Ur led är tiden

Ur led är tiden. Det måste den vara, det är den enda rimliga förklaringen till att det som jag nu ska berätta om, har kunnat hända. En del av er kommer nog att finna det här avslöjandet lätt chockerande. (Jag gör det själv, så det är inte så konstigt.) Så sitt för all del bekvämt medan ni läser detta. Jag vill ju inte gärna att ni slår er när ni svimmar.

Nå, som ju alla vet så är ju en gång ingen gång. Och två gånger är alltså fortfarande bara en gång fast vid två olika tillfällen. Men, till och med jag måste inse att när det har hänt tre gånger så kan man inte längre förneka det. Det är bara att erkänna faktum (samt fundera på exakt hur galen man har blivit).

Och även om jag kan skylla det på intensiv övertalning från kollegorna J, A och S, så har jag ju likväl gjort det. Och kommer dessutom antagligen att göra det igen. Och det värsta av allt - jag tycker faktiskt inte alls att det är så outhärdligt trist och fånigt som jag alltid, mycket bestämt, har hävdat att det är.

Det hela handlar om fotboll. (Alltså inte amerikansk fotboll, utan vanlig fotboll. Den som kallas soccer på amerikanska.) Visserligen inomhusfotboll, men likväl fotboll. (Fast, tack och lov, utan offsideregel). Ja, så härmed blir det alltså offentligt (och för er som inte känner mig jätteväl, var medvetna om att det ni nu läser kan betraktas som en slags milstolpe i mitt liv).

Jag har spelat fotboll.
Jag kommer antagligen att göra det igen.
Och.
Jag tycker faktiskt att det är lite roligt.* Fast jag inleder varje match med att säga "I can't really believe that I'm doing this."

Tja, om ni undrar så kan jag berätta att jag är inte precis är en naturbegåvning när det gäller att hantera en boll med fötterna, men än så länge går i alla fall utvecklingskurvan skarpt uppåt. Fast jag räknar kallt med att den planar ut ganska snart...

Jag vet inte om det är bra eller dåligt att ingen i laget riktigt vill tro på att jag inte alls har spelat fotboll förut**. Men de är i alla fall väldigt uppmuntrande. Och, jag har inte orsakat några av motståndarlagens mål. Och jag har avstyrt ett och annat av deras målgörarförsök också. Och jag har inte, som snubben i söndags, reflexmässigt fångat bollen med händerna heller. Däremot förhåller jag mig seriöst tveksam till påståendet att jag skulle ha "good instincts" för den där verksamheten...

Ja, nu vet ni. Bekymrade kommentarer om mitt mentala hälsotillstånd emottages i kommentarsfältet, på skype, googletalk eller via e-post.


*Jag vet inte om det borde oroa mig mest att jag tycker att det är roligt (jag har trots allt under många år hävdat att detta är en av de absolut tråkigaste och fånigaste sporterna som alls existerar) eller att jag erkänner att jag kanske haft fel på den här punkten...

**Innan jag kom hit tror jag att jag eventuellt hade befunnit mig på en fotbollsplan, tillhörande ett lag, där det pågick fotbollspel en gång i mitt liv. Jag har vaga minnen av att detta kan ha inträffat på någon idrottslektion under mellanstadiet. Det är förstås mycket tveksamt om det alls kan klassas som spel, med tanke på att den gängse regeln för alla bollsporter som utövades i min mellanstadieklass var "passa aldrig, whatsoever, till en tjej".

Språkkonservatism

På en punkt är jag duktigt konservativ. Nämligen när det gäller språk. Jag tycker att man ska stava rätt*, och att grammatik är en bra sak. Felaktiga särskrivningar på svenska kan irritera mig enormt. Och jag anser att man bör inse skillnaden mellan stadsbidrag och statsbidrag, och stava därefter, för att ta ett exempel.

Jag såg ett stavningstest på SvD:s hemsida, och blev förstås nyfiken eftersom testet enligt SvD skulle innehålla de vanligaste felstavade orden. Det var 20 ord, jag hade alla rätt och jag hade skämts gruvligt mycket om jag inte hade haft det. Med tanke på att jag tror att jag lärde mig stava de aktuella orden någon gång i årskurs ett eller två i grundskolan tror jag att det finns anledning att fråga sig vart språkundervisningen är på väg. Ord som "lugnt", "fåtölj" och "egentligen", ska de verkligen tillhöra svenskans mest felstavade ord?

För övrigt vill jag tillägga att 1) detta inte på något sätt är en känga mot människor som har verkliga läs- och skrivsvårigheter och 2) om någon undrar varför jag är så förtjust i ett korrekt skriftspråk kan jag meddela att det helt enkelt beror på att det ökar chanserna att man som läsare förstår vad skribenten vill säga, och att man som textförfattare lättare får fram sitt budskap om man skriver korrekt.


*Det händer förvisso också mig att jag ibland slinter på tangentbordet och stavar fel, men skriver jag för hand så blir det faktiskt nästan alltid rätt. (Däremot är min handstil på god väg mot professorskvalitet, dvs oläslig, så det hjälper inte så mycket att jag stavar rätt.) Och viktigare texter kan man med fördel korrekturläsa.

Att känna sig som en kommunist.

Den allra första presidentvalsdebatten hölls i fredags kväll. Den skulle egentligen handla om utrikespolitik, men givet det som händer på finansmarknaden just nu var det förstås ganska mycket ekonomi också. Det tog ca tre minuter innan begreppet "main street vs wall street" var lätt utslitet. Och då ska man ändå veta att det har klagats i mängder på att ingen brydde sig om att nämna medelklassen under den här debatten.

Hur som helst var det rätt intressant att se det hela tillsammans med ett gäng amerikaner. Särskilt som samtliga av dem påstår sig ligga till vänster i politiken, somliga tom så långt till vänster att de tycker att de egentligen inte hör hemma i demokraterna. Likväl (även om de vägrar fatta det) så står de oftast långt till höger om mig, och nästan alla andra svenskar också.* Samtliga var alltså pro Obama. Vilket medför att de anser att exakt allt McCain säger är fel, oavsett vad det är han säger. (Alltså även om det är samma sak som man själv påstod att man tyckte tidigare samma dag.) Och att exakt allt Obama säger är rätt**. Med tanke på hur ofta en ordinär centerpartist inte gillar det centerpartiets företrädare säger i en valdebatt är detta en, låt oss kalla den intressant, skillnad.

Och så är det det här med utrikespolitiken då. I just det vardagsrum där jag befann mig gjordes en enorm sak av skillnaden mellan kandidaterna i det här avseendet. Samtliga, även de som själva aldrig varit utanför USA:s gränser, kände sig lämpade att göra narr av Sarah Palins förvisso mycket begränsade utrikeserfarenheter samt göra tvärsäkra uttalanden om hur viktigt det är för USA:s rykte i världen att USA väljer Obama i november. I egenskap av enda utlänning i rummet var det tydligen meningen att jag skulle bekräfta detta påstående. Inte alla uppskattade det faktum att jag inte alls gjorde det.

Saken är den, att det de inte förstår, är att för många av de människor som inte gillar USA så är problemet inte alls vem som är president i det här landet, utan att USA är, och vill fortsätta vara, den enda supermakten i världen. Det som i amerikanernas ögon uppfattas som enorma differenser mellan de båda kandidaterna blir i yttervärldens ögon inte till några större skillnader eftersom både McCain och Obama vill, och säger rent ut, att USA ska fortsätta vara den ledande makten i världen. Detta mitt påpekande ledde till en del höjda ögonbryn och en och annan kommentar om att "men vi måste ju vara det..."***. Den enda som fullt ut förstod min poäng var K, men så har hon också bott ett tag i Europa.

Det hela var mycket intressant, inte så mycket för debattens skull som var rätt trist (ingen av dem är några lysande debattörer) utan för upplevelsen att höra spontana kommentarer om det hela. Det var, för en utomstående betraktare, rätt uppenbart att många i rummet egentligen inte lägger sin röst för något, utan emot något. Och med tanke på det i Sverige kan vara ganskt svårt att få människor att engagera sig och arbeta för något så är det intressant att flera av dem som är mer mot McCain än för Obama ändå deltar i Obamakampanjens arbete.


*Det ska bli mycket intressant att höra vad J och R har att säga om Sverige när de har bott där något år - för tillfället är de övertygade om att det måste vara det sociala paradiset på jorden, enbart på grund av det svenska skattetrycket. Jag är, med tanke på deras åsikter, ganska övertygad om att de kommer att ha vissa invändningar mot hur det fungerar i Sverige när de har upplevt det i verkligheten... Och som en annan svensk (moderat) påpekade häromdagen "ibland när man diskuterar politik med amerikaner så känner man sig verkligen som en kommunist, även om de påstår att deras åsikter ligger till vänster". I detta kan jag bara instämma även om jag i Sverige oftast blir kallad för sådant som nyliberal eller libertarian...

**Fast i ärlighetens namn ska det erkännas att en, säger en, person, faktiskt påpekade att Obamas (skit)snack om clean-coal technology är just bullshit. Men det var det enda undantaget.

***I princip håller jag ju med, jag ser hellre att USA är världsledande än att Ryssland eller Kina skaffar sig sådana ambitioner.

Dagens citat

Kollegan J2, (inte J1 som snart lämnar Meyerlab och flyttar till Sverige i mars) yttade i morse apropå sitt ultimate frisbee-team och deras bristande miljövänlighet.

"If you're gonna smoke marijuana, you have to pick up trash. That's the way it works"

Jag kände mig väldigt, väldigt svensk, och väldigt, väldigt ordentlig... Jag är dessutom inte övertygad om logiken i det hela, men det är en annan historia.

Vådan av att läsa branschtidning till frukost

Dagens fråga kan enklast formuleras så här:

Ska man söka ett tenure-track jobb som assistant professor på University of Washington, i Seattle, eller ska man inte det?

Kan tyckas som om att det enkla svaret på den frågan är "man kan alltid söka". Dock, givet det faktum att ens ansökningspaket bör innehålla tre olika forskningsansökningar (enligt råd från dem som gjort det här förut, ca 5 sidor styck), tre letters of recommendation och en uppdaterad CV (när gjorde jag det senast....?) och att alltihopa ska vara på plats i Seattle 9:e oktober, så är svaret ett helt annat. Inte ens om man lägger allt annat åt sidan de närmaste två veckorna har de där forksningsansökningarna chansen att bli bra nog...

Dagens sensmoral: Om du halvt om halvt drömmer om att flytta till Seattle, läs inte Chemical & Engineering news samtidigt som du äter frukost.

Tvåspråkig eller nollspråkig?

Jag hade en, språkligt sett, ganska bisarr konversation idag. Med en annan svensk, (nåja, skåning i alla fall) som har hållit till USA bra mycket längre än jag. Så, vi pratade förstås svenska med varandra. Men hela tiden ramlar det in engelska ord i samtalet bara för att man inte kommer på vad det heter på svenska. När det motsatta händer, att man inte kommer på ett ord på engelska, så känns det ändå inte så konstigt - det är ju trots allt ganska självklart att svenskan är mitt förstaspråk.

Jag trodde att det var meningen att man skulle bli tvåspråkig (det är förresten en ganska konstig ordkonstruktion), inte att det skulle sluta med att man inte kan uttrycka sig ordentligt på svenska... Extra irriterande för oss som råkar gilla saker som korrekt grammatik och språkanvändning.

Lästips

Läs, läs, läs. Läs! Torbjörn Nilsson (och Anita Kratz) på Fokus om hela spelet kring FRA. En intressant men inte särskilt vacker historia.

Ris

Träffade på en postdok från Hong Kong häromdagen, med stenkoll* på svensk geografi. Han kunde redogöra för var i Sverige Stockholm, Göteborg och Malmö låg, utan några som helst problem. Fast han aldrig har varit i Europa. De båda ukrainarna som också befann sig i samma rum klarade av Uppsala (och det var av rent akademiska skäl) men inget mer**.

Hong Kong-postdoken var rätt nyfiken på Europa överhuvudtaget, och ställde rätt många frågor. Bland annat om matvanor. Ukrainarna svarade i lätt ironisk ton att de inte äter, bara dricker (fast aldrig rysk) vodka. Den ironin var dock helt bortkastad för den uppfattades inte alls av frågeställaren. Själv kunde jag dock bidra med den chockartade insikten att man äter ris i Sverige, och att man kan köpa det i vilken affär som helst.

Sådana diskussioner kan man också ha, när man väntar på att ett möte ska ta slut...


*Det mesta är relativt...
*Jag klandrar dem inte på något sätt, jag tror inte att jag skulle kunna placera en enda stad rätt på en blindkarta över Ukraina.

Sommarsummering

Jag utlovade ju någon slags sommarsummering för ett tag sen. Och även om sommaren inte är riktigt slut ännu (enligt den definition som tillämpas här är det sommar mellan sommarsolståndet och höstdagjämningen, dvs typ mellan 20 juni och 2o september) och det framför allt inte känns så för en svensk som knappast är van vid 29 grader Celsius i september, så är den defintivt över rent jobbmässigt. Jag tänker inte räkna hur många timmar jag jobbat de senaste 10 dagarna, men det är garanterat fler än vad som är nyttigt i längden.

Nå, hela den är sommarsummeringen är ju egentligen inte särskilt viktig, eller särskilt spännande, utan mest en ursäkt för att få lägga upp lite blandade foton, och få göra en och annan spaning av mindre vikt som kanske egentligen inte borde bloggas alls. Att beskriva allt skulle bli lite som Galenskaparnas husvagnslåt från Macken... (Fast i mitt fall då Boston, Baltimore, Newark, Uppsala, Nybro, Öland, Nybro, Uppsala, Stockholm, Uppsala, Knivsta, Södertälje, Uppsala, Nybro, Linköping, Köpenhamn, Lidköping, Vänersborg, Göteborg, Baltimore, Newport, New York, Baltimore, Boulder, Denver, Baltimore, Harpers Ferry, Shenandoah, på ca två månader... Kanske inte är så konstigt att jag känner mig lite trött nu? Men roligt var det nästan hela tiden.)

I blandad ordning således.

Snille och smak kan inte sägas gå hand i hand på fotokemikonferenser, därtill är mängden hawaiiskjortor alltför stor. "Smakfullt" är inte heller det första ord man tänker på när man ser det diplom som (tillsammans med en liten summa pengar) utgör mitt avhandlingspris. Men som så klokt påpekades för mig när jag gnällde över detta, så är ett fult diplom fortfarande bättre än inget diplom. Men snyggt är det inte. Dessutom finns det ett litet men irriterande stavfel på det...








Osnyggt diplom, och ett par övergivna converse (troligen ägda av en hawaiiskjortsbeklädd fotokemist) på first beach i Newport.



Småland och Öland var ungefär som det brukar vara. Fast inte lika stillsamt som vanligt. Det senaste tillskottet till släkten, den jämfotahoppande hunden Krutis (som det bara finns en enda någorlunda skarp bild på, eftersom han sällan är tillräckligt stilla tilllräckligt länge), ordnar mer oordning i mina föräldrars hus än de sett på länge. Men han är ofantligt charmig!

Om tiden som tillbringades i Uppsala skulle man kunna säga mycket. Men det är sannolikt klokast att inte säga något alls. Men det var förstås mycket trevligt att träffa vänner, bekanta och före detta kollegor. Och det var trist att packa flyttkartonger, men inget av detta är ju särskilt förvånande.

Västsverige bjöd på strålande väder utan några spår av det sneda regn som påstås vara så frekvent förekommande i Göteborg. Bland spaningarna därifrån märks att 1) tidningarna där rapporterar inte om riktigt samma sorts brott som här. Snatterier tar sig liksom inte riktigt in på de Baltimoriska motsvarigheterna till "polisronden" ("Polisronden" påstås för övrigt vara den mest lästa sidan i Nya Lidköpings-tidningen, men jag vet inte om det verkligen är sant). Och 2) Göteborg är för övrigt den enda svenska stad jag besökte i somras som åtminstone pyttelite förstått vad konceptet takeaway-kaffe går ut på. (Och det är inte att man ska vara tvungen att ta sig till city innan man kan köpa sitt kaffe, utan att man kan göra det på vägen dit, typ.)

I Västsverige bjöds det också på nya trevliga bekantskaper (fast egentligen kanske det är bättre att beskriva det som nya IRL-bekantskaper), vilket i denna bildkavalkad får illustreras av Tora. (Och till mjn med fru vill jag bara säga att jag är ledsen att jag sabbade er tidpslanering för sista kvällen i Sverige så kapitalt, men jag vill säga till mitt försvar att det inte bara var mitt fel för det var faktiskt inte bara var jag som pratade... :-) )












Tora och så "polisronden" då. Bortsett från att tidningen kanske inte var så spännande visade sig Lidköping dock från en betydligt bättre sida i år jämfört med förra sommaren.


New York-trafiken skulle jag inte vilja uppleva som bilist. Som tur är kan man ju åka tunnelbana istället... Eller gå. Men Manhattan från förbifartsvägen är ganska OK som utsikt. (Det finns vägar där med 13 filer i samma riktning. 13!)










Tunnelbanestationsdekoration längs med en av de gröna linjerna, Manhattan från Brooklyn bridge och Manhattan sett från I-95.

Jag kan säga att det räcker, alldeles utmärkt dessutom, med att köra bil runtomkring DC en söndagskväll med allt vad det innebär av (lika mycket, med betoning på mycket) trafik i fem filer i vardera riktning, med lika mycket trafik i alla, avfarter både till höger och vänster, högerfiler som blir exit only-filer, omkörningar från alla håll och hastighetsbegränsingar som av ens medbilister betraktas som ett inte-särskilt-roligt skämt. (Man kan liksom inte hålla en hastighet minst 15 miles/timme långsammare än alla andra, eftersom det skulle störa trafikrytmen lite för mycket för att det skulle bli poppis...)

Och då får jag nog ändå erkänna att jag var mindre stressad över detta bilkörningsmoment än utsikten att träffa på en livs levande björn i Shenandoah, som andra tydligen hade skådat längs med vår vandringsväg. (Låt oss säga som så att det är oklart om det där prasslet vi hörde verkligen var en björn, eller om det var något annat, men det var alldeles tillräckligt misstänkt för att undertecknad skulle tycka att det var onödigt spännande, och somliga andra bestämde sig för att dra slutsatsen att det var en björn.)
Utsikt från Skylinde drive i Shenandoah, och utsikt över Harpers Ferry från Maryland Heights. Det var inte lika mycket folk i Shenandoah som i Harpers Ferry...




Man kan i alla fall konstatera att det finns riktigt vildmark på någorlunda nära håll. Och utsikten var fantastisk. För den som har vägarna förbi kan jag rekommendera en tur på Skyline drive. Fler bilder finns förstås där de brukar finnas. Och man skulle kunna säga massor av andra saker förstås, men nu tror jag bestämt att det får räcka så här.

Orkaner och annat läskigt

Det är ju orkansäsong*. Den pågår defintionsmässigt mellan 1 juni och 30 november (för Atlanten, för Stilla havet gäller 15 maj till 30 november.) Och även om stormen Hanna letade sig ända upp till de här trakterna och resulterade i ordentligt med regn och kraftigare vindar än vanligt, så var det inte direkt skrämmande. Däremot är jag faktiskt rätt nöjd med att det inte blev någon postdok varken i New Orleans eller Houston, som båda var tapeten ett tag. Jag är rätt nöjd med att ha sluppit både Gustav och Ike.

För övrigt noterar jag att svarta änkan tydligen är på god väg att etablera sig i Sverige. Inte för min skull.

*97% av all orkanaktivitet sker under de här månaderna, statistiskt sett. Det finns dock ingenting som säger att det inte kan bildas orkaner eller tropiska stormar under andra tider på året.

Gårdagens mantra eller TGIF

"Jag är trevlig mot folk även när de inte lyssnar på vad jag säger. Jag är trevlig mot folk även när de håller på att ta sönder überviktig experimentutrustning (som en direkt konsekvens av att de inte lyssnade på vad jag sa tidigare.) Jag är trevlig mot folk även när de ställer idiotiska frågor utan att ens tänka efter en endaste liten nanosekund. Jag är trevlig mot folk även när de kräver att jag ska avbryta mina experiment för att fixa deras oscilloskopinställningar"*. Och så vidare.

Fast det hjälpte tydligen inte alls.

Samma kollega som åsyftas ovan kom och klagade på att hans anpassning var "fel". Och vi diskuterade länge och väl det där med att göra anpassningar till sina data för att kunna säga något om avklingningshastigheter och reaktionshastigheter och andra världsviktiga saker. Hur man bör göra det på bästa sätt, skillnaden mellan lokala och globala minima, vikten av residualplottar och rimlighetsbedömningar och fysikalisk mening och val av startparametrar och varför det alls inte är meningsfullt att göra den sorts experiment som kollegan gjort om man hoppar över den allra mest grundläggande karaktäriseringen (som tar ca 30 sekunder att genomföra...) av sitt prov.

Det slutar med att jag ger några förslag på vad han kan göra för att både göra bättre experiment och bättre anpassningar i fortsättningen, vilket ledde till att han tittade mycket surt på mig, och utbrast (fast på engelska då) "Du vill ju inte jag ska få bra resultat!". Själv tyckte jag att jag just hade gett tips om just hur han skulle få "bra (och dessutom reproducerbara) resultat" men här hade vi tydligen helt olika uppfattning. Så det slutade med att han** kallade mig elak och med bestämda steg marscherade därifrån. En kvart senare kom han förbi bara för att snäsa att det var mitt fel att han fortfarande var kvar på jobbet. Då fick jag nog och föreslog att han inte skulle fråga efter mina råd om han inte ville ha dem. Det lär funka ända fram till nästa gång han inte kan hantera oscilloskopet, lasern, spektrofotometrarna, databehandlingsprogrammet eller chefen föreslår att han ska diskutera med mig, dvs i bästa fall ända tills på måndag.

Håhåjaja. Och ni har det bra på era jobb?

TGIF

*I vissa sammanhang kan man bli utnämnd till oscilloskopexpert bara för att man förstår att om man vill ändra tidsskalan så gör man lämpligen det med time/division-ratten. Man skulle kunna tänka sig att den som ska försvara sin doktorsavhandling inom ett halvår eller så, och som spenderat en stor del av sin tid med instrument som gör datainsamlingen med oscilloskop, skulle kunna komma på den faktiskt inte helt originella och nyskapande idéen själv. Men tydligen inte.

**Det här är samma kille som när jag precis hade kommit hit förklarade att han inte brydde sig om ifall jag var bäst lämpad att svara på en fråga för att i hans hemland (som inte är USA) är kvinnor "inte bra på sånt"...

Saker som kan vara lite irriterande

Tex när en av ens kollegor, med vilken man delar utrustning, inte vet skillnaden mellan Tuesday och Thursday. (Tisdag och torsdag alltså.) Det gör det lite svårt att planera sina experiment. Typ.

Löjligt?

Tomas Gür skrev i SvD häromdagen, under rubriken "Löjligt är bättre än jobbförstörande" att han föredrar en kreationist som vicepresident framför en protektionist som president i USA. Johan Ingerö och Dick Erixon hängde förstås på utan att reflektera det minsta över vad som egentligen påstods, och de långsiktiga konsekvenserna av detsamma.

Gür hade en mycket märkligt formulerad slutkläm som tydligen gillades. "Palins pappa har varit lärare i naturvetenskap och Obama kan inte ha undgått att lära sig basala ekonomiska sanningar när han läste på Harvard*. Sannolikt talar de mot bättre vetande och deras positioner kan därför antas vara av opportunistisk karaktär."

Eh? Så att Palins pappa var lärare i naturvetenskap är alltså, enligt Gür och hans påhejare, någonslags garant för att hon tror på evoultionsläran? Det finns rätt många uppenbara problem med det påståendet. Som att vi inte vet var Palins pappa stod/står i frågan om evoultion vs kreationism/ID. Som att alldeles oavsett var han står/stod finns det ingenting som säger att hans dotter har samma åsikt som han. (Ni vet, många av de där stenkastande vänsterkidsen har över- eller medelklassföräldrar. För att bara ta ett exempel.) Som att Palin faktiskt sagt "teach both". Och det kan ju verka harmlöst, eller som Gür skriver, lite löjligt, för den som inte är insatt i den amerikanska ID/kreationismdebatten. För den som är det står det dock klart att ett sådant uttalande mycket väl kan betyda att man är redo att med berått mod beträda det sluttande plan som ID/kreationismundervisning innebär.

Erixon och Ingerö jublar. Men det har de ingen anledning till. Det är, enligt deras sätt att se, löjligt men inte problematiskt, att undervisa om något som inte har någon som helst grund i etablerad vetenskap. Att detta leder till att det blir svårt för de elever som utsätts för det att komma in på toppuniversiteten, och att det i längden riskerar att sänka kvaliteten på hela naturvetenskapsundervisningen bekymrar inte herrarna det minsta. Det är nu inte så konstigt eftersom särskilt Erixon, men även Ingerö ibland, uppvisar en extrem okunskap blandad med lite förakt om och för naturvetenskapen. Erixon har tex fortfarande inte greppat skillnaden mellan växthuseffekten som fysikaliskt fenomen och den antropogena växthuseffekten, och han har mer än en gång bevisat att han inte begriper skillnaden mellan väder och klimat, vilket inte på något sätt hindrar honom från att recensera forskningsresultat som om han vore någon slags auktoritet på området.

Men det borde bekymra dem. Därför att den där frihandeln som de (och jag också för den delen) så gärna vill ha bygger liksom på att det finns något att exportera, och det bygger i sin tur på ett samhälle och en ekonomi där det produceras inte bara saker men också ideer. För det är de där ideerna som ska leda till utvecklingen, som gör att USA kan behålla sin plats i världsekonomin. (OK. Jag ska medge att jag i detta resonemang gör förutsättningen att de tre frihandelsivrarna önskar att USA ska behålla sin plats i världsekonomin och inte bara exportera majs, vete och andra jordbruksprodukter för då behövs förstås inte lika mycket utvecklingsarbete.) Och om man devalverar kvaliteten på naturvetenskapsutbildningen kommer man förr eller senare att bli omsprungen av de länder som satsar på den.

Jag kan inte heller låta bli att undra om Gür, Erixon och Ingerö skulle tycka att det var "löjligt" om någon föreslog att vi skulle lära ut i skolorna att Margret Thatcher var diktator? Det är visserligen ett påstående som helt saknar grund, men det finns likväl människor som hävdar det, så, varför inte inte lära ut båda sidorna? De har väl inget emot en öppen diskussion heller?

Eller för den delen, varför inte inkorporera historierevisionisternas syn på förintelsen i historieundervisningen? Den har visserligen ingen vetenskaplig grund att stå på, men det finns likväl både forskare och författare som argumenterar för den, så varför inte? De har väl inget emot en diskussion och olika synsätt? Även om det är lite löjligt så kan vi väl låta dem hållas? Det vore onekligen intressant att se herrarna lägga ut texten om detta. (Samt förstås få veta om de betraktar allt som deras föräldrar någon gång sagt som bevisade sanningar från vilka de aldrig avvikit i åsikt.)

Spridandet av vidskepelse, osanningar och ovetenskaplighet i utbildningsystemet är inte "löjligt" utan osedvanligt dumt. Och bör bekämpas med kraft. Och man skulle på något sätt kunna tro att dessa motståndare till "flumskolan" borde gilla kvalitet i utbildningen världen över, och i alla ämnen. Men att lobba för republikanerna är tydligen viktigare än så. Tja, Erixon, Ingerö och Gür får förstås tycka vad de vill. Men så länge de förfäktar påståendet att ID/kreationismundervisning är löjligt men inte problematiskt får de nog finna sig i att deras trovärdighet i utbildninsgfrågor måste betraktas som icke-existerande.

*Vad Obama lärt sig eller inte på Harvard vet jag inte mycket om. Det jag däremot vet är att det finns en särskild sorts studenter, som jag har undervisat på Uppsala universitet, som besitter en helt fantastisk förmåga att ignorera och/eller glömma precis allt de hör under en föreläsning, lektion eller genomgång, så det är nog teoretiskt möjligt att han kan ha missat även de mest grundläggande ekonomiska sanningarna trots sina år på Harvard. Men hur det är med den saken vet jag inte mycket om.

Sarah Palin...

...republikansk vicepresidentkandidat, guvernör i Alaska, och bland en och annan svensk förståsigpåare utnämnd till kvinnoalibi har just hållit sitt konventstal.

Och låt mig först göra klart en sak. Hon kanske är ett alibi, men i så fall ett ärkekonservativt abortmotståndar- och vapenförespråkaralibi för en presidentkandidat som inte är säker på att plocka hem den religiösa extremhögern på egen hand. Den som tror att hon är ett kvinnoalibi förstår sig nog inte riktigt på rebuplikanska partiet.

Innehållet i talet då? Skattesänkningar, inhemskt producerad olja, nya kärnkraftverk och kanske eventuellt lite förnyelsebar energi också. Utrikespolitiskt framstod hon som en ärkehök om man ska döma efter hur det lät i detta tal. Och riktigt många nålstick (och ett och annat hammarslag också för den delen) mot Obama. En god talare. Och att döma av hennes trackrecord i Alaska en politiker som inte är rädd för att gå mot strömmen, och som inte drar sig för att göra oväntade, men helt rimliga, saker som att sälja delstatens flygplan eftersom hon ansåg att det inte behövdes.

Hon imponerar på många sätt, men åsiktsmässigt står hon och jag så långt ifrån varandra att det likväl är lite skrämmande att hon kan vara på väg mot Vita Huset. (Även om man i och för sig aldrig vet på förhand hur mycket vicepresidenten faktiskt får att säga till om. Men i alla fall.)

Till sist, en liten upplysning. Dick Erixon har rätt när han påpekar att svenska medier inte direkt är objektiva i sin rapportering om det här presidentvalet. Men tro för all del inte att ni får en mer objektiv bild av att läsa hans blogg.

Déjà Vu

Lyssnar lite förstrött på CNN:s webbaserade livesändningar från republikanernas konvent. Och gissa min förvåning när det plötsligt börjar låta som på centerstämmorna runt år 2000, när det helt bisarra begreppet Småortssverige var på tapeten. Fast på engelska då förstås. För vad annat kan motsvara Small Town America? Och inte blev det bättre av att Kansasbonden som talade lät som valfri centerpartistisk landsbygdsfundamentalist. Hon verkade för övrigt ha ungefär samma inställning till EU som kategorin ovan.

Man kan säga mycket om konventen, och den här presidentvalskampanjen, men en sak är säker. Man upphör aldrig att förvånas.

Kvällsnoteringar

Jag bryr mig inte så där väldigt mycket om fotboll, men efter att ha läst den här totalsågningen känner man ju att man nästan blir nyfiken... (Oroa er inte, jag sa nästan, än har jag inte genomgått någon total personlighetsförändring, även om man förstås kan börja undra efter vårens alla konstigheter som ju nästan innefattade att spela fotboll - men som tur var (för laget i alla fall) så krockade ju spelschemat lite olyckligt med båda bröllopen.)


Och i brist på bättre sysselsättning (ehrm, nej jag försöker inte alls slippa undan den halvtråkiga upppgiften att lägga in referenser i ett manus, hur kan någon tro det?) så kommer det ett par foton från ett av de nämnda bröllopen.







För övrigt är det ju september nu, vilket torde betyda att sommaren är officiellt slut och att hösten är här. Och då borde man ju kanske summera lite, men det får bli en annan dag. (Här kan inte den svenska definitionen om dygnsmedeltemperatur över 10 grader celsius användas, eftersom det nog överhuvudtaget inte tänker gå under den temperaturen än på ett par månader, tidigast...)

Labor Day

Idag är det första måndagen i september, vilket betyder att det är Labor Day. Helgdag med andra ord. En av alla helgdagar här som liksom inte alls betyder något för en. Det är märkligt det där, ledig som ledig, skulle man ju kunna tycka. (Åh oroa er inte, jag kommer säkert sakna Thanksgiving- och Labor Day-ledigt när jag kommer tillbaka till Sverige.) I praktiken betyder det att alla myndigheter, banker etc är stängda och att att arbetsstyrkan på jobbet är ungefär halverad idag. Själv tänker jag göra någon slags kompromiss och jobba hemifrån.

Och jo, förresten. Somliga magsura Sverigebaserade bloggar menar att demokraterna som parti skulle "jubla" över att orkanen Gustav snart sveper in över gulfkusten och har potential att skapa minst lika mycket förödelse i Nwe Orleans som orkanen Katrina gjorde för tre år sedan.

Och jodå, det finns några stolpskott som kläckt ur sig helt bisarra dumheter om saken, bland annat Michael Moore. Men att antyda att detta är demokraternas officiella hållning är bara dumheter och förolämpande mot alla dem som just nu, i likhet med mig, är oroade över de människor vi känner som bor i området.