplett inkompetent heller. Och nej, alla människor som jobbar på AF är inte inkompetenta eller otrevliga. Men om inget ofantligt stort har hänt sen i augusti så finns där ett gigantiskt organisationsproblem. Jag tycker fortfarande som i somras. Avskaffa arbetsförmedlingen i dess nuvarande form. Och att ens tänka på förslaget om obligatorisk a-kassa får mig att vilja emigrera för gott.

Andras drama

Vi fortsätter på temat: drama, men den här gången gäller det andras drama.

Min kollega A berättar gärna om sin, som hon själv säger, heltokiga familj. A:s mamma vägrar tex använda mobiltelefonen till några viktigare samtal eftersom den kan avlyssnas så enkelt. Trådlös telefon däremot, det går bra. Nå, den senaste historia vi fick oss till livs, och dessutom förväntades kommentera, handlade om A:s syster och hennes hur-lång-tid-tar-det-egentligen-för-en-normal-person-att-skära-upp-
köttfärslimpa-på-jobbet-kris.

Storyn går så här:

A:s syster ringer henne, för att hon behöver tala om en kris på jobbet. En halvtimme senare har detta krissamtal mest handlat om hur långt tid det egentligen bör ta att skära upp en bit köttfärslimpa innan den ska mikrovärmas. (Här är jag beredd att hålla med A i hennes slutsats att detta inte känns så... krismässigt. Mer bara knäppt...)

A ifrågasätter "krisen" och får då veta att problemet består i att A:s gifta syster "nästan har en affär" med en gift man på jobbet. Och köttfärslimpans roll i detta drama består i att det tog en och en halv minut att skära upp denna portion köttfärslimpa eftersom (enligt A:s syster) denne man var så upptagen med att titta på henne medan hon satt på huk framför godisautomaten att han liksom glömde bort köttfärslimpan. Utöver detta har mannen tydligen vid ett tillfälle ägnat sig åt blandade småhopp (som på beskrivningen faktiskt lät ungefär som blandade småhopp i Galenskaparnas tappning) efter att ha lämnat en bunt papper till A:s syster.

Ja, ni hör ju själva, bevisen för denna "nästan-men-inte-riktigt-affär" är ju, ehm, väldigt överväldigande.

"Krisen" har föranlett åtgärder (alla inblandade verkar nämligen vara helt ense om att det är en kris modell större): A:s systers ska sluta köpa godis i automaten på jobbet, och den gifte mannen går numera regelbundet på bönemöten. Frid och fröjd alltså. (Om nu inte den verkliga krisen består i att det bara nästan var en affär förstås...)

Ja, sånt berättar mina kollegor om. Vad pratar ni om på era jobb?

Uppdatering: De blandade småhoppen finns ju förstås på YouTube:

Drama och antidrama

Igår vid ca 18.30 gick brandlarmet på jobbet. En ganska otäck olycka på våningen ovanför, med en riktigt läskig frätskada på en person, gasutsläpp och möjligen också en smärre brand. Ca 40 brandmän på plats! Riktigt så hög närvaro var nog inte motiverat av tillbudet, men å andra sidan - hellre för många än för få... Särskilt när det är ett kemilab som är i riskzonen.

Men, jag måste säga att det är fascinerande att kemister, som verkligen borde begripa vad som kan hända om det börjar brinna på riktigt i ett kemilab, är så sega med att ta sig ut när larmet går. Så sega att campus säkerhetspersonal fick gå in och hämta en del människor som helt ignorerade att larmet var igång. Det är förundrande hur vi människor hela tiden tycks tänka "det händer inte mig" eller "det kan inte vara på riktigt".

Dagens antidrama-nyhet är att antalet mord i Baltimore under februari bara var 14 stycken. Det är en siffra som skulle få ansvariga i vilken amerikansk stad som helst av samma storlek att bli allvarligt bekymrade och det skulle tänkas ut många åtgärdsprogram för att öka säkerheten. Här är det emellertid ett mycket gott tecken. 38% lägre än februari 2007. Och framför allt det lägsta antalet mord i februari på över 20 år. Det tycks gå åt rätt håll.

Leap Year Lindy Weekend

Det har varit dans i helgen. Mycket dans. Så mycket dans att mina vader vägrade vara med och leka mer vid tvåtiden idag på eftermiddagen. Det har nämligen varit Leap Year Lindy-weekend i Baltimore den här helgen. Och det märks att Charm City Swing inte funnits så länge, för det finns inte så många riktigt avancerade Lindydansare här. (När jag var som bäst en gång för länge sen så var jag ungefär lika bra som de är nu). Å andra sidan är de mycket bättre än vad jag är nu... Jag tvingades tex inse att även om jag fortfarande kommer ihåg hur man gör en Shorty George så ser det inte alls lika bra ut längre... Men, övning ger färdighet.

Och mycket övning har det blivit. Helgens mest kända lärarpar var Kevin St Laurent & Emily Hoffberg. De vann bland annat American Lindy Hop Championships i höstas. (För er som är i Sverige - ryktet säger att de kommer finnas på Swingin' Spring i Göteborg i april, och på Herräng i sommar.) Som lärare var de alldeles utmärkta, som Lindy Hop-showdancers helt fantastiska. De kan dansa till musik som går så fort att det är omöjligt att hinna klappa i takt... (Nej jag skojar inte, det var max två personer i lokalen som fixade det.) De kan dansa till minst 272 bpm. Och det ser inte ansträngt ut....

Smakprov här:

Postmodernism?

Maria Schottenius, chef för DN Kultur, lyckas med vad som får antas vara ett riktigt postmodernt uttalande, apropå debatten om att DN Kultur och deras förmåga att felcitera Johan Norberg lite för ofta för att det ska kännas som om det är slump (från radioprogrammet Magnusson i P1):

”- Det är en ny sak som har kommit på senare år, det här att folk ska be om ursäkt, att det finns sant och falskt, och lögner och hit och dit. Det pratas liksom i de termerna och det är ganska nytt. För det mesta så diskuterar man, resonerar, har uppfattningar, åsikter. Det är ett väldigt ointellektuellt sätt att gå till väga på tycker jag, det här att här var det lögn och det ska ursäktas. Så skriver man ju inte normalt sett i kulturartiklar. Så det här är något nytt som jag inte förstår.

- Tror du att sanning finns?

- Sanning? Vad är sanning, som Pilatus sa. … Ja du, det är en stor filosofisk fråga. Vi får ta den någon annan gång, tror jag.”

Som motvikt till detta fantastiska uttalande kan jag bara rekommendera läsning av Ayn Rand. Allt är inte relativt. Det finns lögn och sanning. Punkt.

Den som till äventyrs inte har följt debatten men vill göra det kan läsa om saken tex hos Johan Norberg själv.