Om stora ord, och små

Demokraternas konvent pågår för fullt. Bästa talarna hittills är enligt min mening Hillary Clinton och Al Gore. (Fast jag hörde i och för sig inte Michelle Obamas tal, som lär ha varit riktigt bra.) Barack Obama själv talar senare ikväll. Fast talmanuset ligger redan ute på CNN.

Det är många goda retoriker på plats. Och det är förstås en mycket välregisserad tillställning. (I det avseendet, och i hur okritiskt somliga partiföreträdare hyllas, oavsett vad de kläcker ur sig, påminner det rätt mycket om centerpartiets stämmor på senare år). Det är relativt lite politiskt innehåll, men många stora ord. Det brukar, om inte tilltala mig, så i alla fall intressera mig. Men ikväll går tankarna någon annanstans.

Till en kvinna som inte imponerades av stora ord, om de inte förenades med handling. Till en kvinna som inte imponerades det minsta av titlar om innehavaren inte kunde förklara sin verksamhet och sina drivkrafter så att hon förstod. Till en kvinna som, någonstans i mitten av sitt liv, fann kraft och styrka nog att skapa sig ett helt nytt liv, sitt eget liv. Jag var kanske 14 eller 15 första gången hon spände ögonen i mig, och med eftertryck sa:

Låt ingen annan bestämma över ditt liv. Det är ditt, och inte ens om någon påstår att det är för ditt eget bästa, så har de rätt att bestämma över ditt liv.

Då förstod jag inte hur djupt denna insikt satt i henne, då visste jag inte vilka erfarenheter hon hade som gjorde att hon uttalade de orden med sådant eftertryck. Idag vet jag. Idag vet jag att den resa hon gjorde under sitt liv var mycket ovanlig för kvinnor i hennes generation, och jag tror att den krävde båda styrka och mod. Jag vet att hon var nöjd med att hon gjorde den. Jag vet att hon var nöjd med att till sist få vara en fri människa, att hon till sist fick bestämma över sitt eget liv.

Hon brukade också ofta påpeka för mig att det alltid finns en annan sida av saken. Att man ska respektera andras synvinkel, också de gånger man inte alls förstår den eller finner den fullständigt orimlig, därför att det alltid finns så mycket vi inte vet om andra människor. Att man aldrig ska döma någon enbart på hörsägen, och att samma historia kan te sig väldigt olika beroende på perspektiv. Men hon brukade också säga, att lika mycket som man ska ta hänsyn till andra, och vara försiktigt med sina omdömen, så ska man också kräva respekt och hänsyn tillbaka. Den som vill ha respekt och hänsyn från dig, men som inte förmår ge detsamma tillbaka är inte värd din tid.

Jag hade förmånen att få ta farväl av denna kvinna, min mormor, medan hon ännu levde. Vi visste nog båda att det var sista gången vi sågs. De sista åren brukade hon i och för sig alltid säga att det kanske var sista gången, bara så där för säkerhets skull, och jag brukade alltid försäkra henne att vi skulle ses igen. Men den här julieftermiddagen hoppade hon över sitt kanske, sa bara att nu Maria, nu ses vi inte mer. Och innan jag hann säga något så såg hon mig stint i ögonen, och sa det igen.

Det är ditt liv. Låt ingen annan ta makten över det.

Det är en dryg månad sedan hon uttalade de orden. Sedan dess har hon lugnt och stilla lämnat den här världen. Och även om min mormor inte var mycket för stora ord, och säkert skulle frågat vad Barack Obama egentligen vill med allt sitt prat om förändring om hon varit tillräckligt pigg för att hänga med i nyhetsflödet, så gjorde hon stor skillnad i det lilla.

För min mamma och hennes syskon, för min bror och mina kusiner, för mina syskonbarn och kusinbarn. För mig. (Och inte att förglömma, för släktens alla hundar som snabbt lärde sig var det var mest strategiskt att placera sig när det var dags för mat.) Genom att alltid finnas där för oss. Genom att vara ett levande exempel på att det aldrig är för sent att åstadkomma en förändring. Genom att bevisa att det som ter sig omöjligt går att genomföra, om det sker i tillräckligt små steg. Genom att alltid vägra vara ett offer - till och med under den tid hon behandlades för cancer vägrade hon vara ett offer.

Nu finns hon inte mer. Men hon lever genom alla de minnen vi alla har av henne. Imorgon (idag för er läsare i Sverige), är det hennes fördelsdag. Och hennes begravningsdag. Cirkeln är sluten.

R.I.P.

Användbara språkkunskaper

Min kollega J. ska snart försvara sin avhandling, och sen ska han flytta till Sverige. För att postdoka hos min gamla chef. Därför håller han på och försöker lära sig svenska nu. Det sker på två sätt. Han lär sig ord med hjälp av Rosetta Stone, och övar uttal med mig. Men jag måste säga att jag undrar lite över hur rosetta stone-pedagogiken är upplagd, eftersom den första mening han skulle lära sig var "Hästen är på flygplanet." Eventuellt inte den mest användbara mening man kan tänka sig. Kanske tom en av de mest oanvändbara man kan tänka sig. Nog för att det diskuterades många ganska märkliga saker på fikarasterna på min gamla arbetsplats, men hästar på flygplan var trots allt aldrig en av dem.

Effektivitet?

När jag gick till jobbet i morse så arbetades det hårt för att snygga upp campus inför terminsstarten. Bland annat skulle målarfärgsstänken på gångvägarna bort. Denna arbetsupppgift utfördes av två personer. En vars arbetsuppgift var att sköta högtryckstvätten och faktiskt tvätta bort färgen, och en vars arbetsuppgift bestod i att ge stopptecken till killen med tvätten när någon kom och ville gå förbi. Utöver det stod han och hängde vid ett träd. Säkert trevligt, men möjligen inte så effektivt...

The Rockies II

Bilder finns nu där de brukar finnas. Andra foton från den sommar som gått kommer också att dyka upp där vad det lider.

Klippiga bergen

Igår var konferenssäsongen över för den här gången, och jag hade en hel dag (det räcker inte alls) på mig att uppleva klippiga bergen. Regnet öste ner i går morse, och det var så tjocka moln att man inte ens såg konturerna av de berg som ligger kant i kant med Boulder.

Men, nu var jag ju inte där för att hänga på ett hotellrum så jag gav mig iväg i alla fall, i förhoppningen att vädret skulle vara bättre längre norrut och högre upp. Boulder ligger på 5400 fot (Baltimore är ca 60 fot, och ja, man märker av skillnaden...) och nu skulle jag alltså ännu högre upp. Och det var helt fantastiskt. Vädret var bättre, även om det snöade(!) på 10500 fot så en del vägar var tyvärr avstängda. Det dåliga vädret gjorde attturisterna var relativt få, och det gjorde inget...

Vyerna är fantastiska, mina vandringar otroligt uppfriskande, även om man tvingas inse att även modesta uppförslut kan innebära viss ansträngning när man är uppe på 9400 fot.

Några spaningar:

Bergsbilkörning är en intressant upplevelse. I hällregn är den ännu intressantare. Bergsvägar är smala och har skarpa svängar, och en och annan sten på sig. När det öser ner regn ser man inte ens fram till nästa krök. Och så går det antingen kraftigt uppåt eller så lutar det ordentligt neråt. Man får rådet att vara uppmärksam på om ens bromsar börjar lukta illa... Det är också intressant med folk som tar hastighetsbegränsningen 15 miles i timmen som en uppmaning att köra minst det tredubbla. Det är jag garanterat för feg för...

En del människor har en intressant uppfattning om lämpliga skodon för vandringar i bergen. Själv skulle jag nog inte kommit på tanken att åka dit i flipflops*, men folk är ju olika.

Smoky Mountains och Rocky Mountains har sina likheter, och sina skillnader. Oändligt vackert är det i alla fall på båda ställena. Och det gjorde mig ännu mer övertygad om att jag _måste_ åka till Kanada och spana in de bergen också.

Det blir lätt väldigt många foton... Några av dem lär dyka upp här vad det lider.

Om jag skulle ge upp vetenskapskarriären så kan jag tänka mig att bli park ranger istället. Då kanske man tom skulle få se en björn eller ett bergslejon någon gång. (Jast jag får nog erkänna att jag inte var så våldsamt kaxig i morse när jag var på en morgontur i Boulders berg och mötte en ranger som berättade att de sett dagsfärska björnspår...)

*Jag skulle inte heller ha kommit på tanken att skälla på en park ranger för att välmålade tånaglar inte längre var så fina efter en tur i bergen med ovan nämnda skodon... Jag tror inte att park rangern hade hört just det klagomålet förut.

Lokalpatriotism

Man tager vad man haver. Så även i OS- och lokalpatriotssammanhang. Så jag ville bara säga att Michael Phelps, aka the bullet from Baltimore, kommer från Baltimore.

Two down, one to go

Två av sommarens tre konferenser är nu avklarade. Och just nu är jag på en ca 46 timmar lång visit i Baltimore. Imorgon förmiddag flyger jag till Denver och imorgon kväll börjar den tredje och sista konferensen för den här sommaren. Ska bli roligt, men det är också rätt skönt att det är den sista. Och jag ser fram emot två dagar i Colorado på alldeles egen hand efter konferensens slut.

Men sen kommer jag tillbaka till Baltimore och då ska det bli mer bloggande av hoppas jag. Och ett och annat foto från denna sommar på resande fot, och så ska jag ju jobba och... Ja, ni förstår. Men stay tuned så kommer det mer så småningom, för det finns en del att säga om den sommar som varit. Men nu är det dags att packa. Stay tuned!

Kackerlackan-i-datorn

Jag delar rum med A. på konferensen här i Newport. Häromdagen började hon plötsligt skaka sin dator våldsamt, sen slog hon lite på den och så skakade hon lite till på den, nu med något desperat i blicken.

Den utlösande faktorn till detta något omilda beteende mot den stackars oskyldiga datorn visade sig bero på att en ouppfostrad (och ganska liten) kackerlacka bestämt sig för att flytta in i hennes dators innanmäte. Så där satt A., och tittade på kackerlackan som värdigt promenerat in genom en usb-port, och nu vägrade komma ut trots våldsamt skakande. Och ju mer hon skakade desto längre in flyttade kackarlackan.

Det tog mer än ett dygn innan den kom utkrypandes igen... Och när den väl var ute igen så blev livet kort. A. som annars är en lugn och sansad person visade ingen som helst sympati eller hänsyn mot en bostadslös kackerlacka, utan gjorde helt enkelt processen kort. Det är inte utan att jag förstår henne...

Breakfast at Starbucks

Är tillbaka i USA efter en resa som i bästa fall kan kallas intressant. Dåligt väder i NYC. Strax innan landning får vi veta att hela Newark har stängts på grund av busvädret, varpå vi vänder norrut mot Connecticut och Bradley International Airport* där vi ska tanka, och vänta på att få klartecken för ny start mot NYC. Det gjorde några andra plan också, och det var ju bra. För vi hade slut på vatten på vårt plan så vi kunde inte ens få något att dricka, men tack vare humanitära insatser av personalen på planet från Edingburgh, som stod precis jämte oss ute på plattan, fick vi i alla fall både vatten och en extra kopp kaffe...

Drygt tre timmar sena är vi i alla fall på ett knökfullt Newark och det blir dags för migrationskontroll, som förstås tog ovanligt lång tid. Men de släppte i alla fall in mig den här gången också, utan att ställa alls lika många frågor till mig som de gjorde till asiaterna med samma typ av visum som jag och som stod strax före mig i kön. Den sorgliga sanningen är förstås den att det hjälper att vara vit och ha ett svenskt pass.

Och sen börjar det riktigt roliga. För väl ute blir vi skickade än hit, än dit, för att bli ombokade. Till sist uppenbarar sig den riktigt låååånga kön, som bara fylls på med nya människor hela tiden. Då var jag mycket glad och tacksam att S, J och E var med på samma flyg så att jag hade sällskap. Så att jag kunde gå och köpa mat och dricka till oss medan de köade, så att alla kunde gå på toaletten etc.

Men fort gick det inte och ideen om att ta ett tåg hem kändes allt mer lockande. Efter en del ringande och trixande inser jag att jag har ca 20 minuter på mig att hinna med tåget, och det blir dags för den där roliga sortens flygplatsrace. Väl ute på Amtrakstationen hävdar personalen att tåget är 45 minuter sent, men, säger de, ta du nästa tåg som kommer och som går söderut. Sagt och gjort - även om jag var lite förvånad över att "nästa" tåg gick exakt på min avgångstid. Det visade sig bero på att mitt tåg inte alls var försenat utan var just det tåg jag gick på. (Fast det blev förstås försenat innan vi var framme i Baltimore). Efter en halvtimme på tåget kommer meddelande från S, J och E som just kommit innanför avspärrningsbanden i ombokningskön... Då var jag oändligt tacksam över att sitta på ett luftkonditionerat tåg på väg hem. Och när jag fick nästa sms klockan 9, om att de äntligen fått giltiga boardingkort så satt jag och åt middag hemma hos J. och R. som klurat ut att jag nog skulle uppskatta både hämtning och mat (hjältar!) och kände att det inte alls var särskilt synd om mig.

Tur för mig att allt var tvättat innan jag lämnade Sverige. Och tur att man kan äta frukost på Starbucks. Iden om att faktiskt handla mat gick liksom förlorad i den där förseningen...

Igår var alltså ingen toppenbra resdag, och förhoppningsvis blir dagens bilfärd upp mot Newport, Rhode Island och nästa konferens betydligt trevligare. Och eftersom det är avfärd om en och en halv timme är det dags att ta itu med att packa om lite grann. Men trots jetlag och trötthet efter resan så känns det bra att vara tillbaka. Även om det förstås var jättetrevligt att vara i Sverige också.

*Vari den internationella delen består är mycket oklart eftersom flygplatsen i fråga inte ens hade tull.