I det där bostadsrättsletarträsket som jag just nu befinner mig i möter man ett och annat irrelevant försäljningsknep. Av typen "bild-på-en-skål-med-lime-som-garanterat-inte-ingår-i lägenhetsköpet", "bild-på-en-speciell-affär/strand/järnvägsstation/motionsspår/nöjespark-bara-4-km-från-bostadsrättens-synnerligen-fasta-geografiska-läge" etc.
Men det absolut konstigaste argument jag stött på måste ändå vara "bostadsrätten tillhör en populär förening".
Det är inte utan att man undrar hur denna popularitet yttrar sig.
Sunday, January 30, 2011
Thursday, January 27, 2011
Hur man vet att det faktiskt är ganska kallt på jobbet
Flaskan med DMSO, som förvaras i rumstemperatur, innehåller inte längre flytande DMSO. (Smältpunkt 18-18.5 grader C.)
Saturday, January 22, 2011
Som Bosse Ringholm, fast värre
Om det inte vore så förfärligt sorgligt så vore det riktigt roligt. Och man får ju ändå säga att Billström i alla fall är konsekvent...
Thursday, January 20, 2011
Mer än en vecka till ansökansdödlinje
En tillfällig besökare på mitt jobb hade lätt kunnat få för sig att mina arbetsuppgifter består av att prata i telefon med banken, mäklaren*, en annan person på banken, riksgäldskontorets kundtjänst och den första personen på banken igen. Och däremellan diskutera den nyblivna husägarens tillika rumskollegans elektriska problem (inte för att jag egentligen kan bidra med något annat än sympati, men ändå.) Nu är det ju dock inte det som mina arbetsuppgifter består av, så därför är det ju en väldig tur att det är över en vecka kvar till mina nästa ansökningsdödlinje. Synd dock att kvällens träningspass** kommer att orsaka så mycket träningsvärk de närmaste dagarna att det kommer att behövas viljestyrka av sällan skådat mått för att göra någon form av rörelse som involverar magmuskler. Efter förra veckans pass vet jag att magmusklerna är mycket mer involverade än man tror i nästan alla rörelser.
*Nej, de übersnygga golven är fortfarande inte mina, och det lär inte bli någon deal (om det alls blir någon dylik) förrän i nästa vecka.
**Men det är galet roligt! Och nyttigt. Alla borde testa.
*Nej, de übersnygga golven är fortfarande inte mina, och det lär inte bli någon deal (om det alls blir någon dylik) förrän i nästa vecka.
**Men det är galet roligt! Och nyttigt. Alla borde testa.
Wednesday, January 19, 2011
Onekligen oväntat
Jag blev anklagad för att finkulturelitist idag. Det har nog faktiskt aldrig hänt förut. (Att folk påstår att jag är elitist händer med jämna mellanrum, och det ska medges att det ibland, beroende på varifrån påståendet kommer, händer att jag till och med tar det som en komplimang.)
Ursprunget till denna finkulturelitistanklagalse var två av mig fällda kommentarer. Den ena rörde "Occams rakkniv" och den andra var en referens till "Moment 22". Om läsekretsen inte är bekant med begreppen (men det misstänker jag att ni är, åtminstone skulle jag gissa att det flesta av er har hört talas om minst ett av dem) så kan ni googla dem. När ni gjort det kan ni ju fundera på om ni tycker att prefixet finkultur var passande i sammanhanget. (Och när ni gjort det kan ni, om ni redan klarat av det, läsa Moment 22, när jag läste den fann jag den mycket underhållande.)
Annat på kontot "onekligen oväntat" måste vara det typiskt göteborgska ordvitsande jag helt ofrivilligt ägnat mig åt på sistone. Exempel: Kollegan berättar om hur han löst sina belysningsproblem - jag svarar: "strålande", eller min exjobbare berättar vad han läst om molekylerna han ska jobba med, som innehåller ett grundämne betecknat Fe, jag svarar: "du har ju järnkoll". Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera detta, men jag tänker att nyttigt kan det inte vara...
Ursprunget till denna finkulturelitistanklagalse var två av mig fällda kommentarer. Den ena rörde "Occams rakkniv" och den andra var en referens till "Moment 22". Om läsekretsen inte är bekant med begreppen (men det misstänker jag att ni är, åtminstone skulle jag gissa att det flesta av er har hört talas om minst ett av dem) så kan ni googla dem. När ni gjort det kan ni ju fundera på om ni tycker att prefixet finkultur var passande i sammanhanget. (Och när ni gjort det kan ni, om ni redan klarat av det, läsa Moment 22, när jag läste den fann jag den mycket underhållande.)
Annat på kontot "onekligen oväntat" måste vara det typiskt göteborgska ordvitsande jag helt ofrivilligt ägnat mig åt på sistone. Exempel: Kollegan berättar om hur han löst sina belysningsproblem - jag svarar: "strålande", eller min exjobbare berättar vad han läst om molekylerna han ska jobba med, som innehåller ett grundämne betecknat Fe, jag svarar: "du har ju järnkoll". Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera detta, men jag tänker att nyttigt kan det inte vara...
Sunday, January 16, 2011
Kök och golv
Kök är viktiga grejer när man går på lägenhetsvisningar. Och golv. 6 lägenhetsvisningar senare är jag lite mör, måste jag erkänna. Och så inser jag att man inte kan, fast man vill, bestämma att man ska köpa en lägenhet enbart baserat på hur (fantastiskt bra*) golven i densamma ser ut. Misstänker att det är bra för mig att titta på samma lägenhet imorgon igen och eventuellt få en mer realistisk uppfattning om hur bra de där golven är...
* Som jag minns det nu alltså. Återstår att se om intrycket står sig.
* Som jag minns det nu alltså. Återstår att se om intrycket står sig.
Saturday, January 15, 2011
New Mexico-road trip: Vulkanrester & konst
Tar denna reseberättelse aldrig slut undrar ni kanske? Svaret är att eftersom jag inte har ett obegränsat antal semesterdagar så gör den ju det. Men innan dess hann vi med att titta på stora mängder basalt, varav en del med petroglyfer, på Petroglyph National Monument.
Kontrasten mellan basaltbergen (som jag döpte dem till) och öknen var ganska cool. Och även om vädret var fint så var det tillräckligt kallt för att man inte skulle behöva bekymra sig om eventuella skallrande ormar.
Alltså kunde man utan risk fotografera kaktusar och klättra högst upp på basalten för att titta på utsikten över Albuquerque.
Innan det var norrut hann vi också med en tur till ett mycket kyligt Santa Fe, där vi kollade in Georgia O'Keeffe-museet (vilket var i stort sett den enda sak vi hade planerat att göra som faktiskt blev av, mycket väl värt ett besök dessutom) och stora mängder istappar. Och så kollade vi in folk. Jag ångrar mycket att jag är så feg att jag inte riktigt kan med att ta upp kameran och fotografera andra människor hur som helst, för det hade kunnat bli fantastiska bilder från bokhandelskafeet där vi hängde ett tag innan det var dags att ta sig söderut för hyrbilsåterlämning och en snålnatt på flygplats.
Som sig bör på denna resa så blev vi förstås försenade till Detroit så vi missade flygbussen till East Lansing och dessutom fick vi göra tre försök innan vi lyckades köpa bagels på Chicago Midway. På något plan kändes det helt logiskt. Likaledes kändes det helt väntat att det, när det nästa dag, bar iväg tillbaka till Europa blev förseningar i Frankfurt. Men till sist kom jag ju tillbaka till Landvetter, välbehållen. Att flygbussen nästan körde av vägen, och att spårvagnarna var duktigt försenade kändes helt normalt.
Och även om vi inte fick se det vi hade tänkt oss blev det ju en rolig resa, som innehöll massor av bra saker som sweet potato fries, breakfast burritos, bagels, hashbrowns, pannkakor och annat man i och för sig kan, men oftast är för lat, för att göra själv...
Kontrasten mellan basaltbergen (som jag döpte dem till) och öknen var ganska cool. Och även om vädret var fint så var det tillräckligt kallt för att man inte skulle behöva bekymra sig om eventuella skallrande ormar.
Alltså kunde man utan risk fotografera kaktusar och klättra högst upp på basalten för att titta på utsikten över Albuquerque.
Innan det var norrut hann vi också med en tur till ett mycket kyligt Santa Fe, där vi kollade in Georgia O'Keeffe-museet (vilket var i stort sett den enda sak vi hade planerat att göra som faktiskt blev av, mycket väl värt ett besök dessutom) och stora mängder istappar. Och så kollade vi in folk. Jag ångrar mycket att jag är så feg att jag inte riktigt kan med att ta upp kameran och fotografera andra människor hur som helst, för det hade kunnat bli fantastiska bilder från bokhandelskafeet där vi hängde ett tag innan det var dags att ta sig söderut för hyrbilsåterlämning och en snålnatt på flygplats.
Som sig bör på denna resa så blev vi förstås försenade till Detroit så vi missade flygbussen till East Lansing och dessutom fick vi göra tre försök innan vi lyckades köpa bagels på Chicago Midway. På något plan kändes det helt logiskt. Likaledes kändes det helt väntat att det, när det nästa dag, bar iväg tillbaka till Europa blev förseningar i Frankfurt. Men till sist kom jag ju tillbaka till Landvetter, välbehållen. Att flygbussen nästan körde av vägen, och att spårvagnarna var duktigt försenade kändes helt normalt.
Och även om vi inte fick se det vi hade tänkt oss blev det ju en rolig resa, som innehöll massor av bra saker som sweet potato fries, breakfast burritos, bagels, hashbrowns, pannkakor och annat man i och för sig kan, men oftast är för lat, för att göra själv...
Tuesday, January 11, 2011
New Mexico-road trip: Öken...
På nyårsdagens morgon bestämde vi oss för att det uppenbara alternativet var att åka söderut, det borde ju liksom inte bli kallare tyckte vi. Innan vi kom iväg blev vi dock tvungna att konstatera att isskrapa inte heller ingick i bilutrustningen. Jag tyckte att vi kunde testa om ett Västtrafikkort kanske funkade bra som ersättning, men efter en väldigt kort pilottest satsade vi på bilens uppvärmningsfunktion istället.
Sen blev det öken för hela slanten. I-25 från Albuquerque mot El Paso går igenom öknen, och bjöd på ett helt fantastiskt landskap denna strålande, men mycket kalla vinterdag.
Det var så kallt att vi kände oss säkra på att vi faktiskt skulle kunna springa ifrån såna här små liv om de skulle råka dyka upp i vår väg. Vi såg dock inga, men desto fler berg, i fjärran. Och kaktusar. Och Rio Grandes dalgång. Och kände att vi förstod varför människor som korsar gränsen mellan Mexiko och USA i öknen lätt kan gå vilse...
Vi käkade lunch (efter att J bestämt sig för att hon inte hade migrän längre) i staden med det lätt märkliga namnet Truth or Consequences. Som tur var krävde dock ingen att vi skulle svara på några andra frågor än vad vi ville äta till lunch.
Vi fortsatte söderut, mot målet - White Sands National Monument, som ligger i utkanten av Chihuahuan Desert. För att komma dit var vi dock tvungna att passera en av de mindre charmiga sakerna med sydvästra USA - gränskontrollerna som är placerade en ganska lång bit från den faktiska gränsen till Mexiko. Man kan inte låta bli att undra hur amerikaner skulle ställa sig till detta när de är utomlands... Hur som helst så var det utan tvivel värt det. Som bilderna antyder var det dock nästan så att man undrade om det var snö eller sand. (Fler foton kommer på picasa så småningom.)
Ja, sen åkte vi tillbaka till Albuquerque, och en, för att vara den här resan, ganska händelselös dag var till ända.
Sen blev det öken för hela slanten. I-25 från Albuquerque mot El Paso går igenom öknen, och bjöd på ett helt fantastiskt landskap denna strålande, men mycket kalla vinterdag.
Det var så kallt att vi kände oss säkra på att vi faktiskt skulle kunna springa ifrån såna här små liv om de skulle råka dyka upp i vår väg. Vi såg dock inga, men desto fler berg, i fjärran. Och kaktusar. Och Rio Grandes dalgång. Och kände att vi förstod varför människor som korsar gränsen mellan Mexiko och USA i öknen lätt kan gå vilse...
Vi käkade lunch (efter att J bestämt sig för att hon inte hade migrän längre) i staden med det lätt märkliga namnet Truth or Consequences. Som tur var krävde dock ingen att vi skulle svara på några andra frågor än vad vi ville äta till lunch.
Vi fortsatte söderut, mot målet - White Sands National Monument, som ligger i utkanten av Chihuahuan Desert. För att komma dit var vi dock tvungna att passera en av de mindre charmiga sakerna med sydvästra USA - gränskontrollerna som är placerade en ganska lång bit från den faktiska gränsen till Mexiko. Man kan inte låta bli att undra hur amerikaner skulle ställa sig till detta när de är utomlands... Hur som helst så var det utan tvivel värt det. Som bilderna antyder var det dock nästan så att man undrade om det var snö eller sand. (Fler foton kommer på picasa så småningom.)
Ja, sen åkte vi tillbaka till Albuquerque, och en, för att vara den här resan, ganska händelselös dag var till ända.
Saturday, January 08, 2011
New Mexico-road trip: Min värsta biltur någonsin...
Framme i Santa Rosa upptäcker vi att varenda motell, och varenda hotell, i hela stan är fullt. Knökfullt. Något fascinerande kan man tycka, för en liten stad i New Mexico som inte just är känd för något alls. Så småningom får vi i alla fall tips om att stadens polis och brandkår har satt upp ett shelter i stadens skolas gympasal, för alla vilsna bilister som, liksom vi, inte hittade någon annanstans att sova.
Det visade sig att på grund av snöstorm längre västerut så hade man helt enkelt blivit tvungen att stänga av I-40, som för övrigt var vår fortsätta färdväg västerut. Vägen hade varit avstängd sen klockan 4 på eftermiddagen. Så, vi bestämde oss för att se på saken från den ljusa sidan; Vi behövde inte sova i bilen, vi behövde inte betala för login, och dessutom fick vi en gratischans att uppleva barndomsminnen från den tiden då vi frekventerade cuf- och vi unga-kurser och sov på gympasalsgolv flera gånger om året. Vi var också rätt glada att vi inte hade varken småbarn eller hundar med oss. (Vi räknade för övrigt till ca 100 vuxna och ett rätt stort antal barn därinne.)
Vid halv femsnåret på morgonen får vi veta att vägen är öppnad igen, men att de varnar för att det kan bli stora problem med den berömda "svarta isen" (vilket helt enkelt är samma sak som blankpolerad isbana, helt utan någon som helst friktion). Eftersom vi nästan frusit tårna av oss under natten, inte ätit något sedan den förvisso både stadiga och sena lunchen dagen innan, och med vetskapen att det inte är troligt att vägläget blir bättre för att vi väntar bestämde vi oss för att försöka ta oss till Albuquerque (dit vi ändå måste förr eller senare, eftersom vårt flyg gick därifrån), och stanna där åtminstone till nyårsdagen och sedan göra en ny bedömning av läget.
Sagt och gjort, vi letade upp frukost (det kan ha varit den godaste breakfast burrito* jag någonsin ätit) och undvek att fundera på om oljan i vår texasskyltade bil verkligen klarade -20 C. Därefter satte vi kurs västerut: Google maps förutspådde 2h till Albuquerque. I verkligheten tog det dryga 4. Vi passerade minst 6 olycksplatser längs vägen, och var rädda mer än en gång under tiden, för det vägläget var inte att leka med. Särskilt inte med sommardäck. (Vinterdäck är inte ett koncept de kör med i USA; sommardäck, eller sommardäck med snökedjor är alternativen). Det är en alldeles särskilt obehaglig känsla att känna att om jag skulle behöva bromsa nu så är mitt bästa och säkraste alternativ att helt enkelt köra av vägen. Utan konkurrens den värsta bilkörning jag gjort i hela mitt liv. Men vi tog det vackert och vi kom fram helskinnade, men oerhört trötta. Efter fika, incheckning på motellet och en välbehövlig dusch skulle vi bara vila lite innan vi skulle ut och fira in det nya året... Vi var i alla fall vakna när Europa gick från 2010 till 2011...
*Ja, typisk kolesterolfrukost. Vi tror att vi behövde det för att försäkra oss om att inte förfrysa våra stackars cellmembran. Åtminstone intalade vi oss det.
Det visade sig att på grund av snöstorm längre västerut så hade man helt enkelt blivit tvungen att stänga av I-40, som för övrigt var vår fortsätta färdväg västerut. Vägen hade varit avstängd sen klockan 4 på eftermiddagen. Så, vi bestämde oss för att se på saken från den ljusa sidan; Vi behövde inte sova i bilen, vi behövde inte betala för login, och dessutom fick vi en gratischans att uppleva barndomsminnen från den tiden då vi frekventerade cuf- och vi unga-kurser och sov på gympasalsgolv flera gånger om året. Vi var också rätt glada att vi inte hade varken småbarn eller hundar med oss. (Vi räknade för övrigt till ca 100 vuxna och ett rätt stort antal barn därinne.)
Vid halv femsnåret på morgonen får vi veta att vägen är öppnad igen, men att de varnar för att det kan bli stora problem med den berömda "svarta isen" (vilket helt enkelt är samma sak som blankpolerad isbana, helt utan någon som helst friktion). Eftersom vi nästan frusit tårna av oss under natten, inte ätit något sedan den förvisso både stadiga och sena lunchen dagen innan, och med vetskapen att det inte är troligt att vägläget blir bättre för att vi väntar bestämde vi oss för att försöka ta oss till Albuquerque (dit vi ändå måste förr eller senare, eftersom vårt flyg gick därifrån), och stanna där åtminstone till nyårsdagen och sedan göra en ny bedömning av läget.
Sagt och gjort, vi letade upp frukost (det kan ha varit den godaste breakfast burrito* jag någonsin ätit) och undvek att fundera på om oljan i vår texasskyltade bil verkligen klarade -20 C. Därefter satte vi kurs västerut: Google maps förutspådde 2h till Albuquerque. I verkligheten tog det dryga 4. Vi passerade minst 6 olycksplatser längs vägen, och var rädda mer än en gång under tiden, för det vägläget var inte att leka med. Särskilt inte med sommardäck. (Vinterdäck är inte ett koncept de kör med i USA; sommardäck, eller sommardäck med snökedjor är alternativen). Det är en alldeles särskilt obehaglig känsla att känna att om jag skulle behöva bromsa nu så är mitt bästa och säkraste alternativ att helt enkelt köra av vägen. Utan konkurrens den värsta bilkörning jag gjort i hela mitt liv. Men vi tog det vackert och vi kom fram helskinnade, men oerhört trötta. Efter fika, incheckning på motellet och en välbehövlig dusch skulle vi bara vila lite innan vi skulle ut och fira in det nya året... Vi var i alla fall vakna när Europa gick från 2010 till 2011...
*Ja, typisk kolesterolfrukost. Vi tror att vi behövde det för att försäkra oss om att inte förfrysa våra stackars cellmembran. Åtminstone intalade vi oss det.
New Mexico-road trip: Och fortsatte lite oväntat...
Vi flög Southwest (i mitt tycke USAs bästa inrikesflygbolag) från Detroit till Oklahoma city, med ett byte i St Louis. Det var onekligen lite skumpigt att landa och starta i Missouri, men då visste vi, som tur var, inte att det antagligen berodde på den ordentliga storm som var på väg däråt, och som orsakade stor materiell förstörelse och dessvärre också tog några människoliv.
Vi fokuserade istället på att det ibland är extra underhållande att flyga Southwest. Säkerhetsinformationen innehåller förstås allt det vanliga, men har man tur kan man få den levererad med lite extra krydda. Vad sägs om "This is a non-smoking flight. Thus, if you need a cigarette, you need to climb out on the wing. If you can light it, you can smoke it". Eller "Should we experience a drop in cabin pressure, not that we think that it will, 'cause if we did we would surely not have come to work today, an oxygen mask will appear from the panel above your seat. Put on your own mask first, before assisting small childs or anyone behaving like a small child", och slutligen "The safety card, a New York Times bestseller, and God knows what else, can be found in the seatpocket in front of you". Och så fick vi oss också en liten, och mycket tonsäker, flygvärdinnesång till livs efter landning. Spontana applåder uppstod.
St Louis till Oklahoma city kan ha varit resans mest odramatiska del och är således inte värd att nämna vidare. Hyrbilsupplockandet gick bra, även om agent Tamara antagligen aldrig hade träffat två livs levande filosofie doktorer tidigare i sitt liv. Helt klart var dock att hon ansåg att compact cars inte är för PhD:s. Till sist fick vi dock bilen, och kunde äntligen dra västerut. Planen var att ta sig den här sträckan innan det var dags för första nattvilan i Santa Rosa, New Mexico.
Visa större karta
Genom Oklahoma gick allt bra, även om vi tvingades notera att det blåste ganska friskt. (Dock kom inga fåglar fallandes ner ur skyn, och det är ju alltid en bra sak.) Väl inne i Texas kom våra fördomar på skam. Man kan visserligen utan problem föreställa sig att bränder och sandstormar skulle kunna vara ett problem, men att vindrutetorkarna skulle få jobba ordentligt i västra Texas hade jag inte förutsett. Alltid lär man sig något. Möjligen borde detta faktum fått oss att fundera lite över vädret längre fram på resan... Det skulle nämligen bli betydligt värre.
Vi fokuserade istället på att det ibland är extra underhållande att flyga Southwest. Säkerhetsinformationen innehåller förstås allt det vanliga, men har man tur kan man få den levererad med lite extra krydda. Vad sägs om "This is a non-smoking flight. Thus, if you need a cigarette, you need to climb out on the wing. If you can light it, you can smoke it". Eller "Should we experience a drop in cabin pressure, not that we think that it will, 'cause if we did we would surely not have come to work today, an oxygen mask will appear from the panel above your seat. Put on your own mask first, before assisting small childs or anyone behaving like a small child", och slutligen "The safety card, a New York Times bestseller, and God knows what else, can be found in the seatpocket in front of you". Och så fick vi oss också en liten, och mycket tonsäker, flygvärdinnesång till livs efter landning. Spontana applåder uppstod.
St Louis till Oklahoma city kan ha varit resans mest odramatiska del och är således inte värd att nämna vidare. Hyrbilsupplockandet gick bra, även om agent Tamara antagligen aldrig hade träffat två livs levande filosofie doktorer tidigare i sitt liv. Helt klart var dock att hon ansåg att compact cars inte är för PhD:s. Till sist fick vi dock bilen, och kunde äntligen dra västerut. Planen var att ta sig den här sträckan innan det var dags för första nattvilan i Santa Rosa, New Mexico.
Visa större karta
Genom Oklahoma gick allt bra, även om vi tvingades notera att det blåste ganska friskt. (Dock kom inga fåglar fallandes ner ur skyn, och det är ju alltid en bra sak.) Väl inne i Texas kom våra fördomar på skam. Man kan visserligen utan problem föreställa sig att bränder och sandstormar skulle kunna vara ett problem, men att vindrutetorkarna skulle få jobba ordentligt i västra Texas hade jag inte förutsett. Alltid lär man sig något. Möjligen borde detta faktum fått oss att fundera lite över vädret längre fram på resan... Det skulle nämligen bli betydligt värre.
New Mexico-road trip: Det började ju bra...
Joråmensåatt, jag har varit ute och rest lite. Kanske borde jag redan innan jag lämnade Göteborg anat att detta inte skulle avlöpa planenligt. Det hela började nämligen med att flygbussen inte bara var försenad från start, vi fick också en liten sightseeingtur genom Mölnlycke på grund av en trafikolycka på RV40.
Men till Frankfurt kom jag, nästan i tid (och det kan ha varit det enda planet som gick i tid från Landvetter den veckan). Väl ute ur planet fanns ingen tid att förlora (det tog dryga 45 minuter för mig att ta mig från gate till gate, och då sprang jag en stor del av vägen), men med hjälp av många "Entschuldigen Sie" och det s.k. långa benet före var jag faktiskt före samtliga stand by-passagerare in på flyget till Detroit. So far so good.
Snöstormen på den amerikanska östkusten påverkade inte oss, annat än med lite turbulens, och vi landade fyra minuter före tidtabell i Detroit. Dock fick vi vänta en bra stund på att flygplansdörrarna skulle öppnas, för tydligen hade den för tidiga landningen undgått customs and border protection, som därför inte hunnit göra klart förkontrollen av inlämnade passageraruppgifter. Därefter hände tydligen något som "aldrig hänt förr" om man ska tro "min" CPB-agent; datasystemet kastade ut dem med jämna mellanrum, vilket innebar att när de väl bestämt sig för att släppa in en så skulle passcanning, fotografering och fingeravtryck gå i en rasande fart. För undertecknads del fungerade det redan på andra försöket. Jag var framme i Detroit, och vi var redo för vårt sydvästliga roadtrip.
ToBeContinued...
Men till Frankfurt kom jag, nästan i tid (och det kan ha varit det enda planet som gick i tid från Landvetter den veckan). Väl ute ur planet fanns ingen tid att förlora (det tog dryga 45 minuter för mig att ta mig från gate till gate, och då sprang jag en stor del av vägen), men med hjälp av många "Entschuldigen Sie" och det s.k. långa benet före var jag faktiskt före samtliga stand by-passagerare in på flyget till Detroit. So far so good.
Snöstormen på den amerikanska östkusten påverkade inte oss, annat än med lite turbulens, och vi landade fyra minuter före tidtabell i Detroit. Dock fick vi vänta en bra stund på att flygplansdörrarna skulle öppnas, för tydligen hade den för tidiga landningen undgått customs and border protection, som därför inte hunnit göra klart förkontrollen av inlämnade passageraruppgifter. Därefter hände tydligen något som "aldrig hänt förr" om man ska tro "min" CPB-agent; datasystemet kastade ut dem med jämna mellanrum, vilket innebar att när de väl bestämt sig för att släppa in en så skulle passcanning, fotografering och fingeravtryck gå i en rasande fart. För undertecknads del fungerade det redan på andra försöket. Jag var framme i Detroit, och vi var redo för vårt sydvästliga roadtrip.
ToBeContinued...
Wednesday, January 05, 2011
Flygfascination
Sitter på flygplatsen i Detroit och väntar på flyget till Frankfurt. Det ger mig möjligheten att studera rutiner för lossning (och lastning) av passagerarflyg. Jag måste erkänna att det fascinerar mig att det faktiskt oftast fungerar - rätt mat på rätt flygplan, rätt bagage på rätt flygplan, osv. Naturligtvis hjälper datasystemen till, men det är ändå en ganska fantastisk logistik, som kräver en hel del mänsklig medverkan, som ska fungera. Det fungerar förvisso bättre för vissa flygbolag än för andra. Men så råder det också rätt olika kulturer på olika flygbolag. Det märktes inte minst när jag flög över till USA, och den ordnung som tillämpades på Lufthansa kraschade lite lätt mot vissa passagerares ide om hur en flygresa går till. Det var fascinerande att överhöra konversationen mellan kabinpersonalen och passagerarna som ville ha, men inte hade beställt, specialmat. Medan passagerarna var övertygade om att maten skulle materialisera sig så småningom, om de bara frågade tillräckligt många gånger, så blev personalen alltmer irriterad eftersom de redan sagt nej, och menade det redan första gången...
Subscribe to:
Posts (Atom)
