Dagsform

Jag nyser så högt och så ofta att grannens hund blir rädd.

Jag gick till jobbet (ca 7 minuters okrävande promenad) och var så slut att jag var tvungen att vila i 20 minuter innan jag orkade gå hem. (Att jag alls gick dit var för att jag behövde hämta några viktiga(tm) papper.)

Min näsduks- och halstablettskonusmtion mildrar effekterna av finanskrisen idag också.

Taskig tajming

På söndag har jag en viktig deadline för en ansökan. Så viktig att chefen tycker att det är helt OK att jag inte gör så mycket annat än skriver på densamma den här veckan. Därför bekymrade det mig inte så mycket när jag upptäckte att jag höll på att tappa rösten i lördags; jag skulle ju ändå skriva, inte prata den kommande veckan.* Dock kändes det som mycket dålig tajming när jag vaknade på söndagsmorgonen fullständigt attackerad av vad som måste vara alla förkylningars moder. Forskningsansökningar går inte väl ihop alla tänkbara förkylningssymptom, och dessutom i kubik. Jag är till och med täppt i bihålorna, och det tror jag knappt jag har varit tidigare i livet... Min konsumtion av näsdukar är så hög att jag är övertygad om att detta kommer att mildra den amerikanska finanskrisen något. En annan del av pluskontot är att halsen nu inte gör mer ont än att jag kan svälja fast föda. Man tröttnar lätt på soppa när det är det enda man kan äta, vid alla måltider.

Nå, några vänliga och mycket tålmodiga själar har läst lite olika delar av den här ansökan, och i anslutning till en av kommentarerna som personen skrivit in i texten fanns också en länk... Jag förväntade mig förstås något seriöst... Men kom till ett transcript av Monthy Pythons version av spanska inkvistionen. Jag vet inte riktigt hur jag ska tolka detta tilltag. (Jag tror knappast att det var tänkt som en uppmaning till allmänt slösurfande. Inte för att jag skulle ha något emot en comfy chair, men...) Roligt var det hur som helst.

För övrigt kan det meddelas att det idag har fallit så mycket snö i Baltimore med omnejd att nästan alla skolor i hela Maryland varit stängda idag, och att till och med Hopkins, som aldrig stänger (ingen jag jobbar med kan minnas att det har hänt), slog igen portarna på eftermiddagen och ställde in alla eftermiddags- och kvällsklasser. Mycket snö? Ja, det är nog nästan 5 centimeter...


*Not till mina föräldrar - tappad röst gör telefonsamtal meningslösa, därav att jag inte ringde i lördags och kollade läget efter operationer och sånt. Men Wilma har meddelat allt viktigt tror jag.

Citat

Kanske en av de bästa kommentarerna från en universitetsverksam lärare någonsin:

"The goal of this class is to bring people's self esteem into equilibrium with their abilities"

Kan ibland vara svårare än det låter, har jag en känsla av...

Glada, trevliga och snabbtänkta

Glada, trevliga och snabbtänkta. Det är oftast en bra beskrivning på samtliga mina kollegor. Men det finns samtalsämnen och tillfällen som utgör undantag. Tex P. och J. när de diskuterar olika sätt att döda de råttor som försöker inta deras hem. (Råttproblemen är ganska stora i den här stan, liksom råttorna själva som inte sällan är stora som små hundar. De råttor, i 3-kilosklassen, som gjorde misstaget att gå in i P:s källare dör nu en, vad jag kan förstå, mycket plågsam död i samma källare.)

Idag kunde vi notera ett annat undantag från den regeln.

En av kollegorna går nämligen på en (i mina ögon rätt mystisk) så kallad de-tox diet, vilket innebär att han fastar, inte i en dag, inte i två, utan i sju dagar. Och det är inte vilken fasta som helst. Det enda han dricker är 1) destillerat vatten, 2) soppor som görs på pulver och destillerat vatten samt 3) s.k. energidrinkar som görs på, tadaa, pulver och destillerat vatten. Behöver jag säga att den både gör honom lite trögtänkt och faktiskt mer än lovligt gnällig? Han hävdade dock bestämt att humöret blir bättre under dag 3, som infaller imorgon. Låt mig säga som så att hela labbet håller tummarna för att det stämmer.

Sensmoral: Om du har ett jobb som kräver interaktion med andra människor, och ändå aboslut måste fasta sju dagar i sträck, gör det på semestern.

Tips, tack!

Nuvarande humör, arbetsbelastning och omständigheter kräver musik av en särskild sort. Sånt som Bo Kaspers, In Flames och Sahara Hotnights.

Men, när man ska lyssna både dagar och kvällar, och inom kort också nätter, så behövs det mer. Alltså blir det guldstjärna till alla som kan komma med bra tips som kvalar in i ovan nämnda kategori. (Ännu mer guldstjärna om någon ev har ett last.fm-bibliotek som jag kan snylta på... Jag inbillar mig nämligen att jag inte har tid att göra det. Vilket om det är sant, rimligen borde innebära att jag inte har tid att blogga heller...)

För övrigt har jag dåligt samvete över alla människor jag borde höra av mig till genom mer privata kanaler än denna. Men efter första februari, då minsann...

270 mil i bil

J. var här över nyår, så dagen innan nyårsafton gav vi oss iväg på en liten roadtrip, med destination söderut. Den slutade, enligt gps:en, på ca 270 mil. (Inte miles alltså, utan mil.) En ungefärlig resväg kan ses här.

Ur högen med blandade, och ibland också lätt surrealistiska, upplevelser och spaningar måste följande nämnas:

#Motellet i Roanoke Rapids som endast accepterade körkort utfärdade i North Carolina som giltig legitimation. Kvinnan bakom disken förklarade detta som om det vore den självklaraste sak i världen men erbjöd oss generöst nog att vänta tills (den enligt henne något märkliga) managern kom tillbaka eftersom hon själv inte kunde fatta det slutgiltiga avgörandet om hurvida ett pass kunde komma ifråga som identifikation. Vi avböjde dock det erbjudandet och åkte vidare, medan vi funderade på hur det kan bära sig att driva en motellverksamhet, i North Carolina, som i praktiken bara är till för invånare i North Carolina. Det tar trots allt inte alltför många timmar att åka igenom delstaten. Och Roanoke Rapids är kanske inte coolaste stället i världen...

#På väg ner mot Savannah i Georgia på nyårsaftonen utbrister J. plötsligt exalterat "kolla där!" Jag tittar mig noggrant omkring men ser inget särskilt, och förstår först när hon förklarar att det är det gröna gräset som hon menar. (Vi har förvisso inte grönt gräs här heller just nu, men säsongen är betydligt längre än i Sverige, det kommer bli tungt att vänja sig vid klimatet i Sverige igen...). Dock ska medges att även jag tyckte att det var lite coolt med palmerna som växer längs I-95 i South Carolina och Georgia. Vi hade bland annat ett par på parkeringsplatsen utanför det rätt så sunkiga motellet i Hardeeville, SC där vi bodde den natten.


#Savannah är en lustig, men söt liten stad. Lite som en amerikansk motsvarighet till Sigtuna eller Söderköping eller så. Hur som helst ett mycket trevligt ställe att spendera nyårsfton på. Oklart varför de unga män som erbjöd oss ett antal öppnade burkar öl först ansåg att vi var mycket märkliga som tackade nej och sen menade sig förstå att det var ett helt normalt beteende när de fått klart för sig att vi är svenskar.




#På nyårsdagen styrde vi kosan västerut, mot CNN:s och Coca-Colas huvudstad Atlanta. Detta gjorde att vi tvingades uppleva en temperatursänkning på ca 20 grader (det var varmt och skönt i Savannah) och ett antal mil ruskigt dåliga vägar, samt trafiken runt Atlanta. Låt mig säga detta: Jag betvivlar intelligensen hos den som ansåg att mindre än 500 m skulle vara tillräckligt för ett filbyte över 4 filer där hastighetsbegränsningen är 65mph (knappt 110 km/h) men alla förstås kör fortare än så... Det hade varit liiiite trixigt att hinna med även om det inte varit rusningstrafik... Men som tur var hade vi ju Jill med oss, så att hitta en alternativ väg var inte alltför komplicerat. (Jill=gps:en, och det är faktiskt sant att hon heter så.) För övrigt påstås trafiken runt Atlanta vara jämförbar med den i LA...



#På vägen norrut regnade det och var allmänt trist väder. Dock inträffade den händelse som kommit att gå till historien under rubriken "Det var en gång två akademiker som skulle tanka en bil..." Till vårt försvar vill vi dock anföra att vi 1) faktiskt hade tankat flera gånger tidigare under resan utan problem, och 2) att vi absolut inte var de enda som inte begrep instruktionerna (och en översättning till svenska hade inte hjälpt...) och 3) att vi faktiskt båda är experimentalister så vi lyckades till slut efter att ha varierat alla möjliga parametrar. Och bensinen var väldigt billig där.

#USA är ju landet som går i bräschen för mycket teknisk utveckling, men det gäller inte nödvändigtvis i alla avseenden, tex den "parkeringsautomat" som finns på bild nedan...


#Amerikanska shoppingcenter är ofta så stora att man blir fullständigt utmattad av att bara gå in i dem. Men man får en hyfsad promenad om man går ett par varv runt dem... (Det är ju inte en slump att "mall walking" existerar som motionsform här.)

Bättre sent än aldrig: Gott nytt år!

Jaha, så här en dryg vecka in på det nya året är det kanske dags att skriva här igen. Gott nytt år till exempel. Att den sedvanliga nyårsaftonshälsningen helt uteblev i år beror på att jag chockade mig själv (och andra) med att låta datorn stanna hemma när vi åkte på roadtrip. (Mer om den senare.)

Så vad bör man minnas av 2008? Politiskt är det förstås ganska enkelt. 2008 var året då den svenska regeringen, liksom riksdagen, drabbades av en total intellektuell och ideologisk kollaps. Att FRA-lagen har förbättrats något jämfört med ursprungsförslaget betyder egentligen inte så mycket. Det är mycket mer intressant att fundera över vilka förslag regeringar, av olika färg, inte skäms det minsta för att lägga fram, och vilka konsekvenser det kan och bör få. Vi är ju vana att tänka på Sverige som ett hyfsat demokratiskt land men det övervakningsmaskineri som nu sjösätts får en snarare att associera till diktatorer och militärjuntor och liknande...

Ja, och så vann ju Barack Obama det amerikanska presidentvalet. Historiskt så det förslår förstås, men det verkligt intressanta har ju bara precis börjat. För det är ju faktiskt nästan två veckor tills det är dags för installation. Och det är ju först därefter som hans jobb börjar på riktigt.

Vad beträffar det personliga planet skulle man naturligtvis kunna skriva långrandigt om både positiva och negativa saker, men jag tror jag håller mig till den korta versionen här. 2008 var bra mycket bättre än 2007, som i sin tur var väsentligt mycket bättre än 2006.

Mycket intressantare är ju att fundera på 2009, och hur den uppåtgående trenden ska kunna hålla i sig. Det kommer bland att kräva någon slags jobb, någonstans, när min tid på Hopkins är över i augusti. För tillfället är siktet inställt österut jämfört från min nuvarande position, men västerut jämfört med tidigare lokalisering, och det innefattar förstås en faslig massa skrivande av ansökningar.* Och så hoppas jag att jag ska hinna besöka Salt Lake, Seattle, Chicago och New Orleans innan min tid här i landet är över. Förhoppningsvis blir detta också året då jag tar mig till Kanada. (Vadå tid att forska? Vadå avsluta projekt? Vadå skriva artiklar? Menar ni att det tar någon slags tid? Kan jag aldrig tänka mig...) Inom avdelningen "drömma kan man ju alltid" skulle jag kunna tänka mig att göra en låååång lista med (fåfänga) förhoppningar för året som kommer men jag tror att jag låter den vara opublicerad så länge...

Nyårslöften då? Tja, jag brukar ju försöka undvika sådana, men ett som kanske skulle kunna vara vettigt med tanke på att det lär bli ett ganska omvälvande år är att jag inte ska oroa mig över saker i onödan. (Jag utlovar härmed en fika vid lämpligt tillfälle till den som kan komma upp med en inte alltför verklighetsfrämmande definition av "i onödan" som ändå leder till att jag inte behöver slösa energi på att oroa mig en massa). Och nu, tillbaka till den där ansökan...

*Nästa viktiga deadline infaller i månadsskiftet januari-februari, så förvänta er inget frekvent bloggande innan dess.

Att åka tåg

Att åka tåg i USA är oftast en ganska trevlig, men lite märklig upplevelse. Ramverket runt omkring påminner ganska mycket om att flyga faktiskt...

Några skillnader gentemot Sverige:

#Man får inte gå ner på perrongen hur som helst. Därför annonseras inte spåret förrän ett par minuter innan tåget kommer in. I allmänhet står det också någon järnvägsanställd och kollar att alla som passerar ner till perrongen har en giltig biljett för just detta tåg. Här kan man inte springa på ett tåg vilket som helst minsann.

#Man får inte ha hur mycket bagage som helst med sig. Det vill säga, man får det, men man måste i så fall checka in det, precis som på ett flygplan. (Jag har aldrig testat själv, men jag har hört många svära över att bagaget inte kommit av på rätt station.)

#Man måste ha en sittplats på tåget. Fast det hindrar inte att de ibland säljer fler biljetter än det finns platser. Och platserna är inte numrerade, så man får helt enkelt leta sig fram till en som är ledig. Och att den är ledig vet man genom att spana uppåt. Om det inte finns en liten papperslapp ovanför sätet är den ledig.

#Den lilla papperslappen tjänar som information till konduktörerna om när det är dags att personligen meddela passageraren att nästa stopp är deras destination. Det händer att de ropar ut det i högtalaren också, men ofta är ljudkvaliten så dålig att man bara kan höra vad de säger om man vet vilken nästa station är.

#De kräver att man signerar biljetten. Och kan bli rätt så sura om man inte gjort det innan konduktören kommer. Och i och med att man köper biljetten förbinder man sig också att ha med någon slags fotolegitimation. De kollar inte varje gång, men det händer.

#Slutligen är alla passagerare "for security reasons subject to random searches". Som flygplatssäkerhetskontroll fast godtycklig och utan metalldetektor.

Vad beträffar att komma i tid är det ungefär lika vanligt på amerikanska tåg som på svenska. Det vill säga, det inträffar...

Julpynt...

Jag råkade passera den fantastiskt smakfullt* julpyntade 34:e gatan idag. Som tur var hade jag med mig den gamla kameran** så att jag kunde fotografera spektaklet. Hulktomten är något utöver det vanliga. Och har man platsbrist så har man, och då får man kombinera pepparkakshus, julkrubba och fantastiska tomtefigurer i plast. Och det är ju jättebra att alla gamla navkapslar kommer till användning... Fler smakfullheter finns på picasa.

*Nej, ironin är inte död. Ännu. Även riktiga julpyntsfundamentalister tode bli något överväldigade av detta. I ärlighetens namn ska dock tilläggas att det inte riktigt är representativt för Baltimore som helhet.

**Tänkte faktiskt att så länge batteriet håller någorlunda får den gamla kameran kanske följa med ut till en del ställen där man skulle vilja fota men inte törs ha med sig sin enda kamera pga rånrisken. Fast det är nog bara det sämsta objektivet som får följa med, sådana är ju inte heller gratis.

Lönnsirap

Lönnsirap är en alldeles utmärkt form av flytande socker, mycket användbar till många maträtter. (Jo, jag har börjat tycka att amerikanska pannkakor med lönnsirap är mycket gott!) Alldeles nyss kunde jag också konstatera att den fungerar utmärkt att använda som substitut för det en svensk skulle kalla vanlig sirap (som inte finns att få tag på här). Vilket var tur, eftersom det innebär att jag på onsdag kan förse de nästan-svenska* julfirarna med nästan-svensk glögg och nästan-svensk, och om jag får säga det själv, mycket god vaniljkola**. Att lönnsirapssmaken slår igenom lite är bara trevligt faktiskt.


* Släkten Gardner har visst svenskpåbrå (från Växjötrakten faktiskt) och J. och R. hos vilka vi ska husera flyttar ju dessutom snart dit.

** Inte så otippat i och för sig, man blandar ju faktiskt bara socker i fast form med flytande socker med fast fett och flytande fett (och lite protein och lite vatten) och kokar det tills det polymeriserat nog, och en sådan blandning blir det ju gärna söt och god...

Blandad kompott

När ens kamerabatteri lagt av måste väl det betyda att man får köpa en helt ny kamera? I alla fall om det är jul och man är långt bort och alltså måste köpa sina julklappar själv? Dessutom är det $100 rabatt. Och fri frakt. (Och gps:en var ju faktiskt inte riktigt en julklapp, för det är ju en typisk bra-att-ha-sak, jag använde den ju under Thanksgiving tex.) Hmmm.

Helt andra saker: Efter att ha läst ikapp lite hos bland annat Chall och Cath kan jag tacksamt konstatera att jag verkar ha en väldigt normal och sansad familj, helt obenägen att skapa dramatik i onödan. Det underlättar livet alldeles fantastiskt när man bor långt bort från dem.

Slutligen: Jag måste tipsa om ett par av nätets sällsamheter. Det man finner här är ofta underhållande. Ett lysande exempel.

PS. Under tiden som detta blogginlägg skrevs beställdes, oops, visst också en ny kamera. Med batteriproblemen lösta ska det förhoppningsvis bli lite mer frekventa uppdateringar på fotofronten. Tur för mig att jag flyttade så mycket pengar jag kunde redan i somras när dollarkursen var lite bättre än nu... DS

Hur man går på is

Dagens "Today's Announcements" innehöll en godbit utöver det vanliga. Nämligen den bestämda uppmaningen att alla med någon slags Hopkins-anknytning skulle läsa dokumentet "Winter safety tips" så att vi kunde få oss till livs några olika bra-att-veta-saker om hur man undviker att (för)frysa och framför allt om hur man tar sig fram på snö och is. Bland annat förespråkas, något oväntat, användandet av galoscher, underkläder av polypropylen(!) samt solglasögon. (Fast galoscher och solglasögon verkar kunna få vara av andra material...)

Litet smakprov kommer här:

• When walking on an icy or snow-covered walkway, take short steps and walk at a slower pace so you can react quickly to a change in traction.

• When walking on a sidewalk which has not been cleared and you must walk in the street, walk against the traffic and as close to the curb as you can.
  

• Select proper clothing for cold, wet, and windy conditions.

Det humoristiska med detta är att det faktiskt brukar snöa i Baltimore varje vinter. Vi pratar trots allt inte om något ställe som får snö i genomsnitt en gång vart 30:e år där det kanske är motiverat att tipsa folk om hur man går på snö...

Julstämning? Nja...

Julstämning? Nja... Ute öser regnet ner (fast det haglar inte längre och det är en bra sak), lägenheten är inte precis julstädad och att det var 20 grader varmt häromdagen hjälper inte heller. Men imorgon blir det nog ändring på den saken, för då är det dags för den årliga julfesten i Meyerlab. Förra året var temat kinesiskt, men i år blir det svenskt dito. (För övrigt något som A. bestämde redan i november förra året... Sa jag att hon gärna planerar i förväg? Långt i förväg?) Jag avsmakar glöggen medan detta skrivs, för övrigt.

På menyn står, förutom glögg och pepparkakor bland annat
- julskinka (att den serveras kall tycker de är mycket märkligt, för att inte tala om påfundet att griljera den)
- ägghalvor
- sill (här finns en stark misstanke bland både svenskar och amerikaner att endast två personer kommar att uppskatta senapssill, löksill och vitlökssill... )
- Janssons frestelse (de amerikanska kollegorna är mycket övertygade om att detta är den enklaste rätten att fixa, och varje gång jag eller P. säger att det faktiskt är en konst att göra en riktigt bra Janssons frestelse så fnyser de lite föraktfullt och mumlar något om potatis, grädde och hur svårt kan det vara...)
- ost, och knäckebröd
- köttbullar

Och diverse annat. Som ni ser tycks alla grönsaker helt ha försvunnit från menyn. På något sätt antagligen symptomatiskt*. Svenskt julbord the American way liksom.


*Inte för att jag kommer att sakna brysselkålen så där särdeles mycket, men i alla fall...

Kaffe

Om du behöver motivera ditt kaffedrickande med något annat än koffeinberoende så finns det ett tips på Lagerbladet.

51-49=?

Häromdagen riktade en god vän min uppmärksamhet mot en ännu en i raden av tidningsartiklar om svenska skolelevers bristande kunskaper och förmåga inom matematik och naturvetenskap. I DN-artikeln kan man bland annat läsa att fjärdeklassare saknar strategier för lösa enkla matematiska problem och att denn brist på strategier " har fått till följd att många i undersökningen tror att 51 minus 49 blir 18."

Detta ledde till en lång diskussion med några av kollegorna där vi försökte klura ut hur man tänker om man kommer fram till detta svar. Och trots att vi verkligen försökte tänka "outside the box" förstod vi inte. (Vilket möjligen indikerar att forskare inte är så kreativa som man skulle kunna tro). Men så läste jag vidare i artikeln och insåg att den sk strategi som krävs för att komma fram till detta svar är följande: 1) 50-40=10 och 2) 1-9=8 (oklart hur man kan tro att det är OK att göra så dock) och slutligen 3) 10+8=18. Alltså svarar de att 51-49=18. Bad math for real, skulle man kunna säga.

Ehhh?

Det känns onekligen som om undervisningen måste ha missat något ganska väsentligt om elever i fjärde klass använder den strategin. Tydligen saknar läroböckerna de korrekta strategierna för lösning av sådana uppgifter. Och jag vet verkligen inte vad man ska säga?

Annat än att 1) det kanske inte är så konstigt att man träffar på studenter som räknar helt uppåt väggarna och 2) att mina syskonbarn antagligen kommer att bli riktigt trötta på mig nästa gång jag träffar dem eftersom jag känner att jag måste förvissa mig om att de har bättre strategier än den ovan.

Hela matematikundersökningen finns här för den som vill läsa.

Saker man pratar om...

...med människor som kommer från Detroit: Bailouts för amerikansk bilindustri. (Det är nog inte jätteroligt när hela familjen har sin försörjning från nämnda insdustri.)

...med andra svenskar i USA: bristen på saffransinnehållande bakverk i USA (samtalsämne vars popularitet har en mycket hög topp i december och inte är särskilt ofta förekommande resten av året).

För övrigt kan man notera att Detroit har massor med bilindustri och är en riktigt farlig stad (farligare än Baltimore enligt officiell statistik). Göteborgstrakten har också massor med bilindustri och (om man ska döma av nyhetsrapporteringen) verkar jobba hårt på att bli ett rätt farligt ställe. (Dock med svenska mått mätt förstås...)

Tips

Den som gillar Berglins bör inte missa "jul i kärnfamiljen" - tack SvD!

Den litterärt intresserade kan försöka förstå sig på Lottens julkalender, men det är oftast svårt...

Att välja sina strider

En gång för länge, länge sen skrev jag (och andra också för den delen) om computer rage. De senaste två dagarna har detta fenomen varit mycket nära att inträffa.

"Vi" har gjort lite beräkningar. ("Vi" innebär att jag sa till någon "Det vore intressant att titta lite på geometrin och orbitalerna för de här molekylerna och så på något helt magiskt sätt så hände de där beräkningarna.) För att kunna titta på resultatet behöver man något slags visualiseringsprogram. (Eventuellt finns det människor som kan titta på det enorma antalet siffror i outputfilen och visualisera orbitalerna alldeles själva men de flesta av oss vanliga dödliga fixar inte det.) Det finns flera gratisalternativ som man ska kunna använda för detta, och följaktligen skred jag till verket.

Jag visste att mitt förstahandsalternativ inte alltid beter sig så väl på PC. Och efter att ha spenderat ett par dagar med att försöka öpppna programmet är jag helt beredd att ge min gode vän E. rätt i hans kommentar: "Du kan inte vinna mot Molden. Men om du alls lyckas öppna programmet kan du betrakta det som oavgjort". (Min fråga är: Om jag kan öppna programmet men det stänger sig självt efter ca 2 sekunder, räknas det som oavgjort då?)

Så jag gick vidare till nästa gratisprogram. Lyckan var något större, jag kan både öppna det och läsa in viss information från outputfilen. Dock inte den verkligt intressanta informationen. Men skam den som ger sig. Ett nytt program och ett nytt försök ledde till samma resultat, med den lilla skillnaden att det faktiskt framgick av manualen att mina outputfiler inte innehöll vissa nödvändiga kommandon. Vid det här laget var frustrationen ganska omfattande... Men eftersom jag är envis så fick jag ju testa ännu ett program. Resultatet? Nja... Jag kan se mer information än tidigare, men inte alls allt. Vid det här laget har jag bestämt mig för att skjuta upp de här problemen på obestämd tid. Att välja sina strider liksom, både för min, och mina kollegors sinnesfrid.

Mitt förhållande till datorer har för övrigt inte förbättrats det minsta av att det faktum att Windows Vista kräver att man gör en massa manuella inställningar och korrektioner för att kunna använda (det ständigt kraschande) referenshanteringsprogrammet.

Fast annars tycker jag om min dator. Jättemycket faktiskt. Och önskar att jag var väldigt mycket mer kompetent avseende både mjuk- och hårdvara än vad jag är. Nåja, dags att bege sig tillbaka till referenserna. Om jag inte bloggar på ett tag så kan ni ju gissa vad som har hänt...

Thanksgiving - eller finns det svenskt kaffe på hotellet...

Förra torsdagen inföll den kanske amerikanskaste av alla högtider - Thanksgiving. Konceptet går i stort sett ut på att man 1) är ledig fyra dagar i sträck, 2) äter löjligt stora mängder mat* i familjens och/eller glada vänners lag på torsdagen (det är också ganska vanligt att det konsumeras stora mängder alkoholhaltiga drycker) och 3) att man ägnar fredagen åt att antingen vara a) bakfull eller att b) shoppa (Black Friday sales är en riktigt stor grej**) eller båda samtidigt.

Själv spenderade jag årets Thanksgiving i Ohio. Worthington närmare bestämt. Och om man nu inte hört talas om denna metropol så är det inte så konstigt - det är inte så väldans stort och Ohio är kanske inte delstaten där det händer... För att ta sig dit måste man ta sig över bergen, vilket ledde till att även jag fick uppleva lite vinterväder, eftersom jag för ovanlighetens skull körde bil. Det gjorde ju också att jag fick möjlighet att utnyttja min nyaste leksak (som faktiskt inte är kamerarelaterad) - gps:en.


Att valet föll på Ohio beror på det enkla faktum att jag genom att åka dit fick umgås med fd kollegan A och hennes familj, och som en extra bonus då också kunde plocka upp en del av livets nödvändigheter som hon haft goda smaken att transportera över den stora pölen, för min skull. (Dessa nödvändigheter inkluderade svensk choklad, lakrits, glöggkryddor och alldeles äkta svenskrostat kaffe!) Dessutom innebär besök i Ohio att man får umgås med den här krabaten... Det bör dock påpekas att stillsamheten på dessa bilder inte alls avspeglar någon slags normaltillstånd vad gäller aktivitetsgrad.



Förresten kan alla jul- och adventsfundamentalister där hemma var lugna, vi drack glögg, och åt pepparkakor också. Och om ni inte visste det så kan jag meddela att efter Thanksgiving så vidtar julen, mer eller mindre omedelbart. Vilket betyder att jag tvingades lyssna till julsånger hela vägen hem, eftersom de enda radiokanaler som gick att få in spelade just julmusik. Och tro mig när jag säger att det finns en gräns för hur många gånger på en dag man kan höra "Jingle Bells" och "Come let us adore him" utan att få bestående men av det.

Dessutom känner jag det påkallat att utfärda en varning. Budweiser, detta så kallade ölmärke, har ganska nyligen lanserat en sort som de kallar "American ale". Om denna kan man säga att den har fler likheter med öl än vanlig Budweiser, men att det egentligen inte betyder något alls. Om det är ale ni är ute efter, välj en annan... Det finns faktiskt god amerikansk öl, men den är vanligen inte förknippad med budweiser.


*Kalkon; ugnsstekt, friterad, kokad, klubbad, fylld, ofylld, tofu osv i enorma mängder, cranberries, potatismos i alla möjliga former (på vanlig potatis och sötpotatis), gröna bönor, stuffing, pumpapajer så långt ögat når etc etc etc...

*Många köpcenter slår upp portarna redan vid fyra-fem snåret på morgonen, och har speciella erbjudanden som bara gäller fram till lunch eller så. Och många köper en stor andel av sina julklappar denna dag.

Råa grönsaker

Jag har ju tidigare klagat på bristen på frukt till försäljning på våra cafeer på campus. Det är fortfarande lika illa ställt med den saken, men däremot har ett av dem på senare tid börjat sälja råa grönsaker (med dip förstås). Råa babymorötter (brukar vara ca 7 st), råa selleribitar (brukar vara 4-5 st) och så, som pricken över i (?), en pytteliten bit rå broccoli är vad som brukar finnas i dessa förpackningar.

Råa morötter har jag inga problem med. Och även om selleri inte är min bästa grönsak så gör den sig absolut bättre rå än tillagad. Men rå broccoli? (Det är för övrigt ovanligt med salladsbuffer, men hittar man en kan man utgå från att det finns rå broccoli att tillgå i densamma).

Om ni inte testat att rå broccoli föreslår jag att ni låter bli. Det är nämligen inte någon särskild smaksensation man får uppleva när man tuggar på det. Till skillnad från tex rå blomkål som är krispigt och gott så är rå broccoli mest bara segt och trist. (Ja, jag vet att blomkål och broccoli är typ samma sak men jag kan meddela att i rå version är det inte bara färgen utan också krispigheten och smaken som skiljer.)