Årets Lennart Nilsson award

Det är nästan så att man är lite sugen på att byta fält...

Oktobertider - Mötestider

Oktober tycks vara synonymt med mötestider. Den här veckan har jag hittills klarat av 4, plus en heldagsutbildning. Imorgon väntar tre stycken möten och på fredag två. Nästa vecka inleder jag med ett djupt andetag på måndag morgon vid 8-snåret och sen är nästan varenda vaken timme upptagen fram till fredag kväll (inkluderande en tre-dagars workshop med två övernattningar). Jag räknar med att kunna andas ut hjälpligt hemma hos Andrea på fredag kväll. Veckan efter det är det bara en övernattning. Och en ansökningsdeadline.

Och nej, jag tycker faktiskt inte synd om mig själv, men jag är lite trött på att gå på möten, det är jag... (nästa vecka kommer jag ju tex att få flera gratis måltider)

Hur man skapar en mild irritation?

Genom att under gårdagen påpeka för kurskamraterna på handledarkursen varje gång de i tal förutsatte att en doktorand, handledare eller professor är av manligt kön, att det faktiskt är fullt möjligt (eller åtminstone teoretiskt möjligt) att det skulle kunna vara en kvinna också...

Resultatet? Efter två timmer var jag tvungen att sluta för att inte skapa dålig stämning.

Evighetsprojekt

Man frågar sig, allt mer ivrigt faktiskt, om jag någonsin kommer bli klar med fotografierna från de här tre dagarna, det gör man...

Det blir bättre sen

Hörrni, det har ju varit förfärligt tyst här ett tag, det måste man erkänna. Man kan ursäkta sig, eller helt enkelt konstatera att livet, det där som pågår i den där världen där man tar en kaffe och pratar med människor i verkligheten istället, har kommit emellan så många gånger den här sommaren att det blivit mycket dåligt med bloggandet.

En sommar som för övrigt har varit fantastiskt bra på många sätt. Den bästa på länge faktiskt. Trots att USA-resan kom med minst en dålig nyhet på varje plats jag besökte, och trots att det levererades en smått chockartad nyhet strax efter hemkomsten från Schweiz.

Och på någon metanivå det finns något fascinerande och intressant i det att sådant som hände för så länge sen nu, men som då var närvarande varenda dag, som jag aldrig trodde skulle gå över, men som jag alltmer sällan tänker på numera, kan kännas så närvarande igen när människor i ens närhet går igenom samma sak, under liknande omständigheter. Det är på många sätt faktiskt skrämmande att se någon annan gå igenom exakt samma faser som jag själv gjorde när det begav sig. Fast fördelen är förstås att man har lite perspektiv och får tydliga kvitton på vilken helande faktor tiden faktiskt ändå är. Dessutom kan man, med någon form av trovärdighet, säga klyschor som att det faktiskt blir bättre sen. Fast trots att jag vet det, och trots att jag vet att vissa saker helt enkelt måste få ta sin tid, så önskar jag ändå att det fanns något man kunde säga eller göra som gjorde allting lite bättre.

I brist på sådana ord och gärningar, så tar jag istället chansen att på ett övertydligt sätt posta ett par bilder från sommarens Schweiztripp - även vädret kan bli bättre med tiden, om man har tur... (Om denna devis också är tillämpbarpå blogguppdateringsfrekvensen är dock något som tiden får utvisa.)

Dag 1 i alperna:


Dag 2 i alperna:

Smålandsglimtar

Glimtar av Småland i augusti, med sedvanlig insikt om att i augusti blir kvällarna mörka igen...

Pausunderhålning

Man får ge Delta cred på en punkt, men tyvärr måste an klaga på en och samma punkt samtidigt: de hade ett (1) Big Bang Theory-avsnitt i sitt entertainmentsystem. Det var roligt så länge det varade men knappast tillräckligt för att göra 6h flygning med ett konstant skrikande barn uthärdlig...

Väntan

Sitter och hänger på flygplatsen i Boston, i väntan på boarding, och hoppas på att alla piloter ska klara av att hålla koll på vingarna idag, till skilnad från igår... Försöker samtidigt smälta alla intryck från nästan två veckors resande (Boston-Philadelphia-Chicago-New York) en veckas konferens. Många återseenden, många glada nyheter, några mindre upplyftande nyheter, en del supercool forskning och ett och annat föredrag som man undrar hur det kunde släppas igenom, människor somman träffat många gånger förut men som ändå inte kommer ihåg en, och okända människor som berättar att de läser allt man publicerar, minst två inbjudningar att komma och hålla föredrag. Sammanfattningsvis en mycket bra resa, om än jag känner mig lite trött just nu...Antagligen ändå intet mot hur det kommer att kännas om ca 16 timmar när jag förhoppningsvis är tillbaka i Göteborg.

Amanda & Katie

Amanda & Katie, 3:e juli 2011.


Utöver fotografiet ovan har jag ca 1500till att gå igenom efter den här helgen*. Det känns på något sätt skönt att veta att jag inte är professionell bröllopsfotograf...

*Och för er som hört bakgrundshistorien: Katies mamma har inte synts till på hela helgen, inte heller hennes två lillebröder.

Morrisville by night

Mer resecharm

Det är märkligt att det där med ett flyg strax efter klockan 6 på morgonen alltid verkar vara en bättre idé när man bokar dem än när man faktiskt ska ut och flyga.

*mer_än_bara_lite_trött*

Charmen

Charmen med att åka tåg på midsommaraftons morgon: Medresenärer som redan fått i sig halva ölflaket trots att klockan bara är 10 på morgonen.

Petig? Jag?

Eller hur man vet att ens exjobbare har lärt känna sin handledare:

Exjobbaren: "Du... Du har nog missat att läsa det här abstractet... Tror jag... För det verkar inte ett dugg likt dig att inte ha en enda kommentar..."

Sett från vardagsrumsfönstret

Jag har tydligen flyttat ut på landet...

Det är ju ändå nationaldagen idag...

Bara en liten uppmaning till alla göteborgare, eftersom det tycks mig som att viss grundläggande kunskap gått er förbi:

Det råder högertrafik i Sverige. (Sen 1967 faktiskt.)
Göteborg ligger i Sverige.
Det vore säkert trevligt om Göteborg låg på Nya Zeeland - där de har vänstertrafik - men nu gör det inte det.

Alltså:
Man cyklar till höger.
Man går till vänster.
Man kör bil till höger.

Framför allt: man skäller inte ut människor (barn) som gör på just detta sätt för att de går på fel ställe när man kommer farandes, alldeles för snabbt, på fel sida av vägen med sin svindyra mountainbike och nästan håller på att köra på nämnda barn.

/surtant-som-hoppas-att-mountainbikecyklisterna-håller-på*-att-krocka-med-något-som-är.lite-större-och-hårdare-nästa-gång-de-är-ute-och-beter-sig-som-idioter...

*Notera: Jag önskar inte att de ska krocka, bara att de ska få sig en ordentlig tankeställare...Att de höll på att köra över några ungar tycktes nämligen inte åstadkomma detta.

Packat och klart

Flytten är avklarad! Man kan konstatera att bekantskapskretsen är fin på det där med att flytta. Vi började vid 9, vid klockan 12 var alla kartongerna och alla möblerna inne i nya lägenheten. Effektivt med andra ord. Och mycket varsamt. Inte en grej har gått sönder.

Även uppackningen har varit ganska effektiv, alla kartonger utom fyra är uppackade, och köket är fullt funktionellt. För övrigt, jag har, för första gången sen jag flyttade från Gnejsvägen, ett kök som rymmer ett köksbord. Lycka!! Nu återstår bara att lokalisera personen som ockuperar mitt förråd så att jag kan bli av med de 45 tomma kartongerna... Ja, och att hitta rätt plats för alla grejer förstås. Och att njuta av nya köket, och bjuda folk på fika och ha inflyttningsfest och njuta av att ha ett kök, med köksbord, och alla andra typiska köksattribut man kan behöva. Just nu har jag visioner om att jag ska baka bullar nästa helg. Vi får väl se hur det faktiskt blir med den saken...

Hur man vet att det är dags att leta upp en naprapat

Man går och tränar på sitt favvoträningspass, där de plötsligt bytt ut en övning, med effekten att man inser att man kan lyfta ca 3ggr mer med höger sida än vänster. Känns inte helt balanserat.

Valrörelse

Nästa söndag är det omval till Västra götalandsregionen. Valtemperaturen måste sägas vara ganska låg, men en och annan valaffisch har ju dykt upp. Och det man kan konstatera är att jag, trots att jag anser mig ha hyfsat god koll på politik, faktiskt skulle ha lite svårt att para ihop budskap med parti om det inte fanns symboler på affischerna. Vad sägs om...

... Patientens behov ska styra hälso- och sjukvård
... Världens bästa vård
... Det ska vara trevligt att ta bussen,inte tvärtom
... Bra vård utan köer

För det första undrar man lite om det finns någon människa, som rent principiellt, är emot något av ovanstående. Och för det andra så undrar man om det finns något som helst partiskiljande i påståendena ovan. Någon som törs gissa på att para ihop "slagorden" ovan med parti? Det är nästan, men bara nästan så att man längtar tillbaka till den fantastiska "Nja till EU"-kampanjen som liksom manifesterade centerpartiets velighet på 1990-talet...

Skärgård

Ägnade sista april åt en tur norrut - Strömstad och Kosteröarna. Vädret=fantastiskt!

London

Jag och syskonbarnen skulle ju till London till över påsk. Det visade sig att Tiger* också var tvungen att följa med. Kanske var det bra, det kan hända att han bidrog till att den yngsta övergav iden om att vi borde åka tåg istället. (Möjligen kan insikten att man får gratis coca-cola på planet också ha haft något med saken att göra...)




Vi gjorde, förstås, en massa turistiga saker. Här, vid Piccadilly Circus (ett av de få foton som finns när de är nästan sams):




Och vid Trafalgar Square (här var de inte lika sams och vägrade vara med på samma bild):



Vi var på akvarium också. Det var en bra ide på alla sätt utom en. Det blev nämligen väldigt svårt att äta fish&chips efteråt, på grund av risken att fisken nedan, eller någon av hans/hennes blå kompisar, kunde vara den friterade fisken ifråga... (Vi kan väl säga som så att engelsk spaghetti fick godkänt, och jag lärde dem äta amerikanska pannkakor till frukost, men i övrigt var de inte jätteimponerande av brittisk kokkonst)



Vi ägnade oss också åt rakt-på-sak konstkritik på Tate Modern.

Ebba: "Den här tavlan var ful. Vem har målat den?"
Jag: "Picasso. Det står där på skylten bredvid."
Ebba: "Jag sa ju det."
Jag: "Sa vadå?"
Ebba: "Att Picasso målar fult. Nu går vi."

Till nästa resa måste jag nog se till att de får öva lite på att gå på konstmuseum...


*Tiger kan möjligen ha varit ett lejon en gång i tiden, men numera är han, utan tvivel, en tiger. Lite på samma sätt som att lemurer under lång tid hette elmurer i vår familj.

Avd. "Frukt är godis"

Var på banken igår, för att diskutera lån, räntesatser och annat, faktiskt-inte-så-roligt. Hörde mig själv yttra orden "Amortering är ju också en sorts sparande". (Det är det ju visserligen men det andas likväl väldigt, väldigt mycket "frukt är godis".)

För att kompensera detta tror jag att jag och syskonbarnen ska anamma det kanske inte helt korrekta men mycket trevligare "choklad är också frukt" under den förestående Londonresan. Dvs om jag kan få de unga damerna att gå ombord på planet på söndag. Återstår också att reda ut om vi behöver ta med oss ett paket makaroner eller inte...

Inte visste jag att rosa var sååå farligt...

Dagens underhållning hittas här.

En bra dag på jobbet

Typiskt roliga arbetsaktiviteter:

#Linjera Tsunami.* (Innehar numera det inofficiella avdelningsrekordet i uteffekt. Kollegan hävdar envist att det inte är en tävling. Förstår inte hur han menar...)
#Linjerat Spitfire.* Inte så svårt som man kan tro.
#Få autokorrelatorn upplinjerad och fungerande så att man äntligen kan veta om pulsen är OK innan den går in i OPAn.
#Skicka in VR**-ansökan.
#Få postdoc-artikel accepterad.

Typiskt bra kvällsaktiviteter:
#Att inte behöva skriva VR**-ansökan
#Att återuppleva hur det känns att andas genom näsan. Har bestämt att jag är frisk imorgon.

*Skall medges att detta är avdelningen "mycket roligare när man får göra det under överinseende av fantastisk lasertekniker*** som kan ge små tips och tricks som inte framgår av någon manual.

**VR=Vetenskapsrådet

***Dock oklart hur samma lasertekniker överlever att dricka institutionskaffet också efter att det kallnat.

Sååå värt det

Varför man korrekturläser andras avhandlingsutkast?

För att man kan lära sig något, för att man är snäll och för att man, om man har verklig tur, hittar detta på sitt kontor trots att man lämnat ifrån sig dokument med väldigt många ändringsförslag i...

Plötsligt händer det

Det har varit lite intensivt den gångna veckan.

Jag inledde med två dagars work-shoppande i Ellös. Där kunde man skåda medelålders professorer misslyckas kapitalt med den på work-shoppar obligatoriska samarbetsövningen* (just denna gång bestod den av att bygga en bro av 80-pappersark, ett gång sugrör, tejp och sytråd) äta pilgrimsmusslor** och iaktta lokalbefolkningens epatraktorer**. Och så blev jag mer än en gång kallad ung.** (Misstänker iofs att det mest beror på att jag var nästan yngst på deltagarlistan, men det gör mig ju kanske inte "ung".)

Dessutom fick man diskutera jämställdhet i rekryteringsprocesser. Detta var en så enormt störande upplevelse att jag efter återkomsten till Göteborg blev tvungen att ägna resten av veckan åt att prata om samma sak med vettiga människor, för att återskapa någon form av förtroende för mänskligheten. Lyckligtvis är min bekantskapskrets fylld av synnerligen kloka och begåvade människor...

Och så har det varit möten och kurser, avhandlingsutkast att läsa (hur talar man om för någon att de nog missuppfattat hur satsbildning på engelska går till?) och formulerats och publicerats doktorandannonser** och gjorts sociala aktiviteter med andra delar av jobbet - vid den senare blev jag nästan geniförklarad** på grund av min förmåga att på egen hand ta mig från Chalmers till Storgatan i Göteborg utan att passera Mölndals centrum på vägen. Dessutom har jag talat med mäklare en gång i kvarten (OK, det var en överdrift för alla dagar utom fredag mellan kl 9 och 10.30 för då talade jag faktiskt med henne en gång i kvarten) med slutresultatet att jag, trots att jag inte vann budgivningen, vid lunchtid i fredags skrev på de papper som förbinder mig att faktiskt köpa en bostadsrätt.** Ja, och så har jag tränat och druckit kaffe och i tankarna målat om hallen i nya lägenheten minst femton gånger vid det här laget. (Nej, jag vet fortfarande inte vad den ska ha för färg). Och idag så fick jag ont i halsen igen.

Imorgon är det en ny vecka. Då ska jag skriva ansökningar precis hela veckan. Och förhoppningsvis sluta ha ont i halsen. Någon gång måste det ju gå över på riktigt, tycker man.


*Jag misstänker, trots utfallet (i de flesta fall broar som kollapsade under ) att alla alternativ som inte innefattade byggande antagligen ändå hade varit sämre givet den stora mängden medelålders ingenjörer och professorer på plats.

**Plötsligt händer det. Ganska otippat i samtliga fall.

Äntligen!

Det verkar (peppar, peppar) som om att jag kanske är frisk igen, och kanske kan träna med lite mer reda igen. Det vore onekligen ett stort "äntligen" att kunna träna mer än en gång veckan, så som varit fallet den senaste månaden.

Det andra, och ännu viktigare, är att idag var första gången för våren som jag kunde skippa överdragsbyxorna på vägen hem efter kvällens träning (och det var förvisso lite kyligt men eftersom det är kort väg var det uthärdligt.) Våren är nog faktiskt här!

Månades märkligaste golv

Ja, kanske till och mer årets faktiskt. Och då ser man ändå en och annan märklighet när man ägnar sina helger åt att gå på lägenhetsvisningar.

Plastmatta med ekparkettsmönster. I hall och vardagsrum. I köket schackrutig plastmatta (som förvisso inte hade den minsta likhet med klinker, men ändå liknande klinker mycket mer än vardagsrumsmattan liknande parkett). I sovrummet en äkta, sticksig heltäckningsmatta (där man dolt en fläck genom en matta ovanpå heltäckningsmattan).

Slutsats? Att försöka skapa intryck av parkett när en plastmatta är det enda man har att tillgå är inte årets bästa idé.

Ett så kallat "Chalmersögonblick"

Göteborgs universitet fick kritik häromdagen, för att de internrekryterar för mycket (ett problem de anses dela med en del andra svenska universitet*). Samma kritik kan utan tvivel riktas mot undertecknads arbetsgivare, vilket vackert illustreras av följande lunchrumshistoria.

Kollegan som sitter jämte mig ska snart sluta. Det känns lite konstigt tycker han, efter 8 år och en grundutbildning, på samma ställe. Förståeligt, anser folk runt omkring. Så vänder han sig till mig (av alla människor i detta lunchrum) och säger "Men du måste ju också ha gjort bra många år här nu". Först förstod jag inte ens att det var mig han talade till, och när jag väl kopplade så talade nog mitt lätt förvånade ansiktsuttryck om att det kanske inte var ett helt korrekt uttalande. Det visar sig att han, trots vetskap om Uppsaladoktorerande och Baltimorepostdok, helt enkelt har antagit att jag måste ha pluggat på Chalmers innan dess, eftersom alla andra alternativ tydligen tycks orealistiska...

Det skulle visa sig, efter lite analyserande, att av de ca 30 personerna i fikarummet var jag, med mina knappa 1.5 år på Chalmers, så att säga "yngst" i skaran. Lite ytterligare analyserande av icke-närvarande doktorander och postdoks gjorde att vi kunde konstatera att det nog fanns hela två personer (båda med icke-svenska grundutbildningar) med kortare Chalmerstid än undertecknad.

Provinsialism är onekligen ett ord som dyker upp i huvudet. (Även om det inte alls är säkert att det är värre här än någon annanstans i Sverige.) Liksom frågan om detta är bra (att jag smälter in så bra) eller dåligt (att jag tydligen redan kan anses vara en del av inventarierna)?

*Ett ämne jag skulle kunna skriva km-långa bloggposter om, men jag misstänker att ingen vill läsa.

Uppdatering: På förekommen anledning måste jag påpeka att jag tycker att ovanstående historia är komisk, inte upprörande.

Om jämställdhet och (bristen på) civilkurage

Jamen hörrni, nu har jag skrivit, och skrivit om, och raderat och lagt till flera gånger om. Men nu är det nog dags att trycka ”publicera” ändå. Så låt oss tala (ok, skriva) lite om det där med jämställdhet. Det är ett ämne som allt som oftast aktualiseras när man jobbar där jag jobbar. Men det är faktiskt inte egna erfarenheter som ligger till grund för detta inlägg, med alla sina lösa ändar, utan någon annans historia.

Så, jag har en god vän som har blivit utsatt för sexuella trakasserier på sitt jobb. Nyligen fick hon veta att hon inte var ensam om detta. Och att hennes kollega hade blivit ännu värre drabbad än hon själv. Ganska grova saker. Sådant som ingen normalbegåvad människa kan anse är OK. Vi talade ganska mycket om saken, om huruvida de skulle gå vidare med det hela, prata med någon chef, eller om de helt enkelt skulle härda ut.

Och man skulle ju kunna tro att det skulle vara enkelt. Att två kvinnor som vittnar om oacceptabelt beteende från en och samma man, borde få vilken chef som helst att agera; utreda saken, klargöra att kränkande beteende inte accepteras i arbetsgruppen. Men, verkligheten är tyvärr mer komplicerad än så. Och därför var det inte alls självklart för mig att råda min bekant och hennes kollega att faktiskt ta upp det med en chef. Trots att jag i princip tycker att man ska göra det. För att det är det enda sättet att synliggöra problemen, visa att man inte accepterar det och få det att upphöra, och kanske också förhindra att någon annan blir utsatt. Men det finns så många exempel på att priset ibland blir väldigt högt för den som inte bara härdar ut. Att det inte är självklart att man blir tagen på allvar. Att det inte är självklart att man reder ut saken.

De valde så småningom att tala med sin närmaste chef. En chef som lät förstå att han ansåg det var fullständigt otroligt att detta skulle ha hänt, att mannen ifråga aldrig kunde ha gjort och sagt något sådant, att min bekant och hennes kollega nog var lite överkänsliga och kanske också lite hemligt förälskade i den trakasserande mannen. Dessutom, menade chefen, var det lika bra att de vande sig, eftersom det hur som helst inte skulle bli bättre på någon annan arbetsplats.

Det tog ett tag, men till sist nådde historien en högre chef. Där blev reaktionen annorlunda. Existerande riktlinjer och policyer har följts, ärendet följs nu upp. Men den förstnämnda chefens beteende har fortfarande ingen reagerat emot.

Den här historien skrämmer mig på så många sätt. Bland annat för att jag tror att den där chefen ovan, han vill nog vara jämställd. Han kanske till och med tror och tycker att han är jämställd. Och ändå är det alldeles självklart och helt naturligt för honom att inte ta min väns och hennes kollegas historier på allvar. Och att ta mannen i försvar, utan att ha den blekaste aning om vad som egentligen hände. Och att föreslå att de ska härda ut lite eftersom det ändå inte är bättre någon annanstans. (Det hela påminner onekligen lite om alla de, som trots att de aldrig träffat Julian Assange, eller kvinnorna ifråga, alldeles bestämt visste att han inte var skyldig till vad han anklagats för, och som glatt satte igång en världsomfattande kampanj mot kvinnorna ifråga. Känns eventuellt lite förhastat, kan man tycka. Men det tycks också som om att vi är extra benägna att dra förhastade slutsatser när det kommer till anklagelser om könsdiskriminering, sexuella trakasserier och sexuella övergrepp.)

Likaledes tycks det självklart att det inte är nödvändigt, eller åtminstone inte värt att ifrågasätta det beteendet, trots att det på många sätt är lika illa som de ursprungliga trakasserierna.

Och så där ska vi väl ändå inte ha det? Inte ska vi väl lägga ribban så lågt att vi tycker att lite sexuella trakasserier, det får man faktiskt lov att stå ut med på sin arbetsplats? Nä, såklart att ni inte tycker det. Ingen tycker det. Men ändå händer det gång på gång på gång. Och gång på gång bortförklarar vi det.

Man måste fråga sig varför.

Kanske måste vi börja med att erkänna att det förekommer. På riktigt. Att vi diskriminerar kvinnor i vissa sammanhang och män i andra, och att båda är lika förkastliga. Att det finns människor som på grund av sitt kön blir utsatta för fysiska och psykiska kränkningar på sina arbetsplatser. Kanske på kontoret intill ditt.

Och när jag säger vi så menar jag verkligen vi. Alla människor. Män och kvinnor. För jag tror att de allra flesta av oss ibland är en del i att upprätthålla detta. Trots att vi inte vill. Trots att vi tror att vi inte gör det. Men det försvinner ju inte fast, vi inte vill att det ska vara så här. Det försvinner inte bara för att låtsas som att vi inte ser. För att vi bortförklarar varje exempel med individuella orsaker, trots att det finns data som bevisar motsatsen. Löneskillnader mellan kvinnor och män till exempel. Naturvetarna kom med en rapport i mars 2011 som visar att det fortfarande förekommer så kallade oförklarade löneskillnader mellan könen.

Och det blir ju besvärligt, för individuella skillnader mellan människor spelar roll. Till och med stor roll. Det som en person uppfattar som kränkande, tar en annan som ett skämt. Samtidigt tycker man att det inte borde vara så svårt att inse att på en arbetsplats finns det vissa saker man inte skämtar om. Erfarenheten talar å andra sidan för att det är förfärligt svårt för somliga att begripa. Ännu svårare blir det för att det finns vissa människor som verkar tror att alla dumheter kan bortförklaras med att det var ett skämt. Men det stora problemet är nog ändå inte de människorna, för de är trots allt inte så många. Nej, jag är rädd att problemet snarare sitter hos alla oss som himlar lite med ögonen, kanske tar kaffekoppen och går eller möjligen påpekar att det där nog var lite olämpligt, men som inte tydligt och klart tar ställning emot det. Det där gamla talesättet om att det stora problemet är de goda människornas tystnad har nog ändå vissa poänger.

Jag är inte alls säker på hur vi löser problemet. Men jag tänker att det i alla fall är en början om vi, alla vi, som anser oss vara både medvetna och jämställda, ifrågasätter vårt eget beteende lite oftare. Till exempel ställa oss själva den obehagliga frågan varför vi tycker som vi tycker – när vi tar ställning för eller emot någon, trots att vi inte alls känner till detaljerna, eller att vi, när vi bedömer meriter ställer oss frågan om vi bedömt dem på samma sätt om könet var det motsatta. Och att vi säger ifrån nästa gång någon säger, eller gör, något olämpligt. Det kanske tycks dig meningslöst, men det kanske sitter någon där, i ditt fikarum, som behöver veta att inte alla tycker att det där skämtet var ok. Det låter enkelt, men är det verkligen det? Och löser det problemen? Jag vet inte. Men jag tror att man måste försöka. Det vore intressant att höra era åsikter och tankar.

Prolog

Det har påpekats för mig (med rätta förvisso) att uppdateringsfrekvensen på denna blogg har blivit lite usel på sistone.

Det beror på en mängd olika saker, men kanske främst att de senaste månaderna är det ett tema, mer än alla andra som har upptagit nästan alla mina bloggtankar. Men, det är svårbloggat, på så många sätt. För det är viktigt att det blir rätt, att ni uppfattar det ni läser, på samma sätt som jag menade när jag skrev. Jag vet att när det kommer till detta ämne så finns det människor som väljer att missförstå, redan innan de kommit till slutet av texten. Det är viktigt att det blir rätt, för det här handlar inte i första hand om mig, utom om vad andra människor upplevt och valt att berätta för mig.

Det är en svår balansgång mellan det som jag anser borde berättas och diskuteras öppet, och det faktum att det ju inte är, inte ska vara, upp till mig att berätta någon annans historia. Således, bloggposter i ämnet måste rensas från sådana detaljer som gör att någon kan identifieras. Det är, naturligtvis, en svaghet eftersom en historia utan detaljer och exempel blir så mycket lättare att ifrågasätta, och avfärda.

Jag har alltså låtit det vara. Men nu har jag ändå bestämt att det får bli en bloggpost (eller kanske två). På ett villkor - att ni, om ni kommenterar (och det får ni väldigt gärna göra för jag är hemskt nyfiken på era synpunkter) väljer att göra det med viss eftertanke, kanske kan vi använda den gamla regeln att ni inte skriver något som ni inte skulle sagt om vi hade haft ett samtal i verkliga livet?

Det var prologen det. Den riktiga texten kommer när jag hunnit gå över den ett par gånger till. Tills dess kan ni ju ge er mina bästa tips för att bota halsont.

Ologiskt?

Saker jag inte förstår:

#1. Folk som orkar vara mycket, mycket, mycket arga över Northugs "hån" i herrstafetten i skid-VM, men som inte är det minsta upprörda över att Khadaffis* framfart i Libyen.

#2. Orienterare som springer intervaller på cykelbanor och skäller ut cyklisterna som cyklar på samma cykelbanor för att de "är i vägen".

Kemist=bristyrke?

Gårdagens GP, Jobb & studier-delen, menade sig ha hittat en "stor efterfrågan på kemister". Påståendet visade sig vara ungefär lika väl underbyggt som alla andra i samma riktning jag sett sedan jag gick på gymnasiet (vilket lär ha inträffat någon gång under yngre bronsåldern), det vill säga, egentligen inte alls. I texten kan man läsa följande: "Det råder brist på högutbildade kemister i Sverige samtidigt som antalet kemikalier i samhället blir fler, enligt kemiindustrin. ... Utsikterna till jobb är goda om man är högutbildad kemist och det är gott om studieplatser på universitetet."

Det där låter lite som undersökningarna som konstaterar att disputerade naturvetare i stor utsträckning har jobb några år efter examen. Att högutbildade kemister, och disputerade naturvetare, såsmåningom skaffar sig jobb betyder, tyvärr, inte att efterfrågan på deras kompetens är stor. (Eller att de arbetar med det som de utbildade sig till.*) Även om den borde vara det. För jag håller helt med om att naturvetarnas kompetens borde vara mer efterfrågad än den är, men jag får erkänna att jag (och de flesta naturvetare jag känner) aldrig upplevt att det skulle ha varit något enormt sug efter oss på arbetsmarknaden, varken i goda eller dåliga tider.

Slutsats? Att det är lite lågt ställda mål att vara nöjd med att folk som utbildat sig en 20 år eller så alls har ett jobb, och att det där med kemist som bristyrke snarare är önsketänkande än fakta.

*Detta måste ju inte alls vara dåligt, om människor har valt det, och gillar det. Och på sikt kan det kanske tom vara bra, eftersom fler naturvetare på fler positioner på alla delar av arbetsmarknaden kan öka förståelsen för vad vi kan och är bra på.

Still alive

Jag brukar undvika att se på "Uppdrag granskning", eftersom detta program, varje gång det behandlar något som jag faktiskt kan någonting om, får mig att konstatera att de valde en sida av saken och underlåter att redovisa den komplexitet som oftast omger de ämnen de väljer att ta granskar. Allt är inte svart eller vitt, det finns gråskalor också, men eventuellt saknas den insikten på UG:s redaktion. Således har jag inte heller hela sett kvällens avsnitt, men efter att en av kollegorna börjat liverapportera sin ständigt ökande irritation via Skype, blev jag ändå tvungen att kika lite. Programmet heter "Storlekens betydelse" och handlar om nanopartiklar. Eller ja, kanske snarare om hur extremt farliga nanopartiklar är.

Och saken är förstås den att "nanopartiklar" kan vara farliga (den som vill ha en något vettigare genomgång än UGs kan kika på Martins gamla lagerbladspost i ämnet - det är en väsentligt bättre genomgång än den uppdrag granskning presterar i kvällens program), och likaledes till nytta. Det där beror på många olika saker, som vad de utgörs av, och hur stora de är. Bland annat. Men för att addera lite perspektiv så kan man ju påpeka att rätt många av oss brukar ju tex använda tandkräm ett par gånger om dagen, och solskydsskräm någon gång då och då. Fenomenet är alltså inte riktigt så nytt som programmet vill göra sken av. (Dessutom, eftersom "nano" är det nya "bio" när det kommer till forskningstrender så är det ganska många fenomen som på senare är bytt namn till något med nano, utan att för den skull ha blivit varken större eller mindre än de var under "bio"hype-åren).

Nå, det irriterande med granskningen av nanopartiklarna är inte att man diskuterar deras potentiella farlighet, utan sättet man gör det på. På samma sätt som man ofta diskuterar annan vetenskap i media - antingen i extremt positiva ordalag, eller i mycket mycket negativa ordalag. Det som verkligen är viktigt - komplexiteten - att något kan vara både bra och dåligt samtidigt, försvinner (nästan) hela tiden. Jag tror verkligen inte att människor i allmänhet är för dumma för att begripa detta, men ibland verkar det som om journalister (och särskilt de som inte har vetenskap som sin specialitet) inte betror människor att kunna ta till sig ett komplext resonemang. Sorgligt kan jag tycka, både för vetenskapen och journalistiken.

Och oavsett hur det är med nanopartiklars farlighet så kan jag konstatera att trots mitt tandkrämsnyttjande, solskydsskrämsanvändade och att jag jobbade med "nanopartiklar"* i princip varenda dag under mina två år i Baltimore (och en och annan arbetsdag nu för tiden också för den delen) men än så länge verkar jag ju vara vid liv, trots denna närmast livslånga exponering för nanopartiklar.

*Fast den sortens nanopartiklar har funnits så länge och anses så ocoola av dagens nanoteknologer att de, trots sin storlek av ca 10-30 nm i diameter, knappast räknas som en del av nanovetenskapen/nanoteknologin idag...

Efterlyses: Motivation

Nehej, träningsmotivationen är verkligen inte på topp just nu. Förbättringarna har lyst med sin frånvaro på sistone, och det är en liten mental kamp inför varje träningspass just nu.* Motivationstips, någon?

*Extra synd att jag kommer att missa det enda träningspass jag tycker är riktigt roligt just nu, den här veckan...

Fräscht. Verkligen.

Jag var på ett seminarium om jämställdhet i högskolan häromdagen. Eller, ett bättre namn hade kanske varit Forum för dåliga bortförklaringar.

Detta ledde till att jag kände mig tvungen att kontrollera vad det faktiskt står officiella jämställdhetsdokument. Det var inte det mest begåvade jag gjort på sistone...

Låt mig citera, ur det som kallas "Ny inriktning för jämställdhetsarbete". (Notera att kursiveringarna i texten nedan är mina.)

"Arbete för jämställdhet på Chalmers ska vila på tre grundläggande antaganden:

• att det inte finns skillnader mellan kvinnor och män avseende begåvning inom natur- och teknikvetenskap [1].

Det finns olika försök att förklara den ojämna könsfördelningen inom naturvetenskap och teknik. En förklaring handlar om biologiska skillnader mellan könen som kommer till uttryck i könsberoende begåvningsprofiler. I en studie från 2006, där man utifrån en bas på 7 miljoner individer sökte skillnader mellan könen avseende bland annat matematisk, verbal och spatial förmåga samt ledarskap, självkänsla och förmåga att handskas med datorer, blev skillnaden mellan könen liten. I den nya policyn lämnas därför biologiska förklaringar åt sidan. Om en ny studie av samma storlek kommer till andra slutsatser får naturligtvis denna hållning omprövas."

Fräscht. Verkligen.

Ice, ice...

Söndagen som gick kan nog enklast sammanfattas i följande, enda, ord: is.

Försäljningsargument?

I det där bostadsrättsletarträsket som jag just nu befinner mig i möter man ett och annat irrelevant försäljningsknep. Av typen "bild-på-en-skål-med-lime-som-garanterat-inte-ingår-i lägenhetsköpet", "bild-på-en-speciell-affär/strand/järnvägsstation/motionsspår/nöjespark-bara-4-km-från-bostadsrättens-synnerligen-fasta-geografiska-läge" etc.

Men det absolut konstigaste argument jag stött på måste ändå vara "bostadsrätten tillhör en populär förening".

Det är inte utan att man undrar hur denna popularitet yttrar sig.

Hur man vet att det faktiskt är ganska kallt på jobbet

Flaskan med DMSO, som förvaras i rumstemperatur, innehåller inte längre flytande DMSO. (Smältpunkt 18-18.5 grader C.)

Som Bosse Ringholm, fast värre

Om det inte vore så förfärligt sorgligt så vore det riktigt roligt. Och man får ju ändå säga att Billström i alla fall är konsekvent...

Mer än en vecka till ansökansdödlinje

En tillfällig besökare på mitt jobb hade lätt kunnat få för sig att mina arbetsuppgifter består av att prata i telefon med banken, mäklaren*, en annan person på banken, riksgäldskontorets kundtjänst och den första personen på banken igen. Och däremellan diskutera den nyblivna husägarens tillika rumskollegans elektriska problem (inte för att jag egentligen kan bidra med något annat än sympati, men ändå.) Nu är det ju dock inte det som mina arbetsuppgifter består av, så därför är det ju en väldig tur att det är över en vecka kvar till mina nästa ansökningsdödlinje. Synd dock att kvällens träningspass** kommer att orsaka så mycket träningsvärk de närmaste dagarna att det kommer att behövas viljestyrka av sällan skådat mått för att göra någon form av rörelse som involverar magmuskler. Efter förra veckans pass vet jag att magmusklerna är mycket mer involverade än man tror i nästan alla rörelser.

*Nej, de übersnygga golven är fortfarande inte mina, och det lär inte bli någon deal (om det alls blir någon dylik) förrän i nästa vecka.

**Men det är galet roligt! Och nyttigt. Alla borde testa.

Onekligen oväntat

Jag blev anklagad för att finkulturelitist idag. Det har nog faktiskt aldrig hänt förut. (Att folk påstår att jag är elitist händer med jämna mellanrum, och det ska medges att det ibland, beroende på varifrån påståendet kommer, händer att jag till och med tar det som en komplimang.)

Ursprunget till denna finkulturelitistanklagalse var två av mig fällda kommentarer. Den ena rörde "Occams rakkniv" och den andra var en referens till "Moment 22". Om läsekretsen inte är bekant med begreppen (men det misstänker jag att ni är, åtminstone skulle jag gissa att det flesta av er har hört talas om minst ett av dem) så kan ni googla dem. När ni gjort det kan ni ju fundera på om ni tycker att prefixet finkultur var passande i sammanhanget. (Och när ni gjort det kan ni, om ni redan klarat av det, läsa Moment 22, när jag läste den fann jag den mycket underhållande.)

Annat på kontot "onekligen oväntat" måste vara det typiskt göteborgska ordvitsande jag helt ofrivilligt ägnat mig åt på sistone. Exempel: Kollegan berättar om hur han löst sina belysningsproblem - jag svarar: "strålande", eller min exjobbare berättar vad han läst om molekylerna han ska jobba med, som innehåller ett grundämne betecknat Fe, jag svarar: "du har ju järnkoll". Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera detta, men jag tänker att nyttigt kan det inte vara...

Kök och golv

Kök är viktiga grejer när man går på lägenhetsvisningar. Och golv. 6 lägenhetsvisningar senare är jag lite mör, måste jag erkänna. Och så inser jag att man inte kan, fast man vill, bestämma att man ska köpa en lägenhet enbart baserat på hur (fantastiskt bra*) golven i densamma ser ut. Misstänker att det är bra för mig att titta på samma lägenhet imorgon igen och eventuellt få en mer realistisk uppfattning om hur bra de där golven är...

* Som jag minns det nu alltså. Återstår att se om intrycket står sig.

New Mexico-road trip: Vulkanrester & konst

Tar denna reseberättelse aldrig slut undrar ni kanske? Svaret är att eftersom jag inte har ett obegränsat antal semesterdagar så gör den ju det. Men innan dess hann vi med att titta på stora mängder basalt, varav en del med petroglyfer, på Petroglyph National Monument.



Kontrasten mellan basaltbergen (som jag döpte dem till) och öknen var ganska cool. Och även om vädret var fint så var det tillräckligt kallt för att man inte skulle behöva bekymra sig om eventuella skallrande ormar.



Alltså kunde man utan risk fotografera kaktusar och klättra högst upp på basalten för att titta på utsikten över Albuquerque.

Innan det var norrut hann vi också med en tur till ett mycket kyligt Santa Fe, där vi kollade in Georgia O'Keeffe-museet (vilket var i stort sett den enda sak vi hade planerat att göra som faktiskt blev av, mycket väl värt ett besök dessutom) och stora mängder istappar. Och så kollade vi in folk. Jag ångrar mycket att jag är så feg att jag inte riktigt kan med att ta upp kameran och fotografera andra människor hur som helst, för det hade kunnat bli fantastiska bilder från bokhandelskafeet där vi hängde ett tag innan det var dags att ta sig söderut för hyrbilsåterlämning och en snålnatt på flygplats.



Som sig bör på denna resa så blev vi förstås försenade till Detroit så vi missade flygbussen till East Lansing och dessutom fick vi göra tre försök innan vi lyckades köpa bagels på Chicago Midway. På något plan kändes det helt logiskt. Likaledes kändes det helt väntat att det, när det nästa dag, bar iväg tillbaka till Europa blev förseningar i Frankfurt. Men till sist kom jag ju tillbaka till Landvetter, välbehållen. Att flygbussen nästan körde av vägen, och att spårvagnarna var duktigt försenade kändes helt normalt.

Och även om vi inte fick se det vi hade tänkt oss blev det ju en rolig resa, som innehöll massor av bra saker som sweet potato fries, breakfast burritos, bagels, hashbrowns, pannkakor och annat man i och för sig kan, men oftast är för lat, för att göra själv...

New Mexico-road trip: Öken...

På nyårsdagens morgon bestämde vi oss för att det uppenbara alternativet var att åka söderut, det borde ju liksom inte bli kallare tyckte vi. Innan vi kom iväg blev vi dock tvungna att konstatera att isskrapa inte heller ingick i bilutrustningen. Jag tyckte att vi kunde testa om ett Västtrafikkort kanske funkade bra som ersättning, men efter en väldigt kort pilottest satsade vi på bilens uppvärmningsfunktion istället.



Sen blev det öken för hela slanten. I-25 från Albuquerque mot El Paso går igenom öknen, och bjöd på ett helt fantastiskt landskap denna strålande, men mycket kalla vinterdag.



Det var så kallt att vi kände oss säkra på att vi faktiskt skulle kunna springa ifrån såna här små liv om de skulle råka dyka upp i vår väg. Vi såg dock inga, men desto fler berg, i fjärran. Och kaktusar. Och Rio Grandes dalgång. Och kände att vi förstod varför människor som korsar gränsen mellan Mexiko och USA i öknen lätt kan gå vilse...



Vi käkade lunch (efter att J bestämt sig för att hon inte hade migrän längre) i staden med det lätt märkliga namnet Truth or Consequences. Som tur var krävde dock ingen att vi skulle svara på några andra frågor än vad vi ville äta till lunch.

Vi fortsatte söderut, mot målet - White Sands National Monument, som ligger i utkanten av Chihuahuan Desert. För att komma dit var vi dock tvungna att passera en av de mindre charmiga sakerna med sydvästra USA - gränskontrollerna som är placerade en ganska lång bit från den faktiska gränsen till Mexiko. Man kan inte låta bli att undra hur amerikaner skulle ställa sig till detta när de är utomlands... Hur som helst så var det utan tvivel värt det. Som bilderna antyder var det dock nästan så att man undrade om det var snö eller sand. (Fler foton kommer på picasa så småningom.)




Ja, sen åkte vi tillbaka till Albuquerque, och en, för att vara den här resan, ganska händelselös dag var till ända.

New Mexico-road trip: Min värsta biltur någonsin...

Framme i Santa Rosa upptäcker vi att varenda motell, och varenda hotell, i hela stan är fullt. Knökfullt. Något fascinerande kan man tycka, för en liten stad i New Mexico som inte just är känd för något alls. Så småningom får vi i alla fall tips om att stadens polis och brandkår har satt upp ett shelter i stadens skolas gympasal, för alla vilsna bilister som, liksom vi, inte hittade någon annanstans att sova.

Det visade sig att på grund av snöstorm längre västerut så hade man helt enkelt blivit tvungen att stänga av I-40, som för övrigt var vår fortsätta färdväg västerut. Vägen hade varit avstängd sen klockan 4 på eftermiddagen. Så, vi bestämde oss för att se på saken från den ljusa sidan; Vi behövde inte sova i bilen, vi behövde inte betala för login, och dessutom fick vi en gratischans att uppleva barndomsminnen från den tiden då vi frekventerade cuf- och vi unga-kurser och sov på gympasalsgolv flera gånger om året. Vi var också rätt glada att vi inte hade varken småbarn eller hundar med oss. (Vi räknade för övrigt till ca 100 vuxna och ett rätt stort antal barn därinne.)



Vid halv femsnåret på morgonen får vi veta att vägen är öppnad igen, men att de varnar för att det kan bli stora problem med den berömda "svarta isen" (vilket helt enkelt är samma sak som blankpolerad isbana, helt utan någon som helst friktion). Eftersom vi nästan frusit tårna av oss under natten, inte ätit något sedan den förvisso både stadiga och sena lunchen dagen innan, och med vetskapen att det inte är troligt att vägläget blir bättre för att vi väntar bestämde vi oss för att försöka ta oss till Albuquerque (dit vi ändå måste förr eller senare, eftersom vårt flyg gick därifrån), och stanna där åtminstone till nyårsdagen och sedan göra en ny bedömning av läget.

Sagt och gjort, vi letade upp frukost (det kan ha varit den godaste breakfast burrito* jag någonsin ätit) och undvek att fundera på om oljan i vår texasskyltade bil verkligen klarade -20 C. Därefter satte vi kurs västerut: Google maps förutspådde 2h till Albuquerque. I verkligheten tog det dryga 4. Vi passerade minst 6 olycksplatser längs vägen, och var rädda mer än en gång under tiden, för det vägläget var inte att leka med. Särskilt inte med sommardäck. (Vinterdäck är inte ett koncept de kör med i USA; sommardäck, eller sommardäck med snökedjor är alternativen). Det är en alldeles särskilt obehaglig känsla att känna att om jag skulle behöva bromsa nu så är mitt bästa och säkraste alternativ att helt enkelt köra av vägen. Utan konkurrens den värsta bilkörning jag gjort i hela mitt liv. Men vi tog det vackert och vi kom fram helskinnade, men oerhört trötta. Efter fika, incheckning på motellet och en välbehövlig dusch skulle vi bara vila lite innan vi skulle ut och fira in det nya året... Vi var i alla fall vakna när Europa gick från 2010 till 2011...

*Ja, typisk kolesterolfrukost. Vi tror att vi behövde det för att försäkra oss om att inte förfrysa våra stackars cellmembran. Åtminstone intalade vi oss det.

New Mexico-road trip: Och fortsatte lite oväntat...

Vi flög Southwest (i mitt tycke USAs bästa inrikesflygbolag) från Detroit till Oklahoma city, med ett byte i St Louis. Det var onekligen lite skumpigt att landa och starta i Missouri, men då visste vi, som tur var, inte att det antagligen berodde på den ordentliga storm som var på väg däråt, och som orsakade stor materiell förstörelse och dessvärre också tog några människoliv.

Vi fokuserade istället på att det ibland är extra underhållande att flyga Southwest. Säkerhetsinformationen innehåller förstås allt det vanliga, men har man tur kan man få den levererad med lite extra krydda. Vad sägs om "This is a non-smoking flight. Thus, if you need a cigarette, you need to climb out on the wing. If you can light it, you can smoke it". Eller "Should we experience a drop in cabin pressure, not that we think that it will, 'cause if we did we would surely not have come to work today, an oxygen mask will appear from the panel above your seat. Put on your own mask first, before assisting small childs or anyone behaving like a small child", och slutligen "The safety card, a New York Times bestseller, and God knows what else, can be found in the seatpocket in front of you". Och så fick vi oss också en liten, och mycket tonsäker, flygvärdinnesång till livs efter landning. Spontana applåder uppstod.

St Louis till Oklahoma city kan ha varit resans mest odramatiska del och är således inte värd att nämna vidare. Hyrbilsupplockandet gick bra, även om agent Tamara antagligen aldrig hade träffat två livs levande filosofie doktorer tidigare i sitt liv. Helt klart var dock att hon ansåg att compact cars inte är för PhD:s. Till sist fick vi dock bilen, och kunde äntligen dra västerut. Planen var att ta sig den här sträckan innan det var dags för första nattvilan i Santa Rosa, New Mexico.


Visa större karta

Genom Oklahoma gick allt bra, även om vi tvingades notera att det blåste ganska friskt. (Dock kom inga fåglar fallandes ner ur skyn, och det är ju alltid en bra sak.) Väl inne i Texas kom våra fördomar på skam. Man kan visserligen utan problem föreställa sig att bränder och sandstormar skulle kunna vara ett problem, men att vindrutetorkarna skulle få jobba ordentligt i västra Texas hade jag inte förutsett. Alltid lär man sig något. Möjligen borde detta faktum fått oss att fundera lite över vädret längre fram på resan... Det skulle nämligen bli betydligt värre.

New Mexico-road trip: Det började ju bra...

Joråmensåatt, jag har varit ute och rest lite. Kanske borde jag redan innan jag lämnade Göteborg anat att detta inte skulle avlöpa planenligt. Det hela började nämligen med att flygbussen inte bara var försenad från start, vi fick också en liten sightseeingtur genom Mölnlycke på grund av en trafikolycka på RV40.

Men till Frankfurt kom jag, nästan i tid (och det kan ha varit det enda planet som gick i tid från Landvetter den veckan). Väl ute ur planet fanns ingen tid att förlora (det tog dryga 45 minuter för mig att ta mig från gate till gate, och då sprang jag en stor del av vägen), men med hjälp av många "Entschuldigen Sie" och det s.k. långa benet före var jag faktiskt före samtliga stand by-passagerare in på flyget till Detroit. So far so good.

Snöstormen på den amerikanska östkusten påverkade inte oss, annat än med lite turbulens, och vi landade fyra minuter före tidtabell i Detroit. Dock fick vi vänta en bra stund på att flygplansdörrarna skulle öppnas, för tydligen hade den för tidiga landningen undgått customs and border protection, som därför inte hunnit göra klart förkontrollen av inlämnade passageraruppgifter. Därefter hände tydligen något som "aldrig hänt förr" om man ska tro "min" CPB-agent; datasystemet kastade ut dem med jämna mellanrum, vilket innebar att när de väl bestämt sig för att släppa in en så skulle passcanning, fotografering och fingeravtryck gå i en rasande fart. För undertecknads del fungerade det redan på andra försöket. Jag var framme i Detroit, och vi var redo för vårt sydvästliga roadtrip.

ToBeContinued...

Flygfascination

Sitter på flygplatsen i Detroit och väntar på flyget till Frankfurt. Det ger mig möjligheten att studera rutiner för lossning (och lastning) av passagerarflyg. Jag måste erkänna att det fascinerar mig att det faktiskt oftast fungerar - rätt mat på rätt flygplan, rätt bagage på rätt flygplan, osv. Naturligtvis hjälper datasystemen till, men det är ändå en ganska fantastisk logistik, som kräver en hel del mänsklig medverkan, som ska fungera. Det fungerar förvisso bättre för vissa flygbolag än för andra. Men så råder det också rätt olika kulturer på olika flygbolag. Det märktes inte minst när jag flög över till USA, och den ordnung som tillämpades på Lufthansa kraschade lite lätt mot vissa passagerares ide om hur en flygresa går till. Det var fascinerande att överhöra konversationen mellan kabinpersonalen och passagerarna som ville ha, men inte hade beställt, specialmat. Medan passagerarna var övertygade om att maten skulle materialisera sig så småningom, om de bara frågade tillräckligt många gånger, så blev personalen alltmer irriterad eftersom de redan sagt nej, och menade det redan första gången...