Trilskande lasrar...

... är inte roligt. Vår N2 laser, som funkade finfint igår, bestämde sig för att den inte ville vara med längre, när det blev onsdag. Så den vägrar att pulsa. Hög spänning, låg spänning, högt gasflöde, lågt gasflöde, 20Hz, eller typ 0.2Hz, spelar ingen roll. Den vägrar.

Så därför har jag spenderat dagen med att undersöka om det brunnit någonstans, eftersom någon tyckte att det hade luktat bränt igår. Någon brännskada kunde dock inte lokaliseras. Sen skruvade jag ihop allt igen, och ökade gasflödet, vilket enligt den samlade (förvisso ganska lilla) expertisen trodde skulle kunna hjälpa. Det gjorde det inte. Så sen läste jag manualen, och plockade isär allt igen, justerade och rengjorde elektroderna. Behöver jag säga att det inte hjälpte?

Och så hittade vi ett transmission board (vad farao heter det på svenska?) som låg och drällde, och tänkte att vi kan ju lika gärna byta ut det också. Fast det visade sig när allt var isärtaget att det inte passade... Så det var bara att sätta dit det gamla igen. Och nej, det blev inga laserpulser
efter det heller. Suck... Varför kan den inte bara lasra? Och leverera sin "crisp pulse at 337 nanometers with a hefty 2.4 megawatts of peak power"...???

Snart är det jul...

Gårdagen bjöd på en novemberpromenad i strålande solsken och en temperatur som definitivt inte var passande för kombinationen stickad tröja och fleece.

Och nu när Thanksgiving är över så börjar julpyntet komma på allvar... Fler bilder finns på Picasa.

Feltänkt!

Häromdagen släppte högskoleverket en rapport om forskarutbildades etablering på arbetsmarknaden. Anna bloggade om saken på Lagerbladet, och diverse tidningar, som exempelvis UNT har också uppmärksammat rapporten.

UNT skriver i sin ingress: "Forskarutbildning lönar sig i regel. Tre år efter examen har de flesta fått jobb." Låter ju bra. Eller hur?

Men kanske är det inte så lysande ändå? Om det tar tre år, alltså mer än halva tiden man ägnade åt forskarutbildningen, innan man får jobb så är det en väldans massa kompetens som inte används under de där tre åren. Tre år som arbetslös är dessutom en hiskeligt lång tid för de enskilda individerna. Så jag håller nog inte med om att det ser bra ut, jag skulle snarare säga att det dessvärre är ett tecken på att högre utbildning inte alls lönar sig i Sverige.

Det blir inte bättre av att HSV:s definition på att vara etablerad på arbetsmarknaden innebär följande; Man ska vara sysselsatt (man får anta att det handlar om riktiga jobb och inte pysselsättning i ams-regi) i november det undersökta året, inte ha varit arbetslös under året och ha en arbetsinkomst över 170500 kr per år.

170500 kronor, på ett år (före skatt alltså). Det skulle ge en månadslön på ca 14 200 kronor det, som ska beskattas förstås. Det är en väsentligt lägre summa än vad (i amänhet) naturvetardoktorander har i lön från sitt lärosäte när de disputerar.

Som en intressant jämförelse kan man notera att medianinkomsten för en undersköterska är 20300 kr (om hon är kvinna) och 20100 kr (om det är en man) och att vårdbiträden och personliga assistenter har en medianinkomst på 19300 kr (kvinnor) respektive 19100 kr (män) i månaden. Löneuppgifterna är hämtade från SCB.

Det krävs inte mycket för att man ska anses etablerad på arbetsmarknaden, det är tydligt. Och UNT och andra går i fallgropen att tro att ett jobb per automatik innebär att forskarutbildningen lönade sig. Det är feltänkt. Forskarutbildningen (och högre utbildning överhuvudtaget) lönar sig inte förrän den investering som enskilda individer gjort i tid, och för den delen pengar, betalar sig i form av lön och arbetsuppgifter som motsvarar utbildningsnivån.

En högre utbildningspremie skulle i längden inte bara gynna de personer som investerar tid och pengar i en (forskar)utbildning utan faktiskt också gynna de skattebetalare som finansierar lejonparten av dessa utbildningar. Men i Sverige anses tydligen en forskarutbildning lönsam om man tre år efter examen tjänar mindre än 15000 kronor i månaden.

Här i USA marknadsför man vuxenutbildning, kvällskurser och universitetsstudier som ett sätt att få ett bättre betalt jobb och höja livsinkomsten. Skillnaden i perspektiv är slående.

Smör

Om det var någon som trodde att kalkon är det som i första hand utmärker en thanksgiving-middag så kan jag berätta att det är fel, helt fel. Det är istället smör som är den stora grejen.

Vi uppskattade smörinnehållet till ca 200 g per portion... Men gott var det, jag gillade tom pumpapajen som jag inledningsvis var ganska skeptisk till, har aldrig gillat pumpa tidigare. Några intressanta kulturkrockar att blogga om blev det inte den här gången. Däremot kan jag berätta att man märker att man inte har engelska som modersmål när man ska spela spel som innefattar komponenten inte så vanliga ord... Jag vann inte.

Det är nog synd om min granne...

För att inte tala om hur synd det är om mig. På grund av samma granne. Sedan i torsdags kväll har han bara spelat en enda artist, och bara tre låtar. I torsdags gick de på repeat i tre och en halv timme. På högsta volym. I helgen har det tack och lov inte varit konstant, men tillräckligt mycket för att tvinga mig att skruva upp volymen på min egen musik till oanade decibeltal för att överrösta eländet. (Han har nog lite bättre högtalare än jag...)

Vad han spelar? James Blunt.

Ja, just det. James Blunt. Tänk er själva vilka traumatiska saker som måste ha hänt och som får honom att spela samma tre låtar, om och om igen, på högsta volym*. Det är antagligen väldigt synd om honom. Men att tro att något ska bli bättre av James Blunt på högsta volym tyder på en större sinnesförvirring än vad som rimligen kan anses vara nyttigt ens i minimala doser.


*Kom igen, inte är James Blunt något man spelar på hög volym? Hur skulle någonsin något kunna bli bättre av att man själv och alla ens grannar tvingas lyssna till detta? Obegripligt!

Dramatik utanför vardagsrumsfönstret

Jag bor ganska nära Union Memorial Hospital. Det innebär ingenting särskilt förutom att mängden ambulanser och andra utryckningsfordon som passerar förbi på en kväll är ganska hög. Följaktligen vänjer man sig ganska snabbt vid att inte bry sig så mycket om alla sirener. Så även igår kväll, ända tills jag tyckte att det lät som om det var väl många fordon på väg förbi, det blinkade och tutade något alldeles ofantligt, och till sist tittade jag ut, och insåg att 4 brandbilar och en ambulans stod prydligt parkerade på min gata, och det sprang omkring flera rökdykarutrustade brandmän på gatan...

Någon brand eller rök kunde jag inte se (eller känna), men däremot kunde jag från mitt fönster iaktta en ganska stor samling brandyxor i olika storlekar och utföranden som de hämtade och lade tillbaka i bilarna många gånger om. Efter ca en halvtimme lämnade två brandbilar platsen, och efter ytterligare en timme den tredje. Den fjärde var kvar ända fram till på morgonen idag. Vad som hände? Ingen aning.

Det jag kan konstatera är, återigen, att allt är större här. Det gäller även brandbilar.

svensk ö-whisky

Barometern-OT rapporterar idag om en svensk Ö-whisky, från Öland för att vara exakt. Dock mycket oklart vilken kvalitet den egentligen håller. Men ett bra initiativ i alla fall.

Stark kandidat till nästa års Ig-nobelpris?

Hittat via ScienceNow.

En pappdocka av Paris Hilton har smärtlindrande effekt på möss. Dock bara på möss av hankön. Och det kan bero på att de stackarna helt enkelt blir totalstressade av att se pappdockan ifråga. Ja, det är ju också en slags vetenskap, men ingen jag kände för att rapportera om på lagerbladet...

Dagens roligaste...

... som utan tvivel lyste upp denna i övrigt rätt hopplösa dag. WYPR och programmet "Talk of the Nation" handlade idag om övervikt, och under den delen av programmet där folk får ringa in och ge synpunkter hördes följande kritik mot BMI som mått på övervikt: "It's not a good measure since it's confusing to Americans, you should take your weight in kilos and when divide by your length in meters, and it's not only the metric systems, it' s even the metric system squared."

Under samma program kunde man också lära sig att om man 4 av 5 truckförare visslar efter en person så är hon (eller han) inte överviktig... Bara så att ni vet vilket mått ni ska använda istället för BMI.

November, eller var det september?

Det är ju november. Men, och det här är det finfina i sammanhanget, här i Baltimore märks inte det. (Dvs, det märks i alla fall inte för den som är van vid att vara i Uppsala i november... ) Det är ganska soligt, det är ganska varmt, det är ljust längre än till klockan tre på eftermiddagen och det känns faktiskt ganska mycket som, ja, september kanske. Jag klagar inte.

Något man däremot kan fundera över är det där med nyheter. Igår rapporterade DN att Carl Bildt reser mycket. Tja, karln är utrikesminister. Själv skulle jag vara mer upprörd om han satt på UD och häckade dagarna i ända. Ja, och så har även DN:s ledarsida utnämnt Hillary Clinton till USA:s nästa president... Jag tror att det kanske är något föhastat, men time will tell. Roligast i nyhetsflödet är ändå sossarna som skickat hemlig e-post till en moderat och är sura för att det kommit i orätta händer. Eh? För det första kanske man inte ska välja okrypterad e-post som kommunikationsform om det verkligen är hemligt, och för det andra kanske man kan se till att kolla att man har rätt adress om man ska skicka känsliga saker, att chansa känns inte helt stabilt...

Annars kan jag konstatera att även om gymmet här skiljer sig lite från det jag är van vid sen förr (Friskis & Svettis respektive Stallet i Uppsala och IKSU i Umeå) så går det i alla fall alldeles utmärkt att skaffa sig träningsvärk här också. Och det är ju bra...*

*Dvs, det är i princip bra, utom när mina stackars (och jag menar verkligen stackars) ben måste gå i trappor, och det behöver de tyvärr flera gånger varje dag.

Jo, och eftersom alla säkert bryr sig jättemycket om det så måste jag bara säga att jag har nu lyckats med min zirkoniumoxid, så nu hoppas jag bara att mina filmer blev bra också. Det visar sig imorgon.

Ibland är forskning urtråkigt

Idag är en av de dagarna... Jag är inne på mitt fjärde försök att göra zirkoniumioxidpasta, och kan bara hoppas att det går bättre den här gången. Så att jag kan börja göra roliga saker snart.

Dessutom är det dumt att hälla koncentrerad salpetersyra på saker som man tänker ta i direkt efteråt. Jättedumt faktiskt.

I övrigt har dagen mest bestått av att revidera ett manuskript (från Uppsalatiden, inga genombrott som lett till sådana arbetsupgifter här ännu), och man kan inte låta bli att undra hur dumma en del reviewers kan vara. En som tex påstår att vi ska ändra "silvertrifluoromonosulfonat" till "silverhexafluorofosfat" och det kunde vi ju ha gjort, om han (eller hon) hade haft rätt, men nu har vi skrivit "silvertrifluoromonosulfonat" för att det var det vi använde, inte för att skoja till det lite och låta reviewers ha gissningslek om vad vi egentligen använde... Suck. Och så där i största allmänhet, hur vore det om de bekymrade sig bara lite mer om den vetenskapliga kvaliteten, och lite mindre om hurvida det är bäst med prickar eller streck i figurerna...

Jag vill ha lasertid... Och zirkoniumoxidfilmer!

Det som räknas

"Och att rädda en enda människa är väl mera värt än vad som kan mätas?"

En av Sveriges bästa skribenter, Per Ericson, finns inte längre bland oss. Men hans texter finns kvar och talar för sig själva. Citatet kommer från en ledare i SvD. Och det finns väl helt enkelt inget mer att säga, än just det:

"Och att rädda en enda människa är väl mera värt än vad som kan mätas?"