Oops...

Jag äger fyra bokhyllor. De är nästan fulla. Skulle jag försöka ställa in alla böcker jag har på jobbet skulle soffan, soffbordet, byrån och alla andra ställen man kan använda för att förvara böcker nog bli belamrade ganska snabbt. Och därför kan man ju undra lite hur det gick till när jag tilläts gå in på bokmässan i sällskap med min plånbok. Man tycker ju att någon som har känt mig sedan de urminnes tider då vi pluggade fysikalisk kemi på grundnivå och delade upp labarbetet så att jag klappade lablärarens hund och han programmerade matlabprogram (så här med facit i hand kan jag ifrågasätta det begåvade i den uppdelningen lite - men det var en väldigt söt hund!) borde ha kunnat inse konsekvenserna av kombinationen Maria+ bokmässa + pengar... Men å andra sidan kom jag ju hem med flera böcker som jag säkert aldrig köpt annars.

Om röstning och räkning

Ja, jag jobbade ju i vallokal på valdagen. Det var en intressant upplevelse. En hel del av de klagomål som har framförts är berättigade kan jag konstatera. Dessutom illustrerar en del av klagomålen ju tydligt varför det faktiskt är ett problem om man som röstmottagare markerar fel i röstlängden.

Om det är ovanligt många klagomål i år kan jag inte avgöra, men det står ju alldeles klart att den mänskliga faktorn tycks ha åstadkommit en hel del besvär i årets val. Att glömma bort inlämnade förtidsröster är exempelvis inte OK. Däremot är det helt normalt att vissa röster som underkänts i vallokal godkänns i nästa räkning, det beror helt enkelt på att röstmottagarna inte har befogenhet att godkänna röster där det tex låg två, likadana, valsedlar i samma kuvert. En sådan röst kommer dock att godkännas i sluträkningen, och det finns fler sådana röster än man kan tro...

Så, det man kan fundera på, särskilt i dessa tider när väldigt få röster skulle kunna ha gjort stor skillnad, är om Sveriges valsystem verkligen är effektivt och säkert? I grund och botten så tror jag att svaret är ja, men det är faktiskt lite skrämmande hur stor effekt enkla misstag av röstmottagarna kan få - genom att människor inte får rösta, eller genom att en röst stoppas i fel urna och därmed blir ogiltig, eller genom att förtidsröster hanteras på fel sätt. Rent fusk med själva räkningen tror jag dock är mycket ovanligt - det kanske skulle gå att genomföra, men det är stor risk att det skulle upptäckas. Det är så många människor involverade i själva räkningsproceduren att sannolikheten att man skulle gå iland med det är liten.

Summa summarum var det både roligt och intressant, men samtidigt en mindre pärs för oss som är skapta så att vi gillar effektivitet och god organisation och så. Jag är helt säker på att vi kunde varit klara med räkningen ett par timmar tidigare om arbetet organiserats lite effektivare (vilket kan läsas som: exempelvis organiserat av undertecknad (eller någon annan som delade åsikten att huvuduppgiften var att räkna röster, inte att dra dåliga göteborgsvitsar och klaga på valdistriktets storlek))...

Parlamentariskt kaos?

I brist på egenhändigt skrivna bloggposter så fortsätter jag väl att länka till andra. Makthavare.se reder ut begreppen beträffande parlamentariskt kaos och andra krigsrubriker...

Vad kostar en man?

Hanne Kjöller briljerar i DN. Extrakul med tanke på att DN:s ledarredaktion inte gör det så ofta numera.

Freedom, not fear, igen...

Nej, det är inte OK att sparka mot människors huvuden. Det spelar ingen roll om det gäller huvudet på en politiker, en homosexuell, en religiös, eller en oliktänkande-i största-allmänhets huvud. Eller om det gäller huvudet på någon som bara råkar komma förbi. Det är aldrig rätt att sparka mot någons huvud. Någonsin. Våld är inte rätt. Punkt. Oavsett hur provocerad man kan tänkas bli av någon, eller något, så är det inte, någonsin, rätt att använda våld. Det finns inget ändamål som helgar det medlet. För normalbegåvade personer torde det inte vara alltför svårt att begripa.

I öppet samhälle argumenterar man mot den vars åsikt man inte delar. Man misshandlar dem inte i, eller utanför, deras hem. Man monterar inte bilbomber, eller kastar brinnande föremål genom brevinkast, som vi sett i tidigare valrörelser. I ett öppet samhälle låter man också riktigt otäcka politiska rörelser, som sverigedemokraterna, hålla sina torgmöten.

Och ja, jag är förstås extra arg och ledsen över detta, eftersom det drabbat någon jag känner och uppskattar som både personlig och politisk vän. Det kommer alltid närmare när det drabbar någon man känner och tycker om. Men i sakfrågan gör det ingen skillnad. Det är inte rätt oavsett vem det drabbar, det är inte rätt oavsett gärningsmännens motiv till dådet. Aldrig.

Ett öppet samhälle förutsätter frihet, inte rädsla. Jag tror att jag just bestämde mig för att engagera mig politiskt igen. För friheten.

Freedom, not fear

9-11, händelserna 2001, men också mordet på Anna Lindh har legat högt upp i mitt medvetande hela dagen. Och jag såg just "United 93", filmen om 9-11. Jag reagerade på samma sätt som de gånger jag besökt Ground Zero i NYC - med fysiskt illamående och en länge kvardröjande obehagskänsla.

Och jag kunde, och kan, på sätt och vis, förstå alla rop på ökad övervakning, alla ökade säkerhetskrav, och alla som anser att den som inte har något att dölja inte heller har något att frukta, som har följt i spåren efter detta. Men jag är likväl övertygad om att det inte löser det verkliga problemet. Övervakning skyddar dåligt mot de som inte bryr sig om hur det går.

Världen behöver inte mer rädsla och misstänksamhet, den behöver mer frihet, på samtliga kontinenter.

Elitisttripp

Igår drabbades jag, återigen, av insikten att jag förmodligen är en rätt elitistisk personlighet. (Alternativt har en mycket skruvad uppfattning om vad normalbegåvning är.) Eftersom jag, för första gången, ska vara röstmottagare under årets val så var jag tvungen att gå på en 2-h utbildning. Kan ju verka vettigt, kan man tycka.

Jag får dock erkänna att jag hade vissa farhågor om att det hela bara skulle gå ut på att någon skulle berätta det som jag, och alla andra läskunniga, skulle kunna läsa oss till, och inte tillföra så mycket utöver det. Den infriades... Dock får man säga att om man ska döma av de frågor som ställdes så var det kanske ändå bra att ha en utbildning. För att uttrycka det milt kan jag säga att jag inte direkt blev imponerad av en del av de frågor som ställdes.

Så, i akt och mening att ta reda på om jag förväntar mig lite för mycket av mina medmänniskor, så tänkte jag att vi kan göra ett litet test här och se hur bloggens läsare tänker kring följande frågor:

1. En anledning till att alla valsedlar, från alla partier*, bör behandlas på samma sätt?
2. En anledning till att det är viktigt att inte markera fel i röstlängden?
3. En anledning till att man inte får ändra i röstlängden ute i vallokalerna?
4. En anledning till varför det är viktigt att kuvertet som en förtidsröst kommer i är förslutet och inte ser ut som att det har öppnats och återförslutits?
5. En anledning till att man inte får slänga valsedlar under rösträkningen även om de har förklarats ogiltiga?

*Även om man personligen hyser starka aversioner/sympatier mot/med ett eller annat parti.

Om vikten av kaffe

Kaffe är viktigt på min arbetsplats. Oerhört viktigt, så viktigt att man ibland kan tro att vi är där för att ha kaffepaus och inte för att forska*. Framför allt är det oerhört viktigt att man sköter sina Kaffeveckor på ett oklanderligt sätt.

Att ha Kaffevecka innebär att man brygger kaffe till alla (ca 60 pers) till klockan 10, och till klockan 15, och dessutom lite till lunch, och däremellan plockar man ur diskmaskinen, och in i diskmaskinen** osv. Om någon tror att man faktiskt kan få något vettigt gjort den veckan så kan jag meddela att det är mycket svårt. Ja, och så kommer man ihåg att värma tevatten till tedrickarna för annars kan lappolisen dyka upp och tapetsera lite och det blir det så dålig stämning... Skulle någon råka vara sjuk under sin Kaffevecka börjar det genast spekuleras i om denne någon verkligen är sjuk, eller om personen i fråga möjligtvis inte bara är lite (mycket) lat och vill slippa ifrån kaffekokandet.

Eftersom kaffe är så viktigt så finns det förstås en mängd åsikter om saken. Så många att det tydligen var föremål för en 15 minuter lång diskussion på det senaste avdelningsmötet. Det är lite oklart vad som kom ut av diskussionen, förutom en ny lista över vem som är kaffeansvarig de närmaste 40 veckorna (för övrigt en lista som de flesta tycks vara missnöjda med av en eller annan anledning). Själv har jag kunnat konstatera att mitt namn finns på den, en vecka långt efter att min nuvarande anställning går ut, och funderar nu på om någon gjort ett allvarligt misstag eller om detta är någon slags indikation om framtiden. 2000-talets motsvarighet till att spå i kaffesump kanske?

*Med tanke på en av moderaternas annonser i dagens SvD kan man nästan tro att de håller med om det... Själv skulle jag tycka att det vore trevligt om tex nya LHC-experiment kunde diskuteras med samma entusiasm någon gång...

**I teorin ska nog var och en ställa in sin egen disk i diskmaskinen, men i praktiken tycks det vara lite si och så med den förmågan.

Chicago

Mycket trevlig stad. Framför allt var det slående hur oerhört rent det är där. Dessutom finns det oändliga möjligheter till fotografering... Behöver dock mer än dryga 2 dygn för att upplevas i sin helhet. Och det är värt att notera att Chicago Midway slår O'Hare med hästlängder när det gäller val av flygplats...









Notera den något ovanliga formen på denna skyskrapa... Ni kan ju gissa vad för slags trivia som berättas om denna byggnad...

Fler bilder finns på det gamla vanliga stället.

En USA-resa i (starkt begränsat antal) bilder

Jo, jag är tillbaka i Sverige, med en hjärna som känns lite lagom mosig av både trötthet och jetlag, substantiella inlägg lär därför dröja lite (men trots detta lätt dimmiga tillstånd har jag i mina försök att kolla ikapp svenska nyheter kunnat konstatera att något är ruttet i den svenska integritetsdebatten, men mer om det en annan dag.

Ett högst begränsat urval av bilder från de senaste tre veckorna:


Parkeringsplats the New York-way. Så går det när det är ont om plats i stan.


Vy från Brooklyn Bridge park.


Vi plockade världens största blackberries i Southampton, Long Island. Goda var de också.


Nova liknar sin pappa ganska mycket. Men verkar ha fått mammas lättsamma inställning till livet.


Mansion, Newport, RI. Det finns några stycken av dem där.


"The Bean", Chicago. Finns risk att ni kommer få se den här skulpturen i fler versioner. Många bilder blev det...


Ganska coolt, men nästan lite läskigt konstverk i Chicago.


Utsikt från Hancock Tower - en väg som går väldigt rakt västerut, om inte Illinois är midwestern nog.


Utsikt över Interstate 66* från Fairfax/Vienna metrostation utanför Washington DC, så tidigt på morgonen att rusningstrafiken ännu inte kommit igång.


The book loft i German Village, Columbus. Ohios svar på Strand (knappast 18 miles med böcker, men i alla fall 32 rum med böcker). De besöken ledde till att det var mycket nära att jag fick betala övervikt på vägen tillbaka till Sverige, men jag har läsning för hela hösten tror jag.




Gunther, som är Lindseys nya valp har just upptäckt att han kan få leksaken att göra ljud. Det tog dock en stund att komma på att hundgodiset var ätbart och inte bara en leksak...

*Alltså inte den "riktiga" Route 66 som ju går "from Chicago to LA"...

Badjobb

Det är, måste man säga, onekligen ganska trevligt att vara på en konferens som 1) har tiden mellan 1 och 4 på eftermiddagen ledig, och 2) som ligger på behagligt gångavstånd från utmärkt klippbad, rakt ner i Atlanten.

Otippat

Alldeles nyss uppmuntrade jag min ena brorsdotter att börja spela fotboll. Man undrar om kombinationen konferens och semester verkligen är bra för mig.

Förbud. rättigheter och ansvar

En ekorr-post om vad som är mindre bra med piratpartiets valmanifest fick mig att börja kontemplera det här inlägget (istället för att korka igen kommentarsfältet därborta fullständigt)...

Jag har ju tidigare skrivit om att jag anser att man inte kan, eller bör, förbjuda allt som är dåligt. Jag anser nog att många politiker och opinionsbildare skulle må väl av att överväga de långsiktiga konsekvenserna av sina förbudsförslag lite oftare än vad de gör. För väldigt ofta handlar det ju om att något som är olämpligt ska förbjudas, men när de förbuden blir för många så blir det också lätt, lätt att gå ännu längre ut på det sluttande planet, och förbjuda också det som man för tillfället finner opassande. (Och jodå, sådana förslag komponeras i Sveriges riksdag redan idag.) Dessutom, ju fler förbud, desto större risk för övervaknings"behov", och ännu viktigare, ju fler förbud desto mindre krav ställer vi på att människor ska ta eget ansvar och bedöma konsekvenserna av sina egna handlingar. Dessutom misstänker jag att en inflation i förbud kommer att leda till att respekten för de som faktiskt är rimliga kommer att minska.

Det om förbud, nu något om rättigheter, inspirerat av det piratpartistiska förslaget om att "Regeringen ska utfärda direktiv till Luftfartsverket att senast den 1 juli 2011 erbjuda gratis,
inloggningsfritt och obegränsat trådlöst internet på samtliga större flygplatser." (sic!) Rättigheter är ett intressant begrepp, inte minst mot bakgrund av att det ju existerar en FN-deklaration om de universella mänskliga rättigheterna. Dessa debatteras då och då i politiska kretsar, inte så mycket för de första artiklarna som bland annat stadgar rätten till liv och frihet från slaveri, eller rätten att söka asyl, som för de senare som bland annat handlar om rätt till arbete och rätt till betald ledighet. Förvisso mycket trevliga fenomen, men kanske ändå rättigheter på ett något annat plan. Kan jag tycka. Rätten till liv ger liksom inte så mycket utrymme för tolkningar, medan rätt till betald ledighet faktiskt gör det.

Kanske har jag fel, men jag tycker mig också ana en trivialisering av rättighetsbegreppet - lite åt hållet "allt som jag vill ha är en rättighet och helst ska det vara gratis också". Ett annat exempel på hur rättighetsbegreppet urholkats är den före detta kollegan som hävdade att det var hans rättighet att, trots att han inte var sjuk, plocka ut sjukpenning eftersom han varit med och betalat in till systemet. (Hans politiska övertygelse låg, i alla fall på den tiden, långt till vänster.) Den typen av resonemang är både principiellt mycket märkligt (folk kräver ju ändå inte sina försäkringsbolag på pengar lite då och då, och gjorde de det skulle premierna rusa i höjden) och kontraproduktivt för alla som vill ha någon form av offentligt finansierad och allmänt tillgängligt socialförsäkringssystem.

Nåväl, om detta inlägg inte är så stringent och saknar slutpoäng (utom den vanliga då, att folk borde ta mer ansvar och tänka efter före) så beror det nog på att det är väldigt tidigt på morgonen och att jag har sovit väldigt lite inatt eftersom det bär av västerut idag. Någon slags semesterbildsuppdatering kan det nog tänkas bli här de närmaste veckorna...

Slutligen ett meddelande till mina föräldrar: Eftersom ni inte svarar i telefon så meddelas härmed att jag räknar med att vara tillbaka i landet den 23:e augusti.

Semester och så

Egentligen har jag semester den här veckan. Därför är det ganska konstigt att jag hittills spenderat alla dagar av den i ett laserlab. Kan man tycka. Fast all väntetid har i alla fall lett till att USA-resan blivit någorlunda strukturerad, och det är ju bra. Det kan behövas om man ska hinna med New York, Boston, Rhode Island (konferens, inte semester), Chicago, DC, Philadelphia, Columbus och New York igen på 19 dagar. Kul ska det bli!

Den som faktiskt har semester och önskar sommarläsning rekommenderas Washingtons Posts genomgång av "Top Secret America".

Att tänka rätt, eller fritt, eller kanske både och

Centerpartiet har förespråkat treterminssystem på svenska lärosäten ett längre tag, och nu har man också fått med sig övriga allianspartier på att titta närmare på den frågan. Även socialdemokraterna är öppna för förändringen. och därmed torde det stå ganska klart att det i varje fall kommer att utredas närmare. Och det är nog bra, för det finns inget som säger att nuvarande ordning bör bevaras bara för att det "alltid" varit så.

Men det främsta argumentet för ett treterminssystem kan inte vara att svenska studenter är för gamla när de går ut i arbetslivet - vill man åtgärda det så är det väl bättre att skapa incitament för människor att påbörja utbildningen tidigare kan man tycka.

Det är också oklart för mig på vilket sätt ett treterminssystem skulle öka kvaliteten på utbildningen, något som centerpartiets talesperson i ubildningsfrågor hävdade både i SVT och TV4 häromdagen. Jag misstänker att det var ett tag sen hon deltog aktivt undervisning och forskning på ett svenskt lärosäte. (Inte minst hennes svepande påståenden om att "det ser olika ut på olika ställen" tyder på det.) Vill man verkligen säkra kvaliteten på den högre utbildningen bör man nog i första hand skjuta till lite mer resurser, så att lärarna (både doktorander och mer seniora forskare) faktiskt kan få betalt för all den tid de lägger ner på undervisning. Den bistra sanningen är nämligen att många i praktiken undervisar på sin fritid, eftersom forskningen liksom måste bli gjord i vilket fall som helst.

Den andra, uppenbara åtgärden för att klara kvaliteten är förstås att göra något åt studenternas förkunskaper, för där finns det, i alla fall inom naturvetenskapen, en hel del ytterligare att önska...

Och om man nu ändå ska utreda ett treterminssystem så kan man ju passa på att titta på förutsättningarna för de universitetsanställda att utföra samtliga de tre uppgifter som är ålagda oss - undervisning, forskning och samverkan med de omgivande samhället. Och om man dessutom kunde passa på att förklara för diverse klåfingriga politiker att högskolor och universitet inte är en arbetsmarknadspolitisk åtgärd... Således, att tänka lite nytt och likaledes fritt är bara bra, helst om ingen talar om i förväg för utredningens ledamöter vad den ska komma fram till.

Musiksmak och nyhetstorka

Empiriska studier har visat att "min" laser definitivt har en egen musiksmak. Den uppskattar sådant som In Flames, At the Gates och Neverstore. Framför allt visar den tydligt att den inte alls uppskattar när illasinnade kollegor byter musik till sådant som brukar kallas för "lättsam pop". Man får tillstå att den har ganska god musiksmak.

I övrigt kan man konstatera att det råder nyhetstorka. Något annat kan inte förklara det faktum att ekot igår gjorde ett flera minuter långt inslag om nya säkerhetsrutiner på orienteringens femdagars, eller det faktum att GP idag presterade en ledarartikel som handlar om fotboll men som inte direkt mynnar ut i något alls.

I övrigt skulle det vara väldigt skönt om den här förkylningen kunde ge med sig, för jag börjar bli väldigt trött på att hosta, och att vara så trött hela tiden...

Tåg och kapitalism=boktips

Om man ids kika in på The Economist så kan man dels hitta en lång artikel om USA:s tågtrafik, och en betraktelse om européer som sådär lite hemlighet tycker att det där med kapitalism kanske inte är så dåligt ändå... Detta tillsammans kan inte leda associationerna till annat än den alldeles utmärkta boken "Och världen skälvde" av Ayn Rand. Har ni inte läst den är den utmärkt sommarläsning. Kom ihåg att andra halvan av den boken är den bättre halvan...

Forskarfashion?

Undertecknad har aldrig någonsin aspirerat på att uppfattas som en s.k. fashionista. (Tur för både mig och världen kanske). Forskarvärlden som sådan är ju kanske inte heller känd för sin känsla för fashion. (Om tre veckor är det dags för en konferens där jag misstänker att det kommer att dyka upp mer än en Hawaii-skjorta...) Men, fram till för någon dag sedan trodde jag faktiskt att det fanns någon slags gräns även för oss. Det var innan jag hade sett följande utstyrsel:

Felknäppt, grällt mönstrad skjorta, knälånga beige shorts, svarta knästrumpor och bruna sandaler...

Fotoutställning

Om du ändå hade tänkt köpa en ny kamera så kan du få dina 15 minutes of fame genom en egen utställning, på köpet.

Fast nu har ju jag redan en kamera förstås.

Long and winding road

Första delen av semestern ägnades åt en tripp norrut tillsammans med 4 av mina amerikanska vänner. Att jag hade tjatat hål i huvudet på dem om vikten av vandringsskor och regnkläder hjälpte inte, två av dem åkte ändå till fjällen med paraply men utan regnställ...

Förutom en del vandring med utgångspunkt från Abisko hann vi också med att besöka Haparanda (och en promenad över till Finland), Övertorneå (för att träffa min kära väninna Linda), Överkalix (där somliga av oss tog ett utomhusdopp i Kalixälven, medan somliga andra fegade ur...Synnerligen uppfriskande kan man väl kalla det om man ska vara positiv) och Narvik.


Vy över E10 och Torneträsk från Abiskos närmaste fjäll: Njulla. Klockan är strax före midnatt vid fototillfället.


Lapporten, fotograferat från samma berg som ovan. Också taget strax före midnatt.



En talande väderbild från vår första vandringsdag. Med tanke på att vi gjorde ca 330 m på höjden på 4 km i mycket ojämn terräng så kanske ni förstår varför regnkläder var ett bättre val än paraply...

Den som önskar fler bilder finns på samma ställe som vanligt.

För övrigt kan man konstatera att det är fantastiskt mycket lättare att göra en rimlig uppskattning av hur brant det är när kartans ekvidistans är 2.5 m eller 5 m, istället för som på fjällkartan 20 m. Å andra sidan kunde jag också konstatera att de tre av oss som kände till konceptet höjdkurvor på förhand gjorde mer rimliga tidsbedömningar än de övriga två.

Hur som helst så var det en alldeles utmärkt och synnerligen avslappnande liten mini-semester. Nu återstår en 2 eller kanske 3 veckors jobb innan det blir lite mer semester.

Att åka tåg...

...är ofta ganska trevligt. Inte minst för att Sverige så här i sommartid är ganska vackert. Och för att man tänker så bra på tåg. Men, idag har jag en "granne" som dragit i sig två flaskor vin under de senaste 2.5 h (nej han bjöd inte) och som lägger in nytt, osedvanligt illaluktande, snus ungefär en gång i kvarten. Följaktligen luktar det lite grann som en festlokal dagen efter här...

Men snart är jag framme i Stockholm, och imorgon bär det av mot Norrbotten och Lappland, i sällskap med fyra amerikaner. En fjälltur light kan man kanske kalla det. (Vandringskängorna är med...) Och därmed blir det sannolikt inte mer bloggat förrän om en vecka eller så. (Jag tänkte nämligen, tro det eller ej, låta datorn vara kvar i Stockholm. Telefon, kamera och gps kan räcka som medföljande teknikprylar.)

Charm i hundförpackning

En stor del av midsommarhelgen ägnades åt att umgås med den här, synnerligen charmiga, lilla krabaten. Han lystrar (nåja) till namnet Gordon och är det senaste tillskottet till min brors familj (som förutom de fyra människorna består av två hästar, två hundar och minst tre (men eventuellt fler) katter och för tillfället också två fosterhästar). När han är trött och törstig på samma gång kan det hända att han lägger sig ner medan han dricker, med resultatet att öronen landar i vattenskålen och då ser han sååå förvånad ut. Är han riktigt trött kan det hända att han somnar med huvudet i vattenskålen...

Veckans citat II och III

Råkade se den här nyheten på DNs webbsida: "Många dör efter skuldsanering"

Artikeln meddelar att "Det innebär att gruppen har 33 gånger högre dödlighet än befolkningen i stort." (Gruppen=svenskar som fått skuldsanering beviljad). Men det blir faktiskt ännu bättre, för senare i artikeln så meddelas också att "Det finns en motsvarande studie i Norge och där är dödligheten bara 6 procent"...

Jag måste alldeles bestämt ha missat något viktigt forskningsresultat på sistone, för jag trodde att en av de få saker här i världen som man kan vara helt säker på är just att dödligheten faktiskt är just exakt 100%...

Veckans citat

"I don't want to advertise myself too much, but I think that I communicate better than most physicists"*

Yttrat av tysk hardcore-fysiker som var här på intervju för doktorandtjänst i fysikalisk kemi.


*Jag måste dock, för ordningen skull, tillägga att jag inte noterat att fysiker i allmänhet skulle vara så förfärligt mycket sämre än kemister i allmänhet vad beträffar kommunikationsbegåvning. Jag tror mer på individuella skillnader i det avseendet.

Man cyklar för lite...

...eller inte. I alla fall inte igår då jag fick ihop dryga 2.5 mil totalt. Genom att cykla hemifrån och till jobbet, och sen från jobbet och till låååångt upp på Hisingen (Lillhagen för att vara exakt). Och därifrån och hem igen. Av denna utflykt lär man sig följande:

1. När västra sidans gc-väg på Götaälvbron är avstängd, och den andra sidan är full med besökare till Metaltown så ägnar man nästan en tredjedel av den totala cykeltiden med att ta sig över bron.

2. Det går alltid fortare att cykla än att åka med Västtrafik*. De bussåkande kollegorna som lämnade jobbet samtidigt som jag behövde nästan en timme för att komma fram, medan jag klarade det på 36 minuter. (Och de inkluderande en långsam bropassage och lite lätt förvirring beträffande att få verkligheten att stämma överens med de kartbilder som jag trodde mig ha memorerat.)

3. Bara för att folk är födda och uppväxta i Göteborg och hittar till Marieholmsbron (som på många sätt är en mycket bättre bro än götaälvbron) och tror att de hittar i resten av stan också så betyder det inte att de har någon som helst aning om hur man bäst tar sig från nämnda bro och till Olskroken... Det tål dock att nämnas att tre eller så km hade kunnat undvikas om jag litat på mitt eget lokalsinne och intuition, istället för de förmenta cykelvägsexperterna.

*Jag är inte säker på att det är riktigt sant. Vid dåligt väglag kombinerat med en bra dag för spårvagnstrafiken kan det bli dött löpp mellan cykeln och västtrafik om man räknar sträckan dörr-dörr.

Problemlösning: Brutalitet

För en och en halv vecka sen började en ack så viktig liten pryl i laserlabbet trilskas. Ordentligt. (För femtosekundslasernördar: en av delaylinjerna.)

Därför har de senaste arbetsdagarna (förutom de i Lund då) bestått av ganska stora mängder irriterat muttrande (och i ärlighetens namn också en och annan frustrationsinducerad svordom) medan vi felsökt.

Processen har förstås inneburit alla de vanliga testen, dvs att starta om allting på kontrollerat sätt. Det ledde inte till minsta framgång. Att brutalbryta strömmen till kontrollboxen däremot, det var något av ett framgångskoncept eftersom vi då faktiskt lyckades etablera envägskommunikation. Bara hälften kvar, typ.

Jag har spenderat löjligt mycket tid i sällskap med en voltmeter för att kolla att alla com-portar och pinouts funkar som de ska. (Det gjorde de, förstås.) Och jag har ökat på mina kunskaper om desamma med ca 300%. (Förvisso från en sorgligt låg startnivå.)

Vi har försökt men misslyckats med att installera om diverse styr- och diagnosprogram och chefen har fällt det redan klassiska uttalandet "Jag förstår att det här är svårt för er som väl knappt aldrig sett ett dos-program i hela era liv".*

Min privata skypebaserade elektronik/dator/laser-support har bistått med mängder av glada tillrop och ett och annat begripligt råd, och en hel del som säkert var utmärkta men som jag inte begrep... Jag har ångrat mycket bittert att jag aldrig lärt mig mer om elektronik....

...men å andra sidan visade det sig till slut att det förstås bara hade varit bortkastad tid. För det som till sist löste problemet var 1) en patch som gjorde att vi kunde köra testprogrammet med Windows XP och 2) att brutalrycka ur en annan kabel, som ingen hade tänkt på att man kunde rycka ur, och vips så hade vi, om än något svajig och inte helt felfri, tvåvägskommunikation igen. Ni kan ju hålla tummarna för att den här hightech-lösningen håller hela veckan ut...


*Samma chef som, förvisso i ett annat sammanhang, också föreslagit mig och doktoranden J att "ni som är unga kan väl leta upp nån femtosekundscommunity på nätet, det måste väl finnas massor av såna, där ni kan chatta lite med folk, det kan vi säkert lära oss något bra av"

Double-blind peer review II

Det kom en kommentar till förra bloggposten om peer review. Den löd så här:

"Halv-anonym manuskript-granskning vore bättre.
Det stora problemet är inte att nybakade forskare har svårare att publicera när de inte har en etablerad forskare bland författarna, det stora problemet är att så många etablerade forskare släpper igenom skitforskning. Om man som granskare säger ja till ett manuskript skall man ta ansvaret för det och låta sitt namn tryckas i artikeln. Om man säger nej måste man få vara anonym annars får vi bara ja-sägare.
Jag väljer vara anonym av sagda skäl."

Jag håller delvis, men inte helt, med. Det ligger något i påståendet att en stor del av problemet ligger i att "skitforskning" släpps igenom. Men, jag tror att det problemet är snarare är grundat i att man ser ett namn man känner igen och tänker att om professor X är med, så måste det vara bra. Eller, och detta är ett nog egentligen ett mycket större problem, så är man inte alls medveten om att man tenderar att ge högre rankning till professor X och hans redan kända vänner och kollegor*. Unconscious bias alltså. (Ge mig gärna en vettig översättning till svenska.) Och det problemet kommer man aldrig att komma åt genom att låta granskarnas namn finnas med på publicerade artiklar.

Dessutom bör man nog ändra praxis för publicering om man alls vill införa detta. Eftersom det i slutänden är redaktören som avgör om en artikel ska publiceras eller inte så kan man ju föreställa sig att man inte skulle jubla över att se sitt namn på artiklar som man själv rekommenderade skulle refuseras.

*Här kan man tex jämföra med den forskning som visat att vi (män och kvinnor) tenderar att ranka meriter, rapporter etc lägre om vi tror att de åstadkommits av kvinnor, men högre om vi tror att upphovsmannen är av manligt kön.

Stolthet och fördom

Jag ägnade måndagen och tisdagen åt vad jag förutspådde skulle bli ett grupparbete av mellanstadiekaraktär. Vi, en doktorand och tre (i varierande grad) mer seniora forskare, skulle nämligen försöka få ihop ett manuskript under två dagars fokuserat arbete. Organiserat skrivande i grupp alltså... Jag medger att jag var mer än bara lite skeptisk till tilltaget innan vi började. (Det var tydligen SJ också eftersom de behagade ställa in mitt tåg till Lund på måndagsmorgonen*.)

De vetenskapliga diskussionerna blev synnerligen bra och givande (jag tror att folk i allmänhet diskuterar entropi alldeles för sällan...) men själva skrivandet hade klara drag av mellanstadiegrupparbeteskaraktär. Särskilt den onödigt långa diskussionen beträffande hur mycket ett stycke ska hänga ihop med nästa, och om det krävs en ny rubrik när styckena inte alls hänger ihop... Men med mycket kaffe och en ganska stor dos självbehärskning lyckades vi faktiskt få ihop en grundstomme till ett manus (utan att jag kände mig akut tvungen att lägga beslag på tangentbordet). Mina fördomar blev alltså endast delvis besannade. Dock betvivlar jag att jag kommer organisera liknande manuskriptskrivardagar igen, inom överskådlig framtid. Det är helt enkelt inte så effektivt.

Det var också både roligt och lite skrämmande att jag, mitt under diskussion, när doktoranden i sällskapet förde något synnerligen begåvat resonemang (dvs han höll med mig) plötsligt insåg att för inte så hemskt många år sen var jag lärare hans lärare på den första kemikurs han läste på Uppsala Universitet... Och det skrämde honom tydligen inte mer än att han senare, helt frivilligt, valde att göra sommarprojekt för mig (som resulterat i två artiklar). Och jo, jag inser att mitt bidrag till hans forskarkarriär är ganska marginellt, men ändå, en pytteliten del i det vill jag gärna ta åt mig...

För övrigt kan jag meddela att det är alldeles betagande vackert att åka tåg genom Halland och Skåne dessa tider på året. Mer än hundra nyanser av grönt.

*Detta ledde till att jag tvingades dela tåg med en halv gymnasieklass mellan Båstad och Helsingborg. Vi kan väl säga att det gjorde resan sociologiskt mer intressant,och att tant kände sig mycket nöjd med att inte vara 17 år längre.

Boktips

1. "American wife" av Curtis Sittenfeld. Egentligen vet jag inte om det är så stor litteratur, men det var ett intressant sätt att berätta en historia som har stark verklighetsförankring, även om det är fiktion. Huvudpersonens och hennes makes historia har klara likheter med Laura och G.W. Bushs dito. Slutkapitlet är, enligt min mening, värt hela boken. Och jag är väldigt nyfiken på att veta om citatet från boken “All I did is marry him. You are the ones who gave him power.” har någon som helst bäring på verkligheten. Därför är det ett extra roligt sammanträffande att J., helt ovetande om detta faktum, gav mig Laura Bushs självbiografi i födelsedagspresent. Jag har inte börjat läsa ännu men det ska bli mycket intressant. (Jag tror att den heter "Presidentens hustru" på svenska.)

2. "Let the great world spin" av Colum McCann. Jag kan inte hitta några uppgifter om att den finns översatt till svenska, så hugade läsare får satsa på den engelska versionen. Och jag rekommenderar den varmt. Det tog ca 30 sidor att övertyga mig om att det var en fantastisk bok, men därefter handlade det mest om att tvinga sig att inte läsa för mycket varje dag, helt enkelt för att jag inte ville att det skulle ta slut. Så många nivåer, så många historier, så många sorger och glädjeämnen. Och allt sammantvinnat runt en, igen, verklig historia som "fiktionaliserats". För de har faktiskt, och det är fascinerande i sig, funnits en snubbe som gjorde luftpromenaden mellan Twin Towers i New York. Hm, jag är faktiskt avundsjuk på alla som har kvar upplevelsen att läsa den här boken. Läs, läs, läs!

Nördvarningssystem

Dagens notering: Om en person går till jobbet i en t-shirt med texten "Schrödinger's cat is dead" på framsidan, och "Schrödinger's cat is not dead" på baksidan visar det sig snabbt vilka av kollegorna som är verkliga nördar.

Inte-så-lyckad marknadsföring

Jag har funderat en del på det där med hur företag och organisationer väljer att visa upp sig i vissa situationer. Till exempel när det gäller rekryteringsärenden. En schysst hantering kan göra att också de som inte fick jobbet lämnar processen med en positiv bild av arbetsplatsen, som de i bästa fall sprider till sin omgiving. (Det kallas, tror jag, något i stil med varumärkesvård på managmentspråk.) Tafflighet eller rent oprofessionellt beteende leder dock ofta till slutsatsen att man nog inte vill jobba där i alla fall. Jag har, genom egna och andras erfarenheter, kunnat konstatera att svenska lärosäten ofta hamnar i den senare kategorin. Dock trodde jag nog att det var lite bättre i det berömda näringslivet, men det har visat sig (genom andras erfarenheter förvisso) att det kan variera ganska mycket.

Min goda vän J. är, som det heter, arbetssökande. Förutom att det innebär att hon för diverse arbetsförmedlingsdokument måste bestämma om doktorerandet i fysikalisk kemi bör klassificeras som "teknik" eller "offentlig sektor" så ägnar hon förstås en del tid till att gå på en och annan intervju och rekryteringsevent av olika slag. Den senaste veckan har hon haft två mycket olika erfarenheter.

Den ena med ett pyttelitet konsultföretag (som jag aldrig hade hört talas om men som tydligen är the-place-to-be för laserspektroskopister) som var allt igenom positiv, alldeles oavsett om hon får jobbet eller ej.

Den andra, negativa, stod ett internationellt konsultföretag för. Väldigt nyligen ordnade de ett rekryteringsevent här i Göteborg. Jag har varit på få sådana och hade därför vissa, som det skulle visa sig, fördomar om hur de går till. Jag trodde tex att ett av målen med sådana tillställningar är att deltagarna ska gå därifrån med en positiv bild av företaget, alldeles oavsett om de är de minsta intressanta som potentiella anställda, eller ej. (För det är uppenbart, också för mig, att det förstås dyker upp många vid sådana tillfällen som kanske inte alls är rätt personer för varken aktuella jobb eller CV-databasen.)

Det tycks dock inte som om det var tanken den här gången. För istället för att berätta för J. vad hon, eller andra med lämpligare kompetens, skulle kunna göra på företaget i fråga, eller vilken kompetens som efterfrågades, så fick hon en föreläsning om varför hon var fel på exakt alla sätt. (doktorsexamen=dåligt, ingen civilingenjörsexamen=dåligt (fast det kom senare fram att det inte nödvändigtvis vore ett plus att ha en), inte vetat sen gymnasiet att hon ville jobba på det aktuella företaget=jättedåligt, inte nämnt det magiska kodordet validering när hon kom in genom dörren=alldeles fruktansvärt dåligt, detta trots att hon knappt fick en syl i vädret).

Behöver jag säga att hon gick därifrån med en ganska taskig inställning till företaget i fråga? Och att hennes upplevelse numera är förmedlad till ganska många människor? Sannolikt dessutom till en hel del människor som kanske har av företaget efterfrågad kompetens? Och att vi är många som är grymt nyfikna på det lilla konsultbusinessen?

Uppdatering: Syftet med den här bloggposten är alltså inte att hänga ut det ovan nämnda konsultföretaget (då hade jag nämnt det vid namn) - det är ju fullt möjligt att övriga representanter gjorde ett bra jobb i att marknadsföra sin arbetsgivare - utan mer en betraktelse över det faktum att "man" verkar förhålla sig väldigt olika till det där med varumärkesvård och mun-till-mun-marknadsföring, som ju ändå anses vara mycket viktig faktor.

News flash

Man kan nästan tänka sig att tycka att tro att detta borde ha varit känt ett längre tag... I alla fall vet jag några stycken som känt till det ett tag...

Det är tydligen svårt att göra akademisk karriär i Sverige.

Double-blind peer review?

Vi fick just en vetenskaplig artikel accepterad. En rad till som kan strykas från "artiklar att publicera"-listan. Det tog sin tid dock, och bjöd på en del annorlunda varianter inom det så kallade peer review-systemet.

Vi skickade in artikeln första gången i december 2009. Det tog lång tid att få första omgången kommentarer. Detta är särskilt märkligt då det var uppenbart att reviewerna (ursäkta den förfärliga svengelskan) visserligen hade läst men knappast förstått. En av dem, den som var mest kritisk, föreslog "publish with minor revisions". Problemet var bara att han* inte föreslog några förändringar, alls. Däremot uttryckte han stark skepsis mot våra experimentella data. Den andra reviewern föreslog att vi skulle 1) publicera en längre artikel och 2) helst i annan tidskrift och gav samtidigt en lång lista på saker som, enligt hans mening, borde åtgärdas. När reviewerna inte är ense, eller kanske inte är så tydliga som man kunde önska, brukar ofta redaktören för tidskriften skicka med sina egna kommentarer (i slutänden är det alltid redaktören som fattar beslut om en artikel ska publiceras eller inte) och tala om vad han/hon tycker är viktigast, och vad man bör fokusera på. Så icke i detta fall.

Efter lite diskussioner inom författargruppen valde vi att försöka åtgärda de flesta av kommentarerna, och skicka tillbaka till samma tidskrift. I normala fall händer då följande: Redaktören skickar det reviderade manuskriptet till samma granskare som innan, som kollar förändringarna och skriver ett nytt omdöme: antingen anser de att det är publicerbart i nuvarande skick, eller att det inte alls ska publiceras i den aktuella tidskriften. Men tydligen tyckte vår redaktör att detta var ett förlegat förhållningssätt. Så istället skickade han manuskriptet till två nya reviewers. Och vi väntade, och väntade, och väntade. Slutligen kom kommentarerna tillbaka till oss. Igen utan någon som helst indikation från redaktören om hans prioriteringar. En av reviewerna var konstruktiv, fast eftersom han* inte förstått poängen varken med studien eller den aktuella tidskriften var det svårt att använda hans kommentarer på något vettigt sätt. Den andra reviewern känner sannolikt inte till konceptet "att vara konstruktiv", men har kompenserat detta genom att vara riktigt bra på förolämpningar istället. Man fick också en tydlig känsla av att han* helst ville fördröja publiceringen av dessa resultat med några månader till. F.d. chefen lackade ur litegrann** och skrev ett riktigt surt mail till redaktören ifråga, med resultatet att vi fick ett goddag yxskaft-svar tillbaka. Plus en bisats om att redaktören inte var expert inom området och därför var tvungen att lita på reviewerna. Märkligt då, kan man tycka, att redaktören ifråga på senare år publicerat en hel del inom området.

I det här läget bestämmer vi oss för att dra tillbaka manuskriptet och skicka det till en annan tidskrift. Tillsammans med alla tidigare review-kommentarer och alla våra kommentarer till desamma skickade vi in manuskriptet igen. 36 timmar senare får vi beskedet att vi 1) måste lägga till två referenser och 2) fixa till en del redaktionella saker och gör vi detta så kommer redaktören att "consider the manuscript for publication". Sagt och gjort. 48 h efter det kommer beskedet att redaktören väljer att publicera baserat på de tidigare review-kommentarerna och vår respons på dem. Ytterligare 36h senare hade vi fått våra "galley proofs" som det heter på forskningssvengelska. (Slutkorrektur är kanske ett bra svenskt ord för det?)

Nu är det inte särskilt synd om oss för den här hanteringen, de flesta forskare råkar ut för liknande saker då och då under karriären. Anledningarna till det är flera förstås - att en del människor helt enkelt är idioter, att andra inte gör sitt jobb så noggrant som man kunde önska, och ibland att vissa vill vara först med ett resultat. (I sanningens namn ska dock tilläggas att det ibland också går smidigt och man får konstruktiva och insiktsfulla review-kommentarer från första början.) I grund och botten finns många fördelar med peer review-systemet, men det finns också nackdelar. En av dem är att eftersom reviewerna vet vilka som har författat ett manuskript är det lätt att färgas av redan existerande uppfattningar om vem som är bra och inte är det, vem som "förtjänar" att publiceras i bra tidskrifter och vem som är en allvarlig konkurrent som man gärna vill hålla tillbaka lite. En annan är att eftersom författarna aldrig, svart på vitt, får veta vem som "review-at" är incitamenten för att hålla tillbaka otrevliga (icke konstruktiva) kommentarer små.

Själv tror jag att det som kallas för "double blind-review", dvs att reviewerna inte får veta vilka som författat manuskriptet, kan vara värt att pröva. Det finns förstås nackdelar med det också, inte minst att det i många fall går att gissa sig fram till vem som är sistaförfattare på en artikel (genom att kolla på stil, referenser och forskningsområde) och att incitamenten för att vara trevlig inte direkt ökar heller. Men å andra sidan kan man komma tillrätta med en del förutfattade meningar, som förstås existerar hos forskare, precis som hos alla andra människor, om vem som är bra och vem som inte är det.


*Teoretiskt sett kan det förstås ha varit en hon, men jag betvivlar det...
**Så mycket att jag var tvungen att föreslå att han kanske skulle sova en natt på saken innan han skickade vårt svar till editorn...

Force Majeure?

Märkligheter 1:
Den förra bloggposten har visst försvunnit på något magiska sätt.

Märkligheter 2:
Det slog mig igår, när det där askmolnet satte käppar i hjulen för flygtrafiken, att det är allt lite märkligt att jag inte hört ett enda flygbolag hävda att askan skulle innebära en force majeure, medan SJ försökte komma undan med att kalla en faktiskt ganska vanlig vinter för just force majeure (även om de ju fick ge sig på den punkten efter ett tag).

Gårdagen: Smart el, kinetisk energi och dialekter

Jag var inbjuden att tala lite grann om Grätzelsolceller på en liten workshop inom ramen för Chalmers "Smart el"-projekt igår. Solceller är en väldigt liten del av deras verksamhet, och det är alltid spännande att försöka presentera sitt ämne, på en kvart, för människor som inte alls är insatta i detaljerna*.

Det var intressant, inte minst för att det gav den del nya infallsvinklar att diskutera med människor som oftast ägnar sig åt att fundera på hur man kan bygga smarta elnät eller turbiner. En längre stund ägnades åt att diskutera avsaknaden av rörelseenergi i solceller och implikationerna av detta. Säkerhetspolitik, särskilt i norra Afrika (inklusive Sahara) och mellanöstern var förstås också på tapeten.

Slutligen kan man konstatera att engelska på riktigt bred göteborgska låter lika intressant som engelska talad med en riktigt bred skånsk brytning...

*Men som förstås inte drar sig för att diskutera detaljer...

Lokala trender

Jag har noterat två lokala trender:

#1. Ridhjälmsliknande cykelhjälmar är tydligen mycket populära här,...
#2. ...fast inte alls lika populära som knallorange funktionskläder i Skatås en måndagskväll.

Att kommunicera

Måndagen gick i kommunikationens tecken. Mer bestämt bestod det i att försöka kommunicera varför just jag borde få den där überfloffiga foasstjänsten på Chalmers. Till skillnad från det där skämtet till jobbintervju i Uppsala i december, så var gårdagens dito med tillhörande seminarium definitivt på riktigt. Det var t ex ingen som sov sig igenom det hela. Kanske var det därför som det, mitt i all nervositet, faktiskt också var riktigt roligt… (även om jag insåg någonstans mitt i att jag borde intervjuat den här bloggaren om kolnanorörs egenskaper senast jag hade äran att luncha med honom.)

Kort summering:

Antal sekunder in i mitt seminarium innan jag blev avbruten för att få första frågan: ca 30
(Intressant. Vi kan väl säga som så att de kan knappast bedöma någons presentationsförmåga genom det momentet, men definitivt hur bra man är på att hantera relativt aggressiva frågor.)

Antal sekunder som den meste frågeställaren (gissa hans profession...) var tyst i sträck under nämnda seminarium: ca 90

Antal sekunder som jag fick prata i sträck under detta föredrag (som längst): ca 90

Konstigaste intervjufrågan: "Do you aspire to become a head of department?"
(Man kan väl anta att "rätt" svar på den frågan är nej, i det här läget.)

Roligaste intervjufrågan: "Can you communicate with physicists?"
(Det var ganska tydligt att frågeställaren ansåg att 1) det är viktigt att kunna det, och att 2) det inte alltid är så lätt...)

Ni kan förresten gissa om det var jag eller någon annan som pratade mest under själva intervjun. (Och då ska ni veta att det var 5 personer i intervjugruppen, och så jag i det där rummet...)

Nu återstår bara att vänta (och på grund av den där vulkanaskan kan det ta ett tag) och se vad de bestämmer sig för. Och förstås tacka för allt peptalk och alla hållna tummar!

Kompetens?

Jag städade igår och kunde då med säkerhet konstatera att de dammråttor som jag gjorde processen kort med inte fanns där för två veckor sedan. Tror ni att det betyder att jag under intervjun på måndag kan hävda att jag har erfarenhet av vad som bäst måste beskrivas som "nano scale self assembly"?

Lite och mycket

Lite coolt.
Mycket nervöst.
Och så slås man ju av den jämna könsfördelningen bland kandidaterna. Verkligen. Eller inte.

Behöver du klädtips? Nordkorea har det...

Ifall du känner att du behöver modeinspiration (eller ett bevis på att kommunism inte är världens bästa grej): Läs här.

Vill du bli inspirerad till lite ideellt arbete? Läs här.
Damen ifråga är för mig känd som Jonnie, och är gammelfaster (eller något liknande) till några av mina vänner. På "jag mötte Lassie"-listan sätter jag numera upp att jag varit hemma hos, och blivit bjuden på middag av, någon som är omskriven i NY-times.

Och ifall ni inte fattade det så är hela den här bloggposten ett utslag av den prokrastination som ofelbart blir följden av att deadlinen för ansökan fortfarande är flera dagar bort...

ateistiskt lidande och Moment 22

Jo tack, påsken var trevlig. Långfredagen ska ju enligt gammal god luthersk tradition innehålla ett visst mått av lidande och den delen har stora förutsättningar att uppfyllas om man ska åka tåg (fast det var, faktiskt, korkade passagerare och inte SJ som var källan i fredags) och dessutom fick jag tydligen hjärnsläpp och tyckte att detta inte räckte och bestämde mig därför för att springa intervaller i kvällssolen. Ateistiskt lidande? Det lär hur som helst dröja innan jag gör om det...

På påskafton blev jag poppis hos syskonbarnen för att jag delade ut födelsedagspresenter (presentkort på HM är tydligen bästa grejen för att få 10- och 12-åringar lyckliga, men faster var ju tvungen att ge några uppbyggliga (nåja) böcker i present också - läsande bör främjas). Ja och så spöade jag och 10-åringen skiten ur 12-åringen och hennes pappa i det gamla goda spelet Couronne (och med detta menar jag att vi vann, knappt...) 12-åringen tittade skeptiskt på mig när jag menade att vissa grundläggande naturvetenskaps- och matematikkunskaper faktiskt hjälper i det där spelet.

Ja, och så funderade jag, eftersom det är ansökningstider, en hel del på det där intressanta moment 22:et* jag och en hel del andra befinner oss i nu, när vi ska försöka skriva forskningspengaansökningar (vetenskapsrådets deadline är 13 april).

Man ska, förstås, komma med nya och innovativa forskningsidéer, men inte för nya och oprövade tankar, man ska ha rätt bakgrund för att genomföra projektet men det får inte påminna alltför mycket om vad man har gjort tidigare eftersom det betyder att man inte tänker tillräckligt nytt, men å andra sidan får inte vara något som man inte har erfarenhet av eftersom man då sannolikt inte kan genomföra projektet. Ja och så får det inte vara för likt vad någon annan redan gör (och detta kan ju verka rimligt, om det vore så att bedömningsgrunden vore vad andra forskare faktiskt gör, och inte vad granskarna tror att de gör). I slutänden blir det helt enkelt lite svårt att uppfylla alla de där kraven på en gång. Men man "måste" ju försöka, i alla fall så länge man inte bestämt sig för att det är bättre att söka sig till någon annan sektor. (Och nej, det är inte synd om alla oss som skriver ansökningar nu. Men däremot är det ett gigantiskt slöseri med skattepengar, men det är en helt annan historia)

*Det är nog för övrigt ca 22 moment som ska utföras när man ska försöka ladda upp sin ansökan till vetenskapsrådets databas, som hittills inte visat sig vara helt stabil vid stora mängder samtidiga användare...

Finn fem fel...

1. Häromdagen blev jag (bildligt talat) överfallen av en expedit i en affär som säljer skönhetsprodukter. Av oklara skäl försökte hon övertyga mig om att jag skulle köpa produkt A istället för B. (Till saken hör att jag inte var intresserad av att inhandla varken A eller B, utan var där för att inhandla handkräm.) Hon motiverade det hela med att det visserligen var samma sak i både A och B, men att "molekylerna är mindre" i A jämfört med B. Intressant tyckte jag, och frågade om hon var säker på att hon verkligen menade att molekylerna var mindre och det menade hon bestämt. Lika säker var hon på att det var samma (jo, hon sa samma, inte lika) molekyler i de båda produkterna.

2. Kvinnan som igår eftermiddag deklamerade första versen ur Karin Boyes dikt "Visst gör det ont" om och om och om igen utanför stadsbiblioteket. Tonvikten låg förvisso på raden om "varför skulle annars våren tveka" men jag tror att hon kanske tog de orden något mer bokstavligt än vad författaren ursprungligen avsåg.

3. De båda kvinnorna (i ca 30-årsåldern) som väntade på att gårdagens träningspass skulle börja och som diskuterade hurvida det var OK att göra slut på ett +5 år långt förhållande via sms, och kom fram till att det var det.

4. Snubbarna som, trots att de hade en hel trottoar (utan både is, snö och grus) att spankulera omkring på, valde att gå på cykelbanan och svära över det stora antalet cyklister som var i vägen för dem.

5. Gissningsvis: Att försöka att, cyklandes, ta sig från Chalmers till Olskroken vid ungefär den tid man antagligen skulle vilja lämna jobbet idag, eftersom det tydligen är dags för såna där fotbollsfans att vallfärda mot Ullevi igen. Det gick ju inte så toppenbra senast det begav sig... Å andra sidan får man säga till fotbollsfansens försvar att de, till skillnad från hockeyfans, sällan försöker dirigera spårvagnstrafiken.

Katter och hermeliner

Eller hur man vet att det finns en fysiker bland kemisterna.

"Måste du vara så elektrisk?" på tal om att en signal behövde termineras med ett 50-Ohms motstånd.

Slutsatsen av dagens övningar är annars att det inte vore så dumt att vara bara lite bättre på oscilloskop, elektronik och Labview...

Göteborgshumor och brottslighet

Det påstås bestämt på min arbetsplats att man efter ett "tillräckligt" långt tag i den här stan inte kan undgå att påverkas av den förhärskande humorn här. Jag har förstås, på goda grunder, hävdat motsatsen, men får eventuellt tänka om efter gårdagen.

Jag råkade läsa nyheten om "Black Cobra" och deras "större stöld av småkakor" och noterade då att det ju onekligen finns något sött över den svenska organiserade brottsligheten...

Mindre sött är det dock att det verkar skjutas ungefär lika friskt på Hisingen som i Baltimore. Och även om Baltimorestatistiken visade all-time-low beträffande antalet mord för januari och februari 2010 (24 stycken) så känner jag inte att Göteborg behöver ha just Baltimore som förebild när det gäller mord i synnerhet eller brottslighet i största allmänhet.

Förbud, eller lite sunt förnuft kanske?

Jag råkade se på Agenda ikväll, där det ingick ett indignerat reportage om det faktum att Sverige, Albanien och Malta var de enda länder inom EU som inte har infört förbud mot att använda mobiltelefon vid bilkörning.

Ja, man behöver väl inte vara så där vansinnigt intelligent för att inse att uppmärksamheten på trafiksituationen blir sämre om man ska trassla med en telefon under tiden. Men man skulle ju kunna tänka sig att just den insikten gör att man väljer att inte använda telefonen samtidigt som man kör bil? Bara för att man liksom förmår använda sitt sunda förnuft, och för att man begriper att det kan finnas sådant som är olämpligt fast det inte är förbjudet?

Eget ansvar, kan det vara något kanske?

Om lycka, eller i alla fall välbefinnande.

Behaviorial economics - ekonomi när den är som intressantast (enligt min högst subjektiva mening).

It's difficult to think about well-being.

Jag mötte Lassie, fast ändå inte...

Mitt knä trilskas lite igen, så pass att jag fann det för gott att låta någon som besitter mer kompetens i frågan än undertecknad, undersöka det. Jag började alltså leta efter en Göteborgsk motsvarighet till Idrottsskadecentrum* i Uppsala. Jag menar, vem vill inte ha motsvarigheten till ett ställe där de skrattar åt ens "fullständigt unika" löpsteg, sticker en i fötterna med glasbitar och sätter gigantiska mängder nålar i vader eller fötter eller böjer ens höftben på sätt som känns (och låter) omöjliga med effekten att det ena benet plötsligt blir längre...

Jag måste ha lyckats ganska bra för det tog inte många minuter innan det visat sig att sjukgymnasten, som redan från började tittade skeptiskt på mina fötter knän, kände både sjukgymnasten och naprapaten. Han visste också att berätta att naprapaten i fråga tyligen bytt klinik och numera sätter sina nålar i systrarna Kallurs benhinnor (eller något ditåt, jag lyssnade inte så noga eftersom jag var upptagen med att göra benböj som han tittade skeptiskt på.) Därefter vred och vände han på mitt knä i alla möjliga (och några som verkade lite omöjliga) vinklar och konstaterade att det inte var några större fel på undertecknad förutom en signifikant instabilitet i knäet. Således blev jag ordinerad att dagligen ägna mig åt positionskontrollerad utfallsträning, att lägga mer tid på gymmet och specifikt träna benmuskler (inklusive mitt hatobjekt vaderna). Slutligen tillade han att jag borde komma ihåg att jag inte är 25 längre...

Att åka tåg

Det har inte blivit mycket bloggat på sistone, delvis för jag har varit ute och rest, bland annat med tåg*. Och det tar ju lite tid i dessa dagar. Förra fredagen blev jag tex 2 timmar och 30 minuter sen på sträckan Göteborg-Uppsala. Det är faktiskt en imponerande kort försening med tanke på att vi på denna relativt korta sträcka klarade av följande fel: 1. Fordonsfel (det är oklart exakt vilken slags fel detta egentligen är, men en stark misstanke är att det kan översättas till oplogad bangård). 2. Lokfel (vilket ledde till ett längre stopp i Skövde för omstart av tåget). 3. Rälsbrott. 4. Signalfel. Och slutligen, 5. Växelfel. (Jag hann förstås inte fram till själva disputationen, men däremot anlände jag alldeles lagom till det efterföljande champagnedrickandet, så det var ju ingen större skada skedd...)

Fredagens resa var ändå, måste man säga, oerhört bekväm i jämförelse med mina reseförsök i söndags och måndags. Att ta sig sträckan Knivsta-Stockholm via Upplands-Väsby var en mycket lång, förfärligt kall och synnerligen märklig upplevelse. (Det tog ca 3.5 timmar i söndags vilket kan jämföras med de normala ca 50 minutrarna). Västtrafik må ha vissa lätt surrealistiska drag, men det är ändå intet mot känslan när det plötsligt dyker upp ett tåg vid perrongen i Knivsta, för att plocka upp passagerare, strax efter att informationstavlan meddelat att också de närmaste tre tågen söderut har blivit inställda... (Att försöka åka tåg mellan Stockholm och Göteborg i måndags var inte att tänka på, så det blev, tyvärr, flyg istället. Att linjera lasrar på distans är nämligen inte möjligt.)

*I dessa tider då gnället på SJ tycks outtömligt (med viss rätt, deras information till resenärer är riktigt usel) så måste jag ändå påpeka att att all SJ-personal som jag hade med att göra under den senaste helgen faktiskt var väldigt trevlig, om än de inte heller hade tillgång till den information som fanns tillgänglig för vem som helst som kikade in på banverkets hemsida.

Bröllop

Helgen som gick gifte sig en av mina bästa vänner, i Uppsala domkyrka. Fantastiskt trevligt och det blev inte direkt sämre av att ett av Uppsalas bästa swingband - Canal Street Syncopators - stod för musiken under kvällen.


Brudens smycken.


Brudgummen, inklusive vigselring.


Och hennes ring.


En är fokuserad på tårtan, och en på baren...


Gäster. (För insatta: Mannen till vänster är också känd som "kiltmannen".)

Minst en av tre?

Nu har jag, inom loppet av fyra timmar, testat i tur och ordning te, airborne och whisky mot mitt halsonda. Minst en av dem borde ju hjälpa tycker man...

Och annars så har dagen känts ganska mycket så här. Bortsett från att det var en laser och inte den dator som betedde sig så där då. (Kanske hörde lasern den lååånga och ganska meningslösa diskussionen om fikarumssuntförnuft på avdelningsmötet och det var därför som den inte ville bete sig?)

Nya tag imorgon, hur som helst.

Löpning och andra märkligheter

Jahaja. Tack vare Katarina ska jag tydligen springa tjejmilen i höst.* Tack vare Patrik har jag tydligen också offentliggjort ett tidsmål för denna begivenhet. Lyckligtvis har jag också (utan att behöva anstränga mig det minsta) fått med Reneé på spektaklet. (Och jag hoppas överyga Emelia också.) Som tur är det långt till september. Och nära till Skatås. I bästa fall bryter jag inga ben på grund av den helt galna halka som definierat Göteborg den senaste veckan. (Fram till i onsdags förra veckan hade jag bara goda saker att säga om vinterväghållningen i denna stad, men det har gått över nu... Fast, jag vill nog fortfarande hävda att Göteborg är snäppet bättre än Uppsala i detta avseende.)

I fredags var jag på disputation. En mycket märklig upplevelse av två anledningar: den ena att jag tyckte att det var förfärligt orättvist att jag inte fick vara med i diskussionen (det har aldrig hänt mig förut på en disputation. Enligt säkra källor** går det inte över men man vänjer sig... Huvaligen!). Den andra anledningen var att opponenten, som jag råkar känna ganska väl, höll inte 15 minuters introduktion som avtalat, utan 30, och när det väl blev dags för diskussion med respondenten inleddes detta med en 5 minuters monolog innan själva frågan uttalades. När han var nöjd med frågandet efter dryga två timmar slog han sig bekvämt ner, sparkade av sig skorna, trollade fram en macka från ingenstans och såg förvånad ut när betygskommitten klarade av sina uppgifter på ca 2 minuter var. Sen glömde han visst vinterskorna på respondentens handledares kontor...

Jo, och så såg jag ju partiledardebatten i söndags... Endast två reflektioner från densamma. Vid första anblicken kan det verka märkligt att (mp) väljer Eriksson och inte Wetterstrand i dessa sammanhang, men vid närmare eftertanke så tycks det egentligen som ett smart drag av några rödgröna strateger. För Mona Sahlin verkar ju inte alls lika inkompetent jämfört med Eriksson som med Wetterstrand. I rättvisans namn måste dock tilläggas att alliansföreträdarna inte imponerade särskilt heller.

Ja, och så har jag kört igång med vårens projekt också. Spanska. Så om det är låg aktivitet här på bloggen så vet ni vad det beror på...


*Egentligen är detta bara en logisk fortsättning på det nya liv som jag helt otippat började för två veckor sen. (Otippat för mig alltså, jag hade inte alls planerat detta, det bara hände. Tiden får utvisa hur länge det varar.) Jag har nu 5 träningspass på de 11 senaste dagarna... Nyttigt?

**Två professorer

Empty LA

Mitt eget fotograferande går så där just nu och lustigt nog sammanföll min jakt på inspiration med HC:s tips om detta.

Empty L.A. (Om man klickar på bilden kommer det fler bilder.) Fotograferat, och i allra högsta grad photoshoppat*, av Matt Logue. Själv är jag mest fascinerad av bilderna med tomma vägar, eftersom jag, när jag var där i höstas, inte såg en enda väg med smärre trafikmängd än morgonrusningen på E6/E20 (där de passerar Olskroken...)

Han tog helt enkelt absurda mängder bilder vid de aktuella platserna så att han kunde photoshoppa ihop bilder utan bilar och människor.

Lågt...

Veckan har bjudit på en del reflektioner vad beträffar användningen av svenska språket.

I början av veckan blev jag tvungen att läsa meningen "vad har dem gjort nu?" författad av en person som rimligen är både välutbildad och intelligent, och som dessutom har svenska som modersmål. Och, värt att notera, som är betald för att författa texter på svenska språket. Ahhhh! Kalla mig gärna både språkpolis eller elitist, jag tänker fortsätta hävda att folk borde lära sig att använda de och dem på korrekt sätt. Så det så.

Jag har ju varit ute och åkt tåg i veckan. (Jag kan för övrigt bekräfta "nyheten" att tågen är försenade mest hela tiden numera.) SJ ropar ut att de har en tyst avdelning på tåget och att samtal i densamma "ska föras på en låg nivå". Kollegan (som uppenbarligen besitter humor, viss självdistans och språkkänsla) meddelade omedelbart att det nog var bäst att han gick dit eftersom hans samtal alltid brukade vara på en låg nivå...

Och så läste jag en intressant rubrik i Svenska Dagbladet idag (papperstidningen). "Kött från olaglig slakt säljs omärkt i butiker". Den är visserligen språkligt korrekt men implicerar att problemet snarare består i bristande märkning än den olagliga (och synnerligen plågsamma) slakten. Det kan man ju i och för sig också tycka, men med tanke på att artikeln snarare handlar om slakten än om märkningen så var väl rubriken kanske lite missvisande.

Var det "elitist" som var ordet för dagen?

Mera foton

Jag sitter på ett förfärligt skakigt X2000 från Stockholm tillbaka till Göteborg och tänkte att jag, i brist på bättre sysselsättning, kunde posta några foton från USA-resan.



Vacants i East Baltimore, inte så långt från en del av de "projects" som spelar en ganska stor roll för handlingen i The Wire. Kvaliteten är kass eftersom det är taget från tåget, genom fönstret. Man går inte precis hit för en liten fotopromenad...



En ganska ovanlig syn på NYC tunnelbana, en (troligen) hemlös sovande person. Det är väldigt sällsynt att man ser det. Jag har faktiskt aldrig, trots stans storlek, känt mig otrygg på tunnelbanan där... Baltimore är, om man nu letar efter farliga ställen, betydligt värre än NYC.



Och ännu en bild från tåget mellan Baltimore och NYC. Broar över, tror jag, Susquehanna, mellan Havre de Grace och Perryville.



Och en vy över Manhattan från Newark airports så kallade Airtrain.





Och två syskon Gardner (de två yngsta) på ett mycket trevligt ställe i Brooklyn. Jag letar, febrilt efter en bra bild på James, men det verkar saknas i det för tillfället tillgängliga bildarkivet. Säkert är dock att de två bröderna är mycket lika (och just den kväll då detta foto togs hade de dessutom exakt likadana skjortor på sig...)

I brist på tid att skriva något vettigt...

Jag tillbringade nyårsafton (delar av den i alla fall) i Lund. Där var det tokkallt och såg ut som på ovanstående bilder. Skåne har sina stunder, det får man säga.

I rättvisans namn

Som framgick av den förra posten så är jag inte så nöjd med Telia just nu. Inte alls nöjd faktiskt. (Alla som har en ide om vilken mobiloperatör jag borde ha istället är välkomna att berätta det, och varför). Men i rättvisans namn så borde jag kanske nämna att tågtrafiken i Västsverige inte heller är helt välfungerande. (På grund av den intressanta kombinationen Chalmers-byråkrati och SJ-byråkrati har jag spenderat rätt mycket tid på Centralen i Göteborg i avsikt att försöka inhandla några tågbiljetter till en så kallad tjänsteresa). Nyss meddelades tex att tåget till Trollhättan och Vänersborg var kraftigt försenat, sedan att det var inställt, och, till sist, att tåget visst kommer att avgå. Enligt tidtabell. Man upphör helt enkelt aldrig att förvånas.

Usa-resan, del 2

Kan kortast sammanfattas i: massor av goda vänner, en del tågåkande, en och annan öl (den berömda öl-talföljden är garanterat inte 1,2,8... i vare sig Baltimore eller Brooklyn, 0,3,(för) många tycks vara den förhärskande ordningen) och ganska många givande forskningsdiskussioner, och kanske en och annan mindre forskningsfokuserad och mer existentiellt inriktad diskussion dessutom. I korthet, en synnerligen lyckad resa.

Väl tillbaka i Sverige har jag dock seriösa issues med Telia, inkluderat deras sk kundtjänst och support. Jag antar att ingen är förvånad...

USA-resa, del 1

På nyårsdagen gick jag upp tidigare än vad som kan betraktas som humant (klockan 6) efter 3.5 h sömn. ca 17.5 h senare stod jag i den evighetslånga migrationskontrollkön som tog längre än någonsin och som skickade ca var 10:e person till secondary screening som det kallas. Efter ytterligare en flygning landade jag i Detroit vid 9-tiden på kvällenoch 50 minuter senare var jag, hyrbilen och snöskyffeln, som de vänligt nog skickade med, på väg mot East Lansing, MI. Ytterligare 1.5 h senare satt jag hemma hos Jenny och kände mig så där lagom mör efter att ha varit vaken nästan 24 h i sträck. Vi ägnade de två närmaste dagarna åt att se oss om i Michigan och bestämde oss för att klassa Michigan som USA:s motsvarighet till Västergötland. (Stora sjöar**, mycket jordbruk, massor av små orter). Idrottsarenorna är dock hyfsat mycket större. Spartan stadium i East Lansing rymmer 75000 personer (fler människor än det bor i stan), arenan i Ann Arbor tar över 100 000 och var fram till för bara något år sen den största i USA. Ullevi framstår som ett dockskåp i jämförelse. Största behållningen med Ann Arbor*** var varken arenan eller staden i sig (trevlig men hyfsat överskattad) utan att jag fick träffa Megan igen!

Måndag bjöd på kolesterolfrukost innan snöig bilfärd mot Detroit och ett försenat flyg tillbaka till New York. Ca 2 timmar senare än planerat kunde jag släpa in allt mitt bagage på en bar i Brooklyn och tillsammans med nästan hela klanen Gardner njuta av lyxen att vara i Brooklyn. Renee och jag åt en synnerligen näringsriktig middag bestående av Red velvet cake och öl... Tisdag eftermiddag åkte jag och hela mitt bagage vidare till Princeton, NJ, där jag fick titta på Amandas nya lab. Kvällen avslutades med en något mer näringsriktig måltid i sällskap med Amanda, Katie, Terry och Ellen, i Morrisville, PA. Och i morse (6.26) satte jag mig på tåget från Trenton till Baltimore, MD...

Trots att jag är lite snuvig är det faktiskt inte alls särskilt synd om mig just nu.

*Rätt många passagerare visade sig mycket förvånade inför en extra säkerhetskontroll innan gaten (ärligt talat, följer folk inte nyheterna alls? Det kan väl ändå inte ha kommit som en överraskning att det skulle bli en extra kontroll? Följer folk inte nyheterna alls?).

**Fast färre människor med så här fiffiga idéer. Det är extra humor att det nu visat sig att Jennys svåger visst jobbar på samma ställe som den här snubben...

***Den västgötska motsvarigheten till Ann Arbor tror vi är antingen Vänersborg och Lidköping. Förutom att näringsställen faktiskt är öppna även efter klockan 2 på lördagar...

Summering och förhoppningar

Att summera 2009 i korthet är inte så lätt, men några saker som slår mig är följande:

Den viktigaste händelsen: Att flytta tillbaka till Sverige.
Den bästa resan: New Orleans i februari, med alla NYC-visiter som god tvåa.
Största bedriften: Att stå ut med allt regn i Göteborg* i november. (om det nu kan definieras som "stå ut" när man gnäller exakt hela tiden)
Årets oro: Dels i april när J. var på sjukhus och dels när pappa blev sjuk i december.
Mest intressanta: När mitt kreditkort spärrades på grund av suspekt beteende (jag hade köpt bensin).
Bisarraste träning: De där fotbollsmatcherna jag spelade.
Årets (positiva) förvåning: När det blev vinter i Göteborg.
Årets misslyckande: Att jag inte lyckades få in Kanada i reseplaneringen.

Att summera det gångna decenniet är nog en uppgift som jag helst låter bli. Det räcker väl med att konstatera att det har hänt förfärligt mycket sedan dess.

Beträffande förhoppningar för 2010 så ska man ju alltid vara försiktig med vad man önskar sig, men man kan ju alltid hoppas på att lasrarna samarbetar, att det kanske löser sig med jobb (ja, jag skrev "hoppas" men jag menade drömma) och kanske ett par saker till... Nåja, nu är det snart boarding och det betyder i bästa fall att jag snart är tillbaka i NYC. God fortsättning på er!

*Notera dock gärna att jag faktiskt gillar Göteborg och trivs riktigt bra, jag gillar bara inte novembervädret.