Genom att under gårdagen påpeka för kurskamraterna på handledarkursen varje gång de i tal förutsatte att en doktorand, handledare eller professor är av manligt kön, att det faktiskt är fullt möjligt (eller åtminstone teoretiskt möjligt) att det skulle kunna vara en kvinna också...
Resultatet? Efter två timmer var jag tvungen att sluta för att inte skapa dålig stämning.
Wednesday, September 28, 2011
Sunday, September 11, 2011
Evighetsprojekt
Man frågar sig, allt mer ivrigt faktiskt, om jag någonsin kommer bli klar med fotografierna från de här tre dagarna, det gör man...
Tuesday, September 06, 2011
Det blir bättre sen
Hörrni, det har ju varit förfärligt tyst här ett tag, det måste man erkänna. Man kan ursäkta sig, eller helt enkelt konstatera att livet, det där som pågår i den där världen där man tar en kaffe och pratar med människor i verkligheten istället, har kommit emellan så många gånger den här sommaren att det blivit mycket dåligt med bloggandet.
En sommar som för övrigt har varit fantastiskt bra på många sätt. Den bästa på länge faktiskt. Trots att USA-resan kom med minst en dålig nyhet på varje plats jag besökte, och trots att det levererades en smått chockartad nyhet strax efter hemkomsten från Schweiz.
Och på någon metanivå det finns något fascinerande och intressant i det att sådant som hände för så länge sen nu, men som då var närvarande varenda dag, som jag aldrig trodde skulle gå över, men som jag alltmer sällan tänker på numera, kan kännas så närvarande igen när människor i ens närhet går igenom samma sak, under liknande omständigheter. Det är på många sätt faktiskt skrämmande att se någon annan gå igenom exakt samma faser som jag själv gjorde när det begav sig. Fast fördelen är förstås att man har lite perspektiv och får tydliga kvitton på vilken helande faktor tiden faktiskt ändå är. Dessutom kan man, med någon form av trovärdighet, säga klyschor som att det faktiskt blir bättre sen. Fast trots att jag vet det, och trots att jag vet att vissa saker helt enkelt måste få ta sin tid, så önskar jag ändå att det fanns något man kunde säga eller göra som gjorde allting lite bättre.
I brist på sådana ord och gärningar, så tar jag istället chansen att på ett övertydligt sätt posta ett par bilder från sommarens Schweiztripp - även vädret kan bli bättre med tiden, om man har tur... (Om denna devis också är tillämpbarpå blogguppdateringsfrekvensen är dock något som tiden får utvisa.)
Dag 1 i alperna:
Dag 2 i alperna:
En sommar som för övrigt har varit fantastiskt bra på många sätt. Den bästa på länge faktiskt. Trots att USA-resan kom med minst en dålig nyhet på varje plats jag besökte, och trots att det levererades en smått chockartad nyhet strax efter hemkomsten från Schweiz.
Och på någon metanivå det finns något fascinerande och intressant i det att sådant som hände för så länge sen nu, men som då var närvarande varenda dag, som jag aldrig trodde skulle gå över, men som jag alltmer sällan tänker på numera, kan kännas så närvarande igen när människor i ens närhet går igenom samma sak, under liknande omständigheter. Det är på många sätt faktiskt skrämmande att se någon annan gå igenom exakt samma faser som jag själv gjorde när det begav sig. Fast fördelen är förstås att man har lite perspektiv och får tydliga kvitton på vilken helande faktor tiden faktiskt ändå är. Dessutom kan man, med någon form av trovärdighet, säga klyschor som att det faktiskt blir bättre sen. Fast trots att jag vet det, och trots att jag vet att vissa saker helt enkelt måste få ta sin tid, så önskar jag ändå att det fanns något man kunde säga eller göra som gjorde allting lite bättre.
I brist på sådana ord och gärningar, så tar jag istället chansen att på ett övertydligt sätt posta ett par bilder från sommarens Schweiztripp - även vädret kan bli bättre med tiden, om man har tur... (Om denna devis också är tillämpbarpå blogguppdateringsfrekvensen är dock något som tiden får utvisa.)
Dag 1 i alperna:
Dag 2 i alperna:
Subscribe to:
Posts (Atom)
