Bilder uppe
från förra helgens utflykt till New Hampshire finns nu där de brukar finnas.
New England den här tiden på året betyder foliage, och även om det påstås att toppen sker den här helgen, så var det inte direkt något fel på färgprakten förra veckan heller...
Första aktiviteten i New Hampshire var en nätt liten promenad på knappt 15 km och ca 1000 höjdmeter, med tre bergstoppar längs vägen. Enligt guideboken en 6.5-timmestur, med en femma (av tio möjliga) på svårighetsskalan.
Vi startade, lite senare än tänkt, i ihållande regn. Ungefär samtidigt som vi tog oss över första vattendraget kom solen fram, och det kändes ganska behagligt. Färden uppåt var helt OK, men med några passager av den sorten att vi snabbt insåg att vi nog inte skulle klara av att gå ner samma väg (på denna svårighetsgrad 5-tur). Efter ett par timmar blev vi omgångna av ett par hikare som hade 1) exakt alla hikingprylar man kan tänka sig, 2) ett tempo som fick oss att tro att deras vanligaste varddagssysselsättning var "nu ska vi gå ut och gå upp för ett berg och ner igen på kortare tid än tre timmar" och 3) troligen de kraftigaste vader vi någonsin sett.
Allt eftersom vi närmade oss toppkammen blev det förstås brantare och brantare (inga meandrande vägar uppåt här inte) och kallare och kallare, och lite här och där såg vi snö. Med ca 800 meter kvar upp till kammen möter vi superhikarna som nu är på väg
ner, eftersom vädret är för dåligt för dem där uppe. Där och då blev vi lite lätt nervösa, eftersom det inte alls gått så snabbt uppför som vi hade tänkt oss. Men, som alla vet så är ju framåt/uppåt bästa vägen, och att gå ner samma väg var som sagt inte ens ett alternativ.
Och mycket riktigt, väl uppe bergskammen så är det snö, moln och hyfsat blåsigt (fast inte alls så illa som vi föreställt oss, men det var skönt med mössa, det kan jag säga...). Å andra sidan slutade det vara ruskigt brant uppför, så likväl var det en befrielse att komma upp där. Och i de stunder när utsikten inte skymdes av moln var det fantastiskt vackert.
Vi passerade topparna
Little Haystack Mountain,
Mount Lincoln och
Mount Lafayette innan kampen mot klockan började på allvar. Eftersom vi var sena ut visste vi att det fanns risk för att sista etappen skulle ske i mörker, så vi ville gärna hinna ner på någorlunda plan mark och bara ha rötter och stenar att kämpa emot och inte så mycket lutning och svåra passager. Sju timmar och fem minuter efter starten var vi tillbaks vid bilen, men då hade vi gått sista halvtimmen med med ficklampor i kompakt mörker (vi var, om inte förberedda på vintervädret på toppen, så i alla fall beredda på mörker). Sa jag att vi kände oss hyfsat möra när vi kom ner?
En matbit senare var vi förvisso mycket nöjda med dagen, men inte så väldigt pigga... Och oj vad vi sov gott den natten. Nästa dag visade det sig att guideboken, på en annan sida, påstod att vägen ner var rankad nia på svårighetsskalan, och plötsligt kändes det genast mycket bättre. (Vi ville inte gärna tro att vi var sååå otränade att vi inte fixade en femma inom utsatt tid...) Viss stelhet och träningsvärk, tillsammans med en utpräglad ovilja att gå nedför trappor präglade dagen. Därför blev det bara lite stilla promenad på mer plan mark under lördagen. Och söndagen ägnade vi åt att långsamt avnjuta pannkaksfrukost samt att jaga ett ställe där man kunde köpa fiskelicens. Efter att ha frågat på ungefär 10 ställen, och hela tiden fått rådet att fortsätta till nästa lilla ort där de "garanterat" sålde dylika började det hela kännas lite lätt farsartat... (Inte minst med tanke på att New Hampshires valspråk är "Live free or die" och att de tex bara har bilbältestvång för personer under 18 år, då verkar det liksom lätt onödigt att kräva fiskelicens, skulle man kunna tycka...)
Till sist hittade vi i alla fall en kombinerad kiosk-jakt-fiske-vapen-leksaksaffär som hade det vi behövde (fiskelicenser till dem som klarar av att sätta en stackars mask på en metkrok, det är en kategori som undertecknad är alltför blödig för att kvala in i, och coca cola till oss andra). Jag hade gärna fotograferat det där stället för det var då sannerligen en syn, men jag kom mig inte riktigt för. Ägaren var visserligen trevlig men såg inte ut som den typen man vill reta upp i onödan... Och sen blev det fiske respektive fotografering innan vi drog söderut mot Boston, och för min del ett flyg tillbaks till Baltimore aptidigt på måndag morgon. Fast, det var det utan tvivel värt.
För den som har vägarna förbi White Mountains i New Hampshire kan jag klart rekommendera en dags (eller två) hikande i bergen. Och den som vill få en uppfattning om terrängen där vi gick
kan kika här. Start och mål är precis norr om där det står Franconia Notch State Park, på östra sidan om vägen.
