Det blir aldrig som man tänkt sig...

...men det kan bli ganska bra ändå. Och det passar väl ganska bra som sammanfattning av det gångna året, på alla möjliga plan. Det stämmer också mycket väl på den resa vi är ute på. Den berömda s.k. verkligheten kom emellan så är vi inte alls som planerat i Flagstaff, Arizona utan i New Mexico, i staden med det nästan uttalbara namnet Albuquerque, och därifrån säger vi Gott Nytt År!

Så småningom kommer det att dyka upp postningar om flygreseetikettskulturkrockar, flygbolagskulturer (när hörde ni senast en flygvärdinna sjunga ombord på planet? Vi gjorde det igår) och hur vi lyckades med att betala ingenting för gårdagsnattens logi, och varför det kanske ändå inte var helt prisvärt...

Med det så önskar jag att alla läsare får åtminstone en önskan uppfylld under 2011, och att ni alla får ett 2011 som är bättre än vad 2010 var.

Time flies

Hej Bloggen!

Idag är det är visst fem år sedan det jag skrev det första inlägget. Onekligen ett tag sen. Det har hänt en del sen dess, på så många sätt. Inte minst med fokus för denna blogg. Det är mer akademi/forskning/utbildning och betydligt mindre politik nu, än det var då. Ironi(sk humor) tycks dock ha varit ett genomgående tema... Känner man mig förvånas man nog inte.

Vi får se om du överlever fem år till. Det känns tveksamt. Det finns förvisso många saker jag skulle vilja skriva om, men jag är inte alldeles säker på att detta är rätt forum och rätt form. Den som lever (och läser) får se. Kul har det varit hur som helst!

Grattis på födelsedagen Bloggen!

Artificiella molekyler?

Dagens möte var 3 timmar långt. Det var ungefär 2 timmar och 15 minuter för långt. Om ni frågar mig. (Och även om jag förstår att det verkar osannolikt för vissa läsare så är det faktiskt dagens sanning att jag inte kunde ha förkortat mötet mer än max 2-3 minuter. Oskyldig alltså, för en gångs skull.)

Mötets deltagare var kemister och fysiker. Det har ju framkommit tidigare att det finns en del människor som upplever att kommunikationen mellan dessa två grupper (på Chalmers) inte alltid fungerar helt optimalt. Efter dagens möte kan man konstatera att det kan finnas viss grund för det påståendet. Som när en fysiker sa: "På den här kursen pratar vi om artificiella molekyler". Det är fortfarande lite oklart vad en artificiell molekyl faktiskt är*, men det är ganska säkert minst lika obehagligt som "kemikalier".

*Och ännu mer oklart varför man pratar om dem i en fysikkurs som, såvitt jag förstod av kursplanen, använder alldeles riktiga molekyler.

Att det finns människor som är outsägligt korkade är ju tyvärr känt. Men det här tar liksom ändå priset: Begå ett avskyvärt brott, beskriv det på nätet till allmän beskådan och filma det dessutom med en mobiltelefon. Kanske inte den mest begåvade idé jag hört talas om på senare tid.

Hur man vet att man behöver vara lite ledig

Man lyssnar på sin spotify-jullista* och läser lite slött namnet på albumet som "Christmas with Nate and Dan", när det i själva verket står "Christmas with Nat and Dean". Nat och Dean heter förstås King Cole och Martin i efternamn, och har absolut ingenting med Nate (Lewis) och Dan (Nocera) att göra. Nate och Dan är två av de allra största profilerna i mitt forskningsfält...

Till saken hör också att jag gjorde bekantskap med både NKC och DM långt, långt innan jag ens hade närmat mig tanken på att jag skulle forska. Till och med chefen antydde att det kanske var dags för lite ledighet.


*somliga skulle säga att det är tecken nog på behov av ledighet, andra menar att just existensen av denna jullåtlista betyder att jag "blivit normal".

Veckans...

...beslut (som återstår att fatta):
Om nyårsveckans roadtrip ska detaljplaneras så pass att vi förbokar allt boende, eller om vi ska satsa på den traditionella roadtripstrategin att det ordnar sig ändå.

...förkylning:
Av varannandagstypen. Det borde betyda att jag känner mig frisk imorgon. Håll tummarna.

...humör:
Mycket varierande. Av delvis oklara, och delvis obloggbara skäl. Jobbet bjuder på mycket som kunde vara intressant ur bloggsynpunkt, men som är svårt att blogga om, eftersom en del människor skulle bli lite för lätta att identifiera (med tanke på att jag bloggar under mitt alldeles egna, inte superjättevanliga, namn).

...möte:
Två timmar där absolut ingenting bestämdes, ingenting sades som inte alla (som orkar läsa sin e-post) redan visste och där alla var på sämre humör när de gick därifrån än när de kom.

...snackis:
Definitivt Wikileaks (och Assange). Jag förundras lite över det hela. Jag kan visserligen på någon nivå förstå tanken bakom att tillgängliggöra alla dokument som rör Irak och Afghanistan och diplomatposten, även om jag inte alls är övertygad om att så mycket gott kommer att uppnås. Dock tycker jag att det hela kompliceras ganska så ordentligt av att wikileaks inte dragit sig för att offentliggöra privat e-post. Övervakning blir liksom inte ett dugg bättre av den utförs av någon annan än staten. Punkt.

...strykning:
4 sidor diskussionstext i ett manuskript som jag och några samarbetspartners jobbar på för tillfället. Återstår att se hur den strykningen tas emot när den når ursprungsförfattaren...

...tillägg till bostadsrättskravprofilen:
En annan internetleverantör än Comhem. Kan man kanske hoppas att andra leverantörer klarar av att få uppkopplingen att funka mer än 30% av tiden?

Gamla forskningsartiklar: Man kan inte inte gilla dem

Språket var inte så konformistiskt på den tiden (1983) som det är nu...

"The occasion of this issue in memory of Henry Eyring, to whom
all physical chemists and many others owe so much, provides
us with an opportunity to make a serious start on
putting the theory into some perspective."

Min kursivering. (Ja, jag vet att det är en dubbelnegation i titeln. Det var meningen så.)

Måndagspepp II

Det är måndag, och det betyder måndagsmöte, vilket betyder måndagspeppbehov. Och eftersom det är advent så blir det pepp av två olika slag. Dagens lunchdiskussion behandlade ämnet mat, och särskilt 70-talsmat, och i sammanhanget tipsades om denna helt fantastiska sida:Den bruna maten. Där besvaras frågor som "Går det verkligen att ha frukt till kyckling?" och så testar man 70-talets rekommenderade viner (blogginlägg gjort i augusti), där man bland annat får veta att den rådande normen var sådan att ”Om man köper flaskimporterat vin betalar man överpriser för att få en originalflaska med vackrare etikett”...

I övrigt kan jag meddela att mitt hem är mer julpyntat än det någonsin förr varit någonstans där jag har bott* (sen jag flyttade ut ur föräldrarnas hus). Det finns tomtar, flera stycken dessutom, adventsljusstakar**, andra ljus, och lussekatter, knäck och kola, och - och det är väl detta som kommer att chocka er fullständigt - en spotifylista med jullåtar***. Diagnos på detta, någon?


*Och där skiljde man på den tiden på julpynt och adventspynt, så vid den här tiden på året var det aldrig julpyntat. Adventspyntat däremot.
**Fast ingen elektrisk eftersom jag ju fortfarande trodde att jag äger en sådan fast jag ju upptäckte redan förra året att jag inte gör det...
***Dock, det gjordes mycket bra swingjulmusik förr. Dagens bonuspepp: Ella Fitzgerald!

And time goes by

Fyra år sedan disputationen idag minsann.

Då skulle jag knappast ha gissat att min arbetsgivare fyra år senare skulle heta Chalmers. Who would have thought? (Ingen, misstänker jag.)

Att blicka fyra år framåt i tiden känns övermäktigt så det låter vi bli. Den som lever får se, helt enkelt.

Måndagspepp

Vissa måndagar behöver man mer pepp än andra. Tex sådana när man måste utstå trilskande lasrar, inte-så-bra vetenskapliga presentationer och föredragningar av orealistiska femårsplaner, f'låt verksamhetsplaner... Bland annat fick vi veta att i målen ingår att institutionen ska ha en jämn könsfördelning på alla positioner. Verkar ju troligt. Not. Reality check här, någon? (För man får ändå anta att de inte har tänkt vare sig säga upp en massa människor, eller anställa ett 10-tal nya forskare på ett bräde.) Det hela är säkert väl menat och så, men att ha sådana, komplett orealistiska mål bevisar faktiskt bara att man inte på allvar har tänkt på vad verklig jämställdhet innebär, och hur man ska uppnå det. (Och nej, en arbetsplats som har könsfördelningen 50/50 bland de anställda är inte definitionsmässigt en jämställd arbetsplats - fast det visste ni ju förstås redan.) Och dessutom så fanns det bara gammalt kaffe efter lunchen. Med andra ord så är måndagspepp nödvändigt. Kommer här:

Dean Martin: Happy feet! (Finns också på spotify för den som föredrar det.)

Galenskaper

Galenskap 1. Jo, jag letar ju bostadsrätt. Det är en sysselsättning som periodvis är underhållande och periodvis mycket frustrerande. Inte minst för att det, uppenbarligen, dräller av folk utan koll. I söndags insåg jag att det, på riktigt, finns människor som anser att en rimlig kalkyl för månadskostnaden kan baseras på ett amorteringsfritt lån och att räntan inte kommer att stiga, alls, under överskådlig tid... Mycket fascinerande. Ännu mer förundrande är att det alldeles nyss diskuterades bolånemarknad på aktuellt, och programledaren kände sig tvungen att ställa frågan "varför är det bra att amortera?" Kanske är det smartaste alternativet att sitta still i båten i väntan på att räntan stiger, och sen kan man fynda på exekutiv auktion...

Galenskap 2. Jag har för tillfället cykelproblem, viket har lett till att jag utnyttjar kollektivtrafiken mer än vad jag egentligen är nöjd med. (Jag har helt enkelt inte tålamod nog för detta.) Och man undrar onekligen om det vore möjligt för folk att fatta att det bli enklare för alla om de som ska gå av, får gå av innan folk börjar gå på? Det känns ju ändå som en relativt logisk slutsats. Dessvärre verkar jag tillhöra en minoritet i den här frågan.

Galenskap 3. Av olika långrandiga och tvärrutiga skäl* så lyssnade jag, helt mot alla mina vanor, på reklamradio igår och idag. Och insåg att bland all annan "vanlig" reklam så hårdlanseras tydligen en ny datingsajt nu. En datingsajt enbart för gifta som vill ha en affär. Jag vill inte vara moraltant eller så, och folk får för all del göra som de vill, men jag måste ändå säga att jag blev lite (mycket faktiskt) förvånad över att det tydligen anses finnas en ansenlig marknad för denna aktivitet. Annars skulle man ju lätt kunna tro att folk gifter sig, och fortsätter vara gifta av en anledning liksom, men det var tydligen att tänka lite väl konformistiskt.

*jag glömde min shuffle hemma, och taskig radiomottagning i labbet gör att man liksom bara har ett radiokanalalternativ.

---
Och jo, för den som undrar hur det gick med kollegan så kan jag meddela att hon mår bra igen.

Saker jag lärt mig det senaste dygnet...

...men som jag gärna väntat lite med att lära mig/få förstahandserfarenhet av:

1. Det är några oerhört obehagliga ögonblick när en människa trillar, slår i huvudet och först ligger absolut stilla i flera sekunder och därefter drabbas av, uppenbarligen, helt okontrollerade ryckningar i musklerna.

2. Ambulanspersonal är människor med psyke som få. Särskilt med tanke på att de som träffade just oss fick ägna en del tid åt att lugna några av kollegorna lika mycket som patienten.

3. Det är ganska skrämmande (om än på sitt eget sätt förstås helt logiskt) att våld mot huvudet kan leda till att en människa plötsligt inte har den blekaste aning om var hon är, eller vilka människorna omkring henne är, eller vad som hänt.

4. Att åka ambulans är rätt intressant, men skulle antagligen vara mycket roligare om man inte behövde oroa sig för personen där bak som pendlar mellan medvetande och medvetslöshet.

5, Kommunala trafikplanerare (eller vilken trafikplanerare som helst för den delen) borde nog åka ambulans lite oftare, så kanske de inte skulle gilla fartgupp så förfärligt mycket. Tricket med att köra ambulans är (också helt logiskt förstås, men något jag aldrig reflekterat över) att veta vilken väg som är bäst för just den patient man har med sig. Frakturpatient=fartgupp bör till varje pris undvikas.

6. Bilförare i största allmänhet borde visa lite mer hänsyn mot utryckningsfordon, även när blåljusen inte är på. Att typ preja ambulanser är faktiskt inte riktigt OK, även om det är mycket trafik på Lundbyleden...

7. Det är sant som de säger - att komma med ambulans till akuten är mycket bättre än att ta sig dit för egen maskin, eftersom ambulansfallen blir inskrivna bums.

8. Akuten på Sahlgrenska är ett ganska busy ställe en vanlig onsdagseftermiddag, -kväll och -natt. Dessutom ett ganska trist ställe. Det är inte superlätt att där underhålla en mycket trött och omtöcknad kollega som absolut inte får somna, i väntan på att få träffa läkare, komma till röntgen etc.

9. Efter att för trehundrande gången (kändes det som, även om det förstås inte var det) förklara att kollegan inte talar svenska, så känns det som om att det kanske vore rimligt att någon gjort en notering om detta någonstans de dokument som personalen faktiskt har tillgång till och kikar på inför varje samtal med patienten (klar effektiviseringspotential).

10. Jag tror att region- och landstingspolitiker skulle behöva hänga på de stora sjukhusens akuter (gärna nattetid) lite då och då för att skaffa sig en ordentlig bild av läget. (Det där med att kräva en maximal väntetid på akuten kan nog låta bra men jag gissar att det helt enkelt är omöjligt att genomföra utan en enorm resurstillförsel. Personalen verkade inte direkt lata sig om vi säger så.) Det är inte roligt för personalen (som i allmänhet också verkar ha ett psyke utöver det vanliga) när de måste berätta för människor som uppenbarligen mår mycket dåligt att de kommer att få vänta minst tre timmar till på att träffa en läkare, och att detta bara gäller förutsatt att det inte inträffar trafikolyckor etc.

Det är nästan, men bara nästan, så att jag funderar på om man inte borde engagera sig i sjukvårdspolitiken...

Och ja, för den som undrar så var det alltså så att vi hade gruppdag på jobbet - efter alla presentationer skulle vi spela curling, och den nyaste kollegan (hon har jobbat hos oss i 2.5 veckor) tappade balansen på isen, föll och slog i huvudet, och detta ledde till att jag både fick åka ambulans och möjlighet att närstudera Sahlgrenskas akut.

Money, money, money...

Förra (arbets)veckan avslutades med beskedet att det inte blev några forskningspengar från vetenskapsrådet, den här gången heller. Den här veckan började med den upplyftande aktiviteten "budgetsamtal". Det är ju å andra sidan en aktivitet som går ganska fort när det inte finns några pengar att prata om. Och effektiva möten är alltid värda en guldstjärna.

Ljusglimtar

Även november har sina stunder.

Novemberpost

Det är november. (Ifall ni nu inte hade märkt det, tänkte jag). Det gör att det känns som en extra stor bedrift att vara på jobbet före klockan 7.30 på morgonen. (Personligen anser jag att jag är värd minst en chokladmedalj för detta, men det tycks finnas olika uppfattningar om den saken.*)

Det gör också att man måste undvika alltför deprimerande ämnen (det är därför ni får vänta ett tag på nästa kapitel i "Hej Matematik") och istället roa sig bäst man kan i höstmörkret. Detta kan man tex göra genom att försöka räkna ut hur man får mest valuta för sina intjänade SJ-priopoäng när man köper nya tågbiljetter för dem**. Andra roliga sysselsättningar inkluderar att planera nyårstrippen i lite mer detalj vilket leder till frågor av typen "Ska man flyga till Oklahoma city eller Austin?" samt glädjas åt att det finns människor som uppenbarligen orkar vara roliga fast det är november***: Unpopular Science...


*Den uppenbara bristen på desamma talar väl sitt tydliga språk...

** Jag är ganska säker på att jag inte lyckades, men i gengäld kommer jag framstå som en synnerligen välplanerad människa eftersom jag redan nu har en tågbiljett till julfirande. Senast jag hade sådan framförhållning i det avseendet var nog någon gång strax efter sekelskiftet. Vem vet, jag kanske kommer skicka julkort också i år... eller inte.

***Till skillnad från undertecknad som uppenbarligen skriver bloggposter lika meningslösa som novembermörkret. (Fast man får se det positivt - vi har antagligen redan haft flera soltimmar årets november än förra året.)

Hej matematik: Lärarens svar

Jo, jag har ju utlovat "svaret" till den här uppgiften. Jag kan meddela att en av kommentatorerna faktiskt har prickat in lärarens svar...

Dock kan jag, dessvärre, inte redogöra för hur läraren räknat. Motiveringen till svaret är nämligen det mycket korta och koncisa "Det blir så."

Och själva svaret då? Enligt läraren är det 10 kr.

Jag ska fundera på om jag inte ska överväga att ändra min uppfattning om "home schooling". Särskilt som det tycks som att det snart kommer mer i den här matematikföljetongen. Stay tuned...

Allt-i-ett: Matematik, fysik, kemi och fotografi

J. gjorde mig uppmärksam på följande:

Årets Lennart Nilsson-pris ("recognizing extraordinary image makers in science") går till en fysiker, nämligen Kenneth Libbrecht "for his photographs of snowflakes, which turn mathematics, physics and chemistry into images of great beauty".

Coola bilder finns tex här, och här och här.

Dagens quiz

Man vet att man jobbar på en akademisk institution för att...

A. ...man har kollegor som, utan minsta antydan till självironi eller självdistans, jämför sig själva med Jesus*?
B. ...man aldrig någonsin är helt ensam på jobbet?
C. ...man inte har några som helst problem att hitta människor som är villiga att göra tvärsäkra uttalanden om saker som de egentligen inte kan eller vet ett dyft om?
D. ...man upplever alla ovanstående alternativ i kombination?


*Detta är alltså helt och hållet sant. Inte minsta lilla tänjande på sanningen för att åstadkomma en bättre bloggpost. Undrar hur detta skulle tas emot i mindre sekulärt land än Sverige...

Favorit i repris: Hej Matematik!

Jag träffade syskonbarnen i helgen. Bland annat lät de meddela att de inte var så förtjusta i sin mattelärare, bland annat därför att "hon inte kan någonting". Efter att ha hört det, så kallade, rätta svaret till följande matteuppgift är jag helt beredd att hålla med dem i deras analys.

Uppgiften:
Du handlar ost för 28.40 kr, leverpastej för 23 kr och 3 liter mjölk, för 6.70 kr litern. Du betalar
med 4 stycken 20-kronorssedlar. Hur mycket växel får du tillbaka?

Vi gör väl som vanligt, läsekretsen får klura lite, den som så önskar kan lämna sitt svar i kommentarsfältet, och så tar vi "det rätta svaret" om några dagar. (Uppgiften gavs efter att 50-öringen hade slutat att gälla som betalningsmedel.)

Om du tycker att det här verkar lätt som en plätt så vill jag påminna om att syskonbarnens lärare och mattebok inte alltid tänker som vi andra...

En tidigare matteuppgift, och facit till densamma.

Dagens konstateranden

1. Det är lite lätt opraktiskt med fullvuxna labradorer som anser sig vara knähundar.
2. Det kan bli lite dumt (för hunden) när man glömmer bort att ägaren till denna labrador har spenderat år med att försöka lära honom att han inte får börja äta förrän han fått ett "varsågod", men man har sällan sett en hund stirra så fokuserat på en matskål.
3. Jag är tydligen ganska dålig på att planera på avslappnande semestrar...

Ännu mera om cykling

När jag ändå är inne på ämnet gnäll så måste jag notera en annan sak som drabbar cyklister i denna stad. Nämligen tilltaget att bara helt plötsligt låta cykelbanor upphöra. Charmigt.

Ett sådant exempel finns alldeles intill min lägenhet, där man lätt kan luras att tro att cykelbanan fortsätter efter korsningen, eftersom allt, inklsuive trafikljuset tyder på det. Så är dock inte fallet. Det är inte det enda exemplet. (Men det sägs att det tydligen var mycket värre på den punkten förr, så kanske ska jag inte gnälla alltför mycket.)

Höger och vänster

Det där med höger och vänster kan ju vara besvärligt ibland. Inte minst när man under en disputationsfest har en tre timmar (mellan 2 och 5 på morgonen) lång diskussion om föräldraförsäkringens ultimata utformning som slutar med att man finner sig vara synnerligen oense med vänsterpartisten (tippat) men rätt så överens med medlemmen i rättvisepartiet socialisterna (inte fullt så väntat).

Mest besvärligt tycks det dock vara för en del av den här stans cyklister, som tydligen tycker att det är OK att tillämpa någon slags vänstertrafik på utvalda (inte alla) cykelbanor. Törs man hoppas på att detta är de s.k. sommarcyklisterna och att de försvinner snart nu när det har börjat bli lite kyligt på morgnarna?

Vackert väder

Minsann, kan man inte få riktigt vackra höstdagar i den här stan också. (Påminn mig gärna om detta när det är november och mörkt och grått och regnigt hela tiden...)









Fotot är inte upp och ner, och den Monet-iga känslan alldeles äkta, eftersom det är ett foto av vattnets reflektion.

Så var det förr...

Jag läser gamla artiklar och noterar att det har hänt en del de senaste 40 åren eller så. Här ett citat från Chemical Physics Letters, 1973:

"The output of the photomultiplier was displayed on a Tektronix 535A oscilloscope and photographed"

Nutidsorientering

Jag gjorde just DN:s nutidsorientering. Jag kunde inte låta bli att haka upp mig lite på följande fråga:

"Under ett stort idrottsevenemang i Sydafrika i somras blev blåsinstrumentet vuvuzela mycket omtalat. Idrottsturneringen var för herrar och vanns av Spanien. Vilket var idrottsevenemanget?

• A. Friidrotts-EM
• B. Fotbolls-VM
• C. Basket-VM"

Friidrotts-EM? Ska man alltså numera anta att folk antingen inte vet vad EM står för, eller att det inte ingår i allmänbildningen att veta i vilken världsdel Sydafrika ligger? Man frågar sig ivrigt...

(För övrigt kunde jag konstatera att jag inte knåpade ihop mer än 33 av 35, och att de två felen beror på att jag har för dålig koll på s.k. populärkultur...)

Höst

Det är höst i Göteborg, om nu någon hade missat det. Det betyder bland annat att man har en utmärkt ursäkt för att få dricka varm choklad efter en 2h-promenad.



8:an i höstskrud



Det råder brist på röda träd i Göteborg. Men de finns på Östra kyrkogården.



Björkar råder det dock ingen brist på.



Som sagt, det finns inte så många röda träd här. Men det är ganska fint runt Härlanda tjärn i alla fall. Återstår att se om jag lyckas ta mig dit, eller till Delsjöarna med kamera och stativ någon kväll i skymningstid när det inte är mulet. Det har inte gått så där lysande hittills...

Nobelprisspekulationer

Nästa vecka presenteras årets Nobelpristagare och det är således dags att spekulera lite. Somliga andra har ju redan gjort det vad beträffar fysikpriset så jag håller mig till kemipriset. Eller ska man kanske kalla det biologipriset? Jag kommer garanterat inte att gissa rätt om man gör som man brukar och ger priset till en biolog/medicinare, men man måste ju hålla bitterheten stången och följaktligen kommer jag bara att gissa "riktiga" kemipris. (Och hoppas att slagsidan mot biovetenskaper i nobelkommitten för kemi kanske någon gång förändras...) Nå, till gissningarna.

#Harry B. Gray för hans studier av elektrontransport i DNA och proteiner. Skulle han få det delar han det sannolikt med ett par andra personer, kanske Jackie Barton och Gary Schuster, eller någon av alla de andra som gjort signifikanta upptäckter i det här fältet. Å andra sidan har Harry & co varit segertippade förr och ändå inte nått hela vägen dit, så kanske är det att hoppas lite mycket. Den vanliga invändningen är också bristen på direkt praktisk tillämpning

#Michael Grätzel för färgämnessensiterade solceller, baserade på billiga halvledarmaterial och metallorganiska färgämnen som inte måste vara extremt rena. Dylika solceller är numera kommersialiserade om än i liten skala, och man borde alltså inte kunna hävda att de inte har praktisk tillämpning. Å andra sidan görs fortfarande forskning med stor potential* i fältet, så kanske bedöms det som för tidigt. (Eller för obiologiskt...)

#Man skulle också kunna tänka sig att man vill premiera en-molekylstudier, och i så fall är nog 2008-års Wolfpristagare Allen J. Bard och William E. Moerner, och kanske också Richard N. Zare som alla gjort banbrytande forskning inom detta område.

#Molekylär elektronik skulle kunna vara ett annat fält som kunde vara värt ett pris. George M. Whitesides borde i så fall vara given, men får säkert i så fall dela det med ett par andra. Kanske Mark Ratner men många andra är också möjliga**. (Whitesides höll för övrigt ett oerhört underhållande föredrag på en av sommarens konferenser. Rubriken var något med elektrontransport, föredraget handlade dock mest om sannolikheten för haveri på marschhöjd med Airbus respektive Boeing (både i närvaro och frånvaro av åskväder).

Med det får det vara färdigspekulerat. Presentation av vinnaren/vinnarna sker på förmiddagen onsdag den 6:e oktober, det hela kan följas här, för den intresserade.

*pun intended.
**och jag är alldeles för lat för att göra en ordentlig litteratursökning så här på lördagskvällen och kolla vilka som var först ut här.

_After_ work?

Nog för att universitetsanställda ofta har mycket fria arbetstider och så, men när ett av de stora företagen som tjänar grova pengar på att sälja saker till Chalmers bjuder in till after work som startar klockan 13.00 så känns det kanske ändå som om att man tog i lite väl mycket...

Realistiska mål?

Jag brukar ofta hävda att jag är ganska realistiskt lagd. Inte onödigt positiv, inte mer negativ än nödvändigt. (Det är i och för sig inte svårt att hitta folk som motsäger detta påstående men det är en helt annan historia.) Nå, i fredags eftermiddag så bestämde jag mig i alla fall för att jag behövde ett uttalat mål för de där ca 6, eller 7, eller 9* stycken artiklarna som jag är inblandad i och som är påbörjade men i de flesta fall fortfarande långt ifrån klara att skickas till en lämplig tidskrift.

Nå, så jag konstaterade alltså att jag behövde en deadline. En kompromisslös deadline. Så som det var på den tiden när man skulle leverera sina texter till den numera sedan länge insomnade ExAnte och man visste att man fick onda ögat från redaktör Karlander om man inte var i tid. Så nu har jag bestämt att alla de där artiklarna ska vara inskickade innan 21 maj**. I hastigheten råkade jag visst bestämma mig för något annat som också involverar 21 maj 2011, ett beslut som så här i efterhand kändes synnerligen förhastat.Och om jag ska lyckas med det första så kanske jag inte har tid att åstadkomma det andra... Om inte annat så torde det vara mål som är relativt lätta att utvärdera. Alltid något.


* Hur många det verkligen är är lite oklart eftersom jag inte riktigt vet hur många som finns i huvudet på min fd chef i Baltimore, och hur många av dem som faktiskt kommer innehålla mitt namn i författarlistan i slutänden...

**Erfarenheten säger mig att det är mycket sannolikt att den artikel som involverar en doktorand som ska disputera innan 21 maj troligen kommer att vara avbockad i god tid före deadline, likaledes säger erfarenheten att den artikel som involverar min handledare från doktorandtiden nog kan dröja ett par år, eller kanske något decennium.

Oops...

Jag äger fyra bokhyllor. De är nästan fulla. Skulle jag försöka ställa in alla böcker jag har på jobbet skulle soffan, soffbordet, byrån och alla andra ställen man kan använda för att förvara böcker nog bli belamrade ganska snabbt. Och därför kan man ju undra lite hur det gick till när jag tilläts gå in på bokmässan i sällskap med min plånbok. Man tycker ju att någon som har känt mig sedan de urminnes tider då vi pluggade fysikalisk kemi på grundnivå och delade upp labarbetet så att jag klappade lablärarens hund och han programmerade matlabprogram (så här med facit i hand kan jag ifrågasätta det begåvade i den uppdelningen lite - men det var en väldigt söt hund!) borde ha kunnat inse konsekvenserna av kombinationen Maria+ bokmässa + pengar... Men å andra sidan kom jag ju hem med flera böcker som jag säkert aldrig köpt annars.

Om röstning och räkning

Ja, jag jobbade ju i vallokal på valdagen. Det var en intressant upplevelse. En hel del av de klagomål som har framförts är berättigade kan jag konstatera. Dessutom illustrerar en del av klagomålen ju tydligt varför det faktiskt är ett problem om man som röstmottagare markerar fel i röstlängden.

Om det är ovanligt många klagomål i år kan jag inte avgöra, men det står ju alldeles klart att den mänskliga faktorn tycks ha åstadkommit en hel del besvär i årets val. Att glömma bort inlämnade förtidsröster är exempelvis inte OK. Däremot är det helt normalt att vissa röster som underkänts i vallokal godkänns i nästa räkning, det beror helt enkelt på att röstmottagarna inte har befogenhet att godkänna röster där det tex låg två, likadana, valsedlar i samma kuvert. En sådan röst kommer dock att godkännas i sluträkningen, och det finns fler sådana röster än man kan tro...

Så, det man kan fundera på, särskilt i dessa tider när väldigt få röster skulle kunna ha gjort stor skillnad, är om Sveriges valsystem verkligen är effektivt och säkert? I grund och botten så tror jag att svaret är ja, men det är faktiskt lite skrämmande hur stor effekt enkla misstag av röstmottagarna kan få - genom att människor inte får rösta, eller genom att en röst stoppas i fel urna och därmed blir ogiltig, eller genom att förtidsröster hanteras på fel sätt. Rent fusk med själva räkningen tror jag dock är mycket ovanligt - det kanske skulle gå att genomföra, men det är stor risk att det skulle upptäckas. Det är så många människor involverade i själva räkningsproceduren att sannolikheten att man skulle gå iland med det är liten.

Summa summarum var det både roligt och intressant, men samtidigt en mindre pärs för oss som är skapta så att vi gillar effektivitet och god organisation och så. Jag är helt säker på att vi kunde varit klara med räkningen ett par timmar tidigare om arbetet organiserats lite effektivare (vilket kan läsas som: exempelvis organiserat av undertecknad (eller någon annan som delade åsikten att huvuduppgiften var att räkna röster, inte att dra dåliga göteborgsvitsar och klaga på valdistriktets storlek))...

Parlamentariskt kaos?

I brist på egenhändigt skrivna bloggposter så fortsätter jag väl att länka till andra. Makthavare.se reder ut begreppen beträffande parlamentariskt kaos och andra krigsrubriker...

Vad kostar en man?

Hanne Kjöller briljerar i DN. Extrakul med tanke på att DN:s ledarredaktion inte gör det så ofta numera.

Freedom, not fear, igen...

Nej, det är inte OK att sparka mot människors huvuden. Det spelar ingen roll om det gäller huvudet på en politiker, en homosexuell, en religiös, eller en oliktänkande-i största-allmänhets huvud. Eller om det gäller huvudet på någon som bara råkar komma förbi. Det är aldrig rätt att sparka mot någons huvud. Någonsin. Våld är inte rätt. Punkt. Oavsett hur provocerad man kan tänkas bli av någon, eller något, så är det inte, någonsin, rätt att använda våld. Det finns inget ändamål som helgar det medlet. För normalbegåvade personer torde det inte vara alltför svårt att begripa.

I öppet samhälle argumenterar man mot den vars åsikt man inte delar. Man misshandlar dem inte i, eller utanför, deras hem. Man monterar inte bilbomber, eller kastar brinnande föremål genom brevinkast, som vi sett i tidigare valrörelser. I ett öppet samhälle låter man också riktigt otäcka politiska rörelser, som sverigedemokraterna, hålla sina torgmöten.

Och ja, jag är förstås extra arg och ledsen över detta, eftersom det drabbat någon jag känner och uppskattar som både personlig och politisk vän. Det kommer alltid närmare när det drabbar någon man känner och tycker om. Men i sakfrågan gör det ingen skillnad. Det är inte rätt oavsett vem det drabbar, det är inte rätt oavsett gärningsmännens motiv till dådet. Aldrig.

Ett öppet samhälle förutsätter frihet, inte rädsla. Jag tror att jag just bestämde mig för att engagera mig politiskt igen. För friheten.

Freedom, not fear

9-11, händelserna 2001, men också mordet på Anna Lindh har legat högt upp i mitt medvetande hela dagen. Och jag såg just "United 93", filmen om 9-11. Jag reagerade på samma sätt som de gånger jag besökt Ground Zero i NYC - med fysiskt illamående och en länge kvardröjande obehagskänsla.

Och jag kunde, och kan, på sätt och vis, förstå alla rop på ökad övervakning, alla ökade säkerhetskrav, och alla som anser att den som inte har något att dölja inte heller har något att frukta, som har följt i spåren efter detta. Men jag är likväl övertygad om att det inte löser det verkliga problemet. Övervakning skyddar dåligt mot de som inte bryr sig om hur det går.

Världen behöver inte mer rädsla och misstänksamhet, den behöver mer frihet, på samtliga kontinenter.

Elitisttripp

Igår drabbades jag, återigen, av insikten att jag förmodligen är en rätt elitistisk personlighet. (Alternativt har en mycket skruvad uppfattning om vad normalbegåvning är.) Eftersom jag, för första gången, ska vara röstmottagare under årets val så var jag tvungen att gå på en 2-h utbildning. Kan ju verka vettigt, kan man tycka.

Jag får dock erkänna att jag hade vissa farhågor om att det hela bara skulle gå ut på att någon skulle berätta det som jag, och alla andra läskunniga, skulle kunna läsa oss till, och inte tillföra så mycket utöver det. Den infriades... Dock får man säga att om man ska döma av de frågor som ställdes så var det kanske ändå bra att ha en utbildning. För att uttrycka det milt kan jag säga att jag inte direkt blev imponerad av en del av de frågor som ställdes.

Så, i akt och mening att ta reda på om jag förväntar mig lite för mycket av mina medmänniskor, så tänkte jag att vi kan göra ett litet test här och se hur bloggens läsare tänker kring följande frågor:

1. En anledning till att alla valsedlar, från alla partier*, bör behandlas på samma sätt?
2. En anledning till att det är viktigt att inte markera fel i röstlängden?
3. En anledning till att man inte får ändra i röstlängden ute i vallokalerna?
4. En anledning till varför det är viktigt att kuvertet som en förtidsröst kommer i är förslutet och inte ser ut som att det har öppnats och återförslutits?
5. En anledning till att man inte får slänga valsedlar under rösträkningen även om de har förklarats ogiltiga?

*Även om man personligen hyser starka aversioner/sympatier mot/med ett eller annat parti.

Om vikten av kaffe

Kaffe är viktigt på min arbetsplats. Oerhört viktigt, så viktigt att man ibland kan tro att vi är där för att ha kaffepaus och inte för att forska*. Framför allt är det oerhört viktigt att man sköter sina Kaffeveckor på ett oklanderligt sätt.

Att ha Kaffevecka innebär att man brygger kaffe till alla (ca 60 pers) till klockan 10, och till klockan 15, och dessutom lite till lunch, och däremellan plockar man ur diskmaskinen, och in i diskmaskinen** osv. Om någon tror att man faktiskt kan få något vettigt gjort den veckan så kan jag meddela att det är mycket svårt. Ja, och så kommer man ihåg att värma tevatten till tedrickarna för annars kan lappolisen dyka upp och tapetsera lite och det blir det så dålig stämning... Skulle någon råka vara sjuk under sin Kaffevecka börjar det genast spekuleras i om denne någon verkligen är sjuk, eller om personen i fråga möjligtvis inte bara är lite (mycket) lat och vill slippa ifrån kaffekokandet.

Eftersom kaffe är så viktigt så finns det förstås en mängd åsikter om saken. Så många att det tydligen var föremål för en 15 minuter lång diskussion på det senaste avdelningsmötet. Det är lite oklart vad som kom ut av diskussionen, förutom en ny lista över vem som är kaffeansvarig de närmaste 40 veckorna (för övrigt en lista som de flesta tycks vara missnöjda med av en eller annan anledning). Själv har jag kunnat konstatera att mitt namn finns på den, en vecka långt efter att min nuvarande anställning går ut, och funderar nu på om någon gjort ett allvarligt misstag eller om detta är någon slags indikation om framtiden. 2000-talets motsvarighet till att spå i kaffesump kanske?

*Med tanke på en av moderaternas annonser i dagens SvD kan man nästan tro att de håller med om det... Själv skulle jag tycka att det vore trevligt om tex nya LHC-experiment kunde diskuteras med samma entusiasm någon gång...

**I teorin ska nog var och en ställa in sin egen disk i diskmaskinen, men i praktiken tycks det vara lite si och så med den förmågan.

Chicago

Mycket trevlig stad. Framför allt var det slående hur oerhört rent det är där. Dessutom finns det oändliga möjligheter till fotografering... Behöver dock mer än dryga 2 dygn för att upplevas i sin helhet. Och det är värt att notera att Chicago Midway slår O'Hare med hästlängder när det gäller val av flygplats...









Notera den något ovanliga formen på denna skyskrapa... Ni kan ju gissa vad för slags trivia som berättas om denna byggnad...

Fler bilder finns på det gamla vanliga stället.

En USA-resa i (starkt begränsat antal) bilder

Jo, jag är tillbaka i Sverige, med en hjärna som känns lite lagom mosig av både trötthet och jetlag, substantiella inlägg lär därför dröja lite (men trots detta lätt dimmiga tillstånd har jag i mina försök att kolla ikapp svenska nyheter kunnat konstatera att något är ruttet i den svenska integritetsdebatten, men mer om det en annan dag.

Ett högst begränsat urval av bilder från de senaste tre veckorna:


Parkeringsplats the New York-way. Så går det när det är ont om plats i stan.


Vy från Brooklyn Bridge park.


Vi plockade världens största blackberries i Southampton, Long Island. Goda var de också.


Nova liknar sin pappa ganska mycket. Men verkar ha fått mammas lättsamma inställning till livet.


Mansion, Newport, RI. Det finns några stycken av dem där.


"The Bean", Chicago. Finns risk att ni kommer få se den här skulpturen i fler versioner. Många bilder blev det...


Ganska coolt, men nästan lite läskigt konstverk i Chicago.


Utsikt från Hancock Tower - en väg som går väldigt rakt västerut, om inte Illinois är midwestern nog.


Utsikt över Interstate 66* från Fairfax/Vienna metrostation utanför Washington DC, så tidigt på morgonen att rusningstrafiken ännu inte kommit igång.


The book loft i German Village, Columbus. Ohios svar på Strand (knappast 18 miles med böcker, men i alla fall 32 rum med böcker). De besöken ledde till att det var mycket nära att jag fick betala övervikt på vägen tillbaka till Sverige, men jag har läsning för hela hösten tror jag.




Gunther, som är Lindseys nya valp har just upptäckt att han kan få leksaken att göra ljud. Det tog dock en stund att komma på att hundgodiset var ätbart och inte bara en leksak...

*Alltså inte den "riktiga" Route 66 som ju går "from Chicago to LA"...

Badjobb

Det är, måste man säga, onekligen ganska trevligt att vara på en konferens som 1) har tiden mellan 1 och 4 på eftermiddagen ledig, och 2) som ligger på behagligt gångavstånd från utmärkt klippbad, rakt ner i Atlanten.

Otippat

Alldeles nyss uppmuntrade jag min ena brorsdotter att börja spela fotboll. Man undrar om kombinationen konferens och semester verkligen är bra för mig.

Förbud. rättigheter och ansvar

En ekorr-post om vad som är mindre bra med piratpartiets valmanifest fick mig att börja kontemplera det här inlägget (istället för att korka igen kommentarsfältet därborta fullständigt)...

Jag har ju tidigare skrivit om att jag anser att man inte kan, eller bör, förbjuda allt som är dåligt. Jag anser nog att många politiker och opinionsbildare skulle må väl av att överväga de långsiktiga konsekvenserna av sina förbudsförslag lite oftare än vad de gör. För väldigt ofta handlar det ju om att något som är olämpligt ska förbjudas, men när de förbuden blir för många så blir det också lätt, lätt att gå ännu längre ut på det sluttande planet, och förbjuda också det som man för tillfället finner opassande. (Och jodå, sådana förslag komponeras i Sveriges riksdag redan idag.) Dessutom, ju fler förbud, desto större risk för övervaknings"behov", och ännu viktigare, ju fler förbud desto mindre krav ställer vi på att människor ska ta eget ansvar och bedöma konsekvenserna av sina egna handlingar. Dessutom misstänker jag att en inflation i förbud kommer att leda till att respekten för de som faktiskt är rimliga kommer att minska.

Det om förbud, nu något om rättigheter, inspirerat av det piratpartistiska förslaget om att "Regeringen ska utfärda direktiv till Luftfartsverket att senast den 1 juli 2011 erbjuda gratis,
inloggningsfritt och obegränsat trådlöst internet på samtliga större flygplatser." (sic!) Rättigheter är ett intressant begrepp, inte minst mot bakgrund av att det ju existerar en FN-deklaration om de universella mänskliga rättigheterna. Dessa debatteras då och då i politiska kretsar, inte så mycket för de första artiklarna som bland annat stadgar rätten till liv och frihet från slaveri, eller rätten att söka asyl, som för de senare som bland annat handlar om rätt till arbete och rätt till betald ledighet. Förvisso mycket trevliga fenomen, men kanske ändå rättigheter på ett något annat plan. Kan jag tycka. Rätten till liv ger liksom inte så mycket utrymme för tolkningar, medan rätt till betald ledighet faktiskt gör det.

Kanske har jag fel, men jag tycker mig också ana en trivialisering av rättighetsbegreppet - lite åt hållet "allt som jag vill ha är en rättighet och helst ska det vara gratis också". Ett annat exempel på hur rättighetsbegreppet urholkats är den före detta kollegan som hävdade att det var hans rättighet att, trots att han inte var sjuk, plocka ut sjukpenning eftersom han varit med och betalat in till systemet. (Hans politiska övertygelse låg, i alla fall på den tiden, långt till vänster.) Den typen av resonemang är både principiellt mycket märkligt (folk kräver ju ändå inte sina försäkringsbolag på pengar lite då och då, och gjorde de det skulle premierna rusa i höjden) och kontraproduktivt för alla som vill ha någon form av offentligt finansierad och allmänt tillgängligt socialförsäkringssystem.

Nåväl, om detta inlägg inte är så stringent och saknar slutpoäng (utom den vanliga då, att folk borde ta mer ansvar och tänka efter före) så beror det nog på att det är väldigt tidigt på morgonen och att jag har sovit väldigt lite inatt eftersom det bär av västerut idag. Någon slags semesterbildsuppdatering kan det nog tänkas bli här de närmaste veckorna...

Slutligen ett meddelande till mina föräldrar: Eftersom ni inte svarar i telefon så meddelas härmed att jag räknar med att vara tillbaka i landet den 23:e augusti.

Semester och så

Egentligen har jag semester den här veckan. Därför är det ganska konstigt att jag hittills spenderat alla dagar av den i ett laserlab. Kan man tycka. Fast all väntetid har i alla fall lett till att USA-resan blivit någorlunda strukturerad, och det är ju bra. Det kan behövas om man ska hinna med New York, Boston, Rhode Island (konferens, inte semester), Chicago, DC, Philadelphia, Columbus och New York igen på 19 dagar. Kul ska det bli!

Den som faktiskt har semester och önskar sommarläsning rekommenderas Washingtons Posts genomgång av "Top Secret America".

Att tänka rätt, eller fritt, eller kanske både och

Centerpartiet har förespråkat treterminssystem på svenska lärosäten ett längre tag, och nu har man också fått med sig övriga allianspartier på att titta närmare på den frågan. Även socialdemokraterna är öppna för förändringen. och därmed torde det stå ganska klart att det i varje fall kommer att utredas närmare. Och det är nog bra, för det finns inget som säger att nuvarande ordning bör bevaras bara för att det "alltid" varit så.

Men det främsta argumentet för ett treterminssystem kan inte vara att svenska studenter är för gamla när de går ut i arbetslivet - vill man åtgärda det så är det väl bättre att skapa incitament för människor att påbörja utbildningen tidigare kan man tycka.

Det är också oklart för mig på vilket sätt ett treterminssystem skulle öka kvaliteten på utbildningen, något som centerpartiets talesperson i ubildningsfrågor hävdade både i SVT och TV4 häromdagen. Jag misstänker att det var ett tag sen hon deltog aktivt undervisning och forskning på ett svenskt lärosäte. (Inte minst hennes svepande påståenden om att "det ser olika ut på olika ställen" tyder på det.) Vill man verkligen säkra kvaliteten på den högre utbildningen bör man nog i första hand skjuta till lite mer resurser, så att lärarna (både doktorander och mer seniora forskare) faktiskt kan få betalt för all den tid de lägger ner på undervisning. Den bistra sanningen är nämligen att många i praktiken undervisar på sin fritid, eftersom forskningen liksom måste bli gjord i vilket fall som helst.

Den andra, uppenbara åtgärden för att klara kvaliteten är förstås att göra något åt studenternas förkunskaper, för där finns det, i alla fall inom naturvetenskapen, en hel del ytterligare att önska...

Och om man nu ändå ska utreda ett treterminssystem så kan man ju passa på att titta på förutsättningarna för de universitetsanställda att utföra samtliga de tre uppgifter som är ålagda oss - undervisning, forskning och samverkan med de omgivande samhället. Och om man dessutom kunde passa på att förklara för diverse klåfingriga politiker att högskolor och universitet inte är en arbetsmarknadspolitisk åtgärd... Således, att tänka lite nytt och likaledes fritt är bara bra, helst om ingen talar om i förväg för utredningens ledamöter vad den ska komma fram till.

Musiksmak och nyhetstorka

Empiriska studier har visat att "min" laser definitivt har en egen musiksmak. Den uppskattar sådant som In Flames, At the Gates och Neverstore. Framför allt visar den tydligt att den inte alls uppskattar när illasinnade kollegor byter musik till sådant som brukar kallas för "lättsam pop". Man får tillstå att den har ganska god musiksmak.

I övrigt kan man konstatera att det råder nyhetstorka. Något annat kan inte förklara det faktum att ekot igår gjorde ett flera minuter långt inslag om nya säkerhetsrutiner på orienteringens femdagars, eller det faktum att GP idag presterade en ledarartikel som handlar om fotboll men som inte direkt mynnar ut i något alls.

I övrigt skulle det vara väldigt skönt om den här förkylningen kunde ge med sig, för jag börjar bli väldigt trött på att hosta, och att vara så trött hela tiden...

Tåg och kapitalism=boktips

Om man ids kika in på The Economist så kan man dels hitta en lång artikel om USA:s tågtrafik, och en betraktelse om européer som sådär lite hemlighet tycker att det där med kapitalism kanske inte är så dåligt ändå... Detta tillsammans kan inte leda associationerna till annat än den alldeles utmärkta boken "Och världen skälvde" av Ayn Rand. Har ni inte läst den är den utmärkt sommarläsning. Kom ihåg att andra halvan av den boken är den bättre halvan...

Forskarfashion?

Undertecknad har aldrig någonsin aspirerat på att uppfattas som en s.k. fashionista. (Tur för både mig och världen kanske). Forskarvärlden som sådan är ju kanske inte heller känd för sin känsla för fashion. (Om tre veckor är det dags för en konferens där jag misstänker att det kommer att dyka upp mer än en Hawaii-skjorta...) Men, fram till för någon dag sedan trodde jag faktiskt att det fanns någon slags gräns även för oss. Det var innan jag hade sett följande utstyrsel:

Felknäppt, grällt mönstrad skjorta, knälånga beige shorts, svarta knästrumpor och bruna sandaler...

Fotoutställning

Om du ändå hade tänkt köpa en ny kamera så kan du få dina 15 minutes of fame genom en egen utställning, på köpet.

Fast nu har ju jag redan en kamera förstås.

Long and winding road

Första delen av semestern ägnades åt en tripp norrut tillsammans med 4 av mina amerikanska vänner. Att jag hade tjatat hål i huvudet på dem om vikten av vandringsskor och regnkläder hjälpte inte, två av dem åkte ändå till fjällen med paraply men utan regnställ...

Förutom en del vandring med utgångspunkt från Abisko hann vi också med att besöka Haparanda (och en promenad över till Finland), Övertorneå (för att träffa min kära väninna Linda), Överkalix (där somliga av oss tog ett utomhusdopp i Kalixälven, medan somliga andra fegade ur...Synnerligen uppfriskande kan man väl kalla det om man ska vara positiv) och Narvik.


Vy över E10 och Torneträsk från Abiskos närmaste fjäll: Njulla. Klockan är strax före midnatt vid fototillfället.


Lapporten, fotograferat från samma berg som ovan. Också taget strax före midnatt.



En talande väderbild från vår första vandringsdag. Med tanke på att vi gjorde ca 330 m på höjden på 4 km i mycket ojämn terräng så kanske ni förstår varför regnkläder var ett bättre val än paraply...

Den som önskar fler bilder finns på samma ställe som vanligt.

För övrigt kan man konstatera att det är fantastiskt mycket lättare att göra en rimlig uppskattning av hur brant det är när kartans ekvidistans är 2.5 m eller 5 m, istället för som på fjällkartan 20 m. Å andra sidan kunde jag också konstatera att de tre av oss som kände till konceptet höjdkurvor på förhand gjorde mer rimliga tidsbedömningar än de övriga två.

Hur som helst så var det en alldeles utmärkt och synnerligen avslappnande liten mini-semester. Nu återstår en 2 eller kanske 3 veckors jobb innan det blir lite mer semester.

Att åka tåg...

...är ofta ganska trevligt. Inte minst för att Sverige så här i sommartid är ganska vackert. Och för att man tänker så bra på tåg. Men, idag har jag en "granne" som dragit i sig två flaskor vin under de senaste 2.5 h (nej han bjöd inte) och som lägger in nytt, osedvanligt illaluktande, snus ungefär en gång i kvarten. Följaktligen luktar det lite grann som en festlokal dagen efter här...

Men snart är jag framme i Stockholm, och imorgon bär det av mot Norrbotten och Lappland, i sällskap med fyra amerikaner. En fjälltur light kan man kanske kalla det. (Vandringskängorna är med...) Och därmed blir det sannolikt inte mer bloggat förrän om en vecka eller så. (Jag tänkte nämligen, tro det eller ej, låta datorn vara kvar i Stockholm. Telefon, kamera och gps kan räcka som medföljande teknikprylar.)

Charm i hundförpackning

En stor del av midsommarhelgen ägnades åt att umgås med den här, synnerligen charmiga, lilla krabaten. Han lystrar (nåja) till namnet Gordon och är det senaste tillskottet till min brors familj (som förutom de fyra människorna består av två hästar, två hundar och minst tre (men eventuellt fler) katter och för tillfället också två fosterhästar). När han är trött och törstig på samma gång kan det hända att han lägger sig ner medan han dricker, med resultatet att öronen landar i vattenskålen och då ser han sååå förvånad ut. Är han riktigt trött kan det hända att han somnar med huvudet i vattenskålen...

Veckans citat II och III

Råkade se den här nyheten på DNs webbsida: "Många dör efter skuldsanering"

Artikeln meddelar att "Det innebär att gruppen har 33 gånger högre dödlighet än befolkningen i stort." (Gruppen=svenskar som fått skuldsanering beviljad). Men det blir faktiskt ännu bättre, för senare i artikeln så meddelas också att "Det finns en motsvarande studie i Norge och där är dödligheten bara 6 procent"...

Jag måste alldeles bestämt ha missat något viktigt forskningsresultat på sistone, för jag trodde att en av de få saker här i världen som man kan vara helt säker på är just att dödligheten faktiskt är just exakt 100%...

Veckans citat

"I don't want to advertise myself too much, but I think that I communicate better than most physicists"*

Yttrat av tysk hardcore-fysiker som var här på intervju för doktorandtjänst i fysikalisk kemi.


*Jag måste dock, för ordningen skull, tillägga att jag inte noterat att fysiker i allmänhet skulle vara så förfärligt mycket sämre än kemister i allmänhet vad beträffar kommunikationsbegåvning. Jag tror mer på individuella skillnader i det avseendet.

Man cyklar för lite...

...eller inte. I alla fall inte igår då jag fick ihop dryga 2.5 mil totalt. Genom att cykla hemifrån och till jobbet, och sen från jobbet och till låååångt upp på Hisingen (Lillhagen för att vara exakt). Och därifrån och hem igen. Av denna utflykt lär man sig följande:

1. När västra sidans gc-väg på Götaälvbron är avstängd, och den andra sidan är full med besökare till Metaltown så ägnar man nästan en tredjedel av den totala cykeltiden med att ta sig över bron.

2. Det går alltid fortare att cykla än att åka med Västtrafik*. De bussåkande kollegorna som lämnade jobbet samtidigt som jag behövde nästan en timme för att komma fram, medan jag klarade det på 36 minuter. (Och de inkluderande en långsam bropassage och lite lätt förvirring beträffande att få verkligheten att stämma överens med de kartbilder som jag trodde mig ha memorerat.)

3. Bara för att folk är födda och uppväxta i Göteborg och hittar till Marieholmsbron (som på många sätt är en mycket bättre bro än götaälvbron) och tror att de hittar i resten av stan också så betyder det inte att de har någon som helst aning om hur man bäst tar sig från nämnda bro och till Olskroken... Det tål dock att nämnas att tre eller så km hade kunnat undvikas om jag litat på mitt eget lokalsinne och intuition, istället för de förmenta cykelvägsexperterna.

*Jag är inte säker på att det är riktigt sant. Vid dåligt väglag kombinerat med en bra dag för spårvagnstrafiken kan det bli dött löpp mellan cykeln och västtrafik om man räknar sträckan dörr-dörr.

Problemlösning: Brutalitet

För en och en halv vecka sen började en ack så viktig liten pryl i laserlabbet trilskas. Ordentligt. (För femtosekundslasernördar: en av delaylinjerna.)

Därför har de senaste arbetsdagarna (förutom de i Lund då) bestått av ganska stora mängder irriterat muttrande (och i ärlighetens namn också en och annan frustrationsinducerad svordom) medan vi felsökt.

Processen har förstås inneburit alla de vanliga testen, dvs att starta om allting på kontrollerat sätt. Det ledde inte till minsta framgång. Att brutalbryta strömmen till kontrollboxen däremot, det var något av ett framgångskoncept eftersom vi då faktiskt lyckades etablera envägskommunikation. Bara hälften kvar, typ.

Jag har spenderat löjligt mycket tid i sällskap med en voltmeter för att kolla att alla com-portar och pinouts funkar som de ska. (Det gjorde de, förstås.) Och jag har ökat på mina kunskaper om desamma med ca 300%. (Förvisso från en sorgligt låg startnivå.)

Vi har försökt men misslyckats med att installera om diverse styr- och diagnosprogram och chefen har fällt det redan klassiska uttalandet "Jag förstår att det här är svårt för er som väl knappt aldrig sett ett dos-program i hela era liv".*

Min privata skypebaserade elektronik/dator/laser-support har bistått med mängder av glada tillrop och ett och annat begripligt råd, och en hel del som säkert var utmärkta men som jag inte begrep... Jag har ångrat mycket bittert att jag aldrig lärt mig mer om elektronik....

...men å andra sidan visade det sig till slut att det förstås bara hade varit bortkastad tid. För det som till sist löste problemet var 1) en patch som gjorde att vi kunde köra testprogrammet med Windows XP och 2) att brutalrycka ur en annan kabel, som ingen hade tänkt på att man kunde rycka ur, och vips så hade vi, om än något svajig och inte helt felfri, tvåvägskommunikation igen. Ni kan ju hålla tummarna för att den här hightech-lösningen håller hela veckan ut...


*Samma chef som, förvisso i ett annat sammanhang, också föreslagit mig och doktoranden J att "ni som är unga kan väl leta upp nån femtosekundscommunity på nätet, det måste väl finnas massor av såna, där ni kan chatta lite med folk, det kan vi säkert lära oss något bra av"

Double-blind peer review II

Det kom en kommentar till förra bloggposten om peer review. Den löd så här:

"Halv-anonym manuskript-granskning vore bättre.
Det stora problemet är inte att nybakade forskare har svårare att publicera när de inte har en etablerad forskare bland författarna, det stora problemet är att så många etablerade forskare släpper igenom skitforskning. Om man som granskare säger ja till ett manuskript skall man ta ansvaret för det och låta sitt namn tryckas i artikeln. Om man säger nej måste man få vara anonym annars får vi bara ja-sägare.
Jag väljer vara anonym av sagda skäl."

Jag håller delvis, men inte helt, med. Det ligger något i påståendet att en stor del av problemet ligger i att "skitforskning" släpps igenom. Men, jag tror att det problemet är snarare är grundat i att man ser ett namn man känner igen och tänker att om professor X är med, så måste det vara bra. Eller, och detta är ett nog egentligen ett mycket större problem, så är man inte alls medveten om att man tenderar att ge högre rankning till professor X och hans redan kända vänner och kollegor*. Unconscious bias alltså. (Ge mig gärna en vettig översättning till svenska.) Och det problemet kommer man aldrig att komma åt genom att låta granskarnas namn finnas med på publicerade artiklar.

Dessutom bör man nog ändra praxis för publicering om man alls vill införa detta. Eftersom det i slutänden är redaktören som avgör om en artikel ska publiceras eller inte så kan man ju föreställa sig att man inte skulle jubla över att se sitt namn på artiklar som man själv rekommenderade skulle refuseras.

*Här kan man tex jämföra med den forskning som visat att vi (män och kvinnor) tenderar att ranka meriter, rapporter etc lägre om vi tror att de åstadkommits av kvinnor, men högre om vi tror att upphovsmannen är av manligt kön.

Stolthet och fördom

Jag ägnade måndagen och tisdagen åt vad jag förutspådde skulle bli ett grupparbete av mellanstadiekaraktär. Vi, en doktorand och tre (i varierande grad) mer seniora forskare, skulle nämligen försöka få ihop ett manuskript under två dagars fokuserat arbete. Organiserat skrivande i grupp alltså... Jag medger att jag var mer än bara lite skeptisk till tilltaget innan vi började. (Det var tydligen SJ också eftersom de behagade ställa in mitt tåg till Lund på måndagsmorgonen*.)

De vetenskapliga diskussionerna blev synnerligen bra och givande (jag tror att folk i allmänhet diskuterar entropi alldeles för sällan...) men själva skrivandet hade klara drag av mellanstadiegrupparbeteskaraktär. Särskilt den onödigt långa diskussionen beträffande hur mycket ett stycke ska hänga ihop med nästa, och om det krävs en ny rubrik när styckena inte alls hänger ihop... Men med mycket kaffe och en ganska stor dos självbehärskning lyckades vi faktiskt få ihop en grundstomme till ett manus (utan att jag kände mig akut tvungen att lägga beslag på tangentbordet). Mina fördomar blev alltså endast delvis besannade. Dock betvivlar jag att jag kommer organisera liknande manuskriptskrivardagar igen, inom överskådlig framtid. Det är helt enkelt inte så effektivt.

Det var också både roligt och lite skrämmande att jag, mitt under diskussion, när doktoranden i sällskapet förde något synnerligen begåvat resonemang (dvs han höll med mig) plötsligt insåg att för inte så hemskt många år sen var jag lärare hans lärare på den första kemikurs han läste på Uppsala Universitet... Och det skrämde honom tydligen inte mer än att han senare, helt frivilligt, valde att göra sommarprojekt för mig (som resulterat i två artiklar). Och jo, jag inser att mitt bidrag till hans forskarkarriär är ganska marginellt, men ändå, en pytteliten del i det vill jag gärna ta åt mig...

För övrigt kan jag meddela att det är alldeles betagande vackert att åka tåg genom Halland och Skåne dessa tider på året. Mer än hundra nyanser av grönt.

*Detta ledde till att jag tvingades dela tåg med en halv gymnasieklass mellan Båstad och Helsingborg. Vi kan väl säga att det gjorde resan sociologiskt mer intressant,och att tant kände sig mycket nöjd med att inte vara 17 år längre.

Boktips

1. "American wife" av Curtis Sittenfeld. Egentligen vet jag inte om det är så stor litteratur, men det var ett intressant sätt att berätta en historia som har stark verklighetsförankring, även om det är fiktion. Huvudpersonens och hennes makes historia har klara likheter med Laura och G.W. Bushs dito. Slutkapitlet är, enligt min mening, värt hela boken. Och jag är väldigt nyfiken på att veta om citatet från boken “All I did is marry him. You are the ones who gave him power.” har någon som helst bäring på verkligheten. Därför är det ett extra roligt sammanträffande att J., helt ovetande om detta faktum, gav mig Laura Bushs självbiografi i födelsedagspresent. Jag har inte börjat läsa ännu men det ska bli mycket intressant. (Jag tror att den heter "Presidentens hustru" på svenska.)

2. "Let the great world spin" av Colum McCann. Jag kan inte hitta några uppgifter om att den finns översatt till svenska, så hugade läsare får satsa på den engelska versionen. Och jag rekommenderar den varmt. Det tog ca 30 sidor att övertyga mig om att det var en fantastisk bok, men därefter handlade det mest om att tvinga sig att inte läsa för mycket varje dag, helt enkelt för att jag inte ville att det skulle ta slut. Så många nivåer, så många historier, så många sorger och glädjeämnen. Och allt sammantvinnat runt en, igen, verklig historia som "fiktionaliserats". För de har faktiskt, och det är fascinerande i sig, funnits en snubbe som gjorde luftpromenaden mellan Twin Towers i New York. Hm, jag är faktiskt avundsjuk på alla som har kvar upplevelsen att läsa den här boken. Läs, läs, läs!

Nördvarningssystem

Dagens notering: Om en person går till jobbet i en t-shirt med texten "Schrödinger's cat is dead" på framsidan, och "Schrödinger's cat is not dead" på baksidan visar det sig snabbt vilka av kollegorna som är verkliga nördar.

Inte-så-lyckad marknadsföring

Jag har funderat en del på det där med hur företag och organisationer väljer att visa upp sig i vissa situationer. Till exempel när det gäller rekryteringsärenden. En schysst hantering kan göra att också de som inte fick jobbet lämnar processen med en positiv bild av arbetsplatsen, som de i bästa fall sprider till sin omgiving. (Det kallas, tror jag, något i stil med varumärkesvård på managmentspråk.) Tafflighet eller rent oprofessionellt beteende leder dock ofta till slutsatsen att man nog inte vill jobba där i alla fall. Jag har, genom egna och andras erfarenheter, kunnat konstatera att svenska lärosäten ofta hamnar i den senare kategorin. Dock trodde jag nog att det var lite bättre i det berömda näringslivet, men det har visat sig (genom andras erfarenheter förvisso) att det kan variera ganska mycket.

Min goda vän J. är, som det heter, arbetssökande. Förutom att det innebär att hon för diverse arbetsförmedlingsdokument måste bestämma om doktorerandet i fysikalisk kemi bör klassificeras som "teknik" eller "offentlig sektor" så ägnar hon förstås en del tid till att gå på en och annan intervju och rekryteringsevent av olika slag. Den senaste veckan har hon haft två mycket olika erfarenheter.

Den ena med ett pyttelitet konsultföretag (som jag aldrig hade hört talas om men som tydligen är the-place-to-be för laserspektroskopister) som var allt igenom positiv, alldeles oavsett om hon får jobbet eller ej.

Den andra, negativa, stod ett internationellt konsultföretag för. Väldigt nyligen ordnade de ett rekryteringsevent här i Göteborg. Jag har varit på få sådana och hade därför vissa, som det skulle visa sig, fördomar om hur de går till. Jag trodde tex att ett av målen med sådana tillställningar är att deltagarna ska gå därifrån med en positiv bild av företaget, alldeles oavsett om de är de minsta intressanta som potentiella anställda, eller ej. (För det är uppenbart, också för mig, att det förstås dyker upp många vid sådana tillfällen som kanske inte alls är rätt personer för varken aktuella jobb eller CV-databasen.)

Det tycks dock inte som om det var tanken den här gången. För istället för att berätta för J. vad hon, eller andra med lämpligare kompetens, skulle kunna göra på företaget i fråga, eller vilken kompetens som efterfrågades, så fick hon en föreläsning om varför hon var fel på exakt alla sätt. (doktorsexamen=dåligt, ingen civilingenjörsexamen=dåligt (fast det kom senare fram att det inte nödvändigtvis vore ett plus att ha en), inte vetat sen gymnasiet att hon ville jobba på det aktuella företaget=jättedåligt, inte nämnt det magiska kodordet validering när hon kom in genom dörren=alldeles fruktansvärt dåligt, detta trots att hon knappt fick en syl i vädret).

Behöver jag säga att hon gick därifrån med en ganska taskig inställning till företaget i fråga? Och att hennes upplevelse numera är förmedlad till ganska många människor? Sannolikt dessutom till en hel del människor som kanske har av företaget efterfrågad kompetens? Och att vi är många som är grymt nyfikna på det lilla konsultbusinessen?

Uppdatering: Syftet med den här bloggposten är alltså inte att hänga ut det ovan nämnda konsultföretaget (då hade jag nämnt det vid namn) - det är ju fullt möjligt att övriga representanter gjorde ett bra jobb i att marknadsföra sin arbetsgivare - utan mer en betraktelse över det faktum att "man" verkar förhålla sig väldigt olika till det där med varumärkesvård och mun-till-mun-marknadsföring, som ju ändå anses vara mycket viktig faktor.

News flash

Man kan nästan tänka sig att tycka att tro att detta borde ha varit känt ett längre tag... I alla fall vet jag några stycken som känt till det ett tag...

Det är tydligen svårt att göra akademisk karriär i Sverige.

Double-blind peer review?

Vi fick just en vetenskaplig artikel accepterad. En rad till som kan strykas från "artiklar att publicera"-listan. Det tog sin tid dock, och bjöd på en del annorlunda varianter inom det så kallade peer review-systemet.

Vi skickade in artikeln första gången i december 2009. Det tog lång tid att få första omgången kommentarer. Detta är särskilt märkligt då det var uppenbart att reviewerna (ursäkta den förfärliga svengelskan) visserligen hade läst men knappast förstått. En av dem, den som var mest kritisk, föreslog "publish with minor revisions". Problemet var bara att han* inte föreslog några förändringar, alls. Däremot uttryckte han stark skepsis mot våra experimentella data. Den andra reviewern föreslog att vi skulle 1) publicera en längre artikel och 2) helst i annan tidskrift och gav samtidigt en lång lista på saker som, enligt hans mening, borde åtgärdas. När reviewerna inte är ense, eller kanske inte är så tydliga som man kunde önska, brukar ofta redaktören för tidskriften skicka med sina egna kommentarer (i slutänden är det alltid redaktören som fattar beslut om en artikel ska publiceras eller inte) och tala om vad han/hon tycker är viktigast, och vad man bör fokusera på. Så icke i detta fall.

Efter lite diskussioner inom författargruppen valde vi att försöka åtgärda de flesta av kommentarerna, och skicka tillbaka till samma tidskrift. I normala fall händer då följande: Redaktören skickar det reviderade manuskriptet till samma granskare som innan, som kollar förändringarna och skriver ett nytt omdöme: antingen anser de att det är publicerbart i nuvarande skick, eller att det inte alls ska publiceras i den aktuella tidskriften. Men tydligen tyckte vår redaktör att detta var ett förlegat förhållningssätt. Så istället skickade han manuskriptet till två nya reviewers. Och vi väntade, och väntade, och väntade. Slutligen kom kommentarerna tillbaka till oss. Igen utan någon som helst indikation från redaktören om hans prioriteringar. En av reviewerna var konstruktiv, fast eftersom han* inte förstått poängen varken med studien eller den aktuella tidskriften var det svårt att använda hans kommentarer på något vettigt sätt. Den andra reviewern känner sannolikt inte till konceptet "att vara konstruktiv", men har kompenserat detta genom att vara riktigt bra på förolämpningar istället. Man fick också en tydlig känsla av att han* helst ville fördröja publiceringen av dessa resultat med några månader till. F.d. chefen lackade ur litegrann** och skrev ett riktigt surt mail till redaktören ifråga, med resultatet att vi fick ett goddag yxskaft-svar tillbaka. Plus en bisats om att redaktören inte var expert inom området och därför var tvungen att lita på reviewerna. Märkligt då, kan man tycka, att redaktören ifråga på senare år publicerat en hel del inom området.

I det här läget bestämmer vi oss för att dra tillbaka manuskriptet och skicka det till en annan tidskrift. Tillsammans med alla tidigare review-kommentarer och alla våra kommentarer till desamma skickade vi in manuskriptet igen. 36 timmar senare får vi beskedet att vi 1) måste lägga till två referenser och 2) fixa till en del redaktionella saker och gör vi detta så kommer redaktören att "consider the manuscript for publication". Sagt och gjort. 48 h efter det kommer beskedet att redaktören väljer att publicera baserat på de tidigare review-kommentarerna och vår respons på dem. Ytterligare 36h senare hade vi fått våra "galley proofs" som det heter på forskningssvengelska. (Slutkorrektur är kanske ett bra svenskt ord för det?)

Nu är det inte särskilt synd om oss för den här hanteringen, de flesta forskare råkar ut för liknande saker då och då under karriären. Anledningarna till det är flera förstås - att en del människor helt enkelt är idioter, att andra inte gör sitt jobb så noggrant som man kunde önska, och ibland att vissa vill vara först med ett resultat. (I sanningens namn ska dock tilläggas att det ibland också går smidigt och man får konstruktiva och insiktsfulla review-kommentarer från första början.) I grund och botten finns många fördelar med peer review-systemet, men det finns också nackdelar. En av dem är att eftersom reviewerna vet vilka som har författat ett manuskript är det lätt att färgas av redan existerande uppfattningar om vem som är bra och inte är det, vem som "förtjänar" att publiceras i bra tidskrifter och vem som är en allvarlig konkurrent som man gärna vill hålla tillbaka lite. En annan är att eftersom författarna aldrig, svart på vitt, får veta vem som "review-at" är incitamenten för att hålla tillbaka otrevliga (icke konstruktiva) kommentarer små.

Själv tror jag att det som kallas för "double blind-review", dvs att reviewerna inte får veta vilka som författat manuskriptet, kan vara värt att pröva. Det finns förstås nackdelar med det också, inte minst att det i många fall går att gissa sig fram till vem som är sistaförfattare på en artikel (genom att kolla på stil, referenser och forskningsområde) och att incitamenten för att vara trevlig inte direkt ökar heller. Men å andra sidan kan man komma tillrätta med en del förutfattade meningar, som förstås existerar hos forskare, precis som hos alla andra människor, om vem som är bra och vem som inte är det.


*Teoretiskt sett kan det förstås ha varit en hon, men jag betvivlar det...
**Så mycket att jag var tvungen att föreslå att han kanske skulle sova en natt på saken innan han skickade vårt svar till editorn...

Force Majeure?

Märkligheter 1:
Den förra bloggposten har visst försvunnit på något magiska sätt.

Märkligheter 2:
Det slog mig igår, när det där askmolnet satte käppar i hjulen för flygtrafiken, att det är allt lite märkligt att jag inte hört ett enda flygbolag hävda att askan skulle innebära en force majeure, medan SJ försökte komma undan med att kalla en faktiskt ganska vanlig vinter för just force majeure (även om de ju fick ge sig på den punkten efter ett tag).

Gårdagen: Smart el, kinetisk energi och dialekter

Jag var inbjuden att tala lite grann om Grätzelsolceller på en liten workshop inom ramen för Chalmers "Smart el"-projekt igår. Solceller är en väldigt liten del av deras verksamhet, och det är alltid spännande att försöka presentera sitt ämne, på en kvart, för människor som inte alls är insatta i detaljerna*.

Det var intressant, inte minst för att det gav den del nya infallsvinklar att diskutera med människor som oftast ägnar sig åt att fundera på hur man kan bygga smarta elnät eller turbiner. En längre stund ägnades åt att diskutera avsaknaden av rörelseenergi i solceller och implikationerna av detta. Säkerhetspolitik, särskilt i norra Afrika (inklusive Sahara) och mellanöstern var förstås också på tapeten.

Slutligen kan man konstatera att engelska på riktigt bred göteborgska låter lika intressant som engelska talad med en riktigt bred skånsk brytning...

*Men som förstås inte drar sig för att diskutera detaljer...

Lokala trender

Jag har noterat två lokala trender:

#1. Ridhjälmsliknande cykelhjälmar är tydligen mycket populära här,...
#2. ...fast inte alls lika populära som knallorange funktionskläder i Skatås en måndagskväll.

Att kommunicera

Måndagen gick i kommunikationens tecken. Mer bestämt bestod det i att försöka kommunicera varför just jag borde få den där überfloffiga foasstjänsten på Chalmers. Till skillnad från det där skämtet till jobbintervju i Uppsala i december, så var gårdagens dito med tillhörande seminarium definitivt på riktigt. Det var t ex ingen som sov sig igenom det hela. Kanske var det därför som det, mitt i all nervositet, faktiskt också var riktigt roligt… (även om jag insåg någonstans mitt i att jag borde intervjuat den här bloggaren om kolnanorörs egenskaper senast jag hade äran att luncha med honom.)

Kort summering:

Antal sekunder in i mitt seminarium innan jag blev avbruten för att få första frågan: ca 30
(Intressant. Vi kan väl säga som så att de kan knappast bedöma någons presentationsförmåga genom det momentet, men definitivt hur bra man är på att hantera relativt aggressiva frågor.)

Antal sekunder som den meste frågeställaren (gissa hans profession...) var tyst i sträck under nämnda seminarium: ca 90

Antal sekunder som jag fick prata i sträck under detta föredrag (som längst): ca 90

Konstigaste intervjufrågan: "Do you aspire to become a head of department?"
(Man kan väl anta att "rätt" svar på den frågan är nej, i det här läget.)

Roligaste intervjufrågan: "Can you communicate with physicists?"
(Det var ganska tydligt att frågeställaren ansåg att 1) det är viktigt att kunna det, och att 2) det inte alltid är så lätt...)

Ni kan förresten gissa om det var jag eller någon annan som pratade mest under själva intervjun. (Och då ska ni veta att det var 5 personer i intervjugruppen, och så jag i det där rummet...)

Nu återstår bara att vänta (och på grund av den där vulkanaskan kan det ta ett tag) och se vad de bestämmer sig för. Och förstås tacka för allt peptalk och alla hållna tummar!