1. Kemister och fysiker tänker ofta lika. Och ibland alldeles otroligt olika. Det blev väldigt uppenbart på dagens gruppmöte. Språkförbistringen mellan engelska och kinesiska gjorde det inte lättare att reda ut saken.
2. Dagens gruppmötespresentation avslutades med en ca 5 minuter film med budskapet "Vi är redo". Eventuellt hade det något med sommar-OS att göra, men det är inte alldeles säkert. Det hade garanterat med Kina att göra dock.
3. Jag borde lära mig mer om oscilloskop. Och jag borde verkligen lära mig att programmera Labview istället för att gnälla på de dåliga program vi har. Men det verkar... inte så roligt...
4. Min ugn och jag. Vi är inte bästisar. Vi är faktiskt inte ens kompisar. Den verkar dessutom inte tycka om mig alls. Det tycker jag är lite osympatiskt av den, eftersom jag faktiskt är väldigt snäll mot den. Men, jag överlistade den till sist (den har en intressant ide om att bränna allt som ska gräddas mer än 8 minuter, till svart skorpa på ytan och i botten och lämna allt däremellan ogräddat), så det blir kaka till morgondagens avhandlingsförsvarare. (Det där med att ha disputationsfest är ett koncept de inte riktigt förstår sig på här. Fast chefen talar lyriskt om när han var opponent i Sverige och fick gå på disputationsfest. Även om han missförstod det fantastiska spexet och fortfarande 7 år senare är helt övertygad om att Muminpappan i själva verket föreställde Hannibal Lecter och var symbol för honom själv.)
Tuesday, April 29, 2008
Sunday, April 27, 2008
Olika skalor...
Surfade efter ett recept. Kikade in på Lisa Förare Winbladhs blogg och hittade inte alls recept men ett lästips...
Att sila mygg och svälja tigrar. Intressant, eller hur? Jag har förresten inte heller läst böckerna ifråga.
Att sila mygg och svälja tigrar. Intressant, eller hur? Jag har förresten inte heller läst böckerna ifråga.
Friday, April 25, 2008
Politiker utan koll
Idag läste jag om en (center)politiker som hävdade att etanolbränsle är ett steg på vägen mot ett "koldioxidfritt samhälle".
Onekligen ett mycket intressant påstående. Bland annat för att det implicerar att ett koldioxidfritt samhälle skulle vara önskvärt. Och för att det förstås är fullständigt felaktigt.
När man förbränner kolväten, som diesel, bensin eller etanol så bildas koldioxid. Det är kunskaper på högstadie- eller möjligen gymnasienivå, och kan nog nästan till och med anses vara en del av det synnerligen svårdefinierade begreppet allmänbildning. Så om vi ska använda etanol- eller andra kolbaserade bränslen i någon slags förbränningsprocess så bildas koldioxid. Punkt. Vad han (förhoppningvis) försöker säga är att han vill ha ett samhälle utan koldioxid från fossila källor, vilket förstås är en helt annan sak.
Beträffande önskvärdheten med ett koldioxidfritt samhälle. Jag vet inte hur ni tänker, men själv tycker jag att det är ganska trevligt att få andas ut. Och att fotosyntesen finns och förser oss med syre. För att bara ta två mycket vardagliga exempel.
Kalla mig elitist om ni vill, men jag tycker att en politiker som uttalar sig i miljöfrågor för sitt partis räkning ska ha bättre koll än så här.
Onekligen ett mycket intressant påstående. Bland annat för att det implicerar att ett koldioxidfritt samhälle skulle vara önskvärt. Och för att det förstås är fullständigt felaktigt.
När man förbränner kolväten, som diesel, bensin eller etanol så bildas koldioxid. Det är kunskaper på högstadie- eller möjligen gymnasienivå, och kan nog nästan till och med anses vara en del av det synnerligen svårdefinierade begreppet allmänbildning. Så om vi ska använda etanol- eller andra kolbaserade bränslen i någon slags förbränningsprocess så bildas koldioxid. Punkt. Vad han (förhoppningvis) försöker säga är att han vill ha ett samhälle utan koldioxid från fossila källor, vilket förstås är en helt annan sak.
Beträffande önskvärdheten med ett koldioxidfritt samhälle. Jag vet inte hur ni tänker, men själv tycker jag att det är ganska trevligt att få andas ut. Och att fotosyntesen finns och förser oss med syre. För att bara ta två mycket vardagliga exempel.
Kalla mig elitist om ni vill, men jag tycker att en politiker som uttalar sig i miljöfrågor för sitt partis räkning ska ha bättre koll än så här.
Wednesday, April 23, 2008
Blandad kompott
De har primärvalsröstat i Pennsylvania idag. För tillfället ser det ut som om Clinton tar hem det, men inte med så stor marginal. Kan vara värt att notera att det går mycket bättre för henne på landsbygden än i de större städerna. Möjligen har Obamas märkliga uttalanden gjort sitt till. En annan sak värd att notera: Svenska medier låter påskina att det faktum att Michael Moore stödjer Obama skulle missgynna Clinton och gynna Obama. Här är den generella uppfattningen den motsatta. Eller som min kollega J. sa idag: Även de amerikaner som håller med Moore i sak ogillar honom.
På ett helt annat tema: Jag tänker en del på min eventuella framtida kärriär nu för tiden (det är så dags nu...), och med anledning av detta funderade jag över var jag ska bo sen, när jag har bott klart här. Och över vad jag egentligen vill ha tillgång till där jag ska bo. Ett tag funderade jag på att sätta upp säkerhet på den listan. Sen kom jag på att jag bor i Baltimore, och att det enda som antagligen kan vara farligare än det är Guatemala city och några få områden i Chicago och LA... Ni som tror att The Wire och Homicide inte har med verkligheten i Baltimore att göra kan ju kolla in Baltimore Crime. (Dagliga uppdateringar om var det begås brott i Baltimore, funkar utmärkt för att avgöra vilka områden man inte vill röra sig i.) Den 74-åriga kvinnan som blev mördad i måndags morse bodde tre-fyra kvarter härifrån. Dock utanför området som campus security patrullerar.
På ett helt annat tema: Jag tänker en del på min eventuella framtida kärriär nu för tiden (det är så dags nu...), och med anledning av detta funderade jag över var jag ska bo sen, när jag har bott klart här. Och över vad jag egentligen vill ha tillgång till där jag ska bo. Ett tag funderade jag på att sätta upp säkerhet på den listan. Sen kom jag på att jag bor i Baltimore, och att det enda som antagligen kan vara farligare än det är Guatemala city och några få områden i Chicago och LA... Ni som tror att The Wire och Homicide inte har med verkligheten i Baltimore att göra kan ju kolla in Baltimore Crime. (Dagliga uppdateringar om var det begås brott i Baltimore, funkar utmärkt för att avgöra vilka områden man inte vill röra sig i.) Den 74-åriga kvinnan som blev mördad i måndags morse bodde tre-fyra kvarter härifrån. Dock utanför området som campus security patrullerar.
Saturday, April 19, 2008
Besöksstatistik och annat ointressant
Jo tack, min nya dator fungerar alldeles utmärkt. Fin är den också. Och väger en bråkdel av vad den gamla gör. Dessutom låter den inte ens en femtedel så mycket som sin företrädare. Bara en sån sak. Fast det jag egentligen skulle blogga om var det där med besöksstatistik.
Jag upphör aldrig att förvånas över vad folk faktiskt googlar efter. Förvånansvärt många är tex intresserade av galna pelargoner. Men pelargoner brukar inte dra upp besöksstatistiken så där väldigt. Men däremot så är ökat antal besök ofta korrelerat med att min namne på SvD har sagt eller skrivit något som retat upp folk. Senaste drastiska ökningen av besöksstatistiken berodde dock på en länkning från Mattias $vensson. Och för all del, jag skulle inte heller ha något emot om Svenska Dagbladet ville anställa mig istället... :-)
I övrigt är det varmt. Och mycket fågelkvitter. Men imorgon ska det regna. Det kanske ev tar bort lite pollen som täpper till min näsa. Men jag ska inte klaga, den receptfria allergimedicinen här är den bästa jag någonsin haft.
Jag upphör aldrig att förvånas över vad folk faktiskt googlar efter. Förvånansvärt många är tex intresserade av galna pelargoner. Men pelargoner brukar inte dra upp besöksstatistiken så där väldigt. Men däremot så är ökat antal besök ofta korrelerat med att min namne på SvD har sagt eller skrivit något som retat upp folk. Senaste drastiska ökningen av besöksstatistiken berodde dock på en länkning från Mattias $vensson. Och för all del, jag skulle inte heller ha något emot om Svenska Dagbladet ville anställa mig istället... :-)
I övrigt är det varmt. Och mycket fågelkvitter. Men imorgon ska det regna. Det kanske ev tar bort lite pollen som täpper till min näsa. Men jag ska inte klaga, den receptfria allergimedicinen här är den bästa jag någonsin haft.
Thursday, April 17, 2008
Ögonblicksbild
Dock, var inte alltför avundsjuka - det blir snart sommar och då blir luftfuktigheten och temperaturerna helt annorlunda...
Småorts-USA
Igår damp ett nytt nummer National Geographic ner i brevlådan. Detta nummer var fullt av upprörda kommentarer efter en artikel om hur prärien i North Dakota avfolkas som fanns att läsa i januarinumret. (Många riktigt bra fotografier också.) Och det kändes precis som om man raskt förflyttats hem till Sverige och hamnat i värsta sortens centerstämmodebatt om regionalpolitik. Småortssverige fast i amerikansk tappning. (Minnesgoda läsare kanske minns tidigare utgjutelser om Småortssverige?)
Småorts-USA har ju för övrigt varit mycket på nyheterna här ett tag, efter Barack Obamas inte-så-lyckade uttalande om bittra landsbygds- och småstadsbor som vänder sig till religion eller vapen eller främlingsfientlighet i sin frustration över situationen. Clinton försöker förstås skruva det uttalandet till max, för att om möjligt vinna primärvalet i Pennsylvania nästa vecka. (Vad man än kan säga om henne så får man i alla fall ge henne att hon inte ger upp i första taget.) Demokraterna framstår som alltmer splittrade och med mycket bitterhet också i partitoppen, alltmedan McCain i lugn och ro kampanjar på i ett lagom tempo. Det behövs inte så mycket till kampanj när motståndarna är fokuserade på att äta upp varandra.
Småorts-USA har ju för övrigt varit mycket på nyheterna här ett tag, efter Barack Obamas inte-så-lyckade uttalande om bittra landsbygds- och småstadsbor som vänder sig till religion eller vapen eller främlingsfientlighet i sin frustration över situationen. Clinton försöker förstås skruva det uttalandet till max, för att om möjligt vinna primärvalet i Pennsylvania nästa vecka. (Vad man än kan säga om henne så får man i alla fall ge henne att hon inte ger upp i första taget.) Demokraterna framstår som alltmer splittrade och med mycket bitterhet också i partitoppen, alltmedan McCain i lugn och ro kampanjar på i ett lagom tempo. Det behövs inte så mycket till kampanj när motståndarna är fokuserade på att äta upp varandra.
Monday, April 14, 2008
Somligt upphör aldrig att förundra en...
Åh himmel! Det är väl det bästa man kan säga om det här påståendet om att Fredrick Federley skulle vara nazist. För att han tycker att staten Israel har rätt att existera. (Det är inte utan att man undrar om inte en liten historielektion skulle kunna sitta fint hos somliga...)
Egentligen är det hela så fånigt att jag helst vill låta bli att tänka på det. Å andra sidan kan jag tycka att dumheter av det här slaget bör få komma ut i ljuset - för den som påstår sådant bör tvingas stå upp för det offentligt.
Och hur en person som faktiskt är anställd på SSU kan skriva sådant som "Med Federley som facit är jag inte orolig över att Sverigedemokraterna ska komma in i riksdagen vid valet 2010. Jämfört med Federley skulle de bli en frisk vänstervind. Federley är (typ) nazist." övergår helt enkelt mitt förstånd. Även om han gör det på sin personliga blogg. Det är lika omdömeslöst för det.
För övrigt torde det vara enkelt för alla som vill veta vad Fredrick verkligen står för att ta reda på det. Genom att läsa hans blogg. Genom att kolla hans arbete i riksdagen. Genom att googla fram debattartiklar och annat material. Och så kan ju de som vill debattera själva sakfrågan istället. Det verkar mer konstruktivt än att kasta ur sig dumheter bara för att man söker uppmärksamhet.
Och så ett litet tips till sossarna: om ni inte törs ta debatten med Fredrick utan istället bara tänker komma med svepande anklagelser, provokationer och skällsord kanske ni skulle fundera över sådana ord som "indvidualist", "antikollektivist", "liberal", kanske tom "nyliberal" eller "libertarian". Då finns det en chans att någon skulle ta er på allvar. Nu skulle jag tro att det enda som uppnåtts är att diverse alliansstrateger tyst tackar för hjälpen med sänka sossarnas trovärdighet till nya bottenrekord.
Egentligen är det hela så fånigt att jag helst vill låta bli att tänka på det. Å andra sidan kan jag tycka att dumheter av det här slaget bör få komma ut i ljuset - för den som påstår sådant bör tvingas stå upp för det offentligt.
Och hur en person som faktiskt är anställd på SSU kan skriva sådant som "Med Federley som facit är jag inte orolig över att Sverigedemokraterna ska komma in i riksdagen vid valet 2010. Jämfört med Federley skulle de bli en frisk vänstervind. Federley är (typ) nazist." övergår helt enkelt mitt förstånd. Även om han gör det på sin personliga blogg. Det är lika omdömeslöst för det.
För övrigt torde det vara enkelt för alla som vill veta vad Fredrick verkligen står för att ta reda på det. Genom att läsa hans blogg. Genom att kolla hans arbete i riksdagen. Genom att googla fram debattartiklar och annat material. Och så kan ju de som vill debattera själva sakfrågan istället. Det verkar mer konstruktivt än att kasta ur sig dumheter bara för att man söker uppmärksamhet.
Och så ett litet tips till sossarna: om ni inte törs ta debatten med Fredrick utan istället bara tänker komma med svepande anklagelser, provokationer och skällsord kanske ni skulle fundera över sådana ord som "indvidualist", "antikollektivist", "liberal", kanske tom "nyliberal" eller "libertarian". Då finns det en chans att någon skulle ta er på allvar. Nu skulle jag tro att det enda som uppnåtts är att diverse alliansstrateger tyst tackar för hjälpen med sänka sossarnas trovärdighet till nya bottenrekord.
Saturday, April 12, 2008
Och världen skälvde
För ett tag sen handlade filosofiska rummet om Ayn Rand, hennes böcker och idéer. Programmet kan man lyssna på här, så jag behöver inte berätta vad som avhandlades där. Kan bara konstatera att det är konstigt att man ställer upp på att diskutera något som man, uppenbarligen, inte kan särskilt mycket om eller ens verkar ha läst.
Och det får vara inledningen till ett löfte från en gammal bloggpost. För boken som faktiskt förändrat mig är just Ayn Rands "Och världen skälvde".
Anledningen till att boken påverkat mig så starkt är inte dess tydliga och ofta omdiskuterade politiska budskap. Det är visserligen en skoningslös uppgörelse med kommunism och kollektivism, men att jag inte gillar det visste jag redan innan jag läste den... Nej, det som verkligen gjorde skillnad för mig är bokens moraliska och filosofiska budskap - om hur vi bör förhålla oss till andra människor, men framför allt, hur vi bör förhålla oss till oss själva och vårt eget liv.
Rand anklagas ju ofta för att vara egoismens främsta förkämpe. Men jag vill hävda att den som påstår det inte har läst och tänkt efter tillräckligt noga. Hon säger inte "tänk bara på dig själv". Hon säger inte heller "bry dig inte om andra människor". Men hon säger att ingen är viktigare i ditt liv, än du själv. Det är inte nödvändigtvis egoism (i varje fall inte en osund sådan). Och det utesluter inte på något vis att man kan bry sig om andra människor, också.
Däremot har Rand inget till övers för dem som vill få pengark, eller varor, eller tjänster eller för den delen vänskap eller kärlek utan motprestation. Hon driver också ett tydligt försvar för ärlighet och öppenhet. Att stå vid sitt ord. Att inte lova något man inte kan eller vill eller har för avsikt att hålla. Att ta ansvar för sina handlingar och konsekvenserna av dessa handlingar. Att inte skylla konsekvenserna av ens egna beslut på något eller någon annan. (Ungefär samma sak som moderna självcoachningsböcker predikar med andra ord...)
Det sägs ofta att Rand visar ett tydligt förakt för svaghet. Och kanske kan man läsa henne så, men som jag förstår henne handlar det om att hon anser att alla människor både har rätt att, och är skyldiga att, utforska och utveckla sin egen potential och sina egna förutsättningar. Hon betonar det egna ansvaret för alla delar av livet, helt enkelt. Och visst är Rand individualist. Men hon erkänner absolut människors behov kontakt med andra, men hennes tes (i alla fall som jag läser henne) är att alla relationer måste vara ömsesidiga, inte i varje givet ögonblick, men i det stora hela. Du kan inte kräva någon annans vänskap, du kan bara förtjäna den...
Mattias Svensson hävdade i radiodiskussionen att Rands ideer till stor del handlar om livsglädje. Och jag är beredd att hålla med. Och jag rekommenderar verkligen läsning av den här boken. Även om det kan kännas mastigt med tusen sidor så är det absolut värt det. Det är en bok som ställer, om än implicit, alla de viktiga frågorna. Hurvida den också ger alla svar är väl upp till var och en bedöma. (Och om du händelsvis tror att du inte vill läsa den för att du har helt andra politiska åsikter vill jag bara säga: Know your enemy. Och läs hela!)
Och ni som känner mig väl, och som är bekanta med historien förstår säkert varför jag känt igen mig så i Dagny Taggart. Ni andra som inte förstår, det gör inget, jag gillar att ni läser bloggen i alla fall!
Förresten. Jag måste kommentera en sak till om denna bok. Jag har träffat rätt många människor som förhåller sig till den här boken som om den vore någon slags religiös skrift i paritet med biblar, koraner och andra "heliga" skrifter. Det gör inte jag, och jag tror inte att Rand hade gillat att man gör det. Hon var nog mer för att man ska tänka själv, och dra sina egna slutsatser... Det tycker jag för övrigt är en bra uppmaning oavsett om ni tänker läsa boken eller inte.
Och det får vara inledningen till ett löfte från en gammal bloggpost. För boken som faktiskt förändrat mig är just Ayn Rands "Och världen skälvde".
Anledningen till att boken påverkat mig så starkt är inte dess tydliga och ofta omdiskuterade politiska budskap. Det är visserligen en skoningslös uppgörelse med kommunism och kollektivism, men att jag inte gillar det visste jag redan innan jag läste den... Nej, det som verkligen gjorde skillnad för mig är bokens moraliska och filosofiska budskap - om hur vi bör förhålla oss till andra människor, men framför allt, hur vi bör förhålla oss till oss själva och vårt eget liv.
Rand anklagas ju ofta för att vara egoismens främsta förkämpe. Men jag vill hävda att den som påstår det inte har läst och tänkt efter tillräckligt noga. Hon säger inte "tänk bara på dig själv". Hon säger inte heller "bry dig inte om andra människor". Men hon säger att ingen är viktigare i ditt liv, än du själv. Det är inte nödvändigtvis egoism (i varje fall inte en osund sådan). Och det utesluter inte på något vis att man kan bry sig om andra människor, också.
Däremot har Rand inget till övers för dem som vill få pengark, eller varor, eller tjänster eller för den delen vänskap eller kärlek utan motprestation. Hon driver också ett tydligt försvar för ärlighet och öppenhet. Att stå vid sitt ord. Att inte lova något man inte kan eller vill eller har för avsikt att hålla. Att ta ansvar för sina handlingar och konsekvenserna av dessa handlingar. Att inte skylla konsekvenserna av ens egna beslut på något eller någon annan. (Ungefär samma sak som moderna självcoachningsböcker predikar med andra ord...)
Det sägs ofta att Rand visar ett tydligt förakt för svaghet. Och kanske kan man läsa henne så, men som jag förstår henne handlar det om att hon anser att alla människor både har rätt att, och är skyldiga att, utforska och utveckla sin egen potential och sina egna förutsättningar. Hon betonar det egna ansvaret för alla delar av livet, helt enkelt. Och visst är Rand individualist. Men hon erkänner absolut människors behov kontakt med andra, men hennes tes (i alla fall som jag läser henne) är att alla relationer måste vara ömsesidiga, inte i varje givet ögonblick, men i det stora hela. Du kan inte kräva någon annans vänskap, du kan bara förtjäna den...
Mattias Svensson hävdade i radiodiskussionen att Rands ideer till stor del handlar om livsglädje. Och jag är beredd att hålla med. Och jag rekommenderar verkligen läsning av den här boken. Även om det kan kännas mastigt med tusen sidor så är det absolut värt det. Det är en bok som ställer, om än implicit, alla de viktiga frågorna. Hurvida den också ger alla svar är väl upp till var och en bedöma. (Och om du händelsvis tror att du inte vill läsa den för att du har helt andra politiska åsikter vill jag bara säga: Know your enemy. Och läs hela!)
Och ni som känner mig väl, och som är bekanta med historien förstår säkert varför jag känt igen mig så i Dagny Taggart. Ni andra som inte förstår, det gör inget, jag gillar att ni läser bloggen i alla fall!
Förresten. Jag måste kommentera en sak till om denna bok. Jag har träffat rätt många människor som förhåller sig till den här boken som om den vore någon slags religiös skrift i paritet med biblar, koraner och andra "heliga" skrifter. Det gör inte jag, och jag tror inte att Rand hade gillat att man gör det. Hon var nog mer för att man ska tänka själv, och dra sina egna slutsatser... Det tycker jag för övrigt är en bra uppmaning oavsett om ni tänker läsa boken eller inte.
Väder för boktips
Igår var första dagen som jag kunde gå både till och från jobbet utan långärmad tröja. Och idag är det ett riktigt trevligt väder. 24 grader, och bara 50% luftfuktighet. Det verkar som om att det snart är dags för tiden då man tar med sig långärmad tröja till jobbet för att man behöver den inomhus... Jag har aldrig förstått grejen med att luftkonditionera ner till en temperatur där man fryser, men det kanske finns någon högre mening med det också. (Fast jag betvivlar det...)
I alla fall är det en typiskt sådan dag då det passar sig att sitta utomhus med en god bok och en god kopp kaffe. Och en bok jag starkt kan rekommendera är "The kite runner" av Khaled Hosseini. Jag tror att den heter "Flyga drake" på svenska. Och jag inser att det är svårt att komma på en riktigt bra titel på svenska, men lite bättre än så tror jag att det kunde ha blivit. Därför att det är inte så mycket flygandet av drakar som själva springandet som är central för bokens historier.
Det är en väldigt sorglig, men också vacker och hoppfull historia. Det är en bok som kommer stanna i mitt medvetande länge, och som jag varmt rekommenderar.
I alla fall är det en typiskt sådan dag då det passar sig att sitta utomhus med en god bok och en god kopp kaffe. Och en bok jag starkt kan rekommendera är "The kite runner" av Khaled Hosseini. Jag tror att den heter "Flyga drake" på svenska. Och jag inser att det är svårt att komma på en riktigt bra titel på svenska, men lite bättre än så tror jag att det kunde ha blivit. Därför att det är inte så mycket flygandet av drakar som själva springandet som är central för bokens historier.
Det är en väldigt sorglig, men också vacker och hoppfull historia. Det är en bok som kommer stanna i mitt medvetande länge, och som jag varmt rekommenderar.
Wednesday, April 09, 2008
Joråmensatt... allt som är tecknat är inte för barn(!)
Jo, det är sant. Allt som är tecknat är inte för barn.
Det har de visst upptäckt i Venezuela också. Så därför ersätts förmiddagssändningen av Simpsons, som inte anses vara lämplig for barn, fast det är en tecknad serie (!) med det kända och uppskattade barnprogrammet... Baywatch...
Det kan väl aldrig vara så att Chavez inte gillar Simpsons? Nej, fy så konspirationsteoretisk jag var nu.
Världen är inte klok.
Det har de visst upptäckt i Venezuela också. Så därför ersätts förmiddagssändningen av Simpsons, som inte anses vara lämplig for barn, fast det är en tecknad serie (!) med det kända och uppskattade barnprogrammet... Baywatch...
Det kan väl aldrig vara så att Chavez inte gillar Simpsons? Nej, fy så konspirationsteoretisk jag var nu.
Världen är inte klok.
Jo, jag lever...
Datorn gör det inte. I bästa fall lyckades jag rädda det mesta av det som fanns på hårddiskarna. Inklusive min nästa presentation, så jag slipper i alla fall göra 60 nya bilder innan måndag. Alltid något...
Och annars? Jo, bortsett från att jag fortfarande inte lyckats beställa någon ny dator (av oklara skäl som varken jag eller banken eller de jag talat med på datorföretagets kundtjänst begriper - det verkar som om mitt visakort funkar utmärkt for alla sorters inköp utom datorer...) så finns det små ljuspunkter i tillvaron. Som den fd kollegan som var förbi igår med "specialimporterat"costa ricanskt (så kan det knappast heta?) kaffe åt mig. I klartext tror jag det betyder att det visade sig att kaffet var för starkt för dem. Mig passar det utmärkt. Dessutom är gratis gott.
Och annars? Jo, bortsett från att jag fortfarande inte lyckats beställa någon ny dator (av oklara skäl som varken jag eller banken eller de jag talat med på datorföretagets kundtjänst begriper - det verkar som om mitt visakort funkar utmärkt for alla sorters inköp utom datorer...) så finns det små ljuspunkter i tillvaron. Som den fd kollegan som var förbi igår med "specialimporterat"costa ricanskt (så kan det knappast heta?) kaffe åt mig. I klartext tror jag det betyder att det visade sig att kaffet var för starkt för dem. Mig passar det utmärkt. Dessutom är gratis gott.
Monday, April 07, 2008
En inte vidare bra dag
Datorkrasch. Stor datorkrasch. Betyder att undertecknad knappast kommer blogga särskilt frekvent den närmaste framtiden. Och inte vara särskilt mycket online heller. Och det här var inte en toppendag innan min dator gav upp (det har inlägget skriver jag på jobbet). Motigt är ordet. Men maila gärna glada tillrop (men förvänta er inga långa svar den närmaste veckan) de kan behövas...
Friday, April 04, 2008
Roadtrip - tredje dagen
Uppe med tuppen (det blir gärna så när a) två av tre i sällskapet är jetlaggade och b) det är mycket som ska hinnas med, om det var någon som trodde att det här var en slösemester så är det helt fel) styrde vi kosan söderut.
Första stoppet var på Roanoke Island, där vi tittade på Fort Raleigh och såg en mycket, ehrm, intressant film om "The lost colony" på Roanoke Island. Skådespelarinsatserna i filmen var väl så där bra (om ni påstår att det bor en dramaqueen i oss alla så svarar jag att då har ni uppenbarligen inte sett den här filmen.) Vi hittade ett monument från National Underground Railroad, i princip ett nätverk av människor som tillhandahöll säkra platser och rutter för slavar som flydde från sydstaterna upp till fria stater i norr.
I förhoppningen om att få se lite djurliv gav vi oss ut på den nordkarolinska landsbygden. Några alligatorer såg vi inte, trots att vi passerade över Alligator Pungo Canal. Synd, jag hade gärna fotograferat en.
Istället slogs jag av den enorma kontrastenlängs vägen. På ena sidan vägen stora och välskötta hus med flera fina och nya bilar på uppfarten, på andra sidan riktigt sunkiga hus och gamla bilar. Vi passerade genom områden där den nuvarande nedgången i amerikansk ekonomi antagligen inte märks så mycket, det såg ut att ha varit recession de senaste 20 åren eller så. Och jag konstaterar än en gång, det här är kontrasternas land.
Eftermiddagen spenderades med ett besök på fyren i Currituck beach. 214 steg upp till utsikstplattformen. Trevligt konstruerad fyr. (Det betyder i klartext att det var inte förenat med akut höjdrädsla och svindel att gå ner, något som har drabbat mig på vägen ner i andra fyrar jag varit uppe i). Intressant trivia är att så sent som i början på 1990-talet hade de fortfarande en permanent reservkraft i fyren, eftersom strömavbrotten var så frekventa. Nu för tiden är visst elförsörjningen mer stabil.
Efter detta och en sista titt på Atlanten drog vi norrut, för att ta oss upp mot Delmarva - Delaware-Maryland-Virginia-halvön. För att komma dit måste man dock passera Chesapeake bay-bridge-tunnel. Det är faktiskt ganska häftigt att se de stora stora fartygen helt enkelt glida över tunneln, medan man själv står på utsiktsplatsen och tittar på. Att vi kom precis lagom till solnedgången gjorde inte utsikten sämre...
Om resan genom Delmarva upp till Philadelphia finns inte mycket att säga, mer än att om ni ska semestra i USA så är det inte där ni ska göra det. Det är faktiskt ganska trist.
Första stoppet var på Roanoke Island, där vi tittade på Fort Raleigh och såg en mycket, ehrm, intressant film om "The lost colony" på Roanoke Island. Skådespelarinsatserna i filmen var väl så där bra (om ni påstår att det bor en dramaqueen i oss alla så svarar jag att då har ni uppenbarligen inte sett den här filmen.) Vi hittade ett monument från National Underground Railroad, i princip ett nätverk av människor som tillhandahöll säkra platser och rutter för slavar som flydde från sydstaterna upp till fria stater i norr.I förhoppningen om att få se lite djurliv gav vi oss ut på den nordkarolinska landsbygden. Några alligatorer såg vi inte, trots att vi passerade över Alligator Pungo Canal. Synd, jag hade gärna fotograferat en.
Istället slogs jag av den enorma kontrastenlängs vägen. På ena sidan vägen stora och välskötta hus med flera fina och nya bilar på uppfarten, på andra sidan riktigt sunkiga hus och gamla bilar. Vi passerade genom områden där den nuvarande nedgången i amerikansk ekonomi antagligen inte märks så mycket, det såg ut att ha varit recession de senaste 20 åren eller så. Och jag konstaterar än en gång, det här är kontrasternas land.
Eftermiddagen spenderades med ett besök på fyren i Currituck beach. 214 steg upp till utsikstplattformen. Trevligt konstruerad fyr. (Det betyder i klartext att det var inte förenat med akut höjdrädsla och svindel att gå ner, något som har drabbat mig på vägen ner i andra fyrar jag varit uppe i). Intressant trivia är att så sent som i början på 1990-talet hade de fortfarande en permanent reservkraft i fyren, eftersom strömavbrotten var så frekventa. Nu för tiden är visst elförsörjningen mer stabil.Efter detta och en sista titt på Atlanten drog vi norrut, för att ta oss upp mot Delmarva - Delaware-Maryland-Virginia-halvön. För att komma dit måste man dock passera Chesapeake bay-bridge-tunnel. Det är faktiskt ganska häftigt att se de stora stora fartygen helt enkelt glida över tunneln, medan man själv står på utsiktsplatsen och tittar på. Att vi kom precis lagom till solnedgången gjorde inte utsikten sämre...
Om resan genom Delmarva upp till Philadelphia finns inte mycket att säga, mer än att om ni ska semestra i USA så är det inte där ni ska göra det. Det är faktiskt ganska trist.
Thursday, April 03, 2008
"Vatten är ett farligt gift...
...vilket omger Visby stift." Falstaff Fakir. Det är sant. Om man dricker tillräckligt mycket destillerat vatten kan man dö av det. Men det är hyfsat svårt att dricka så stora mängder....
Fast det här skulle egentligen handla om mjölk. (Som för övrigt är en vätska jag använder i kaffe då och då, det är mycket sällsynt att jag dricker mjölk bara rakt upp och ner.) SvD:s matskribent har godheten (observera min ironi) att skriva om den där debatten om fet mjölk och smör i skolmatsalarna som tydligen pågår i Sverige för tillfället.
Problemet är bara att han inte riktigt verkar ha koll på läget. Och då har han kanske ändå lite bättre koll än en del av dem som lämnat kommentarer på inlägget. Det är riktigt underhållande. Vad sägs tex om följande: "Mjölk är ett dödligt gift annars. Inte ens bönder dricker opastöriserad mjölk utan köper i äffaren." Tja jag kan ju minnas fel, men nog vill jag minnas att jag så sent som i somras var på en mjölkproducerande gård där det dracks opastöriserad, egenproducerad mjölk. Såvitt känt har ingen av de närvarande dött än... För att inte tala om alla människor som är uppväxta med att dricka opastöriserad mjölk och som fortfarande lever och mår bra. Fascinerande.
Själv är jag också rätt förundrad över det här i landet mäkta populära konceptet "fettfri mjölk". Jag förstår faktiskt inte vitsen. Inte alls. Det ser inte gott ut, och råkar man av misstag hälla den i sitt kaffe blir det bara blask av alltihop. (Amerikanskt kaffe vinner inte på att spädas ut med något som påminner om vitfärgat vatten...) Någon som kan förklara?
Fast det här skulle egentligen handla om mjölk. (Som för övrigt är en vätska jag använder i kaffe då och då, det är mycket sällsynt att jag dricker mjölk bara rakt upp och ner.) SvD:s matskribent har godheten (observera min ironi) att skriva om den där debatten om fet mjölk och smör i skolmatsalarna som tydligen pågår i Sverige för tillfället.
Problemet är bara att han inte riktigt verkar ha koll på läget. Och då har han kanske ändå lite bättre koll än en del av dem som lämnat kommentarer på inlägget. Det är riktigt underhållande. Vad sägs tex om följande: "Mjölk är ett dödligt gift annars. Inte ens bönder dricker opastöriserad mjölk utan köper i äffaren." Tja jag kan ju minnas fel, men nog vill jag minnas att jag så sent som i somras var på en mjölkproducerande gård där det dracks opastöriserad, egenproducerad mjölk. Såvitt känt har ingen av de närvarande dött än... För att inte tala om alla människor som är uppväxta med att dricka opastöriserad mjölk och som fortfarande lever och mår bra. Fascinerande.
Själv är jag också rätt förundrad över det här i landet mäkta populära konceptet "fettfri mjölk". Jag förstår faktiskt inte vitsen. Inte alls. Det ser inte gott ut, och råkar man av misstag hälla den i sitt kaffe blir det bara blask av alltihop. (Amerikanskt kaffe vinner inte på att spädas ut med något som påminner om vitfärgat vatten...) Någon som kan förklara?
Wednesday, April 02, 2008
Roadtrip - del 2
Påskaftons morgon. Vi handlar på Superfresh i Elisabeth City och får det sista Starbuckskaffet på en evighet. Det är närmligen en myt att de stora kedjorna finns precis överallt i det här landet. 
Om man tex är ute och åker i Delaware kan det vara lååångt till nästa ställe med drickbart kaffe...
I alla fall - det var lite gråmulet, och det blåste ordentligt så när vi satt på den här rastplatsen i Coinjock och åt vår frukost och drack upp den sista kaffeskvätten fick man hålla i grejerna ordentligt för att de inte skulle blåsa bort. En rätt originell motorcykelåkare förgyllde morgonen. Han talade högt för sig själv medan han slängde ölburkar. Vi försökte förstå varför han tydligen tyckte att bara vissa delar av kroppen behövde skinnställ. Han skulle lätt kunna ha varit bror till den mystiska motellägarinnan...
På väg till turistbyrån i Kitty Hawk råkade vi hittade ännu ett monument, återigen över människans framfart i luften. Det visade sig att inte bara vi, och GWB hade hittat hit. Även Kilroy hade varit där...
Vi fortsatte ganska raskt till ännu tuffare grejer. Wright Brothers National Memorial. Onekligen lite coolt att i verkligheten se platsen där man faktiskt gjorde de första riktiga flygningarna. Och, när man tittar närmre på grejerna är det tydligt att bröderna Wright verkligen var inspirerade av sina cyklar när de designade sina flygplan. Och fatta vilket engagemang de två cykelreparatörerna måste ha haft för sin dröm om att kunna bygga ett flygplan, för att hitta tiden och orken till att inte bara sätta sig in i dåtidens vetenskapliga framkant men faktiskt också revidera den. De byggde tex en egen vindtunnel i cykelverkstaden för att kunna göra försök. Det kan man kalla hängivenhet!
Eftermiddagen spenderade vi på Cape Hatteras National Seashore. Badade fötterna i Atlanten (det var inte varmt...) tittade på fyrar och fotograferade pelikaner... Bland annat.
Om man tex är ute och åker i Delaware kan det vara lååångt till nästa ställe med drickbart kaffe...I alla fall - det var lite gråmulet, och det blåste ordentligt så när vi satt på den här rastplatsen i Coinjock och åt vår frukost och drack upp den sista kaffeskvätten fick man hålla i grejerna ordentligt för att de inte skulle blåsa bort. En rätt originell motorcykelåkare förgyllde morgonen. Han talade högt för sig själv medan han slängde ölburkar. Vi försökte förstå varför han tydligen tyckte att bara vissa delar av kroppen behövde skinnställ. Han skulle lätt kunna ha varit bror till den mystiska motellägarinnan...
På väg till turistbyrån i Kitty Hawk råkade vi hittade ännu ett monument, återigen över människans framfart i luften. Det visade sig att inte bara vi, och GWB hade hittat hit. Även Kilroy hade varit där...
Vi fortsatte ganska raskt till ännu tuffare grejer. Wright Brothers National Memorial. Onekligen lite coolt att i verkligheten se platsen där man faktiskt gjorde de första riktiga flygningarna. Och, när man tittar närmre på grejerna är det tydligt att bröderna Wright verkligen var inspirerade av sina cyklar när de designade sina flygplan. Och fatta vilket engagemang de två cykelreparatörerna måste ha haft för sin dröm om att kunna bygga ett flygplan, för att hitta tiden och orken till att inte bara sätta sig in i dåtidens vetenskapliga framkant men faktiskt också revidera den. De byggde tex en egen vindtunnel i cykelverkstaden för att kunna göra försök. Det kan man kalla hängivenhet!
Eftermiddagen spenderade vi på Cape Hatteras National Seashore. Badade fötterna i Atlanten (det var inte varmt...) tittade på fyrar och fotograferade pelikaner... Bland annat.
Tuesday, April 01, 2008
Roadtrip... del I
Ja, så äntligen kommer det en första rapport från roadtrippen...
Resans mest, ehm tidseffektiva del (not!), var att via kollektiva färdmedel ta sig från Baltimore till Dulles flygplats där jag skulle möta H. och K. Det går till så att man tar en Hopkins Shuttle till Penn Station (ca 10 minuter). Sen väntar man (och pratar i telefon med sina syskonbarn). Sen tar men ett tåg till Washington (ca 50 minuter). Byter till tunnelbana och åker nästan längst ut på orange linjen (ca 30 minuter), missar en flygbuss med en minut (vilket innebär 29 minuters väntan) samt åker flygbuss (ca 20 minuter). Väl ute på Dulles en halvtimme senare än tänkt (den missade flygbussen ingick inte i min plan...) kunde jag konstatera att det stora skandinavska flygbolaget, migrationen och tullen hade samarbetat till min fördel, så jag hann dricka kaffe, äta muffins och väääänta på dem i alla fall.
Därifrån styrde vi kosan söderut, för att första kvällen egentligen inte se något alls, annat än tre enorma portioner kinamat, samt ett motell. Jag tror att det var först dagen efter som vi konstaterade att vi sovit i Woodbridge.
På långfredagen satte vi igång med lite riktigt turistande. Ett besök i Ashland, därför att somliga behövde en bank, och somliga andra kände ett stort behov att få använda kameran. Söt liten stad. Särskilt den kombinerade järnvägsstationen och turistbyrån. (Lite som i Lidköping faktiskt...)
Nästa stopp på resan blev Virginia Aviation museum (Storebror: du hade nog gillat det här stället...), där bland annat denna SR-71 Blackbird fanns att beskåda. Den ser nästan lite elak ut. Och är mycket större i verkligheten än vad som syns på bilden...
Historisk turism blev det också, genom ett besöka Jamestown som var den första engelska kolonin i nuvarande USA. Där fotograferade vi sköldpaddor, tittade på Pocahontas och förstås, diverse monument. Istället för att betala dyra pengar för att titta på tidstypiskt klädda människor i colonial Williamsburg så åkte vi colonial parkway för att känna historiens vingslag. Och jag kunde återigen konstatera att jag behöver lära mig mer om amerikansk historia. (Den som kan tipsa mig om en bra bok i detta ämne får en guldstjärna eller två!)
Efter att ha turistat klart för dagen bestämde vi oss för att fortsätta söderut, in i Nordkarolina, och där, lite utanför allfarvägarna hitta någonstans att bo. Och det är lättare sagt än gjort, det finns glesbygd också i de östra delarna av detta stora land, tro mig. Men till sist, strax utanför stadsgränsen till Elisabeth city hittade Whistling pine motel. Och visserligen ingår lite halvsunkiga och mystiska motell i konceptet roadtrip, men... Låt mig säga som så, jag skulle inte stanna mer än en natt på ett motell med en sådan ägare. Denna kvinna var tillräckligt märklig och skapade tillräckliga obehagskänslor för att lätt ha kunnat vara en karaktär i en film som Fargo. (För övrigt en obehaglig men mycket bra film).
Det var inte precis med saknad som vi på påskaftonsmorgon fortsatte mot Outer Banks och lämnade Whistling pine bakom oss...
Resans mest, ehm tidseffektiva del (not!), var att via kollektiva färdmedel ta sig från Baltimore till Dulles flygplats där jag skulle möta H. och K. Det går till så att man tar en Hopkins Shuttle till Penn Station (ca 10 minuter). Sen väntar man (och pratar i telefon med sina syskonbarn). Sen tar men ett tåg till Washington (ca 50 minuter). Byter till tunnelbana och åker nästan längst ut på orange linjen (ca 30 minuter), missar en flygbuss med en minut (vilket innebär 29 minuters väntan) samt åker flygbuss (ca 20 minuter). Väl ute på Dulles en halvtimme senare än tänkt (den missade flygbussen ingick inte i min plan...) kunde jag konstatera att det stora skandinavska flygbolaget, migrationen och tullen hade samarbetat till min fördel, så jag hann dricka kaffe, äta muffins och väääänta på dem i alla fall.
Därifrån styrde vi kosan söderut, för att första kvällen egentligen inte se något alls, annat än tre enorma portioner kinamat, samt ett motell. Jag tror att det var först dagen efter som vi konstaterade att vi sovit i Woodbridge.
På långfredagen satte vi igång med lite riktigt turistande. Ett besök i Ashland, därför att somliga behövde en bank, och somliga andra kände ett stort behov att få använda kameran. Söt liten stad. Särskilt den kombinerade järnvägsstationen och turistbyrån. (Lite som i Lidköping faktiskt...)Nästa stopp på resan blev Virginia Aviation museum (Storebror: du hade nog gillat det här stället...), där bland annat denna SR-71 Blackbird fanns att beskåda. Den ser nästan lite elak ut. Och är mycket större i verkligheten än vad som syns på bilden...
Historisk turism blev det också, genom ett besöka Jamestown som var den första engelska kolonin i nuvarande USA. Där fotograferade vi sköldpaddor, tittade på Pocahontas och förstås, diverse monument. Istället för att betala dyra pengar för att titta på tidstypiskt klädda människor i colonial Williamsburg så åkte vi colonial parkway för att känna historiens vingslag. Och jag kunde återigen konstatera att jag behöver lära mig mer om amerikansk historia. (Den som kan tipsa mig om en bra bok i detta ämne får en guldstjärna eller två!)
Efter att ha turistat klart för dagen bestämde vi oss för att fortsätta söderut, in i Nordkarolina, och där, lite utanför allfarvägarna hitta någonstans att bo. Och det är lättare sagt än gjort, det finns glesbygd också i de östra delarna av detta stora land, tro mig. Men till sist, strax utanför stadsgränsen till Elisabeth city hittade Whistling pine motel. Och visserligen ingår lite halvsunkiga och mystiska motell i konceptet roadtrip, men... Låt mig säga som så, jag skulle inte stanna mer än en natt på ett motell med en sådan ägare. Denna kvinna var tillräckligt märklig och skapade tillräckliga obehagskänslor för att lätt ha kunnat vara en karaktär i en film som Fargo. (För övrigt en obehaglig men mycket bra film). Det var inte precis med saknad som vi på påskaftonsmorgon fortsatte mot Outer Banks och lämnade Whistling pine bakom oss...
Subscribe to:
Posts (Atom)
