Göteborgshumor och brottslighet

Det påstås bestämt på min arbetsplats att man efter ett "tillräckligt" långt tag i den här stan inte kan undgå att påverkas av den förhärskande humorn här. Jag har förstås, på goda grunder, hävdat motsatsen, men får eventuellt tänka om efter gårdagen.

Jag råkade läsa nyheten om "Black Cobra" och deras "större stöld av småkakor" och noterade då att det ju onekligen finns något sött över den svenska organiserade brottsligheten...

Mindre sött är det dock att det verkar skjutas ungefär lika friskt på Hisingen som i Baltimore. Och även om Baltimorestatistiken visade all-time-low beträffande antalet mord för januari och februari 2010 (24 stycken) så känner jag inte att Göteborg behöver ha just Baltimore som förebild när det gäller mord i synnerhet eller brottslighet i största allmänhet.

Förbud, eller lite sunt förnuft kanske?

Jag råkade se på Agenda ikväll, där det ingick ett indignerat reportage om det faktum att Sverige, Albanien och Malta var de enda länder inom EU som inte har infört förbud mot att använda mobiltelefon vid bilkörning.

Ja, man behöver väl inte vara så där vansinnigt intelligent för att inse att uppmärksamheten på trafiksituationen blir sämre om man ska trassla med en telefon under tiden. Men man skulle ju kunna tänka sig att just den insikten gör att man väljer att inte använda telefonen samtidigt som man kör bil? Bara för att man liksom förmår använda sitt sunda förnuft, och för att man begriper att det kan finnas sådant som är olämpligt fast det inte är förbjudet?

Eget ansvar, kan det vara något kanske?

Om lycka, eller i alla fall välbefinnande.

Behaviorial economics - ekonomi när den är som intressantast (enligt min högst subjektiva mening).

It's difficult to think about well-being.

Jag mötte Lassie, fast ändå inte...

Mitt knä trilskas lite igen, så pass att jag fann det för gott att låta någon som besitter mer kompetens i frågan än undertecknad, undersöka det. Jag började alltså leta efter en Göteborgsk motsvarighet till Idrottsskadecentrum* i Uppsala. Jag menar, vem vill inte ha motsvarigheten till ett ställe där de skrattar åt ens "fullständigt unika" löpsteg, sticker en i fötterna med glasbitar och sätter gigantiska mängder nålar i vader eller fötter eller böjer ens höftben på sätt som känns (och låter) omöjliga med effekten att det ena benet plötsligt blir längre...

Jag måste ha lyckats ganska bra för det tog inte många minuter innan det visat sig att sjukgymnasten, som redan från började tittade skeptiskt på mina fötter knän, kände både sjukgymnasten och naprapaten. Han visste också att berätta att naprapaten i fråga tyligen bytt klinik och numera sätter sina nålar i systrarna Kallurs benhinnor (eller något ditåt, jag lyssnade inte så noga eftersom jag var upptagen med att göra benböj som han tittade skeptiskt på.) Därefter vred och vände han på mitt knä i alla möjliga (och några som verkade lite omöjliga) vinklar och konstaterade att det inte var några större fel på undertecknad förutom en signifikant instabilitet i knäet. Således blev jag ordinerad att dagligen ägna mig åt positionskontrollerad utfallsträning, att lägga mer tid på gymmet och specifikt träna benmuskler (inklusive mitt hatobjekt vaderna). Slutligen tillade han att jag borde komma ihåg att jag inte är 25 längre...

Att åka tåg

Det har inte blivit mycket bloggat på sistone, delvis för jag har varit ute och rest, bland annat med tåg*. Och det tar ju lite tid i dessa dagar. Förra fredagen blev jag tex 2 timmar och 30 minuter sen på sträckan Göteborg-Uppsala. Det är faktiskt en imponerande kort försening med tanke på att vi på denna relativt korta sträcka klarade av följande fel: 1. Fordonsfel (det är oklart exakt vilken slags fel detta egentligen är, men en stark misstanke är att det kan översättas till oplogad bangård). 2. Lokfel (vilket ledde till ett längre stopp i Skövde för omstart av tåget). 3. Rälsbrott. 4. Signalfel. Och slutligen, 5. Växelfel. (Jag hann förstås inte fram till själva disputationen, men däremot anlände jag alldeles lagom till det efterföljande champagnedrickandet, så det var ju ingen större skada skedd...)

Fredagens resa var ändå, måste man säga, oerhört bekväm i jämförelse med mina reseförsök i söndags och måndags. Att ta sig sträckan Knivsta-Stockholm via Upplands-Väsby var en mycket lång, förfärligt kall och synnerligen märklig upplevelse. (Det tog ca 3.5 timmar i söndags vilket kan jämföras med de normala ca 50 minutrarna). Västtrafik må ha vissa lätt surrealistiska drag, men det är ändå intet mot känslan när det plötsligt dyker upp ett tåg vid perrongen i Knivsta, för att plocka upp passagerare, strax efter att informationstavlan meddelat att också de närmaste tre tågen söderut har blivit inställda... (Att försöka åka tåg mellan Stockholm och Göteborg i måndags var inte att tänka på, så det blev, tyvärr, flyg istället. Att linjera lasrar på distans är nämligen inte möjligt.)

*I dessa tider då gnället på SJ tycks outtömligt (med viss rätt, deras information till resenärer är riktigt usel) så måste jag ändå påpeka att att all SJ-personal som jag hade med att göra under den senaste helgen faktiskt var väldigt trevlig, om än de inte heller hade tillgång till den information som fanns tillgänglig för vem som helst som kikade in på banverkets hemsida.

Bröllop

Helgen som gick gifte sig en av mina bästa vänner, i Uppsala domkyrka. Fantastiskt trevligt och det blev inte direkt sämre av att ett av Uppsalas bästa swingband - Canal Street Syncopators - stod för musiken under kvällen.


Brudens smycken.


Brudgummen, inklusive vigselring.


Och hennes ring.


En är fokuserad på tårtan, och en på baren...


Gäster. (För insatta: Mannen till vänster är också känd som "kiltmannen".)

Minst en av tre?

Nu har jag, inom loppet av fyra timmar, testat i tur och ordning te, airborne och whisky mot mitt halsonda. Minst en av dem borde ju hjälpa tycker man...

Och annars så har dagen känts ganska mycket så här. Bortsett från att det var en laser och inte den dator som betedde sig så där då. (Kanske hörde lasern den lååånga och ganska meningslösa diskussionen om fikarumssuntförnuft på avdelningsmötet och det var därför som den inte ville bete sig?)

Nya tag imorgon, hur som helst.

Löpning och andra märkligheter

Jahaja. Tack vare Katarina ska jag tydligen springa tjejmilen i höst.* Tack vare Patrik har jag tydligen också offentliggjort ett tidsmål för denna begivenhet. Lyckligtvis har jag också (utan att behöva anstränga mig det minsta) fått med Reneé på spektaklet. (Och jag hoppas överyga Emelia också.) Som tur är det långt till september. Och nära till Skatås. I bästa fall bryter jag inga ben på grund av den helt galna halka som definierat Göteborg den senaste veckan. (Fram till i onsdags förra veckan hade jag bara goda saker att säga om vinterväghållningen i denna stad, men det har gått över nu... Fast, jag vill nog fortfarande hävda att Göteborg är snäppet bättre än Uppsala i detta avseende.)

I fredags var jag på disputation. En mycket märklig upplevelse av två anledningar: den ena att jag tyckte att det var förfärligt orättvist att jag inte fick vara med i diskussionen (det har aldrig hänt mig förut på en disputation. Enligt säkra källor** går det inte över men man vänjer sig... Huvaligen!). Den andra anledningen var att opponenten, som jag råkar känna ganska väl, höll inte 15 minuters introduktion som avtalat, utan 30, och när det väl blev dags för diskussion med respondenten inleddes detta med en 5 minuters monolog innan själva frågan uttalades. När han var nöjd med frågandet efter dryga två timmar slog han sig bekvämt ner, sparkade av sig skorna, trollade fram en macka från ingenstans och såg förvånad ut när betygskommitten klarade av sina uppgifter på ca 2 minuter var. Sen glömde han visst vinterskorna på respondentens handledares kontor...

Jo, och så såg jag ju partiledardebatten i söndags... Endast två reflektioner från densamma. Vid första anblicken kan det verka märkligt att (mp) väljer Eriksson och inte Wetterstrand i dessa sammanhang, men vid närmare eftertanke så tycks det egentligen som ett smart drag av några rödgröna strateger. För Mona Sahlin verkar ju inte alls lika inkompetent jämfört med Eriksson som med Wetterstrand. I rättvisans namn måste dock tilläggas att alliansföreträdarna inte imponerade särskilt heller.

Ja, och så har jag kört igång med vårens projekt också. Spanska. Så om det är låg aktivitet här på bloggen så vet ni vad det beror på...


*Egentligen är detta bara en logisk fortsättning på det nya liv som jag helt otippat började för två veckor sen. (Otippat för mig alltså, jag hade inte alls planerat detta, det bara hände. Tiden får utvisa hur länge det varar.) Jag har nu 5 träningspass på de 11 senaste dagarna... Nyttigt?

**Två professorer

Empty LA

Mitt eget fotograferande går så där just nu och lustigt nog sammanföll min jakt på inspiration med HC:s tips om detta.

Empty L.A. (Om man klickar på bilden kommer det fler bilder.) Fotograferat, och i allra högsta grad photoshoppat*, av Matt Logue. Själv är jag mest fascinerad av bilderna med tomma vägar, eftersom jag, när jag var där i höstas, inte såg en enda väg med smärre trafikmängd än morgonrusningen på E6/E20 (där de passerar Olskroken...)

Han tog helt enkelt absurda mängder bilder vid de aktuella platserna så att han kunde photoshoppa ihop bilder utan bilar och människor.

Lågt...

Veckan har bjudit på en del reflektioner vad beträffar användningen av svenska språket.

I början av veckan blev jag tvungen att läsa meningen "vad har dem gjort nu?" författad av en person som rimligen är både välutbildad och intelligent, och som dessutom har svenska som modersmål. Och, värt att notera, som är betald för att författa texter på svenska språket. Ahhhh! Kalla mig gärna både språkpolis eller elitist, jag tänker fortsätta hävda att folk borde lära sig att använda de och dem på korrekt sätt. Så det så.

Jag har ju varit ute och åkt tåg i veckan. (Jag kan för övrigt bekräfta "nyheten" att tågen är försenade mest hela tiden numera.) SJ ropar ut att de har en tyst avdelning på tåget och att samtal i densamma "ska föras på en låg nivå". Kollegan (som uppenbarligen besitter humor, viss självdistans och språkkänsla) meddelade omedelbart att det nog var bäst att han gick dit eftersom hans samtal alltid brukade vara på en låg nivå...

Och så läste jag en intressant rubrik i Svenska Dagbladet idag (papperstidningen). "Kött från olaglig slakt säljs omärkt i butiker". Den är visserligen språkligt korrekt men implicerar att problemet snarare består i bristande märkning än den olagliga (och synnerligen plågsamma) slakten. Det kan man ju i och för sig också tycka, men med tanke på att artikeln snarare handlar om slakten än om märkningen så var väl rubriken kanske lite missvisande.

Var det "elitist" som var ordet för dagen?

Mera foton

Jag sitter på ett förfärligt skakigt X2000 från Stockholm tillbaka till Göteborg och tänkte att jag, i brist på bättre sysselsättning, kunde posta några foton från USA-resan.



Vacants i East Baltimore, inte så långt från en del av de "projects" som spelar en ganska stor roll för handlingen i The Wire. Kvaliteten är kass eftersom det är taget från tåget, genom fönstret. Man går inte precis hit för en liten fotopromenad...



En ganska ovanlig syn på NYC tunnelbana, en (troligen) hemlös sovande person. Det är väldigt sällsynt att man ser det. Jag har faktiskt aldrig, trots stans storlek, känt mig otrygg på tunnelbanan där... Baltimore är, om man nu letar efter farliga ställen, betydligt värre än NYC.



Och ännu en bild från tåget mellan Baltimore och NYC. Broar över, tror jag, Susquehanna, mellan Havre de Grace och Perryville.



Och en vy över Manhattan från Newark airports så kallade Airtrain.





Och två syskon Gardner (de två yngsta) på ett mycket trevligt ställe i Brooklyn. Jag letar, febrilt efter en bra bild på James, men det verkar saknas i det för tillfället tillgängliga bildarkivet. Säkert är dock att de två bröderna är mycket lika (och just den kväll då detta foto togs hade de dessutom exakt likadana skjortor på sig...)

I brist på tid att skriva något vettigt...

Jag tillbringade nyårsafton (delar av den i alla fall) i Lund. Där var det tokkallt och såg ut som på ovanstående bilder. Skåne har sina stunder, det får man säga.

I rättvisans namn

Som framgick av den förra posten så är jag inte så nöjd med Telia just nu. Inte alls nöjd faktiskt. (Alla som har en ide om vilken mobiloperatör jag borde ha istället är välkomna att berätta det, och varför). Men i rättvisans namn så borde jag kanske nämna att tågtrafiken i Västsverige inte heller är helt välfungerande. (På grund av den intressanta kombinationen Chalmers-byråkrati och SJ-byråkrati har jag spenderat rätt mycket tid på Centralen i Göteborg i avsikt att försöka inhandla några tågbiljetter till en så kallad tjänsteresa). Nyss meddelades tex att tåget till Trollhättan och Vänersborg var kraftigt försenat, sedan att det var inställt, och, till sist, att tåget visst kommer att avgå. Enligt tidtabell. Man upphör helt enkelt aldrig att förvånas.

Usa-resan, del 2

Kan kortast sammanfattas i: massor av goda vänner, en del tågåkande, en och annan öl (den berömda öl-talföljden är garanterat inte 1,2,8... i vare sig Baltimore eller Brooklyn, 0,3,(för) många tycks vara den förhärskande ordningen) och ganska många givande forskningsdiskussioner, och kanske en och annan mindre forskningsfokuserad och mer existentiellt inriktad diskussion dessutom. I korthet, en synnerligen lyckad resa.

Väl tillbaka i Sverige har jag dock seriösa issues med Telia, inkluderat deras sk kundtjänst och support. Jag antar att ingen är förvånad...

USA-resa, del 1

På nyårsdagen gick jag upp tidigare än vad som kan betraktas som humant (klockan 6) efter 3.5 h sömn. ca 17.5 h senare stod jag i den evighetslånga migrationskontrollkön som tog längre än någonsin och som skickade ca var 10:e person till secondary screening som det kallas. Efter ytterligare en flygning landade jag i Detroit vid 9-tiden på kvällenoch 50 minuter senare var jag, hyrbilen och snöskyffeln, som de vänligt nog skickade med, på väg mot East Lansing, MI. Ytterligare 1.5 h senare satt jag hemma hos Jenny och kände mig så där lagom mör efter att ha varit vaken nästan 24 h i sträck. Vi ägnade de två närmaste dagarna åt att se oss om i Michigan och bestämde oss för att klassa Michigan som USA:s motsvarighet till Västergötland. (Stora sjöar**, mycket jordbruk, massor av små orter). Idrottsarenorna är dock hyfsat mycket större. Spartan stadium i East Lansing rymmer 75000 personer (fler människor än det bor i stan), arenan i Ann Arbor tar över 100 000 och var fram till för bara något år sen den största i USA. Ullevi framstår som ett dockskåp i jämförelse. Största behållningen med Ann Arbor*** var varken arenan eller staden i sig (trevlig men hyfsat överskattad) utan att jag fick träffa Megan igen!

Måndag bjöd på kolesterolfrukost innan snöig bilfärd mot Detroit och ett försenat flyg tillbaka till New York. Ca 2 timmar senare än planerat kunde jag släpa in allt mitt bagage på en bar i Brooklyn och tillsammans med nästan hela klanen Gardner njuta av lyxen att vara i Brooklyn. Renee och jag åt en synnerligen näringsriktig middag bestående av Red velvet cake och öl... Tisdag eftermiddag åkte jag och hela mitt bagage vidare till Princeton, NJ, där jag fick titta på Amandas nya lab. Kvällen avslutades med en något mer näringsriktig måltid i sällskap med Amanda, Katie, Terry och Ellen, i Morrisville, PA. Och i morse (6.26) satte jag mig på tåget från Trenton till Baltimore, MD...

Trots att jag är lite snuvig är det faktiskt inte alls särskilt synd om mig just nu.

*Rätt många passagerare visade sig mycket förvånade inför en extra säkerhetskontroll innan gaten (ärligt talat, följer folk inte nyheterna alls? Det kan väl ändå inte ha kommit som en överraskning att det skulle bli en extra kontroll? Följer folk inte nyheterna alls?).

**Fast färre människor med så här fiffiga idéer. Det är extra humor att det nu visat sig att Jennys svåger visst jobbar på samma ställe som den här snubben...

***Den västgötska motsvarigheten till Ann Arbor tror vi är antingen Vänersborg och Lidköping. Förutom att näringsställen faktiskt är öppna även efter klockan 2 på lördagar...

Summering och förhoppningar

Att summera 2009 i korthet är inte så lätt, men några saker som slår mig är följande:

Den viktigaste händelsen: Att flytta tillbaka till Sverige.
Den bästa resan: New Orleans i februari, med alla NYC-visiter som god tvåa.
Största bedriften: Att stå ut med allt regn i Göteborg* i november. (om det nu kan definieras som "stå ut" när man gnäller exakt hela tiden)
Årets oro: Dels i april när J. var på sjukhus och dels när pappa blev sjuk i december.
Mest intressanta: När mitt kreditkort spärrades på grund av suspekt beteende (jag hade köpt bensin).
Bisarraste träning: De där fotbollsmatcherna jag spelade.
Årets (positiva) förvåning: När det blev vinter i Göteborg.
Årets misslyckande: Att jag inte lyckades få in Kanada i reseplaneringen.

Att summera det gångna decenniet är nog en uppgift som jag helst låter bli. Det räcker väl med att konstatera att det har hänt förfärligt mycket sedan dess.

Beträffande förhoppningar för 2010 så ska man ju alltid vara försiktig med vad man önskar sig, men man kan ju alltid hoppas på att lasrarna samarbetar, att det kanske löser sig med jobb (ja, jag skrev "hoppas" men jag menade drömma) och kanske ett par saker till... Nåja, nu är det snart boarding och det betyder i bästa fall att jag snart är tillbaka i NYC. God fortsättning på er!

*Notera dock gärna att jag faktiskt gillar Göteborg och trivs riktigt bra, jag gillar bara inte novembervädret.

Gott nytt år!

Eventuella summeringar av 2009 får vänta. Sammaledes gäller eventuella 2010-utblickar och förhoppningar. Nu börjar nämligen partyt. I Lund. Med delvis danska traditioner. (Räknas det överhuvudtaget som om att jag firar nyår i Sverige?)

Gott Nytt År!

Saker jag verkligen inte begriper

Inte undra på att folk inte nödvändigtvis gillar att behöva ha kontakt med försäkringskassan. Och, även om det finns en hel del att säga om hur politikerna hanterat socialförsäkringsfrågorna på sistone, så bör man i detta ärende notera att det är försäkringskassan som väljer att överklaga länsrättens dom. De skulle också kunna välja att inte överklaga. Lite mänsklighet, någon?

Dagen i korthet

1. Jättejättejättejättekallt i Uppsala på morgonen.
2. Deltagande i synnerligen meningslös teaterföreställning* (i bästa fall finns dock lärdomar att dra)
3. Lunch(promenad) på (till) Ekocaféet med bästa S. och bästa J. och andra gamla kollegor
4. Vinterväglag a la Uppsala (det är faktiskt otroligt fascinerande hur kort tid av snöfall som krävs innan hela Uppsala är livsfarligt...)
5. Snöstorm på Arlanda med stopp för inrikesflyget som följd. Så småningom nyplogad startbana men då krävdes ny avisning och därför fick vi vänta på ytterligare en vända av plogbilen. Att vara instängd i ett på marken stillastående flygplan är alltid lika roligt...
6. Landar lagom mycket försenad på Landvetter och inser att vinterkylan definitivt kommit till Göteborg också. Minus 9 och kulingstyrka på Landvetter.
7. Flygbuss till Korsvägen alldeles lagom i tid för att trava raka vägen in på Liseberg för julbord med jobbet på Hamnkrogen.
8. Konstaterar på väg hem från Liseberg att Göteborg nu är mycket vackert och att julstämningen** infunnit sig i och med i lätt snöfall och några få minusgrader.


*aka anställningsintervju på UU-vis...
**den håller i sig bättre om man glatt ignorerar att man ännu inte köpt en enda julklapp...

Framgång...

Framgång mäts denna vecka i följande enheter:

#antal uppackade och undanstoppade flyttkartonger. (Ja, jag har äntligen fått hit alla saker som stått i Uppsala de senaste åren...) Dessvärre äger jag många fler böcker än vad som får plats i de hyllor som för närvarande finns i min lägenhet och därför kommer det nog inte att bli några rekord satta i detta avseende under innevarande vecka. I alla fall inte av just den här bloggaren.

#antal korrekt installerade belysningsanordningar i ovan nämnda lägenhet. Problemen är tre; Det första är att jag är lagom rädd för elektronik och följaktligen inte alls gillar när jag behöver koppla ihop olikfärgade kablar som hänger och dinglar ner från kontakter i taket. Det andra är att det är oklart om de strömbrytare man antar går till taklampsuttagen verkligen är inkopplade. Det tredje problemet (avdelningen i-landsproblem) är att jag är för kort för takhöjden i min lägenhet och därför inte ens kan koppla in de taklampor som har en alldeles vanlig kontakt...* Ingen rekordpotential här heller är jag rädd.

#antal mW ut från TOPAS:en**. Nuvarande status: Från 14 till 60 mW på mindre än tre timmar, och en stabil intensitet. Detta är dock nytt rekord för undertecknad! Wohoo! (Jag ber er observera att det inte finns något som helst element av ironi i detta wohoo!) Dagens understatement rör för övrigt samma lilla box: "den är lite känslig för ingångslinjeringen"***


* Jo, jag vet att lösningen på detta problem är införskaffandet av en stege, men det ingår nu inte alls i mina planer att göra dylika inköp innan jul. Jag vet dessutom inte hur jag skulle hinna med det.

** En TOPAS kan enklast beskrivas som en våglängdsväljare till femtosekundslasersystemet

*** Det betyder, på ren svenska: Om du flyktigt tänker att du kanske borde justera ingångsspegeln medan du dricker kaffe i fikarummet långt bort laserlabbet så kommer intensiteten att ha ändrats när du kommer tillbaka, och i 999 fall av 1000 till en lägre intensitet än innan du tänkte på eventuell justering...

Vi har bestämt hört det förut

Så var det dags igen. Att konstatera att svenska skolelever inte alls står sig särskilt bra i internationella jämförelser när det gäller naturvetenskap. Idag kom rapporten TIMSS Advanced 2008 som har studerat svenska gymnasisters kunskaper i "avancerad matematik och fysik". Resultaten är, inte helt oväntat nedslående.

Svenska elever presterar på en låg nivå i matematik, bara Filippinerna har ännu lägre resultat.
Det ser något bättre ut i fysik, där svenska elever landar på en genomsnittlig nivå. Det är dessutom intressant att notera att resultaten har försämrats kraftigt sedan 1995 när en motsvarande, jämförbar undersökning gjordes.

Rapportförfattarna skriver: "... andelen elever som inte anses nå upp till medelgod
kunskapsnivå enligt kriterierna i TIMSS Advanced nästan har fördubblats."

Onekligen ett resultat som bör stämma till eftertanke för alla de som hävdar att den svenska skolan är/bör vara i världsklass. Framför allt kanske man bör fundera på varför det har blivit så mycket sämre på den här tiden. Och hur det kommer sig att betygen inte verkar sjunka i takt med kunskaperna...

Vad man bör göra åt problemet kan och bör man förstås diskutera. Politiker och lärare, och, anser jag personligen, framför allt naturvetare och matematiker. För om den här utvecklingen fortsätter på lång sikt kommer Sveriges konkurrenskraft att sjunka dramatiskt. Matematik handlar nämligen inte så mycket om att räkna mattetal som att kunna utföra avancerad logisk problemlösning. Sådant kan en kunskapsnation knappast klara sig utan.

Rapporten kan man ladda hem härifrån. Och den som kan förklara för mig varför man valt den framsidesbild man valt kan få ett fint pris. Om man är snäll kan det kanske tolkas som om att man vill understryka vikten av att äta frukost, men "frukost" är ett ord som jag inte kan minnas nämns i rapporten...

Dagen så här långt

Mörkt. Grått. Trött. Millenia (laser) ger märkligt låg energi. Evolution (laser) tar lång tid att värma upp. Tsunamin (laser) ger lägre energi än den borde. Spitfire (förstärkare) ger lägre energi än den borde. Topasen (våglängdsväljare) vägrar ge mig någon annan våglängd än 495 nm. Och förstås till lägre energi. Det är nästan så att man kan ana en trend. Undrar om min trötthet liksom har smittat av sig i laserlabbet?

Också en del av jobbet...

Det saknas egentligen inte (vettiga) saker att blogga om, men samtliga på den listan kräver mer eftertanke i formuleringarna än vad som hunnits med på sistone. Men för att bevisa att jag fortfarande är vid liv (och läser min e-post*) kommer här ett citat hämtat direkt från en av Chalmers alla e-postlistor som når många människor:

"Hello all,
last week my chair (blue, patterned, black arm rests, not typical for the Kb flora) by mistake was moved to "godsmottagningen". It cannot be found there anymore and since this is/was my own (private) chair and I am thankful for anyone giving me a hint..."

Man kan i alla fall konstatera att det finns problem som man inte har.

*fast man kanske inte borde...

Cynism eller bara vanlig hederlig dumhet

Tänk er följande:

Dag N:
F.d. doktorand (fdd) i visst behov av CV-boost inför en ny forskningsanslags/tjänsteansökningsrunda nästa år försöker etablera mailkontakt med f.d handledare (fdh), bland annat för att försöka reda ut om den sista artikeln från doktorandtiden någonsin kan bli klar att skicka in.

Dag N+7:
Fdd har under en veckas tid hört absolut ingenting från fdh och ordnar därför sina tågbiljetter så att de passar de tider som gäller de mer privata åtaganden fdd har i regionen där fdd:s Alma Mater är lokaliserat.

Dag N+10:
Fdh meddelar att han är ruskigt upptagen men det vore väl väldigt trevligt om fdd kunde ge ett 40-minuters föredrag om sin postdoc och följa med på kollektivlunchen med alla mötesdeltagare "så kan vi prata då", samma dag som fdd hade tänkte åka tillbaka till staden där fdd numera jobbar, jättetidigt* på morgonen.

Senare samma kväll, vilken infaller exakt två arbetsdagar före 40-minutersföredraget ska hållas meddelar fdh att fdd är "mycket välkommen" att närvara vid docentföreläsning som hålls av en enligt fdh extremt viktig och kompetent person** innan fdd åker tillbaka till nya staden.


Dagens fråga nummer 1 är alltså: Är det cynism (fdd behöver både föredrag till CV:n och rekommendationsbrev inom en snar framtid) att glatt säga ja till fdh:s förslag och boka om sina tågbiljetter så sent att fdd även kan närvara vid docentföreläsningen, eller är det bara ren och skär dumhet?

(Att fdd saknar en viktigt professor-skill, nämligen att framstå som upptagen i alla lägen, är dessvärre helt uppenbart.)

Dagens fråga nummer 2 är: Hur många tror att fdd faktiskt kommer att få prata med fdh under lunchen?

*"Jättetidigt" bör här förstås mot bakgrunden att det är morgonen efter en disputationsfest (som av oklara anledningar äger rum en måndag...)

**F.d samarbetspartner till fdd med den intressanta egenheten att denne tenderar att alltid glömma bort att nämna eller "stavar fel"*** på fdds namn i sina acknowledgement. (Stavar fel som i "oj, jag skrev visst Malin istället för Maria...")


Och ja, ovanstående scenario är förstås helt hypotetiskt, ifall nu någon misstänkte något annat...

Dagens noteringar

Formas, det av de svenska forskningsråden som ska stödja forskning inom miljö, areella näringar och samhällsbyggande har en öppen utlysning om forskningsmedel till "starka forskningsmiljöer" inom något av nedanstående områden. Kursiveringar inom parentes är mina kommentarer. Och det förtjänar att påpekas att ansökningar som skickas in till den här utlysningen måste vara interdisciplinära...

Climate and energy (det är ju, ganska, brett kan man säga...)
Natural resources and environment (nu blev det genast mycket mer avgränsat)
Environmental technology and new materials
Urban and rural development (men, småortssverige då?!)
Quality of life for people and animals (eh?!)

Ja, och så har SACO meddelat världen vad man anser om framtidsutsikterna för ett antal yrken, fram till 2014 närmare bestämt. Intressant nog tycks man på senare år ha bestämt sig för att sluta hävda att kemist kommer att vara ett bristyrke i framtiden, och det är ju klokt, eftersom få kemister har märkt av någon stor efterfrågan på deras kompetens de senaste 10 åren eller så. Å andra sidan hävdar rapporten att bland annat reservofficer, fysiker och lärare/forskare vid högskola/universitet kommer att vara bristyrken år 2014. Hoppas kan man ju alltid, men jag tror det nog först när jag ser det.

Slutligen finner jag det mycket irriterande att mina statistiska övningar talar om för mig att mina data inte ger olika värden, trots att jag kan se, genom att bara titta på mina experimentella data, att de faktiskt är mycket olika...

Tidningsrecension

Bloggtystnaden på sistone har många skäl. Dels händer det inte så vansinnigt mycket i mitt liv just nu annat än att jag försöker vänja mig vädret och det är just inte så mycket att blogga om. Dels har det varit, och är, lite turbulent i några mycket goda vänners liv, och att lägga tid på att blogga om just inget viktigt alls känns gärna lite meningslöst när vänner behöver tala om sådant som självmord i familjen eller att de blivit utsparkade, utan förvarning, ur sitt lab och därmed riskerar att stå utan försörjning inom en månad eller två. Det finns dagar då det känns mycket frustrerande att vara långt bort några av sina bästa vänner...

Icke desto mindre har jag funnit saker att blogga om. Tex Göteborgsposten. Jag får medge att jag blev positivt överraskad av helgens båda tidningar, men hittills tror jag ändå att när min 30-dagars testprenumeration är över så är det tveksamt om jag förnyar den - mina skrattmuskler klarar inte av att läsa synnerligen ilskna insändare som handlar om saker som filmjölksförpackningar och undertecknas med signaturer av typen "fil är livet"* alltför många dagar i veckan... Det finns ju trots allt tidngar som Svenska Dagbladet som har ledare skrivna av Sanna Rayman och Per Gudmundson, och som har Merit Wager som kolumnist. Än så länge har jag inte sett att GP når den standarden på ledarsidan.

*Jajamen, den helt är autentisk.

Göteborgsprops

Hasselblad center finns i den här stan. Bara det gör den värd att besöka. Och den pågående utställningen med årets pristagare, Robert Adams, anbefalles för alla som befinner sig i närheten. Man kan inte låta bli att fascineras av en fotograf som kan sitta en hel dag, på samma ställe, och ta bilder på havet, ur samma vinkel, för att visa hur havsytan förändras med tiden. (De bilderna såg jag första gången på National Gallery of Art i DC, de är fortfarande lika fantastiska.) Jag gissar att jag kommer att se den utställningen ett par gånger till innan de byter. (Bilderna hänger kvar till 10 januari...)

Och konstmuseet i övrigt var en positiv överraskning. Vi hann inte ens igenom alla delar av det under de knappa fyra timmar vi var där (å andra sidan kanske jag spenderade oproportionerligt mycket tid på fotoutställningen, men ändå, inte alla musem är värda att besöka i fyra timmar.) Props till kulturen i Göteborg alltså.

Helt andra, inte alls lika bra bilder, som Robert Adams diton, finns här om nu någon skulle ha missat det.

Joråmensåatt...

...man vet att man har motvind om man måste trampa i nerförsbackarna.

Karriärval?

I min googletalkstatus stod det alldeles nyss "karriärångest"*. I någon annans dito stod det något om att leka med Lego på arbetstid**. Om detta på något sätt är representativt för våra respektive jobb behöver man knappast undra vem som gjorde det smartare karriärvalet...

För övrigt verkar det som om resten av mitt liv kommer att framlevas i ett förkylt tillstånd eftersom den senaste veckan inte har inneburit någon förbättring alls. Sa jag att det börjar bli lite tröttsamt detta?

*Av skäl som kanske kommer avhandlas här på bloggen senare.
**Nej, jag är ganska övertygad om arbetsplatsen inte är en förskola.

Jag flyr ett (ännu så länge väldigt lugnt) fält

Det är väldans lugnt i Göteborg idag. Möjligen beror detta på att hela stan laddar inför eftermiddagens fotbollsmatch mellan IFK Göteborg och AIK. Förberedelserna innefattar tydligen bland annat ca 200 extrainkallade poliser från Stockholm och Skåne (uppskattad kostnad lär vara ca 2 miljoner). Dessutom har man i förebyggande syfte forslat bort en massa gatsten så att de mer våldsintresserade och inte så fotbollsintresserade sk fansen inte ska ha någon gatsten att kasta på varandra... Kostnaden för detta är oklar men det lär knappast vara gratis. Själv flyr jag dock fältet för att åka till Varberg, men eftersom jag är Göteborgsbo numera så håller väl en oengagerad tumme för att IFK tar hem det. (Eftersom Kalmar inte fixade det i år.)

På den 13:e dagen...

..om inte återuppstånden så i alla fall nere på en näsdukskonsumtion som inte dagligen bidrar till att höja BNI signifikant. Jag har dessutom fått tillbaka rösten, vilket också måste betraktas som en fördel. Särskilt som jag förväntas hålla ett 45-minutersföredrag i Lund på torsdag. I bästa fall kommer också någon slags energi tillbaka i och med att den här förkylningen/influensan/vad det nu är ger med sig. Och vem vet, kanske blir det tom mer frekvent bloggande vad det lider. Särskilt som jag på sistone har funnit ett och annat i nyhetsflödet som fått mig att överväga ett politiskt engagemang igen... Det är tyvärr uppenbart att världen inte är riktigt som den borde vara.

Det var det här med matematiken igen.

Uppsala Universitet reagerar, men sannolikt lite senare än vad som hade varit önskvärt.

Det där med flygplatssäkerhet

LAX, Los Angeles, inrikes:
Säkerhetskontrollen startar med 7 minuters granskning av mitt pass, inkluderande frågor om mina stämplar från Kroatien, mina USA-visa, mitt förnamn och min hårfärg, samt undersökning av varje sida med UV-lampa. Därefter sedvanlig amerikansk säkerhetskontroll med röntgen av allt bagage, skor etc, samt metalldetektor och en liten extrainsatt frågestund om innehållet i handbagaget. Det var ingen kö och hela proceduren tog ca 20 minuter.

EWR, Newark, utrikes: Passet skannas vid bagagelämning, flygbolagspersonalen kollar fotot mot mitt faktiska utseende, säkerhetskontrollanten öppnar det, och jämföra namnet med mitt boardingpass. Röntgen av handbagage och skor. Det var lång kö. Det tog 15 minuter totalt.

GOT, Landvetter, inrikes: Jag checkar in (över disk dessutom) utan att behöva visa legitimation, jag passerar säkerhetskontrollen med skorna på och utan att bli tillfrågad om någon legitimation och går slutligen ombord på planet genom att själv scanna mitt boardingpass.

Inte för att jag föredrar LAX-versionen av säkerhetskontroll på flygplatser, men om man nu ska ha den så kanske en identitetskontroll kunde vara lämplig? Eller?

Kvällens skratt

Det här förklarar onekligen en hel del....

(engelska) Hittat via Lindsey.

Göteborgsnoteringar, och en ny blogg

Note to self: Om det pågår sportevenemang både i Scandinavium och på Ullevi, välj en alternativ väg* mellan jobb och lägenhet. Överförfriskade fotbolls- och hockeyfans (oavsett vilket lag de råkar hålla på) tycks inte kapabla att förstå skillnaden mellan vägbana, cykelbana, trottoar och ytor mer lämpade att stå stilla på... (Och nej, alla var förstås inte varken överförfriskade eller ivägen, men rätt så stor andel.)

Och, så råkade jag visst starta en ny blogg. Mest foton, och Göteborg. Kika här om ni har lust!

*Det är väl värt en extra kvart att slippa kryssa fram mellan överförfriskade och skrikande fans...

Sverigenoteringar

Några noteringar efter ankomsten till Sverige:

1. Det finns inga (i princip) svarta* i Sverige. Inga hispanics heller. Och alla ser väldigt mycket likadana ut. Plötsligt förstod jag R:s fråga efte hennes Sverigebesök i somras. Frågan var "Var Sverige gömt sina minoriteter?"...

2. Man glömmer bort att köpa kasse när man handlar. Å andra sidan får man inte fyra gånger så många som egentligen behövs.

3. Svenskar kan vara ganska så oartiga ibland. Att släppa fram någon annan när man ska gå av flyget tycks otänkbart (tänk om de kommer före till passkontrollen, hemska tanke!) och att ursäkta sig om man måste passera någon i ett trångt utrymme verkar inte heller vara på modet. För att inte tala om det bisarra i tanken att man skulle kunna tacka när någon håller upp en dörr åt en...

4. Det är ganska kallt här..

5. Att tala om att man har bott i USA får diverse försäljare att förklara vad garantin innefattar, och inte, väldigt noga...**

*Jag är inte säker på vad den politiskt korrekta termen är på svenska, men det lär ju inte vara african americans i alla fall...

** Orelaterat till garantifrågan, men likväl kopplat till teknikuppdateringarna jag gjort på sistone. Jag finner det ganska humoristiskt att installation av mobilt bredband på datorer med Vista som OS kräver att man vet att man måste ställa om datorns klocka så att certifikatets datum blir giltigt...

I Göteborg

I Göteborg. Men med urusel internettillgång för tillfället. Bloggning återupptas när värdefull internettid inte går åt till att betala räkningar.

Summering: Att åka bort...

För drygt två år sen landade jag i 35 gradigt Baltimore. Det var början på en fantastisk resa, på många sätt. Det har varit två bra år. Jag har inte ångrat en enda gång att jag åkte. Jag har lärt mig massor och jag har älskat mitt jobb. Det är inte samma person som åkte till Baltimore 2007 som skriver detta patestikt tårdrypande blogginlägg. På alla sätt en lyckligare och mer harmonisk människa nu än då.

Och idag sitter jag på Newark, och väntar på mitt flyg till Stockholm. Imorgon är jag tillbaka i Sverige. Imorgon och de närmaste dagarna och veckorna ska jag börja ett nytt jobb och försöka hinna träffa alla släktingar och vänner och som jag inte träffat så ofta på senare tid och som jag saknat. Men trots att jag ser otroligt mycket fram emot alla de här sakerna så är det inte hem jag åker. Hemma är här. Och jag kommer att sakna det här landet, mina vänner och min självutnämda amerikanska "extrafamilj" otroligt mycket!

Och nu, boarding...

When chemistry gets physical...

Via J&R.

The Ultimate Travel Guide to the United States

1. Lär känna en väl vald* del familjen Gardner.
2. Välj destination och köp din flygbiljett (eller vakta deras katter och få din flygbiljett betald.)
3. Meddela dem din planerade ankomst och invänta svar av typen "Jag hoppas att du inte bokat ett hotellrum för du kan bo hos mig/oss" och "Tala om för oss vad du vill göra så fixar vi det" och annat liknande.
4. Njut av tillgången till en eller flera gratis guider med enorm lokalkännedom som dessutom är fantastiskt trevliga.**

*Det funkar antagligen utmärkt med vilken som av dem...
** Den här strategin fungerar utmärkt åtminstone i NYC, New Orleans och södra Kalifornien.

Eventuellt, om jag lyckas undertrycka semesterkänslan lite, kommer det bilder från Santa Monica, Malibu, Pasadena och San Diego inom kort.

Jag är orolig...

...och det borde ni också vara.

För häromdagen klickade jag mig fram till DN.se, och den enda nyhet som lyckades intressera mig så mycket att jag klickade mig vidare till den handlade om att KFF visst vunnit över Hammarby i en fotbollsmatch...

Uppdatering:

Jag har nu insett att detta förstås bara var en reaktion på att collegefotbollssäsongen just tagit sin början här och att somliga i min bekantskapskrets har vissa problem att föra intelligenta samtal om ämnen som inte inkluderar just amerikansk fotboll...

Åh nej, de får pengar för att jobba...

En god vän tipsade mig om den här tidningsartikeln idag, som har följande ingress: "SAARBRÜCKEN: En korruptionsskandal skakar den tyska högskolevärlden. Ett hundratal professorer är misstänkta för att mot betalning ha handlett doktorander."

Även om artikeln faktiskt handlar om något viktigt så kan man nog lugnt konstatera att den som skrev ingressen nog inte riktigt vet vad det handlar om och hur det går till...

Ravioli

Det här landet är ju känt för de ganska stora portioner* som ofta serveras på restauranger här. Men det finns en rätt som, av outgrundliga anlednningar nästan alltid serveras i små mängder. Ravioli.**

Det spelar ingen roll vad den är fylld med eller vad som eventuellt serveras till, i allmänhet serveras fem stycken ravioli per tallrik. Det är ju inte utan att man undrar varför. Vad har raviolin gjort för ont?


*Som varierar från "onödigt stort" till "enormt stora" med både breddgrad och längdgrad. Vill man äta små portioner bör man söka sig till ordentligt dyra ställen.

**Ska erkännas att denna studie huvudsakligen är utförd i den östa tidszonen av det här landet.

En gammal lärare...

Den här mannen hade jag som lärare i tyska på gymnasiet. Kul att han är uppmärksammad i DN, och kul med den välförtjänta utmärkelsen. Jag minns mycket tydligt när han kämpade för att hålla sig för skratt medan en av mina märkligare klasskamrater läste upp sin egenhändigt skrivna juldikt om tomtar med näsblod... Och när han en dag bad alla oss i T-klassen stanna kvar efter lektionen (vi hade tyska med ekonomerna) och bad om ursäkt för att hans fördomar om att ekonomer var bättre än tekniker på språk hade dragit ner vårt medelbetyg långt under vad vi var värda, och lovade bättring på fördomsfronten...

Väderleksrapport

Det ska visst bli varmt idag. Eller ja, det är redan varmt. Ca 28 grader. Och klockan är 8.30. Man räknar med att det drar sig upp mot 40-gradersstrecket under de varmaste timmarna. Och så en ganska duktig luftfuktighet på det. Baltimore City har därför utfärdat en "heat advisory alert" (den första sen 14e september förra året). Det innebär bland annat att man inrättar "emergency cooling centers" dit människor som inte har råd med luftkonditionering hemma (eller för den delen människor som helt saknar ett hem) kan åka för att slippa försmäkta i värmen. Och att vi andra använder enorma mängder energi till luftkonditioneringen. Dock inte på jobbet för här funkar den visst inte idag...

Och annars så jobbar jag, och diskuterar sjukvårdsreformer och hurvida svensk (och kanadensisk) sjukvård är att betrakta som socialiserad eller ej (eller om det möjligen är själva försäkringen som är socialiserad vilket är en svår distinktion för somliga...) samt vilken regering som är mest socialistisk - den som förstatligar misskötta biltillverkare eller den som inte gör det. ja, och så jobbar jag.

Perfekt?

En av kollegorna lät vid lunchen meddela att söndagen hade varit helt perfekt, ety han hade 1) varit i kyrkan, 2) shoppat på Target och 3) spelat TV-spel.

Min reaktion på detta uttalande (som jag dock höll för mig själv för att inte förstöra lunchfriden) var att en helt perfekt dag inte bör innehålla någon av de tre nämnda komponenterna...

Själv tillbringade jag min söndag i labbet. Och även om det var en långt ifrån perfekt dag så var den ändå ganska produktiv, så det var inte det minsta synd om mig.

PS. Det finns en massa, mycket vettigare och intressantare, saker som jag vill blogga om, och vem vet, kanske infinner sig tid och inspiration samtidigt någon gång snart...

Uppdatering: För undanröja alla eventuella tvivel så vill jag påpeka att jag inte alls har några problem med att man har de tre ovanstående aktiviteterna som delar i sin perfekta dag, så länge man inte anser att de också bör utgöra delar av mina perfekta dagar...

Big, bad Baltimore?

Jodå, jag är vid liv (tror jag...) men det är rätt mycket att fixa med denna sista månad på jobbet. Kameran är därför bara med undantagsvis (och bloggandet är det som bekant si och så med), men igår fick jag i alla fall en (kass) bild på den här liraren som numera går förbi mitt fönster någon gång per vecka. Det är inte så mycket big, bad Baltimore över honom och hans häst och vagn. Och onekligen en mycket trevligare syn än killen som då och då är ute och promenerar med sin (boa?)orm lite käckt virad runt halsen. Den här stan har sin alldeles egen sorts charm...



För övrigt kan jag meddela att jag numera har en flygbiljett tillbaka till Sverige (är det bra eller dåligt att ingen kunde slå SAS prismässigt?). Ska nu bara försöka få alla andra bitar att falla på plats också...

Vatten, vatten, vatten

Åh, titta, en sorgligt försummad blogg! Här kan man kanske skriva om det som blivit någon slags tema de senaste dagarna - nämligen vatten i olika skepnader och aggregationsformer.

Igår var det så varmt och fuktigt att glasögonen immade igen när man gick från det luftkonditionerade labbet och ut i värmen. (Tänk tropiska växthus och ni förstår känslan.) Idag är luftfuktigheten ca 100% (regn alltså) och vädret är (förutom säkert minst 15 grader varmare) ungefär som jag föreställer mig att det oftast är i Göteborg i oktober* (fast det regnar inte snett än så länge). Jag antar att det är lika bra att vänja sig...

Ja, och så var det visst lite avloppsvatten i en källare i Uppsala där jag har en del möbler också. Men ingen större skada skedd vad det verkar.

Nu, dags för lite forskning.

*Fast jag är inte säker på att jag har varit i Göteborg någon oktober någonsin så det är möjligt att detta är helt baserat på mina och andras fördomar. Fast jag har inte så stora förhoppningar...

1.8 V

I onsdags var jag och tre av kollegorna och gjorde ett gästspel hos Hopkins Center for Talented Youth och deras sommarskola i "Inventions". För barn i sisådär 10-årsåldern. Vi skulle bygga solceller med dem. Grätzelsolceller för att vara exakt. (För att vara ett lab som studerar fundamentala processer i nämnda solceller kan man lugnt säga att vi inte bygger riktiga solceller särskilt ofta...)


Totalt blev det 9 fungerande solceller (och att den 10:e inte fungerade var vårt fel, inte barnens) som seriekopplade* (och med lite extra lysrörsljus) gav oss 1.8 V ut. Tillräckligt mycket för att faktiskt få en liten lysidod att skina lite svagt.


Och nu kanske ni inte tycker att detta är så imponerande, men då vill jag berätta att track-record för det här labbet är att vi inte förr lyckats göra några celler som faktiskt driver något alls... Och då vill jag ändå påpeka att vi inte alls använde oss av de bästa färgämnen vi har. (Men ja, det finns en anledning till att vi ägnar oss åt mer fundamentala studier av kemiska processer som sker i solceller.)

*Japp, det är pinsamt att vi dagarna innan var tvungna att söka oss till Wikipedia för att fräscha upp minnet lite om hur det där med serie- och parallellkoppling påverkar den ström och spänning man får ut... Men vi är kemister, OK?

Independence Day

Det är busy busy busy som gäller här just nu. Väldans mycket på jobbet och dessutom är J, E och L här och hälsar på, så det blir inte mycket bloggat. Och idag är det dessutom Independence Day så vi går snart ut i solen. Men eventuellt kommer det foton från de senaste helgerna i Boston/Massachussets och NYC snart.

Empiriska studier visar...

...att om man jobbar någonstans mellan 12 och 16h per dygn så hinner man inte sova så mycket och då blir man trött.

...fotbollsspelande botar inte halsont, snarare förvärrar det saken.

...disk inte diskar sig själv och insamlade experimentall data inte analyserar sig själva.

Samma empiriska studier visar också att risken för meningslösa bloggposter som inte bidrar med något annat än upprepningar av det redan uppenbara ökar exponentiellt med bristen på sömn.

1000 saker...

... att blogga om, men dessvärre ca en miljon saker att göra på jobbet. Därför fortsätter det sporadiska bloggandet ett tag till medan jag jobbar hela dagarna och halva nätterna, kliar myggbetten från den gångna helgen och funderar på hur i herrans namn jag ska hinna tvätta innan jag drar till New York igen på fredag. Nu är dock mitt prov klart att mätas på. Peace out!

Tidsangivelser och andra sorters lögner

Hoppas att ni hade en bra midsommar! Själv sitter jag på BWI och väntar på ett flyg till Boston. Imorgon blir det nämligen midsommarfirande i Massachussets för min del. Vägen dit tycks dock vara kantad av förseningar. Tåget ut till flygplatsen var försenat men ingen brydde sig om att annonsera den förseningen, eftersom 15 minuter sent ändå är nästan i tid, om man ska tro Amtrakpersonalen på Penn Station i Baltimore.

På flygplatsen ger alla monitorer olika avgångstid för mitt flyg, fast alla har gemensamt att de anger en senare tid än den planerade avgångstiden. Vid gaten, där det fortfarande inte finns något flygplan, annonseras dock fortfarande den ordinarie avgångstiden 4.30 pm, vilket är ungefär 15 minuter från nu...

En helt annan sorts lögner var morgonen samtalsämne i labbet. Mina vänner, A och K, är ett par. Ett lesbiskt par. K:s mamma har vissa problem med att hennes dotter är homosexuell, och har därför bestämt sig för att detta är guds sätt att straffa henne för hennes synder. A:s mamma är, trots att A och K har varit ett par sen de var tonåringar och bott tillsammans bra länge, övertygad om att detta bara är en fas. På senare år har de båda mammorna lyckats upprätthålla illusionen att deras döttrar inte egentligen är homosexuella eftersom de bor i en "two-bedroom-apartment", och alltså, förstås har varsitt sovrum. Det blev visst stort familjedrama när A och K kastade ut extrasängen som för syns skull stått i det sovrum som de ändå bara använde som arbetsrum.

Nu ska A. och K. köpa hus. Vilken sorts lögn de båda mammorna ska komma upp med för att rationalisera detta beteende från döttrarna är ännu oklart, men de har låtit meddela att de fortfarande betraktar det hela som en fas, som kommer att gå över, vilket årtionde som helst nu. A hade visst sagt till sin mamma igår att hon kanske borde överge denna livslögn en gång för alla och acceptera faktum. Modern ifråga svarade att det tänkte hon minsann inte göra, och om A trodde att hon någonsin skulle acceptera det hela och, hemska tanke, berätta för sina vänner att hennes dotter är homosexuell så trodde hon helt fel.

Ibland krävs det bara vanligt folkvett för att man ska känna sig som en oerhört liberal och tolerant människa.

Wolftrap

Dags att skriva något på den här försummade bloggen kanske? Det har ju blivit sommar i Maryland också. Och på sommaren gör man somriga saker som att jobba, träna inomhus för att det är antingen för varmt eller alldeles för mycket blixtar och dunder utomhus, jobba, bli genomblöt av antingen luftfuktighet i kombination med hög temperatur eller för att det vräker ner regn (och ibland hagel) och åskar som tredje världskriget brutit ut. Och så kan man gå på utomhuskonsert också.

I Virginia, som inte är så långt bort som det låter, finns Wolftrap National Park, som är en "National park for the performing arts". Där var vi igår för att se Matt Nathanson och Indigo Girls. (Nåja, somliga av oss är definivt mer förtjusta i den senare...) Det var det ganska många andra också som var, och inte alla av dessa ett par tusen var så praktiskt lagda. Väderleksprognosen talade om ett par timmar av "severe thunderstorms and rain".

Det fick oss att tycka att det var en bra ide att packa regnkläder och det var vi mycket nöjda med när väderprognosen med råge infriades. (jag har aldrig varit utomhus i värre åskväder...) Dessutom var alla som satt bakom oss också nöjda, eftersom de fortfarande kunde se då vi inte raskt slog upp fyra gigantiska paraplyer. Som extra bonus funkar regnställ också mycket bättre under långvarigt kraftigt regnande om man vill förbli någorlunda torr. Och när två timmars regn förvandlar gräsmattan till lerfält är regnställ också mycket pratiskt. Det var en och annan som fick ofrivilliga lerinpackningar igår kväll. (Att lersanera mina skor står fortfarande på att-göra-listan dock...) Men trevligt var det. Och säkert också jättebra för mitt onda knä. (Oklart exakt hur, men trevliga saker är väl alltid bra?)

Röstförklaring

Förra fredagen var jag i DC för att göra mitt första besök på svenska ambassaden med syftet att rösta i Europaparlamentsvalet. Och det gjorde jag också, men utan någon som helst entusiasm.

Så jag röstade, men jag var tvungen att övertyga mig själv om att jag röstade på en kandidat, snarare än ett parti. (Ja, jag övervägde piratpartiet, men av olika skäl bestämde jag mig för att inte göra det. Jag tänker dock inte klandra någon som gör det.) Jag är fortfarande medlem i centerpartiet, men måste medge att jag inte är särskilt imponerad av dem just nu. (Det var min diplomatiska sida som talade där...) Att följa debatten från centerstämman var mest deprimerande - inte minst med tanke på en del osedvanligt korkade uttalanden från fler än en riksdagsledamot.

Likväl var det en centerpartist som fick min röst i slutänden. Någon jag känner sedan ganska länge. En person vars intellekt jag beundrar och vars arbetskapacitet är något utöver det vanliga, dessutom en människa som vågat tänka självständigt i förhållande till partiledningen. (Det sista är inte så vanligt som man skulle kunna tro, alldeles oavsett vad ledande centerpartistiska företrädare säger om takhöjden i partiet...) Jag vet att hon har förmåga att få saker uträttade och jag vet att hon och jag är ense i nästan alla frågor som är viktiga för mig och som har någon slags relevans för Europaparlamentsvalet. Ändå var jag tveksam. Mycket tveksam. Det som till sist fällde avgörandet var hennes, eventuellt något populistiska men likväl principiellt viktiga, beslut att JO-anmäla Uppsala Universitet, Linköpings Universitet och Växjö Universitet för att de stängt av studenter från internet.

Jag kryssade alltså Lena Ek. Inte med någon vidare entusiasm för hennes parti, särskilt inte i integritetsfrågorna, men med lite mer entusiasm för henne.

Efter att jag röstat stod det också klart att Lena valt att "integritetscertifiera" sig, vilket gör att jag känner mig mer bekväm med mitt val. Och jag tror att Lena kan göra stor nytta under ännu en mandatperiod. Men innerst inne hoppas jag att piratpartiet får så många röster att det skakar om ordentligt bland de etablerade partierna, för de har uppenbarligen inte begripit att personlig integritet är en grundläggande rättighet och en av fundamenten i en fungerande demokrati.

Också en sorts dag...

Vi hade labstädning och -inventering idag. Det betyder att jag äntligen fått bort lite damm i laserlabbet. Det krävde bara fyra omgångar med klibbig dammsamlare. Och fyra omgångar med moppen.

Det är dock inte det minsta synd om mig. För det första så fick jag äntligen ett rent laserlab och för det andra så fick jag ju tillfredsställelsen att alla insåg att mitt tjat om att vi behövde städa inte var fullt så omotiverat som de trodde. Och vi hittade en massa coola grejer som vi nu måste komma på experiment åt. Men framför allt slapp jag inventera kemikalier genom att ta ut dem ur skåpen, skriva upp namn, datum för ankomst och öppnande, varifrån det är köpt, var det förvaras och så ställa tillbaka burken/flaskan i samma skåp igen.

Och sen kom jag hem. Och hade fått ett paket med en försenad födelsedagspresent. Av innehållet att döma kan man lätt få intrycket att avsändaren anser att jag
1) äter för lite daim (kan mycket väl stämma),
2) borde intressera mig mer för kungligheter (kommer inte att hända!) samt
3) borde flytta till Göteborg (den som lever får se hur det blir med den saken. I dagsläget verkar dock Göteborg väsentligt mycket sannolikare än Brooklyn).

Och som en perfekt (nåja) avslutning på det hela ska jag spela fotboll om 40 minuter och sen korrekturläsa lite innan det är dags att sova.

En annan dag ska jag blogga om att jag har röstat, och varför och med vilka stora betänkligheter jag till sist gjorde det.

Denial is the first sign...

There has been a slight pressure for posts in English, very slight, but still. I haven't quite made up my mind yet, but there might be a few more posts in English, I guess time will tell. So, in honor of procrastination here's a post before I get back to that proposal.

There are some people who claim that I have a caffeine addiction. Some even claim it's severe. My objections to these statements are rarely acknowledged, but often met with comments like "oh, denial is the first sign" and other, similar things. And it is true that I drink a few cups of coffee a normal day. However, the past weekend proves me right. From Friday afternoon, until Monday morning, I had one, yes, one, cup of coffee. One. And I admit a slight headache on Saturday morning, but feel confident that it can be fully attributed to the not-insignificant-amounts of alcohol that were consumed on Friday night.

No, if you should be worried about any addiction of mine, it is probably more reasonable to comtemplate my tendencies to not stop myself from shopping stuff from B&H. (Tripod and tripod head on it's way! Yay for free shipping and no sales tax - saved me a few bucks to order it online instead of picking it up in-store...) But I started to think that maybe I too need an external hard drive? It's a good thing to have right? Better get back to that proposal before I happen to hit my "Digital photography" button...

New York: Brooklyn and the Heights

Hudson river och Lower Manhattan som det ser ut från the Village.



Spenderade helgen i New York. Främst i Brooklyn och the Heights. Långt från Times Square och andra turistiga platser. Och som alltid när man umgås med familjen Gardner har man fantastiskt roligt och saker man inte riktigt kunde föreställa sig händer... Till exempel:

Roof-top party i Brooklyn (precis så coolt som det verkar) med många närvarande som alla var beredda att ge mer eller mindre realistiska råd om hur man skaffar sig ett greencard. (Om jag hade ett skulle jag garanterat flytta till Brooklyn i höst!)

Konstutställning och paneldiskussion (på spanska!) arrangerad av dominikanska kulturkommissionen inkluderande en svensk-dominikansk New York-bo som på bruten men god svenska ville diskutera både vikingar och svensk fikakultur.

Poker in the Heights (inte Harlem men väl Hamilton), och bourbon (som till min förvåning var riktigt god) och svenskt godis B:s roommate helt magiskt trollade fram så att jag kunde äta upp det. (nej, jag har aldrig spelat Texas hold'em förut, men jag är mycket nöjd med att jag inte åkte ut först...)

Och flera timmar på B&H där jag lyfte så många kamerastativ att jag nästan trodde att jag skulle ha träningsvärk idag (och jag har efter visst funderande också bestämt mig!), och vi dessutom shoppade kamera och externa hårddiskar åt de andra.

Och en massa annat förstås. Fint väder var det också! Nedan: Julie, Rachael och Brian.



Om det inte framgick ovan så var det alltså en alldeles utmärkt helg. Nu dock åter till ansökningar etc. Förvänta er inget frekvent bloggande denna vecka då jag har två ansöknings/jobb deadlines och dessutom ska försöka hinna åka in till DC för att rösta.

Noteringar från veckan

1. Det finns en viss sorts människor som känner att de alltid behöver kommentera allt som sägs. Alldeles oavsett hurvida de har något intelligent eller intressant att säga om saken. Tyvärr verkar den folkgruppen vara något överrepresenterad på min fotokurs. Som tur är har vi också en otroligt pensionerad fysikprofessor som protesterar när de först nämnda människorna hittar på hittills oupptäckta fenomen inom optiken.

2. Jag hade glömt bort hur vansinnigt ont det gör att vakna av att man har kramp i en vad. Men nu är jag vederbörligen påmind. Tyvärr.

3. Jag hade också, tydligen, fullständigt glömt bort hur det kan kännas att vara förstaårsdoktorand och upptäcka en artikel som får en att tro att allt man gjort hittills är meningslöst. (Närmare granskning visade dock att det hela, om än irriterande, inte är värre än ett kliande myggbett.)

4. Folk är uppenbarligen inte kloka. Inte för att det var någon nyhet, men det här är värre än det mesta. Att låta bli att söka läkarvård för sitt svårt sjuka barn med motiveringen att man tror på gud, att nämnda gud hör bön och att det enda man följaktligen behöver göra är att be. Barnet avled. Föräldrarna står nu anklagade för mord. Nyhetsrapporteringen förtäljer inget om några sprickor i den religiösa övertygelsen.

Intelligenstest

Egentligen har jag inte alls tid med detta, men låt oss ändå göra ett litet intelligenstest hos läsekretsen. Vi tänker oss följande, förstås fullständigt hypotetiska, situation:

En kyl/frys som bor i ett kemilab och innehåller kemikalier går sönder. Du vägrar ta något som helst ansvar för detta faktum med motiveringen att du inte använder kemikalierna som bor i där. (Den växande vattenpölen på golvet ignorerar du.) Senare samma dag får du ett mail med upplysningen att de kemikalier som tidigare fanns i den söndriga kylanläggningen nu finns i någon av labbets två andra diton. Det vill säga, det finns i någon av dessa två kylar frysar OM det var märkt på ett identifierbart sätt.

Låt oss nu säga att du dagen efter detta lilla haveri kommer på att du trots allt faktiskt behöver en av de kemikalier som du så sent som i går aldrig hade använt och aldrig tänkt att använda heller. Vad gör du?

1. Läser mailet, en gång till, och går sedan och letar efter din kemikalie (som ju inte var din och som du aldrig skulle använda) på någon av de platser som nämns i mailet.

2. Du frågar personen som tog hand om det läckande kylskåpet och alla både märkta och omärkta kemikalier* var din kemikalie (som du så sent som igår inte använde) kan tänkas finnas.

3. Du går omkring i labbet och gnäller högljutt över att någon flyttat dina kemikalier (som inte var dina igår) utan att tala om vart och undrar dessutom varför någon hällt ut ditt prov som fanns i den omärkta bägaren utan lock i nämnda kyl.

Välj ditt alternativ.

*Att försöka oskadliggöra okända, men ruskigt sura, substanser i större mängd är lite läskigt men kan vara riktigt spännande också. Det gick åt hemskt mycket bikarbonat för att neutralisera denna okända substans och det bubblade bra länge...

Veckans diplomat

Utmärkelsen "Veckans diplomat" har av följande skäl tilldelats* undertecknad:

1. När den här kollegan gick runt och meddelade alla hur mycket resultat han åstadkommit de senaste månadena, baserat på antalet datakataloger på en av labbets instrumentdatorer (som de flesta av oss använder varje dag) så frågade jag inte hur många av dem som faktiskt innehöll reproducerbara data. Istället sa jag att jag såg fram emot att se alla data på hans gruppmöte.

2. När en annan kollega ifrågasatte författarlistan på en artikel som snart** ska skickas in och föreslog att han borde flyttas upp i densamma så sa jag inte att det mest rimliga snarare vore att ta bort honom, utan föreslog istället i en lugn och sansad ton att vi väl kunde göra en lista över vem som bidragit med vilka resultat, bidrag till skrivandet etc och så fastställa författarordningen med hjälp av den. Av outgrundlig anledning*** fann han inte detta förslag tilltalande och drog utan vidare diskussion tillbaka sitt förslag.

3. En av mina tre bästa kollegor**** dök upp på jobbet i fredags i polisonger och skägg som, kan vi säga, inte riktigt klädde honom (med hans egna ord: tänk tysk porrstjärnewannabe och ni förstår ungefär) och han kunde förstås inte motstå frestelsen att fråga vad jag tyckte om detta nya utseende. Jag svarade, såsom den diplomat jag uppenbarligen är, ungefär så här: eh, ja, jo, alltså... jag tycker om mina vänner oavsett hur de ser ut. (Vilket inte bara är väldigt diplomatiskt, det är faktiskt också helt sant.)*****

4. Jag avstod från att maila "Department of Division Advancement" och ifrågasätta det kloka i att uppmana alla Hopkins studenter och anställda att söka läkarvård för test om eventuell svininfluensainfektion om man har minst ett av symptomen huvudvärk, hosta/nysningar, muskelvärk, diarre, trötthet, halsont eller feber, måndagen efter en helg då Hopkins alla grundstudenter partajat i dagarna tre och det dessutom varit över 30 grader varmt och strålande sol och minst halva Baltimores befolkning hade huvudvärk på grund av vätskebrist.******


*Den som eventuellt vill överklaga detta beslut kan lämna in 18 undertecknade kopior till Hopkins internationella kansli för handläggning någon gång inom de närmaste 2 åren.

**Den har varit nästan klar så att den snart kan skickas in sen i januari...

***Fast det skulle eventuellt kunna ha att göra med att han faktiskt i princip inte bidragit alls till den där artikeln.

****Det är även den svensktalande kollegan, som har visat sig då och då läsa denna blogg och följaktligen måste jag välja mina ord med viss omsorg...

*****För att ni ska förstå omfattningen av förvandlingen så måste jag förklara att med hans normala utseende händer det allt som oftast att han får några extra klipp på sitt "köp-tio-kaffe-få-en-gratis"-kort om det råkar vara en kvinna som står bakom disken (vi andra brukar inte få några extra klipp...) vilket knappast kommer inträffa så länge de där polisongerna finns kvar...

******En dag senare ändrades instruktionen till att man skulle ha mer än ett symptom.

Stativtips?

Jag behöver (nåja, vill väldigt gärna ha kan eventuellt vara en mer objektiv beskrivning av läget) ett stativ till min kamera. Jag tänkte att alla som hur som helst hade tänkt ge mig en födelsedagspresent (hej storebror! hej föräldrar!) skulle få bidra till det*... Men nu är frågan: Vilket stativ vill jag ha? Och det här är ni kommer in. Vad ska jag tänka på, förutom grundkravet att det måste vara portabelt (och då menar jag inte släpbart utan någorlunda enkelt att bära med sig)?

*Ja, jag tänkte nog betala en del av det själv.

Nyspråk

På senare tid har det visat sig att vi inte bara ägnar oss kemi i det här labbet, här sker också en viss språkutveckling. (Dock har den ännu inte fått lika stort genomslag som när Maud Olofsson fick hela centerpartiet att använda det, i mitt tycke, något märkliga ordet argumentering istället för argumentation.)

De två exempel som bäst illustrerar denna, får man ändå säga, rätt nydanande utveckling är:

1. Briljant
De här kollegorna har definierat om det till att betyda "du kunde/visste/förstod något som inte jag kunde, alltså är du briljant." Fördelen med denna nya definition är att det inte är särskilt krävande att uppnå det...

2. Ignorant
Två av kollegorna diskuterade varför så många europeer beskyller amerikaner för att vara ignoranta och okunniga om resten av världen. Med sig själva som utgångspunkt konstaterade de att detta bara var en fördom som resten av världen hade om amerikaner men som var just en fördom. Något senare samma dag diskuterade samma två kollegor en fotomodell vars förnamn är Bar. Diskussionen, översatt till svenska (utom allra sista kommentaren), gick ungefär så här:

Kollega 1 (K1): Bar, det är väl ett konstigt namn?
Kollega 2: Ja, hennes föräldrar kan inte ha tänkt efter inte de gav henne det namnet
K1: Elaka föräldrar, det är vad det är
K2: Fast förresten, hon kanske inte är amerikan?
K1: Det är klart att hon är amerikan, och förresten kan man inte heta Bar.
K2: Nej, jag tror att hon är från Brasilien, på spanska* kanske man kan heta det.
(Någon, jag säger inte vem, som hittills inte deltagit i diskussionen biter sig hårt i tungan för att inte säga något besserwissrigt om att man faktiskt talar portugusiska i Brasilien...)
K1: Nej, det är klart att hon är amerikan.
K2: (googlar) Nej, hon är visst från Israel.
K1: Nej!
K2: Det är hon visst det, kolla här...
K1 (skriker): I don't care! It's not a name!!! It's a f-ing bar!

Problemet med exempel två är förstås att det är lite svårt att veta den nya betydelsen av ignorant verkligen är, men att det pågår någon sorts språkförändring (vill inte gärna kalla det utveckling) torde vara helt klart...

PS. Dock ska sägas att både K1 och K2 har sina goda sidor, också...

Spikmatta?

Jag har förstått att spikmattor verkar vara på tapeten i Sverige just nu. Om man ska tro hemsidan som någon var vänlig nog att tipsa mig om så är de bra mot de mesta. Eller för det mesta. Eller, ja bra helt enkelt. Men som den forskartyp man ändå är så undrar man ju lite över bakgrunden till dessa påståenden. Och se där, hemisdan ger svar. Och jag citerar nu:

"Den Vetenskapliga Effekten av spikmatte-terapi finns dokumenterad i forskning."

Jag vill understryka att det verkligen är skrivet med versalt V och E, det är inget jag hittat på. Det finns förstås heller inga referenser till denna forskningsdokumentation. Vem är intresserad av dem, liksom, när man ändå vet att Den Vetenskapliga Effekten är dokumenterad.

För övrigt har jag ingen erfarenhet av spikmattor annat än att jag hört folk som menar sig sova bättre. Kanske funkar det, kanske är det placebo, kanske finns verkligen den där forskningen på riktigt. Vad vet jag?

För övrigt måste jag säga ni skött er bra på nyhetsfronten - bara bra nyheter sen senast tror jag; somliga har fått lämna sjukhuset (hurra!) och Josefina Victoria har gjort entre i världen, bland annat.

Inbillade och verkliga pirater

Nu har jag äntligen läst ikapp lite om domen mot folket bakom The Pirate Bay. Och undrar om världen har blivit komplett galen.

Det är möjligt att domen är juridiskt korrekt. Jag är inte jurist och tänker inte låtsas att jag läst på så mycket att jag skulle kunna uttala mig om den saken. Jag kan inte avgöra hur det är med den tekniska bevisningen, egentligen. Men likväl måste jag säga att domen är närmast surrealistisk.

Om man jämför domen - ett års fängelse och skadeståndet, 30 miljoner, med de fängelsestraff och skadestånd som döms ut för andra brott så blir det ju en liten aningen bisarrt. Skadeståndssumman är ju en fantasisumma, eller som mjn kallade det, ett Kalle Anka-belopp. I relation till andra brott och deras påföljder så är den här domen problematisk därför att den rimmar så illa med med den allmänna uppfattningen om vad som är ett allvarligt brott och vad som är ett mindre allvarligt brott. Och det gör den till ett politiskt problem. Vi försöker lära våra studenter att de måste göra rimlighetsbedömningar av sina svar på uppgifter etc. Det verkar som om det skulle kunna vara en nyttig hemuppgift för riksdagen också...

Och ja, man måste faktiskt begripa att oavsett vad man anser om nuvarande upphovsrättslagstiftning så är det inte stöld nedladdarna ägnar sig åt, utan oftast kopiering vilket faktiskt är något helt annat. Och det kanske vore bättre för världen om fler av oss ägnade sig åt att bekämpa* de verkliga piraterna som faktiskt gör sig skyldiga till allvarliga brott, istället för att jaga inbillade nätpirater eftersom det är en strid som upphovsrättsindustrin ändå kommer att förlora förr eller senare. De allra flesta människor vill vara laglydiga**, så om nöjesindustrin skulle välja att tillhandahålla prisvärda nätbaserade tjänster skulle de antagligen kunna tjäna pengar på det.

*Jo, jag känner honom.**De som laddar ner av principiella skäl kommer sannolikt att fortsätta göra det alldeles oavsett vad lagstiftningen och medieföretagen och artisterna säger om den saken.

En stilla önskan...

...så här inför helgen till alla mina vänner, bekanta och bloggläsare:

Om ni kanske kunde ta och bli friska från läskiga bakterieinfektioner och slippa en femte operation och komma ut från det där sjukhuset, hålla er själva och era barn friska och inte behöva vistas på sjukhus, inte bli diagnosticerade med några superläskiga sjukdomar (och tycka att det är positivt eftersom det betyder att det inte är en ännu otäckare, dödlig, sjukdom), inte vara inblandade i några fler fritagningar av gisslan från somaliska pirater, inte behöva några höftoperationer innan ni nått åtminstone 50-årsåldern (typ 25 är för tidigt, bara så ni vet!) osv...

Ni skulle kunna testa att bara vara lyckliga och ha det bra över helgen så hinner jag med att ta en liten andningspaus? Jag känner på mig att det har potential att bli en win-win situation. Det vore liksom trevligt om det snart kunde bli en ände på den här trenden med dåliga nyheter...

Snakes...

...on a plane. Nu inte bara världens sämsta film utan tydligen också i verkligheten.

Perspektiv

Då: J. och R. var fortfarande kvar här i landet. Jag precis kommit tillbaka från New Orleans, där jag hade haft några fantastiskt roliga dagar med dem. De var precis i början på sin rätt stressade "nu ska vi besöka alla släktingar i alla hörn av USA innan vi flyttar till Sverige"-resa. Allt var bra och alla var förväntansfulla inför flytten, de nya jobben och ingen tänkte andra tankar än att allt skulle fortsätta vara just så.

Nu: J. är periodvis isolerad på ett sjukhus i Sverige. Med en ilsk bakterieinfektion som motstått flera olika sorters antibiotika och inte alls vill ge med sig. Fyra operationer på mindre än två veckor. Smärta, frustration, oro och även om han inte sagt det rent ut så hörde jag också rädslan i hans röst när vi talades vid häromdagen. Kulturkrockar av värsta sorten (svensk och amerikansk sjukvård skiljer sig åt på många punkter...) och språkbarriärer som kanske inte hörs men märks i en icke-fungerande kommunikation mellan läkare och patient. R. som ringde i onsdags morse och var så trött, ledsen, rädd och frustrerad över hela situationen att hon bara grät i 10 minuter innan hon kunde säga något alls. Idag tycks det som om läget stabiliserat sig något, men uppskattningen är ändå minst 7 dagar till på sjukhus, och kanske flera veckor till.

Mellan då och nu har det gått två månader. På ett sätt nästan ingen tid alls, och ändå på något sätt en evighet. En god påminnelse om att saker kan förändras så fort. Att det vi tar för givet idag kanske inte finns kvar imorgon. Att det som känns så otroligt viktigt idag, kan vara oviktigt imorgon.

Med det sagt hoppas jag att ni alla får en trevlig påsk.

Trippelironi. Minst.

Så min gode vän J, aka min f.d. kollega som nu postdokar i mitt gamla doktorandlabb, (J:s fru kallar det arrangemanget för "hostage exchange") har lyckats med konststycket att bli ordentligt sjuk sen han kom till Sverige. Så sjuk att han är inlagd på sjukhus, och verkar få vara stanna kvar där ett bra tag till. Alltså måste man ju försöka muntra upp honom så gott det går.

Imorse när jag pratade med honom så började han fråga om sport - fotbollslag och hockeylag och sånt... Och det vet ju alla som känner mig, att jag verkligen är rätt person att uttala mig med någon slags auktoritet om dessa två sporter. Likväl tycks det som att mitt nästa mail till J. ska innehålla just sådan information. Ironi på högsta nivå med andra ord.

Även om jag väljer att inkludera saker som som tex bandy och särskilt annandagsbandy (och bandyportföljer) så har jag en känsla av att det blir ett ganska kort mail...

Förresten ska jag spela fotboll ikväll igen. Det var alltså inget aprilskämt senast, för er som trodde det.

Hej Matematik: det s.k. facit

Minnesgoda läsare kommer kanske ihåg ett inlägg postat för ett par veckor sen, som innehöll matematikuppgifter, och som jag utlovade ett facit till. Uppgifterna löd som följer:

a. Lisa, Bert, Pia och Jacob ska spela boccia. Vid varje spel deltar endast två av dem. Hur många gånger har de spelat när alla mött alla?

b. Fem kamrater ska bryta arm och alla ska möta alla. Hur många matcher blir det?

Och, vill jag påpeka, det var inte alls några trickquestions. Uppgifterna är hämtade, ordagrant, ur mitt ena syskonbarns matteläxa.

Det är ca 20 personer som jag haft till att lösa dessa uppgifter. En viss övervikt av kemister kanske, men en hel del andra också, inklusive ett par lärare. Människor utbildade i Sverige och i USA. Och svaren är oerhört samstämmiga, oavsett utbildningsbakgrund. (Vilket ju verkar rimligt då det trots allt rör sig om matematik på mellanstadienivå.)

På fråga a svarade alla utom en person "6", somliga med tillägget att ett likaledes riktigt svar är "3 matcher per person". På fråga b svarade samtliga (vad jag kan minnas) "10".

Så lång frid och fröjd alltså. Men, för det finns ett men här, majoriteten har ju som bekant inte alltid rätt, och ska man tro skolan är detta ett sådant tillfälle. Enligt dem är de rätta svaren "12" på a respektive "10" på b.

Och då blir det ju lite spännande att försöka förstå detta. För a och b är ju samma typ av problem, så det är lite märkligt att man ska använda olika strategier för att lösa dem. Kan man tycka. Och i likhet med många av dem som svarade på frågorna så är jag mycket nyfiken på hur man ska tänka för att både lyckas få a till 12 och b till 10, utan att göra några logiska snedsteg. Innan någon lyckas förklara det för mig (och alla andra som hade lika fel som jag) så kommer jag nog fortsätta tro att majoriteten har rätt, och skolan fel, i det här fallet. Den som eventuellt har lösningsförslag, innefattande båda uppgifterna, kan tex redogöra för dem i kommentarsfältet. Vi är många som väntar på att bli upplysta...

En utomhusfotbollsplan i Baltimore i mars

Hur otroligt det än låter så är det sant. Jag har spelat fotboll igen. Utomhus. Så vitt jag kan bedöma också helt frivilligt. (Fast det sista påståendet bygger på att jag inte var tillfälligt sinnesförvirrad när jag sa ja till att vara med och hur det är med den saken kan man ju fundera på.) Några intryck från detta stolleprov...

...Det var kallt. Vilket inte är så konstigt eftersom vi spelade klockan 9 på kvällen.
...Det tar lång tid att leta reda på bollen när någon skjuter den över stänsglet och in i den mörka parken bredvid.
...Det var kallt, även medan vi spelade och inte bara innan och efter. Jag förstår att också detta låter fullständigt osannolikt för alla som känner mig men jag saknade min mössa. Väldigt mycket.
...Lysande fotarbete hjälper inte ett endaste litet dugg om man inte gör mål. Om man dessutom vill stila med ssitt fotarbete kan det hända att någon snor bollen ifrån en innan man stilat färdigt. Om det händer bör man nog inte skylla på avbytarna vid sidan om. Så gör inte vi i Bucky Balls. (Ja det är kemistnördhumor. Nej det är inget konstigt med det.) Även om fuzzy balls antagligen varit ett bättre namn igår, jag är ganska säker på att det satt iskristaller på bollen.
...Sa jag att jag fortfarande fryser efter det där tilltaget?

För övrigt glädjer det mig att mina vänner i Sverige verkar ha både den ironiska och humoristiska ådran kvar, eftersom jag idag har blivit kallad både forbolls-queen (vilket måste betraktas som oförvanskad ironi och fotbolls-queer vilket antagligen är en mycket bättre beskrivning.)

PS. Vi spelade oavgjort, men motståndarna borde nog ha vunnit med ett par tre mål om det resultatet skulle avspegla den faktiska förmågan hos de båda lagen...

-----------------------------------------------------------------------------
Uppdatering: Det där fotbollsspelandet har alldeles uppenbart gjort mig förvirrad. Vad som borde stått här från början är förstås också att formatet, inklusive titeln, är snott rakt av från någon som med all säkerhet bryr sig väldigt mycket mer om fotboll än jag gör. Om ni verkligen gillar fotboll är det nog säkrast att läsa där. Nå, äras den som äras bör - ber om ursäkt för att detta inte kom med från början.

Salta märkligheter

Jag är tillbaka från Salt Lake city och försöker som bäst smälta intrycken. Salt Lake är en stad som verkligen präglas mycket av att mormonerna har ett så starkt fäste där. Det finns en oändlig (nåja, det var väl en överdrift det måste erkännas) mängd verksamheter som heter något med Zion, vilket är en indikation på ägarens religiösa uppfattning. Dessutom finns ett, av få, mormontempel i Salt Lake vilket är högt nog att prägla stadsbilden. Och att de religiösa grupperna har influerat alkohollagarna i Utah råder det inga tvivel om. Den som ids läsa dem kan ta del av dem här. (På engelska förstås.)

Tyvärr hann jag inte med någon tur upp i bergen - det bra med den saken var förstås att det betyder att konferensen var riktigt bra, både vetenskapligt och i nätverkshänseende. Dock hann jag med att besöka Temple Square, där mormontemplet ligger (men man får förstås inte gå in där) och museet som beskriver mormonernas historia. Eller, kanske borde jag säga, väl valda delar av deras hisroria. Vissa delar, som polygamin tex, berörs tex inte alls. De gjorde inte heller någon riktigt stor sak av sin lilla intressanta vana att utföra dop av döda.

Jag hade för övrigt under 75% av min vandring i museet en och samma person i hasorna, ca två steg bakom, uppenbarligen utsänd för att övervaka mig och min kamera (och då fanns det ändå stora skyltar som förklarade att fotogtafering var tillåtet). Det varade ända tills det dök upp ett sällskap med barn, då blev det tydligen viktigare att övervaka barnen...

Annat som en Baltimorebaserad svensk finner fascinerande är att det fortfarande rullar häst- och vagnekipage på de stora vägarna som om detta var det naturligaste i världen och att mindre vägar/gator inte är utrustade med trafikljus. Vill man korsa gatan går man istället fram till flaggbehållaren och tar upp en av de orange flaggorna som man viftar lite med, vilket får trafiken att stanna upp och man kan korsa gatan i lugn och ro.

Bilder finns där de brukar finnas.