Inte-så-lyckad marknadsföring

Jag har funderat en del på det där med hur företag och organisationer väljer att visa upp sig i vissa situationer. Till exempel när det gäller rekryteringsärenden. En schysst hantering kan göra att också de som inte fick jobbet lämnar processen med en positiv bild av arbetsplatsen, som de i bästa fall sprider till sin omgiving. (Det kallas, tror jag, något i stil med varumärkesvård på managmentspråk.) Tafflighet eller rent oprofessionellt beteende leder dock ofta till slutsatsen att man nog inte vill jobba där i alla fall. Jag har, genom egna och andras erfarenheter, kunnat konstatera att svenska lärosäten ofta hamnar i den senare kategorin. Dock trodde jag nog att det var lite bättre i det berömda näringslivet, men det har visat sig (genom andras erfarenheter förvisso) att det kan variera ganska mycket.

Min goda vän J. är, som det heter, arbetssökande. Förutom att det innebär att hon för diverse arbetsförmedlingsdokument måste bestämma om doktorerandet i fysikalisk kemi bör klassificeras som "teknik" eller "offentlig sektor" så ägnar hon förstås en del tid till att gå på en och annan intervju och rekryteringsevent av olika slag. Den senaste veckan har hon haft två mycket olika erfarenheter.

Den ena med ett pyttelitet konsultföretag (som jag aldrig hade hört talas om men som tydligen är the-place-to-be för laserspektroskopister) som var allt igenom positiv, alldeles oavsett om hon får jobbet eller ej.

Den andra, negativa, stod ett internationellt konsultföretag för. Väldigt nyligen ordnade de ett rekryteringsevent här i Göteborg. Jag har varit på få sådana och hade därför vissa, som det skulle visa sig, fördomar om hur de går till. Jag trodde tex att ett av målen med sådana tillställningar är att deltagarna ska gå därifrån med en positiv bild av företaget, alldeles oavsett om de är de minsta intressanta som potentiella anställda, eller ej. (För det är uppenbart, också för mig, att det förstås dyker upp många vid sådana tillfällen som kanske inte alls är rätt personer för varken aktuella jobb eller CV-databasen.)

Det tycks dock inte som om det var tanken den här gången. För istället för att berätta för J. vad hon, eller andra med lämpligare kompetens, skulle kunna göra på företaget i fråga, eller vilken kompetens som efterfrågades, så fick hon en föreläsning om varför hon var fel på exakt alla sätt. (doktorsexamen=dåligt, ingen civilingenjörsexamen=dåligt (fast det kom senare fram att det inte nödvändigtvis vore ett plus att ha en), inte vetat sen gymnasiet att hon ville jobba på det aktuella företaget=jättedåligt, inte nämnt det magiska kodordet validering när hon kom in genom dörren=alldeles fruktansvärt dåligt, detta trots att hon knappt fick en syl i vädret).

Behöver jag säga att hon gick därifrån med en ganska taskig inställning till företaget i fråga? Och att hennes upplevelse numera är förmedlad till ganska många människor? Sannolikt dessutom till en hel del människor som kanske har av företaget efterfrågad kompetens? Och att vi är många som är grymt nyfikna på det lilla konsultbusinessen?

Uppdatering: Syftet med den här bloggposten är alltså inte att hänga ut det ovan nämnda konsultföretaget (då hade jag nämnt det vid namn) - det är ju fullt möjligt att övriga representanter gjorde ett bra jobb i att marknadsföra sin arbetsgivare - utan mer en betraktelse över det faktum att "man" verkar förhålla sig väldigt olika till det där med varumärkesvård och mun-till-mun-marknadsföring, som ju ändå anses vara mycket viktig faktor.

News flash

Man kan nästan tänka sig att tycka att tro att detta borde ha varit känt ett längre tag... I alla fall vet jag några stycken som känt till det ett tag...

Det är tydligen svårt att göra akademisk karriär i Sverige.

Double-blind peer review?

Vi fick just en vetenskaplig artikel accepterad. En rad till som kan strykas från "artiklar att publicera"-listan. Det tog sin tid dock, och bjöd på en del annorlunda varianter inom det så kallade peer review-systemet.

Vi skickade in artikeln första gången i december 2009. Det tog lång tid att få första omgången kommentarer. Detta är särskilt märkligt då det var uppenbart att reviewerna (ursäkta den förfärliga svengelskan) visserligen hade läst men knappast förstått. En av dem, den som var mest kritisk, föreslog "publish with minor revisions". Problemet var bara att han* inte föreslog några förändringar, alls. Däremot uttryckte han stark skepsis mot våra experimentella data. Den andra reviewern föreslog att vi skulle 1) publicera en längre artikel och 2) helst i annan tidskrift och gav samtidigt en lång lista på saker som, enligt hans mening, borde åtgärdas. När reviewerna inte är ense, eller kanske inte är så tydliga som man kunde önska, brukar ofta redaktören för tidskriften skicka med sina egna kommentarer (i slutänden är det alltid redaktören som fattar beslut om en artikel ska publiceras eller inte) och tala om vad han/hon tycker är viktigast, och vad man bör fokusera på. Så icke i detta fall.

Efter lite diskussioner inom författargruppen valde vi att försöka åtgärda de flesta av kommentarerna, och skicka tillbaka till samma tidskrift. I normala fall händer då följande: Redaktören skickar det reviderade manuskriptet till samma granskare som innan, som kollar förändringarna och skriver ett nytt omdöme: antingen anser de att det är publicerbart i nuvarande skick, eller att det inte alls ska publiceras i den aktuella tidskriften. Men tydligen tyckte vår redaktör att detta var ett förlegat förhållningssätt. Så istället skickade han manuskriptet till två nya reviewers. Och vi väntade, och väntade, och väntade. Slutligen kom kommentarerna tillbaka till oss. Igen utan någon som helst indikation från redaktören om hans prioriteringar. En av reviewerna var konstruktiv, fast eftersom han* inte förstått poängen varken med studien eller den aktuella tidskriften var det svårt att använda hans kommentarer på något vettigt sätt. Den andra reviewern känner sannolikt inte till konceptet "att vara konstruktiv", men har kompenserat detta genom att vara riktigt bra på förolämpningar istället. Man fick också en tydlig känsla av att han* helst ville fördröja publiceringen av dessa resultat med några månader till. F.d. chefen lackade ur litegrann** och skrev ett riktigt surt mail till redaktören ifråga, med resultatet att vi fick ett goddag yxskaft-svar tillbaka. Plus en bisats om att redaktören inte var expert inom området och därför var tvungen att lita på reviewerna. Märkligt då, kan man tycka, att redaktören ifråga på senare år publicerat en hel del inom området.

I det här läget bestämmer vi oss för att dra tillbaka manuskriptet och skicka det till en annan tidskrift. Tillsammans med alla tidigare review-kommentarer och alla våra kommentarer till desamma skickade vi in manuskriptet igen. 36 timmar senare får vi beskedet att vi 1) måste lägga till två referenser och 2) fixa till en del redaktionella saker och gör vi detta så kommer redaktören att "consider the manuscript for publication". Sagt och gjort. 48 h efter det kommer beskedet att redaktören väljer att publicera baserat på de tidigare review-kommentarerna och vår respons på dem. Ytterligare 36h senare hade vi fått våra "galley proofs" som det heter på forskningssvengelska. (Slutkorrektur är kanske ett bra svenskt ord för det?)

Nu är det inte särskilt synd om oss för den här hanteringen, de flesta forskare råkar ut för liknande saker då och då under karriären. Anledningarna till det är flera förstås - att en del människor helt enkelt är idioter, att andra inte gör sitt jobb så noggrant som man kunde önska, och ibland att vissa vill vara först med ett resultat. (I sanningens namn ska dock tilläggas att det ibland också går smidigt och man får konstruktiva och insiktsfulla review-kommentarer från första början.) I grund och botten finns många fördelar med peer review-systemet, men det finns också nackdelar. En av dem är att eftersom reviewerna vet vilka som har författat ett manuskript är det lätt att färgas av redan existerande uppfattningar om vem som är bra och inte är det, vem som "förtjänar" att publiceras i bra tidskrifter och vem som är en allvarlig konkurrent som man gärna vill hålla tillbaka lite. En annan är att eftersom författarna aldrig, svart på vitt, får veta vem som "review-at" är incitamenten för att hålla tillbaka otrevliga (icke konstruktiva) kommentarer små.

Själv tror jag att det som kallas för "double blind-review", dvs att reviewerna inte får veta vilka som författat manuskriptet, kan vara värt att pröva. Det finns förstås nackdelar med det också, inte minst att det i många fall går att gissa sig fram till vem som är sistaförfattare på en artikel (genom att kolla på stil, referenser och forskningsområde) och att incitamenten för att vara trevlig inte direkt ökar heller. Men å andra sidan kan man komma tillrätta med en del förutfattade meningar, som förstås existerar hos forskare, precis som hos alla andra människor, om vem som är bra och vem som inte är det.


*Teoretiskt sett kan det förstås ha varit en hon, men jag betvivlar det...
**Så mycket att jag var tvungen att föreslå att han kanske skulle sova en natt på saken innan han skickade vårt svar till editorn...

Force Majeure?

Märkligheter 1:
Den förra bloggposten har visst försvunnit på något magiska sätt.

Märkligheter 2:
Det slog mig igår, när det där askmolnet satte käppar i hjulen för flygtrafiken, att det är allt lite märkligt att jag inte hört ett enda flygbolag hävda att askan skulle innebära en force majeure, medan SJ försökte komma undan med att kalla en faktiskt ganska vanlig vinter för just force majeure (även om de ju fick ge sig på den punkten efter ett tag).

Gårdagen: Smart el, kinetisk energi och dialekter

Jag var inbjuden att tala lite grann om Grätzelsolceller på en liten workshop inom ramen för Chalmers "Smart el"-projekt igår. Solceller är en väldigt liten del av deras verksamhet, och det är alltid spännande att försöka presentera sitt ämne, på en kvart, för människor som inte alls är insatta i detaljerna*.

Det var intressant, inte minst för att det gav den del nya infallsvinklar att diskutera med människor som oftast ägnar sig åt att fundera på hur man kan bygga smarta elnät eller turbiner. En längre stund ägnades åt att diskutera avsaknaden av rörelseenergi i solceller och implikationerna av detta. Säkerhetspolitik, särskilt i norra Afrika (inklusive Sahara) och mellanöstern var förstås också på tapeten.

Slutligen kan man konstatera att engelska på riktigt bred göteborgska låter lika intressant som engelska talad med en riktigt bred skånsk brytning...

*Men som förstås inte drar sig för att diskutera detaljer...

Lokala trender

Jag har noterat två lokala trender:

#1. Ridhjälmsliknande cykelhjälmar är tydligen mycket populära här,...
#2. ...fast inte alls lika populära som knallorange funktionskläder i Skatås en måndagskväll.

Att kommunicera

Måndagen gick i kommunikationens tecken. Mer bestämt bestod det i att försöka kommunicera varför just jag borde få den där überfloffiga foasstjänsten på Chalmers. Till skillnad från det där skämtet till jobbintervju i Uppsala i december, så var gårdagens dito med tillhörande seminarium definitivt på riktigt. Det var t ex ingen som sov sig igenom det hela. Kanske var det därför som det, mitt i all nervositet, faktiskt också var riktigt roligt… (även om jag insåg någonstans mitt i att jag borde intervjuat den här bloggaren om kolnanorörs egenskaper senast jag hade äran att luncha med honom.)

Kort summering:

Antal sekunder in i mitt seminarium innan jag blev avbruten för att få första frågan: ca 30
(Intressant. Vi kan väl säga som så att de kan knappast bedöma någons presentationsförmåga genom det momentet, men definitivt hur bra man är på att hantera relativt aggressiva frågor.)

Antal sekunder som den meste frågeställaren (gissa hans profession...) var tyst i sträck under nämnda seminarium: ca 90

Antal sekunder som jag fick prata i sträck under detta föredrag (som längst): ca 90

Konstigaste intervjufrågan: "Do you aspire to become a head of department?"
(Man kan väl anta att "rätt" svar på den frågan är nej, i det här läget.)

Roligaste intervjufrågan: "Can you communicate with physicists?"
(Det var ganska tydligt att frågeställaren ansåg att 1) det är viktigt att kunna det, och att 2) det inte alltid är så lätt...)

Ni kan förresten gissa om det var jag eller någon annan som pratade mest under själva intervjun. (Och då ska ni veta att det var 5 personer i intervjugruppen, och så jag i det där rummet...)

Nu återstår bara att vänta (och på grund av den där vulkanaskan kan det ta ett tag) och se vad de bestämmer sig för. Och förstås tacka för allt peptalk och alla hållna tummar!

Kompetens?

Jag städade igår och kunde då med säkerhet konstatera att de dammråttor som jag gjorde processen kort med inte fanns där för två veckor sedan. Tror ni att det betyder att jag under intervjun på måndag kan hävda att jag har erfarenhet av vad som bäst måste beskrivas som "nano scale self assembly"?

Lite och mycket

Lite coolt.
Mycket nervöst.
Och så slås man ju av den jämna könsfördelningen bland kandidaterna. Verkligen. Eller inte.

Behöver du klädtips? Nordkorea har det...

Ifall du känner att du behöver modeinspiration (eller ett bevis på att kommunism inte är världens bästa grej): Läs här.

Vill du bli inspirerad till lite ideellt arbete? Läs här.
Damen ifråga är för mig känd som Jonnie, och är gammelfaster (eller något liknande) till några av mina vänner. På "jag mötte Lassie"-listan sätter jag numera upp att jag varit hemma hos, och blivit bjuden på middag av, någon som är omskriven i NY-times.

Och ifall ni inte fattade det så är hela den här bloggposten ett utslag av den prokrastination som ofelbart blir följden av att deadlinen för ansökan fortfarande är flera dagar bort...

ateistiskt lidande och Moment 22

Jo tack, påsken var trevlig. Långfredagen ska ju enligt gammal god luthersk tradition innehålla ett visst mått av lidande och den delen har stora förutsättningar att uppfyllas om man ska åka tåg (fast det var, faktiskt, korkade passagerare och inte SJ som var källan i fredags) och dessutom fick jag tydligen hjärnsläpp och tyckte att detta inte räckte och bestämde mig därför för att springa intervaller i kvällssolen. Ateistiskt lidande? Det lär hur som helst dröja innan jag gör om det...

På påskafton blev jag poppis hos syskonbarnen för att jag delade ut födelsedagspresenter (presentkort på HM är tydligen bästa grejen för att få 10- och 12-åringar lyckliga, men faster var ju tvungen att ge några uppbyggliga (nåja) böcker i present också - läsande bör främjas). Ja och så spöade jag och 10-åringen skiten ur 12-åringen och hennes pappa i det gamla goda spelet Couronne (och med detta menar jag att vi vann, knappt...) 12-åringen tittade skeptiskt på mig när jag menade att vissa grundläggande naturvetenskaps- och matematikkunskaper faktiskt hjälper i det där spelet.

Ja, och så funderade jag, eftersom det är ansökningstider, en hel del på det där intressanta moment 22:et* jag och en hel del andra befinner oss i nu, när vi ska försöka skriva forskningspengaansökningar (vetenskapsrådets deadline är 13 april).

Man ska, förstås, komma med nya och innovativa forskningsidéer, men inte för nya och oprövade tankar, man ska ha rätt bakgrund för att genomföra projektet men det får inte påminna alltför mycket om vad man har gjort tidigare eftersom det betyder att man inte tänker tillräckligt nytt, men å andra sidan får inte vara något som man inte har erfarenhet av eftersom man då sannolikt inte kan genomföra projektet. Ja och så får det inte vara för likt vad någon annan redan gör (och detta kan ju verka rimligt, om det vore så att bedömningsgrunden vore vad andra forskare faktiskt gör, och inte vad granskarna tror att de gör). I slutänden blir det helt enkelt lite svårt att uppfylla alla de där kraven på en gång. Men man "måste" ju försöka, i alla fall så länge man inte bestämt sig för att det är bättre att söka sig till någon annan sektor. (Och nej, det är inte synd om alla oss som skriver ansökningar nu. Men däremot är det ett gigantiskt slöseri med skattepengar, men det är en helt annan historia)

*Det är nog för övrigt ca 22 moment som ska utföras när man ska försöka ladda upp sin ansökan till vetenskapsrådets databas, som hittills inte visat sig vara helt stabil vid stora mängder samtidiga användare...

Finn fem fel...

1. Häromdagen blev jag (bildligt talat) överfallen av en expedit i en affär som säljer skönhetsprodukter. Av oklara skäl försökte hon övertyga mig om att jag skulle köpa produkt A istället för B. (Till saken hör att jag inte var intresserad av att inhandla varken A eller B, utan var där för att inhandla handkräm.) Hon motiverade det hela med att det visserligen var samma sak i både A och B, men att "molekylerna är mindre" i A jämfört med B. Intressant tyckte jag, och frågade om hon var säker på att hon verkligen menade att molekylerna var mindre och det menade hon bestämt. Lika säker var hon på att det var samma (jo, hon sa samma, inte lika) molekyler i de båda produkterna.

2. Kvinnan som igår eftermiddag deklamerade första versen ur Karin Boyes dikt "Visst gör det ont" om och om och om igen utanför stadsbiblioteket. Tonvikten låg förvisso på raden om "varför skulle annars våren tveka" men jag tror att hon kanske tog de orden något mer bokstavligt än vad författaren ursprungligen avsåg.

3. De båda kvinnorna (i ca 30-årsåldern) som väntade på att gårdagens träningspass skulle börja och som diskuterade hurvida det var OK att göra slut på ett +5 år långt förhållande via sms, och kom fram till att det var det.

4. Snubbarna som, trots att de hade en hel trottoar (utan både is, snö och grus) att spankulera omkring på, valde att gå på cykelbanan och svära över det stora antalet cyklister som var i vägen för dem.

5. Gissningsvis: Att försöka att, cyklandes, ta sig från Chalmers till Olskroken vid ungefär den tid man antagligen skulle vilja lämna jobbet idag, eftersom det tydligen är dags för såna där fotbollsfans att vallfärda mot Ullevi igen. Det gick ju inte så toppenbra senast det begav sig... Å andra sidan får man säga till fotbollsfansens försvar att de, till skillnad från hockeyfans, sällan försöker dirigera spårvagnstrafiken.

Katter och hermeliner

Eller hur man vet att det finns en fysiker bland kemisterna.

"Måste du vara så elektrisk?" på tal om att en signal behövde termineras med ett 50-Ohms motstånd.

Slutsatsen av dagens övningar är annars att det inte vore så dumt att vara bara lite bättre på oscilloskop, elektronik och Labview...

Göteborgshumor och brottslighet

Det påstås bestämt på min arbetsplats att man efter ett "tillräckligt" långt tag i den här stan inte kan undgå att påverkas av den förhärskande humorn här. Jag har förstås, på goda grunder, hävdat motsatsen, men får eventuellt tänka om efter gårdagen.

Jag råkade läsa nyheten om "Black Cobra" och deras "större stöld av småkakor" och noterade då att det ju onekligen finns något sött över den svenska organiserade brottsligheten...

Mindre sött är det dock att det verkar skjutas ungefär lika friskt på Hisingen som i Baltimore. Och även om Baltimorestatistiken visade all-time-low beträffande antalet mord för januari och februari 2010 (24 stycken) så känner jag inte att Göteborg behöver ha just Baltimore som förebild när det gäller mord i synnerhet eller brottslighet i största allmänhet.

Förbud, eller lite sunt förnuft kanske?

Jag råkade se på Agenda ikväll, där det ingick ett indignerat reportage om det faktum att Sverige, Albanien och Malta var de enda länder inom EU som inte har infört förbud mot att använda mobiltelefon vid bilkörning.

Ja, man behöver väl inte vara så där vansinnigt intelligent för att inse att uppmärksamheten på trafiksituationen blir sämre om man ska trassla med en telefon under tiden. Men man skulle ju kunna tänka sig att just den insikten gör att man väljer att inte använda telefonen samtidigt som man kör bil? Bara för att man liksom förmår använda sitt sunda förnuft, och för att man begriper att det kan finnas sådant som är olämpligt fast det inte är förbjudet?

Eget ansvar, kan det vara något kanske?

Om lycka, eller i alla fall välbefinnande.

Behaviorial economics - ekonomi när den är som intressantast (enligt min högst subjektiva mening).

It's difficult to think about well-being.

Jag mötte Lassie, fast ändå inte...

Mitt knä trilskas lite igen, så pass att jag fann det för gott att låta någon som besitter mer kompetens i frågan än undertecknad, undersöka det. Jag började alltså leta efter en Göteborgsk motsvarighet till Idrottsskadecentrum* i Uppsala. Jag menar, vem vill inte ha motsvarigheten till ett ställe där de skrattar åt ens "fullständigt unika" löpsteg, sticker en i fötterna med glasbitar och sätter gigantiska mängder nålar i vader eller fötter eller böjer ens höftben på sätt som känns (och låter) omöjliga med effekten att det ena benet plötsligt blir längre...

Jag måste ha lyckats ganska bra för det tog inte många minuter innan det visat sig att sjukgymnasten, som redan från började tittade skeptiskt på mina fötter knän, kände både sjukgymnasten och naprapaten. Han visste också att berätta att naprapaten i fråga tyligen bytt klinik och numera sätter sina nålar i systrarna Kallurs benhinnor (eller något ditåt, jag lyssnade inte så noga eftersom jag var upptagen med att göra benböj som han tittade skeptiskt på.) Därefter vred och vände han på mitt knä i alla möjliga (och några som verkade lite omöjliga) vinklar och konstaterade att det inte var några större fel på undertecknad förutom en signifikant instabilitet i knäet. Således blev jag ordinerad att dagligen ägna mig åt positionskontrollerad utfallsträning, att lägga mer tid på gymmet och specifikt träna benmuskler (inklusive mitt hatobjekt vaderna). Slutligen tillade han att jag borde komma ihåg att jag inte är 25 längre...

Att åka tåg

Det har inte blivit mycket bloggat på sistone, delvis för jag har varit ute och rest, bland annat med tåg*. Och det tar ju lite tid i dessa dagar. Förra fredagen blev jag tex 2 timmar och 30 minuter sen på sträckan Göteborg-Uppsala. Det är faktiskt en imponerande kort försening med tanke på att vi på denna relativt korta sträcka klarade av följande fel: 1. Fordonsfel (det är oklart exakt vilken slags fel detta egentligen är, men en stark misstanke är att det kan översättas till oplogad bangård). 2. Lokfel (vilket ledde till ett längre stopp i Skövde för omstart av tåget). 3. Rälsbrott. 4. Signalfel. Och slutligen, 5. Växelfel. (Jag hann förstås inte fram till själva disputationen, men däremot anlände jag alldeles lagom till det efterföljande champagnedrickandet, så det var ju ingen större skada skedd...)

Fredagens resa var ändå, måste man säga, oerhört bekväm i jämförelse med mina reseförsök i söndags och måndags. Att ta sig sträckan Knivsta-Stockholm via Upplands-Väsby var en mycket lång, förfärligt kall och synnerligen märklig upplevelse. (Det tog ca 3.5 timmar i söndags vilket kan jämföras med de normala ca 50 minutrarna). Västtrafik må ha vissa lätt surrealistiska drag, men det är ändå intet mot känslan när det plötsligt dyker upp ett tåg vid perrongen i Knivsta, för att plocka upp passagerare, strax efter att informationstavlan meddelat att också de närmaste tre tågen söderut har blivit inställda... (Att försöka åka tåg mellan Stockholm och Göteborg i måndags var inte att tänka på, så det blev, tyvärr, flyg istället. Att linjera lasrar på distans är nämligen inte möjligt.)

*I dessa tider då gnället på SJ tycks outtömligt (med viss rätt, deras information till resenärer är riktigt usel) så måste jag ändå påpeka att att all SJ-personal som jag hade med att göra under den senaste helgen faktiskt var väldigt trevlig, om än de inte heller hade tillgång till den information som fanns tillgänglig för vem som helst som kikade in på banverkets hemsida.

Bröllop

Helgen som gick gifte sig en av mina bästa vänner, i Uppsala domkyrka. Fantastiskt trevligt och det blev inte direkt sämre av att ett av Uppsalas bästa swingband - Canal Street Syncopators - stod för musiken under kvällen.


Brudens smycken.


Brudgummen, inklusive vigselring.


Och hennes ring.


En är fokuserad på tårtan, och en på baren...


Gäster. (För insatta: Mannen till vänster är också känd som "kiltmannen".)

Minst en av tre?

Nu har jag, inom loppet av fyra timmar, testat i tur och ordning te, airborne och whisky mot mitt halsonda. Minst en av dem borde ju hjälpa tycker man...

Och annars så har dagen känts ganska mycket så här. Bortsett från att det var en laser och inte den dator som betedde sig så där då. (Kanske hörde lasern den lååånga och ganska meningslösa diskussionen om fikarumssuntförnuft på avdelningsmötet och det var därför som den inte ville bete sig?)

Nya tag imorgon, hur som helst.

Löpning och andra märkligheter

Jahaja. Tack vare Katarina ska jag tydligen springa tjejmilen i höst.* Tack vare Patrik har jag tydligen också offentliggjort ett tidsmål för denna begivenhet. Lyckligtvis har jag också (utan att behöva anstränga mig det minsta) fått med Reneé på spektaklet. (Och jag hoppas överyga Emelia också.) Som tur är det långt till september. Och nära till Skatås. I bästa fall bryter jag inga ben på grund av den helt galna halka som definierat Göteborg den senaste veckan. (Fram till i onsdags förra veckan hade jag bara goda saker att säga om vinterväghållningen i denna stad, men det har gått över nu... Fast, jag vill nog fortfarande hävda att Göteborg är snäppet bättre än Uppsala i detta avseende.)

I fredags var jag på disputation. En mycket märklig upplevelse av två anledningar: den ena att jag tyckte att det var förfärligt orättvist att jag inte fick vara med i diskussionen (det har aldrig hänt mig förut på en disputation. Enligt säkra källor** går det inte över men man vänjer sig... Huvaligen!). Den andra anledningen var att opponenten, som jag råkar känna ganska väl, höll inte 15 minuters introduktion som avtalat, utan 30, och när det väl blev dags för diskussion med respondenten inleddes detta med en 5 minuters monolog innan själva frågan uttalades. När han var nöjd med frågandet efter dryga två timmar slog han sig bekvämt ner, sparkade av sig skorna, trollade fram en macka från ingenstans och såg förvånad ut när betygskommitten klarade av sina uppgifter på ca 2 minuter var. Sen glömde han visst vinterskorna på respondentens handledares kontor...

Jo, och så såg jag ju partiledardebatten i söndags... Endast två reflektioner från densamma. Vid första anblicken kan det verka märkligt att (mp) väljer Eriksson och inte Wetterstrand i dessa sammanhang, men vid närmare eftertanke så tycks det egentligen som ett smart drag av några rödgröna strateger. För Mona Sahlin verkar ju inte alls lika inkompetent jämfört med Eriksson som med Wetterstrand. I rättvisans namn måste dock tilläggas att alliansföreträdarna inte imponerade särskilt heller.

Ja, och så har jag kört igång med vårens projekt också. Spanska. Så om det är låg aktivitet här på bloggen så vet ni vad det beror på...


*Egentligen är detta bara en logisk fortsättning på det nya liv som jag helt otippat började för två veckor sen. (Otippat för mig alltså, jag hade inte alls planerat detta, det bara hände. Tiden får utvisa hur länge det varar.) Jag har nu 5 träningspass på de 11 senaste dagarna... Nyttigt?

**Två professorer

Empty LA

Mitt eget fotograferande går så där just nu och lustigt nog sammanföll min jakt på inspiration med HC:s tips om detta.

Empty L.A. (Om man klickar på bilden kommer det fler bilder.) Fotograferat, och i allra högsta grad photoshoppat*, av Matt Logue. Själv är jag mest fascinerad av bilderna med tomma vägar, eftersom jag, när jag var där i höstas, inte såg en enda väg med smärre trafikmängd än morgonrusningen på E6/E20 (där de passerar Olskroken...)

Han tog helt enkelt absurda mängder bilder vid de aktuella platserna så att han kunde photoshoppa ihop bilder utan bilar och människor.

Lågt...

Veckan har bjudit på en del reflektioner vad beträffar användningen av svenska språket.

I början av veckan blev jag tvungen att läsa meningen "vad har dem gjort nu?" författad av en person som rimligen är både välutbildad och intelligent, och som dessutom har svenska som modersmål. Och, värt att notera, som är betald för att författa texter på svenska språket. Ahhhh! Kalla mig gärna både språkpolis eller elitist, jag tänker fortsätta hävda att folk borde lära sig att använda de och dem på korrekt sätt. Så det så.

Jag har ju varit ute och åkt tåg i veckan. (Jag kan för övrigt bekräfta "nyheten" att tågen är försenade mest hela tiden numera.) SJ ropar ut att de har en tyst avdelning på tåget och att samtal i densamma "ska föras på en låg nivå". Kollegan (som uppenbarligen besitter humor, viss självdistans och språkkänsla) meddelade omedelbart att det nog var bäst att han gick dit eftersom hans samtal alltid brukade vara på en låg nivå...

Och så läste jag en intressant rubrik i Svenska Dagbladet idag (papperstidningen). "Kött från olaglig slakt säljs omärkt i butiker". Den är visserligen språkligt korrekt men implicerar att problemet snarare består i bristande märkning än den olagliga (och synnerligen plågsamma) slakten. Det kan man ju i och för sig också tycka, men med tanke på att artikeln snarare handlar om slakten än om märkningen så var väl rubriken kanske lite missvisande.

Var det "elitist" som var ordet för dagen?

Mera foton

Jag sitter på ett förfärligt skakigt X2000 från Stockholm tillbaka till Göteborg och tänkte att jag, i brist på bättre sysselsättning, kunde posta några foton från USA-resan.



Vacants i East Baltimore, inte så långt från en del av de "projects" som spelar en ganska stor roll för handlingen i The Wire. Kvaliteten är kass eftersom det är taget från tåget, genom fönstret. Man går inte precis hit för en liten fotopromenad...



En ganska ovanlig syn på NYC tunnelbana, en (troligen) hemlös sovande person. Det är väldigt sällsynt att man ser det. Jag har faktiskt aldrig, trots stans storlek, känt mig otrygg på tunnelbanan där... Baltimore är, om man nu letar efter farliga ställen, betydligt värre än NYC.



Och ännu en bild från tåget mellan Baltimore och NYC. Broar över, tror jag, Susquehanna, mellan Havre de Grace och Perryville.



Och en vy över Manhattan från Newark airports så kallade Airtrain.





Och två syskon Gardner (de två yngsta) på ett mycket trevligt ställe i Brooklyn. Jag letar, febrilt efter en bra bild på James, men det verkar saknas i det för tillfället tillgängliga bildarkivet. Säkert är dock att de två bröderna är mycket lika (och just den kväll då detta foto togs hade de dessutom exakt likadana skjortor på sig...)

I brist på tid att skriva något vettigt...

Jag tillbringade nyårsafton (delar av den i alla fall) i Lund. Där var det tokkallt och såg ut som på ovanstående bilder. Skåne har sina stunder, det får man säga.

I rättvisans namn

Som framgick av den förra posten så är jag inte så nöjd med Telia just nu. Inte alls nöjd faktiskt. (Alla som har en ide om vilken mobiloperatör jag borde ha istället är välkomna att berätta det, och varför). Men i rättvisans namn så borde jag kanske nämna att tågtrafiken i Västsverige inte heller är helt välfungerande. (På grund av den intressanta kombinationen Chalmers-byråkrati och SJ-byråkrati har jag spenderat rätt mycket tid på Centralen i Göteborg i avsikt att försöka inhandla några tågbiljetter till en så kallad tjänsteresa). Nyss meddelades tex att tåget till Trollhättan och Vänersborg var kraftigt försenat, sedan att det var inställt, och, till sist, att tåget visst kommer att avgå. Enligt tidtabell. Man upphör helt enkelt aldrig att förvånas.

Usa-resan, del 2

Kan kortast sammanfattas i: massor av goda vänner, en del tågåkande, en och annan öl (den berömda öl-talföljden är garanterat inte 1,2,8... i vare sig Baltimore eller Brooklyn, 0,3,(för) många tycks vara den förhärskande ordningen) och ganska många givande forskningsdiskussioner, och kanske en och annan mindre forskningsfokuserad och mer existentiellt inriktad diskussion dessutom. I korthet, en synnerligen lyckad resa.

Väl tillbaka i Sverige har jag dock seriösa issues med Telia, inkluderat deras sk kundtjänst och support. Jag antar att ingen är förvånad...

USA-resa, del 1

På nyårsdagen gick jag upp tidigare än vad som kan betraktas som humant (klockan 6) efter 3.5 h sömn. ca 17.5 h senare stod jag i den evighetslånga migrationskontrollkön som tog längre än någonsin och som skickade ca var 10:e person till secondary screening som det kallas. Efter ytterligare en flygning landade jag i Detroit vid 9-tiden på kvällenoch 50 minuter senare var jag, hyrbilen och snöskyffeln, som de vänligt nog skickade med, på väg mot East Lansing, MI. Ytterligare 1.5 h senare satt jag hemma hos Jenny och kände mig så där lagom mör efter att ha varit vaken nästan 24 h i sträck. Vi ägnade de två närmaste dagarna åt att se oss om i Michigan och bestämde oss för att klassa Michigan som USA:s motsvarighet till Västergötland. (Stora sjöar**, mycket jordbruk, massor av små orter). Idrottsarenorna är dock hyfsat mycket större. Spartan stadium i East Lansing rymmer 75000 personer (fler människor än det bor i stan), arenan i Ann Arbor tar över 100 000 och var fram till för bara något år sen den största i USA. Ullevi framstår som ett dockskåp i jämförelse. Största behållningen med Ann Arbor*** var varken arenan eller staden i sig (trevlig men hyfsat överskattad) utan att jag fick träffa Megan igen!

Måndag bjöd på kolesterolfrukost innan snöig bilfärd mot Detroit och ett försenat flyg tillbaka till New York. Ca 2 timmar senare än planerat kunde jag släpa in allt mitt bagage på en bar i Brooklyn och tillsammans med nästan hela klanen Gardner njuta av lyxen att vara i Brooklyn. Renee och jag åt en synnerligen näringsriktig middag bestående av Red velvet cake och öl... Tisdag eftermiddag åkte jag och hela mitt bagage vidare till Princeton, NJ, där jag fick titta på Amandas nya lab. Kvällen avslutades med en något mer näringsriktig måltid i sällskap med Amanda, Katie, Terry och Ellen, i Morrisville, PA. Och i morse (6.26) satte jag mig på tåget från Trenton till Baltimore, MD...

Trots att jag är lite snuvig är det faktiskt inte alls särskilt synd om mig just nu.

*Rätt många passagerare visade sig mycket förvånade inför en extra säkerhetskontroll innan gaten (ärligt talat, följer folk inte nyheterna alls? Det kan väl ändå inte ha kommit som en överraskning att det skulle bli en extra kontroll? Följer folk inte nyheterna alls?).

**Fast färre människor med så här fiffiga idéer. Det är extra humor att det nu visat sig att Jennys svåger visst jobbar på samma ställe som den här snubben...

***Den västgötska motsvarigheten till Ann Arbor tror vi är antingen Vänersborg och Lidköping. Förutom att näringsställen faktiskt är öppna även efter klockan 2 på lördagar...

Summering och förhoppningar

Att summera 2009 i korthet är inte så lätt, men några saker som slår mig är följande:

Den viktigaste händelsen: Att flytta tillbaka till Sverige.
Den bästa resan: New Orleans i februari, med alla NYC-visiter som god tvåa.
Största bedriften: Att stå ut med allt regn i Göteborg* i november. (om det nu kan definieras som "stå ut" när man gnäller exakt hela tiden)
Årets oro: Dels i april när J. var på sjukhus och dels när pappa blev sjuk i december.
Mest intressanta: När mitt kreditkort spärrades på grund av suspekt beteende (jag hade köpt bensin).
Bisarraste träning: De där fotbollsmatcherna jag spelade.
Årets (positiva) förvåning: När det blev vinter i Göteborg.
Årets misslyckande: Att jag inte lyckades få in Kanada i reseplaneringen.

Att summera det gångna decenniet är nog en uppgift som jag helst låter bli. Det räcker väl med att konstatera att det har hänt förfärligt mycket sedan dess.

Beträffande förhoppningar för 2010 så ska man ju alltid vara försiktig med vad man önskar sig, men man kan ju alltid hoppas på att lasrarna samarbetar, att det kanske löser sig med jobb (ja, jag skrev "hoppas" men jag menade drömma) och kanske ett par saker till... Nåja, nu är det snart boarding och det betyder i bästa fall att jag snart är tillbaka i NYC. God fortsättning på er!

*Notera dock gärna att jag faktiskt gillar Göteborg och trivs riktigt bra, jag gillar bara inte novembervädret.

Gott nytt år!

Eventuella summeringar av 2009 får vänta. Sammaledes gäller eventuella 2010-utblickar och förhoppningar. Nu börjar nämligen partyt. I Lund. Med delvis danska traditioner. (Räknas det överhuvudtaget som om att jag firar nyår i Sverige?)

Gott Nytt År!

Saker jag verkligen inte begriper

Inte undra på att folk inte nödvändigtvis gillar att behöva ha kontakt med försäkringskassan. Och, även om det finns en hel del att säga om hur politikerna hanterat socialförsäkringsfrågorna på sistone, så bör man i detta ärende notera att det är försäkringskassan som väljer att överklaga länsrättens dom. De skulle också kunna välja att inte överklaga. Lite mänsklighet, någon?

Dagen i korthet

1. Jättejättejättejättekallt i Uppsala på morgonen.
2. Deltagande i synnerligen meningslös teaterföreställning* (i bästa fall finns dock lärdomar att dra)
3. Lunch(promenad) på (till) Ekocaféet med bästa S. och bästa J. och andra gamla kollegor
4. Vinterväglag a la Uppsala (det är faktiskt otroligt fascinerande hur kort tid av snöfall som krävs innan hela Uppsala är livsfarligt...)
5. Snöstorm på Arlanda med stopp för inrikesflyget som följd. Så småningom nyplogad startbana men då krävdes ny avisning och därför fick vi vänta på ytterligare en vända av plogbilen. Att vara instängd i ett på marken stillastående flygplan är alltid lika roligt...
6. Landar lagom mycket försenad på Landvetter och inser att vinterkylan definitivt kommit till Göteborg också. Minus 9 och kulingstyrka på Landvetter.
7. Flygbuss till Korsvägen alldeles lagom i tid för att trava raka vägen in på Liseberg för julbord med jobbet på Hamnkrogen.
8. Konstaterar på väg hem från Liseberg att Göteborg nu är mycket vackert och att julstämningen** infunnit sig i och med i lätt snöfall och några få minusgrader.


*aka anställningsintervju på UU-vis...
**den håller i sig bättre om man glatt ignorerar att man ännu inte köpt en enda julklapp...

Framgång...

Framgång mäts denna vecka i följande enheter:

#antal uppackade och undanstoppade flyttkartonger. (Ja, jag har äntligen fått hit alla saker som stått i Uppsala de senaste åren...) Dessvärre äger jag många fler böcker än vad som får plats i de hyllor som för närvarande finns i min lägenhet och därför kommer det nog inte att bli några rekord satta i detta avseende under innevarande vecka. I alla fall inte av just den här bloggaren.

#antal korrekt installerade belysningsanordningar i ovan nämnda lägenhet. Problemen är tre; Det första är att jag är lagom rädd för elektronik och följaktligen inte alls gillar när jag behöver koppla ihop olikfärgade kablar som hänger och dinglar ner från kontakter i taket. Det andra är att det är oklart om de strömbrytare man antar går till taklampsuttagen verkligen är inkopplade. Det tredje problemet (avdelningen i-landsproblem) är att jag är för kort för takhöjden i min lägenhet och därför inte ens kan koppla in de taklampor som har en alldeles vanlig kontakt...* Ingen rekordpotential här heller är jag rädd.

#antal mW ut från TOPAS:en**. Nuvarande status: Från 14 till 60 mW på mindre än tre timmar, och en stabil intensitet. Detta är dock nytt rekord för undertecknad! Wohoo! (Jag ber er observera att det inte finns något som helst element av ironi i detta wohoo!) Dagens understatement rör för övrigt samma lilla box: "den är lite känslig för ingångslinjeringen"***


* Jo, jag vet att lösningen på detta problem är införskaffandet av en stege, men det ingår nu inte alls i mina planer att göra dylika inköp innan jul. Jag vet dessutom inte hur jag skulle hinna med det.

** En TOPAS kan enklast beskrivas som en våglängdsväljare till femtosekundslasersystemet

*** Det betyder, på ren svenska: Om du flyktigt tänker att du kanske borde justera ingångsspegeln medan du dricker kaffe i fikarummet långt bort laserlabbet så kommer intensiteten att ha ändrats när du kommer tillbaka, och i 999 fall av 1000 till en lägre intensitet än innan du tänkte på eventuell justering...

Vi har bestämt hört det förut

Så var det dags igen. Att konstatera att svenska skolelever inte alls står sig särskilt bra i internationella jämförelser när det gäller naturvetenskap. Idag kom rapporten TIMSS Advanced 2008 som har studerat svenska gymnasisters kunskaper i "avancerad matematik och fysik". Resultaten är, inte helt oväntat nedslående.

Svenska elever presterar på en låg nivå i matematik, bara Filippinerna har ännu lägre resultat.
Det ser något bättre ut i fysik, där svenska elever landar på en genomsnittlig nivå. Det är dessutom intressant att notera att resultaten har försämrats kraftigt sedan 1995 när en motsvarande, jämförbar undersökning gjordes.

Rapportförfattarna skriver: "... andelen elever som inte anses nå upp till medelgod
kunskapsnivå enligt kriterierna i TIMSS Advanced nästan har fördubblats."

Onekligen ett resultat som bör stämma till eftertanke för alla de som hävdar att den svenska skolan är/bör vara i världsklass. Framför allt kanske man bör fundera på varför det har blivit så mycket sämre på den här tiden. Och hur det kommer sig att betygen inte verkar sjunka i takt med kunskaperna...

Vad man bör göra åt problemet kan och bör man förstås diskutera. Politiker och lärare, och, anser jag personligen, framför allt naturvetare och matematiker. För om den här utvecklingen fortsätter på lång sikt kommer Sveriges konkurrenskraft att sjunka dramatiskt. Matematik handlar nämligen inte så mycket om att räkna mattetal som att kunna utföra avancerad logisk problemlösning. Sådant kan en kunskapsnation knappast klara sig utan.

Rapporten kan man ladda hem härifrån. Och den som kan förklara för mig varför man valt den framsidesbild man valt kan få ett fint pris. Om man är snäll kan det kanske tolkas som om att man vill understryka vikten av att äta frukost, men "frukost" är ett ord som jag inte kan minnas nämns i rapporten...

Dagen så här långt

Mörkt. Grått. Trött. Millenia (laser) ger märkligt låg energi. Evolution (laser) tar lång tid att värma upp. Tsunamin (laser) ger lägre energi än den borde. Spitfire (förstärkare) ger lägre energi än den borde. Topasen (våglängdsväljare) vägrar ge mig någon annan våglängd än 495 nm. Och förstås till lägre energi. Det är nästan så att man kan ana en trend. Undrar om min trötthet liksom har smittat av sig i laserlabbet?

Också en del av jobbet...

Det saknas egentligen inte (vettiga) saker att blogga om, men samtliga på den listan kräver mer eftertanke i formuleringarna än vad som hunnits med på sistone. Men för att bevisa att jag fortfarande är vid liv (och läser min e-post*) kommer här ett citat hämtat direkt från en av Chalmers alla e-postlistor som når många människor:

"Hello all,
last week my chair (blue, patterned, black arm rests, not typical for the Kb flora) by mistake was moved to "godsmottagningen". It cannot be found there anymore and since this is/was my own (private) chair and I am thankful for anyone giving me a hint..."

Man kan i alla fall konstatera att det finns problem som man inte har.

*fast man kanske inte borde...

Cynism eller bara vanlig hederlig dumhet

Tänk er följande:

Dag N:
F.d. doktorand (fdd) i visst behov av CV-boost inför en ny forskningsanslags/tjänsteansökningsrunda nästa år försöker etablera mailkontakt med f.d handledare (fdh), bland annat för att försöka reda ut om den sista artikeln från doktorandtiden någonsin kan bli klar att skicka in.

Dag N+7:
Fdd har under en veckas tid hört absolut ingenting från fdh och ordnar därför sina tågbiljetter så att de passar de tider som gäller de mer privata åtaganden fdd har i regionen där fdd:s Alma Mater är lokaliserat.

Dag N+10:
Fdh meddelar att han är ruskigt upptagen men det vore väl väldigt trevligt om fdd kunde ge ett 40-minuters föredrag om sin postdoc och följa med på kollektivlunchen med alla mötesdeltagare "så kan vi prata då", samma dag som fdd hade tänkte åka tillbaka till staden där fdd numera jobbar, jättetidigt* på morgonen.

Senare samma kväll, vilken infaller exakt två arbetsdagar före 40-minutersföredraget ska hållas meddelar fdh att fdd är "mycket välkommen" att närvara vid docentföreläsning som hålls av en enligt fdh extremt viktig och kompetent person** innan fdd åker tillbaka till nya staden.


Dagens fråga nummer 1 är alltså: Är det cynism (fdd behöver både föredrag till CV:n och rekommendationsbrev inom en snar framtid) att glatt säga ja till fdh:s förslag och boka om sina tågbiljetter så sent att fdd även kan närvara vid docentföreläsningen, eller är det bara ren och skär dumhet?

(Att fdd saknar en viktigt professor-skill, nämligen att framstå som upptagen i alla lägen, är dessvärre helt uppenbart.)

Dagens fråga nummer 2 är: Hur många tror att fdd faktiskt kommer att få prata med fdh under lunchen?

*"Jättetidigt" bör här förstås mot bakgrunden att det är morgonen efter en disputationsfest (som av oklara anledningar äger rum en måndag...)

**F.d samarbetspartner till fdd med den intressanta egenheten att denne tenderar att alltid glömma bort att nämna eller "stavar fel"*** på fdds namn i sina acknowledgement. (Stavar fel som i "oj, jag skrev visst Malin istället för Maria...")


Och ja, ovanstående scenario är förstås helt hypotetiskt, ifall nu någon misstänkte något annat...

Dagens noteringar

Formas, det av de svenska forskningsråden som ska stödja forskning inom miljö, areella näringar och samhällsbyggande har en öppen utlysning om forskningsmedel till "starka forskningsmiljöer" inom något av nedanstående områden. Kursiveringar inom parentes är mina kommentarer. Och det förtjänar att påpekas att ansökningar som skickas in till den här utlysningen måste vara interdisciplinära...

Climate and energy (det är ju, ganska, brett kan man säga...)
Natural resources and environment (nu blev det genast mycket mer avgränsat)
Environmental technology and new materials
Urban and rural development (men, småortssverige då?!)
Quality of life for people and animals (eh?!)

Ja, och så har SACO meddelat världen vad man anser om framtidsutsikterna för ett antal yrken, fram till 2014 närmare bestämt. Intressant nog tycks man på senare år ha bestämt sig för att sluta hävda att kemist kommer att vara ett bristyrke i framtiden, och det är ju klokt, eftersom få kemister har märkt av någon stor efterfrågan på deras kompetens de senaste 10 åren eller så. Å andra sidan hävdar rapporten att bland annat reservofficer, fysiker och lärare/forskare vid högskola/universitet kommer att vara bristyrken år 2014. Hoppas kan man ju alltid, men jag tror det nog först när jag ser det.

Slutligen finner jag det mycket irriterande att mina statistiska övningar talar om för mig att mina data inte ger olika värden, trots att jag kan se, genom att bara titta på mina experimentella data, att de faktiskt är mycket olika...

Tidningsrecension

Bloggtystnaden på sistone har många skäl. Dels händer det inte så vansinnigt mycket i mitt liv just nu annat än att jag försöker vänja mig vädret och det är just inte så mycket att blogga om. Dels har det varit, och är, lite turbulent i några mycket goda vänners liv, och att lägga tid på att blogga om just inget viktigt alls känns gärna lite meningslöst när vänner behöver tala om sådant som självmord i familjen eller att de blivit utsparkade, utan förvarning, ur sitt lab och därmed riskerar att stå utan försörjning inom en månad eller två. Det finns dagar då det känns mycket frustrerande att vara långt bort några av sina bästa vänner...

Icke desto mindre har jag funnit saker att blogga om. Tex Göteborgsposten. Jag får medge att jag blev positivt överraskad av helgens båda tidningar, men hittills tror jag ändå att när min 30-dagars testprenumeration är över så är det tveksamt om jag förnyar den - mina skrattmuskler klarar inte av att läsa synnerligen ilskna insändare som handlar om saker som filmjölksförpackningar och undertecknas med signaturer av typen "fil är livet"* alltför många dagar i veckan... Det finns ju trots allt tidngar som Svenska Dagbladet som har ledare skrivna av Sanna Rayman och Per Gudmundson, och som har Merit Wager som kolumnist. Än så länge har jag inte sett att GP når den standarden på ledarsidan.

*Jajamen, den helt är autentisk.

Göteborgsprops

Hasselblad center finns i den här stan. Bara det gör den värd att besöka. Och den pågående utställningen med årets pristagare, Robert Adams, anbefalles för alla som befinner sig i närheten. Man kan inte låta bli att fascineras av en fotograf som kan sitta en hel dag, på samma ställe, och ta bilder på havet, ur samma vinkel, för att visa hur havsytan förändras med tiden. (De bilderna såg jag första gången på National Gallery of Art i DC, de är fortfarande lika fantastiska.) Jag gissar att jag kommer att se den utställningen ett par gånger till innan de byter. (Bilderna hänger kvar till 10 januari...)

Och konstmuseet i övrigt var en positiv överraskning. Vi hann inte ens igenom alla delar av det under de knappa fyra timmar vi var där (å andra sidan kanske jag spenderade oproportionerligt mycket tid på fotoutställningen, men ändå, inte alla musem är värda att besöka i fyra timmar.) Props till kulturen i Göteborg alltså.

Helt andra, inte alls lika bra bilder, som Robert Adams diton, finns här om nu någon skulle ha missat det.

Joråmensåatt...

...man vet att man har motvind om man måste trampa i nerförsbackarna.

Karriärval?

I min googletalkstatus stod det alldeles nyss "karriärångest"*. I någon annans dito stod det något om att leka med Lego på arbetstid**. Om detta på något sätt är representativt för våra respektive jobb behöver man knappast undra vem som gjorde det smartare karriärvalet...

För övrigt verkar det som om resten av mitt liv kommer att framlevas i ett förkylt tillstånd eftersom den senaste veckan inte har inneburit någon förbättring alls. Sa jag att det börjar bli lite tröttsamt detta?

*Av skäl som kanske kommer avhandlas här på bloggen senare.
**Nej, jag är ganska övertygad om arbetsplatsen inte är en förskola.

Jag flyr ett (ännu så länge väldigt lugnt) fält

Det är väldans lugnt i Göteborg idag. Möjligen beror detta på att hela stan laddar inför eftermiddagens fotbollsmatch mellan IFK Göteborg och AIK. Förberedelserna innefattar tydligen bland annat ca 200 extrainkallade poliser från Stockholm och Skåne (uppskattad kostnad lär vara ca 2 miljoner). Dessutom har man i förebyggande syfte forslat bort en massa gatsten så att de mer våldsintresserade och inte så fotbollsintresserade sk fansen inte ska ha någon gatsten att kasta på varandra... Kostnaden för detta är oklar men det lär knappast vara gratis. Själv flyr jag dock fältet för att åka till Varberg, men eftersom jag är Göteborgsbo numera så håller väl en oengagerad tumme för att IFK tar hem det. (Eftersom Kalmar inte fixade det i år.)

På den 13:e dagen...

..om inte återuppstånden så i alla fall nere på en näsdukskonsumtion som inte dagligen bidrar till att höja BNI signifikant. Jag har dessutom fått tillbaka rösten, vilket också måste betraktas som en fördel. Särskilt som jag förväntas hålla ett 45-minutersföredrag i Lund på torsdag. I bästa fall kommer också någon slags energi tillbaka i och med att den här förkylningen/influensan/vad det nu är ger med sig. Och vem vet, kanske blir det tom mer frekvent bloggande vad det lider. Särskilt som jag på sistone har funnit ett och annat i nyhetsflödet som fått mig att överväga ett politiskt engagemang igen... Det är tyvärr uppenbart att världen inte är riktigt som den borde vara.

Det var det här med matematiken igen.

Uppsala Universitet reagerar, men sannolikt lite senare än vad som hade varit önskvärt.

Det där med flygplatssäkerhet

LAX, Los Angeles, inrikes:
Säkerhetskontrollen startar med 7 minuters granskning av mitt pass, inkluderande frågor om mina stämplar från Kroatien, mina USA-visa, mitt förnamn och min hårfärg, samt undersökning av varje sida med UV-lampa. Därefter sedvanlig amerikansk säkerhetskontroll med röntgen av allt bagage, skor etc, samt metalldetektor och en liten extrainsatt frågestund om innehållet i handbagaget. Det var ingen kö och hela proceduren tog ca 20 minuter.

EWR, Newark, utrikes: Passet skannas vid bagagelämning, flygbolagspersonalen kollar fotot mot mitt faktiska utseende, säkerhetskontrollanten öppnar det, och jämföra namnet med mitt boardingpass. Röntgen av handbagage och skor. Det var lång kö. Det tog 15 minuter totalt.

GOT, Landvetter, inrikes: Jag checkar in (över disk dessutom) utan att behöva visa legitimation, jag passerar säkerhetskontrollen med skorna på och utan att bli tillfrågad om någon legitimation och går slutligen ombord på planet genom att själv scanna mitt boardingpass.

Inte för att jag föredrar LAX-versionen av säkerhetskontroll på flygplatser, men om man nu ska ha den så kanske en identitetskontroll kunde vara lämplig? Eller?

Kvällens skratt

Det här förklarar onekligen en hel del....

(engelska) Hittat via Lindsey.

Göteborgsnoteringar, och en ny blogg

Note to self: Om det pågår sportevenemang både i Scandinavium och på Ullevi, välj en alternativ väg* mellan jobb och lägenhet. Överförfriskade fotbolls- och hockeyfans (oavsett vilket lag de råkar hålla på) tycks inte kapabla att förstå skillnaden mellan vägbana, cykelbana, trottoar och ytor mer lämpade att stå stilla på... (Och nej, alla var förstås inte varken överförfriskade eller ivägen, men rätt så stor andel.)

Och, så råkade jag visst starta en ny blogg. Mest foton, och Göteborg. Kika här om ni har lust!

*Det är väl värt en extra kvart att slippa kryssa fram mellan överförfriskade och skrikande fans...

Sverigenoteringar

Några noteringar efter ankomsten till Sverige:

1. Det finns inga (i princip) svarta* i Sverige. Inga hispanics heller. Och alla ser väldigt mycket likadana ut. Plötsligt förstod jag R:s fråga efte hennes Sverigebesök i somras. Frågan var "Var Sverige gömt sina minoriteter?"...

2. Man glömmer bort att köpa kasse när man handlar. Å andra sidan får man inte fyra gånger så många som egentligen behövs.

3. Svenskar kan vara ganska så oartiga ibland. Att släppa fram någon annan när man ska gå av flyget tycks otänkbart (tänk om de kommer före till passkontrollen, hemska tanke!) och att ursäkta sig om man måste passera någon i ett trångt utrymme verkar inte heller vara på modet. För att inte tala om det bisarra i tanken att man skulle kunna tacka när någon håller upp en dörr åt en...

4. Det är ganska kallt här..

5. Att tala om att man har bott i USA får diverse försäljare att förklara vad garantin innefattar, och inte, väldigt noga...**

*Jag är inte säker på vad den politiskt korrekta termen är på svenska, men det lär ju inte vara african americans i alla fall...

** Orelaterat till garantifrågan, men likväl kopplat till teknikuppdateringarna jag gjort på sistone. Jag finner det ganska humoristiskt att installation av mobilt bredband på datorer med Vista som OS kräver att man vet att man måste ställa om datorns klocka så att certifikatets datum blir giltigt...

I Göteborg

I Göteborg. Men med urusel internettillgång för tillfället. Bloggning återupptas när värdefull internettid inte går åt till att betala räkningar.

Summering: Att åka bort...

För drygt två år sen landade jag i 35 gradigt Baltimore. Det var början på en fantastisk resa, på många sätt. Det har varit två bra år. Jag har inte ångrat en enda gång att jag åkte. Jag har lärt mig massor och jag har älskat mitt jobb. Det är inte samma person som åkte till Baltimore 2007 som skriver detta patestikt tårdrypande blogginlägg. På alla sätt en lyckligare och mer harmonisk människa nu än då.

Och idag sitter jag på Newark, och väntar på mitt flyg till Stockholm. Imorgon är jag tillbaka i Sverige. Imorgon och de närmaste dagarna och veckorna ska jag börja ett nytt jobb och försöka hinna träffa alla släktingar och vänner och som jag inte träffat så ofta på senare tid och som jag saknat. Men trots att jag ser otroligt mycket fram emot alla de här sakerna så är det inte hem jag åker. Hemma är här. Och jag kommer att sakna det här landet, mina vänner och min självutnämda amerikanska "extrafamilj" otroligt mycket!

Och nu, boarding...

When chemistry gets physical...

Via J&R.

The Ultimate Travel Guide to the United States

1. Lär känna en väl vald* del familjen Gardner.
2. Välj destination och köp din flygbiljett (eller vakta deras katter och få din flygbiljett betald.)
3. Meddela dem din planerade ankomst och invänta svar av typen "Jag hoppas att du inte bokat ett hotellrum för du kan bo hos mig/oss" och "Tala om för oss vad du vill göra så fixar vi det" och annat liknande.
4. Njut av tillgången till en eller flera gratis guider med enorm lokalkännedom som dessutom är fantastiskt trevliga.**

*Det funkar antagligen utmärkt med vilken som av dem...
** Den här strategin fungerar utmärkt åtminstone i NYC, New Orleans och södra Kalifornien.

Eventuellt, om jag lyckas undertrycka semesterkänslan lite, kommer det bilder från Santa Monica, Malibu, Pasadena och San Diego inom kort.

Jag är orolig...

...och det borde ni också vara.

För häromdagen klickade jag mig fram till DN.se, och den enda nyhet som lyckades intressera mig så mycket att jag klickade mig vidare till den handlade om att KFF visst vunnit över Hammarby i en fotbollsmatch...

Uppdatering:

Jag har nu insett att detta förstås bara var en reaktion på att collegefotbollssäsongen just tagit sin början här och att somliga i min bekantskapskrets har vissa problem att föra intelligenta samtal om ämnen som inte inkluderar just amerikansk fotboll...

Åh nej, de får pengar för att jobba...

En god vän tipsade mig om den här tidningsartikeln idag, som har följande ingress: "SAARBRÜCKEN: En korruptionsskandal skakar den tyska högskolevärlden. Ett hundratal professorer är misstänkta för att mot betalning ha handlett doktorander."

Även om artikeln faktiskt handlar om något viktigt så kan man nog lugnt konstatera att den som skrev ingressen nog inte riktigt vet vad det handlar om och hur det går till...

Ravioli

Det här landet är ju känt för de ganska stora portioner* som ofta serveras på restauranger här. Men det finns en rätt som, av outgrundliga anlednningar nästan alltid serveras i små mängder. Ravioli.**

Det spelar ingen roll vad den är fylld med eller vad som eventuellt serveras till, i allmänhet serveras fem stycken ravioli per tallrik. Det är ju inte utan att man undrar varför. Vad har raviolin gjort för ont?


*Som varierar från "onödigt stort" till "enormt stora" med både breddgrad och längdgrad. Vill man äta små portioner bör man söka sig till ordentligt dyra ställen.

**Ska erkännas att denna studie huvudsakligen är utförd i den östa tidszonen av det här landet.

En gammal lärare...

Den här mannen hade jag som lärare i tyska på gymnasiet. Kul att han är uppmärksammad i DN, och kul med den välförtjänta utmärkelsen. Jag minns mycket tydligt när han kämpade för att hålla sig för skratt medan en av mina märkligare klasskamrater läste upp sin egenhändigt skrivna juldikt om tomtar med näsblod... Och när han en dag bad alla oss i T-klassen stanna kvar efter lektionen (vi hade tyska med ekonomerna) och bad om ursäkt för att hans fördomar om att ekonomer var bättre än tekniker på språk hade dragit ner vårt medelbetyg långt under vad vi var värda, och lovade bättring på fördomsfronten...

Väderleksrapport

Det ska visst bli varmt idag. Eller ja, det är redan varmt. Ca 28 grader. Och klockan är 8.30. Man räknar med att det drar sig upp mot 40-gradersstrecket under de varmaste timmarna. Och så en ganska duktig luftfuktighet på det. Baltimore City har därför utfärdat en "heat advisory alert" (den första sen 14e september förra året). Det innebär bland annat att man inrättar "emergency cooling centers" dit människor som inte har råd med luftkonditionering hemma (eller för den delen människor som helt saknar ett hem) kan åka för att slippa försmäkta i värmen. Och att vi andra använder enorma mängder energi till luftkonditioneringen. Dock inte på jobbet för här funkar den visst inte idag...

Och annars så jobbar jag, och diskuterar sjukvårdsreformer och hurvida svensk (och kanadensisk) sjukvård är att betrakta som socialiserad eller ej (eller om det möjligen är själva försäkringen som är socialiserad vilket är en svår distinktion för somliga...) samt vilken regering som är mest socialistisk - den som förstatligar misskötta biltillverkare eller den som inte gör det. ja, och så jobbar jag.

Perfekt?

En av kollegorna lät vid lunchen meddela att söndagen hade varit helt perfekt, ety han hade 1) varit i kyrkan, 2) shoppat på Target och 3) spelat TV-spel.

Min reaktion på detta uttalande (som jag dock höll för mig själv för att inte förstöra lunchfriden) var att en helt perfekt dag inte bör innehålla någon av de tre nämnda komponenterna...

Själv tillbringade jag min söndag i labbet. Och även om det var en långt ifrån perfekt dag så var den ändå ganska produktiv, så det var inte det minsta synd om mig.

PS. Det finns en massa, mycket vettigare och intressantare, saker som jag vill blogga om, och vem vet, kanske infinner sig tid och inspiration samtidigt någon gång snart...

Uppdatering: För undanröja alla eventuella tvivel så vill jag påpeka att jag inte alls har några problem med att man har de tre ovanstående aktiviteterna som delar i sin perfekta dag, så länge man inte anser att de också bör utgöra delar av mina perfekta dagar...

Big, bad Baltimore?

Jodå, jag är vid liv (tror jag...) men det är rätt mycket att fixa med denna sista månad på jobbet. Kameran är därför bara med undantagsvis (och bloggandet är det som bekant si och så med), men igår fick jag i alla fall en (kass) bild på den här liraren som numera går förbi mitt fönster någon gång per vecka. Det är inte så mycket big, bad Baltimore över honom och hans häst och vagn. Och onekligen en mycket trevligare syn än killen som då och då är ute och promenerar med sin (boa?)orm lite käckt virad runt halsen. Den här stan har sin alldeles egen sorts charm...



För övrigt kan jag meddela att jag numera har en flygbiljett tillbaka till Sverige (är det bra eller dåligt att ingen kunde slå SAS prismässigt?). Ska nu bara försöka få alla andra bitar att falla på plats också...

Vatten, vatten, vatten

Åh, titta, en sorgligt försummad blogg! Här kan man kanske skriva om det som blivit någon slags tema de senaste dagarna - nämligen vatten i olika skepnader och aggregationsformer.

Igår var det så varmt och fuktigt att glasögonen immade igen när man gick från det luftkonditionerade labbet och ut i värmen. (Tänk tropiska växthus och ni förstår känslan.) Idag är luftfuktigheten ca 100% (regn alltså) och vädret är (förutom säkert minst 15 grader varmare) ungefär som jag föreställer mig att det oftast är i Göteborg i oktober* (fast det regnar inte snett än så länge). Jag antar att det är lika bra att vänja sig...

Ja, och så var det visst lite avloppsvatten i en källare i Uppsala där jag har en del möbler också. Men ingen större skada skedd vad det verkar.

Nu, dags för lite forskning.

*Fast jag är inte säker på att jag har varit i Göteborg någon oktober någonsin så det är möjligt att detta är helt baserat på mina och andras fördomar. Fast jag har inte så stora förhoppningar...

1.8 V

I onsdags var jag och tre av kollegorna och gjorde ett gästspel hos Hopkins Center for Talented Youth och deras sommarskola i "Inventions". För barn i sisådär 10-årsåldern. Vi skulle bygga solceller med dem. Grätzelsolceller för att vara exakt. (För att vara ett lab som studerar fundamentala processer i nämnda solceller kan man lugnt säga att vi inte bygger riktiga solceller särskilt ofta...)


Totalt blev det 9 fungerande solceller (och att den 10:e inte fungerade var vårt fel, inte barnens) som seriekopplade* (och med lite extra lysrörsljus) gav oss 1.8 V ut. Tillräckligt mycket för att faktiskt få en liten lysidod att skina lite svagt.


Och nu kanske ni inte tycker att detta är så imponerande, men då vill jag berätta att track-record för det här labbet är att vi inte förr lyckats göra några celler som faktiskt driver något alls... Och då vill jag ändå påpeka att vi inte alls använde oss av de bästa färgämnen vi har. (Men ja, det finns en anledning till att vi ägnar oss åt mer fundamentala studier av kemiska processer som sker i solceller.)

*Japp, det är pinsamt att vi dagarna innan var tvungna att söka oss till Wikipedia för att fräscha upp minnet lite om hur det där med serie- och parallellkoppling påverkar den ström och spänning man får ut... Men vi är kemister, OK?

Independence Day

Det är busy busy busy som gäller här just nu. Väldans mycket på jobbet och dessutom är J, E och L här och hälsar på, så det blir inte mycket bloggat. Och idag är det dessutom Independence Day så vi går snart ut i solen. Men eventuellt kommer det foton från de senaste helgerna i Boston/Massachussets och NYC snart.

Empiriska studier visar...

...att om man jobbar någonstans mellan 12 och 16h per dygn så hinner man inte sova så mycket och då blir man trött.

...fotbollsspelande botar inte halsont, snarare förvärrar det saken.

...disk inte diskar sig själv och insamlade experimentall data inte analyserar sig själva.

Samma empiriska studier visar också att risken för meningslösa bloggposter som inte bidrar med något annat än upprepningar av det redan uppenbara ökar exponentiellt med bristen på sömn.

1000 saker...

... att blogga om, men dessvärre ca en miljon saker att göra på jobbet. Därför fortsätter det sporadiska bloggandet ett tag till medan jag jobbar hela dagarna och halva nätterna, kliar myggbetten från den gångna helgen och funderar på hur i herrans namn jag ska hinna tvätta innan jag drar till New York igen på fredag. Nu är dock mitt prov klart att mätas på. Peace out!

Tidsangivelser och andra sorters lögner

Hoppas att ni hade en bra midsommar! Själv sitter jag på BWI och väntar på ett flyg till Boston. Imorgon blir det nämligen midsommarfirande i Massachussets för min del. Vägen dit tycks dock vara kantad av förseningar. Tåget ut till flygplatsen var försenat men ingen brydde sig om att annonsera den förseningen, eftersom 15 minuter sent ändå är nästan i tid, om man ska tro Amtrakpersonalen på Penn Station i Baltimore.

På flygplatsen ger alla monitorer olika avgångstid för mitt flyg, fast alla har gemensamt att de anger en senare tid än den planerade avgångstiden. Vid gaten, där det fortfarande inte finns något flygplan, annonseras dock fortfarande den ordinarie avgångstiden 4.30 pm, vilket är ungefär 15 minuter från nu...

En helt annan sorts lögner var morgonen samtalsämne i labbet. Mina vänner, A och K, är ett par. Ett lesbiskt par. K:s mamma har vissa problem med att hennes dotter är homosexuell, och har därför bestämt sig för att detta är guds sätt att straffa henne för hennes synder. A:s mamma är, trots att A och K har varit ett par sen de var tonåringar och bott tillsammans bra länge, övertygad om att detta bara är en fas. På senare år har de båda mammorna lyckats upprätthålla illusionen att deras döttrar inte egentligen är homosexuella eftersom de bor i en "two-bedroom-apartment", och alltså, förstås har varsitt sovrum. Det blev visst stort familjedrama när A och K kastade ut extrasängen som för syns skull stått i det sovrum som de ändå bara använde som arbetsrum.

Nu ska A. och K. köpa hus. Vilken sorts lögn de båda mammorna ska komma upp med för att rationalisera detta beteende från döttrarna är ännu oklart, men de har låtit meddela att de fortfarande betraktar det hela som en fas, som kommer att gå över, vilket årtionde som helst nu. A hade visst sagt till sin mamma igår att hon kanske borde överge denna livslögn en gång för alla och acceptera faktum. Modern ifråga svarade att det tänkte hon minsann inte göra, och om A trodde att hon någonsin skulle acceptera det hela och, hemska tanke, berätta för sina vänner att hennes dotter är homosexuell så trodde hon helt fel.

Ibland krävs det bara vanligt folkvett för att man ska känna sig som en oerhört liberal och tolerant människa.

Wolftrap

Dags att skriva något på den här försummade bloggen kanske? Det har ju blivit sommar i Maryland också. Och på sommaren gör man somriga saker som att jobba, träna inomhus för att det är antingen för varmt eller alldeles för mycket blixtar och dunder utomhus, jobba, bli genomblöt av antingen luftfuktighet i kombination med hög temperatur eller för att det vräker ner regn (och ibland hagel) och åskar som tredje världskriget brutit ut. Och så kan man gå på utomhuskonsert också.

I Virginia, som inte är så långt bort som det låter, finns Wolftrap National Park, som är en "National park for the performing arts". Där var vi igår för att se Matt Nathanson och Indigo Girls. (Nåja, somliga av oss är definivt mer förtjusta i den senare...) Det var det ganska många andra också som var, och inte alla av dessa ett par tusen var så praktiskt lagda. Väderleksprognosen talade om ett par timmar av "severe thunderstorms and rain".

Det fick oss att tycka att det var en bra ide att packa regnkläder och det var vi mycket nöjda med när väderprognosen med råge infriades. (jag har aldrig varit utomhus i värre åskväder...) Dessutom var alla som satt bakom oss också nöjda, eftersom de fortfarande kunde se då vi inte raskt slog upp fyra gigantiska paraplyer. Som extra bonus funkar regnställ också mycket bättre under långvarigt kraftigt regnande om man vill förbli någorlunda torr. Och när två timmars regn förvandlar gräsmattan till lerfält är regnställ också mycket pratiskt. Det var en och annan som fick ofrivilliga lerinpackningar igår kväll. (Att lersanera mina skor står fortfarande på att-göra-listan dock...) Men trevligt var det. Och säkert också jättebra för mitt onda knä. (Oklart exakt hur, men trevliga saker är väl alltid bra?)

Röstförklaring

Förra fredagen var jag i DC för att göra mitt första besök på svenska ambassaden med syftet att rösta i Europaparlamentsvalet. Och det gjorde jag också, men utan någon som helst entusiasm.

Så jag röstade, men jag var tvungen att övertyga mig själv om att jag röstade på en kandidat, snarare än ett parti. (Ja, jag övervägde piratpartiet, men av olika skäl bestämde jag mig för att inte göra det. Jag tänker dock inte klandra någon som gör det.) Jag är fortfarande medlem i centerpartiet, men måste medge att jag inte är särskilt imponerad av dem just nu. (Det var min diplomatiska sida som talade där...) Att följa debatten från centerstämman var mest deprimerande - inte minst med tanke på en del osedvanligt korkade uttalanden från fler än en riksdagsledamot.

Likväl var det en centerpartist som fick min röst i slutänden. Någon jag känner sedan ganska länge. En person vars intellekt jag beundrar och vars arbetskapacitet är något utöver det vanliga, dessutom en människa som vågat tänka självständigt i förhållande till partiledningen. (Det sista är inte så vanligt som man skulle kunna tro, alldeles oavsett vad ledande centerpartistiska företrädare säger om takhöjden i partiet...) Jag vet att hon har förmåga att få saker uträttade och jag vet att hon och jag är ense i nästan alla frågor som är viktiga för mig och som har någon slags relevans för Europaparlamentsvalet. Ändå var jag tveksam. Mycket tveksam. Det som till sist fällde avgörandet var hennes, eventuellt något populistiska men likväl principiellt viktiga, beslut att JO-anmäla Uppsala Universitet, Linköpings Universitet och Växjö Universitet för att de stängt av studenter från internet.

Jag kryssade alltså Lena Ek. Inte med någon vidare entusiasm för hennes parti, särskilt inte i integritetsfrågorna, men med lite mer entusiasm för henne.

Efter att jag röstat stod det också klart att Lena valt att "integritetscertifiera" sig, vilket gör att jag känner mig mer bekväm med mitt val. Och jag tror att Lena kan göra stor nytta under ännu en mandatperiod. Men innerst inne hoppas jag att piratpartiet får så många röster att det skakar om ordentligt bland de etablerade partierna, för de har uppenbarligen inte begripit att personlig integritet är en grundläggande rättighet och en av fundamenten i en fungerande demokrati.

Också en sorts dag...

Vi hade labstädning och -inventering idag. Det betyder att jag äntligen fått bort lite damm i laserlabbet. Det krävde bara fyra omgångar med klibbig dammsamlare. Och fyra omgångar med moppen.

Det är dock inte det minsta synd om mig. För det första så fick jag äntligen ett rent laserlab och för det andra så fick jag ju tillfredsställelsen att alla insåg att mitt tjat om att vi behövde städa inte var fullt så omotiverat som de trodde. Och vi hittade en massa coola grejer som vi nu måste komma på experiment åt. Men framför allt slapp jag inventera kemikalier genom att ta ut dem ur skåpen, skriva upp namn, datum för ankomst och öppnande, varifrån det är köpt, var det förvaras och så ställa tillbaka burken/flaskan i samma skåp igen.

Och sen kom jag hem. Och hade fått ett paket med en försenad födelsedagspresent. Av innehållet att döma kan man lätt få intrycket att avsändaren anser att jag
1) äter för lite daim (kan mycket väl stämma),
2) borde intressera mig mer för kungligheter (kommer inte att hända!) samt
3) borde flytta till Göteborg (den som lever får se hur det blir med den saken. I dagsläget verkar dock Göteborg väsentligt mycket sannolikare än Brooklyn).

Och som en perfekt (nåja) avslutning på det hela ska jag spela fotboll om 40 minuter och sen korrekturläsa lite innan det är dags att sova.

En annan dag ska jag blogga om att jag har röstat, och varför och med vilka stora betänkligheter jag till sist gjorde det.

Denial is the first sign...

There has been a slight pressure for posts in English, very slight, but still. I haven't quite made up my mind yet, but there might be a few more posts in English, I guess time will tell. So, in honor of procrastination here's a post before I get back to that proposal.

There are some people who claim that I have a caffeine addiction. Some even claim it's severe. My objections to these statements are rarely acknowledged, but often met with comments like "oh, denial is the first sign" and other, similar things. And it is true that I drink a few cups of coffee a normal day. However, the past weekend proves me right. From Friday afternoon, until Monday morning, I had one, yes, one, cup of coffee. One. And I admit a slight headache on Saturday morning, but feel confident that it can be fully attributed to the not-insignificant-amounts of alcohol that were consumed on Friday night.

No, if you should be worried about any addiction of mine, it is probably more reasonable to comtemplate my tendencies to not stop myself from shopping stuff from B&H. (Tripod and tripod head on it's way! Yay for free shipping and no sales tax - saved me a few bucks to order it online instead of picking it up in-store...) But I started to think that maybe I too need an external hard drive? It's a good thing to have right? Better get back to that proposal before I happen to hit my "Digital photography" button...

New York: Brooklyn and the Heights

Hudson river och Lower Manhattan som det ser ut från the Village.



Spenderade helgen i New York. Främst i Brooklyn och the Heights. Långt från Times Square och andra turistiga platser. Och som alltid när man umgås med familjen Gardner har man fantastiskt roligt och saker man inte riktigt kunde föreställa sig händer... Till exempel:

Roof-top party i Brooklyn (precis så coolt som det verkar) med många närvarande som alla var beredda att ge mer eller mindre realistiska råd om hur man skaffar sig ett greencard. (Om jag hade ett skulle jag garanterat flytta till Brooklyn i höst!)

Konstutställning och paneldiskussion (på spanska!) arrangerad av dominikanska kulturkommissionen inkluderande en svensk-dominikansk New York-bo som på bruten men god svenska ville diskutera både vikingar och svensk fikakultur.

Poker in the Heights (inte Harlem men väl Hamilton), och bourbon (som till min förvåning var riktigt god) och svenskt godis B:s roommate helt magiskt trollade fram så att jag kunde äta upp det. (nej, jag har aldrig spelat Texas hold'em förut, men jag är mycket nöjd med att jag inte åkte ut först...)

Och flera timmar på B&H där jag lyfte så många kamerastativ att jag nästan trodde att jag skulle ha träningsvärk idag (och jag har efter visst funderande också bestämt mig!), och vi dessutom shoppade kamera och externa hårddiskar åt de andra.

Och en massa annat förstås. Fint väder var det också! Nedan: Julie, Rachael och Brian.



Om det inte framgick ovan så var det alltså en alldeles utmärkt helg. Nu dock åter till ansökningar etc. Förvänta er inget frekvent bloggande denna vecka då jag har två ansöknings/jobb deadlines och dessutom ska försöka hinna åka in till DC för att rösta.

Noteringar från veckan

1. Det finns en viss sorts människor som känner att de alltid behöver kommentera allt som sägs. Alldeles oavsett hurvida de har något intelligent eller intressant att säga om saken. Tyvärr verkar den folkgruppen vara något överrepresenterad på min fotokurs. Som tur är har vi också en otroligt pensionerad fysikprofessor som protesterar när de först nämnda människorna hittar på hittills oupptäckta fenomen inom optiken.

2. Jag hade glömt bort hur vansinnigt ont det gör att vakna av att man har kramp i en vad. Men nu är jag vederbörligen påmind. Tyvärr.

3. Jag hade också, tydligen, fullständigt glömt bort hur det kan kännas att vara förstaårsdoktorand och upptäcka en artikel som får en att tro att allt man gjort hittills är meningslöst. (Närmare granskning visade dock att det hela, om än irriterande, inte är värre än ett kliande myggbett.)

4. Folk är uppenbarligen inte kloka. Inte för att det var någon nyhet, men det här är värre än det mesta. Att låta bli att söka läkarvård för sitt svårt sjuka barn med motiveringen att man tror på gud, att nämnda gud hör bön och att det enda man följaktligen behöver göra är att be. Barnet avled. Föräldrarna står nu anklagade för mord. Nyhetsrapporteringen förtäljer inget om några sprickor i den religiösa övertygelsen.

Intelligenstest

Egentligen har jag inte alls tid med detta, men låt oss ändå göra ett litet intelligenstest hos läsekretsen. Vi tänker oss följande, förstås fullständigt hypotetiska, situation:

En kyl/frys som bor i ett kemilab och innehåller kemikalier går sönder. Du vägrar ta något som helst ansvar för detta faktum med motiveringen att du inte använder kemikalierna som bor i där. (Den växande vattenpölen på golvet ignorerar du.) Senare samma dag får du ett mail med upplysningen att de kemikalier som tidigare fanns i den söndriga kylanläggningen nu finns i någon av labbets två andra diton. Det vill säga, det finns i någon av dessa två kylar frysar OM det var märkt på ett identifierbart sätt.

Låt oss nu säga att du dagen efter detta lilla haveri kommer på att du trots allt faktiskt behöver en av de kemikalier som du så sent som i går aldrig hade använt och aldrig tänkt att använda heller. Vad gör du?

1. Läser mailet, en gång till, och går sedan och letar efter din kemikalie (som ju inte var din och som du aldrig skulle använda) på någon av de platser som nämns i mailet.

2. Du frågar personen som tog hand om det läckande kylskåpet och alla både märkta och omärkta kemikalier* var din kemikalie (som du så sent som igår inte använde) kan tänkas finnas.

3. Du går omkring i labbet och gnäller högljutt över att någon flyttat dina kemikalier (som inte var dina igår) utan att tala om vart och undrar dessutom varför någon hällt ut ditt prov som fanns i den omärkta bägaren utan lock i nämnda kyl.

Välj ditt alternativ.

*Att försöka oskadliggöra okända, men ruskigt sura, substanser i större mängd är lite läskigt men kan vara riktigt spännande också. Det gick åt hemskt mycket bikarbonat för att neutralisera denna okända substans och det bubblade bra länge...

Veckans diplomat

Utmärkelsen "Veckans diplomat" har av följande skäl tilldelats* undertecknad:

1. När den här kollegan gick runt och meddelade alla hur mycket resultat han åstadkommit de senaste månadena, baserat på antalet datakataloger på en av labbets instrumentdatorer (som de flesta av oss använder varje dag) så frågade jag inte hur många av dem som faktiskt innehöll reproducerbara data. Istället sa jag att jag såg fram emot att se alla data på hans gruppmöte.

2. När en annan kollega ifrågasatte författarlistan på en artikel som snart** ska skickas in och föreslog att han borde flyttas upp i densamma så sa jag inte att det mest rimliga snarare vore att ta bort honom, utan föreslog istället i en lugn och sansad ton att vi väl kunde göra en lista över vem som bidragit med vilka resultat, bidrag till skrivandet etc och så fastställa författarordningen med hjälp av den. Av outgrundlig anledning*** fann han inte detta förslag tilltalande och drog utan vidare diskussion tillbaka sitt förslag.

3. En av mina tre bästa kollegor**** dök upp på jobbet i fredags i polisonger och skägg som, kan vi säga, inte riktigt klädde honom (med hans egna ord: tänk tysk porrstjärnewannabe och ni förstår ungefär) och han kunde förstås inte motstå frestelsen att fråga vad jag tyckte om detta nya utseende. Jag svarade, såsom den diplomat jag uppenbarligen är, ungefär så här: eh, ja, jo, alltså... jag tycker om mina vänner oavsett hur de ser ut. (Vilket inte bara är väldigt diplomatiskt, det är faktiskt också helt sant.)*****

4. Jag avstod från att maila "Department of Division Advancement" och ifrågasätta det kloka i att uppmana alla Hopkins studenter och anställda att söka läkarvård för test om eventuell svininfluensainfektion om man har minst ett av symptomen huvudvärk, hosta/nysningar, muskelvärk, diarre, trötthet, halsont eller feber, måndagen efter en helg då Hopkins alla grundstudenter partajat i dagarna tre och det dessutom varit över 30 grader varmt och strålande sol och minst halva Baltimores befolkning hade huvudvärk på grund av vätskebrist.******


*Den som eventuellt vill överklaga detta beslut kan lämna in 18 undertecknade kopior till Hopkins internationella kansli för handläggning någon gång inom de närmaste 2 åren.

**Den har varit nästan klar så att den snart kan skickas in sen i januari...

***Fast det skulle eventuellt kunna ha att göra med att han faktiskt i princip inte bidragit alls till den där artikeln.

****Det är även den svensktalande kollegan, som har visat sig då och då läsa denna blogg och följaktligen måste jag välja mina ord med viss omsorg...

*****För att ni ska förstå omfattningen av förvandlingen så måste jag förklara att med hans normala utseende händer det allt som oftast att han får några extra klipp på sitt "köp-tio-kaffe-få-en-gratis"-kort om det råkar vara en kvinna som står bakom disken (vi andra brukar inte få några extra klipp...) vilket knappast kommer inträffa så länge de där polisongerna finns kvar...

******En dag senare ändrades instruktionen till att man skulle ha mer än ett symptom.