Genom att under gårdagen påpeka för kurskamraterna på handledarkursen varje gång de i tal förutsatte att en doktorand, handledare eller professor är av manligt kön, att det faktiskt är fullt möjligt (eller åtminstone teoretiskt möjligt) att det skulle kunna vara en kvinna också...
Resultatet? Efter två timmer var jag tvungen att sluta för att inte skapa dålig stämning.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
6 comments:
... det är rätt otroligt...
På ett sätt känner jag mig mindre ledsen över att jag inte är ensam med medeltiden här borta i Södern, samtidigt trodde jag att det var bättre i Sverige. Kanske mest en slump på ditt ställe/område? Eller också inte.
Själv blev jag inbjuden till en skola för att prata om hur det är att vara kvinna och forskarutbildad etc. De kommenterade min inbjudan med "vi har aldrig haft en kvinna som doktorerat inom ett ickehumanistiskt ämne som pratat inför skolan.... så det vore bra att visa eleverna att det finns sådana" ...
Well, när jag är på mitt mest sura humör är jag beredd att säga att den del av Sverige (med alla sina lärosäten och offentliga institutioner) som jag nu bor i kanske ligger ett par decennier efter resten av Sverige i det här avseendet. Även något decennium efter den amerikanska östkusten. Å andra sidan ska man inte alltid vara onödigt negativ, och då kan man glädja sig åt att det ändå finns många exempel på bra saker och bra personer här också, men de får väl kanske inte riktigt så mycket genomslag som man skulle önska.
Va?! Kvinnor i akademien!? Hemska tanke...!
- oh, jag kan precis höra den exakta graden av torrhet i din röst när du levererade kommentarerna. U rule :)
alltså, anonymus är jag, Jessica Wihlborg. Vet inte riktigt hur de här kommentars-fälten funkar....;)
Matte: ja, en del tycks ha lite svårt att vänja sig vid tanken...
Jessica: Åh vad kul att du tittade in! Vi borde faktiskt ta och ses nån gång - det är ju hur många år som helst sen!
Post a Comment