Bra dagar och andra dagar

Vissa dagar är bra dagar alldeles av sig självt. Andra dagar behöver man få må-bra känslan alldeles utifrån. Just idag har varit en sån dag, och men så, nu ikväll när jag egentligen skulle lägga sista handen vid mina två forskningspresentationer inför morgondagen så kikade jag in på Kristinas blogg, och hittade den här historien (på engelska). Och så blev jag alldeles glad igen! Och fick massor med ny inspiration till mina presentationer, så nu ska jag avsluta bloggandet och ta tag i presentationerna istället...

Kort om (ganska) billig lyx

Som doktorand känner man sig i allmänhet inte överbetald. Lyxen man kan unna sig är därför rätt begränsad, men det finns faktiskt ganska billiga saker, som ökar lyxkänslan väsentligt. Mitt senaste inköp i den kategorin är alldeles nymalet espressokaffe. Lite dyrare än det det man köper vakuumförpackat i sin vanliga affär, men det doftar åtminstone fem gånger så mycket, och smakar mycket bättre också. Och när jag kommer hem i eftermiddag så kommer det att lukta kaffe i hela lägenheten. Underbart.

Forskningsresultat, och hur man förhåller sig till dem

Det kommer nyheter om forskningsfusk mest varje dag nu. Det är lite tråkigt, så jag tänkte inte skriva så mycket om det. Istället något om hur man förhåller sig till spännande forskningsresultat.

I onsdags hade jag möte med mina handledare, och presenterade några nya resultat. Jag tyckte själv att de var ganska roliga och lovande, men eftersom det fortfarande är ett nyckelresultat som saknas så vill jag inte ta ut någonting i förskott. (Och nu undrar ni förstås, varför gör hon inte bara den där mätningen då? Jo, för att instrumentet är sönder...) Min ena handledare blev alldeles exalterad och tyckte att det var fantastiskt bra, och började genast planera vilken vetenskaplig tidskrift det ska skickas till. Jag försökte hålla emot, med argumentet att vi faktiskt inte har nyckelresultatet ännu. Det gick så där bra...

Och sen hamnade vi i en pseudodiskussion om hurvida man ska ta ut roliga resultat i förskott (så att man får glädja sig åt dem någon gång) eller om man ska vänta tills man har dem (och riskera att inte få glädja sig alls åt det). Vilket man föredrar beror kanske på vilken sorts personlighet man är, och så länge man tar resultatet för vad det är, oavsett ens förväntningar på detsamma, så kan det väl kvitta. Men det gäller att inte vilja så mycket att man tolkar sina resultat felaktigt.

Någon annan gång, just nu är jag lite för trött, så ska jag också ta upp tråden med mindre roliga resultat, och varför ingen är särskilt intresserad av dem, även om det kan ligga mängder av välgjord forskning bakom.

Rubriksättning...

Igår bjöd Svenska Dagbladets nätuppläga på en mängd språkliga roligheter. Tex kunde man i en rubrik läsa att tvillingar har lägre IQ än sina syskon... Dessutom meddelade samma tidning att John Kerry eventuellt skulle satsa på en ny valskampanj, för att återigen försöka bli president. Ja, det är möjligt att det är just vals som krävs för att lyckas med det (det var väl i alla fall ett sätt som han inte prövade förra gången...), men min gissning är att rubriksättaren menade en ny valkampanj, vilket inte är riktigt samma sak som en valskampanj...

När goda råd är dyra...

En vän till mig som håller på att avsluta sitt avhandlingsarbete har, eftersom det råder viss tidspress, fått ett "gott råd" från en av sina handledare. Nämligen att hon, istället för att lägga en massa dyrbar tid på att skriva en ordentlig och läsvärd sammanfattning till sin avhandling (dvs det som i själva verket ÄR avhandlingen) helt enkelt ska ta abstracten från sina artiklar och ha dem som sammanfattning. (För er som inte är så inne i doktorandsvängen - det är ungefär som om regeringsförklaringen skulle sättas samman av den första meningen i alla debattartiklar som statsministern undertecknat det senaste året, i godtycklig ordning och utan någon som helst språklig redigering.)

Kanske måste inte alla naturvetenskapliga avhandlingar hålla litteraturnobelprisklass, men en någorlunda sammanhängande text kanske man ändå kan begära? Ja, det tycker min vän också, som inte har för avsikt att lyda rådet från sin handledare. Men sådana råd delas alltså ut, helt seriöst, av handledare ibland. Och då måste jag fråga mig (och er) - hur vanligt är det att chefer utanför universitetet råder sina medarbetare att göra ett dåligt jobb? Kan ni ge mig några exempel? Jag vill gärna veta om jag är naiv eller ej...

För mig, som har handledare som antagligen skulle upplösas i atomer vid blotta tanken på att använda sig av den strategin vid avhandlingsförfattande, är det ett högst fascinerande råd. Och för all del, i sanningens namn ska det sägas att detta är ett exempel som tillhör undantagen. De allra flesta handledare vill verkligen att deras doktorander ska göra ett så bra jobb som det bara går, och att deras avhandlingar ska vara bra, både vetenskapligt och språkligt. Men som illustration till talesättet om goda råd som är dyra funkar det bra, för vem ska råda en om inte ens handledare gör det?

Fotosession & Hemingway

Har tillbringat helgen ute hos Tryggve och Andrea. Den bjöd på perfekta tillfällen till rekreation bland annat genom promenader i vinterkylan, chokladkafébesök i Sigtuna, häst- och hundklappning, bokläsning och naturligtvis sällskapsspel och god mat. Dessutom blev det tillfälle till fotografering... Som tips till andra hugade fotografer kan jag meddela att det är dåligt att tappa objektivlocket i snön. Det kan ta så lång tid att hitta det igen... Det blev några kattbilder, och en och annan naturbild. Tyvärr var det så himla kallt i morse (ca -20 C) att kameran inte fick följa med på morgonpromenaden, men däremot så var det rätt schysst himmel i lördags eftermiddag!


Fotograf & Copyright: Maria Abrahamsson


En annan sak: Jag har läst Hemingway (En fest för livet) i helgen. Jag har, förutom ett misslyckat försök i 14-årsåldern (misslyckat antagligen för att jag inte begrep ett skvatt av vad det egentligen handlade om då), inte läst något av honom innan. Början på boken var ungefär så seg som jag mindes honom från min tonårstid, men det har tagit sig bra mot slutet. Det kan nog tänkas att det blir en ny bok av honom snart, ska bara avsluta de ca andra tio som jag håller på med, först. Och så förstås klura ut varför den kollega som satte "En fest för livet" i mina händer tyckte att jag skulle läsa den... Om det nu inte bara var för att han tyckte att det var obildat att inte ha läst Hemingway (vilket det i princip är, men det är ju å andra sidan åtgärdat nu).

Amortering!

Nu har det hänt!

Årsbeskedet från CSN har kommit, och tro det eller ej, men under 2005 så betalade jag faktiskt inte bara på räntan, utan faktiskt också några kronor på själva studielånet. Fantastiskt, jag trodde inte att den dagen då jag skulle amortera på det lånet skulle komma än på länge, länge... Men med lite högre ränta så ordnar det sig säkert igen redan under det här året...

Dans och symmetri, ett oexploaterat forskningsområde?

Det finns olika sorters forskning. Uppenbarligen. I tidskriften Nature (just den tidskrift som ALLA naturvetenskapliga forskare drömmer om att publicera sig i (och säger de något annat så ljuger de med största sannolikhet)) publicerades i december 2005 en artikel med titeln ”Dance reveals symmetry especially in young men”.

Det fångar ju onekligen ens uppmärksamhet, (hobby)dansare som man är. Om man därtill, som jag, ägnar en del av min arbetstid åt att fundera över frågor som har med symmetri hos molekyler att göra så står det ju fullständigt klart att detta är en artikel som måste läsas.

I artikeln rapporteras att det finns starka positiva samband mellan symmetri* och dansförmåga, och att den här korrelationen är starkare i gruppen män än i gruppen kvinnor. Dessutom får läsaren veta att kvinnor rankar symmetriska dansare högre än män gör, och mer symmetriska män värderar symmetri högre hos kvinnliga dansare än vad mindre symmetriska män gör. Symmetriska män är bättre dansare än mindre symmetriska män. Dessutom, symmetriska män är signifikant bättre dansare än symmetriska kvinnor. Däremot fanns det inte någon signifikant skillnad i danskvalitet mellan mindre symmetriska män och kvinnor.

Artikeln avslutas med att författarna meddelar att nästa sak som de planerar att undersöka, i samma population av jamaicanska dansare, är om dansförmåga är korrelerat med reproduktiv framgång. Ja, vad ska man säga? Det mest diplomatiska jag kan komma på, är det är en idé som inte har slagit mig, trots att jag har dansat olika danser under ganska många år av mitt liv… Å andra sidan kan man också se det så här – om någon betalar forskarna bakom artikeln för att göra den forskningen så borde det finnas någon som kan tänka sig att betala mig för att jag ska göra den forskning jag tycker är skojig.

Dessutom kommer ju den här artikeln att ge en helt annan dimension till dansen i fortsättningsvis. Ofta när man är ute och dansar lindy hop (eller jitterbugg som en del säger) så fokuserar man på andras fotarbete, för att kunna plocka en ny skojig tur eller bara få lite inspiration, men jag inser ju att jag kommer att studera symmetrin hos dansarna nästa gång. Och i övrigt står sig väl konstaterandet från inledningen - det finns olika sorters forskning…


*Det är inte fullständigt glasklart hur de egentligen definierar symmetri, men det är väl bara att börja studera sin omgivning med nya ögon så kommer det säkert att visa sig, av sig självt.

Om nyttan med lunchdater...

Jag har några kollegor som, inte alltid, men alltför ofta, intar sin lunch framför datorn. (Det finns tom en och annan som tycker att sk "energy bars" ätna framför datorn är en utmärkt lunch. Jag håller inte med. Och ska man käka framför datorn kan man ju lika gärna äta choklad, det är i alla fall gott...)

Själv tycker jag att det är fantastiskt skönt att få en liten paus vid lunch. Man blir faktiskt effektivare om man pausar då och då. (Det finns dessutom forskning som visar att fikapauser är viktiga för både effektivitet och trivsel! Tidsbrist är alltså ingen anledning att hoppa över kaffet...) Nå, en av de bästa sakerna med lunchdater är att man ofta får en liten promenad på köpet. I måndags promenerade (nåja, halkade) Susanne, Linus och jag oss igenom Stadsskogen för äta en helt fantastisk sushi. I onsdags lunchade jag med Anders - egentligen skulle vi prata jobb, men det blev en massa annat snack istället - och en promenad genom snöovädret. I det vädret hade man aldrig gått ut på lunchpromenad, bara för promenerandets skull.

Och idag, fredag, var det Saras tur. Det var lite snöigt och kallt idag också, men det var ändå väldigt skönt att få komma ut i friska(?) luften och tänka på något annat ett tag. Och höra allt nytt om husköp och jobb och allt annat... Lunchdater är som en nästan gratis minirekreation helt enkelt. Och dessutom ett lysande sätt att hålla kontakten med vänner som jobbar i närheten.

Fast man kan ju inte äta lunch ute varje dag. Å andra sidan får man ju umgås med sina kollegor som också har lunchlåda med sig istället, och det är också väldigt trevligt. Men ibland kan man, eller i varje fall jag, behöva lite inspiration till matlådan. Och då vill jag passa på att slå två flugor i en smäll; förmedla lite inspiration och samtidigt göra lite reklam för min kompis Kristinas jättefina matblogg, Clivia´s cuisine. Man blir så himla inspirerad av Kristinas sida, och det är sååå tråkigt att jag missar nästa tjejmiddag hemma hos henne, för man får alltid så himla god mat där!

Slutsats? Tja, det är nyttigt för doktorander att ha en lunchdate då och då, och för alla som vill ha matinspiration rekommenderar jag Kristinas blogg.

Jättekamelen Allan

Jättekamelen Allan är en figur som jag och min kursare och kompis Matz Jönsson uppfann när vi läste geovetenskap en gång i forntiden (1990-talet). Jättekamelen Allan var/är utan tvivel en snubbe som har vissa övernaturliga förmågor och personlighetsdrag - han lär tex ha varit inblandad i Big Bang, det är dock lite oklart om det var han som åstadkom själva explosionen. Det är fullt möjligt att betrakta Allan som en slags gudsgestalt, låt vara utan de moraliska regeluppsättningar som annars i allmänhet följer med gudsfigurer och religioner av olika slag.

Under de senaste månaderna har jag förstått att vi borde ha exploaterat Jättekamelen Allan på ett mer strategiskt sätt - med tanke på vilken framgång det "flygande spaghettimonstret" haft. Å andra sidan har vi, tack vare att vi inte gjorde det, sannolikt sluppit ett oräkneligt antal upprörda mail från människor som tycker att vi har fel, är onda och kommer att hamna i helvetet när vi väl lämnar det här livet. Spaghettimonstrets upphovsman (eller ska jag kanske skriva profet?) Bobby Henderson (fysiker från Oregon i nordvästra USA) lär ha fått rätt så många, inte-så-trevliga, meddelanden från människor som inte uppskattar hans påfund. Man kan läsa mer om både spaghettimonstret och mailen här.

Henderson startade alltihop som en protest mot Intelligent Design(ID)-diskussionen i Kansas, USA. Skolstyrelsen i Kansas ville nämligen att ID skulle få lika mycket utrymme som Darwins evolutionslära i skolorna. Ja, det är lätt att tycka att det inte verkar så begåvat - det har visat sig mycket svårt att lägga samma vetenskapliga tyngd bakom ID som bakom evolutionen. Men innan man upprörs alltför mycket, och börjar sucka över religiösa tokigheter på andra sidan Atlanten, kanske vi ska minnas att det faktiskt också i Sverige finns lärare och skolor som inte tror på evolutionsläran (t ex i Uppsala). När jag gick på gymnasiet hade jag klasskamrater, som på grund av sin religiösa övertygelse, inte behövde delta i den biologiundervisning som behandlade evolutionsläran, utan någon som helst diskussion om saken. Och när jag själv gick i första klass i grundskolan fick vi lära oss den "någon" som ska sätta fart för att det ska bli sommar i Idas sommarvisa är gud själv...

Nå, själv tror jag inte ett smack på kreationisterna och deras intelligenta design. (Alltså, jag måste säga att OM det skulle finnas en "designer" varför gjorde hon/han helt enkelt inte något ännu intelligentare i så fall?) Men, jag kan tycka att diskussionen om religion och vetenskap (just här exemplifierad av Darwin vs ID) inte alltid heller är så intelligent eller nyanserad. Och det borde den vara, för den är viktig.

Viktig för att vetenskap och religion är de två alternativ vi har för att förklara världen. (Och för all del, med olika grader av blandning av de två.) Och för att så många (många fler än jag skulle ha gissat, har jag upptäckt efter diskussioner med människor) faktiskt är religiösa, på ett eller annat sätt. Religionen är inte bara en stor del av vår historia ochvårt kulturarv, den spelar uppenbarligen också en stor roll i vårt sekulariserade samhälle, t ex för våra beslutsfattare. Vad ska man undervisa om i skolan och inte? Ska någon religion sättas före de andra, eller för den delen någon inriktning inom någon religion?

Själv anser jag att liberala värdensåsom religionsfrihet bör tillämpas även i skolan. Skolan ska inte ta något eller någons parti, men undervisa om dem. Och så får var och en välja själv, om och i så fall vad de ska tro, tvivla eller inte tro alls på. Och, religionsundervisningen bör ske på religionslektionerna, inte på biologitimmarna.

Likväl tycker jag att det vore bra om vi, oavsett om vi är ateister (liksom jag) eller troende, kan enas om att föra en nyanserad diskussion, med respekt för motparten även om vi inte varken förstår eller delar deras ståndpunkter. Då kommer, tror och hoppas jag, saklighetens och logikens argument att segra i längden, och såväl ID och Spaghettimonstret som Jättekamelen Allan kommer att få stryka på foten. Inte mig emot.

Trygghetsstiftelsen, universiteten och doktoranderna

Det finns något som heter Trygghetsstiftelsen, TSN. Den är till för att hjälpa anställda i den statliga sektorn om de drabbas av övertalighet och/eller uppsägning. Alla som har en anställning på universitetet arbetar i den statliga sektorn (men tyvärr är inte alla forskarstuderande anställda, men det får bli föremål för ett annat inlägg). Personalavdelningen på Uppsala universitet ansvarar för att medarbetare anmäls till Trygghetsstiftelsen. För att kvala in måste man ha varit anställd minst tre år - och det torde betyda att de flesta doktorander borde ha uppfyllt kravet, eftersom det normalt sett tar en fyra-fem år för oss att bli klara, och förhoppningsvis har vi haft en anställning åtminstone de sista tre åren.

Nu har det visat sig att olika lärosäten gör på olika sätt. En del universitet anmäler doktorander till TSN när de slutar, andra gör det inte. Lite märkligt kan tyckas, anställningsformen är ju densamma oavsett om man har varit på SLU, Lunds universitet eller det Uppsaliensiska ditot. Men framför allt är det märkligt därför att Arbetsgivarverket och de fackliga organisationerna (som är parterna bakom TSN), sedan tidigare varit överens om att doktorander omfattas av avtalet. Sveriges Universitetslärarförbund, SULF, skriver på sin hemsida "Skälet till lärosätenas inställning är obegripligt för SULF. Det kostar inget att anmäla, avgiften är betald och TSN tar gärna hand om före detta doktorander. "

SULF skriver vidare "Nu har arbetsgivarna, till exempel Uppsala universitet, intagit en direkt doktorandfientlig inställning. Arbetsgivarna skyller på en överenskommelse mellan personalcheferna på lärosätena om att inte anmäla doktorander till TSN. Lyckligtvis har vissa lärosäten, såsom Lunds universitet och Stockholms universitet, dock tagit ställning för att ändå anmäla doktorander. Det är alltså möjligt för varje lärosäte att föra en god personalpolitik om man vill." Sedan den texten skrevs så har det hänt en del, så nu kan även SLU- och Chalmers-doktoranderna glädjas över en möjlighet till hjälp med karriärplanering efter disputationen. (Det är tyvärr inte så att det öppnar sig en oändlig arbetsmarknad bara för att man har disputerat...)

Ja, man kan naturligtvis ha olika åsikter om hurvida doktorandet borde omfattas av avtalet - men eftersom det nu ändå tycks stå klart att vi omfattas av avtalet så är det väl ändå lite märkligt att universiteten på eget bevåg bestämmer att vi inte ska göra det? (Jag kan ju tex tycka att en lag är dum, men det betyder ju inte att jag har rätt att bryta mot den bara för att jag inte gillar den.) Och det vore intressant att veta hur Uppsala universitet motiverar sitt beslut. Är det kanske för att vi doktorander har så mycket bättre anställningsvillkor än alla andra personalgrupper på universitet? (Obs! Meningen innan parentesen ska läsas tillsammans med ett stort mått av ironi...)

Service?

Idag har jag bokat en flygbiljett på nätet - jag ska åka och hälsa på föräldrarna. Under bokningsproceduren visas både själva biljettpriset och det sammanlagda priset inklusive skatter och flygplatsavgifter. Så långt är allt frid och fröjd, som princip tycker jag att det är bra att vi medborgare kan få se vad som är skatter och vad som är biljettkostnad. Jag bokade, fick ett totalpris och kände mig, med undantag för mitt dåliga-koldioxidutsläpp-samvete, nöjd med min bokning. Så får jag min bokningsbekräftelse och då har totalsumman plöstligt ökat med 50 kr, som består av serviceavgift.

Och då frågar man sig ivrigt, serviceavgift för VAD? För att deras dataprogram automatiskt skickar en e-postbekräftelse till mig? För att jag reser på e-biljett så att de inte ens behöver skriva ut ett enda litet papper till mig? För att jag själv ska checka in mig på internet tidigast 22h innan resan börjar? Jag har ju gjort exakt hela bokningen själv, så varför ska jag betala en serviceavgift? Obegripligt, åtminstone ur konsumentperspektiv.

Om ni inte sett genomgången av skillnaden mellan svenska och amerikanska bankväsendet som Mats har gjort så är den också läsvärd. Man börjar undrar om det inte vore dags för ett rejält konsumentuppror!?!

Vem är mest världsfrånvänd?

Har just sett och hört Lars Ohly avsluta vänsterpartiets kongress. Jag har inte följt hela kongressen men utifrån det media rapporterat och det jag själv sett/hört tycks det mig som att alltihop varit en tävling i att vara mest världsfrånvänd. Finansierade förslag är bara för losers.

Och som vanligt avslutar de hela spektaklet med att sjunga "Internationalen", utan minsta antydan till ironi - fast det är klart, de hoppar ju alltid över den där versen som börjar "Båd´stat och lagar oss förtrycka, vi under skatter dignar ner." Det krävs ju onekligen en mycket kreativ PR-organisation för att få ihop det med traditionell vänsterpartistisk politik.

Förfärande!

Helt otroligt läskigt! Men det är tur att Merit och de andra finns, som gör oss uppmärksamma på detta, och som oförtrutet jobbar vidare. Men hur länge ska galenpannorna på migrationsverket få fortsätta? Man blir så ledsen och så arg på en och samma gång. Hur är man funtad när man kan behandla andra människor så? Jag fattar inte...

Hemma, till sist...

Jaha, så har jag faktiskt kommit hem till kära gamla Uppsala igen, efter diverse strapatser. Erfarenheterna av dessa kan i stort sett sammanfattas i följande små råd:

1. Åk inte med United om ni ska resa inrikes i USA.
2. Om ni ändå genomför punkt 1, se till att ni inte har en anslutning att hinna med i Chicago.
3. Om ni ändå genomför både 1 och 2 tillsammans, se till att ni har minst 6 timmars tid i Chicago innan anslutningen går - fyra timmar räcker inte för United.
4. Lita inte på att en ny biljett ni får av United verkligen stämmer.
5. Se till att ha stort förråd av mat i handbagaget - de köer man får stå i för ombokning hos United är inte att leka med...
6. Tänk inte ens tanken att mer än en av tio Unitedanställda skulle vara trevlig mot kunderna.

Ja, kära nån. Fyra timmar sen till Chicago. Jag missar givetvis min flight till Stockholm, och får veta av en mycket trevlig SAS-tjänsteman att flighten till Köpenhamn senare på kvällen inte bara är full utan också överbokad, så det är inget att hoppas på. Han råder mig att gå till United, eftersom det dröjer två timmar tills det kommer någon SAS-personal till disken. Och United finns ju inte i internationella terminalen utan i den som ligger ca 15 minuter bort med tåg. Sagt och gjort - jag åkte dit, köade i ca två och en halv timme och fick så småningom veta att nästa plats på en flight till Sverige finns om två dygn! Men så hittar killen tydligen ändå en plats på SAS-flyget till Köpenhamn samma kväll (ja, precis det som enligt andra källor var överbokat).

Jag får en ny biljett, och beger mig till internationella terminalen för att checka in. Men där låter SAS meddela att biljetten inte gäller (oklart varför) samt att de är överbokade och redan har fått skicka folk via London istället, och att de inte rekommenderar någon att ställa sig på väntelista för den här avgången. Tillbaks till United, nu i sällskap med ett gäng andra svenskar, i samma prekära situation. Mest synd var det om den stackars ensamma killen som inte riktigt behärskade engelska tillräckligt bra för några längre diskussioner om ombokningar. Dags att köa igen, den här gången tar det bara ca en timme, och nu får jag prata med nummer tio i ordningen av Unitedanställda, för övrigt den enda trevliga av dessa.

Hon kollar på biljetten, säger först att SAS har fel, sen att SAS har rätt och efter ett telefonsamtal skrivet hon ut en ny biljett (som i mina ögon ser exakt lika dan ut som den gamla), på samma SAS-flight till Köpenhamn med vidare resa till Stockholm. Jag lämnar återigen terminal 1, med Unitedagentens "You'd better run, run fast, M'am" ringande i öronen. Och jag har bråttom för boardingen har redan börjat... Tillbaks på terminal 5, efter nytt personligt rekord i flygplatssprint, så visar det sig till min stora lycka att incheckningen fortfarande är öppen på SAS, och efter två misslyckade försök att skriva ut ett boardingkort så får jag till sist min smala lycka(=boardingkortet, där det inte står standby) i handen.

Jag forcerar säkerhetskontrollen i ett tempo som TSA-snubbarna inte var riktigt bekväma med, särskilt inte med tanke på att mitt hårspänne gav utslag i metalldetektorn... Men till sist var jag igenom, och efter en ny språngmatch fram till gaten får jag till sist också en sittplats på planet. Efter allt strul som varit så vågar jag inte andas ut förrän jag hör kabinpersonalen säga de magiska orden "boarding completed" och inser att det, på detta överbokade plan faktiskt finns tomma platser, och att ingen kommer att begära att jag ska gå av! Först då insåg jag att jag inte ätit något annat än några kex sen frukost (som intogs vid 9-tiden, och nu var det 12 timmar senare), och inte druckit något på nästan sju timmar. (Det gick ju liksom inte att lämna alla dessa köer för så triviala saker som mat.) Men tre glas vatten, en cola och en juice senare började jag återfå något slags medvetande, och jag kan meddela att en flygplansmiddag aldrig har smakat så gott som den vi fick igår kväll. Och efter ytterligare tre glas vatten sov jag gott i några timmar!

Till Köpenhamn kom vi ca 1h och 40min sent, men SAS-personalen där var små pärlor allihopa, otroligt trevliga och vänliga och hjälpsamma, och jag lyckas komma med flyget till Stockholm, trots att gaten egentligen borde ha stängt redan innan jag passerade passkontrollen. (Och den danska passkontrollanten som tittade på mitt pass, log och sa "nästan hemma nu" fick mig nästan att börja gråta av lycka över att inte vara fast i Chicago i över ett dygn till!) Väl i Stockholm blev jag väl inte direkt förvånad över att bagaget inte var med... Det hade väl snarare kvalat in som ett av de sju moderna underverken om det hade kommit med samma flyg som jag. Iväg till ankomstservice, och igen, en helt otroligt trevlig SAS-tjänsteman som tar hand om pappersarbetet. Så nu är det bara att intensivt hålla tummarna för att mitt bagage dyker upp i någorlunda oskadat skick så småningom.

Rätt så många timmar försenad kommer jag så ut i kvällningen och inser att det är en temperaturskillnad på ca 20 grader (Celsius eller Kelvin, vilket ni vill) mot vad jag vant mig vid... Men nu är jag i alla fall hemma! Nu återstår bara att se hur allvarlig jetlaggen blir. Jag ska i alla fall snart gå och sova.

Vårkänslor

Idag har vi tagit 2006 års första promenad. Det var så varmt att t-shirt och jacka blev för varmt. Det är inte så ofta som man är ute och promenerar utan att behöva jacka på nyårsdagen. Man fick nästan lite vårkänslor av vädret, eftersom det inte bara var varmt utan soligt och fint också. Men det lär väl gå över så snart jag kommer hem till Sverige, misstänker jag...

Det är fascinerande att vara ute och gå i det här landet. Det är inte så många som gör det (såvida man inte befinner sig i en park någonstans) vilket betyder att de få som ändå är ute och promenixar känner någon slags automatisk gemenskap och de flesta hälsar glatt på andra (okända) gångare. Det kan också konstateras att infrastrukturen inte premierar promenader. Det finns trottoarer, men man måste byta sida allt som oftast om man ska gå på den, och det finns övergångsställen, men man måste vara snabb om man ska hinna över - ingenting för människor som inte kan jogga över gatan vid behov. Så det är inte så konstigt att de åker bil överallt. Samhället är helt enkelt byggt för bilåkande i första hand. Kanske inte en helt lysande strategi ur folkhälsoynpunkt.

Lite vårkänslor fick vi förresten i fredags också, när vi gjorde ännu ett Smoky Mountainsbesök. Det var visserligen snö på de höga höjderna, men det töade ordentligt eftersom solen sken från klarblå himmel (dvs, när vi hade kommit upp ovanför molnen). Töandet ledde dock till att det blev väldigt, väldigt halt på vissa ställen. Skridskor alternativt skor med broddar hade varit lämpliga skodon. Men vi kom både upp till Alum Cave Bluff och ner igen utan större mankemang. Och vackert var det.



Foto: Mats Fröberg