Att bo hemma hos sin chef (abhhsc). Del I. Introduktion.

Låt mig börja med att introducera familjen Meyer.

Jerry (min boss), är en miljömedveten amerikan som cyklar till jobbet och inte har luftkonditionering hemma och som tycker att man inte ska använda torktumlaren eftersom den drar så mycket energi. Han är gift med…

…Lisa som mera lever upp till de europeiska stereotyperna av amerikaner. Hon vill ha luftkonditionering, förstår inte vitsen med att cykla till jobbet och är helt emot att inte använda torktumlaren eftersom kläderna blir mjukare om de torktumlas. Lisa och Jerry har tillsammas döttrarna…

…Caroline (10 år) och Jillian (7 år). Caroline är ganska ordningsam och var måttligt road över att ha pappas nya postdoc boende hemma hos sig. Jillian har ett rum som faktiskt är det stökigaste jag någonsin sett en sjuåring åstadkomma. När hon fick klart för sig att jag bara skulle bo där en kort tid andades hon ut eftersom hon brukade leka i ”mitt sovrum”, eftersom Caroline inte gillar att Jillian leker i hennes eget rum och eftersom hennes eget rum är för stökigt för att leka i.

Missy är en löjligt kelsjuk strykarkatt med chilenskt ursprung som Lisa bestämde sig för att adoptera under en Chileresa.

Lady och Lassie är två tio månader gamla collies (förlåt, vita collies…) som ibland är sötast i världen och som oftast bara är odrägligt dåligt uppfostrade. L&L gillar att tugga på det mesta och har en stor förkärlek för att jaga löpare, joggare, ekorrar, godtyckligt vald familjemedlem och varandra (i den prioritetsordningen).

Dessutom bor Guldfisken och Eremitkräftan i det Meyerska residenset. (Egentligen är det två eremitkräftor, men en av dem har varit på rymmen ända sedan innan jag kom, och den har aldrig återfunnits. Den version som berättats för Jillian är att den längtade tillbaka till havet och därför är på väg dit. Själv tror jag att en av hundarnas magont några timmar efter att rymningen upptäckts kan ha haft något med saken att göra…).

Under min första vecka hann jag också med att få träffa Lisas föräldrar samt hennes bröder Frank (med fru Ana och sönerna Ben och Jacob) och Mark (med nygravida frun Wendy, och sonen Brian). Detta eftersom en hel rad med religiösa högtider och födelsedagar råkade inträffa under en ganska kort tidsrymd.

Vid första mötet med familjen var Missy synnerligen avvisande, Jillian mycket orolig att inte få visa sin svenska docka (som enligt en enig familj Meyer heter Kirsten, fast jag försökt övertyga dem om att det antagligen är Kristin, om dockan nu verkligen har ett svenskt namn (den är köpt i New York)), Caroline sur för att flyget var försenat och Lisa orolig över att jag föredrog vatten framför en drink efter resan och hundarna var, tja, lätt överväldigande. (För er som träffat Musse – som han, fast intensivare, större och två…)

Dag två, som jag på order från Lisa spenderade i det Meyerska hemmet blev jag uppdaterad på vissa intressanta fakta, såsom att det judiska nyåret var i antågande, och eftersom familjen Meyer är judar så skulle detta förstås uppmärksammas på alla de sätt hemma hos hennes föräldrar, samt att jag inte bara var inbjuden utan förväntades komma… Efter en något tveksam blick från mig får jag förklarat för mig att detta inte är en inbjudan, snarare ”an offer you can´t refuse”. Och sen, fick jag den långa versionen av följetången Lisa Meyer och hennes föräldrar. För att komma från någon jag träffat första gången för mindre än 24-timmar sedan var den rätt detaljerad och minst sagt av privat karaktär. Det var någonstans här som min redan höga motivation att snabbt hitta en egen bostad plötsligt sköt i höjden med en enorm fart…

En ganska bra dag

Idag har jag skrivit under mitt hyreskontrakt (fyra sidor), och jag har fått mina nycklar, fått förklarat för mig hur AC:n fungerar samt ägnat en kvart åt att försöka öppna mitt postfack. Nu ska det bara införskaffas lite möbler* också så att det blir beboeligt, för undertecknad och eventuella gäster.

Dessutom har vi fått en artikel accepterad** (förutsatt att vi ser till att skicka en ett 75 ord långt "table of content synopsis", som ingen någonsin läser, men i alla fall.)

*Det är meningen att detta ska ske imorgon, genom (bland annat) att jag och min chefs fru ska åka till IKEA. Det blir nog intressant...

**På förekommen anledning måste jag göra ett klargörande. Det är alltså en artikel från Uppsalatiden som har blivit accepterad, det är inte något världsrekord i postdok-publikationer

En annan sorts humor

Någon hittade hit till bloggen genom att googla "roliga sidor". Det i sig är kanske lite märkligt, men ännu konstigare är att personen bakom googlingen, efter att ha klickat sig runt här ett längre tag, väljer att surfa vidare till ångestgrottan.* En annan sorts humor helt enkelt.


*Nu brukar ju inte [cmh] skriva så ångestfyllda inlägg i och för sig, så innehållet lever kanske inte helt upp till namnet, men ändå. Du börjar på "roliga sidor" och slutar på ångestgrottan...

Ständigt denna fotboll...

Alltså, fotboll har aldrig varit ett av mina stora intressen. Somliga skulle säkert säga att detta bara beror på att jag var så urkass på det de gånger jag tvingades spela i skolan, men själv menar jag forstås att det beror på att jag har mycket mer sofistikerade intressen än så (yepp, fotografering, lindy hop, politik och whisky räknas alla som mer sofistikerade) och ändå verkar det som om det där med fotboll förföljer mig denna dag...

Det började redan i morse, jag kollade in Gittos matblogg, dar hon skriver om, ja just det, en kommande fotbollsmatch...Inte vad jag hade väntat mig.

Sen kom jag till jobbet där stämningen var lite deprimerad efter att USA tydligen förlorat mot Brasilien i damernas VM (eller någon liknande turnering). Tyckte inte att jag hade någon särskild anledning att engagera mig i detta samtal (mängden intelligenta kommentarer jag skulle kunna komma med får betraktas som begränsad, såvida inte 'I don't know", "eh" och några liknande räknas som begåvade), men det tyckte tydligen mina kollegor, eftersom Marta tydligen låg bakom den brasilianska segern. Riktigt hur det skulle motivera att jag skulle ha kloka kommentarer att komma med vet jag inte, men det tyckte de i alla fall. (Jag antar att det kan ha att göra med att hon spelar i Sverige, kolla, jag visste en sak om fotboll...!)

Och nu, på eftermiddagen nar jag försöker få mig lite smålandska nyheter till livs via Barometern-OTs hemsida så toppas den (inte bara toppas förresten, det tog upp typ hela sidan) med att Kalmar FF* tydligen vunnit over IFK Göteborg i någon viktig fotbollsmatch. Så jag vänder mig till DN.se istallet, och gissa vad som toppar där...?

Man får anta att detta är det ultimata tecknet på att det är dags att sluta surfa, och istället ta reda på om jag har lyckats samla ihop några elektroner i min titandioxidfilm.

*Ju langre hemifrån man är desto mer lokalpatriot blir man ju sägs det ju; lite kan jag säkert glädja mig åt att Kalmar vann den där matchen. Men jag hade föredragit några andra lokala nyheter också...

Djupdykning i amerikansk byråkrati - Uppdaterad

Jodå, jag lever fortfarande. Och jag har börjat labba så smått. Det är bra. Och jag mår bra, och jag har massor med spaningar som jag vill dela med mig av till bloggläsarna, men just nu sitter jag fast i en rätt irriterande administrativ loop som tar mycket kraft.

Det är nämligen så att eftersom jag har mina alldeles egna stipendiepengar med mig hit (vilket ur forskningssynpunkt är väldigt bra), så är jag ju inte anställd, och eftersom jag inte är anställd så kan jag inte ansöka om "social security number", SSN (det är dock fullt möjligt att ansöka om ett sk ITIN, som måste ha om man ska betala skatt här i landet, trots att jag inte ska göra det (det är i alla fall vad expertisen säger för stunden, men de har ändrat sig vid ett par tillfällen, redan...)). Och eftersom jag inte har, och inte kommer att ha något SSN, så blir livet komplicerat eftersom en massa företag i bästa fall vill ha MYCKET betalt i förväg och i sämsta fall inte låter en köpa produkten ifråga. Det gäller tex saker som telefon- och internetabonnemang och bankkonton (mycket förundrande, eftersom det inte borde spela någon roll så länge man inte vill ha kredit...skulle man kunna tänka sig att tycka).

Men i alla fall, om jag lyckas få Baltimore gas & electric company att gå med på att leverera el och gas till min lägenhet trots att jag inte har ett SSN, så är det meningen att jag snart ska flytta. Och sen hoppas jag kunna lösa problemet med internet hemma, så ska det kunna bli lite högre aktivitet här, jag lovar. Tills dess får ni nöja er med att veta att det kommer att komma godbitar som "Hur man står ut med att bo med sin chef och hans familj", "Varför man bör undvika bossens svärföräldrar" etc. Stay tuned!

[Uppdatering: Man får beställa el och gas utan SSN. Men man måste betala en security deposit... Ibland är man glad att vetenskapsrådet inte betalar ut pengarna månadsvis utan i större klumpsummor.]

Kaffe

Kaffe ar nagot som de generellt sett inte ar sa bra pa har. Det starkaste de kan astadkomma pa campus ar nagot som vagt paminner om svagt svenskt kaffe. Men min boss och hans familj (som jag ju for tillfallet bor hos), de kan brygga kaffe! Starkt och gott, ibland tom nastan sa att en svensk koffeinist tycker att det ar pa gransen. Det ni!

Pa plats

For tillfallet utan svenskt tangentbord. Allt val men mycket nytt att tanka pa, som att hitta nagonstans att bo. Nar det och diverse andra saker ar fixade kommer det att dyka upp massor av spaningar har, jag lovar!

Snart på väg

Det är nästan färdigpackat. Nästan. Det är antagligen för tungt, och det bär av om ett par timmar. Spännande!

Mental anteckning för framtiden

Inte bli dygnförkyld veckan innan du ska flytta utomlands.

Särskilt inte om du har en miljon saker kvar att avsluta, inklusive att göra smarta bilder till ett soon-to-be-submittat manuskript. Men whisky funkar bra mot förkylningar har jag hört...

Preparing for take off

Sådärja, äntligen rör det på sig...

Visum: check
Flygbiljett: check
Någonstans att bo (i alla fall första tiden): check
Postdok-pengar: check

Och en miljon saker, ca, kvar att göra innan det är dags att åka. Någon som är sugen på att ta hand om lite krukväxter? För att bara ta ett exempel.

Centerstämma

Det har varit centerstämma, i Kalmar. Om denna finns det en hel del att säga när det gäller politiken, mediastrategin och idédebatten. Men det får bli en annan gång. Och trevligt var det hur som helst. Vilket är orsaken till det långa blogguppehållet. Men nu är jag på väg tillbaka till Uppsala, och ska se om jag kanske har fått något visum...

I väntans tider, del II

Jo, det efterlängtade pappret kom i måndags, så vid så där tresnåret på eftermiddagen visste jag att jag skulle kunna gå på intervjun på tisdagen. Andades ut! Så fick jag ett bra tips av Mats - att ha med en bok eftersom väntan på ambassaden kan bli lång... Och ungefär så här gick det till:

1) stå i kö för att alls komma in på ambassadområdet. Det tog ca 20 minuter och underhållningen bestod i alla människor som inte klarar av att läsa de skyltar som mycket tydligt anger att du, för att alls få komma in på området måste ha med dig några viktiga prylar, typ hela visablanketten, pass, foto och ett adresserat och frankerat kuvert (så att de kan skicka tillbaka ditt pass). Det var tydligen svårt för somliga att ta till sig den informationen...

2) stå i kö för att få lämna ifrån dig alla papper. Det tog ca 15 minuter. (Mellan dessa båda köer måste man gå igenom en säkerhetskontroll där mobiler etc tas om hand om man råkade ha det med sig.)

3) sitt ner och vänta tills du blir uppropad. Den här delen tog ca 1h och 20 minuter. Tur att jag hade en bok...

4) dags för "intervju"... Den bestod i att snubben bakom luckade sa saker som jag bekräftade, under allmänt trevligt småprat om "One big thing" och sedan tog han mina fingeravtryck, meddelade att passet med visat borde komma i början på nästa vecka och önskade mig lycka till med forskningen. Den här delen tog ca 7 minuter, inklusive småprat...

Så, det verkar som om det är på gång nu, fast vidskeplig som jag är tänker jag inte ropa hej innan posten har levererat mitt pass tillbaka... Men jag har i alla fall något nytt att vänta på!

I väntans tider...

Jaha, om det är någon som undrar när jag ska åka till USA så kan jag meddela att det gör jag också. Undrar alltså. Och väntar.

Det saknas ett papper. Som skulle ha kommit i början på den här veckan, men det är inte här ännu, och om det alls är skickat från USA och hit är fortfarande höljt i dunkel. Och nu börjar det bli lite halvtråkigt att ändra tid för den där visumintervjun en gång till. Särskilt som man inte vet vad man ska satsa på. Man skulle kunna tycka att det inte skulle behöva ta så lång tid, men... Det gör det tydligen. Så jag väntar. Och väntar. Och väntar. Och då och då så skickar jag ett litet mail, som jag inte får svar på... Och det är trååååååkigt att vänta.

Men, man får sysselsätta sig så gott det går i alla fall. Idag drog Sara ut mig på något som jag faktiskt aldrig gjort förut, trots att jag bott mer än 10 år (i två omgångar) i Uppsala; Kajakpaddling (K1) på fyrisån. Otroligt skönt och avslappnande, med vackert väder, en livs levande häger och två timmar då jag inte alls tänkte på något visum... Det hade varit trevligt att ha en kamera med, och med facit i hand kan man konstatera att det hade gått bra, eftersom ingenting blev blött, men det kändes inte riktigt safe, så den fick vara kvar hemma.

Yttrandefrihet är viktigt, men....

Via SR hittar jag följande helt otroliga citat: "Yttrandefriheten ska gälla så länge det framförda budskapet inte går emot partilinjen"

Detta smått fantastiska uttalande kommer från (s)-riksdagsledamoten Yilmaz Kerimo, i en kommentar till att arrangörerna bad deltagare plocka bort vissa plakat vid Mona Sahlins sommartal i Botkyrka.

Då vet vi, liksom.

Long time no see

Jag spenderade helgen i Hälsingland. Det resulterade i tre saker: 1) en överdimensionerad mängd foton från en ganska dramatisk solnedgång vid Norrbränningen (se ovan), 2) att jag måste åka till Kanada och 3) ett mycket kärt återseende.

För att börja från slutet. På en mack i Jättendal skymtar jag en kvinna som tycks mig mycket bekant som min gamla väninna E. Dock drar jag slutsatsen att den person som jag ser på parkeringsplatsen som nu kör en enorm Range Rover och handlar mat till vad som tycks vara hela familjen i en liten korvkiosk knappast kan vara den E som jag kände. Hon var ju vegan, satte nyttig och näringsrik mat i största allmänhet mycket högt i kurs och hade tydliga antipatier mot stora bilar (ja bilar överhuvdtaget)... Som tur är verkar det tydligen inte riktigt lika osannolikt att jag skulle befinna mig där mitt ute i ingenstans, och personen som liknar E vågar sig fram, frågar försynt mitt sällskap om mitt namn, och jo, det visar sig att på denna pyttelilla mack i Jättendal faktiskt är det ställe där E och jag återupptar vår kontakt. Coolt! Det hanns med ett besök i det E:ska hemmet i Sågtäkten (av alla ställen i världen) innan det bar söderut. Det blev några foton, och efter lite tricksande hade jag fått treåringen att glömma bort att hon egentligen var blyg, när hon ställdes inför utsikten att få trycka på några knappar på min kamera.

Vad gäller Kanada är det hela mycket enkelt. Vi passerade Strömsbruk, där kanotcentret skulle få tillbaka några kartor som varit på villovägar. (Det innehåller ett coolt men litet kameramuseum.) Ägarna spenderar halva året i Hälsingland och andra halvan på resande fot i Kanada, USA och Mexico - och det foto från Banff National Park som satt på väggen ovanför receptionsdisken - ja, jag blev helt enkelt mållös av pur förundran. (Ni som känner mig vet ju hur vanligt det är). Så ofantligt vackert! "Blame Canada" är knappast rätt uttryck i sammanhanget, men ändå. Jag måste helt enkelt åka dit någon gång!

Slutligen - Norrbränningen var vår rastplats på vägen hem, och vi lyckades tajma in solnedgången ganska bra, så det blev väl en bild eller två... Smakprov finns ovanför, fler bilder finns där de brukar finnas.

Det här är roligt! Och varmt, och lite mindre roligt

Mattias Svensson har börjat blogga. Och det har potential att bli riktigt underhållande. Se bara denna uppgörelse med politiskt inkorrekta barnvisor. Humor!

I övrigt kan jag meddela att sommarens i särklass svettigste träningspass (lågintensivt förvisso) gick av stapeln på Skansens dansbana igår kväll. Lindy hop är nästan alltid varmt, men när luftfuktigheten är av amerikansk söder-karaktär blir det riktigt, riktigt varmt.

Och slutligen hoppas jag på tredje gången gillt när det gäller de blanketter som jag ska ha från Johns Hopkins för att kunna ansöka om visum. Den första var fel, den andra var också fel - den tredje har jag inte sett ännu, men ni kan väl hålla tummarna med mig?

One of those days...

Felt a sudden urge to write a post in English. Don´t know why, probably just beacuse it´s one of those days when everything is a bit strange, when you feel a bit weird, when nothing is really wrong, but the world just doesn´t really cooperate with you. One of those days when...

... the arguments for having another glass of wine suddenly don´t seem as good as they did the night before when you actually had them
... there is no music in your library that is what you really want to listen to
... your camera refuses to cooperate* an all your pictures get blurry or just bad
... you´re not calm enough to sit down and read a book, but don´t really have the energy to do something real
... you realize it´s already August and that the evenings are getting darker again
... you really need something or someone to comfort you, except you just don´t know why comforting is needed, or what would really comfort you
... you´re restless but have really no idea of what you want to do
... it´s totally impossible to believe that a one-person household can create such an enormous amount of dirty dishes in so short time**
... it doesn´t even help to complain***

But, now it´s time to sleep, and tomorrow is another day, probably and hopefully of a different kind.


* Hmm, it´s probably very unfair to blame the camera, it´s much more probable that it´s all about the person behind the camera, but you can always try...
** Short time is a matter of definition of course, and of course it is a short time, since it feels like I´m taking care of dirty dishes all the time
***It always helps a little bit, it´s just that when you don´t know what you want to complain about, it´s not really the same thing

Folk är olika, part III

Dags för ett nytt avsnitt i min lilla "serie" - folk är olika. Nog för att jag är måttligt förjust i att behöva ha kontakter med arbetsförmedlingen, men till skillnad från detta östgötska par så tycker jag i alla fall inte att kontakten med AF är ett öde värre än döden. Östgotacorrespondenten rapporterar om paret som säger "Hellre nackskott än arbetsförmedlingen". Läs och förundras!

Kanske är allt de behöver lite tips från den här killen? Det måste ändå vara en ganska särskild och ovanlig sorts arbetshandikapp. Får man anta. Och så kan man nog än en gång konstatera att folk är olika.

Sommargäst

Den här lilla krabaten verkar ha flyttat in hos mig. Jag har lyft ut den ett par gånger, men den kommer tillbaka in igen. Den verkar helt enkelt trivas på min vägg :-)

Självklart!

Via Gitto uppmärksammade jag en slogan som jag helt enkelt måste dela med mig av. Och som måste ha fått alla marknadsförare ute i Sveriges kommuner att bli gröna av avund. OK att man kan komma på att ha en potatisfestival i Alingsås eller en porslinsfestival i Lidköping, eller för den delen slogans som "Trosa - världens ände" och "I love Hjo" men det här...

Virserums Köping - Lite kontinentalt, Mitt i Småland

Jomenvisst, där satt den!

På spaning efter utbildnings- och forskningspolitik

Det är snart dags för centerstämma. Då ska det behandlas ett stort antal dokument. När handlingarna kom var jag väldigt nyfiken på hur det såg ut på området högre utbildning och forskning. Jag hade visst hopp om att det skulle se om inte bra, så i alla fall OK, ut. Jag blev besviken. Jag har visserligen inte ens läst de aktuella avsnitten ännu, men jag vet i alla fall att jag är besviken!

Varför? Texterna som behandlar högre utbildning och forskning återfinns nämligen inte under utbildningsområdet. De behandlas istället i en programtext om jobb och företagande. (Som för övrigt inte finns tillgänglig ännu, vilket är oproffsigt av partikansliet eftersom det är mindre än en månad kvar tills stämman börjar, men det är en annan femma.)

Och det är så typiskt, så otroligt typiskt för centerpartiet. Under mina år som förbundsstyrelseledamot och förbundsordförande för Centerpartiets Högskoleförbund (numera Centerstudenter) så kämpade vi hårt för att sprida insikten att högre utbildning och forskning inte är en del av arbetsmarknads,- närings eller för den delen regionalpolitiken (på 1990-talet var det en mycket vanlig missuppfattning i delar av centerpartiet.) Utan ett alldeles eget område, som dock med fördel kopplas till resten av utbildningssystemet. Det blev också bättre ett tag; man insåg att kvalitet var viktigt om man skulle kunna motivera utbyggnaden av den högre utbildningen, man insåg att det inte gynnade den sk glesbygden om deras högskoleutbildningar betraktades som sämre, några insåg rent av att forskningen kanske inte var något som bäst detaljstyrdes av politiker. Ja, jag ska ge en eloge till den dåvarande handläggaren av frågorna på riksdagskansliet, liksom våra ledamöter i utbildningsutskottet som gjorde många bra saker under den här tiden. Jag medger att jag var skeptisk när Håkan Larsson fick ta hand om högre utbildning och forskning, men jag blev faktiskt mycket glatt överraskad av Håkans insatser. Vi gjorde tom gemensam sak i frågan på partistämman i Stockholm 2005. (Just nu verkar dock Håkan och jag ha lite olika åsikter i frågan om Flodströms utspel men det är en annan femma. Och jag vågar påstå att vi fortfarande är ense om att kvalitet krävs i hela den högre utbildningen, och att de gamla universiteten inte alltid är de som är bäst på det.)

Sen att alla ville att just deras högskola skulle bli universitet, eller åtminstone få vetenskapsområde var ju förstås enbart grundat på vetenskapliga överväganden... eller, nej kanske inte. En gång fördes t.o.m. en helt vansinnig debatt om möjligheten att inrätta någon slags särskilda doktorsutbildningar, som inte skulle vara riktigt lika långa och omfattande som på universiteten, som skulle göra det lättare för studenter från studieovana hem att gå vidare till forskning. Den iden omfattades tack och lov bara av några få personer och den vann inget gehör heller, men att den alls kan komma att diskuteras tyder på att intresset för frågorna är lite ljumt, för att uttrycka sig milt.

Jaha men, frågar sig vän av ordning (eller möjligen någon med mycket gott minne) brukade inte det där högskoleförbundet under din tid tycka att det var rätt bra om den högre utbildningen hade koppling inte bara till forskningen, utan också till "vanliga" arbetsmarknaden utanför universitet/högskolor, eftersom det ändå är dit de flesta av studenterna kommer sen? Jodå, det brukade vi, och jag tycker det fortfarande (och det tror jag att de också gör). Det finns klara kopplingar till arbetsmarknad och företagande, det förnekar jag icke. Men även socialförsäkringsrågor har klar bäring på jobb- och företagandefrågor, för att inte tala om sjukvård, eller vår grundläggande utbildning, den obligatoriska grundskolan. Men de behandlas, med rätta, för sig.

Och jag kan ju ha fel, men om högre utbildning och forskning behandlas i programmet om jobb och företagande så betvivlar jag att det kommer att innehålla så många spännande saker om hur vi ska nå målet om forskningsresurser som utgör 1% av BNP, eller hur centerpartiet ser på frågan om en ny tjänstestruktur inom akademin eller resursfördelningen (båda frågorna utreds ju just nu under ledning av Ann Numhauser-Henning respektive Dan Brändström). Och om programmet till äventyrs skulle innehålla något av detta, ja då lär det knappast få utgöra fokus i debatten, för den ska ju handla om jobb och företagande.

Och jag tycker att det är så synd. För centerpartiet har en schysst tradition i att kämpa för utbildning åt alla, för mångfald i utbildningssystemet, och för möjlighet till förkovran på egna villkor (genom vanlig skolutbildning, vuxenutbildning, KY- och lärlingsutbildningar (där partiet är bra med!), akademiska studier och forskning, genom studiecirklar...) Det är väl synd att den ska gå förlorad bara för att någon tänkte studier=jobb? Eller?

Sommarspaning

Jag stod i kön på Ica. Killen innan mig skulle handla en massa saker, men uppdelat på fyra olika kvitton. Han hade säkert bra skäl för det. Det som jag fann märkligt i hans beteende var att han mellan varje betalning mycket prydligt och ordentligt packade ner sin plånbok i ryggsäcken och stängde ordentligt med dragkedja och allt, för att bara någon halvminut senare plocka fram den igen. Betalade och packade ner plånboken. Plockade fram, betalade och packade ner. Ja ni förstår. Inte för att det är viktigt eller så, det verkar bara så... ja, konstigt liksom.

Annars kan man konstatera att idag äår första dagen på en vecka som jag inte har ont i halsen. Kanske kan man snart börja träna igen?

Och för att fortsätta på avdelningen oviktigheter kan jag bara konstatera att de som hittar hit till bloggen genom att googla namnet den tidigare nämnda festival som snart äger rum i Lidköping sannolikt blir ganska besvikna på informationsbristen här. Det är faktiskt inte så få människor som hittat hit just på grund av detta. Fast träffarna som är relaterade till världens största flygplats är fortfarande betydligt fler än de med anknytning till Västsverige. Och för att reda ut det också då, O´Hare i Chicago betraktades länge som världens största flygplats, men nu lär det vara så att Hartsfield-Jackson i Atlanta har gått om. Så vet ni det.

Fotoförsäljning

Jo, det är faktiskt sant - jag har sålt mitt första foto!!! Men jag gissar att det nog inte blir en vana, men det var en rolig ovana i alla fall.

Det är inte det här, men det är ett snarlikt. Dessutom har jag faktiskt tagit ett foto som visst ska få äran att figurera på framsidan på en avhandling... (Möjligen kan det på något sätt kompensera att jag inte själv tog fotot som pryder framsidan på min avhandling).

Så har jag varit i Småland också. Där finns det stenmurar. Massor av stenmurar. Några försök att föreviga några av dem (och en del annat) finns som vanligt på Picasa.

Spaningar från Västra Götaland

Det har blivit ett par besök i västra Sverige under sommaren. Först var det "musik, lyrik och dramatik" med familjen Carlsson i Hallstorp (vilket i korthet betyder att de är precis som vanligt), och vid besök nummer två en hel del cykling; Sjötorp-Karlsborg ToR längs med Göta Kanal. Lidköping och Kinnekulle hanns också med innan det var dags att färdas österut igen. Och även om bloggen har lite paus ett tag, så finns det några spaningar jag känner att jag måste dela med mig av.

1. Västgötaslätten?
Det finns människor som påstår att Västergötland är ett slättlandskap. Tja, ta er en cykeltur mellan Tåtorp och Karlsborg, och kom sen med ett nytt utlåtande... Och vi hade ändå mer nerför än uppför. Kinnekulle är för all del rätt högt det också. Men dit upp behövde vi inte cykla.

2. Vänerbad
Det är, uppenbarligen, inte meningen att jag ska bada i Vänern, eftersom det mycket sällan är fint väder när jag är i trakterna. Men, den här gången trotsade jag vädrets makter och badade i alla fall. I Sjötorp. Men det grämer mig lite att jag fortfarande inte badat i Sikhall.

3. Lokala trafiktraditioner
Det finns en mycket intressant lokal trafiktradition mellan Götene och Lidköping. Den verkar i korthet gå ut på att förare av relativt nya och motorstarka fordon kör antingen på vägrenen eller helst med ett hjulpar i körbanan och det andra på vägrenen, i en hastighet som ligger en bit under den högsta tillåtna. Varför? Anki och jag har ingen aning, men läsekretsen kan säkert dela med sig av kreativa ideer om orsaken?!

4. Räkmackor
Räkmackor avnjuts bäst i Västsverige. Inte bara för att det är närmre till de färska räkorna där, utan främst för att de förstått att en räkmacka bör innehålla mer räkor än majonäs. Annars är det snarare en majonäsmacka...

5. På gång i Småortssverige*
Evenmangen är många i Sverige på sommaren, och av mycket varierande karaktär. Att festivaler och yror är vanliga företeelser vet man ju, så allsångskvällar i Halna (som inte är en metropol) ellet veteranfordonskvällar i Hajstorp förvånar inte så mycket. Däremot måste jag erkänna det kommande stora evenmanget i Lidköping förundrar mig; Porslinsfestival! Vad gör man på en porslinsfestival? Köper extra mycket andrasorteringsporslin (vilket iofs kan vara trevligt)? Krossar porslin? Upplys mig, för jag förstår nog inte riktigt arrangemangets storhet.

6. Utsmyckningar
Det verkar vara inne med blomsterdekorationer i olika nivåer i västra götaland. I alla fall tycks både Vänersborg och Lidköpings kommuner ha anammat konceptet.

7. Utsikt
Även om Kinnekulle gör sig bättre i klart väder (utsikten och fotona blir bättre då) så måste jag säga att Västergötland och Dalsland är riktigt vackert, och så länge man inte håller på att blåsa ner i kanalen är en cykeltur längs med densamma sann rekreation! Rekommenderas!

Diverse foton från mina Västsverigebesök finns att beskåda på Picasa.


*Småortssverige var ett idiotiskt begrepp som några centerpartister försökte lansera för några år sedan. Som tur var fick det aldrig fäste, bland annat därför att tolkningarna av vad som verkligen var "Småortssverige" gick vitt isär. Nu har det tack och lov gått i graven tillsammans med andra lika upphetsande slogans som tex "Kyrkan mitt i byn" (det var den nuvarande partiordförandens käpphäst ganska länge, men det var, som sagt, innan hon blev partiordförande...)

Paus

Det blir nog lite sporadiskt här på bloggen ett tag framöver eftersom yours truly tänkte föröska passa på att umgås lite med vänner (och kanske med kameran också) och njuta av vädret när nu sådana aktiviteter lämpar sig, nu när andra människor har semester. Vi hörs om ett tag!

Apropå "arbetsgivarservice"

Jag fick ett svar från en arbetsgivare, angående ett av de jobb som AF tyckte passade mig att söka (som vårdbiträde inom demensomvårdnad, de krävde erfarenhet av arbeta med dementa personer för övrigt) och som rent ut säger att han är så trött på AF som tvingar folk att söka jobb som de inte är kompetenta för, och inte vill ha. Till ovan nämnda jobb hade han haft 600 sökande...

Känns det rimligt? Hur många tror att alla de 600 sökande ville ha jobbet? Självklart är det här ett systemfel, och självfallet är det så att de nya reglerna för A-kasseersättning skjuter högt över målet. Jag har all respekt för regeringens vilja att få fler i arbete, men de metoder de använder gynnar inte det syftet. Och för övrigt är det upprörande att regeringen vill tvinga in alla i en a-kassa. Det är inte precis en frihetsreform.

Ja, jag tror alldeles bestämt att det får bli en längre bloggpost om det här med arbetsmarknadspolitik vad det lider. Tills dess upmanar jag regeringen: Lägg ner arbetsförmedlingen, de lyckas ju uppenbarligen ändå inte med att varken uppdraget att fömedla jobb eller att ge service till arbetsgivare.

AF-nytt

Ja, kära läsare - jag antar att ni alla väntar på senaste nytt om mina mellanhavanden med det som kallas arbetsförmedlingen (vilket ju, som bland annat [cmh] konstaterat är ett extremt missvisande namn, ett namnbyte till vad som helst som inte innehåller ordleden "arbets" respektive "förmedling" skulle vara mer passande.) I alla fall, anledningen till att det dröjt är dessvärre inte brist på saker att rapportera om, utan bara det faktum att jag var tvungen att lugna ner mig lite innan jag formulerar detta.

Men, låt oss börja i måndags - då var jag tvungen att ringa AF kundtjänst för en "uppföljning av mitt arbetssökande". Det hela börjar med ca 20 minuters telefonkö... Sen får jag prata med en person vi kan kalla arbetsförmedlaren (hädanefter [AF1]) varpå följande konversation utspelar sig:

[AF1]: Jag tycker det är märkligt att du inte fått komma på intervju på det där jobbet
[Maria]: Jaha, ja själv tycker jag ju inte det, eftersom de sökte en undersköterska, vilket du ju kanske vet är en befattning som kräver utbildning, som jag inte har, så jag tycker snarare att det var märkligt att ni på AF ansåg att det var ett lämpligt arbete för mig att söka.
[AF1]: Ja men smälla du, vi har ju inte tid att sitta och titta så noga på varje jobb innan vi anvisar någon att söka det.
[Maria] (som redan nu börjar känna sig lite trött...): Men, tror ni inte att det är lite irriterande för arbetsgivaren att behöva sitta och gå igenom en massa ansökningar från människor som inte är kompetenta för jobbet. De människor jag träffat på AF i Uppsala talar sig gärna varma för sin arbetsgivarservice, men det här känns inte som så mycket service...
[AF1]: Ja, men nu har ju vi inte tid att titta på saker så noga...
....

Och det är här någonstans som en otäck idé får fäste i min hjärna, jag ska ställa en massa frågor till den här människan, samma frågor som jag ställt till en person jag träffat i Uppsala, bara för att se om jag får samma svar. Det får jag (surprise!) nu inte.

[Maria]: Men du, det här är konstigt, när jag pratade med NN på AF Uppsala den 1 juni så sa NN* att följande gäller, och nu säger du tvärt emot. Det är svårt för mig att veta hur jag ska göra då.
[AF1]: Ja, men vi har våra regler att följa.
[Maria]: Ja jag förstår det, det jag inte förstår är hur två personer kan tillämpa samma regler så olika. Det måste ju tyda på att det finns ett ledningsproblem någonstans inom AF?
[AF1]: Ja det kan inte jag diskutera med dig.
[Maria]: Och vart ska jag vända mig om jag vill diskutera den frågan?
[AF1]: Ja det vet inte jag. Det är inte mitt ansvarsområde.
[Maria]: OK. Men du måste i alla fall kunna tala om för mig om jag ska följa dina uppmaningar eller NN:s uppmaningar, det är ju svårt att veta hur man ska agera när man får olika besked.
[AF1]: Ja, vi har som sagt våra regler, och förresten så är det ju a-kassan som gör den slutgiltiga prövningen.
[Maria]: Jo, men a-kassan skriver ju på sin hemsida att det är till AF man ska vända sig med den här typen av frågeställningar?
[AF1]: Ja men det är de som gör den slutgiltiga prövningen
[Maria]: Jo, men min poäng är att jag ju måste få klara besked från er först
[AF1]: Ja, men jag kan ju inte ta ansvar för hur någon annan tillämpar reglerna.
....

Samtalet fortgår, eftersom AF-personen tycker att det ingår i hennes arbetsupgifter att leta fram jobb i platsbanken åt mig att söka. De har ju, som många av er vet, snöat in på att jag borde söka vårdbiträdes- och undersköterskejobb. (Vårdbiträde kräver inte utbildning, undersköterska kräver utbildning, men det vet de inte på AF.)

[AF1]: Ja men här hittade jag ett, det passar bra.
[Maria]: Jaha, låt höra
[AF1]: Ja det är ett jobb som timvikarie, på ett äldreboende
[Maria]: Jaha, var är det någonstans då?
[AF1]: Ja, få se, jo här står det... Mölndal!
[Maria] (med lite svårt att hålla sig för skratt inför det absurda i att tvingas söka timvikarejobb (det är såna där man blir inringd på morgonen när någon har blivit sjuk) på andra sidan av landet): Vet du var Mölndal ligger?
[AF1]: Nej, vet du?
[Maria](skrattandes): Göteborg kanske är bekant, Mölndal ligger inte så långt därifrån. Jag vet inte varför jag tror att de inte kommer vilja ha en timvikarie bosatt i Uppsala
[AF1]: Fast så kan man inte tänka! ... Fast det är klart, ett timvikariat kanske är lite för lite...

Tja, vad säger man?


Min nästa AF-kontakt var på tisdagen, när jag eftersom jag ändå var på stan, gick förbi AF för att ställa en fråga.

[Maria]: Jo, jag undrar om den här typen av ärenden, ska man göra det här på kontoret, eller ska man ringa kundtjänst när det gäller dem?
[AF2]: Eh, eh, ja du kan ju göra det här, tror jag...
[Maria]: Jaha, bra, men går det att göra via kundtjänst också?
[AF2]: Eh, kundtjänst, ja dit kan man ju ringa...
[Maria]:...Och få svar på den här typen av frågor?
[AF2]: Eh, jag jag tror det
[Maria]: Så du kan alltså inte ge mig ett direkt svar på vart jag kan respektive inte kan vända mig med den här typen av frågor?
[AF2]: Jag föreslår att du ringer kundtjänst och frågar om de kan hjälpa dig med detta...

Och då gav jag helt enkelt upp, sa tack och gick. Och så tänkte jag en massa onda saker om bristande kompetens och total brist på koll. Uppenbarligen ett ofantligt mått av godtycke som alltid motiveras av "vi har våra regler" även om dessa regler tillämpas helt olika av olika personer. (Och innan någon blir upprörd - jag vet att det finns regler, och jag vet att om jag inte gillar dem så får man påverka på politisk väg, men det är ett problem och en fråga för AF att ta tag i när deras personal tillämpar dessa nu gällande regler helt olika!)

* Jo ett tips till alla er som ska ha kontakter med denna inrättning. För anteckningar över vem ni pratar med, vilket datum samtalet förs och vad som sägs. Det är enda chansen att kunna argumentera med dem om att du fått andra direktiv från någon annan. Jag har gjort det sen första besöket och jag uppmanar verkligen alla andra att också göra det. Däremot kommer jag förstås inte att lämna ut deras namn här, ni får nöja er med en anonymiserad bild av deras verksamhet...

Sammanfattning

De två senaste dagarna kan kort sammanfattas på följande sätt: Makroobjektiv är kul, kontakter med arbetsförmedlingen är inte kul, om än på sitt eget lilla vis lite skrattretande ibland. Utförligare rapport kommer vad det lider. Resultatet av eftermiddagens strövtåg i Botan finns på Picasa.

Uppdatering 00.12, nu finns det ännu fler makrobilder på picasa. Den som inte har något bättre för sig kan lämna kommentarer om vad det är för arter. Ni kan dock lämna vitlöken därhän, den känner jag igen själv :-)

Varför?

Varför är frågan jag ställer mig idag. Jag vet ju att jag inte gillar att springa intervaller. Har aldrig gillat det, gillar det inte och kommer antagligen aldrig att gilla det heller. Jag gillar det fakiskt så lite att jag alltid (och det är garanterat helt psykosomatiskt) får ont i halsen dagen efter. För att inte tala om hur trötta ben det ger upphov till.

Så varför får jag för mig att jag ska ut och springa intervaller en helt vanlig lördag? Utan något som helst yttre tryck. Det regnade tom lite lätt, men jodå, klart jag skulle springa intervaller... Nå, i bästa fall var det nyttigt, och jag har i alla fall fått en ny påminnelse om att jag ju faktiskt inte gillar det. Fast jag måste medge att det ofta är bra träning. Men ack så tråkigt...

Allmänbildad?

De senaste dagarna har det rasat en stundom ganska vildsint debatt hos Henrik Alexandersson, på grund av att han ställde frågan om varför man räknar koldioxidutsläpp i ton, istället för någon annan enhet.

I kommentarsfältet har anklagelserna varit ganska hårda stundtals, och det påstås diverse intressanta saker om vad man bör veta och inte innan man får tycka om saker, om när det är lämpligt att ställa frågor (innan eller efter att man tagit ställning i en fråga). Ett par pseudodebatter finns också. Bland annat den om det faktum att en observerad korrelation mellan två fenomen inte nödvändigtvis innebär ett orsakssamband (vilket tydligen är väldigt svårt att begripa, har jag noterat i många sammanhang, men det är en annan historia). Dessutom har det pågått en annan sidodebatt om allmänna gaslagens giltighet, och där blir det tydligt att terminologin är ett problem för kommunikationen (det som en kemist eller fysiker tänker sig när de hör uttrycket "normala tryck och temperaturer" är inte riktigt samma sak för någon utan naturvetenskaplig bakgrund, det är tydligt). Men roligast av alla är ändå snubben som föreslår att man kan räkna CO2-utsläpp i enheten kominuter...

Nå, de tankar som denna bloggpost gav upphov till hos mig handlar om allmänbildning, och vad man egentligen bör veta om man ska kunna kalla sig allmänbildad. Jag tycker ofta (men här kanske jag är partisk, jag vet inte, åsikter efterlyses!) att samhällsvetare och humanister tenderar att kräva mycket mer samhälsvetenskaplig allmänbildning av oss naturvetare än vad de kräver av sig själva när det gäller naturvetenskaplig allmänbildning. Är det så eller hittar jag på? Och vad ska man egentligen kunna/veta om man ska få kalla sig allmänbildad? Jag är nyfiken på vad ni tycker? Vad bör man veta om fysik för att få kalla sig allmänbildad? Hur mycket nationalekonomisk teori ska man kunna? Vad är rimligt att kräva att man ska känna till om idéhistorien? För att ta några exempel. Ingår det i allmänbildningen att veta vad en liter ekomjölk kostar?

Sommar!

Ett riktigt makroobjektiv vore inte fel...

Jobbigt labläge

Mina ex-kollegor har det lite jobbigt just nu. I fredags kväll började det brinna i ett lab, så ett helt dragskåp brändes ut. Och på den positiva sidan kan man säga att sprinklersystemet fungerar. Å andra sidan - det var tydligen knähögt med vatten i labbet som drabbades, och det har naturligvis läckt genom golvet och ner i laserlabben i källaren... och en massa andra utrymmen var visst också översvämmade. Inte roligt. Jag lider verkligen med dem!

Det är såna saker som kan förlänga ett doktorandprojekt med flera månader, men det är helt omöjligt att planera för. Som tur är är det ingen av laserspektroskopisterna som ska disputera i höst - men ändå...

Stiltje

Stiltje för tillfället. Inte för att det inte finns saker som man kan kommentera, men... Kristdemokraterna riksting bjuder inte på några riktigt spännande saker, debatten om Maud och centerpartiets förnyelse som pågår bland annat i Fokus, SvD (fast jag tar det via Gudmundson) och på Departementet är visserligen intressant, men ska jag säga något om den saken så blir det låååångt, och det är det väl ingen som orkar läsa i alla fall så här på sommaren? Det jag kan konstatera är att vad man än kan säga om Johan Hammarqvist så är han inte precis någon "surgubbe". Det tycker han visst inte själv heller.

Nej, så det blev några foton till på Picasa, istället. Håll till godo.

Smultronfrukost

Idag blev det (egenhändigt plockade) smultron i frukostfilen - det smakade sommar!

Annars regnar det, mycket! Dock inte lika mycket som det verkar ha regnat på sina håll i Småland på senare tid. Min första livekontakt med trygghetsstiftelsen var förresten en mycket positiv upplevelse; klar, tydlig och koncis information om vad som gäller, och inga som helst problem med att förstå skillnaden mellan en magisterexamen och en doktorsexamen!

Och så har pappersadministrationen tagit fart på allvar, när det gäller min stundande vistelse i USA. Många mail fram och tillbaka blir det...

Annars är dagens egotripp att jag fått en förfrågan om jag vill skriva i nästa nummer av vetenskapsrådets webbtidning Tentakel - det sa jag så klart ja till!

Slutligen så antar jag att alla läsare är extremt intresserade av hur mina omplanterade blommor mår - utmärkt* skulle jag säga!


*Allt är som bekant relativt, och det är inte 100% säkert att deras tillstånd skulle klassas som "utmärkt" om de tex bodde hemma hos min mamma, eller hemma hos Jenny eller så. Då kanske det istället skulle vara deras normaltillstånd, men nu är de ju vana vid mig, och alltså mår de utmärkt.

Vuxenpoäng

Idag har jag gjort något som jag faktiskt inte vet om jag gjort sedan jag flyttade hemifrån - jag kan i alla fall inte minnas att jag gjort någon gång, på eget initiativ. Så ni som känner till något om mina odlingsfärdigheter svimma nu inte av chocken; Idag har jag planterat om de av mina växter och blommor som verkligen behövde det. En av dem fick jag 1994 (och den lever fortfarande!!), och jag har då aldrig planterat om den sen dess (men det är möjligt att det ändå har skett någon gång...)

Det måste vara många vuxenpoäng på det här tilltaget tror jag. Fast jag har en bestämd känsla av att människor med lite grönare fingrar än jag ofta brukar göra sånt här lite tidigare på våren? Fast det kanske bara är inbillning.

Läsdagar

Den senaste veckan har innehållit några riktiga läsdagar. Särskilt idag och igår, eftersom jag är sjuk - tväront i halsen, bland annat. Att vara sjuk på sommaren suger. Riktigt trist är det. Men lite läst har det i alla fall blivit. Tidningen är extra välläst, och jag har äntligen läst ut "Fåglar utan vingar" som är en mycket bra, men på något sätt krävande bok. Utöver det har jag läst Inger Edelfeldts "Den svarta lådan" som var mycket typisk hennes författarskap.

En annan gammal bekant är Mark Haddon (författaren till den helt underbara "The Curious Incident of the Dog in the Night-Time") vars bok "Utslag av oro" jag läste ut igår. Den är kanske ingen stor Litteratur men den är rätt underhållande, och mycket lättläst. Och jag kan inte låta bli att ge ett litet citat: "Han beslöt att inte berätta för Jean om det som hänt. Då skulle hon bara vilja prata om det och det var ingen lockande tanke. Att prata var i Georges ögon överskattat. Nuförtiden kunde man inte sätta på tv:n utan att se någon som diskuterade sin adoption eller förklarade varför de stuckit kniven i sin make. Inte för att han var avogt inställd till att prata. Att prata hörde till livets glädjeämnen. Och alla behövde då och då över en pint Ruddles ondgöra sig över kollegor som inte duschade tillräckligt ofta eller tonårssöner som hade kommit hem berusade fram på småtimmarna och kräkts i hundkorgen. Men det förändrade ingenting."

Jag har en alldeles bestämd känsla av att min bekantskapskrets (mycket grovt förvisso) kan delas in i två kategorier - de som instämmer fullständigt i ovanstående, och de som *inte* håller med... :-)

Senaste boken att bli utläst är Merete Mazzarellas "Hem från festen", vilken var bra och samtidigt som den var sorglig finns det så mycket livsglädje i den! Men den som önskar lättsam hängmattsläsning bör välja något annat.

Nästa projekt är Ian McEwans "Försoning" som lär vara bra. Den ska jag börja med alldeles strax. Och om någon undrar hur det går med Koranen så kan jag bara säga att det är inte världens roligaste bok, så det går långsamt, långsamt, långsamt...

Organisationsproblem

Dagens DN (kan inte hitta det på nätet, men i papperstidningen är det på sidan 7 i ekonomidelen) rapporterar att Ams ska skära ner med 800 jobb. Låter i största allmänhet som en utmärkt ide, med tanke på (bristen på) effektivitet inom verksamheten. Det som förundrar är att detta beräknas kosta 200 miljoner innan besparingarna får effekt, så därför begär man nu dessa pengar från regeringen.

Hmm, låt mig göra ett mycket grovt räkneexempel. Låt oss anta att det handlar om 800 heltidstjänster, och inte vet jag vad de tjänar på ams, men man kanske kan gissa på en snittlön på 30 000 i månaden. Det gör en lönekostnad på ca 24 miljoner i månaden. Det ger, mellan tummen och pekfingret sådär 290 miljoner på ett år (semesterersättning är inte inräknad, inte heller arbetsgivaraviften). Och hur många månaders uppsägningstid är rimligt att räkna med - tja, vi kan väl anta att det på ams är som på de flesta andra ställen, tre månader som gäller. Vilket ger minskade löneutgifter (till de fd anställda) på ca 216 miljoner. (Lägg till det också minskade kostnader för arbetsgivaragifter som kanske kan landa på ca 60 miljoner eller så.) Och detta kan då tydligen inte kompensera omställningskostnaderna, som alltså torde landa på minst ca 45o miljoner kronor.

Man får hoppas att det är en ruskigt bra omorganisation som är på gång. Eller så kan man fundera på om det finns ett organisationsproblem här någonstans. Och fundera på hur företag gör om de vill organisera om sig till en initialkostnad på 200 miljoner. Inte springer de till någon annan och ber att få pengarna i alla fall, de får vackert prioritera om i den egna verksamheten om det saknas pengar. Men det behöver man tydligen inte på ams. Tur för dem. Men också ännu ett argument för att ams i sin helhet bör skrotas. Det skulle spara en del pengar åt staten som kunde användas till något vettigare.

Still alive

Jodå, jag lever fortfarande, även om det varit lite tyst på bloggen ett tag. Det kan bero på att jag har tränat så mycket sen senaste inlägget. Torsdag, lördag och måndag för att vara exakt... Lite längre, eller snarare mycket längre, blev det idag. Andra varvet på elljusspåret i Norby fick mig att fundera på om "staden på slätten" verkligen är rätt benämning på Uppsala... Oj oj, men nyttigt är det säkert.

Annat som har hänt är att äntligen kommit upp några foton på Picasa. Den minnesgode kanske minns att detta utlovades för flera månader sen, och nu har det faktiskt hänt. Och mer ska komma, men vi får se i vilken takt det går.

Taskiga ursäkter

OK, i år gick det bättre än någonsin (ja, de senaste fem åren i alla fall). Jag började löpträningen (nåja, motion via något som i bästa fall kan kallas löpning, eller joggande...) redan i mars, såg till att få ordning på vaderna, nya skoinlägg är fixade, och ja, vid det här laget borde det ju gå som en dans. Men inte då. Det var meningen att det skulle bli en tur ikväll, men så blev det nu inte. Motivationen var visst inte på topp. Eller vad sägs om följande ursäkter, presterade antingen av undertecknad eller likaledes inte såååå motiverade löppartnern...

#"hmm, jag tappade visst energin, fullständigt" (men orka se på tv, jodå det går bra)
#"men detsamma gäller för mig"
#"det regnar, i alla fall ibland..." (jaha, ni vet, inget dåligt väder osv...)
#"och det luktar rök" (ja, jo det brann i Eriksbergsskolan idag, men vi hade kanske inte tänkt springa i cirklar runt den ändå...)
#"och jag är trött"

Är det någon mer än jag som tror att jag och min löparkollega är lite taskigt motiverade just nu?

Naturlyrik

Har spenderat rätt många timmar av de senaste dygnen i bil, resande genom Småland, Blekinge och Skåne. Man passerar skyltar till ställen som heter saker som Ärngislahyltan, Ödevata, Långasjö, Rävemåla, Djuramåla, Ynde, Gualöv... Och himmel vad det är vackert! Ängs- ochhagmarker med lövträd som solens strålar gör vackra mönster i, blommor, stenmurar och gamla gärdesgårdar, och här och där glimmar det till av en liten skogssjö. Och i Skåne - vindkraftverken! De är så vackra. Och smultron - alldeles lysande röda och somrigt söta smultron!
OK, jag vet att jag påstått att Småland mest består av granskog (även efter Per och Gudrun) men det är inte riktigt sant. Och oavsett granskog eller annan skog så är det fantastiskt vackert så här i sommarskrud. Jag kan inte göra det rättvisa med denna kortfattade beskrivning, det måste avnjutas i all sin prakt. (Ja, och jag min klantskalle glömde väl kameran hemma. Inte så begåvat kanske...)

En sak som jag har lättare att beskriva är anledningen till Skånebesöket - Annas disputation. Den gick förstås alldeles utmärkt. Och festen var också en väldigt trevlig tillställning om man nu får säga det när man själv ansvarat för toastmastrandet (spännande svengelska där). En utmärkt helg var det i alla fall.

Åsikts-, yttrandefrihet och respekt

I fredags hade ett gäng nuvarande och fd allianspolitiker en artikel på DN debatt angående att man vill bibehålla dagens särlagstiftning där äktenskap och partnerskap är två olika saker, och där man avfärdar idén om könsneutrala äktenskap. Konsekvensen av debattörernas argumentation är att staten ska fortsätta behandla homosexuella och heterosexuella olika. Vad sådant kallas vet vi alla. Diskriminering.

Den enda av undertecknarna som jag känner är Staffan Danielsson. Och det är klart att jag är besviken över att Staffan är med, eftersom han i vanliga fall står upp för liberala och människovänliga värderingar. Däremot är jag inte förvånad, eftersom den här frågan har varit uppe till debatt förr, på partistämmor och partistyrelsemöten i centerpartiet, där Staffan och jag stått på olika sidor, och stundom argumenterat ganska hårt, om än sakligt, emot varandra. Vi är helt enkelt inte ense i denna fråga. Jag respekterar Staffans åsikt, även om jag har svårt att förstå honom på just den här punkten.

Det som är värre är dock att det verkar finnas en hel del personer som glömt bort att åsiktsfrihet och yttrandefrihet innebär att det är fullt tillåtet att uttrycka också de åsikter som går tvärt emot ens egna. Som tycker att man får säga vad som helst om eller till någon, i fall den personens åsikter råkar vara motsatta ens egna. Principen "någon annan var dum så då får jag också vara dum" håller liksom inte. Åtminstone inte för den som själv vill bli respekterad och ha rätten att fritt få tycka och tänka, och också uttrycka dessa åsikter offentligt. Det här är precis samma sak som de vänsteraktivister som tycker att de har rätt att ta till våld mot extremerna på högerkanten, för att de tycker illa om deras åsikter. Men så kan bara resonera om man tycker att det är OK att någon kastar sten på en själv för att de inte gillar ens åsikter. Det tycker de flesta av oss gissningsvis inte.

Om du är rädd om din egen rätt att uttrycka dina åsikter utan att någon får kasta sten på dig så måste du också respektera andras rätt att göra samma sak. Även om du tycker att de har fel, att deras resonemang och argumentation har såväl etiska som logiska brister. Det är inte, och bör inte vara, förbjudet att ha fel, eller att vara dum. Däremot kan man ju alltid försöka argumentera, sakligt om saken. I just den här frågan är det extra rekommendabelt eftersom jag är helt övertygad om att den saklig debatt kommer att leda till att vi så småningom når målet - en känsneutral äktenskapslagstiftning. (Som för min del gärna får heta partnerskapslagstiftning om någon blir gladare av det, det viktiga är att samma lag gäller för såvaäl homo- som heterosexuella par.)

Debattera på, men gör det med respekt för motparten. Och det gäller inte bara den här debatten, utan också många andra.

Andra världar - de finns på riktigt!

De senaste dagarna har bjudit på två studiebesök i helt andra världar än den jag normalt befinner mig i.

I lördags var jag på opera - Xerxes på Drottningholms slottsteater. Denna aktivitet föranleddes av att min kompis Matz frågat om jag ville följa med honom och ett gäng andra på studiebesök, picnic och opera. Eftersom min operaerfarenhet är begränsad (ett tidigare besök, I Zagreb, rysk opera textad på kroatiska, ca 10 minuters varsel från "vi ska gå på opera" tills dess att vi var inne i salongen - eventuellt var det besöket ett resultat av politisk korruption...) och eftersom jag gillar Händels musik så, klart att jag skulle följa med. Och det var en intressant upplevelse.

Operan var utmärkt men det som verkligen fascinerade mig var sällskapet. Jag låter er slippa detaljerna och kan bara berätta att sällskapet till största delen utgjordes av medlemmar i en av Uppsalas många mer eller mindre mystiska och studentikosa herrföreningar och deras sällskap (sällskap=kodord för flickvänner eller i undertecknads fall, operanyfikna vänner). Klädkoden för dagen var "ljus kostym" och de allra flesta av dem bar dessa ljusa kostymer, tillsammans med matchade hängslen och slipsar, eller bara helt mystiska hemstickade slipsar (i ungefär samma mörkt blå färgton som jag föreställer mig att bärarens politiska övertygelser kan beskrivas i). Och de gör det utan minsta lilla uns av ironi. Mycket intressant. Det grämer mig för övrigt att jag inte hade med kameran - den mörkblå stickade slipsen med pärlor hade varit värd att föreviga...

Mitt andra studiebesök gjordes på den s.k arbetsförmedlingen. Och som [cmh] så riktigt konstaterat så är detta ju ett något missvisande namn. Nå, rådet för att överleva ett besök på detta ställe är att utrusta sig med ett osedvanligt gott humör, mental förberedelse för att bli betraktad som mindre vetande samt mycket tid och en god bok, samt att betrakta det hela som ett forskningsprojekt.

Kommer dit, vid 10-tiden. Blir i första kön geniförklarad för att jag klarade av att fylla i mina registreringsuppgifter på nätet innan jag kom dit. Blir, enligt en mystiskt system baserat på födelseår, försedd med en nummerlapp och ett papper att fylla i som ska ligga till grund för den individuella handlingsplanen, och hänvisad tre trappor upp. I väntrummet sitter redan ca 8 personer och väntar, och väntar, och väntar... Efter så där en halvtimme kommer så en person ut och frågar, mycket förvånat, vad vi alla gör där. Någon av dem som väntat lite längre än jag blev i detta ögonblick lite irriterad, och när det visade sig att folket på tredje våningen verkade ovetande om nummerlappssystemet som tillämpas på entreplan blev stämningen nästan lite hätsk i väntrummet. AF hade nämligen ingen aning om att det kunde tänkas dyka upp nya arbetslösa bara så där första dagen i en månad. Nåja, efter ett tag så har de både lyckats leta fram ett par till som jobbar med inskrivning, samt provocera hela väntrummet till aggressioner varierande från stark irritation till ren ilska.

Efter ett par kapitel i boken blir det min tur, och här börjar det intressanta. En dålig egenskap hos mig är att jag alltid blir extremt irriterad på myndighetsfolk, chefer, AF-handläggare etc som inte lyssnar på vad jag säger, det tog ungefär tre sekunder att inse att den här mannen inte gjorde det. Så därför spenderade vi en kvart med att reda ut varför det finns två kemistutbildningar i min meritlista. Han kunde nämligen inte begripa skillnaden mellan en magisterutbildning och en forskarutbildning. "Det här är konstigt, du kan ju inte ha två kemistutbildningar." (Efter två försök gav jag upp att förklara skillnaden eftersom det var uppenbart att stolpskottet framför mig inte ens ville försöka begripa.) Därefter klargörs det att papprena man fick fylla i under väntetiden betraktas som ointressanta. Min hypotes är att man får det bara för att man under väntetiden ska vara sysselsatt med något hjärndödande som gör en mindre benägen att ifrågasätta deras enormt kränkande sätt att behandla människor.

Så diskuterar vi framtiden, och jag förklarar mina post doc-planer, vilket förstås är ett ord som snubben framför mig inte förstår, inte ens efter två försök till, vill jag påpeka, mycket pedagogiska, förklaringar. Och när jag berättar att a-kassan och försäkringskassan brukar betrakta detta som studier/vidareutbildning så säger snubben, på fullaste allvar, att det är i alla fall ingen utbildning som de erbjuder via AF. Surprise...! Och därifrån gick det bara utför, och det ganska fort, kan jag säga.

Hela besöket tog ca 2 h och 45 minuter i anspråk,varav kontakten med människor arbetandes på AF stod för ca 25 minuter. Effektivt och bra. Eller också inte. I övrigt - hur är det möjligt att någon som jobbar på AF i Uppsala inte kan veta skillnaden mellan magisterexamen och doktorsexamen? Stan dräller ju av arbetslösa doktorer!

Så det man kan konstatera är väl helt enkelt att det existerar helt andra världar, bara precis (bildligt talat) runt hörnet, men de tenderar att befolkas av ganska konstiga människor. Men kortare studiebesök är ju alltid intressanta, om än ibland synnerligen adrenalingenererande...

del II - Otroligt...

...men sant.

Imorgon blir jag arbetslös. Måste följaktligen till arbetsförmedlingen för att anmäla detsamma. Och nu för tiden kan man snabba på den processen genom att fylla i en massa uppgifter på nätet redan innan man kommer dit. (Och det är säkert bra, för förra gången tog det en evig tid bara att få komma fram till en dator och fylla i de där uppgfterna, och med tanke på att hela besöket nog tog tre timmar eller så i anspråk så är det nog bäst för alla om man kan effektivisera den processen något...)

Ja, och bland alla de där sakerna man ska fylla i så finns det en lång lista där man ska fylla i sina kompetenser. Den börjar med atomabsorptionsspektrofotometri och absorptionsspektrofotometri (uppdelat på UV, Vis och IR) och fortsätter med att räkna upp en lång rad kemiska analystekniker (nej, laserspektroskopi var inte en av dem, tyvärr) som hplc, gaskromatografi, masspektrometri mm. Och så, mitt bland alla dessa tekniker står det plötsligt "fysikalisk kemi", som om det vore en slags analysteknik. Tjena hejsan. Trodde kanske inte att de skulle ha järnkoll på arbetsförmedlingen, men det där var ändå lite för tröttsamt. Ingen koll alls, alltså. Otroligt men sant.

Undrar om jag ska gå dit imorgon och säga att jag jobbat med kemisk fysik, för att förvirra dem lite ytterligare...

Det kan nog bli en väldigt intressant dag imorgon.

del I - Otroligt...

...men sant.

I förra veckan fick jag veta att jag fått ett post doc-stipendium till. Från Vetenskapsrådet.

Först trodde jag inte på det. Sen trodde jag fortfarande inte på det. Därefter berättade jag det för min gamla handledare (och from idag min f.d. chef) och hans reaktion är värd att beskriva. Först blev han nämligen helt tyst, och det är inte alldeles vanligt för honom (faktiskt så ovanligt att vi i vanliga fall brukar undra om han är allvarligt sjuk när han är tyst så länge). Han var alldeles tyst i ungefär30 sekunder innan han med eftertryck utbrast "J-vlar! Grattis Maria!!!!"

Ja, och då började ag ändå tro att det kanske var sant. Även om jag misstänkte att det kanske ändå skulle kunna vara ett elakt practical joke. Men idag så låg faktiskt kontraktet i brevlådan när jag kom hem. Så det är på riktigt. Otroligt men sant. Jag har fått forskningspengar av vetenskapsrådet! Och sitter nu i den rätt otippade situationen att jag måste välja vilket stipendium jag ska tacka ja till. Förundrande, om man tänker på hur det kändes i mars när jag verkligen slet med den här ansökan.

Hur sköter man ett lagerträd?

Jag fick ett lagerträd i födelsedagspresent. Och jag har ingen som helst aning om hur man sköter dem. Jag menar, man brukar ju ha torkade lagerblad i mat, men nu antar jag att det inte är meningen att bladen ska torka på busken, och då måste man ju veta hur man ska ta hand om det stackars trädet. Och eftersom jag fick ett lagerträd strax efter att vi startat upp vår lagerbladsblogg så känns det ju väldigt symboliskt viktigt att det här trädet inte bara överlever utan också mår bra. (Oj, det är visst höga krav jag börjat ställa på mig själv när det kommer till krukväxter...inte bara att de ska överleva, de ska må bra också. Och ja, jag erkänner - jag har tänkt på att köpa jord och plantera om dem. Om jag blivit sinnesförvirrad? Ja troligen. Eller bara vuxen.)

I alla fall, jag behöver tips på hur jag ska ta hand om mitt lagerträd på bästa sätt! Dylika mottages tacksamt.

Ett år äldre...

Så har man blivit ett år äldre, i alla fall på pappret... Det känns ingen större skillnad faktiskt. Fast det var ju lite humoristiskt att jag fick visa leg på systemet igår. :-)

Och nu är det strax dags att ge sig iväg på tulpanfestival (vilket betyder att man tittar på mängder av tulpaner, många av dem genmodifierade) som är led i Linnéfirandet.

Nytt bloggprojekt

Idag startar ett nytt bloggprojekt; Under lagerbladet - fyra forskare om forskning. Det är Anna, Mats och mj som tillsammans med mig ligger bakom.

Det är en blogg som bara handlar om vetenskap, forskning och högre utbildning. Bara intressanta ämnen alltså! Titta gärna in, lär dig något nytt, lämna en kommentar eller skriv en fråga. Kanske har du en idé om vad vi ska skriva om? Eller vill du kanske gästblogga om något intressant ämne. Låt oss veta!

kort introspektiv

5 km löpning - utan stopp för vadstretchning. Det kanske händer andra nästan jämt. För mig har det inte inträffat de senaste fem åren eller så. Förrän idag. Det är fantastiskt vad några nålar kan åstadkomma.

Inte gjorde det särskilt ont efter torsdagens vandring heller. (Mer än i fötterna, men det är en helt annan sak.) Och efter gårdagens halvlånga cykeltur var heller inga protester märkbara. Vågar man hoppas på att man kan få ha det så här ett tag nu?

Dessutom noterar jag till min glädje att det uppenbarligen finns fler än jag som har ett problematiskt förhållande till handväskor.

Underhållning

Miljöpartiet kongressar. Och svt24 sänder. Stor underhållning. Nyss ställde ett ombud en fråga till presidiet från talarstolen och fick svaret "förlåt, vi diskuterade en annan sak här, hade du en fråga?"

Dessutom verkar kongressen vara så där bekväm med arbetssättet "påverkanstorg". Och om påverkanstorg kan man säga att det kan vara bra, men det kan också användas för att koncentrera makten och faktiskt begränsa demokratin. Om det går till så på mp:s kongress vet jag inget om, men jag vet hur det en gång användes på en centerstämma, och vad det ledde till. Maktkoncentration.

Och den talare som nu är uppe i talarstolen förespår en "mötesteknisk katastrof" pga påverkanstorgen. Ja, tiden lär utvisa hur det går.

Uppfräschning

En liten uppfräschning av bloggen, även om mer skall komma. Ska bland annat bygga ut länklistan lite mer, men inte just ikväll.

Bilden är förresten också en soluppgång över Uppsala, tagen från Hågahögen. Oredigerad förutom att det var mycket mer hus och träd i nederkanten och mycket mer himmel i överkanten i originalbilden. Inser att den inte riktigt funkar, men den får vara kvar så länge.

Hur man läser ett brev

Fredag kväll, kom hem sent och kände mig lika trött som en halvdöd häst. Tittade på posten. Försökte förstå varför SEB skickar brev till mig - har aldrig varit kund där. Tänkte "Nej, jag vill inte ha någon reklam". Funderade allvarligt på att låta det ligga till lördag morgon och öppna det först då. Men lite nyfiken är man ju, så till sist rev jag upp kuvertet. Kunde, i halvmörkret i köket, konstatera att det inte riktigt såg ut som reklam ändå. Såg att det fanns en riktig namnteckning med riktigt bläck ungefär mitt på sidan. Tänkte: "jag kanske ska läsa det här ändå..."

Och jag läste. Och sen läste jag en gång till. Och en gång till. Sen tände jag lampan, och läste det en gång till. Det stod fortfarande samma sak. Ändå var jag tvungen att läsa ungefär 20 gånger till, för att verkligen övertyga mig. Sen läste jag det i vardagsrummet också. Samma text, fortfarande. (OK, ni kanske inte tycker att det är så otippat att det stod samma sak varje gång, men min hjärna var inte riktigt med i matchen just då.)

Texten i sig var (och är) inte särskilt svår att begripa. Innebörden av texten var dock lite svår att ta till sig. Och det är väl därför som jag fortfarande kollar på pappret med jämna mellanrum. För att förvissa mig om att det står samma sak, fortfarande. Jag kollade alldeles nyss, faktiskt. Och det står där fortfarande. Så, vad står det då? Ingen som är nyfiken väl? :-)

"På uppdrag av styrelsen för rubricerade stiftelse kan vi meddela att styrelsen vid sitt sammanträde 2007-05-08 har behandlat din ansökan och har beviljat dig ett anslag på 250 000 kr. Anslaget rekvireras skriftligen på bifogad blankett."

Jag har alltså fått ett post doc-stipendium! Jag kommer att kunna fortsätta forska i alla fall ett år till! Ja, det är förstås förutsatt att amerikanska ambassaden beviljar mig visum och att en del andra praktiska detaljer går i lås (peppar, peppar osv...), men för tilfället kan jag i alla fall glädja mig åt att det var någon mer än jag som tyckte att jag skulle få fortsätta forska! Ja, förutsatt att det fortfarande står samma sak på det där pappret imorgon vill säga.

(Hmm, är det verkligen ett gott tecken att vara såååå trögfattad som jag verkar vara i det här fallet...?)

Klagomål

Jag har fått klagomål på att det händer för lite här på bloggen. Och det är väl inte utan att man kan hålla med om det. Men det har varit lite mycket annat på sistone. Det tar ju lite tid att springa hos sjukgymnaster som ska sätta nålar i ens vader och sånt. Men bättring utlovas härmed. Snart.

Tills dess kan man konstatera att det verkar som att man ska skriva om whisky om man vill ha många kommentarer, det tycks vara ett ämne som engagerar läsekretsen. :-)

Repris

Jaha, då var det dags igen. Senan under foten, den som går mellan tå och häl är alldeles stel och ledsen. Likaså vristen. Och vaden, ja, den har mått bättre (men det var så länge sen att det är det knappt någon som minns), liksom hälsenan. Alltihop på vänsterbenet. Det känns som om jag varit med om det här förut. En gång, eller två. Eller tre...

Idrottsskadecentrum på torsdag. Men det lär dröja längre än så innan den synnerligen väkbehövliga löpträningen kommer igång igen. Suck.

Folk är olika, part II

Folk är olika. Det har både jag och andra noterat tidigare. Men så finns det somliga som är så mycket mer olika än andra. Så pass att man nästan drabbas av skrämselhicka och frossbrytningar när man tvingas åse det.

Tänk er till exempel en fest. Där serveras synnerligen kreativa snittar tillsammans med bubbliga drycker av olika karaktär.* Mer eller mindre intressanta samtalsämnen avhandlas, i mer eller mindre sannolika konstellationer. Tänk er vidare att flera av festdeltagarna har sett ljuset - skotsk single malt. Och att en av festdeltagarna meddelar att han, utan vidare inbjudan, tänker sig att gå och hälla upp en whisky. (Jag vet inte vad Magdalena Ribbing skulle ha sagt om det beteendet, men festfixarna hade i alla fall inget emot det, så ingen lär fråga henne om vettet/etiketten i detsamma.) Mer än en person följer detta första exempel. Och det är då det händer....

Mr X: Det finns joltcola i kylen. Du kan väl blanda?
Mr Y: Javisst
Mr Z: Whisky och cola? Ja, men det vill jag också ha!

Och där sitter de sen, med en fantastisk lagavulin.

Blandad med joltcola.

Och hävdar att det är gott.

Mycket godare än bara lagavulin. (Att det är godare än bara joltcola betvivlar jag inte...)

Att alla borde testa. Helst nu, på en gång.

Och jag tvingas inse att på punkten whisky är jag konservativ, inte ett dugg liberalt och frihetligt sinnad (kanske lite latteliberal ändå, eftersom jag dricker whisky från flera olika regioner i Skottland. Kan helt enkelt inte nöja mig med bara Islay eftersom det skulle innebära att jag skulle missa tex Macallan). Men i alla fall. Whisky av skotsk single malt-typ dricks helt enkelt icke med cola. Så det så.

Och denna händelse är ett ypperligt bevis på att folk är olika, och att somliga är mer olika än andra. Jag berättade historien för min kompis Johan (medan vi avnjöt en Bowmore). Han ville bestämt hävda att det borde jämställas med högmålsbrott, rimligen särskilt högförräderi. Jag är böjd att hålla med.

*Ett annat exempel på att folk är, synnerligen, olika kan läsas här. Jag gillar Ribbings svar skarpt.

Högerseger i Frankrike

Jaha, så Sarkozy vann franska valet. Vilket sannolikt betyder bättre franska relationer till USA och Storbritannien, och att det inte kommer att bli några fler franska folkomröstningar om EU:s konstitution. Om man tycker det är bra eller dåligt får man avgöra alldeles själv. Glädjande är i alla fall att valdeltagandet ökat, och det är bra för demokratin. Det blir spännande att se vad det här innebär för europeisk politik. Och vilken roll Royal kan komma att spela i fransk inrikespolitik.

Fler foton

OK. Blogger och jag är inte tajtast i världen just nu. Så vi får se hur länge de här fotona kommer att finnas kvar i posten. Time will tell. Igår plockade den slumpmässigt bort kommentarsfunktionen på vissa poster. Och jag suckade, djupt, än en gång över mina bristande html-kunskaper. Men jag ger inte upp i första taget. Tänkte försöka ladda upp en bild på solnedgångsutsikten från mitt vardagsrumsfönster. (Jag är inte missnöjd med den kan jag säga, och den är bara en av många klara uppbyten jämfört med gamla lägenheten.). Och så ett försök att fånga soluppgången, fast ute i naturen. Håll tummarna för att blogger låter bilderna ligga uppe mer än ett dygn...

Vår på Udden

Det var visserligen lite kyligt ute på Udden, men definitivt vår. Vilket bevisades både av förekomsten av såväl blommor som kattungar. Samt en täppt näsa. Fler bilder kommer förr eller senare att bli tillgängliga på picasa, när jag tagit mig samman och laddat upp ett gäng.

På studiebesök i matbloggarvärlden...

..i varje fall foto-wise. Tillbringade större delen av sista april ute på Udden med T, A och katterna. T stod för menyn och det mesta av matlagandet. Men det blev i alla fall gott. Och snyggt blev det också. Men jag glömde visst bort att fota när vi kom till huvudrätten. Och efterrätten blev aldrig gjord för vi blev så mätta att vi var tvungna att gå kvällspromenad för att inte somna. Börjar vi bli gamla kanske?

Ska det vara så svårt?

Part I: Idag har jag spenderat större delen av min arbetsdag med att leta efter verktyg, företrädesvis skruv- oh stjärnmejslar, i lämplig storlek. Känns som om jag har kostat en del pengar i onödan. Och med tanke på hur många andra som också spenderar en massa arbetstid på att leta efter verktyg känns det plöstligt som ett enormt slöseri med pengar. Statlig verksamhet kan effektiviseras.

Part II: Var just ute med lite sopor, och förundras över att folk utan att blinka ställer en blomkruka bland elektronikskrotet, inte kan skilja mellan färgat och ofärgat glas, eller som helt har missat materialskillnaden mellan papper och glas och därför lägger alltihop i samma behållare. Ska det vara så svårt?

En sen söndagsnyhet om jämställdhet

Det här är en lite sen nyhet. Det rapporterades om detta i DN förra söndagen (15 april). I korthet handlar det, återigen, om skillnader mellan könen. Janet Shibley Hyde, professor i psykologi vid University of Wisconsin, Madison, visar i sin forskning att det finns könsskillnader mellan män och kvinnor. I tre, och endast tre avseenden - nämligen beträffande aggressivitet (män är mer aggressiva), fysisk aktivitet (män kastar bollar längre än kvinnor) och vissa sexuella beteenden (män onanerar mer än kvinnor.) I övrigt är kvinnor och män mycket lika. (Och som vanligt finner man att variationerna inom gruppen är väldigt stora - dvs vi är alla olika, men varken mer eller mindre olika för att vi råkar ha ett särskilt kön.)

I artikeln redogör man också för intressanta jämförelser gällande matematisk förmåga. Det påstås inte sällan att män är bättre än kvinnor på matematik. Men enligt jämförelsestudier som gjorts visar det sig att taiwanesiska och japanska flickor är bättre än amerikanska pojkar. Och i internationella matematiktävlingar är flickor från Rumänien och Kina överlägsna amerikanska pojkar. Skillnaden? De kulturella skillnaderna tycks alltså vara betydligt större än könsskillnaderna.

Jag är inte förvånad. Jag känner nämligen många matematiskt begåvade kvinnor, och män. skillnaden mellan dem är att männen i allmänhet har väsentligt bättre matematiskt självförtroende än kvinnorna. Kanske för att "vi" förväntar oss att män ska vara bättre än kvinnor på matematik. Claude M Steele, professor vid Stanford, har visat att den stereotypa uppfattningen leder till att kvinnor förväntas prestera sämre och därför presterar sämre. Om man istället låter män och kvinnor veta att de, utifrån tidigare resultat, förväntas prestera lika bra, så... ja gissa... män och kvinnor presterar plötsligt lika bra. Det måste vara svårt för Annica Dahlström att bortförklara. (Enligt DN-artikeln är detta fenomen belagt med mer än 100 vetenskapliga studier.)

Dessa resultat bör leda till eftertanke. Framför allt blir det tydligt att det antagligen är väldigt mycket viktigare att behandla pojkar och flickor lika (dvs som enskilda individer), än att göra särskilda satsningar för att intressera kvinnor för matematik eller män för omsorg, eftersom det riskerar att ytterligare konservera våra förutfattade meningar och bevara nuvarande, ojämställda strukturer.

Med andra ord, dags för föräldrar, förskolepersonal och lärare att på allvar börja reflektera över om pojkar och flickor behandlas lika, och om inte, åtgärda det. Dags också att förpassa böcker som Annica Dahlströms "Könet sitter i hjärnan" och John Grays alla märkliga män-mars-kvinnor-venus-böcker. Framför allt, dags att börja betrakta och behandla oss alla som de individer vi i första hand är!

Är du medveten om vad du tycker?

Här kan du testa. Många olika test finns det. Dessutom hjälper du till i någon slags forskning. På engelska.

Vad är egentligen fusk?

I veckan har det rapporterats att en forskargrupp på Umeå Plant Science Center har dragit tillbaka en artikel från en av världens bästa tidskrifter - Science. Detta efter att de försökt upprepa en tidigare kollegas experiment men fick andra resultat. Såsom historien rapporterats i media är det en enskild forskare som stått för felaktigheterna, medan övriga medarbetare varit ovetande om det, och helt enkelt litat på att deras kollega inte manipulerat data. Det är något som forskare gör dagligen. Därför att forskning är en verksamhet, precis som det skrivs på SLU:s forskarblogg, som bygger på tillit.

Och visst finns det folk som försöker fuska. En del gör det riktigt ordentligt som tex Henrik Schön på Bell Labs (en historia som har några år på nacken nu) med från början till slut fabricerade resultat. Där är gränsdragningen inget problem. Men det finns andra fall, där det inte är alls lika säkert att det är enkelt att säga om det är fusk, eller oetiskt, eller bara dålig forskning. Är det tex fusk att avstå från att göra ett experiment som kan omkullkasta den teori man har? Eller är ett sådant förfarande bara ett exempel på riktigt dålig forskning?

Och hur hanterar man det faktum att även forskare är människor, och att vi där som i alla andra sammanhang tenderar att övervärdera de tecken som tyder på att vår ide var rätt/vårt resultat spännande och nytt/det blir som vi vill ha det. Det här är ju inte ett medvetet beteende från forskarnas sida, det är bara något som händer oss alla i många olika sammanhang. och som kan hanteras om man är medveten om problematiken. Men det kräver ständig reflektion och diskussion över frågor som dessa. Och det är tyvärr inte så vanligt.

Under min tid på arbetslivsinstitutet (där jag också arbetade med forskning) berördes dessa frågor såvitt jag kan minnas inte en enda gång. Under min tid på Uppsala universitet har vi vid två eller tre tillfällen berört detta ämne, en gång handlade bland annar om Schön-skandalen, en annan om hur man använder andras forskningsresultat utan att referera till dem.

En och annan läsare må fråga sig hur det här alls kan vara ett problem - blir man nite forskare för att man är nyfiken, vill förstå hur världen hänger ihop och värderar kunskap om det som fungerar lika högt som kunskap om det som inte fungerar. Jo, det ligger något i det. Men det finns ett litet problem. Och det är att en lång publikationslista ökar chansen att den enskilda forskaren kan fortsätta sin verksamhet eftersom det ökar chansen att få forskningsanslag. Detta faktum ska dessutom kombineras med att det är mycket lättare att lyckas publicera något som fungerar, jämfört med något som inte fungerar.

Jag misstänker att det enda genomförbara sättet att komma tillrätta med problemet är att intensifiera diskussionen om forskningsetik och -metodik (bara en sådan fråga som "hur många gånger måste man göra ett experiment innan man tror på resultatet?" kan få väldigt olika svar beroende på om du frågar en fysikalkemist, en biolog, en fysiker eller för den delen en analytisk kemist - och de kan alla vara bra forskare, kan vara bäst att tillägga) ute på universitet och högskolor och i andra forskningsmiljöer. Man blir liksom aldrig färdig med att reflektera över detta ämne, och det kan med fördel göras tillsammans med andra.

Saker jag trodde att jag aldrig skulle lära mig

OK. Jag trodde aldrig att det här skulle hända. Jag tror faktiskt fortfarande inte riktigt på att det verkligen händer. Och jag vet verkligen inte riktigt varför jag gör det. Men i alla fall. Det här ska handla om fotboll. Det är definitivt första gången jag bloggar om det. Med största sannolikhet är det också både enda och sista gången. (Mitt förhållande till fotboll kan bäst beskrivas i att bollen, laget (det stackars lag som tvingats utstå att jag är med i det) och jag själv är alla gladast om jag och bollen är väldigt långt ifrån varandra.)

Nå, att ämnet fotboll kommer upp beror helt enkelt på att jag idag, har fått offsideregeln i fotboll förklarad för mig. (Ja, jag har levt på den här planeten i nästan 32 år, och bara haft vaga begrepp om hur den tillämpas, och nej, jag känner inte att det har påverkat mitt liv särskilt mycket i negativ riktning.) Och det tillhör helt enkelt de saker jag trodde att jag aldrig skulle lära mig, och definitivt inte på jobbet. Men nu har det i alla fall hänt.

Och när ändå fotboll är på tal så måste jag passa på att gnälla lite på den stora tidningsdraken som levererar nyheter till min brevlåda varje morgon och deras nyhetsvärdering. Fotbollsallsvenskan drog visst igång häromdagen. Första dagen spelades två matcher, i första omgången. Två matcher är inte en full omgång. Och om omgången inte är fullständig, och om det totala antalet spelade matcher uppgår till två så innebär det att de flesta deltagande lagen ännu inte hade spelat någon match alls. Och DN:s huvudrubrik, på förstasidan (alltså inte sportsidan, utan allmänna förstasidan) på lördagen är: BP leder allsvenskan! (jag var tvungen att kolla upp BP, det står för brommapojkarna) .

Hur kan det överhuvudtaget vara relevant att tala om att leda allsvenskan innan alla lag ens spelat en match var? Det verkar ungefär lika vettigt som att fråga fyra medlemmar i socialdemokraterna vilket parti de tänker rösta på i nästa val, och sen toppa 21-nyheterna med att den senaste opinionsundersökningen visar 100% majoritet för (s). Möjligen sant, men inte på något sätt relevant. Och jag måste ifrågasätta nyhetsvärderingen i detta. Kom igen - om det toppar förstasidan i sportdelen, visst. Fine with me. Men toppnyhet på DN:s framsida, efter två spelade matcher. Nej, det köper jag inte.

Nytt namn

OK. Jag erkänner. Total brist på inspiration för ett nytt spännande namn på bloggen har lett till att namnet varit felaktigt ett tag. Så nu bestämde jag mig för att göra något åt det, genom enklast möjliga modifikation. Doktorsbloggen alltså. Men kom gärna på ett bättre/roligare/mer passande/mer spännande/mer vad-ni-nu-tycker-passar namn, och det är inte omöjligt att det blir ett namnbyte till.