Äntligen!

Det verkar (peppar, peppar) som om att jag kanske är frisk igen, och kanske kan träna med lite mer reda igen. Det vore onekligen ett stort "äntligen" att kunna träna mer än en gång veckan, så som varit fallet den senaste månaden.

Det andra, och ännu viktigare, är att idag var första gången för våren som jag kunde skippa överdragsbyxorna på vägen hem efter kvällens träning (och det var förvisso lite kyligt men eftersom det är kort väg var det uthärdligt.) Våren är nog faktiskt här!

Månades märkligaste golv

Ja, kanske till och mer årets faktiskt. Och då ser man ändå en och annan märklighet när man ägnar sina helger åt att gå på lägenhetsvisningar.

Plastmatta med ekparkettsmönster. I hall och vardagsrum. I köket schackrutig plastmatta (som förvisso inte hade den minsta likhet med klinker, men ändå liknande klinker mycket mer än vardagsrumsmattan liknande parkett). I sovrummet en äkta, sticksig heltäckningsmatta (där man dolt en fläck genom en matta ovanpå heltäckningsmattan).

Slutsats? Att försöka skapa intryck av parkett när en plastmatta är det enda man har att tillgå är inte årets bästa idé.

Ett så kallat "Chalmersögonblick"

Göteborgs universitet fick kritik häromdagen, för att de internrekryterar för mycket (ett problem de anses dela med en del andra svenska universitet*). Samma kritik kan utan tvivel riktas mot undertecknads arbetsgivare, vilket vackert illustreras av följande lunchrumshistoria.

Kollegan som sitter jämte mig ska snart sluta. Det känns lite konstigt tycker han, efter 8 år och en grundutbildning, på samma ställe. Förståeligt, anser folk runt omkring. Så vänder han sig till mig (av alla människor i detta lunchrum) och säger "Men du måste ju också ha gjort bra många år här nu". Först förstod jag inte ens att det var mig han talade till, och när jag väl kopplade så talade nog mitt lätt förvånade ansiktsuttryck om att det kanske inte var ett helt korrekt uttalande. Det visar sig att han, trots vetskap om Uppsaladoktorerande och Baltimorepostdok, helt enkelt har antagit att jag måste ha pluggat på Chalmers innan dess, eftersom alla andra alternativ tydligen tycks orealistiska...

Det skulle visa sig, efter lite analyserande, att av de ca 30 personerna i fikarummet var jag, med mina knappa 1.5 år på Chalmers, så att säga "yngst" i skaran. Lite ytterligare analyserande av icke-närvarande doktorander och postdoks gjorde att vi kunde konstatera att det nog fanns hela två personer (båda med icke-svenska grundutbildningar) med kortare Chalmerstid än undertecknad.

Provinsialism är onekligen ett ord som dyker upp i huvudet. (Även om det inte alls är säkert att det är värre här än någon annanstans i Sverige.) Liksom frågan om detta är bra (att jag smälter in så bra) eller dåligt (att jag tydligen redan kan anses vara en del av inventarierna)?

*Ett ämne jag skulle kunna skriva km-långa bloggposter om, men jag misstänker att ingen vill läsa.

Uppdatering: På förekommen anledning måste jag påpeka att jag tycker att ovanstående historia är komisk, inte upprörande.

Om jämställdhet och (bristen på) civilkurage

Jamen hörrni, nu har jag skrivit, och skrivit om, och raderat och lagt till flera gånger om. Men nu är det nog dags att trycka ”publicera” ändå. Så låt oss tala (ok, skriva) lite om det där med jämställdhet. Det är ett ämne som allt som oftast aktualiseras när man jobbar där jag jobbar. Men det är faktiskt inte egna erfarenheter som ligger till grund för detta inlägg, med alla sina lösa ändar, utan någon annans historia.

Så, jag har en god vän som har blivit utsatt för sexuella trakasserier på sitt jobb. Nyligen fick hon veta att hon inte var ensam om detta. Och att hennes kollega hade blivit ännu värre drabbad än hon själv. Ganska grova saker. Sådant som ingen normalbegåvad människa kan anse är OK. Vi talade ganska mycket om saken, om huruvida de skulle gå vidare med det hela, prata med någon chef, eller om de helt enkelt skulle härda ut.

Och man skulle ju kunna tro att det skulle vara enkelt. Att två kvinnor som vittnar om oacceptabelt beteende från en och samma man, borde få vilken chef som helst att agera; utreda saken, klargöra att kränkande beteende inte accepteras i arbetsgruppen. Men, verkligheten är tyvärr mer komplicerad än så. Och därför var det inte alls självklart för mig att råda min bekant och hennes kollega att faktiskt ta upp det med en chef. Trots att jag i princip tycker att man ska göra det. För att det är det enda sättet att synliggöra problemen, visa att man inte accepterar det och få det att upphöra, och kanske också förhindra att någon annan blir utsatt. Men det finns så många exempel på att priset ibland blir väldigt högt för den som inte bara härdar ut. Att det inte är självklart att man blir tagen på allvar. Att det inte är självklart att man reder ut saken.

De valde så småningom att tala med sin närmaste chef. En chef som lät förstå att han ansåg det var fullständigt otroligt att detta skulle ha hänt, att mannen ifråga aldrig kunde ha gjort och sagt något sådant, att min bekant och hennes kollega nog var lite överkänsliga och kanske också lite hemligt förälskade i den trakasserande mannen. Dessutom, menade chefen, var det lika bra att de vande sig, eftersom det hur som helst inte skulle bli bättre på någon annan arbetsplats.

Det tog ett tag, men till sist nådde historien en högre chef. Där blev reaktionen annorlunda. Existerande riktlinjer och policyer har följts, ärendet följs nu upp. Men den förstnämnda chefens beteende har fortfarande ingen reagerat emot.

Den här historien skrämmer mig på så många sätt. Bland annat för att jag tror att den där chefen ovan, han vill nog vara jämställd. Han kanske till och med tror och tycker att han är jämställd. Och ändå är det alldeles självklart och helt naturligt för honom att inte ta min väns och hennes kollegas historier på allvar. Och att ta mannen i försvar, utan att ha den blekaste aning om vad som egentligen hände. Och att föreslå att de ska härda ut lite eftersom det ändå inte är bättre någon annanstans. (Det hela påminner onekligen lite om alla de, som trots att de aldrig träffat Julian Assange, eller kvinnorna ifråga, alldeles bestämt visste att han inte var skyldig till vad han anklagats för, och som glatt satte igång en världsomfattande kampanj mot kvinnorna ifråga. Känns eventuellt lite förhastat, kan man tycka. Men det tycks också som om att vi är extra benägna att dra förhastade slutsatser när det kommer till anklagelser om könsdiskriminering, sexuella trakasserier och sexuella övergrepp.)

Likaledes tycks det självklart att det inte är nödvändigt, eller åtminstone inte värt att ifrågasätta det beteendet, trots att det på många sätt är lika illa som de ursprungliga trakasserierna.

Och så där ska vi väl ändå inte ha det? Inte ska vi väl lägga ribban så lågt att vi tycker att lite sexuella trakasserier, det får man faktiskt lov att stå ut med på sin arbetsplats? Nä, såklart att ni inte tycker det. Ingen tycker det. Men ändå händer det gång på gång på gång. Och gång på gång bortförklarar vi det.

Man måste fråga sig varför.

Kanske måste vi börja med att erkänna att det förekommer. På riktigt. Att vi diskriminerar kvinnor i vissa sammanhang och män i andra, och att båda är lika förkastliga. Att det finns människor som på grund av sitt kön blir utsatta för fysiska och psykiska kränkningar på sina arbetsplatser. Kanske på kontoret intill ditt.

Och när jag säger vi så menar jag verkligen vi. Alla människor. Män och kvinnor. För jag tror att de allra flesta av oss ibland är en del i att upprätthålla detta. Trots att vi inte vill. Trots att vi tror att vi inte gör det. Men det försvinner ju inte fast, vi inte vill att det ska vara så här. Det försvinner inte bara för att låtsas som att vi inte ser. För att vi bortförklarar varje exempel med individuella orsaker, trots att det finns data som bevisar motsatsen. Löneskillnader mellan kvinnor och män till exempel. Naturvetarna kom med en rapport i mars 2011 som visar att det fortfarande förekommer så kallade oförklarade löneskillnader mellan könen.

Och det blir ju besvärligt, för individuella skillnader mellan människor spelar roll. Till och med stor roll. Det som en person uppfattar som kränkande, tar en annan som ett skämt. Samtidigt tycker man att det inte borde vara så svårt att inse att på en arbetsplats finns det vissa saker man inte skämtar om. Erfarenheten talar å andra sidan för att det är förfärligt svårt för somliga att begripa. Ännu svårare blir det för att det finns vissa människor som verkar tror att alla dumheter kan bortförklaras med att det var ett skämt. Men det stora problemet är nog ändå inte de människorna, för de är trots allt inte så många. Nej, jag är rädd att problemet snarare sitter hos alla oss som himlar lite med ögonen, kanske tar kaffekoppen och går eller möjligen påpekar att det där nog var lite olämpligt, men som inte tydligt och klart tar ställning emot det. Det där gamla talesättet om att det stora problemet är de goda människornas tystnad har nog ändå vissa poänger.

Jag är inte alls säker på hur vi löser problemet. Men jag tänker att det i alla fall är en början om vi, alla vi, som anser oss vara både medvetna och jämställda, ifrågasätter vårt eget beteende lite oftare. Till exempel ställa oss själva den obehagliga frågan varför vi tycker som vi tycker – när vi tar ställning för eller emot någon, trots att vi inte alls känner till detaljerna, eller att vi, när vi bedömer meriter ställer oss frågan om vi bedömt dem på samma sätt om könet var det motsatta. Och att vi säger ifrån nästa gång någon säger, eller gör, något olämpligt. Det kanske tycks dig meningslöst, men det kanske sitter någon där, i ditt fikarum, som behöver veta att inte alla tycker att det där skämtet var ok. Det låter enkelt, men är det verkligen det? Och löser det problemen? Jag vet inte. Men jag tror att man måste försöka. Det vore intressant att höra era åsikter och tankar.

Prolog

Det har påpekats för mig (med rätta förvisso) att uppdateringsfrekvensen på denna blogg har blivit lite usel på sistone.

Det beror på en mängd olika saker, men kanske främst att de senaste månaderna är det ett tema, mer än alla andra som har upptagit nästan alla mina bloggtankar. Men, det är svårbloggat, på så många sätt. För det är viktigt att det blir rätt, att ni uppfattar det ni läser, på samma sätt som jag menade när jag skrev. Jag vet att när det kommer till detta ämne så finns det människor som väljer att missförstå, redan innan de kommit till slutet av texten. Det är viktigt att det blir rätt, för det här handlar inte i första hand om mig, utom om vad andra människor upplevt och valt att berätta för mig.

Det är en svår balansgång mellan det som jag anser borde berättas och diskuteras öppet, och det faktum att det ju inte är, inte ska vara, upp till mig att berätta någon annans historia. Således, bloggposter i ämnet måste rensas från sådana detaljer som gör att någon kan identifieras. Det är, naturligtvis, en svaghet eftersom en historia utan detaljer och exempel blir så mycket lättare att ifrågasätta, och avfärda.

Jag har alltså låtit det vara. Men nu har jag ändå bestämt att det får bli en bloggpost (eller kanske två). På ett villkor - att ni, om ni kommenterar (och det får ni väldigt gärna göra för jag är hemskt nyfiken på era synpunkter) väljer att göra det med viss eftertanke, kanske kan vi använda den gamla regeln att ni inte skriver något som ni inte skulle sagt om vi hade haft ett samtal i verkliga livet?

Det var prologen det. Den riktiga texten kommer när jag hunnit gå över den ett par gånger till. Tills dess kan ni ju ge er mina bästa tips för att bota halsont.

Ologiskt?

Saker jag inte förstår:

#1. Folk som orkar vara mycket, mycket, mycket arga över Northugs "hån" i herrstafetten i skid-VM, men som inte är det minsta upprörda över att Khadaffis* framfart i Libyen.

#2. Orienterare som springer intervaller på cykelbanor och skäller ut cyklisterna som cyklar på samma cykelbanor för att de "är i vägen".