Man kan nästan tänka sig att tycka att tro att detta borde ha varit känt ett längre tag... I alla fall vet jag några stycken som känt till det ett tag...
Det är tydligen svårt att göra akademisk karriär i Sverige.
Monday, May 31, 2010
Friday, May 14, 2010
Double-blind peer review?
Vi fick just en vetenskaplig artikel accepterad. En rad till som kan strykas från "artiklar att publicera"-listan. Det tog sin tid dock, och bjöd på en del annorlunda varianter inom det så kallade peer review-systemet.
Vi skickade in artikeln första gången i december 2009. Det tog lång tid att få första omgången kommentarer. Detta är särskilt märkligt då det var uppenbart att reviewerna (ursäkta den förfärliga svengelskan) visserligen hade läst men knappast förstått. En av dem, den som var mest kritisk, föreslog "publish with minor revisions". Problemet var bara att han* inte föreslog några förändringar, alls. Däremot uttryckte han stark skepsis mot våra experimentella data. Den andra reviewern föreslog att vi skulle 1) publicera en längre artikel och 2) helst i annan tidskrift och gav samtidigt en lång lista på saker som, enligt hans mening, borde åtgärdas. När reviewerna inte är ense, eller kanske inte är så tydliga som man kunde önska, brukar ofta redaktören för tidskriften skicka med sina egna kommentarer (i slutänden är det alltid redaktören som fattar beslut om en artikel ska publiceras eller inte) och tala om vad han/hon tycker är viktigast, och vad man bör fokusera på. Så icke i detta fall.
Efter lite diskussioner inom författargruppen valde vi att försöka åtgärda de flesta av kommentarerna, och skicka tillbaka till samma tidskrift. I normala fall händer då följande: Redaktören skickar det reviderade manuskriptet till samma granskare som innan, som kollar förändringarna och skriver ett nytt omdöme: antingen anser de att det är publicerbart i nuvarande skick, eller att det inte alls ska publiceras i den aktuella tidskriften. Men tydligen tyckte vår redaktör att detta var ett förlegat förhållningssätt. Så istället skickade han manuskriptet till två nya reviewers. Och vi väntade, och väntade, och väntade. Slutligen kom kommentarerna tillbaka till oss. Igen utan någon som helst indikation från redaktören om hans prioriteringar. En av reviewerna var konstruktiv, fast eftersom han* inte förstått poängen varken med studien eller den aktuella tidskriften var det svårt att använda hans kommentarer på något vettigt sätt. Den andra reviewern känner sannolikt inte till konceptet "att vara konstruktiv", men har kompenserat detta genom att vara riktigt bra på förolämpningar istället. Man fick också en tydlig känsla av att han* helst ville fördröja publiceringen av dessa resultat med några månader till. F.d. chefen lackade ur litegrann** och skrev ett riktigt surt mail till redaktören ifråga, med resultatet att vi fick ett goddag yxskaft-svar tillbaka. Plus en bisats om att redaktören inte var expert inom området och därför var tvungen att lita på reviewerna. Märkligt då, kan man tycka, att redaktören ifråga på senare år publicerat en hel del inom området.
I det här läget bestämmer vi oss för att dra tillbaka manuskriptet och skicka det till en annan tidskrift. Tillsammans med alla tidigare review-kommentarer och alla våra kommentarer till desamma skickade vi in manuskriptet igen. 36 timmar senare får vi beskedet att vi 1) måste lägga till två referenser och 2) fixa till en del redaktionella saker och gör vi detta så kommer redaktören att "consider the manuscript for publication". Sagt och gjort. 48 h efter det kommer beskedet att redaktören väljer att publicera baserat på de tidigare review-kommentarerna och vår respons på dem. Ytterligare 36h senare hade vi fått våra "galley proofs" som det heter på forskningssvengelska. (Slutkorrektur är kanske ett bra svenskt ord för det?)
Nu är det inte särskilt synd om oss för den här hanteringen, de flesta forskare råkar ut för liknande saker då och då under karriären. Anledningarna till det är flera förstås - att en del människor helt enkelt är idioter, att andra inte gör sitt jobb så noggrant som man kunde önska, och ibland att vissa vill vara först med ett resultat. (I sanningens namn ska dock tilläggas att det ibland också går smidigt och man får konstruktiva och insiktsfulla review-kommentarer från första början.) I grund och botten finns många fördelar med peer review-systemet, men det finns också nackdelar. En av dem är att eftersom reviewerna vet vilka som har författat ett manuskript är det lätt att färgas av redan existerande uppfattningar om vem som är bra och inte är det, vem som "förtjänar" att publiceras i bra tidskrifter och vem som är en allvarlig konkurrent som man gärna vill hålla tillbaka lite. En annan är att eftersom författarna aldrig, svart på vitt, får veta vem som "review-at" är incitamenten för att hålla tillbaka otrevliga (icke konstruktiva) kommentarer små.
Själv tror jag att det som kallas för "double blind-review", dvs att reviewerna inte får veta vilka som författat manuskriptet, kan vara värt att pröva. Det finns förstås nackdelar med det också, inte minst att det i många fall går att gissa sig fram till vem som är sistaförfattare på en artikel (genom att kolla på stil, referenser och forskningsområde) och att incitamenten för att vara trevlig inte direkt ökar heller. Men å andra sidan kan man komma tillrätta med en del förutfattade meningar, som förstås existerar hos forskare, precis som hos alla andra människor, om vem som är bra och vem som inte är det.
*Teoretiskt sett kan det förstås ha varit en hon, men jag betvivlar det...
**Så mycket att jag var tvungen att föreslå att han kanske skulle sova en natt på saken innan han skickade vårt svar till editorn...
Vi skickade in artikeln första gången i december 2009. Det tog lång tid att få första omgången kommentarer. Detta är särskilt märkligt då det var uppenbart att reviewerna (ursäkta den förfärliga svengelskan) visserligen hade läst men knappast förstått. En av dem, den som var mest kritisk, föreslog "publish with minor revisions". Problemet var bara att han* inte föreslog några förändringar, alls. Däremot uttryckte han stark skepsis mot våra experimentella data. Den andra reviewern föreslog att vi skulle 1) publicera en längre artikel och 2) helst i annan tidskrift och gav samtidigt en lång lista på saker som, enligt hans mening, borde åtgärdas. När reviewerna inte är ense, eller kanske inte är så tydliga som man kunde önska, brukar ofta redaktören för tidskriften skicka med sina egna kommentarer (i slutänden är det alltid redaktören som fattar beslut om en artikel ska publiceras eller inte) och tala om vad han/hon tycker är viktigast, och vad man bör fokusera på. Så icke i detta fall.
Efter lite diskussioner inom författargruppen valde vi att försöka åtgärda de flesta av kommentarerna, och skicka tillbaka till samma tidskrift. I normala fall händer då följande: Redaktören skickar det reviderade manuskriptet till samma granskare som innan, som kollar förändringarna och skriver ett nytt omdöme: antingen anser de att det är publicerbart i nuvarande skick, eller att det inte alls ska publiceras i den aktuella tidskriften. Men tydligen tyckte vår redaktör att detta var ett förlegat förhållningssätt. Så istället skickade han manuskriptet till två nya reviewers. Och vi väntade, och väntade, och väntade. Slutligen kom kommentarerna tillbaka till oss. Igen utan någon som helst indikation från redaktören om hans prioriteringar. En av reviewerna var konstruktiv, fast eftersom han* inte förstått poängen varken med studien eller den aktuella tidskriften var det svårt att använda hans kommentarer på något vettigt sätt. Den andra reviewern känner sannolikt inte till konceptet "att vara konstruktiv", men har kompenserat detta genom att vara riktigt bra på förolämpningar istället. Man fick också en tydlig känsla av att han* helst ville fördröja publiceringen av dessa resultat med några månader till. F.d. chefen lackade ur litegrann** och skrev ett riktigt surt mail till redaktören ifråga, med resultatet att vi fick ett goddag yxskaft-svar tillbaka. Plus en bisats om att redaktören inte var expert inom området och därför var tvungen att lita på reviewerna. Märkligt då, kan man tycka, att redaktören ifråga på senare år publicerat en hel del inom området.
I det här läget bestämmer vi oss för att dra tillbaka manuskriptet och skicka det till en annan tidskrift. Tillsammans med alla tidigare review-kommentarer och alla våra kommentarer till desamma skickade vi in manuskriptet igen. 36 timmar senare får vi beskedet att vi 1) måste lägga till två referenser och 2) fixa till en del redaktionella saker och gör vi detta så kommer redaktören att "consider the manuscript for publication". Sagt och gjort. 48 h efter det kommer beskedet att redaktören väljer att publicera baserat på de tidigare review-kommentarerna och vår respons på dem. Ytterligare 36h senare hade vi fått våra "galley proofs" som det heter på forskningssvengelska. (Slutkorrektur är kanske ett bra svenskt ord för det?)
Nu är det inte särskilt synd om oss för den här hanteringen, de flesta forskare råkar ut för liknande saker då och då under karriären. Anledningarna till det är flera förstås - att en del människor helt enkelt är idioter, att andra inte gör sitt jobb så noggrant som man kunde önska, och ibland att vissa vill vara först med ett resultat. (I sanningens namn ska dock tilläggas att det ibland också går smidigt och man får konstruktiva och insiktsfulla review-kommentarer från första början.) I grund och botten finns många fördelar med peer review-systemet, men det finns också nackdelar. En av dem är att eftersom reviewerna vet vilka som har författat ett manuskript är det lätt att färgas av redan existerande uppfattningar om vem som är bra och inte är det, vem som "förtjänar" att publiceras i bra tidskrifter och vem som är en allvarlig konkurrent som man gärna vill hålla tillbaka lite. En annan är att eftersom författarna aldrig, svart på vitt, får veta vem som "review-at" är incitamenten för att hålla tillbaka otrevliga (icke konstruktiva) kommentarer små.
Själv tror jag att det som kallas för "double blind-review", dvs att reviewerna inte får veta vilka som författat manuskriptet, kan vara värt att pröva. Det finns förstås nackdelar med det också, inte minst att det i många fall går att gissa sig fram till vem som är sistaförfattare på en artikel (genom att kolla på stil, referenser och forskningsområde) och att incitamenten för att vara trevlig inte direkt ökar heller. Men å andra sidan kan man komma tillrätta med en del förutfattade meningar, som förstås existerar hos forskare, precis som hos alla andra människor, om vem som är bra och vem som inte är det.
*Teoretiskt sett kan det förstås ha varit en hon, men jag betvivlar det...
**Så mycket att jag var tvungen att föreslå att han kanske skulle sova en natt på saken innan han skickade vårt svar till editorn...
Monday, May 10, 2010
Force Majeure?
Märkligheter 1:
Den förra bloggposten har visst försvunnit på något magiska sätt.
Märkligheter 2:
Det slog mig igår, när det där askmolnet satte käppar i hjulen för flygtrafiken, att det är allt lite märkligt att jag inte hört ett enda flygbolag hävda att askan skulle innebära en force majeure, medan SJ försökte komma undan med att kalla en faktiskt ganska vanlig vinter för just force majeure (även om de ju fick ge sig på den punkten efter ett tag).
Den förra bloggposten har visst försvunnit på något magiska sätt.
Märkligheter 2:
Det slog mig igår, när det där askmolnet satte käppar i hjulen för flygtrafiken, att det är allt lite märkligt att jag inte hört ett enda flygbolag hävda att askan skulle innebära en force majeure, medan SJ försökte komma undan med att kalla en faktiskt ganska vanlig vinter för just force majeure (även om de ju fick ge sig på den punkten efter ett tag).
Tuesday, May 04, 2010
Gårdagen: Smart el, kinetisk energi och dialekter
Jag var inbjuden att tala lite grann om Grätzelsolceller på en liten workshop inom ramen för Chalmers "Smart el"-projekt igår. Solceller är en väldigt liten del av deras verksamhet, och det är alltid spännande att försöka presentera sitt ämne, på en kvart, för människor som inte alls är insatta i detaljerna*.
Det var intressant, inte minst för att det gav den del nya infallsvinklar att diskutera med människor som oftast ägnar sig åt att fundera på hur man kan bygga smarta elnät eller turbiner. En längre stund ägnades åt att diskutera avsaknaden av rörelseenergi i solceller och implikationerna av detta. Säkerhetspolitik, särskilt i norra Afrika (inklusive Sahara) och mellanöstern var förstås också på tapeten.
Slutligen kan man konstatera att engelska på riktigt bred göteborgska låter lika intressant som engelska talad med en riktigt bred skånsk brytning...
*Men som förstås inte drar sig för att diskutera detaljer...
Det var intressant, inte minst för att det gav den del nya infallsvinklar att diskutera med människor som oftast ägnar sig åt att fundera på hur man kan bygga smarta elnät eller turbiner. En längre stund ägnades åt att diskutera avsaknaden av rörelseenergi i solceller och implikationerna av detta. Säkerhetspolitik, särskilt i norra Afrika (inklusive Sahara) och mellanöstern var förstås också på tapeten.
Slutligen kan man konstatera att engelska på riktigt bred göteborgska låter lika intressant som engelska talad med en riktigt bred skånsk brytning...
*Men som förstås inte drar sig för att diskutera detaljer...
Tuesday, April 27, 2010
Lokala trender
Jag har noterat två lokala trender:
#1. Ridhjälmsliknande cykelhjälmar är tydligen mycket populära här,...
#2. ...fast inte alls lika populära som knallorange funktionskläder i Skatås en måndagskväll.
#1. Ridhjälmsliknande cykelhjälmar är tydligen mycket populära här,...
#2. ...fast inte alls lika populära som knallorange funktionskläder i Skatås en måndagskväll.
Tuesday, April 20, 2010
Att kommunicera
Måndagen gick i kommunikationens tecken. Mer bestämt bestod det i att försöka kommunicera varför just jag borde få den där überfloffiga foasstjänsten på Chalmers. Till skillnad från det där skämtet till jobbintervju i Uppsala i december, så var gårdagens dito med tillhörande seminarium definitivt på riktigt. Det var t ex ingen som sov sig igenom det hela. Kanske var det därför som det, mitt i all nervositet, faktiskt också var riktigt roligt… (även om jag insåg någonstans mitt i att jag borde intervjuat den här bloggaren om kolnanorörs egenskaper senast jag hade äran att luncha med honom.)
Kort summering:
Antal sekunder in i mitt seminarium innan jag blev avbruten för att få första frågan: ca 30
(Intressant. Vi kan väl säga som så att de kan knappast bedöma någons presentationsförmåga genom det momentet, men definitivt hur bra man är på att hantera relativt aggressiva frågor.)
Antal sekunder som den meste frågeställaren (gissa hans profession...) var tyst i sträck under nämnda seminarium: ca 90
Antal sekunder som jag fick prata i sträck under detta föredrag (som längst): ca 90
Konstigaste intervjufrågan: "Do you aspire to become a head of department?"
(Man kan väl anta att "rätt" svar på den frågan är nej, i det här läget.)
Roligaste intervjufrågan: "Can you communicate with physicists?"
(Det var ganska tydligt att frågeställaren ansåg att 1) det är viktigt att kunna det, och att 2) det inte alltid är så lätt...)
Ni kan förresten gissa om det var jag eller någon annan som pratade mest under själva intervjun. (Och då ska ni veta att det var 5 personer i intervjugruppen, och så jag i det där rummet...)
Nu återstår bara att vänta (och på grund av den där vulkanaskan kan det ta ett tag) och se vad de bestämmer sig för. Och förstås tacka för allt peptalk och alla hållna tummar!
Kort summering:
Antal sekunder in i mitt seminarium innan jag blev avbruten för att få första frågan: ca 30
(Intressant. Vi kan väl säga som så att de kan knappast bedöma någons presentationsförmåga genom det momentet, men definitivt hur bra man är på att hantera relativt aggressiva frågor.)
Antal sekunder som den meste frågeställaren (gissa hans profession...) var tyst i sträck under nämnda seminarium: ca 90
Antal sekunder som jag fick prata i sträck under detta föredrag (som längst): ca 90
Konstigaste intervjufrågan: "Do you aspire to become a head of department?"
(Man kan väl anta att "rätt" svar på den frågan är nej, i det här läget.)
Roligaste intervjufrågan: "Can you communicate with physicists?"
(Det var ganska tydligt att frågeställaren ansåg att 1) det är viktigt att kunna det, och att 2) det inte alltid är så lätt...)
Ni kan förresten gissa om det var jag eller någon annan som pratade mest under själva intervjun. (Och då ska ni veta att det var 5 personer i intervjugruppen, och så jag i det där rummet...)
Nu återstår bara att vänta (och på grund av den där vulkanaskan kan det ta ett tag) och se vad de bestämmer sig för. Och förstås tacka för allt peptalk och alla hållna tummar!
Wednesday, April 14, 2010
Kompetens?
Jag städade igår och kunde då med säkerhet konstatera att de dammråttor som jag gjorde processen kort med inte fanns där för två veckor sedan. Tror ni att det betyder att jag under intervjun på måndag kan hävda att jag har erfarenhet av vad som bäst måste beskrivas som "nano scale self assembly"?
Friday, April 09, 2010
Lite och mycket
Lite coolt.
Mycket nervöst.
Och så slås man ju av den jämna könsfördelningen bland kandidaterna. Verkligen. Eller inte.
Mycket nervöst.
Och så slås man ju av den jämna könsfördelningen bland kandidaterna. Verkligen. Eller inte.
Wednesday, April 07, 2010
Behöver du klädtips? Nordkorea har det...
Ifall du känner att du behöver modeinspiration (eller ett bevis på att kommunism inte är världens bästa grej): Läs här.
Vill du bli inspirerad till lite ideellt arbete? Läs här.
Damen ifråga är för mig känd som Jonnie, och är gammelfaster (eller något liknande) till några av mina vänner. På "jag mötte Lassie"-listan sätter jag numera upp att jag varit hemma hos, och blivit bjuden på middag av, någon som är omskriven i NY-times.
Och ifall ni inte fattade det så är hela den här bloggposten ett utslag av den prokrastination som ofelbart blir följden av att deadlinen för ansökan fortfarande är flera dagar bort...
Vill du bli inspirerad till lite ideellt arbete? Läs här.
Damen ifråga är för mig känd som Jonnie, och är gammelfaster (eller något liknande) till några av mina vänner. På "jag mötte Lassie"-listan sätter jag numera upp att jag varit hemma hos, och blivit bjuden på middag av, någon som är omskriven i NY-times.
Och ifall ni inte fattade det så är hela den här bloggposten ett utslag av den prokrastination som ofelbart blir följden av att deadlinen för ansökan fortfarande är flera dagar bort...
Monday, April 05, 2010
ateistiskt lidande och Moment 22
Jo tack, påsken var trevlig. Långfredagen ska ju enligt gammal god luthersk tradition innehålla ett visst mått av lidande och den delen har stora förutsättningar att uppfyllas om man ska åka tåg (fast det var, faktiskt, korkade passagerare och inte SJ som var källan i fredags) och dessutom fick jag tydligen hjärnsläpp och tyckte att detta inte räckte och bestämde mig därför för att springa intervaller i kvällssolen. Ateistiskt lidande? Det lär hur som helst dröja innan jag gör om det...
På påskafton blev jag poppis hos syskonbarnen för att jag delade ut födelsedagspresenter (presentkort på HM är tydligen bästa grejen för att få 10- och 12-åringar lyckliga, men faster var ju tvungen att ge några uppbyggliga (nåja) böcker i present också - läsande bör främjas). Ja och så spöade jag och 10-åringen skiten ur 12-åringen och hennes pappa i det gamla goda spelet Couronne (och med detta menar jag att vi vann, knappt...) 12-åringen tittade skeptiskt på mig när jag menade att vissa grundläggande naturvetenskaps- och matematikkunskaper faktiskt hjälper i det där spelet.
Ja, och så funderade jag, eftersom det är ansökningstider, en hel del på det där intressanta moment 22:et* jag och en hel del andra befinner oss i nu, när vi ska försöka skriva forskningspengaansökningar (vetenskapsrådets deadline är 13 april).
Man ska, förstås, komma med nya och innovativa forskningsidéer, men inte för nya och oprövade tankar, man ska ha rätt bakgrund för att genomföra projektet men det får inte påminna alltför mycket om vad man har gjort tidigare eftersom det betyder att man inte tänker tillräckligt nytt, men å andra sidan får inte vara något som man inte har erfarenhet av eftersom man då sannolikt inte kan genomföra projektet. Ja och så får det inte vara för likt vad någon annan redan gör (och detta kan ju verka rimligt, om det vore så att bedömningsgrunden vore vad andra forskare faktiskt gör, och inte vad granskarna tror att de gör). I slutänden blir det helt enkelt lite svårt att uppfylla alla de där kraven på en gång. Men man "måste" ju försöka, i alla fall så länge man inte bestämt sig för att det är bättre att söka sig till någon annan sektor. (Och nej, det är inte synd om alla oss som skriver ansökningar nu. Men däremot är det ett gigantiskt slöseri med skattepengar, men det är en helt annan historia)
*Det är nog för övrigt ca 22 moment som ska utföras när man ska försöka ladda upp sin ansökan till vetenskapsrådets databas, som hittills inte visat sig vara helt stabil vid stora mängder samtidiga användare...
På påskafton blev jag poppis hos syskonbarnen för att jag delade ut födelsedagspresenter (presentkort på HM är tydligen bästa grejen för att få 10- och 12-åringar lyckliga, men faster var ju tvungen att ge några uppbyggliga (nåja) böcker i present också - läsande bör främjas). Ja och så spöade jag och 10-åringen skiten ur 12-åringen och hennes pappa i det gamla goda spelet Couronne (och med detta menar jag att vi vann, knappt...) 12-åringen tittade skeptiskt på mig när jag menade att vissa grundläggande naturvetenskaps- och matematikkunskaper faktiskt hjälper i det där spelet.
Ja, och så funderade jag, eftersom det är ansökningstider, en hel del på det där intressanta moment 22:et* jag och en hel del andra befinner oss i nu, när vi ska försöka skriva forskningspengaansökningar (vetenskapsrådets deadline är 13 april).
Man ska, förstås, komma med nya och innovativa forskningsidéer, men inte för nya och oprövade tankar, man ska ha rätt bakgrund för att genomföra projektet men det får inte påminna alltför mycket om vad man har gjort tidigare eftersom det betyder att man inte tänker tillräckligt nytt, men å andra sidan får inte vara något som man inte har erfarenhet av eftersom man då sannolikt inte kan genomföra projektet. Ja och så får det inte vara för likt vad någon annan redan gör (och detta kan ju verka rimligt, om det vore så att bedömningsgrunden vore vad andra forskare faktiskt gör, och inte vad granskarna tror att de gör). I slutänden blir det helt enkelt lite svårt att uppfylla alla de där kraven på en gång. Men man "måste" ju försöka, i alla fall så länge man inte bestämt sig för att det är bättre att söka sig till någon annan sektor. (Och nej, det är inte synd om alla oss som skriver ansökningar nu. Men däremot är det ett gigantiskt slöseri med skattepengar, men det är en helt annan historia)
*Det är nog för övrigt ca 22 moment som ska utföras när man ska försöka ladda upp sin ansökan till vetenskapsrådets databas, som hittills inte visat sig vara helt stabil vid stora mängder samtidiga användare...
Monday, March 22, 2010
Finn fem fel...
1. Häromdagen blev jag (bildligt talat) överfallen av en expedit i en affär som säljer skönhetsprodukter. Av oklara skäl försökte hon övertyga mig om att jag skulle köpa produkt A istället för B. (Till saken hör att jag inte var intresserad av att inhandla varken A eller B, utan var där för att inhandla handkräm.) Hon motiverade det hela med att det visserligen var samma sak i både A och B, men att "molekylerna är mindre" i A jämfört med B. Intressant tyckte jag, och frågade om hon var säker på att hon verkligen menade att molekylerna var mindre och det menade hon bestämt. Lika säker var hon på att det var samma (jo, hon sa samma, inte lika) molekyler i de båda produkterna.
2. Kvinnan som igår eftermiddag deklamerade första versen ur Karin Boyes dikt "Visst gör det ont" om och om och om igen utanför stadsbiblioteket. Tonvikten låg förvisso på raden om "varför skulle annars våren tveka" men jag tror att hon kanske tog de orden något mer bokstavligt än vad författaren ursprungligen avsåg.
3. De båda kvinnorna (i ca 30-årsåldern) som väntade på att gårdagens träningspass skulle börja och som diskuterade hurvida det var OK att göra slut på ett +5 år långt förhållande via sms, och kom fram till att det var det.
4. Snubbarna som, trots att de hade en hel trottoar (utan både is, snö och grus) att spankulera omkring på, valde att gå på cykelbanan och svära över det stora antalet cyklister som var i vägen för dem.
5. Gissningsvis: Att försöka att, cyklandes, ta sig från Chalmers till Olskroken vid ungefär den tid man antagligen skulle vilja lämna jobbet idag, eftersom det tydligen är dags för såna där fotbollsfans att vallfärda mot Ullevi igen. Det gick ju inte så toppenbra senast det begav sig... Å andra sidan får man säga till fotbollsfansens försvar att de, till skillnad från hockeyfans, sällan försöker dirigera spårvagnstrafiken.
2. Kvinnan som igår eftermiddag deklamerade första versen ur Karin Boyes dikt "Visst gör det ont" om och om och om igen utanför stadsbiblioteket. Tonvikten låg förvisso på raden om "varför skulle annars våren tveka" men jag tror att hon kanske tog de orden något mer bokstavligt än vad författaren ursprungligen avsåg.
3. De båda kvinnorna (i ca 30-årsåldern) som väntade på att gårdagens träningspass skulle börja och som diskuterade hurvida det var OK att göra slut på ett +5 år långt förhållande via sms, och kom fram till att det var det.
4. Snubbarna som, trots att de hade en hel trottoar (utan både is, snö och grus) att spankulera omkring på, valde att gå på cykelbanan och svära över det stora antalet cyklister som var i vägen för dem.
5. Gissningsvis: Att försöka att, cyklandes, ta sig från Chalmers till Olskroken vid ungefär den tid man antagligen skulle vilja lämna jobbet idag, eftersom det tydligen är dags för såna där fotbollsfans att vallfärda mot Ullevi igen. Det gick ju inte så toppenbra senast det begav sig... Å andra sidan får man säga till fotbollsfansens försvar att de, till skillnad från hockeyfans, sällan försöker dirigera spårvagnstrafiken.
Tuesday, March 16, 2010
Katter och hermeliner
Eller hur man vet att det finns en fysiker bland kemisterna.
"Måste du vara så elektrisk?" på tal om att en signal behövde termineras med ett 50-Ohms motstånd.
Slutsatsen av dagens övningar är annars att det inte vore så dumt att vara bara lite bättre på oscilloskop, elektronik och Labview...
"Måste du vara så elektrisk?" på tal om att en signal behövde termineras med ett 50-Ohms motstånd.
Slutsatsen av dagens övningar är annars att det inte vore så dumt att vara bara lite bättre på oscilloskop, elektronik och Labview...
Sunday, March 14, 2010
Göteborgshumor och brottslighet
Det påstås bestämt på min arbetsplats att man efter ett "tillräckligt" långt tag i den här stan inte kan undgå att påverkas av den förhärskande humorn här. Jag har förstås, på goda grunder, hävdat motsatsen, men får eventuellt tänka om efter gårdagen.
Jag råkade läsa nyheten om "Black Cobra" och deras "större stöld av småkakor" och noterade då att det ju onekligen finns något sött över den svenska organiserade brottsligheten...
Mindre sött är det dock att det verkar skjutas ungefär lika friskt på Hisingen som i Baltimore. Och även om Baltimorestatistiken visade all-time-low beträffande antalet mord för januari och februari 2010 (24 stycken) så känner jag inte att Göteborg behöver ha just Baltimore som förebild när det gäller mord i synnerhet eller brottslighet i största allmänhet.
Jag råkade läsa nyheten om "Black Cobra" och deras "större stöld av småkakor" och noterade då att det ju onekligen finns något sött över den svenska organiserade brottsligheten...
Mindre sött är det dock att det verkar skjutas ungefär lika friskt på Hisingen som i Baltimore. Och även om Baltimorestatistiken visade all-time-low beträffande antalet mord för januari och februari 2010 (24 stycken) så känner jag inte att Göteborg behöver ha just Baltimore som förebild när det gäller mord i synnerhet eller brottslighet i största allmänhet.
Sunday, March 07, 2010
Förbud, eller lite sunt förnuft kanske?
Jag råkade se på Agenda ikväll, där det ingick ett indignerat reportage om det faktum att Sverige, Albanien och Malta var de enda länder inom EU som inte har infört förbud mot att använda mobiltelefon vid bilkörning.
Ja, man behöver väl inte vara så där vansinnigt intelligent för att inse att uppmärksamheten på trafiksituationen blir sämre om man ska trassla med en telefon under tiden. Men man skulle ju kunna tänka sig att just den insikten gör att man väljer att inte använda telefonen samtidigt som man kör bil? Bara för att man liksom förmår använda sitt sunda förnuft, och för att man begriper att det kan finnas sådant som är olämpligt fast det inte är förbjudet?
Eget ansvar, kan det vara något kanske?
Ja, man behöver väl inte vara så där vansinnigt intelligent för att inse att uppmärksamheten på trafiksituationen blir sämre om man ska trassla med en telefon under tiden. Men man skulle ju kunna tänka sig att just den insikten gör att man väljer att inte använda telefonen samtidigt som man kör bil? Bara för att man liksom förmår använda sitt sunda förnuft, och för att man begriper att det kan finnas sådant som är olämpligt fast det inte är förbjudet?
Eget ansvar, kan det vara något kanske?
Wednesday, March 03, 2010
Om lycka, eller i alla fall välbefinnande.
Behaviorial economics - ekonomi när den är som intressantast (enligt min högst subjektiva mening).
It's difficult to think about well-being.
It's difficult to think about well-being.
Monday, March 01, 2010
Jag mötte Lassie, fast ändå inte...
Mitt knä trilskas lite igen, så pass att jag fann det för gott att låta någon som besitter mer kompetens i frågan än undertecknad, undersöka det. Jag började alltså leta efter en Göteborgsk motsvarighet till Idrottsskadecentrum* i Uppsala. Jag menar, vem vill inte ha motsvarigheten till ett ställe där de skrattar åt ens "fullständigt unika" löpsteg, sticker en i fötterna med glasbitar och sätter gigantiska mängder nålar i vader eller fötter eller böjer ens höftben på sätt som känns (och låter) omöjliga med effekten att det ena benet plötsligt blir längre...
Jag måste ha lyckats ganska bra för det tog inte många minuter innan det visat sig att sjukgymnasten, som redan från började tittade skeptiskt på mina fötter knän, kände både sjukgymnasten och naprapaten. Han visste också att berätta att naprapaten i fråga tyligen bytt klinik och numera sätter sina nålar i systrarna Kallurs benhinnor (eller något ditåt, jag lyssnade inte så noga eftersom jag var upptagen med att göra benböj som han tittade skeptiskt på.) Därefter vred och vände han på mitt knä i alla möjliga (och några som verkade lite omöjliga) vinklar och konstaterade att det inte var några större fel på undertecknad förutom en signifikant instabilitet i knäet. Således blev jag ordinerad att dagligen ägna mig åt positionskontrollerad utfallsträning, att lägga mer tid på gymmet och specifikt träna benmuskler (inklusive mitt hatobjekt vaderna). Slutligen tillade han att jag borde komma ihåg att jag inte är 25 längre...
Jag måste ha lyckats ganska bra för det tog inte många minuter innan det visat sig att sjukgymnasten, som redan från började tittade skeptiskt på mina fötter knän, kände både sjukgymnasten och naprapaten. Han visste också att berätta att naprapaten i fråga tyligen bytt klinik och numera sätter sina nålar i systrarna Kallurs benhinnor (eller något ditåt, jag lyssnade inte så noga eftersom jag var upptagen med att göra benböj som han tittade skeptiskt på.) Därefter vred och vände han på mitt knä i alla möjliga (och några som verkade lite omöjliga) vinklar och konstaterade att det inte var några större fel på undertecknad förutom en signifikant instabilitet i knäet. Således blev jag ordinerad att dagligen ägna mig åt positionskontrollerad utfallsträning, att lägga mer tid på gymmet och specifikt träna benmuskler (inklusive mitt hatobjekt vaderna). Slutligen tillade han att jag borde komma ihåg att jag inte är 25 längre...
Thursday, February 25, 2010
Att åka tåg
Det har inte blivit mycket bloggat på sistone, delvis för jag har varit ute och rest, bland annat med tåg*. Och det tar ju lite tid i dessa dagar. Förra fredagen blev jag tex 2 timmar och 30 minuter sen på sträckan Göteborg-Uppsala. Det är faktiskt en imponerande kort försening med tanke på att vi på denna relativt korta sträcka klarade av följande fel: 1. Fordonsfel (det är oklart exakt vilken slags fel detta egentligen är, men en stark misstanke är att det kan översättas till oplogad bangård). 2. Lokfel (vilket ledde till ett längre stopp i Skövde för omstart av tåget). 3. Rälsbrott. 4. Signalfel. Och slutligen, 5. Växelfel. (Jag hann förstås inte fram till själva disputationen, men däremot anlände jag alldeles lagom till det efterföljande champagnedrickandet, så det var ju ingen större skada skedd...)
Fredagens resa var ändå, måste man säga, oerhört bekväm i jämförelse med mina reseförsök i söndags och måndags. Att ta sig sträckan Knivsta-Stockholm via Upplands-Väsby var en mycket lång, förfärligt kall och synnerligen märklig upplevelse. (Det tog ca 3.5 timmar i söndags vilket kan jämföras med de normala ca 50 minutrarna). Västtrafik må ha vissa lätt surrealistiska drag, men det är ändå intet mot känslan när det plötsligt dyker upp ett tåg vid perrongen i Knivsta, för att plocka upp passagerare, strax efter att informationstavlan meddelat att också de närmaste tre tågen söderut har blivit inställda... (Att försöka åka tåg mellan Stockholm och Göteborg i måndags var inte att tänka på, så det blev, tyvärr, flyg istället. Att linjera lasrar på distans är nämligen inte möjligt.)
*I dessa tider då gnället på SJ tycks outtömligt (med viss rätt, deras information till resenärer är riktigt usel) så måste jag ändå påpeka att att all SJ-personal som jag hade med att göra under den senaste helgen faktiskt var väldigt trevlig, om än de inte heller hade tillgång till den information som fanns tillgänglig för vem som helst som kikade in på banverkets hemsida.
Fredagens resa var ändå, måste man säga, oerhört bekväm i jämförelse med mina reseförsök i söndags och måndags. Att ta sig sträckan Knivsta-Stockholm via Upplands-Väsby var en mycket lång, förfärligt kall och synnerligen märklig upplevelse. (Det tog ca 3.5 timmar i söndags vilket kan jämföras med de normala ca 50 minutrarna). Västtrafik må ha vissa lätt surrealistiska drag, men det är ändå intet mot känslan när det plötsligt dyker upp ett tåg vid perrongen i Knivsta, för att plocka upp passagerare, strax efter att informationstavlan meddelat att också de närmaste tre tågen söderut har blivit inställda... (Att försöka åka tåg mellan Stockholm och Göteborg i måndags var inte att tänka på, så det blev, tyvärr, flyg istället. Att linjera lasrar på distans är nämligen inte möjligt.)
*I dessa tider då gnället på SJ tycks outtömligt (med viss rätt, deras information till resenärer är riktigt usel) så måste jag ändå påpeka att att all SJ-personal som jag hade med att göra under den senaste helgen faktiskt var väldigt trevlig, om än de inte heller hade tillgång till den information som fanns tillgänglig för vem som helst som kikade in på banverkets hemsida.
Monday, February 15, 2010
Bröllop
Helgen som gick gifte sig en av mina bästa vänner, i Uppsala domkyrka. Fantastiskt trevligt och det blev inte direkt sämre av att ett av Uppsalas bästa swingband - Canal Street Syncopators - stod för musiken under kvällen.
Brudens smycken.
Brudgummen, inklusive vigselring.
Och hennes ring.
En är fokuserad på tårtan, och en på baren...
Gäster. (För insatta: Mannen till vänster är också känd som "kiltmannen".)
Brudens smycken.
Brudgummen, inklusive vigselring.
Och hennes ring.
En är fokuserad på tårtan, och en på baren...
Gäster. (För insatta: Mannen till vänster är också känd som "kiltmannen".)
Monday, February 08, 2010
Minst en av tre?
Nu har jag, inom loppet av fyra timmar, testat i tur och ordning te, airborne och whisky mot mitt halsonda. Minst en av dem borde ju hjälpa tycker man...
Och annars så har dagen känts ganska mycket så här. Bortsett från att det var en laser och inte den dator som betedde sig så där då. (Kanske hörde lasern den lååånga och ganska meningslösa diskussionen om fikarumssuntförnuft på avdelningsmötet och det var därför som den inte ville bete sig?)
Nya tag imorgon, hur som helst.
Och annars så har dagen känts ganska mycket så här. Bortsett från att det var en laser och inte den dator som betedde sig så där då. (Kanske hörde lasern den lååånga och ganska meningslösa diskussionen om fikarumssuntförnuft på avdelningsmötet och det var därför som den inte ville bete sig?)
Nya tag imorgon, hur som helst.
Wednesday, February 03, 2010
Löpning och andra märkligheter
Jahaja. Tack vare Katarina ska jag tydligen springa tjejmilen i höst.* Tack vare Patrik har jag tydligen också offentliggjort ett tidsmål för denna begivenhet. Lyckligtvis har jag också (utan att behöva anstränga mig det minsta) fått med Reneé på spektaklet. (Och jag hoppas överyga Emelia också.) Som tur är det långt till september. Och nära till Skatås. I bästa fall bryter jag inga ben på grund av den helt galna halka som definierat Göteborg den senaste veckan. (Fram till i onsdags förra veckan hade jag bara goda saker att säga om vinterväghållningen i denna stad, men det har gått över nu... Fast, jag vill nog fortfarande hävda att Göteborg är snäppet bättre än Uppsala i detta avseende.)
I fredags var jag på disputation. En mycket märklig upplevelse av två anledningar: den ena att jag tyckte att det var förfärligt orättvist att jag inte fick vara med i diskussionen (det har aldrig hänt mig förut på en disputation. Enligt säkra källor** går det inte över men man vänjer sig... Huvaligen!). Den andra anledningen var att opponenten, som jag råkar känna ganska väl, höll inte 15 minuters introduktion som avtalat, utan 30, och när det väl blev dags för diskussion med respondenten inleddes detta med en 5 minuters monolog innan själva frågan uttalades. När han var nöjd med frågandet efter dryga två timmar slog han sig bekvämt ner, sparkade av sig skorna, trollade fram en macka från ingenstans och såg förvånad ut när betygskommitten klarade av sina uppgifter på ca 2 minuter var. Sen glömde han visst vinterskorna på respondentens handledares kontor...
Jo, och så såg jag ju partiledardebatten i söndags... Endast två reflektioner från densamma. Vid första anblicken kan det verka märkligt att (mp) väljer Eriksson och inte Wetterstrand i dessa sammanhang, men vid närmare eftertanke så tycks det egentligen som ett smart drag av några rödgröna strateger. För Mona Sahlin verkar ju inte alls lika inkompetent jämfört med Eriksson som med Wetterstrand. I rättvisans namn måste dock tilläggas att alliansföreträdarna inte imponerade särskilt heller.
Ja, och så har jag kört igång med vårens projekt också. Spanska. Så om det är låg aktivitet här på bloggen så vet ni vad det beror på...
*Egentligen är detta bara en logisk fortsättning på det nya liv som jag helt otippat började för två veckor sen. (Otippat för mig alltså, jag hade inte alls planerat detta, det bara hände. Tiden får utvisa hur länge det varar.) Jag har nu 5 träningspass på de 11 senaste dagarna... Nyttigt?
**Två professorer
I fredags var jag på disputation. En mycket märklig upplevelse av två anledningar: den ena att jag tyckte att det var förfärligt orättvist att jag inte fick vara med i diskussionen (det har aldrig hänt mig förut på en disputation. Enligt säkra källor** går det inte över men man vänjer sig... Huvaligen!). Den andra anledningen var att opponenten, som jag råkar känna ganska väl, höll inte 15 minuters introduktion som avtalat, utan 30, och när det väl blev dags för diskussion med respondenten inleddes detta med en 5 minuters monolog innan själva frågan uttalades. När han var nöjd med frågandet efter dryga två timmar slog han sig bekvämt ner, sparkade av sig skorna, trollade fram en macka från ingenstans och såg förvånad ut när betygskommitten klarade av sina uppgifter på ca 2 minuter var. Sen glömde han visst vinterskorna på respondentens handledares kontor...
Jo, och så såg jag ju partiledardebatten i söndags... Endast två reflektioner från densamma. Vid första anblicken kan det verka märkligt att (mp) väljer Eriksson och inte Wetterstrand i dessa sammanhang, men vid närmare eftertanke så tycks det egentligen som ett smart drag av några rödgröna strateger. För Mona Sahlin verkar ju inte alls lika inkompetent jämfört med Eriksson som med Wetterstrand. I rättvisans namn måste dock tilläggas att alliansföreträdarna inte imponerade särskilt heller.
Ja, och så har jag kört igång med vårens projekt också. Spanska. Så om det är låg aktivitet här på bloggen så vet ni vad det beror på...
*Egentligen är detta bara en logisk fortsättning på det nya liv som jag helt otippat började för två veckor sen. (Otippat för mig alltså, jag hade inte alls planerat detta, det bara hände. Tiden får utvisa hur länge det varar.) Jag har nu 5 träningspass på de 11 senaste dagarna... Nyttigt?
**Två professorer
Subscribe to:
Posts (Atom)
