Jobbigt labläge

Mina ex-kollegor har det lite jobbigt just nu. I fredags kväll började det brinna i ett lab, så ett helt dragskåp brändes ut. Och på den positiva sidan kan man säga att sprinklersystemet fungerar. Å andra sidan - det var tydligen knähögt med vatten i labbet som drabbades, och det har naturligvis läckt genom golvet och ner i laserlabben i källaren... och en massa andra utrymmen var visst också översvämmade. Inte roligt. Jag lider verkligen med dem!

Det är såna saker som kan förlänga ett doktorandprojekt med flera månader, men det är helt omöjligt att planera för. Som tur är är det ingen av laserspektroskopisterna som ska disputera i höst - men ändå...

Stiltje

Stiltje för tillfället. Inte för att det inte finns saker som man kan kommentera, men... Kristdemokraterna riksting bjuder inte på några riktigt spännande saker, debatten om Maud och centerpartiets förnyelse som pågår bland annat i Fokus, SvD (fast jag tar det via Gudmundson) och på Departementet är visserligen intressant, men ska jag säga något om den saken så blir det låååångt, och det är det väl ingen som orkar läsa i alla fall så här på sommaren? Det jag kan konstatera är att vad man än kan säga om Johan Hammarqvist så är han inte precis någon "surgubbe". Det tycker han visst inte själv heller.

Nej, så det blev några foton till på Picasa, istället. Håll till godo.

Smultronfrukost

Idag blev det (egenhändigt plockade) smultron i frukostfilen - det smakade sommar!

Annars regnar det, mycket! Dock inte lika mycket som det verkar ha regnat på sina håll i Småland på senare tid. Min första livekontakt med trygghetsstiftelsen var förresten en mycket positiv upplevelse; klar, tydlig och koncis information om vad som gäller, och inga som helst problem med att förstå skillnaden mellan en magisterexamen och en doktorsexamen!

Och så har pappersadministrationen tagit fart på allvar, när det gäller min stundande vistelse i USA. Många mail fram och tillbaka blir det...

Annars är dagens egotripp att jag fått en förfrågan om jag vill skriva i nästa nummer av vetenskapsrådets webbtidning Tentakel - det sa jag så klart ja till!

Slutligen så antar jag att alla läsare är extremt intresserade av hur mina omplanterade blommor mår - utmärkt* skulle jag säga!


*Allt är som bekant relativt, och det är inte 100% säkert att deras tillstånd skulle klassas som "utmärkt" om de tex bodde hemma hos min mamma, eller hemma hos Jenny eller så. Då kanske det istället skulle vara deras normaltillstånd, men nu är de ju vana vid mig, och alltså mår de utmärkt.

Vuxenpoäng

Idag har jag gjort något som jag faktiskt inte vet om jag gjort sedan jag flyttade hemifrån - jag kan i alla fall inte minnas att jag gjort någon gång, på eget initiativ. Så ni som känner till något om mina odlingsfärdigheter svimma nu inte av chocken; Idag har jag planterat om de av mina växter och blommor som verkligen behövde det. En av dem fick jag 1994 (och den lever fortfarande!!), och jag har då aldrig planterat om den sen dess (men det är möjligt att det ändå har skett någon gång...)

Det måste vara många vuxenpoäng på det här tilltaget tror jag. Fast jag har en bestämd känsla av att människor med lite grönare fingrar än jag ofta brukar göra sånt här lite tidigare på våren? Fast det kanske bara är inbillning.

Läsdagar

Den senaste veckan har innehållit några riktiga läsdagar. Särskilt idag och igår, eftersom jag är sjuk - tväront i halsen, bland annat. Att vara sjuk på sommaren suger. Riktigt trist är det. Men lite läst har det i alla fall blivit. Tidningen är extra välläst, och jag har äntligen läst ut "Fåglar utan vingar" som är en mycket bra, men på något sätt krävande bok. Utöver det har jag läst Inger Edelfeldts "Den svarta lådan" som var mycket typisk hennes författarskap.

En annan gammal bekant är Mark Haddon (författaren till den helt underbara "The Curious Incident of the Dog in the Night-Time") vars bok "Utslag av oro" jag läste ut igår. Den är kanske ingen stor Litteratur men den är rätt underhållande, och mycket lättläst. Och jag kan inte låta bli att ge ett litet citat: "Han beslöt att inte berätta för Jean om det som hänt. Då skulle hon bara vilja prata om det och det var ingen lockande tanke. Att prata var i Georges ögon överskattat. Nuförtiden kunde man inte sätta på tv:n utan att se någon som diskuterade sin adoption eller förklarade varför de stuckit kniven i sin make. Inte för att han var avogt inställd till att prata. Att prata hörde till livets glädjeämnen. Och alla behövde då och då över en pint Ruddles ondgöra sig över kollegor som inte duschade tillräckligt ofta eller tonårssöner som hade kommit hem berusade fram på småtimmarna och kräkts i hundkorgen. Men det förändrade ingenting."

Jag har en alldeles bestämd känsla av att min bekantskapskrets (mycket grovt förvisso) kan delas in i två kategorier - de som instämmer fullständigt i ovanstående, och de som *inte* håller med... :-)

Senaste boken att bli utläst är Merete Mazzarellas "Hem från festen", vilken var bra och samtidigt som den var sorglig finns det så mycket livsglädje i den! Men den som önskar lättsam hängmattsläsning bör välja något annat.

Nästa projekt är Ian McEwans "Försoning" som lär vara bra. Den ska jag börja med alldeles strax. Och om någon undrar hur det går med Koranen så kan jag bara säga att det är inte världens roligaste bok, så det går långsamt, långsamt, långsamt...

Organisationsproblem

Dagens DN (kan inte hitta det på nätet, men i papperstidningen är det på sidan 7 i ekonomidelen) rapporterar att Ams ska skära ner med 800 jobb. Låter i största allmänhet som en utmärkt ide, med tanke på (bristen på) effektivitet inom verksamheten. Det som förundrar är att detta beräknas kosta 200 miljoner innan besparingarna får effekt, så därför begär man nu dessa pengar från regeringen.

Hmm, låt mig göra ett mycket grovt räkneexempel. Låt oss anta att det handlar om 800 heltidstjänster, och inte vet jag vad de tjänar på ams, men man kanske kan gissa på en snittlön på 30 000 i månaden. Det gör en lönekostnad på ca 24 miljoner i månaden. Det ger, mellan tummen och pekfingret sådär 290 miljoner på ett år (semesterersättning är inte inräknad, inte heller arbetsgivaraviften). Och hur många månaders uppsägningstid är rimligt att räkna med - tja, vi kan väl anta att det på ams är som på de flesta andra ställen, tre månader som gäller. Vilket ger minskade löneutgifter (till de fd anställda) på ca 216 miljoner. (Lägg till det också minskade kostnader för arbetsgivaragifter som kanske kan landa på ca 60 miljoner eller så.) Och detta kan då tydligen inte kompensera omställningskostnaderna, som alltså torde landa på minst ca 45o miljoner kronor.

Man får hoppas att det är en ruskigt bra omorganisation som är på gång. Eller så kan man fundera på om det finns ett organisationsproblem här någonstans. Och fundera på hur företag gör om de vill organisera om sig till en initialkostnad på 200 miljoner. Inte springer de till någon annan och ber att få pengarna i alla fall, de får vackert prioritera om i den egna verksamheten om det saknas pengar. Men det behöver man tydligen inte på ams. Tur för dem. Men också ännu ett argument för att ams i sin helhet bör skrotas. Det skulle spara en del pengar åt staten som kunde användas till något vettigare.

Still alive

Jodå, jag lever fortfarande, även om det varit lite tyst på bloggen ett tag. Det kan bero på att jag har tränat så mycket sen senaste inlägget. Torsdag, lördag och måndag för att vara exakt... Lite längre, eller snarare mycket längre, blev det idag. Andra varvet på elljusspåret i Norby fick mig att fundera på om "staden på slätten" verkligen är rätt benämning på Uppsala... Oj oj, men nyttigt är det säkert.

Annat som har hänt är att äntligen kommit upp några foton på Picasa. Den minnesgode kanske minns att detta utlovades för flera månader sen, och nu har det faktiskt hänt. Och mer ska komma, men vi får se i vilken takt det går.

Taskiga ursäkter

OK, i år gick det bättre än någonsin (ja, de senaste fem åren i alla fall). Jag började löpträningen (nåja, motion via något som i bästa fall kan kallas löpning, eller joggande...) redan i mars, såg till att få ordning på vaderna, nya skoinlägg är fixade, och ja, vid det här laget borde det ju gå som en dans. Men inte då. Det var meningen att det skulle bli en tur ikväll, men så blev det nu inte. Motivationen var visst inte på topp. Eller vad sägs om följande ursäkter, presterade antingen av undertecknad eller likaledes inte såååå motiverade löppartnern...

#"hmm, jag tappade visst energin, fullständigt" (men orka se på tv, jodå det går bra)
#"men detsamma gäller för mig"
#"det regnar, i alla fall ibland..." (jaha, ni vet, inget dåligt väder osv...)
#"och det luktar rök" (ja, jo det brann i Eriksbergsskolan idag, men vi hade kanske inte tänkt springa i cirklar runt den ändå...)
#"och jag är trött"

Är det någon mer än jag som tror att jag och min löparkollega är lite taskigt motiverade just nu?

Naturlyrik

Har spenderat rätt många timmar av de senaste dygnen i bil, resande genom Småland, Blekinge och Skåne. Man passerar skyltar till ställen som heter saker som Ärngislahyltan, Ödevata, Långasjö, Rävemåla, Djuramåla, Ynde, Gualöv... Och himmel vad det är vackert! Ängs- ochhagmarker med lövträd som solens strålar gör vackra mönster i, blommor, stenmurar och gamla gärdesgårdar, och här och där glimmar det till av en liten skogssjö. Och i Skåne - vindkraftverken! De är så vackra. Och smultron - alldeles lysande röda och somrigt söta smultron!
OK, jag vet att jag påstått att Småland mest består av granskog (även efter Per och Gudrun) men det är inte riktigt sant. Och oavsett granskog eller annan skog så är det fantastiskt vackert så här i sommarskrud. Jag kan inte göra det rättvisa med denna kortfattade beskrivning, det måste avnjutas i all sin prakt. (Ja, och jag min klantskalle glömde väl kameran hemma. Inte så begåvat kanske...)

En sak som jag har lättare att beskriva är anledningen till Skånebesöket - Annas disputation. Den gick förstås alldeles utmärkt. Och festen var också en väldigt trevlig tillställning om man nu får säga det när man själv ansvarat för toastmastrandet (spännande svengelska där). En utmärkt helg var det i alla fall.

Åsikts-, yttrandefrihet och respekt

I fredags hade ett gäng nuvarande och fd allianspolitiker en artikel på DN debatt angående att man vill bibehålla dagens särlagstiftning där äktenskap och partnerskap är två olika saker, och där man avfärdar idén om könsneutrala äktenskap. Konsekvensen av debattörernas argumentation är att staten ska fortsätta behandla homosexuella och heterosexuella olika. Vad sådant kallas vet vi alla. Diskriminering.

Den enda av undertecknarna som jag känner är Staffan Danielsson. Och det är klart att jag är besviken över att Staffan är med, eftersom han i vanliga fall står upp för liberala och människovänliga värderingar. Däremot är jag inte förvånad, eftersom den här frågan har varit uppe till debatt förr, på partistämmor och partistyrelsemöten i centerpartiet, där Staffan och jag stått på olika sidor, och stundom argumenterat ganska hårt, om än sakligt, emot varandra. Vi är helt enkelt inte ense i denna fråga. Jag respekterar Staffans åsikt, även om jag har svårt att förstå honom på just den här punkten.

Det som är värre är dock att det verkar finnas en hel del personer som glömt bort att åsiktsfrihet och yttrandefrihet innebär att det är fullt tillåtet att uttrycka också de åsikter som går tvärt emot ens egna. Som tycker att man får säga vad som helst om eller till någon, i fall den personens åsikter råkar vara motsatta ens egna. Principen "någon annan var dum så då får jag också vara dum" håller liksom inte. Åtminstone inte för den som själv vill bli respekterad och ha rätten att fritt få tycka och tänka, och också uttrycka dessa åsikter offentligt. Det här är precis samma sak som de vänsteraktivister som tycker att de har rätt att ta till våld mot extremerna på högerkanten, för att de tycker illa om deras åsikter. Men så kan bara resonera om man tycker att det är OK att någon kastar sten på en själv för att de inte gillar ens åsikter. Det tycker de flesta av oss gissningsvis inte.

Om du är rädd om din egen rätt att uttrycka dina åsikter utan att någon får kasta sten på dig så måste du också respektera andras rätt att göra samma sak. Även om du tycker att de har fel, att deras resonemang och argumentation har såväl etiska som logiska brister. Det är inte, och bör inte vara, förbjudet att ha fel, eller att vara dum. Däremot kan man ju alltid försöka argumentera, sakligt om saken. I just den här frågan är det extra rekommendabelt eftersom jag är helt övertygad om att den saklig debatt kommer att leda till att vi så småningom når målet - en känsneutral äktenskapslagstiftning. (Som för min del gärna får heta partnerskapslagstiftning om någon blir gladare av det, det viktiga är att samma lag gäller för såvaäl homo- som heterosexuella par.)

Debattera på, men gör det med respekt för motparten. Och det gäller inte bara den här debatten, utan också många andra.

Andra världar - de finns på riktigt!

De senaste dagarna har bjudit på två studiebesök i helt andra världar än den jag normalt befinner mig i.

I lördags var jag på opera - Xerxes på Drottningholms slottsteater. Denna aktivitet föranleddes av att min kompis Matz frågat om jag ville följa med honom och ett gäng andra på studiebesök, picnic och opera. Eftersom min operaerfarenhet är begränsad (ett tidigare besök, I Zagreb, rysk opera textad på kroatiska, ca 10 minuters varsel från "vi ska gå på opera" tills dess att vi var inne i salongen - eventuellt var det besöket ett resultat av politisk korruption...) och eftersom jag gillar Händels musik så, klart att jag skulle följa med. Och det var en intressant upplevelse.

Operan var utmärkt men det som verkligen fascinerade mig var sällskapet. Jag låter er slippa detaljerna och kan bara berätta att sällskapet till största delen utgjordes av medlemmar i en av Uppsalas många mer eller mindre mystiska och studentikosa herrföreningar och deras sällskap (sällskap=kodord för flickvänner eller i undertecknads fall, operanyfikna vänner). Klädkoden för dagen var "ljus kostym" och de allra flesta av dem bar dessa ljusa kostymer, tillsammans med matchade hängslen och slipsar, eller bara helt mystiska hemstickade slipsar (i ungefär samma mörkt blå färgton som jag föreställer mig att bärarens politiska övertygelser kan beskrivas i). Och de gör det utan minsta lilla uns av ironi. Mycket intressant. Det grämer mig för övrigt att jag inte hade med kameran - den mörkblå stickade slipsen med pärlor hade varit värd att föreviga...

Mitt andra studiebesök gjordes på den s.k arbetsförmedlingen. Och som [cmh] så riktigt konstaterat så är detta ju ett något missvisande namn. Nå, rådet för att överleva ett besök på detta ställe är att utrusta sig med ett osedvanligt gott humör, mental förberedelse för att bli betraktad som mindre vetande samt mycket tid och en god bok, samt att betrakta det hela som ett forskningsprojekt.

Kommer dit, vid 10-tiden. Blir i första kön geniförklarad för att jag klarade av att fylla i mina registreringsuppgifter på nätet innan jag kom dit. Blir, enligt en mystiskt system baserat på födelseår, försedd med en nummerlapp och ett papper att fylla i som ska ligga till grund för den individuella handlingsplanen, och hänvisad tre trappor upp. I väntrummet sitter redan ca 8 personer och väntar, och väntar, och väntar... Efter så där en halvtimme kommer så en person ut och frågar, mycket förvånat, vad vi alla gör där. Någon av dem som väntat lite längre än jag blev i detta ögonblick lite irriterad, och när det visade sig att folket på tredje våningen verkade ovetande om nummerlappssystemet som tillämpas på entreplan blev stämningen nästan lite hätsk i väntrummet. AF hade nämligen ingen aning om att det kunde tänkas dyka upp nya arbetslösa bara så där första dagen i en månad. Nåja, efter ett tag så har de både lyckats leta fram ett par till som jobbar med inskrivning, samt provocera hela väntrummet till aggressioner varierande från stark irritation till ren ilska.

Efter ett par kapitel i boken blir det min tur, och här börjar det intressanta. En dålig egenskap hos mig är att jag alltid blir extremt irriterad på myndighetsfolk, chefer, AF-handläggare etc som inte lyssnar på vad jag säger, det tog ungefär tre sekunder att inse att den här mannen inte gjorde det. Så därför spenderade vi en kvart med att reda ut varför det finns två kemistutbildningar i min meritlista. Han kunde nämligen inte begripa skillnaden mellan en magisterutbildning och en forskarutbildning. "Det här är konstigt, du kan ju inte ha två kemistutbildningar." (Efter två försök gav jag upp att förklara skillnaden eftersom det var uppenbart att stolpskottet framför mig inte ens ville försöka begripa.) Därefter klargörs det att papprena man fick fylla i under väntetiden betraktas som ointressanta. Min hypotes är att man får det bara för att man under väntetiden ska vara sysselsatt med något hjärndödande som gör en mindre benägen att ifrågasätta deras enormt kränkande sätt att behandla människor.

Så diskuterar vi framtiden, och jag förklarar mina post doc-planer, vilket förstås är ett ord som snubben framför mig inte förstår, inte ens efter två försök till, vill jag påpeka, mycket pedagogiska, förklaringar. Och när jag berättar att a-kassan och försäkringskassan brukar betrakta detta som studier/vidareutbildning så säger snubben, på fullaste allvar, att det är i alla fall ingen utbildning som de erbjuder via AF. Surprise...! Och därifrån gick det bara utför, och det ganska fort, kan jag säga.

Hela besöket tog ca 2 h och 45 minuter i anspråk,varav kontakten med människor arbetandes på AF stod för ca 25 minuter. Effektivt och bra. Eller också inte. I övrigt - hur är det möjligt att någon som jobbar på AF i Uppsala inte kan veta skillnaden mellan magisterexamen och doktorsexamen? Stan dräller ju av arbetslösa doktorer!

Så det man kan konstatera är väl helt enkelt att det existerar helt andra världar, bara precis (bildligt talat) runt hörnet, men de tenderar att befolkas av ganska konstiga människor. Men kortare studiebesök är ju alltid intressanta, om än ibland synnerligen adrenalingenererande...