Sol och regn

I helgen var det fantastiskt väder. Sol, sol och sol. I varje fall i Uppsala, Stockholm och Södertälje. Fantastiskt.

Och idag på morgonen var det faktiskt plusgrader när jag cyklade till jobbet. Sen började det snöa... Men, det som ändå kanske är det bästa vårtecknet är att ikväll så snöar det inte längre. Det regnar! Och regnar gör det som bekant under vår, vinter och höst. Ergo: det är vår!

I´m singing in the rain...!

Från lägenhetsinbrott till New York

Vilken vecka det var förra veckan! Efter att ha startat med en tolvtimmars arbetsdag i måndags och att upptäcka att man haft lägenhetsinbrott när man kommer hem. Brottsplatsundersökning i ens hem, kontakter med hyresvärd, försäkringsbolag etc... Mera jobb och så i fredags var det änligen dags att sätta sig på SAS-flyget till Newark (en av New Yorks tre flygplatser) för att turista lite i New York, men framför allt för att få träffa Mats igen!

New York är ett häftigt ställe, som man inte hinner uppleva fullt ut på bara en helg… Men vi gjorde så gott vi kunde. Vi började med att konstatera att vi faktiskt bodde på hotellet som var på framsidan av Kristines guidebok, 23:e våningen, av 40 möjliga. (Gissa vem som fick överge sin aversion mot att åka hiss!?) Ett sammanträffande som var lika kul som att två av mina ”grannar” på flyget över Atlanten visade sig ha bott i Knoxville.

Väl installerade i NYC så satte vi igång turistandet. På fredagskvällen besökte vi Empire State Building – det var troligen ett smart drag, för kön var inte alls så särskilt lång. Och det var klart häftigt att se ut över Manhattans skyskrapor nattetid. Kamera rekommenderas varmt, men det blåser en del på 86:e våningen, så det gäller att vara stadig på handen, och inte drabbas av svindel… Jodå, det finns galler så man måste nog vara väldigt smal och väldigt galen för att lyckas trilla ner utan uppsåt, men ändå.

På lördagen klarade vi av flera ”måsten”, som promenad i Central Park - där det fanns påskliljor, krokusar och grönt gräs - besök på Guggenheimmuseet (bara själva huset är värt ett besök) och sedan blev det Broadwaymusikal. Allt detta medan jag kämpade med tidsomställningens effekter. (Trött klockan 4 på eftermiddagen...) Men solen sken, och även om det inte var jättevarmt så var det mer vårlikt än det synnerligen kylslagna Uppsala som jag lämnade bakom mig.

Söndagen spenderades med ett besök i Battery Park där vi tittade på frihetsgudinnan, vi åkte inte ut dit, eftersom vi inte hade lust att spendera minst en timme i kö. Istället promenerade vi genom Financial District, såg på Ground Zero, och sedan vidare upp mot Manhattans centralare delar via Chinatown. Tunnelbanan tog oss upp till Central Park, och vad hittade vi där? Jo, en hel massa människor som, med något olika hastighet ska tilläggas, förflyttade sig i parken med hjälp av karta och kompass… Orientering alltså. Den ordväxling som följde slutade med att Mats fick fotografera en orienteringsskärm, innan vi som planerat gick vidare till Naturhistoriska museet, utan att passera 72:a gatan där starten enligt uppgift skulle gå.

Dagens sista programpunkt var för mig att bekämpa den enorma tröttheten (för Mats var uppgiften följaktligen att hålla mig vaken) och komma iväg till Swing46. Där blev det middag, musik av ett fyramannaband (vars trummis faktiskt är den riktige trummisen från Sesame Street) och lite dans. Det var klart värt att hålla sig vaken för!

Måndagen blev det så lite shopping på Macy´s (ett av världens största varuhus), bland annat inhandlades födelsedagspresenter till mina syskonbarn (Ebba och Wilma: De kommer på posten inom kort!) innan det till sist var dags att bege sig ut till Newarks flygplats igen. Väl där gick incheckning, säkerhetskontroll och boarding så smidigt att man borde blivit misstänksam - och mycket riktigt... Det visade sig att vi hade för lite luft i ett av landningsställens däck (oklart om det var punktering på riktigt eller ej). Det tog en timme att fixa, och sen var det så kallad "heavy traffic" till och från Newark, så vi stod på taxibanan och väntade på start i över 45 minuter. Men till sist kom vi iväg, och vid strax efter 9 i morse landade vi på Arlanda. Och jag kom till jobbet precis i tid för att hinna lyssna på mina och Tanias projektstudenters redovisning.

Inga foton på ett tag...

Min kamera har blivit stulen... :-(

Inga foton på ett tag alltså, tyvärr. Dessutom massor med jobb, och en rolig resa till helgen, så det kommer nog vara lite tyst här på bloggen ett tag framöver.

Två "fantastiska" citat

"Det finns människor som har gener och därför har sämre tänder."
Cathrine Påhlsson (kd)

Orsak och verkan? Hmm, kanske inte ändå...

"Naturen är vår skapelse. Även naturen bör bli en del av demokratin"
Lena Sommestad (s)

Kommentarer överflödiga.

It´s a men´s world?

Ja, jag utlovade ju ett referat av jämställdhetsartikeln. Dessvärre glömde jag ju den på jobbet, i ett par dagar, men nu kommer den (i kortversion):

Trots alla jämställdhetssträvanden i Europa, med föräldraförsäkringar och subventionerad barnomsorg så visar statistiken faktiskt att det inte ser så lysande ut i Europa, när det kommer till karriärmöjligheterna. I USA finns det 45% kvinnor på tobbjobb (i alla branscher), i Storbritannien + Nordirland är samma siffra 33% och i Sverige landar vi på 29%. Och om man jämför ett annat mått, nämligen hur stor andel kvinnor som jobbar och hur stor andel av dem som innehar beslutspositioner: I USA är siffrorna 47%/45%, i Sverige 49%/29% och i Italien 37%/19%, världsmedelvärdet är 41%/27%. Ett mönster som går igen i hela världen är att kvinnor arbetar deltid oftare än män. Slutsatsen i artikeln är att europeiska kvinnor kan ha ett jobb, men karriärutsikterna är inte särskilt goda.

Nu redovisas inte underlaget till den här statistiken så noga i artikeln så man kan förstås ifrågasätta den, men antag ändå att det ligger något i dessa siffror, att de på något sätt speglar verkligheten.

Lägg till det att det finns svensk forskning som visar att svenska män och kvinnor är ganska jämställda fram tills dess att de skaffar barn. Då går det utför igen, och de blir mer lika sin föräldrageneration när det kommer till jämställdhet.

Så, vad betyder det här? Den enklaste slutsatsen är förstås att det finns en hel del kvar att göra. Men vad? Och hur? Jämställdhetsdebatten har en tendens att bli väldigt animerad och antingen dra väldigt långt till vänster på den politiska skalan, eller att å andra sidan urarta till att det enbart handlar om individuella val, och därför inte har på den politiska kartan att göra överhuvudtaget.

Själv tror jag att människor gör, och bör, göra individuella val. MEN, det hindrar inte att en mycket stor grupp människor - kvinnor som vill ha både karriär och familj tex (och för den delen en hel del män som vill leva efter en annan norm än den dominerande) - hindras att delta på lika villkor. Den som försvarar individiens rätt att göra egna val bör rimligen också försvara individens rätt att inte bli diskriminerad. ERGO: Det ÄR en politisk fråga.

För säkerhets skull vill jag påpeka att jag tror att det är VÄLDIGT ovanligt att män (som grupp och som individer) gör helt medvetna val som syftar till att missgynna gruppen "kvinnor" till förmån för dem själva.

Och ändå så är det ju uppenbart. Kvinnor får, generellt, mindre betalt för samma jobb, tar större ansvar för hem och familj och det finns män som får veta av chefer och arbetskamrater att om de är papplediga så är karriärvägar stängda. Listan kan göras mycket längre än så här.

Så, lösningar? Ja, jag tror inte att lösningen är att plocka bort varken föräldraförsäkringen eller möjligheten till offentlig barnomsorg (men mer mångfald vore däremot tacksamt!) eller våra andra jämställdhetslandvinningar. Men, något måste till. Jag har inte något glasklart svar, men ju mer jag tänker på det, desto mer tror jag att man också från liberalt håll måste våga fundera på att individualisera föräldraförsäkringen.

Och ni som nu går i taket över denna antiliberala och valfrihetsbegränsande tanke (jo, jag vet att bloggen har en och annan besökare som kommer att göra det), vilken är er lösning på problemet? För jag antar att vi är överens om att det är ett problem? Och, jag skulle gärna vilja veta varför familjens valfrihet ska stå över kvinnors valfrihet! Jag ska inte vara så elak att jag drar det här exemplet till sin spets...

Jag ser fram emot kommentarer på det här inlägget. Och mer liberala förslag till lösningar. Jag är inte sämre än att jag kan ändra mig om någon kommer med något bättre, men hittills har det, såvitt jag vet, varit ont om sådana förslag i debatten.

>>väntar ivrigt>>

Solen skiner!

Behöver jag säga mer? Nej, jag tror inte det... Det är visserligen kallt, men solen gör i alla fall att man får hopp om en annalkande vår!

Karriär, eller bara jobb?

"F0rget all the talk of equal oppurtunity. European women can have a job - but not a career"

Så lyder ingressen till en artikel i Newsweek, från 27 februari i år. Jag ska referera artikeln (som är mycket, och då menar jag mycket intresssant) senare. Tills dess kan alla läsare fundera på hur alla våra europeiska ansträngningar på jämställdhetsområdet kunde leda till dylika ingresser. Det var väl ändå inte meningen, eller?

Ja, jag ska återkomma med egna reflektioner på detta tema också, vid ett senare tillfälle, troligen framåt kvällningen. För övrigt kan jag meddela att det snöar, igen.

Omväxling förnöjer...

...heter det ju, men det gäller dessvärre bara den här rubriken, inte vädret. Det snöar, igen! Snart kommer hela Uppsala, inklusive domkyrkotornen, att vara begravt i snö. Suck!

Nåja, nu är det i alla fall mindre än två veckor kvar tills det är dags för New York. Det ska bli skoj. Har aldrig varit där förut.

Ännu mera snö!

Det VRÄKER ner snö, igen!

Det där med att mars är en vårmånad verkar ha gått vädergudarna förbi. Och snöplogningens förtjänster verkar det vara så där med. Och därmed får det vara nog med gnäll - men lite sol och värme vore schysst! Nu ska jag analysera vad filmen, "Mustaschen", som Jenny och jag just sett egentligen handlar om. Två recensioner finns i alla fall här och här.

Snö... igen!

Igår kallade en kollega till mig de kommande månaderna för "våren från helvetet", med tanke på hur mycket hon hade att göra. Sen kom hon på att jag kanske hade ännu mer att göra... Fast just idag känner jag att det är mycket lättare att handskas med den förestående disputationen och allt arbete som kommer med den, än med detta eviga snöande. Det slutar ju aldrig! Blä!

Mars ska ju vara en vårmånad, och fast jag vet att det aldrig blir vår så tidigt som jag hoppas, så är det här ju löjligt. Det snöar idag, igen! Vad är det för fel på sol, plusgrader, tö och snödroppar? Nej just det, inget alls! Så jag väntar, och väntar...

Nya länkar

Det här borde jag gjort för länge sedan, uppdaterat länklistan alltså. Så jag passar väl på att göra det nu, när jag ändå sitter här och väntar på att mitt prov ska uppnå rätt temperatur.

Det finns rätt många både nu aktiva och föredettningar inom CHF som bloggar. Bland annat de redan tidigare nämnda Linda och Kristina. Johan Hammarqvist är också en gammal kollega från CHF:s förbundsstyrelse som numera ägnar sig åt att hålla ordning på Maud Olofssons presskontakter.

Dessutom finns Ilan, min efterträdare som förbundsordförande, representerad i bloggosären. Så gör även nuvarande vice ordföranden Karin Andersson och FS-ledamoten Johan Lundgren. Och så finns det förstås många många fler också. Men de får jag nämna en annan gång.

Äntligen foton

Ja, nu har jag äntligen haft tid att kolla lite på några foton jag tog när jag var i Småland i början på februari. Bland annat slog det mig hur lika min pappa och min bror är. Och hos mina syskonbarn kan jag se likheter med både deras föräldrar och deras farföräldrar ibland... Nå, här kommer några foton i alla fall.

Mitt yngsta syskonbarn tycks ha ett visst
kameraintresse... Även om det kanske
underlättar att ha själva kameran med också,
och inte bara objektivet.












Mitt äldsta syskonbarn var dock lite trött efter en låååång vecka i skolan...

Och till sist blir det bild på pappa och Isak, och sen får det vara nog med bloggande för idag.

Uppdatering och stenar i glashus

1. Jag har nu fått veta att det är typ samma i standard för trådlösa nätverk i stora delar av världen. Tack för den upplysningen! Tur att några kollegor är mer datanördiga än andra...

2. Igår tänkte jag på att man ska använda orden i deras rätta bemärkelse för att inte devalvera betydelsen av dem, tex: man ska inte påstå att man är deprimerad om man i själva verket bara är trött och lite less. Ja, och ändå föll jag i fällan själv, när jag skrev förra inlägget om datorångest. Jag har ju inte alls ångest över det - jag tycker bara att det är väldigt svårt att välja... Det är inte samma sak! Så kallad stenkastning i glashus erkännes härmed.

Datorångest

Ja, jag skriver ju som sagt avhandling. Och det kan vara trevligt att kunna göra det på någon annan plats på jorden än just mitt kontor. Men då behöver jag en bärbar dator. Så nu försöker jag bestämma vad jag ska ha för märke, och prestanda och allt annat som behöver tänkas på. Och ja, jag gillar verkligen valfrihet. Men just i fallet "Nu-ska-Maria-köpa-dator" kan det bli för mycket av det goda.

Eller så här: De krav jag vet att jag har är följande:

#Bärbar (och helst ska den vara just bärbar och inte släpbar)
#PC (jag och Mac kommer inte riktigt överens)
#Hyfsad batteritid (annars kan ju bärbarheten vara lite meningslös)
#Möjlighet till trådlös uppkoppling
#DVD-brännare

Och sen har jag säkert en massa krav som jag inte visste att jag hade också.

Och vet ni hur mycket det finns att välja på? Och hur många bokstavskombinationer kan man egentligen komma på? Och framför allt - är det olika standard för trådlös uppkoppling i olika delar av världen (jag har frågat två arbetskamrater som inte heller visste hur det var med den saken...) Och så vill jag ju inte betala onödigt mycket. Och så ska det ju gärna vara hyfsad kvalitet. Och så borde jag antagligen tänka på en miljon saker till innan jag bestämmer mig. Jag har helt enkelt datorångest. Så, antingen får jag hoppas att någon talar om för mig vad jag vill ha (mindre sannolikt) eller så får jag helt enkelt bestämma mig för något (mer sannolikt), men först måste jag faktiskt ta reda på det där med standard för trådlöst nätverk. Någon som vet?

Avhandlingsskrivande

Idag är det jobb som gäller. Ska mäta och mäta och mäta. OCH skriva på avhandlingen. Jag har börjat, och även om jag hade tänkt att inte berätta det vitt och brett ännu, så är det så många som hört det nu att det liksom inte är någon idé att ligga lågt längre. Hittills tycks det som om folk tycker att det är en ganska bra idé att börja tidigt - och jag vill verkligen ha tid att jobba med texten, så att den inte bara är OK när den ska tryckas, utan att jag verkligen är nöjd med den. Det här är jätteskoj! Nu måste jag bara fundera på vilka personer jag ska utse till korrekturläsare...

Varför politik? Varför forskning?

Jag har träffat en och annan politiker som undrat varför jag håller på med naturvetenskaplig forskning. Och en och annan forskare som inte kunnat begripa varför jag ägnar mig åt något så märkligt som politik. Jag skulle kunna svara "För att det är så roligt!" på båda frågorna. Det är helt sant, men det är inte riktigt hela sanningen. Den tänkte jag försöka presentera här.

När jag var lite yngre än vad jag är nu, så var jag helt övertygad om att jag skulle förändra världen (behovet var ju lika uppenbart då som nu) när jag blev stor - miljön, människorna, allt. Jag skulle åtminstone bli biståndsarbetare, statsminister och generalsekreterare i FN... Det var väl ingen som tog mig riktigt på allvar, åtminstone inte det där med generalsekreterare i FN, och min ena SO-lärare på högstadiet lät meddela att om jag bara bytte parti så kunde nog statsministerposten vara inom räckhåll, men som centerpartist skulle det allt bli svårt...

Jag tog mig för både gymnasie- och universitetsstudier, hela tiden kombinerat med ett politiskt engagemang. Jag fick göra två roliga saker samtidigt, den ena på fritiden, den andra på "arbetstid" eller vad man nu ska kalla det. Och jag måste säga att även om det finns många som tycker att man ska vara jurist, statsvetare eller ekonom för att få vara "riktig" politiker så är det garanterat så att olika utbildningsbakgrund och infallsvinkel är nyttigt i det politiska sammanhanget. (Och det skadar inte forskningsvärlden att få viss inblick i hur politiken fungerar heller för den delen.)

I takt med att jag blev äldre började jag så sakteliga nås av några viktiga insikter. 1) Min utbildning passar dåligt för biståndsarbete, 2) Generalsekreterare i FN är säkert ett utmärkt jobb om man gillar att vara frustrerad och motarbetad hela tiden, men kanske inte det bästa positionen att förändra världen ifrån (vetorätt, skurkstater i MR-kommissionen etc) och 3) om man verkligen ska förändra världen på den politiska nivån så ska man inte bli statsminister i Sverige men väl president i USA... (Och om jag ska kunna bli det måste konstitutionen ändras, så det lär vara ett så kallat "långtidsprojekt"...)

Så vad göra? Ge upp tankarna på att rädda världen och nöja sig med att köpa svenska tomater och ekologiskt kaffe? Jag funderade faktiskt mycket på det där. Undrade vart mina drömmar och visioner hade tagit vägen. Analyserade mina tidigare vägval i livet. Ifrågasatte varför jag agerade som jag gjorde, i det politiska såväl som i det privata. Och insåg, när jag började tänka aktivt på det, att där fanns en ganska tydlig linje i det jag gjort ändå.

Min politiska utgångspunkt var (och är) ju att skapa ett samhälle som tillskriver alla människor lika värde, rättigheter och skyldigheter, där det finns ett stort utrymme för individuella val… Varje människas rätt att vara olik sina medmänniskor och att alla människor har ett ansvar för både sina levande medmänniskor och kommande generationer, av vilket förstås ett starkt miljöengagemang följer. Eller, formulerat på annat sätt, jag vill att människor ska vara lyckliga och ha det bra, fast inte på bekostnad av andra.

Forskningen då? Ja, även om min forskning på fotofysiska egenskaper hos ruteniumkomplex är otroligt intressant (om jag får säga det själv) så räddar de inte världen i sig själva, men däremot så är ju faktiskt mitt projekt en del av i det större artificiell fotosyntesprojektet, som ju syftar till att framställa förnyelsebar energi på miljövänligt sätt. Något som världen verkligen kan behöva.
Och mer personligt så har jag nog alltid varit så funtad att jag bryr mig väldigt mycket om mina medmänniskor. Vänner och familj förstås, men också de som inte tillhör min närmaste umgängeskrets. Jag tycker helt enkelt om människor, och jag tror att de allra flesta i grund och botten är goda. (Och som kuriosa kan jag meddela att enda gången jag kan minnas att jag blivit kallad naiv de senaste tio åren var när jag diskuterade just detta ämne med en kollega.) Somliga kallar det här nyfikenhet, och de har väl rätt på sätt och vis, men det är ändå en nyfikenhet som grundar sig i omtanke. En av mina privatmoraliska principer (dvs något jag förväntar mig av mig själv men inte nödvändigtvis av alla andra) är att jag aldrig ska fråga människor hur de mår om jag inte är beredd att lyssna på deras svar, oavsett vilket det svaret är. Och jag inbillar mig, med rätta eller inte, att det faktiskt kan göra världen lite bättre om man bryr sig om andra människor. Jag vet i alla fall att för mig så kan det göra väldig skillnad att det finns de som bryr sig. Jag tror att det kan vara samma för andra människor, och det är tillräckligt för att jag ska tycka att man alltid ska försöka göra skillnad. Även om man inte lyckas varje gång.

Så, för att återgå till början av det här inlägget– varför jag ägnar mig åt forskning, och åt politik. Ja, helt enkelt för att jag fortfarande drivs av samma vilja att göra världen till en lite bättre plats att leva på. Det kanske inte lyckas alla gånger, men man måste ändå försöka. Och kan man inte förändra i det stora så får man försöka i det lilla istället. På jobbet, i politiken, i kontakterna med medmänniskor. Och lyckas man inte en gång så får man försöka igen. Och igen. Och så länge människor gör det (och jag känner många som gör det) så tror jag nog att det finns gott hopp om världen.

Dagens sista post...

... får bli ett George Orwell-citat, som jag jag (bildligt talat) råkade snubbla över när jag surfade lite planlöst på nätet för att leta efter lämpliga vetenskapscitat till den här avhandlingen som jag så småningom ska författa.

"Om frihet över huvudtaget betyder något, så är det framför allt människors rätt att säga sådant som de själva inte vill höra." George Orwell

Man upphör aldrig att förvånas

Bara en kortis om två saker som antagligen (och förhoppningsvis) är helt väsenskilda, men likväl synnerligen märkliga, båda två. Den första handlar om bilvändare i Örebro och detta kan man läsa om här. Vad säger man? Folk är olika... och somliga har uppenbara sysselsättningsproblem.

Det andra är en artikel i Sydsvenskan, som handlar om människor som vill införa Sharialagar i Sverige. Läs den och förundras. Helt otroligt! Och även om man får anta (och hoppas) att det handlar om ett väldigt litet antal personer så är det faktiskt lite skrämmande.

Och med anledning av det så måste jag ju skriva något om religionsfrihet också. Den garanterar förvisso rätten att tro (på diverse mer eller mindre sannolika historier) men den garanterar OCKSÅ rätten att inte tro. Och det är viktigt. Religionsfriheten ska gälla alla religioner/världsåskådningar, inte bara en. Och sen ska man följa demokratiskt stiftade lagar. Även om man tycker att de är korkade - vill man ändra lagarna får man engagera sig politiskt och söka demokratiskt stöd för sina förslag. Och bara för att man tycker att någon annan har gjort något dumt så motiverar det ändå inte på något sätt att man själv bär sig dumt åt.

Det märks att det är valår...

Igår skrev Peter Wolodarski en ledarartikel i DN om centerpartiet och dess historia. Denna kan läsas här. I korthet handlar det om att 1) Centerpartiet inte gjort upp med sin bruna historia och 2) att Wolodarski därför inte kan rösta på (c), och 3) inte heller förstår hur andra, som betecknar sig som liberala, kan tänka sig att göra det.

Så, vad ska man då säga. Wolodarski har rätt beträffande historien. Han har också rätt i att partiledningen utlovat en granskning av partiets historia som fortfarande inte kommit till. På den punkten delar jag hans kritik. (Att det finns andra, mer eller mindre liberala, partier som också bör göra upp med sin historia kan vi lämna därhän, eftersom det faktum att andra inte gör de de borde inte kan anses vara en rimlig motivering till att man själv inte gör det man borde.) Centerpartiet har ett ruggigt förflutet på den punkten. Men partiet av idag står inte för dessa åsikter. Och många ledande företrädare har bett om ursäkt 1000 gånger om. (Läs tex vad Fredrick Federley har att säga om saken.)

Peter Wolodarski får förstås tycka precis vad han vill. Men det som ändå fascinerar mig med en opinionsbildare som annars brukar stå för intellektuell hederlighet, är den (bristande) logiken i hans resonemang. Som liberal kan man, enligt PW, inte rösta på centerpartiet på grund av dess historia, men man kan (underförstått) mycket väl rösta på det "liberala" folkpartiet, eftersom de inte har någon historia att göra upp med. Om (c) och (fp) stod för samma saker idag, kunde man kanske funnit någon logik i det resonemanget. Men själva saken är ju den att idag står folkpartiet för sådant som övergångsregler och språktest, medan det är centerpartiet med Maud Olofsson i spetsen som försvarar den enskilda människan och de liberala värdena. Ja, som sagt, Peter Wolodarski får naturligtvis välja vilka kriterier han vill för att avgöra hur han ska rösta, men resonemanget är allt lite märkligt, sett ur ett något vidare perspektiv än partitillhörighetsperspektivet. (Wolodarski har suttit i liberala ungdomsförbundets förbundsstyrelse, till exempel.)

Men det här är också intressant ur en annan aspekt. Nämligen om det är idéerna eller partitillhörigheten som är det viktigaste. Själv är jag centerpartist nu. Hur länge jag kommer att vara det beror förstås på hur jag och mina idéer utvecklas, och hur centerpartiet å sin sida utvecklas. Jag kan inte med någon säkerhet pstå att jag kommer att vara centerpartist hela livet. Det beror på att jag i det stora perspektivet sätter idéer framför partier. Det vore onekligen intressant att i text få utrett hur DN:s ledarredaktion ser på den saken.

Åter i cyberspace för en kort stund

Det har varit tyst ett tag, inte för att jag varit helt borta från cyberspace, men för att det varit så mycket att göra de senaste två veckorna (det märks att det är disputationsår). Resultat som ska verifieras, experiment som ska planeras, diverse politiska möten att närvara på (det märks att det är valår) och licseminarium och dito firande för en av mina samarbetspartners, och åtminstone ett besök på Friskis & Svettis... Och då är det ändå en massa tvätt och städning kvar att ta hand om.

Det saknas i och för sig inte intressanta teman att skriva om, både akademiska och politiska, så vi får väl se vad som kan komma att publiceras under helgen.