Veckans citat

"I don't want to advertise myself too much, but I think that I communicate better than most physicists"*

Yttrat av tysk hardcore-fysiker som var här på intervju för doktorandtjänst i fysikalisk kemi.


*Jag måste dock, för ordningen skull, tillägga att jag inte noterat att fysiker i allmänhet skulle vara så förfärligt mycket sämre än kemister i allmänhet vad beträffar kommunikationsbegåvning. Jag tror mer på individuella skillnader i det avseendet.

Man cyklar för lite...

...eller inte. I alla fall inte igår då jag fick ihop dryga 2.5 mil totalt. Genom att cykla hemifrån och till jobbet, och sen från jobbet och till låååångt upp på Hisingen (Lillhagen för att vara exakt). Och därifrån och hem igen. Av denna utflykt lär man sig följande:

1. När västra sidans gc-väg på Götaälvbron är avstängd, och den andra sidan är full med besökare till Metaltown så ägnar man nästan en tredjedel av den totala cykeltiden med att ta sig över bron.

2. Det går alltid fortare att cykla än att åka med Västtrafik*. De bussåkande kollegorna som lämnade jobbet samtidigt som jag behövde nästan en timme för att komma fram, medan jag klarade det på 36 minuter. (Och de inkluderande en långsam bropassage och lite lätt förvirring beträffande att få verkligheten att stämma överens med de kartbilder som jag trodde mig ha memorerat.)

3. Bara för att folk är födda och uppväxta i Göteborg och hittar till Marieholmsbron (som på många sätt är en mycket bättre bro än götaälvbron) och tror att de hittar i resten av stan också så betyder det inte att de har någon som helst aning om hur man bäst tar sig från nämnda bro och till Olskroken... Det tål dock att nämnas att tre eller så km hade kunnat undvikas om jag litat på mitt eget lokalsinne och intuition, istället för de förmenta cykelvägsexperterna.

*Jag är inte säker på att det är riktigt sant. Vid dåligt väglag kombinerat med en bra dag för spårvagnstrafiken kan det bli dött löpp mellan cykeln och västtrafik om man räknar sträckan dörr-dörr.

Problemlösning: Brutalitet

För en och en halv vecka sen började en ack så viktig liten pryl i laserlabbet trilskas. Ordentligt. (För femtosekundslasernördar: en av delaylinjerna.)

Därför har de senaste arbetsdagarna (förutom de i Lund då) bestått av ganska stora mängder irriterat muttrande (och i ärlighetens namn också en och annan frustrationsinducerad svordom) medan vi felsökt.

Processen har förstås inneburit alla de vanliga testen, dvs att starta om allting på kontrollerat sätt. Det ledde inte till minsta framgång. Att brutalbryta strömmen till kontrollboxen däremot, det var något av ett framgångskoncept eftersom vi då faktiskt lyckades etablera envägskommunikation. Bara hälften kvar, typ.

Jag har spenderat löjligt mycket tid i sällskap med en voltmeter för att kolla att alla com-portar och pinouts funkar som de ska. (Det gjorde de, förstås.) Och jag har ökat på mina kunskaper om desamma med ca 300%. (Förvisso från en sorgligt låg startnivå.)

Vi har försökt men misslyckats med att installera om diverse styr- och diagnosprogram och chefen har fällt det redan klassiska uttalandet "Jag förstår att det här är svårt för er som väl knappt aldrig sett ett dos-program i hela era liv".*

Min privata skypebaserade elektronik/dator/laser-support har bistått med mängder av glada tillrop och ett och annat begripligt råd, och en hel del som säkert var utmärkta men som jag inte begrep... Jag har ångrat mycket bittert att jag aldrig lärt mig mer om elektronik....

...men å andra sidan visade det sig till slut att det förstås bara hade varit bortkastad tid. För det som till sist löste problemet var 1) en patch som gjorde att vi kunde köra testprogrammet med Windows XP och 2) att brutalrycka ur en annan kabel, som ingen hade tänkt på att man kunde rycka ur, och vips så hade vi, om än något svajig och inte helt felfri, tvåvägskommunikation igen. Ni kan ju hålla tummarna för att den här hightech-lösningen håller hela veckan ut...


*Samma chef som, förvisso i ett annat sammanhang, också föreslagit mig och doktoranden J att "ni som är unga kan väl leta upp nån femtosekundscommunity på nätet, det måste väl finnas massor av såna, där ni kan chatta lite med folk, det kan vi säkert lära oss något bra av"

Double-blind peer review II

Det kom en kommentar till förra bloggposten om peer review. Den löd så här:

"Halv-anonym manuskript-granskning vore bättre.
Det stora problemet är inte att nybakade forskare har svårare att publicera när de inte har en etablerad forskare bland författarna, det stora problemet är att så många etablerade forskare släpper igenom skitforskning. Om man som granskare säger ja till ett manuskript skall man ta ansvaret för det och låta sitt namn tryckas i artikeln. Om man säger nej måste man få vara anonym annars får vi bara ja-sägare.
Jag väljer vara anonym av sagda skäl."

Jag håller delvis, men inte helt, med. Det ligger något i påståendet att en stor del av problemet ligger i att "skitforskning" släpps igenom. Men, jag tror att det problemet är snarare är grundat i att man ser ett namn man känner igen och tänker att om professor X är med, så måste det vara bra. Eller, och detta är ett nog egentligen ett mycket större problem, så är man inte alls medveten om att man tenderar att ge högre rankning till professor X och hans redan kända vänner och kollegor*. Unconscious bias alltså. (Ge mig gärna en vettig översättning till svenska.) Och det problemet kommer man aldrig att komma åt genom att låta granskarnas namn finnas med på publicerade artiklar.

Dessutom bör man nog ändra praxis för publicering om man alls vill införa detta. Eftersom det i slutänden är redaktören som avgör om en artikel ska publiceras eller inte så kan man ju föreställa sig att man inte skulle jubla över att se sitt namn på artiklar som man själv rekommenderade skulle refuseras.

*Här kan man tex jämföra med den forskning som visat att vi (män och kvinnor) tenderar att ranka meriter, rapporter etc lägre om vi tror att de åstadkommits av kvinnor, men högre om vi tror att upphovsmannen är av manligt kön.

Stolthet och fördom

Jag ägnade måndagen och tisdagen åt vad jag förutspådde skulle bli ett grupparbete av mellanstadiekaraktär. Vi, en doktorand och tre (i varierande grad) mer seniora forskare, skulle nämligen försöka få ihop ett manuskript under två dagars fokuserat arbete. Organiserat skrivande i grupp alltså... Jag medger att jag var mer än bara lite skeptisk till tilltaget innan vi började. (Det var tydligen SJ också eftersom de behagade ställa in mitt tåg till Lund på måndagsmorgonen*.)

De vetenskapliga diskussionerna blev synnerligen bra och givande (jag tror att folk i allmänhet diskuterar entropi alldeles för sällan...) men själva skrivandet hade klara drag av mellanstadiegrupparbeteskaraktär. Särskilt den onödigt långa diskussionen beträffande hur mycket ett stycke ska hänga ihop med nästa, och om det krävs en ny rubrik när styckena inte alls hänger ihop... Men med mycket kaffe och en ganska stor dos självbehärskning lyckades vi faktiskt få ihop en grundstomme till ett manus (utan att jag kände mig akut tvungen att lägga beslag på tangentbordet). Mina fördomar blev alltså endast delvis besannade. Dock betvivlar jag att jag kommer organisera liknande manuskriptskrivardagar igen, inom överskådlig framtid. Det är helt enkelt inte så effektivt.

Det var också både roligt och lite skrämmande att jag, mitt under diskussion, när doktoranden i sällskapet förde något synnerligen begåvat resonemang (dvs han höll med mig) plötsligt insåg att för inte så hemskt många år sen var jag lärare hans lärare på den första kemikurs han läste på Uppsala Universitet... Och det skrämde honom tydligen inte mer än att han senare, helt frivilligt, valde att göra sommarprojekt för mig (som resulterat i två artiklar). Och jo, jag inser att mitt bidrag till hans forskarkarriär är ganska marginellt, men ändå, en pytteliten del i det vill jag gärna ta åt mig...

För övrigt kan jag meddela att det är alldeles betagande vackert att åka tåg genom Halland och Skåne dessa tider på året. Mer än hundra nyanser av grönt.

*Detta ledde till att jag tvingades dela tåg med en halv gymnasieklass mellan Båstad och Helsingborg. Vi kan väl säga att det gjorde resan sociologiskt mer intressant,och att tant kände sig mycket nöjd med att inte vara 17 år längre.

Boktips

1. "American wife" av Curtis Sittenfeld. Egentligen vet jag inte om det är så stor litteratur, men det var ett intressant sätt att berätta en historia som har stark verklighetsförankring, även om det är fiktion. Huvudpersonens och hennes makes historia har klara likheter med Laura och G.W. Bushs dito. Slutkapitlet är, enligt min mening, värt hela boken. Och jag är väldigt nyfiken på att veta om citatet från boken “All I did is marry him. You are the ones who gave him power.” har någon som helst bäring på verkligheten. Därför är det ett extra roligt sammanträffande att J., helt ovetande om detta faktum, gav mig Laura Bushs självbiografi i födelsedagspresent. Jag har inte börjat läsa ännu men det ska bli mycket intressant. (Jag tror att den heter "Presidentens hustru" på svenska.)

2. "Let the great world spin" av Colum McCann. Jag kan inte hitta några uppgifter om att den finns översatt till svenska, så hugade läsare får satsa på den engelska versionen. Och jag rekommenderar den varmt. Det tog ca 30 sidor att övertyga mig om att det var en fantastisk bok, men därefter handlade det mest om att tvinga sig att inte läsa för mycket varje dag, helt enkelt för att jag inte ville att det skulle ta slut. Så många nivåer, så många historier, så många sorger och glädjeämnen. Och allt sammantvinnat runt en, igen, verklig historia som "fiktionaliserats". För de har faktiskt, och det är fascinerande i sig, funnits en snubbe som gjorde luftpromenaden mellan Twin Towers i New York. Hm, jag är faktiskt avundsjuk på alla som har kvar upplevelsen att läsa den här boken. Läs, läs, läs!

Nördvarningssystem

Dagens notering: Om en person går till jobbet i en t-shirt med texten "Schrödinger's cat is dead" på framsidan, och "Schrödinger's cat is not dead" på baksidan visar det sig snabbt vilka av kollegorna som är verkliga nördar.

Inte-så-lyckad marknadsföring

Jag har funderat en del på det där med hur företag och organisationer väljer att visa upp sig i vissa situationer. Till exempel när det gäller rekryteringsärenden. En schysst hantering kan göra att också de som inte fick jobbet lämnar processen med en positiv bild av arbetsplatsen, som de i bästa fall sprider till sin omgiving. (Det kallas, tror jag, något i stil med varumärkesvård på managmentspråk.) Tafflighet eller rent oprofessionellt beteende leder dock ofta till slutsatsen att man nog inte vill jobba där i alla fall. Jag har, genom egna och andras erfarenheter, kunnat konstatera att svenska lärosäten ofta hamnar i den senare kategorin. Dock trodde jag nog att det var lite bättre i det berömda näringslivet, men det har visat sig (genom andras erfarenheter förvisso) att det kan variera ganska mycket.

Min goda vän J. är, som det heter, arbetssökande. Förutom att det innebär att hon för diverse arbetsförmedlingsdokument måste bestämma om doktorerandet i fysikalisk kemi bör klassificeras som "teknik" eller "offentlig sektor" så ägnar hon förstås en del tid till att gå på en och annan intervju och rekryteringsevent av olika slag. Den senaste veckan har hon haft två mycket olika erfarenheter.

Den ena med ett pyttelitet konsultföretag (som jag aldrig hade hört talas om men som tydligen är the-place-to-be för laserspektroskopister) som var allt igenom positiv, alldeles oavsett om hon får jobbet eller ej.

Den andra, negativa, stod ett internationellt konsultföretag för. Väldigt nyligen ordnade de ett rekryteringsevent här i Göteborg. Jag har varit på få sådana och hade därför vissa, som det skulle visa sig, fördomar om hur de går till. Jag trodde tex att ett av målen med sådana tillställningar är att deltagarna ska gå därifrån med en positiv bild av företaget, alldeles oavsett om de är de minsta intressanta som potentiella anställda, eller ej. (För det är uppenbart, också för mig, att det förstås dyker upp många vid sådana tillfällen som kanske inte alls är rätt personer för varken aktuella jobb eller CV-databasen.)

Det tycks dock inte som om det var tanken den här gången. För istället för att berätta för J. vad hon, eller andra med lämpligare kompetens, skulle kunna göra på företaget i fråga, eller vilken kompetens som efterfrågades, så fick hon en föreläsning om varför hon var fel på exakt alla sätt. (doktorsexamen=dåligt, ingen civilingenjörsexamen=dåligt (fast det kom senare fram att det inte nödvändigtvis vore ett plus att ha en), inte vetat sen gymnasiet att hon ville jobba på det aktuella företaget=jättedåligt, inte nämnt det magiska kodordet validering när hon kom in genom dörren=alldeles fruktansvärt dåligt, detta trots att hon knappt fick en syl i vädret).

Behöver jag säga att hon gick därifrån med en ganska taskig inställning till företaget i fråga? Och att hennes upplevelse numera är förmedlad till ganska många människor? Sannolikt dessutom till en hel del människor som kanske har av företaget efterfrågad kompetens? Och att vi är många som är grymt nyfikna på det lilla konsultbusinessen?

Uppdatering: Syftet med den här bloggposten är alltså inte att hänga ut det ovan nämnda konsultföretaget (då hade jag nämnt det vid namn) - det är ju fullt möjligt att övriga representanter gjorde ett bra jobb i att marknadsföra sin arbetsgivare - utan mer en betraktelse över det faktum att "man" verkar förhålla sig väldigt olika till det där med varumärkesvård och mun-till-mun-marknadsföring, som ju ändå anses vara mycket viktig faktor.

News flash

Man kan nästan tänka sig att tycka att tro att detta borde ha varit känt ett längre tag... I alla fall vet jag några stycken som känt till det ett tag...

Det är tydligen svårt att göra akademisk karriär i Sverige.

Double-blind peer review?

Vi fick just en vetenskaplig artikel accepterad. En rad till som kan strykas från "artiklar att publicera"-listan. Det tog sin tid dock, och bjöd på en del annorlunda varianter inom det så kallade peer review-systemet.

Vi skickade in artikeln första gången i december 2009. Det tog lång tid att få första omgången kommentarer. Detta är särskilt märkligt då det var uppenbart att reviewerna (ursäkta den förfärliga svengelskan) visserligen hade läst men knappast förstått. En av dem, den som var mest kritisk, föreslog "publish with minor revisions". Problemet var bara att han* inte föreslog några förändringar, alls. Däremot uttryckte han stark skepsis mot våra experimentella data. Den andra reviewern föreslog att vi skulle 1) publicera en längre artikel och 2) helst i annan tidskrift och gav samtidigt en lång lista på saker som, enligt hans mening, borde åtgärdas. När reviewerna inte är ense, eller kanske inte är så tydliga som man kunde önska, brukar ofta redaktören för tidskriften skicka med sina egna kommentarer (i slutänden är det alltid redaktören som fattar beslut om en artikel ska publiceras eller inte) och tala om vad han/hon tycker är viktigast, och vad man bör fokusera på. Så icke i detta fall.

Efter lite diskussioner inom författargruppen valde vi att försöka åtgärda de flesta av kommentarerna, och skicka tillbaka till samma tidskrift. I normala fall händer då följande: Redaktören skickar det reviderade manuskriptet till samma granskare som innan, som kollar förändringarna och skriver ett nytt omdöme: antingen anser de att det är publicerbart i nuvarande skick, eller att det inte alls ska publiceras i den aktuella tidskriften. Men tydligen tyckte vår redaktör att detta var ett förlegat förhållningssätt. Så istället skickade han manuskriptet till två nya reviewers. Och vi väntade, och väntade, och väntade. Slutligen kom kommentarerna tillbaka till oss. Igen utan någon som helst indikation från redaktören om hans prioriteringar. En av reviewerna var konstruktiv, fast eftersom han* inte förstått poängen varken med studien eller den aktuella tidskriften var det svårt att använda hans kommentarer på något vettigt sätt. Den andra reviewern känner sannolikt inte till konceptet "att vara konstruktiv", men har kompenserat detta genom att vara riktigt bra på förolämpningar istället. Man fick också en tydlig känsla av att han* helst ville fördröja publiceringen av dessa resultat med några månader till. F.d. chefen lackade ur litegrann** och skrev ett riktigt surt mail till redaktören ifråga, med resultatet att vi fick ett goddag yxskaft-svar tillbaka. Plus en bisats om att redaktören inte var expert inom området och därför var tvungen att lita på reviewerna. Märkligt då, kan man tycka, att redaktören ifråga på senare år publicerat en hel del inom området.

I det här läget bestämmer vi oss för att dra tillbaka manuskriptet och skicka det till en annan tidskrift. Tillsammans med alla tidigare review-kommentarer och alla våra kommentarer till desamma skickade vi in manuskriptet igen. 36 timmar senare får vi beskedet att vi 1) måste lägga till två referenser och 2) fixa till en del redaktionella saker och gör vi detta så kommer redaktören att "consider the manuscript for publication". Sagt och gjort. 48 h efter det kommer beskedet att redaktören väljer att publicera baserat på de tidigare review-kommentarerna och vår respons på dem. Ytterligare 36h senare hade vi fått våra "galley proofs" som det heter på forskningssvengelska. (Slutkorrektur är kanske ett bra svenskt ord för det?)

Nu är det inte särskilt synd om oss för den här hanteringen, de flesta forskare råkar ut för liknande saker då och då under karriären. Anledningarna till det är flera förstås - att en del människor helt enkelt är idioter, att andra inte gör sitt jobb så noggrant som man kunde önska, och ibland att vissa vill vara först med ett resultat. (I sanningens namn ska dock tilläggas att det ibland också går smidigt och man får konstruktiva och insiktsfulla review-kommentarer från första början.) I grund och botten finns många fördelar med peer review-systemet, men det finns också nackdelar. En av dem är att eftersom reviewerna vet vilka som har författat ett manuskript är det lätt att färgas av redan existerande uppfattningar om vem som är bra och inte är det, vem som "förtjänar" att publiceras i bra tidskrifter och vem som är en allvarlig konkurrent som man gärna vill hålla tillbaka lite. En annan är att eftersom författarna aldrig, svart på vitt, får veta vem som "review-at" är incitamenten för att hålla tillbaka otrevliga (icke konstruktiva) kommentarer små.

Själv tror jag att det som kallas för "double blind-review", dvs att reviewerna inte får veta vilka som författat manuskriptet, kan vara värt att pröva. Det finns förstås nackdelar med det också, inte minst att det i många fall går att gissa sig fram till vem som är sistaförfattare på en artikel (genom att kolla på stil, referenser och forskningsområde) och att incitamenten för att vara trevlig inte direkt ökar heller. Men å andra sidan kan man komma tillrätta med en del förutfattade meningar, som förstås existerar hos forskare, precis som hos alla andra människor, om vem som är bra och vem som inte är det.


*Teoretiskt sett kan det förstås ha varit en hon, men jag betvivlar det...
**Så mycket att jag var tvungen att föreslå att han kanske skulle sova en natt på saken innan han skickade vårt svar till editorn...

Force Majeure?

Märkligheter 1:
Den förra bloggposten har visst försvunnit på något magiska sätt.

Märkligheter 2:
Det slog mig igår, när det där askmolnet satte käppar i hjulen för flygtrafiken, att det är allt lite märkligt att jag inte hört ett enda flygbolag hävda att askan skulle innebära en force majeure, medan SJ försökte komma undan med att kalla en faktiskt ganska vanlig vinter för just force majeure (även om de ju fick ge sig på den punkten efter ett tag).

Gårdagen: Smart el, kinetisk energi och dialekter

Jag var inbjuden att tala lite grann om Grätzelsolceller på en liten workshop inom ramen för Chalmers "Smart el"-projekt igår. Solceller är en väldigt liten del av deras verksamhet, och det är alltid spännande att försöka presentera sitt ämne, på en kvart, för människor som inte alls är insatta i detaljerna*.

Det var intressant, inte minst för att det gav den del nya infallsvinklar att diskutera med människor som oftast ägnar sig åt att fundera på hur man kan bygga smarta elnät eller turbiner. En längre stund ägnades åt att diskutera avsaknaden av rörelseenergi i solceller och implikationerna av detta. Säkerhetspolitik, särskilt i norra Afrika (inklusive Sahara) och mellanöstern var förstås också på tapeten.

Slutligen kan man konstatera att engelska på riktigt bred göteborgska låter lika intressant som engelska talad med en riktigt bred skånsk brytning...

*Men som förstås inte drar sig för att diskutera detaljer...

Lokala trender

Jag har noterat två lokala trender:

#1. Ridhjälmsliknande cykelhjälmar är tydligen mycket populära här,...
#2. ...fast inte alls lika populära som knallorange funktionskläder i Skatås en måndagskväll.

Att kommunicera

Måndagen gick i kommunikationens tecken. Mer bestämt bestod det i att försöka kommunicera varför just jag borde få den där überfloffiga foasstjänsten på Chalmers. Till skillnad från det där skämtet till jobbintervju i Uppsala i december, så var gårdagens dito med tillhörande seminarium definitivt på riktigt. Det var t ex ingen som sov sig igenom det hela. Kanske var det därför som det, mitt i all nervositet, faktiskt också var riktigt roligt… (även om jag insåg någonstans mitt i att jag borde intervjuat den här bloggaren om kolnanorörs egenskaper senast jag hade äran att luncha med honom.)

Kort summering:

Antal sekunder in i mitt seminarium innan jag blev avbruten för att få första frågan: ca 30
(Intressant. Vi kan väl säga som så att de kan knappast bedöma någons presentationsförmåga genom det momentet, men definitivt hur bra man är på att hantera relativt aggressiva frågor.)

Antal sekunder som den meste frågeställaren (gissa hans profession...) var tyst i sträck under nämnda seminarium: ca 90

Antal sekunder som jag fick prata i sträck under detta föredrag (som längst): ca 90

Konstigaste intervjufrågan: "Do you aspire to become a head of department?"
(Man kan väl anta att "rätt" svar på den frågan är nej, i det här läget.)

Roligaste intervjufrågan: "Can you communicate with physicists?"
(Det var ganska tydligt att frågeställaren ansåg att 1) det är viktigt att kunna det, och att 2) det inte alltid är så lätt...)

Ni kan förresten gissa om det var jag eller någon annan som pratade mest under själva intervjun. (Och då ska ni veta att det var 5 personer i intervjugruppen, och så jag i det där rummet...)

Nu återstår bara att vänta (och på grund av den där vulkanaskan kan det ta ett tag) och se vad de bestämmer sig för. Och förstås tacka för allt peptalk och alla hållna tummar!

Kompetens?

Jag städade igår och kunde då med säkerhet konstatera att de dammråttor som jag gjorde processen kort med inte fanns där för två veckor sedan. Tror ni att det betyder att jag under intervjun på måndag kan hävda att jag har erfarenhet av vad som bäst måste beskrivas som "nano scale self assembly"?

Lite och mycket

Lite coolt.
Mycket nervöst.
Och så slås man ju av den jämna könsfördelningen bland kandidaterna. Verkligen. Eller inte.

Behöver du klädtips? Nordkorea har det...

Ifall du känner att du behöver modeinspiration (eller ett bevis på att kommunism inte är världens bästa grej): Läs här.

Vill du bli inspirerad till lite ideellt arbete? Läs här.
Damen ifråga är för mig känd som Jonnie, och är gammelfaster (eller något liknande) till några av mina vänner. På "jag mötte Lassie"-listan sätter jag numera upp att jag varit hemma hos, och blivit bjuden på middag av, någon som är omskriven i NY-times.

Och ifall ni inte fattade det så är hela den här bloggposten ett utslag av den prokrastination som ofelbart blir följden av att deadlinen för ansökan fortfarande är flera dagar bort...

ateistiskt lidande och Moment 22

Jo tack, påsken var trevlig. Långfredagen ska ju enligt gammal god luthersk tradition innehålla ett visst mått av lidande och den delen har stora förutsättningar att uppfyllas om man ska åka tåg (fast det var, faktiskt, korkade passagerare och inte SJ som var källan i fredags) och dessutom fick jag tydligen hjärnsläpp och tyckte att detta inte räckte och bestämde mig därför för att springa intervaller i kvällssolen. Ateistiskt lidande? Det lär hur som helst dröja innan jag gör om det...

På påskafton blev jag poppis hos syskonbarnen för att jag delade ut födelsedagspresenter (presentkort på HM är tydligen bästa grejen för att få 10- och 12-åringar lyckliga, men faster var ju tvungen att ge några uppbyggliga (nåja) böcker i present också - läsande bör främjas). Ja och så spöade jag och 10-åringen skiten ur 12-åringen och hennes pappa i det gamla goda spelet Couronne (och med detta menar jag att vi vann, knappt...) 12-åringen tittade skeptiskt på mig när jag menade att vissa grundläggande naturvetenskaps- och matematikkunskaper faktiskt hjälper i det där spelet.

Ja, och så funderade jag, eftersom det är ansökningstider, en hel del på det där intressanta moment 22:et* jag och en hel del andra befinner oss i nu, när vi ska försöka skriva forskningspengaansökningar (vetenskapsrådets deadline är 13 april).

Man ska, förstås, komma med nya och innovativa forskningsidéer, men inte för nya och oprövade tankar, man ska ha rätt bakgrund för att genomföra projektet men det får inte påminna alltför mycket om vad man har gjort tidigare eftersom det betyder att man inte tänker tillräckligt nytt, men å andra sidan får inte vara något som man inte har erfarenhet av eftersom man då sannolikt inte kan genomföra projektet. Ja och så får det inte vara för likt vad någon annan redan gör (och detta kan ju verka rimligt, om det vore så att bedömningsgrunden vore vad andra forskare faktiskt gör, och inte vad granskarna tror att de gör). I slutänden blir det helt enkelt lite svårt att uppfylla alla de där kraven på en gång. Men man "måste" ju försöka, i alla fall så länge man inte bestämt sig för att det är bättre att söka sig till någon annan sektor. (Och nej, det är inte synd om alla oss som skriver ansökningar nu. Men däremot är det ett gigantiskt slöseri med skattepengar, men det är en helt annan historia)

*Det är nog för övrigt ca 22 moment som ska utföras när man ska försöka ladda upp sin ansökan till vetenskapsrådets databas, som hittills inte visat sig vara helt stabil vid stora mängder samtidiga användare...

Finn fem fel...

1. Häromdagen blev jag (bildligt talat) överfallen av en expedit i en affär som säljer skönhetsprodukter. Av oklara skäl försökte hon övertyga mig om att jag skulle köpa produkt A istället för B. (Till saken hör att jag inte var intresserad av att inhandla varken A eller B, utan var där för att inhandla handkräm.) Hon motiverade det hela med att det visserligen var samma sak i både A och B, men att "molekylerna är mindre" i A jämfört med B. Intressant tyckte jag, och frågade om hon var säker på att hon verkligen menade att molekylerna var mindre och det menade hon bestämt. Lika säker var hon på att det var samma (jo, hon sa samma, inte lika) molekyler i de båda produkterna.

2. Kvinnan som igår eftermiddag deklamerade första versen ur Karin Boyes dikt "Visst gör det ont" om och om och om igen utanför stadsbiblioteket. Tonvikten låg förvisso på raden om "varför skulle annars våren tveka" men jag tror att hon kanske tog de orden något mer bokstavligt än vad författaren ursprungligen avsåg.

3. De båda kvinnorna (i ca 30-årsåldern) som väntade på att gårdagens träningspass skulle börja och som diskuterade hurvida det var OK att göra slut på ett +5 år långt förhållande via sms, och kom fram till att det var det.

4. Snubbarna som, trots att de hade en hel trottoar (utan både is, snö och grus) att spankulera omkring på, valde att gå på cykelbanan och svära över det stora antalet cyklister som var i vägen för dem.

5. Gissningsvis: Att försöka att, cyklandes, ta sig från Chalmers till Olskroken vid ungefär den tid man antagligen skulle vilja lämna jobbet idag, eftersom det tydligen är dags för såna där fotbollsfans att vallfärda mot Ullevi igen. Det gick ju inte så toppenbra senast det begav sig... Å andra sidan får man säga till fotbollsfansens försvar att de, till skillnad från hockeyfans, sällan försöker dirigera spårvagnstrafiken.

Katter och hermeliner

Eller hur man vet att det finns en fysiker bland kemisterna.

"Måste du vara så elektrisk?" på tal om att en signal behövde termineras med ett 50-Ohms motstånd.

Slutsatsen av dagens övningar är annars att det inte vore så dumt att vara bara lite bättre på oscilloskop, elektronik och Labview...