Cynism eller bara vanlig hederlig dumhet

Tänk er följande:

Dag N:
F.d. doktorand (fdd) i visst behov av CV-boost inför en ny forskningsanslags/tjänsteansökningsrunda nästa år försöker etablera mailkontakt med f.d handledare (fdh), bland annat för att försöka reda ut om den sista artikeln från doktorandtiden någonsin kan bli klar att skicka in.

Dag N+7:
Fdd har under en veckas tid hört absolut ingenting från fdh och ordnar därför sina tågbiljetter så att de passar de tider som gäller de mer privata åtaganden fdd har i regionen där fdd:s Alma Mater är lokaliserat.

Dag N+10:
Fdh meddelar att han är ruskigt upptagen men det vore väl väldigt trevligt om fdd kunde ge ett 40-minuters föredrag om sin postdoc och följa med på kollektivlunchen med alla mötesdeltagare "så kan vi prata då", samma dag som fdd hade tänkte åka tillbaka till staden där fdd numera jobbar, jättetidigt* på morgonen.

Senare samma kväll, vilken infaller exakt två arbetsdagar före 40-minutersföredraget ska hållas meddelar fdh att fdd är "mycket välkommen" att närvara vid docentföreläsning som hålls av en enligt fdh extremt viktig och kompetent person** innan fdd åker tillbaka till nya staden.


Dagens fråga nummer 1 är alltså: Är det cynism (fdd behöver både föredrag till CV:n och rekommendationsbrev inom en snar framtid) att glatt säga ja till fdh:s förslag och boka om sina tågbiljetter så sent att fdd även kan närvara vid docentföreläsningen, eller är det bara ren och skär dumhet?

(Att fdd saknar en viktigt professor-skill, nämligen att framstå som upptagen i alla lägen, är dessvärre helt uppenbart.)

Dagens fråga nummer 2 är: Hur många tror att fdd faktiskt kommer att få prata med fdh under lunchen?

*"Jättetidigt" bör här förstås mot bakgrunden att det är morgonen efter en disputationsfest (som av oklara anledningar äger rum en måndag...)

**F.d samarbetspartner till fdd med den intressanta egenheten att denne tenderar att alltid glömma bort att nämna eller "stavar fel"*** på fdds namn i sina acknowledgement. (Stavar fel som i "oj, jag skrev visst Malin istället för Maria...")


Och ja, ovanstående scenario är förstås helt hypotetiskt, ifall nu någon misstänkte något annat...

Dagens noteringar

Formas, det av de svenska forskningsråden som ska stödja forskning inom miljö, areella näringar och samhällsbyggande har en öppen utlysning om forskningsmedel till "starka forskningsmiljöer" inom något av nedanstående områden. Kursiveringar inom parentes är mina kommentarer. Och det förtjänar att påpekas att ansökningar som skickas in till den här utlysningen måste vara interdisciplinära...

Climate and energy (det är ju, ganska, brett kan man säga...)
Natural resources and environment (nu blev det genast mycket mer avgränsat)
Environmental technology and new materials
Urban and rural development (men, småortssverige då?!)
Quality of life for people and animals (eh?!)

Ja, och så har SACO meddelat världen vad man anser om framtidsutsikterna för ett antal yrken, fram till 2014 närmare bestämt. Intressant nog tycks man på senare år ha bestämt sig för att sluta hävda att kemist kommer att vara ett bristyrke i framtiden, och det är ju klokt, eftersom få kemister har märkt av någon stor efterfrågan på deras kompetens de senaste 10 åren eller så. Å andra sidan hävdar rapporten att bland annat reservofficer, fysiker och lärare/forskare vid högskola/universitet kommer att vara bristyrken år 2014. Hoppas kan man ju alltid, men jag tror det nog först när jag ser det.

Slutligen finner jag det mycket irriterande att mina statistiska övningar talar om för mig att mina data inte ger olika värden, trots att jag kan se, genom att bara titta på mina experimentella data, att de faktiskt är mycket olika...

Tidningsrecension

Bloggtystnaden på sistone har många skäl. Dels händer det inte så vansinnigt mycket i mitt liv just nu annat än att jag försöker vänja mig vädret och det är just inte så mycket att blogga om. Dels har det varit, och är, lite turbulent i några mycket goda vänners liv, och att lägga tid på att blogga om just inget viktigt alls känns gärna lite meningslöst när vänner behöver tala om sådant som självmord i familjen eller att de blivit utsparkade, utan förvarning, ur sitt lab och därmed riskerar att stå utan försörjning inom en månad eller två. Det finns dagar då det känns mycket frustrerande att vara långt bort några av sina bästa vänner...

Icke desto mindre har jag funnit saker att blogga om. Tex Göteborgsposten. Jag får medge att jag blev positivt överraskad av helgens båda tidningar, men hittills tror jag ändå att när min 30-dagars testprenumeration är över så är det tveksamt om jag förnyar den - mina skrattmuskler klarar inte av att läsa synnerligen ilskna insändare som handlar om saker som filmjölksförpackningar och undertecknas med signaturer av typen "fil är livet"* alltför många dagar i veckan... Det finns ju trots allt tidngar som Svenska Dagbladet som har ledare skrivna av Sanna Rayman och Per Gudmundson, och som har Merit Wager som kolumnist. Än så länge har jag inte sett att GP når den standarden på ledarsidan.

*Jajamen, den helt är autentisk.

Göteborgsprops

Hasselblad center finns i den här stan. Bara det gör den värd att besöka. Och den pågående utställningen med årets pristagare, Robert Adams, anbefalles för alla som befinner sig i närheten. Man kan inte låta bli att fascineras av en fotograf som kan sitta en hel dag, på samma ställe, och ta bilder på havet, ur samma vinkel, för att visa hur havsytan förändras med tiden. (De bilderna såg jag första gången på National Gallery of Art i DC, de är fortfarande lika fantastiska.) Jag gissar att jag kommer att se den utställningen ett par gånger till innan de byter. (Bilderna hänger kvar till 10 januari...)

Och konstmuseet i övrigt var en positiv överraskning. Vi hann inte ens igenom alla delar av det under de knappa fyra timmar vi var där (å andra sidan kanske jag spenderade oproportionerligt mycket tid på fotoutställningen, men ändå, inte alla musem är värda att besöka i fyra timmar.) Props till kulturen i Göteborg alltså.

Helt andra, inte alls lika bra bilder, som Robert Adams diton, finns här om nu någon skulle ha missat det.

Joråmensåatt...

...man vet att man har motvind om man måste trampa i nerförsbackarna.

Karriärval?

I min googletalkstatus stod det alldeles nyss "karriärångest"*. I någon annans dito stod det något om att leka med Lego på arbetstid**. Om detta på något sätt är representativt för våra respektive jobb behöver man knappast undra vem som gjorde det smartare karriärvalet...

För övrigt verkar det som om resten av mitt liv kommer att framlevas i ett förkylt tillstånd eftersom den senaste veckan inte har inneburit någon förbättring alls. Sa jag att det börjar bli lite tröttsamt detta?

*Av skäl som kanske kommer avhandlas här på bloggen senare.
**Nej, jag är ganska övertygad om arbetsplatsen inte är en förskola.

Jag flyr ett (ännu så länge väldigt lugnt) fält

Det är väldans lugnt i Göteborg idag. Möjligen beror detta på att hela stan laddar inför eftermiddagens fotbollsmatch mellan IFK Göteborg och AIK. Förberedelserna innefattar tydligen bland annat ca 200 extrainkallade poliser från Stockholm och Skåne (uppskattad kostnad lär vara ca 2 miljoner). Dessutom har man i förebyggande syfte forslat bort en massa gatsten så att de mer våldsintresserade och inte så fotbollsintresserade sk fansen inte ska ha någon gatsten att kasta på varandra... Kostnaden för detta är oklar men det lär knappast vara gratis. Själv flyr jag dock fältet för att åka till Varberg, men eftersom jag är Göteborgsbo numera så håller väl en oengagerad tumme för att IFK tar hem det. (Eftersom Kalmar inte fixade det i år.)

På den 13:e dagen...

..om inte återuppstånden så i alla fall nere på en näsdukskonsumtion som inte dagligen bidrar till att höja BNI signifikant. Jag har dessutom fått tillbaka rösten, vilket också måste betraktas som en fördel. Särskilt som jag förväntas hålla ett 45-minutersföredrag i Lund på torsdag. I bästa fall kommer också någon slags energi tillbaka i och med att den här förkylningen/influensan/vad det nu är ger med sig. Och vem vet, kanske blir det tom mer frekvent bloggande vad det lider. Särskilt som jag på sistone har funnit ett och annat i nyhetsflödet som fått mig att överväga ett politiskt engagemang igen... Det är tyvärr uppenbart att världen inte är riktigt som den borde vara.

Det var det här med matematiken igen.

Uppsala Universitet reagerar, men sannolikt lite senare än vad som hade varit önskvärt.

Det där med flygplatssäkerhet

LAX, Los Angeles, inrikes:
Säkerhetskontrollen startar med 7 minuters granskning av mitt pass, inkluderande frågor om mina stämplar från Kroatien, mina USA-visa, mitt förnamn och min hårfärg, samt undersökning av varje sida med UV-lampa. Därefter sedvanlig amerikansk säkerhetskontroll med röntgen av allt bagage, skor etc, samt metalldetektor och en liten extrainsatt frågestund om innehållet i handbagaget. Det var ingen kö och hela proceduren tog ca 20 minuter.

EWR, Newark, utrikes: Passet skannas vid bagagelämning, flygbolagspersonalen kollar fotot mot mitt faktiska utseende, säkerhetskontrollanten öppnar det, och jämföra namnet med mitt boardingpass. Röntgen av handbagage och skor. Det var lång kö. Det tog 15 minuter totalt.

GOT, Landvetter, inrikes: Jag checkar in (över disk dessutom) utan att behöva visa legitimation, jag passerar säkerhetskontrollen med skorna på och utan att bli tillfrågad om någon legitimation och går slutligen ombord på planet genom att själv scanna mitt boardingpass.

Inte för att jag föredrar LAX-versionen av säkerhetskontroll på flygplatser, men om man nu ska ha den så kanske en identitetskontroll kunde vara lämplig? Eller?

Kvällens skratt

Det här förklarar onekligen en hel del....

(engelska) Hittat via Lindsey.

Göteborgsnoteringar, och en ny blogg

Note to self: Om det pågår sportevenemang både i Scandinavium och på Ullevi, välj en alternativ väg* mellan jobb och lägenhet. Överförfriskade fotbolls- och hockeyfans (oavsett vilket lag de råkar hålla på) tycks inte kapabla att förstå skillnaden mellan vägbana, cykelbana, trottoar och ytor mer lämpade att stå stilla på... (Och nej, alla var förstås inte varken överförfriskade eller ivägen, men rätt så stor andel.)

Och, så råkade jag visst starta en ny blogg. Mest foton, och Göteborg. Kika här om ni har lust!

*Det är väl värt en extra kvart att slippa kryssa fram mellan överförfriskade och skrikande fans...

Sverigenoteringar

Några noteringar efter ankomsten till Sverige:

1. Det finns inga (i princip) svarta* i Sverige. Inga hispanics heller. Och alla ser väldigt mycket likadana ut. Plötsligt förstod jag R:s fråga efte hennes Sverigebesök i somras. Frågan var "Var Sverige gömt sina minoriteter?"...

2. Man glömmer bort att köpa kasse när man handlar. Å andra sidan får man inte fyra gånger så många som egentligen behövs.

3. Svenskar kan vara ganska så oartiga ibland. Att släppa fram någon annan när man ska gå av flyget tycks otänkbart (tänk om de kommer före till passkontrollen, hemska tanke!) och att ursäkta sig om man måste passera någon i ett trångt utrymme verkar inte heller vara på modet. För att inte tala om det bisarra i tanken att man skulle kunna tacka när någon håller upp en dörr åt en...

4. Det är ganska kallt här..

5. Att tala om att man har bott i USA får diverse försäljare att förklara vad garantin innefattar, och inte, väldigt noga...**

*Jag är inte säker på vad den politiskt korrekta termen är på svenska, men det lär ju inte vara african americans i alla fall...

** Orelaterat till garantifrågan, men likväl kopplat till teknikuppdateringarna jag gjort på sistone. Jag finner det ganska humoristiskt att installation av mobilt bredband på datorer med Vista som OS kräver att man vet att man måste ställa om datorns klocka så att certifikatets datum blir giltigt...

I Göteborg

I Göteborg. Men med urusel internettillgång för tillfället. Bloggning återupptas när värdefull internettid inte går åt till att betala räkningar.

Summering: Att åka bort...

För drygt två år sen landade jag i 35 gradigt Baltimore. Det var början på en fantastisk resa, på många sätt. Det har varit två bra år. Jag har inte ångrat en enda gång att jag åkte. Jag har lärt mig massor och jag har älskat mitt jobb. Det är inte samma person som åkte till Baltimore 2007 som skriver detta patestikt tårdrypande blogginlägg. På alla sätt en lyckligare och mer harmonisk människa nu än då.

Och idag sitter jag på Newark, och väntar på mitt flyg till Stockholm. Imorgon är jag tillbaka i Sverige. Imorgon och de närmaste dagarna och veckorna ska jag börja ett nytt jobb och försöka hinna träffa alla släktingar och vänner och som jag inte träffat så ofta på senare tid och som jag saknat. Men trots att jag ser otroligt mycket fram emot alla de här sakerna så är det inte hem jag åker. Hemma är här. Och jag kommer att sakna det här landet, mina vänner och min självutnämda amerikanska "extrafamilj" otroligt mycket!

Och nu, boarding...

When chemistry gets physical...

Via J&R.

The Ultimate Travel Guide to the United States

1. Lär känna en väl vald* del familjen Gardner.
2. Välj destination och köp din flygbiljett (eller vakta deras katter och få din flygbiljett betald.)
3. Meddela dem din planerade ankomst och invänta svar av typen "Jag hoppas att du inte bokat ett hotellrum för du kan bo hos mig/oss" och "Tala om för oss vad du vill göra så fixar vi det" och annat liknande.
4. Njut av tillgången till en eller flera gratis guider med enorm lokalkännedom som dessutom är fantastiskt trevliga.**

*Det funkar antagligen utmärkt med vilken som av dem...
** Den här strategin fungerar utmärkt åtminstone i NYC, New Orleans och södra Kalifornien.

Eventuellt, om jag lyckas undertrycka semesterkänslan lite, kommer det bilder från Santa Monica, Malibu, Pasadena och San Diego inom kort.

Jag är orolig...

...och det borde ni också vara.

För häromdagen klickade jag mig fram till DN.se, och den enda nyhet som lyckades intressera mig så mycket att jag klickade mig vidare till den handlade om att KFF visst vunnit över Hammarby i en fotbollsmatch...

Uppdatering:

Jag har nu insett att detta förstås bara var en reaktion på att collegefotbollssäsongen just tagit sin början här och att somliga i min bekantskapskrets har vissa problem att föra intelligenta samtal om ämnen som inte inkluderar just amerikansk fotboll...

Åh nej, de får pengar för att jobba...

En god vän tipsade mig om den här tidningsartikeln idag, som har följande ingress: "SAARBRÜCKEN: En korruptionsskandal skakar den tyska högskolevärlden. Ett hundratal professorer är misstänkta för att mot betalning ha handlett doktorander."

Även om artikeln faktiskt handlar om något viktigt så kan man nog lugnt konstatera att den som skrev ingressen nog inte riktigt vet vad det handlar om och hur det går till...

Ravioli

Det här landet är ju känt för de ganska stora portioner* som ofta serveras på restauranger här. Men det finns en rätt som, av outgrundliga anlednningar nästan alltid serveras i små mängder. Ravioli.**

Det spelar ingen roll vad den är fylld med eller vad som eventuellt serveras till, i allmänhet serveras fem stycken ravioli per tallrik. Det är ju inte utan att man undrar varför. Vad har raviolin gjort för ont?


*Som varierar från "onödigt stort" till "enormt stora" med både breddgrad och längdgrad. Vill man äta små portioner bör man söka sig till ordentligt dyra ställen.

**Ska erkännas att denna studie huvudsakligen är utförd i den östa tidszonen av det här landet.

En gammal lärare...

Den här mannen hade jag som lärare i tyska på gymnasiet. Kul att han är uppmärksammad i DN, och kul med den välförtjänta utmärkelsen. Jag minns mycket tydligt när han kämpade för att hålla sig för skratt medan en av mina märkligare klasskamrater läste upp sin egenhändigt skrivna juldikt om tomtar med näsblod... Och när han en dag bad alla oss i T-klassen stanna kvar efter lektionen (vi hade tyska med ekonomerna) och bad om ursäkt för att hans fördomar om att ekonomer var bättre än tekniker på språk hade dragit ner vårt medelbetyg långt under vad vi var värda, och lovade bättring på fördomsfronten...